En kort introduktion
Jag har varit verksam sedan 1995 som översättare (spanska till svenska) av texter rörande såväl argentinsk psykoanalys som den argentinska varianten av socialpsykologi (vars grundare är Enrique Pichon-Rivière). Det har då handlat om texter av främst Enrique Pichon-Riviére, José Bleger, Ana Quiroga och ytterligare några andra namn.
1997 fick jag tillfälle att göra en längre intervju med Pichon-lärjungen (en av de tidiga lärjungarna) Angel Fiasché (som också var en av grundarna av Göteborgs Psykoterapiinstitut 1974). Intervjun var en del av översättningsarbetet med Pichon-Riviéres böcker ”El Proceso Grupal” och ”Teoría del vínculo”. Intervjun hade sitt fokus på Pichon-Rivière och dennes gärning. Dittills hade Pichon mest varit en intressant teoretiker, som för mig kompletterade den psykologutbildning jag hade.
Samtalet med Angel kom dock att innebära något nytt i och med att han lyfte fram och tydliggjorde vissa av Pichons begrepp. Till dessa begrepp hörde bland annat ”emergent” och dess användbarhet för att avläsa skeendet i en terapiprocess.
Emergent i förhållande till tolkning
För mig blev det en sannskyldig ”emergent” att på detta sätt få beskrivet för mig något som jag haft framför ögonen under hela min tid som terapeut - dock utan att verkligen uppfatta eller förstå vad jag såg. Angel berättade en liten klargörande anekdot från sin tid i analys hos Pichon.
Det framväxande (emergent) är en föreställning som föds hos Pichon. När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolkning som han gjorde. Jag hade om något han sagt uttryckt mig på ett sätt som var mycket portensiskt:
- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.
Han svarade ungefär följande:
- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .
Uppfattningen om det framväxande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolkningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att något träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.
Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emergent ... det finns inget flöde ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetrationen".
Med denna nyvunna kunskap groende i mitt ECRO fortsatte jag min verksamhet som behandlande psykolog/psykoterapeut, dock utan att få några egentliga praktiska tillämpningar. Det vara fortfarande en ”kunskap för sig” och hade ännu inte övergått till att bli en ”kunskap för mig”.
Ana Quiroga och emergentbegreppets förtydligande
2002 träffade jag Ana Quiroga i Buenos Aires för en intervju om Pichon-Riviére och operativa grupper. Intervjun var led i faktainsamlandet (”fältarbetet”) inför mitt vetenskapliga arbete på den gruppterapeututbildning jag gick i Stockholm vid den tiden. Bland det som togs upp under intervjun var bl a processen att intervenera i exempelvis en grupp och att därvid något nytt kunde aktiveras. Processen illustreras via den upp-och-nedvända konen:
Ana Quiroga: … om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas).
Sören: Som en ”emergent” eller …?
A Q: Javisst, emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas).
Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.
Ca 2004 förtydligade Ana på en fråga från mig i ett email om vad som mer konkret fanns i begreppet ”emergent”. Hennes förtydligande gjorde begreppet mer gripbart.
Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den.
Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.
Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.
När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt.
Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.
Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse.
Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2004).
Tillämpningar i olika sammanhang
Det sammanhang, som gjorde att jag behövde få innebörden i begreppet ”emergent” förtydligad, var en utbildning jag och en kollega gav i vilken det gruppoperativa konceptet användes som något av en ”ram” för utbildningen.
Det är intressant att här gå tillbaka till Angel Fiaschés reflektioner om Rosario-experimentet 1958 (i ovannämnda intervju 1997) gällande förhållandet mellan en föreläsnings innehåll och det som sker under en gruppdiskussion:
Någon talar om något ... och så delar man upp sig i grupper. Varje grupp har en ledare. Denne samordnar gruppens diskussioner om det sagda ... 'the speech' som personen lade fram. Man lägger ner tid - kanske en dag - på att diskutera detta 'speech'.
Nästa steg blir att alla grupperna tillsammans diskuterar. Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya.
För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare! Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas.
