Vad man bör hålla i minnet när det gäller Enrique Pichon-Riviere är att hans verksamhet kan delas upp i tre olika etapper, varav den första handlar om psykiatern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere. Till sin karaktär har de alla tre beröring med vad han definierade som det epistemofiliska i människans existens som varelse.
Det epistemofiliska - som en "drift" att upptäcka - är centralt i Pichons tänkande. Vid avund exempelvis handlar det också om en upptäckt - att bli klar över vad vi inte har jämfört med objektet. Att peta sig i näsan är i Pichons ögon uttryck för "upptäckandedriften" - enligt ett mer psykoanalytiskt synsätt rör det sig mer om masturbation. "Det epistemofiliska" som begrepp tar sin utgångspunkt i att människans existentiella villkor är att stå ut med att leva med ångesten inför det okända. Även om Pichon inte uttryckligen skriver detta, så var det mycket viktigt för honom. Det hjälpte honom att inom det psykoanalytiska schemat konstruera en teori om lärandeprocessen.
Redan innan psykiatern Pichon-Riviere var förtrogen med psykoanalysen var han verksam i en av de grupper som studerade psykoanalys i Argentina. Det rörde sig om en grupp psykiatrer som sökte nya idéer. Orsaken till detta var den "fattigdom" som behäftade den psykiatri de stötte på i sin verksamhet som psykiater. Det handlade om en psykiatri som under en tidigare period runt sekelskiftet och några år framåt haft en mer öppen karaktär. Bland annat existerade då något som kallades "el peculio". Det innebar att man betalade lön till den intagne för det arbete denne uträttade i verksamheter som var knutna till sjukhuset. Systemet förföll dock och fungerade inte vid den tid Pichon började arbeta som psykiater. Han tog nu itu med att söka bygga upp något igen. Rekonstruktionen tog dock sin utgångspunkt i en begreppsligt sett annorlunda uppfattning, nämligen att i behandlingen beakta såväl den intagne som läkare och vårdare. Detta blir också den första erfarenheten av att arbeta med grupper. Det sker på trettio- och fyrtiotalet innan han hade börjat tala om grupper.
På den tiden hade han ett mer Gestaltinriktat perspektiv. Det tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet - och att med detta som grund söka skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. Begreppet "operativ" började Pichon använda under andra världskriget. Han pekade alltid på hur Kurt Lewin hade hjälpt den amerikanska armén att skapa operativa grupper. Det handlade då om att var och en skulle vara medveten om sin roll i gruppen och om vad som skulle göras för att lösa en viss bestämd uppgift. Utifrån detta introducerade Pichon begreppet "operativ". Hans synsätt var att verksamhet i grupp inte bara var effektivare som sådant, utan mer tillfredsställande i övriga avseenden också - individualism versus grupp eller individualism versus känsla för samhället.
Pichons första introduktion i socialpsykologi sker dock många år senare. Först tar han vägen från att vara psykiater till att bli psykoanalytiker. Detta sker i samband med att psykoanalytikern Angel Garma kommer till Argentina efter att ha flytt från Tyskland och nazismen. Garma var egentligen spanjor och flydde från såväl det spanska inbördeskriget som från det nazistiska Tyskland. Han gick i analys hos Theodor Reik och i handledning hos Franz Alexander (vilken även han flydde från Tyskland men till USA). Garma blev såväl Pichons som dennes hustrus, Arminda Aberastury, psykoanalytiker.
II
Den första etappen av sin karriär klarade psykiatern Pichon av tack vare sin intellektuella kapacitet ... sitt lysande intellekt. Ty under denna sin första etapp upplevde han sig själv - såsom varande psykiater - som motståndare till psykoanalysen. Allteftersom förändrades han dock. Bland annat handlade det för honom om att inte fastna i nosografiska frågeställningar - på sätt och vis kan man tala om att psykiatrer är beroende av nosografin - utan om att istället lyfta fram det dynamiska. Den psykiatri som fanns på mentalsjukhus för de kroniskt sjuka var ju en psykiatri som i stort sett gick ut på att klassifiera. Den hade sin inriktning på nosografin. Den dynamiska psykiatrin däremot är mer avancerad än den nosografiska och klassificerande psykiatrin.