Likt Pichon-Rivière i Rosario gav vi korta inledande föreläsningar. Och även vår användning av det gruppoperativa konceptet var i hög grad ett experiment, där vi mot bakgrund av andra gruppteoretiska tillämpningar (Bion, Foulkes, Yalom m fl) sökte introducera ett nytt sätt att tänka med nya begrepp som kunde kännas såväl ovana som svårhanterliga. Exempel på sådana var ”dialektisk spiral”, ”den upp-och-nedvända konen”, ”ECRO”, ”emergent”, ”epistemofiliska och epistemologiska hinder”, ”språkrör”, ”vektorer” etc etc. Det var med viss bävan vi satte igång samtidigt som vi undrade vad detta nya koncept skulle få för effekter på gruppen. Nedanstående kommentarer från såväl oss själva som gruppmedlemmar visar en del av de reflektioner som kom upp i processen.
Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?
Det föreläsningen står för är ”ytan”; ”djupet” finns i de processer som sätts igång hos åhörarna.
Vektorsmodellen
Att under ett visst skede av föreläsningen om operativ grupp blir det naturligt att rita spiralen och vektorsmodellen som ett sätt att illustrera det pichonianska tänkandet. Är detta en viktig emergent som egentligen hör samman med just det gruppoperativa konceptet? Att tydlighet och klargörande är så viktiga ingredienser och därvid blir illustrationer (som en ”räls” att kommunicera information på) ett naturligt inslag. Vad sker i en grupp när man tar bilder exempelvis till hjälp?
Gruppmedlemmarna bearbetade därefter (enligt vår föreställning om det gruppoperativa arbetssättet) föreläsningen i sina grupper varvid ”krönika” skrevs av en observatör (roterande) i gruppen, som ett sätt att dels lära sig observera gruppskeendet, dels ”hålla kvar” det väsentliga (gruppens emergenter) av diskussionsinnehållet.
”Stoppa filmen!” Observatören som ”språkrör” för skeendet i gruppen.
I vissa tillämpningar av det gruppoperativa konceptet kunde vi stoppa gruppdiskussionen (som om man stoppade en film) för att låta observatören informera gruppdeltagarna om hur han/hon uppfattade det pågående skeendet.
Jag som samordnare intervenerar i diskussionen och ber observatören komma in med sina synpunkter: « 'Stoppa filmen!' ... Bara lyssna! Kommentera eller fråga inte!» ... När observatören är färdig med sin feedback kommenterar jag: «Och så 'rullar filmen vidare' » ...
En del av de frågeställningar, som dök upp under vår användning av det gruppoperativa perspektivet, återges här nedan.
Att ta in observatörer – är det samma sak som att «stoppa tiden» lite, stoppa upp processen och ge möjlighet att ta emot, lyssna, reflektera, skapa distans?
Observatörerna observerar och tänker/söker sammanfatta i situationen vad de ser. Deras emergenter/tolkningar kan endast återspegla deras subjektiva uppfattning om vad de ser och hör.
Praktisk sak med krönikorna … ett praktiskt instrument att jobba med … Man får träna på att ”spegla” en grupp utifrån vad man skrivit. I början var det svårt att hitta emergenter.
Jag var osäker på hur mycket att skriva ... jag uppfattar att gruppen pratat om hur man kan göra ... kopplat det till arbetslivet ... tillbaka mot någon tydlighet ... mycket teori ... historien in istället för här-och-nu ... Spännande att se hur det kommer fram.
Nu finns erfarenhet av vad man ska lyssna efter. Spiralen och vad som pågår. Löjligt hur det följer spiralen ... jätteroligt nu när jag läser anteckningarna. Det som kom fram i slutet var det medvetna som i början var omedvetet. Det började med ett generellt antagande som fick en konkret innebörd.
Resan upp och ned (i den dialektiska spiralen) ... jag ser så mycket!
Det var intressant att se att en emergent egentligen kunde dyka upp tidigare ... innan man lade märke till det ... 20 minuter tidigare, men att sedan rullade det hela på – och så dök den upp igen som en diskussion.
Som observatör kan man stå utanför och få syn på mer av det implicita i gruppens process.
Spännande och positivt att se på hur observatörsrollen hjälper gruppen ... man sitter och ser fram emot observatörens inslag.
Man ser som observatör mycket, men allt kan vara svårt att få gehör för (hos lyssnarna i gruppen) … och speciellt om man talar om något man sett som ingen annan är medveten om eller ser. Inbillar sig observatören eller är det gruppen som inte kan eller vill se? Emergentpresentationen kan faktiskt upplevas som en attack som berövar en något!!