Härvid var Garma mer avancerad. Garma var inte intresserad av psykiatri - däremot av psykoanalys. Han hade emellertid verkat inom psykiatrin och kände till den. Ett tecken på detta var att Garma 1931 skrev ett av de tidigaste psykoanalytiska arbetena om schizofreni - "La realidad exterior y los instintos en la esquizofrenia" (Den yttre verkligheten och drifterna i schizofrenin).
Garma verkade i Berlin, men han hade inget att göra med Wilhelm Reich. Han var mycket freudiansk - om man ska säga att han hade något gemensamt med Reich var det väl att han betonade sexualitetens roll i det mesta. "För honom var sexualiteten närvarande såväl på dagen som natten, i soppan etc. Vad det än rörde sig om talade han om sexualiteten. För honom hängde sexualitet och psykoanalys nära ihop - och alltid mycket upptagen av vad som orsaksmässigt hängde ihop med sexualiteten". Ideologiskt fanns hos honom tanken att sexualiteten fanns där som enda kännetecken på psykisk hälsa - och i den meningen kan man säga att Garma stod rätt nära Reich. Garma började annars sin karriär på samma sätt som Pichon - som psykiater. Som psykiater i Spanien arbetade han från unga år med kroniska patienter på mentalsjukhus.
APA (Asociación Psicoanalítica Argentina) grundas av bland annat två utländska psykoanalytiker - Angel Garma å ena sidan, Marie Langer å den andra (flyktingar i Argentina efter det spanska inbördeskriget).
Psykoanalysen i Argentina föds - precis som den föddes överallt annars - som en familj. Den var så mycket en familj att i början gick det inte att dra tydliga gränser mellan att vara analytiker och patient. Dock - detta att vara en del av en grupp som skapar en ny rörelse är inte lätt. Det lämnar många sår. Utvecklandet av det psykoanalytiska schemat i Argentina präglades av mycket konflikter. Det handlade om en kamp mellan bland annat å ena sidan Garma och å den andra Marie Langer.
"Efter att något har fötts som familj uppstår sedan som en andra etapp kampen om makt. Och maktkamp för med sig olägenheter... Samma sak inträffade när det gäller Freud och Reich. Det handlade inte så mycket om att Reich misstog sig som att han ej var i takt med sin tid. Och därmed kunde inte Freud kasta bort tid på Reich med dennes nya idéer om samhället".
Något liknande inträffade med Pichons psykoanalys. Han hade svårt för Garma - denne som var något av en far och grundare av den argentinska psykoanalysen. De idéer som Pichon förde fram mötte inte så mycket motstånd inom APA. Pichon var lysande och hade mycket inflytande. Dock började han leva ett liv med mycket alkohol och blev bland annat utkastad från den Panamerikanska Kongressen för Psykoanalys. Det fanns en rädsla inte minst bland hans egna anhängare för vad som skulle hända med det psykoanalytiska schemat.
III
Det finns en artikel som kommer upp till diskussion under intervjun. Artikeln heter "Från psykoanalysen till socialpsykologin" (Del psicoanálisis a la psicología social) och återfinns i tidningen "Actualidad Psicológica" No 133, Juni 1987. I denna artikel framgår det tydligt att Pichon skiljer sig från en mer ortodox psykoanalytisk inställning och att han istället lyfter fram ett perspektiv som är mer psykosocialt. Istället för "drift" lyfter han fram "motivation" eller "drivkraft".
"Det handlar om en modell som är mer kopplad till en teori om lärande ... som är mer psykosocial ... 'drivkraft' eller 'motivation'' som handlar om att söka kunskap. 'Motivation' får här en epistemofilisk karaktär. Det grekiska 'epistemi' betyder kunskapsteori. 'Epistemofilia' betyder 'intresse av att lära känna det nya' ... eller kanske snarare 'upptäcka' än 'lära känna' ".
Pichon var aldrig nöjd med psykoanalysens tankar om dödsdriften. I början av sin karriär befann han sig ganska nära Stekels idéer och dennes uppfattning om "livsdrift". Enligt Pichons sätt att se utgörs drivkrafterna av "intention(gestaltpsykologen Kurt Lewins ordval) /motivation, need and wishes". "Dödsdriften" behövs ej som begrepp. "Life instinct" handlar om "preservation" - "how to deal with the life?". Förintelseångest har utifrån detta perspektiv inget med "dödsdrift" att göra, utan handlar istället om rädslan för att förlora "the instinct of life". Det har att göra med objektet - inte subjektet! Eller uttryckt med andra ord - det Melanie Klein kallar "förintelseångest" blir ur Pichons synvinkel lika med "the motivation to continue the learning process stops".
Vad annars gäller ovannämnda artikel så tillkom den i mycket nära samarbete med Ana Quiroga. Vid den tid när den skrevs (1972) hade Pichon stora svårigheter att tala och Ana Quiroga var därför mer eller mindre uttolkare av vad Pichon gav uttryck för - dock en mycket intelligent, känslig och förnimmande tolk. Det mesta av det som kommunicerades skedde dock i skriftlig form.
I artikeln förekommer även en annan företeelse som poängteras - den dialektiska materialismen. Pichon var marxist. Han var inte medlem i kommunistpartiet men han gav ekonomiska bidrag till det. I den grupp som samlades kring Pichon var merparten marxister. Förutom Angel (som var socialist) och hans fru (som var medlem i kommunistpartiet) även Bleger.
Pichon menade att marxismen inte kunde existera utan begreppet "mervärde" som kärna. Med detta menas då den exploatering som människan utsätts för av människan. Utan ett begrepp som mervärde förlorar marxismen sin mening. Det är en grund att stå på. Därefter kan man strukturera upp samhällets sätt att fungera dialektiskt, men då utgående från upptäckten av att drivkraften består i människans exploatering av människan ... och att psykoanalysen kan undersöka rötterna till detta fenomen.
"På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det socialterapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra människan och göra henne mer solidarisk och rättvis? Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna. Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde.
Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att infoga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen".
Det är från cirka 20-talet som kommunismen som rörelse växer i Argentina - samtidigt med att anarkismen dör bort. I realiteten handlade det inte om fler än cirka 30.000 partimedlemmar. Det tycks mer ha handlat om att växa vad det gäller inflytande på samhället. "Det var som ett slags religion ... som en kyrka. Tänkandet fastnade emellertid i en stereotyp form".
Även José Bleger var marxist - kommunist. Efter att ha besökt Sovjetunionen avlägsnade han sig emellertid från kommunistpartiet. Skiljelinjen mellan psykoanalytiker och kommunistiska psykiatrer på psykiaterkongresserna blev så småningom så stor att det utbröt slagsmål dem emellan. De kommunistiska psykiatrerna accepterade nämligen inte psykoanalysen, utan hade sin inriktning på reflexologin. Därför var också de kommunister som närmade sig psykoanalysen tvungna att lämna kommunistpartiet. Det fanns inte något utrymme inom det parti som stödde tanken på en psykiatri baserad på reflexologin - en tankeriktning som i realiteten inte betydde något.
IV
Socialpsykologin som disciplin kom att utvecklas i USA, och är, som den där ser ut en psykologi som syftar till att kontrollera samhället. Det handlar om anpassning till samhället och om att kontrollera samhället.
Socialpsykologi i Pichons tappning - med sina utgångspunkter i psykoanalysen - är en omformande och kreativ socialpsykologi. Att det är så har dock knappast att göra med att Pichon skulle ha uppfunnit den. Nej, det handlar om att den argentinska psykoanalysen importerades från England. Och den engelska psykoanalysen var just omformande och kreativ i motsats till den amerikanska som till sin inriktning var mer anpassande. Även Pichon talar i och för sig om anpassning, men det handlar då om aktiv anpassning. Begreppet "aktiv anpassning" har innebörden "icke-underkastelse". Pichon var alltid upptagen av den yttre världens faror, och att man därmed som människa var tvungen att anpassa sig till omständigheterna - men inte okritiskt.