Rädslorna - rädsla för förlust (depressiv ångest) och rädsla för attack (persekutiv ångest).
Något kommer fram ... något kreativt som kom fram i gruppen ... något positivt blir till destruktion (genom emergentåterlämnandet). Emergenterna som återgavs av samordningsteamet kändes inte igen.
Detta är kanske ett exempel på vad Pichon-Rivière kallar”ofärdigt tema” ... att det ännu inte är moget och att gruppen måste få fortsätta SIN väg (med sin implicita uppgift) innan den kan ta itu med temat. Något måste falla i god jord för att få tillfälle att växa.
Vi som observatörer blir ”det tredje”. Vad är det man får i sig som observatör och som handlar om grupprocessen? Det är lite av en emergent för mig som samordnare (utbildare) att observatörsrollen kan bli en utsatt position (som ”språkrör” kan man också bli ”syndabock”)!
Hur svårt det är att som observatör formulera något – och hur svårt att ta emot något i komprimerad form (jämför vad som sker i handledningsgrupper). Men detta är nog något naturligt om det egna ECRO:t ifrågasätts. Smärtsamt att få något benämnt som man ej ”ser”?
ECRO (Esquema Conceptual Referencial y Operativo - Konceptuellt/Begreppsligt Referentiellt och Operativt Schema)
En diskussion uppstår om att det en viss person säger inte landar – men när en annan person säger i stort sett samma sak senare, så blir det en «sanning» som alla lyssnar på. Det kanske är så att vissa saker kan bara sägas av en viss person (utifrån sin position? ... och då kanske som språkrör – eller observatör) ... det skulle inte kunna sägas av någon annan.
Den ”spegel” man i gruppen behöver utifrån utgörs av samordnare och observatör. Observatören gör att det som sagts hittills i gruppen blir sett ... det blir ett hållande i detta; observatören som ”container” av något som deponeras i gruppen och tack vare observatören kan det hållas kvar.
Med observatörens feedback, gruppen lyssnande – så uppstår det ett reflektionsutrymme. Och gruppen upptäcker att det därigenom faktiskt finns reflektionsutrymme. ”Mer lekfullt. Som en lättnad att någon hade hört – och inte lade några synpunkter”.
En insikt uppstår om vad observatörens (och samordnarens) roll egentligen bidrar med, nämligen ett distanserat seende vilket man inte kan ha när man sitter mitt i gruppens process. Observatören berättar om sina iakttagelser och detta innebär ett hållande … som en form av ”ram”.
Mina reflektioner under processens gång:
… att man gradvis via observatörsreflektionerna kommer in i ett lugnare klimat. För mig blir observatörens inverkan något nytt och plötsligt kan jag se att observatören är ett ”verktyg” att använda i grupprocessen ... och inte minst om man kör fast.
Något händer i kommunikationen efter observatörens återlämnande.
Vad hela denna del om framförallt observatörsrollen handlar om är den effekt emergenterna och deras funktion som tolkning får på gruppen (i såväl positiv som negativ mening).
Arbetet med emergenter, tillbakalämning i form av tolkning – och tystnaden som följer
Vi kursledare drog oss nu (i funktionen som samordnare) tillbaka för att ytterligare bearbeta det gruppen formulerat som ”emergenter” i syfte att därefter lämna tillbaka till gruppen vad vi kommit fram till. Vi kom därigenom att arbeta mycket med de emergenter som växte fram i våra utbildningsgrupper. En del av de reflektioner som växte fram (såväl från oss samordnare/kursledare som gruppdeltagarna) var följande:
Vad kan anses vara en emergent? … Emergenterna - är det ett sätt att i en formulering sammanfatta en diskussion och därmed också förändra något just genom att det hela förtätas i några ord (som blir en ’dörr’ in till något annat)”?
Har gruppens mayeutiska process inneburit att man faktiskt processat ett innehåll utan att egentligen behöva synliggöra det? Det gick snabbt att ta sig ner i förvirringen … i den upp-och-nedvända konen. Gruppen började på en punkt och slutade i en annan … och i en gemensamhetskänsla. Att ”lösningen på gåtan” snarast har varit att få dela med sig av sitt ECRO och bli respekterad för vem man är och vad man tänker?