Det handlar om en form av kritiskt medvetande. Pichon gjorde dock inte halt vid den uppfattning om omformande och kreativitet som exempelvis Winnicott stod för. Egentligen finns det inte så mycket beröringspunkter mellan Winnicott och Pichon, ty Winnicott blir inte aktuell i Argentina förrän efter Pichons död. Och det kanske är på grund av detta som Pichon använder begreppet "aktiv anpassning" och inte "omformande" och "kreativitet" - och då använder han "aktiv anpassning" som en integrering av "omformande" och "kreativitet".
V
"Det är alltid Pichon man talar om. Aldrig talar man om hans hustru, som var viktigast av alla. Arminda Aberastury de Pichon-Riviere introducerade såväl Melanie Klein som barnpsykoanalys i Argentina. Hon upprätthöll en permanent kontakt brevledes med Melanie Klein. I motsats till Pichon har dock inte Arminda Aberastury utvecklats till någon myt. Hon har skrivit böcker. Ingen av dom har dock översatts till engelska".
Så småningom kom Arminda och Pichon att skiljas. Några år efter skilsmässan begick Arminda självmord ... detta hade dock andra orsaker än skilsmässan.
VI
Pichon-Riviere finns inte på engelska. Överhuvudtaget är han lite känd utanför den spansktalande delen av världen. Han var själv inte intresserad av att få det han producerade översatt till något annat språk. Det språk han själv läste mycket på var franska. Pichon skiljer sig i detta avseende från exempelvis Leon Grinberg, vilken bland annat lärde sig engelska för att kunna publicera sina psykoanalytiska tankar på det språket.
Han var inte heller så begiven på att resa. Till skillnad mot många andra psykoanalytiker var han inte intresserad av att åka på internationella kongresser. Pichon var knappast "politiker" i den meningen att han var inriktad på att sprida sina idéer. Istället var han upptagen med att utveckla dessa i den grupp människor han samarbetade med.
"Om man betraktar den pichonianska idévärlden av idag så domineras denna av Ana Quiroga och hennes skola för operativa grupper. Det handlar emellertid då inte om psykoanalytikern Pichon-Riviere. Fokus ligger istället på operativa grupper, teorin om lärande och psykosociala konflikter - inte på patologin. Parentetiskt bör här sägas att psykosociala konflikter är liktydigt med sociala konflikter.
Från Ana Quiroga och hennes skola görs det försök att genom att få in Pichons filosofi i universitetsvärlden göra den officiell ... skapa ett slags 'karriärväg' på universitetet för den. När jag var nationellt ansvarig för mentalhälsovården i Argentina försökte jag hjälpa Ana Quiroga så att hennes skola i socialpsykologi skulle få med universitet jämbördig status. Emellertid var psykologorganisationen i Buenos Aires motståndare till detta. För att kunna accepteras av psykologin i Buenos Aires måste man vara psykoanalytiker och 70 % av dessa är lacanianer.När man talar om de som går till socialpsykologin handlar det om en annan värld än universitetsvärlden. Det är en blandning av olika samhällssegment - allt ifrån hemmafruar till avancerade universitetsutbildade. Genom att det är på det här sättet finns fördelen att man har med alla sektorer i samhället ... och Ana Quirogas skola har med såväl rika som fattiga, välutbildade som outbildade etc. De ryms alla där. Detta har bidragit till formandet av ett nytt språk i det portensiska samhället - inte i det argentinska. Även på vissa håll inom Tucumanområdet finns Pichons skola. Den utgör en sociopolitisk rörelse ... ett nytt sätt att tänka i Argentina ... i linje med Pichons eget".