Det är viktigt att söka hålla kvar ett utforskande och frågande klimat ... Hur hanterar man ett okänt fenomen? Båda yta och djup i det som vi letar efter … något håller på att ta form … och kanske ett gemensamt språk. Avvisar, uppslukar eller närmar man sig detta gradvis? Vi kom underfund med att vi alla kanske inte menar samma sak när vi säger något.
När vi sedan presenterade vår vidarebearbetning av emergenterna (i form av en tolkning) möttes vi oftast av en tystnad som kunde vara mer eller mindre lång! Till en början blev vi förvånade. Höll man inte med om tolkningen? Förstod man den inte? Eller behövde man helt enkelt tid att tänka på innehållet i det som lämnats tillbaka?
Förvirring måste få råda (det hör till kunskapsprocessen). Att inte fastna i de snabba svaren är kanske också en förutsättning för att inte fastna i det gamla – utan man behöver ge sig tid att reflektera och förändras.
En emergent liknar en tolkning – och är kanske inte något man bör acceptera direkt oavsett att den kommer från samordnare eller observatör.
Något nytt bryter in – och det är oförutsägbart! Det hänger troligtvis samman med att kunskap gradvis ackumulerats fram till en viss punkt och att det därefter (i dialektisk mening) blir en kvalitativ förändring. ”Jag såg något jag inte sett förut! Nu kändes det väldigt lätt att ta till sig emergenterna. Känns skönt att få det tydligt”.
Den dialektiska spiralen blir som en illustration av gruppens process … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrågor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spiralen”. När emergentåterlämnande sker från ett samordnarteam (en tolkning) – så blir det ofta tyst och ett slags reflekterande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar.
Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!!
Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (exempelvis gruppanalys eller ett bionianskt perspektiv) är att det gör det möjligt att (via sina nya begrepp som ett slags ”nyckelhål” att betrakta genom) se lite annorlunda saker – vilka kan framstå som hot eller möjligheter. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen). Man kan tänka sig att samordnaremergenterna (som vidareutveckling av gruppens eget tänkande) pekar på att man kan göra något utöver det gruppen gör och lyfta in det man observerat i gruppen som ett sätt att hjälpa den att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand.
Så småningom blev det tydligt att vad som i talad form lämnats tillbaka som en tolkning av gruppskeendet och vad man producerat (beskrivet delvis i form av en ”krönika”) behövde smältas eller assimileras – därav tystnaden! Senare kom jag att uppleva samma fenomen vid andra tillfällen när det gruppoperativa konceptet användes som en ”ram”.
Den grundläggande arbetsenheten
Som nog har framgått av det hittills sagda uppfattar jag att det finns ett nära samband mellan emergent och tolkning (vilket också illustreras i Ana Quirogas beskrivning av vad som kan hända när man intervenerar i en grupp; se ovan). Vad vi utbildare egentligen gjorde, när vi bearbetade gruppernas utsagor i form av krönikor, emergenter och diskussioner, var med andra ord att – med utgångspunkt i dels det faktiska materialet, dels vår egen intuitiva känsla för det underliggande skeendet – plocka fram egna emergenter, som lämnades tillbaka just i form av en tolkning (vilken behövde tid för att smältas). I den pichonianska teorin beskrivs detta som ”grundläggande arbetsenhet”.
Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent).
Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent.
”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relationen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergenten”.
Således – i tystnaden efter en tolkning kan mycket rymmas. En första reaktion av förnekande inför något nytt (en ny ”emergent”) verkar vara rimligt att tänka sig i och med att tolkningen (om den är relevant) faktiskt uppenbarar något nytt (som behöver assimileras). Vi kan här återvända till Ana Quirogas definition (se ovan) om något som börjar utveckla sig … och sambandet mellan det förra och det nya …
Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse.
Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (ibid).
Angel Fiasché pekar på vikten att kunna vänta på emergenten, som ibland inte ens uppenbarar sig. Ingenting nytt genereras av det terapeuten säger vare sig i ett individuellt eller ett gruppsammanhang! Det är något med ”förbindelsen” som inte fungerar!! I gruppsammanhang kan det ta sig följande uttryck:
Vad är uppgiften? Vem är det som komponerat den här uppgiften!? Varför är vi här? Vad gör vi nu? Har vi fokus på varför vi är här?