Allt detta tar egentligen sitt ursprung i det som under en tidigare epok omfattades av begreppet socialarbetare inom mentalhälsoområdet. Och denna uppfattning kom från Pichon (även om den senare kom att användas av andra teoretiker i Argentina - personer såsom Goldenberg, Kesselman och Bauleo).
Om man återgår till Ana Quiroga så var hon den som stod honom närmast av samtliga de personer som fanns omkring honom under de senare åren av hans liv. Hon var en person som verkligen förstod hans idéer. Quiroga är dock främst filosof och inte psykiater. Det har hjälpt henne att generalisera och sprida Pichons tänkande inom hela det argentinska samhället. Det handlar som tidigare nämnts om ett nytt sätt att tänka och är kopplat till Pichons mer filosofiska idéer.
VII
I den tankemodell som Pichon inlemmar i sitt psykoanalytiska schema växer också det instrument fram som han benämner "förbindelse ("vínculo" på spanska)". Som begrepp är detta mer integrerat än "objektrelation". Det är en av de - ur psykoanalytisk synvinkel - viktigaste aspekter som Pichon introducerat.
"Tack vare att han förde fram detta begrepp är det idag möjligt för mig att tala om situationens patologi. Pichon utvecklade aldrig detta tema, men han beredde marken för det som en av patologins uttrycksmöjligheter ... och i sådan mening använder jag mig av begreppet "situationens patologi".
Pichon är den förste psykoanalytiker som inkluderar kontexten - dock utan att närmare utveckla tanken. För honom var psykoanalys - utan att kontexten inkluderades - en omöjlig tanke. Pichon hade sinne för det språkliga. Därigenom kunde han även inkludera den lingvistiska processen i en given kontext. En kontext som konstruerades utan den linguistiska processen saknade värde. Som tolkning var den linguistiska processen - via patientens material - närvande i kontexten. När man analyserade en person så analyserade man samtidigt också personens kontext. Beroende på kontext kunde ett och samma beteende få olika innebörd ... Hur tydliggör man bäst detta?
Det finns en patologi - jag vill emellertid inte benämna den psykopatologi - som inte nämndes av Pichon. Det rör sig istället om något som kan sägas vara en överlevnadsstruktur. Utifrån detta har jag utvecklat begreppet 'social schizoidí' ("esquizoidía social" på spanska). Detta begrepp handlar om det eller de behov som finns i en bestämd social kontext. I en rik miljö kan man inte tala om 'social schizoidí' ... det vill säga i en värld där föräldrarna har möjlighet att ägna sig åt sina barn. 'Social schizoidí' uppstår i miljöer där föräldrarna är schizoida ... där det inte finns utrymme att vara känslosamma gentemot sina barn. Det handlar om fattigdomens miljöer ... det handlar om att vara tvungen att vara vuxen vid fyra års ålder ... att lämna hemmet för att fungera som förälder åt sina föräldrar. Det är då man måste utveckla ett slags 'sjukligt' förstorade överlevnadsstrategier. Det är på så sätt denna 'schizoidí' genereras - men det är ingen patologi. Istället handlar det om att personen ifråga utan detta slags psyke inte kan överleva ... det är priset för att överleva. Priset är alltså att inte fullt ut utveckla sitt känsloliv.
Det är med utgångspunkt i Pichons tankar om kontexten - att det inte är möjligt att notera en patologi utan att inkludera kontexten - som jag och andra av hans elever har tänkt vidare på dess innebörd. Att berika Pichons idéer måste handla om att integrera psykoanalysen med allt det Ana Quiroga och Pichon utvecklade ... men då med en betoning på den kliniska psykoanalysen, inte den filosofiska. Det är viktigt att återvända till patologin ... till kontextkriteriet och att i likhet med Pichon se hur det som för den ena personen är sjukdom för den andra kan vara hälsa".