I den här till synes arbetssamma processen blir inga emergenter synliga. Är det för att någon sådan ännu inte genererats? Och är detta i sig en emergent? Att det pekar på att gruppen har svårigheter att tillämpa det nya därför att det gamla finns som ett epistemologiskt och epistemofiliskt hinder?
Hur tar man sig an uppgiften? Detta är ju som en evighetsmaskin! Och visst är det så! Varje emergent leder till en ny i en dialektisk process av tes-antites-syntes-ny tes etc.
Och diskussionen kan sedan fortsätta ungefär så här (där man på sätt och vis är på väg från dilemma-fasen mot problemformuleringsfasen):
Är det möjligt att ”bryta ny mark” utan tårar … utan att säga farväl till något gammalt? Och att se det nya med gamla ögon … men med ”gamla” ögon ser man inte det nya? Man känner inte igen sig …
Fundera över vad som hände förra gången. Vi får diskutera om detta är en emergent. Emergent – hmm, det är när något nytt dyker upp. Tycker nog att det låter som en emergent … Här har vi upptäckt något! Hänryckt!! Hisnande utveckling från vårt initiala ifrågasättande.
Att upptäcka något är att ha noterat något dittills oupptäckt. Något ”nytt inbrytande”, som funnits implicit men ej betraktats utifrån en synvinkel eller perspektiv som gjort det möjligt att bli synligt, börjar avteckna sig; alternativt har detta nya inte funnits tidigare, men via den operativa gruppens process har det blivit till.
Samspelet mellan människor (förbindelsenätverket) är något viktigt för att kommunikation och utforskning ska kunna fungera. Annars sker inget lärande.
Tango som en bild av upptäckandets resa?!
För att söka illustrera kommunikationens eller samspelets vikt (subjekt versus subjekt) avslutas denna framställning med en analogi till dansens värld, närmare bestämt den argentinska tangon. Inledningsvis lånar vi tangodanserskan Sharna Fabianos ord:
Tangon är en metafor för hur vi relaterar till världen och varandra. Det är en process man ger sig in i. Den här processen får oss att undersöka hur vi lär oss och hur vi kommunicerar med andra, och den lär oss lika mycket om oss själva som om tangon.
När man lär sig tangons ”föra och följa”-teknik blir det möjligt att se brister i kommunikationen snarare än fel, och att söka större klarhet i det icke-verbala dansspråket snarare än att anklaga vår partner för att ta ”fel steg”.
Tangon undviker begreppet ”att göra rätt” utan lär oss istället att framförallt ”improvisera”. Det innebär att ”föraren” använder sig av subtila signaler i trycket från och positionen av sin överkropp för att visa ”följaren” var fötterna ska placeras. Han hittar sedan på ett eget steg som följer hennes, och så vidare till slutet på melodin (Från texten ”Att dansa i nuet. Om tangons ursprung, om dess väsen, om dess lockelse ... ” av Sharna Fabiano).
I tangon måste det finnas ett ömsesidigt samspel för att en dansprocess (= kommunikation) ska kunna äga rum; det vill säga ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”. Om inte detta uppstår bryter dansen samman – och inga nya ”upptäckter” kan göras (inga emergenter kan genereras).
För att något fördjupa vad som sker på dansgolvet får psykoanalytikern Wilma Bucci förtydliga kommunikationsaspekten genom främst de två centrala begreppen ”kanske” och ”extramöjligheter”, som pekar utöver de mer tekniska elementen i tangon (Wilma Bucci:
De subsymboliska och symboliska processernas samspel vid psykoanalytisk behandling. Det behövs två för att dansa tango, men – vem kan stegen, vem leder? Det psykoanalytiska utbytets koreografi (Wilma Bucci: El interjuego de procesos subsimbólicos y simbólicos en el tratamiento psicoanalítico: Hacen falta dos para bailar el tango, pero, ¿quién sabe los pasos, quién dirige? La coreografía del intercambio psicoanalítico).
Översatt till den pichonianska förbindelseteorins terminologi rör det sig om det ömsesidiga närmandet mellan två subjekt, vilka är såväl objekt för den andre som subjekt. Jag föreställer mig (inte minst från egna erfarenheter) att detta samspel tar sig högst konkreta, kroppsliga, uttryck i tangons värld.