Den terminologi Pichon uttryckte detta i handlar om att de mekanismer jaget har till sitt förfogande är såväl försvarsmekanismer som jagstrategier. Som jagstrategier befrämjar de den psykiska hälsan. Som försvarsmekanismer utgör de bortträngning av den omedvetna världen. Och den omedvetna världen är samtidigt hemvist för det kreativa. När det inte finns utrymme för den omedvetna världen att träda fram rör det sig om en individuell patologi. Många av de mekanismer som är försvarsmekanismer är alltså samtidigt jagstrategier. De skiljer sig med andra ord inte åt. Och denna uppfattning är strikt dialektisk. Beroende på kontexten kan mekanismerna tjäna antingen hälsan eller sjukdomen. Freud uttrycker det som att "vi vantrivs i kulturen". Pichon utvecklar dock denna tanke. Freud hade inte möjlighet att inkludera pressen från ... detta att leva i fattigdom ... detta att leva i arbetarklassens värld. Pichon använder sig av begreppet "aktiv anpassning". Och detta implicerar vad vi berört härovan, nämligen jagets strategier. Han anknöt till dessa ... inte till drivkrafter, utan till försvar versus strategier.
Begreppet 'förbindelse' är problematiskt för alla i och med att Pichon-Riviere aldrig närmare preciserade det. Han pekar på att i 'self'- objekt-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervärlden eller i det inre) finns ett ständigt sammanbindande flöde som går i båda riktningarna ... och att detta samtidigt består av kärlek och hat. Begreppet 'förbindelse' innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om 'self'-objekt-relationen. Det handlar också om objektets samtidiga relation med 'self' . Det är mer än en relation. Ett "self" kan inte relatera till ett objekt utan att objektet samtidigt relaterar till "self".
Det rör sig om en struktur i ständig rörelse ... ett flöde fram och tillbaka. Pichon menar att denna sammanbindande förening av objektet med 'self' och 'self' med objektet - som ett äktenskap - utgör 'förbindelse-relationen. Den tar alltid sitt ursprung i en ur melankolin genererad känsla av ambivalens som stereotypiserats. Den intrapsykiska strukturen har dock förmåga till dissociering och till att bland olika känslor ge en av dessa företräde. Dissociering som mekanism är därmed inte endast en försvarsmekanism utan därtill en operativ mekanism.
VIII
Och här uppträder ytterligare ett av Pichons begrepp som har sitt ursprung i psykoanalysen - "den operativa dissociationen". Det handlar om att kunna lägga ifrån sig eller uppskjuta negativa känslor för att därigenom kunna uppleva positiva känslor. Pichon menar att positiva och negativa känslor alltid finns samtidigt. Att det bara skulle finnas positiva eller bara negativa känslor är inte möjligt. De är alltid såväl negativa som positiva. Belöning och frustration uppträder tillsammans. Det finns inget växande som inte innehåller såväl belöning som frustration. Och det finns inget växande utan positiva och negativa känslor.
"Pichon introducerar uppfattningen om den operativa dissociation som förknippas med 'förbindelsen' ... om hur 'self' upprättar kontakt genom en dissociationsprocess och att detsamma sker från objektens sida. Dissocieringen sker för att såväl kunna fortsätta växa genom relationen som att samtidigt känslomässigt kunna berika sin värld. Ty för Pichon sker berikandet av ens känslomässiga värld genom upptäckten av 'det andra'. Hos Pichon är konceptet 'penetration' av stor vikt. Han ansåg att patologi var direkt relaterad till den förmåga eller oförmåga till penetration som 'self' genom förbindelsen var förmögen till.
'Förbindelse' är till sin natur penetrerande. 'Relation' är det inte. Detta är dock inte någonting i och för sig nytt, och egentligen inte heller en uppfattning som kommer från Pichon, utan från Melanie Klein - även om hon inte använder termen 'förbindelse'. Hon använder däremot begreppen 'projektiv identifikation' och 'introjektiv identifikation'. Dessa tillsammans bildar förbindelsen. Och det handlar inte om bara en aspekt av förbindelsen utan om nästan allt det som innefattas däri. Till detta lägger alltså Pichon den sociala aspekten och benämner det hela 'förbindelse'. 'Projektiv identifikation' implicerar ett försök till penetration av den andres 'self' - att förbindelsen från en själv till den andre blir så pass massiv att denne upphör att vara sig själv för att istället bli till denne andre som penetrerar. 'Introjektiv identifikation' innebär på samma sätt att man låter sig penetreras av den andre i sådan grad att denne tar plats inom en".