I tangon följer vanligtvis inte föraren och följaren en viss bestämd stegsekvens. Tangon skiljer sig härigenom från andra dansgolvsdanser. Kroppskommunikationen blir något fundamentalt i tangon genom att föraren hela tiden behöver ha klart för sig följarens position för att på så sätt kunna ge signal om vilka steg eller figurer som följer härnäst. Följaren behöver i sin tur vara beredd på att ta emot signalerna från föraren för att kunna svara på dessa.
Det här innebär något slags ”normativ dissociering” för bägge dansarna i och med att interaktionen främst äger rum i kroppens ”subsymboliska” zon (”subsymbolisk” är ett ord svårt att definiera, men provisoriskt kan man säga att det handlar om kroppssignaler, som är svåra att okomplicerat överföra till språkliga symboler) - ty att genom språkliga signaler föra i tangon skulle gå alltför långsamt, bli alltför begränsat och göra våld på flödet i dansen. Hela tiden måste bägge dansarna inta ett aktivt och öppet ”kanske”-förhållningssätt där den som för söker markera en rörelse som kanske fungerar, kanske inte.
De två dansarna behöver hela tiden ta emot kroppslig information från den andra och pröva/förändra signalerna för att i sin tur kunna åstadkomma sitt svar. Begreppet ”kanske” utgör på sätt och vis tangons ”osäkerhetsprincip”; ett i tekniskt hänseende öppet system, som är beroende av tillräcklig ömsesidig informationsöverföring för att överbrygga osäkerhet och därigenom överskrida tröskeln till ett svar (ibid Bucci).
I detta tangons samspel, som inrymmer begreppen ”kanske” och ”extramöjlighet” (se här nedan), finns likheter med skeendet i en operativ grupp – och speciellt då när det rör sig om begreppen ”tolkning” och ”emergent” i den ömsesidiga dialogen mellan gruppmedlemmar och samordnare/observatör.
Den grundläggande tolkningsenheten utgörs, som sagt, av ”existerande-intervention-emergent” och den kan utan svårighet överflyttas till tangons samspel. En tangofigurs fullföljande blir då ”det existerande”, vilket bryts upp med en ”intervention” från föraren eller följaren – varpå något nytt kan uppstå eller något gammalt upprepas. Uppstår en ny oförutsedd situation står vi inför en emergent i tangon (även om den givetvis måste återfinnas inom tangons ”förbindelsesystem”, det vill säga tangons regler för vad man får göra).
”Kanske”-tillståndet implicerar en förmåga att våga lita på den analoga information, som ges utan hjälp av något symbolspråk; att kunna ”hänga i luften” - ibland på en fot – och fokusera på den subsymboliska processzonen (utan symboliska bilder eller ord).
Interaktionen följer den subsymboliska informationens väg och vanligtvis är det svårare när man dansar med en ny partner. Bägge parter måste då stå ut med risken att sakna tillräcklig kunskap eller att felaktigt tolka de signaler som sänds. Vissa människor står inte ut med denna osäkerhet. De vill kunna upprepa fixa rutiner på grund av rädslan för att förlora balansen och uppleva förödmjukelse när den dåliga kommunikationen känns alltför stor. Och dessa personer kommer inte att komma så långt i tangon.
Den subsymboliska kommunikationen, ”kanske”-tillståndet, förmågan att uthärda osäkerhet, är nödvändigt i tangon – men det är också sant att detta inte räcker. Tangodansarna behöver även lägga till åtminstone två saker i dansen varav den ena är grundläggande kunskaper om steg och teknik, den andra attityden.
Det är mycket bra att kunna vara öppen och ”hänga i luften” på ett ben; utan en viss ”rörelsevokabulär” och kunskap om tangons figurer fungerar dock inte kommunikationen. Tangoläraren söker i sin undervisning bryta ned stegsekvenserna i element, analysera stegteknik och lära ut namn på stegen. Tangoläraren analyser också användningen av kropp och fötter – att kunna slappna av i höfterna, att kunna skilja mellan kroppens övre och nedre del, att kunna bibehålla överkroppen i en position så att partnern kommer i blickfånget – samt hur man behöver göra för att markera sina stegintentioner.
Denna symboliska kommunikation är nödvändig för att kunna lära och undervisas. Den kan också vara nödvändig för de dansande när kommunikationen fallerar. Om föraren inte är tydlig blir det så att följaren inte förstår (ibid Bucci).
När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.
Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).
Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).
Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.
Senast uppdaterad 191005
Sören Lander