IX
En annan viktig aspekt som har med förbindelsen att göra är begreppet 'Gestalt'. Varje förbindelse har en historia. Denna i sin tur har med kontexten att göra. Historien är inget som uteslutande berör endast 'the self' och objektet. Den har även att göra med allt det som omger såväl self' som objekt. Pichon uttryckte i och för sig inte detta i sådana termer. Men kontexten har en sådan innebörd.
Förbindelsen fungerar uppsamlande när det gäller hela den Gestalt som i sig inrymmer den historiska process som förbindelsen mellan 'the self' och objektet utgör. 'Gestalt' utgör såväl bakgrund som figur - ett slags referenspunkt med avseende på det inre innehållet. 'Gestaltung' speglar det som håller på att formas ... det som i sig inkluderar såväl innehållet som innehållets gränser ... formandet av innehållet.
X
"Det framväxande (emergent) är en föreställning som föds hos Pichon. När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolkning som han gjorde. Jag hade om något han sagt uttryckt mig på ett sätt som var mycket 'porteno':
- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.
Han svarade ungefär följande:
- Jag väntar på att arbetshypotesen ska växa fram (=emergenten).
Och då uppstår frågan: Vad är det som händer när 'the self' förflyttar sig mot objektet? Jo, 'the self' penetrerar objektet. Därvid växer något fram ... Något nytt. Detta nya öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar nya verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter (det vill säga sådant som växer fram) etc.
Vad är det alltså som växer fram när 'the self' penetrerar världen eller omgivningen ... när penetrationen riktas mot personens egen värld ... mot den av gruppen bestående världen ... mot den samhälleliga världen ... mot den intrapsykiska inre världen? Emergenten blir resultatet ... utgör svaret.
Genom denna dynamik blir 'a posteriori' till 'a priori'. Uppfattningen om det framväxande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolkningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent består av. Det är viktigt för vårt arbete att något träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.
Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emergent ... det finns inget flöde ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetrationen".
XI
När det gäller begreppet "den enda sjukdomen" så tar Pichon detta från Otto Rank och dennes uppfattning om födelseögonblickets trauma. Pichon modifierar dock Rank. Traumat blir hos honom till utgångspunkt för den enda sjukdomen - depressionen. Depressionen utgör den grundläggande struktur i vilken varje sjukdom har sitt ursprung. Under varje sjukdom finns ett syndrom utgående ur den enda depressionen, vilken har att göra med födelseögonblicket - vilket alltid spelar in i högre eller lägre grad.
"Depressionen som sådan är vår följeslagare hela livet igenom. Den kan sägas mer handla om att arbeta i den inre världen och inte så mycket i den yttre. Den är också närvarande från det ögonblick vi föds - den depressiva kärnan. Livet är en konstant 'process of mourning'.
Förbindelsen 'self-object' finns från livets början till dess slut. Sörjandet är något fundamentalt i livet - man bryter ner något gammalt för att skapa något nytt. Det är en viktig beståndsdel i lärandet. Depressionen är utifrån ett sådant synsätt att 'loose the old to learn the new'. Varje sekund vi förlorar är utifrån detta perspektiv en 'mourning process'. Och denna sorgeprocess lever vi i från livets första ögonblick tills dess att vi dör.
Den kan vara mer eller mindre intensiv. Men vi måste hela tiden dissociera oss från 'the mourning process' - vilken är melankolin ... den melankoliska depressionen. Pichon uttryckte det som att det är depressionen som är den enda sjukdomen. Jag skulle nog hellre säga melankolisk depression.Vi lever hela tiden i konflikten mellan att födas och att dö. Och vare sig vi vill det eller ej finns hela tiden närvarande ambivalensen mellan att fortsätta leva eller att dö. Detta är vad Pichon kallar den enda sjukdomen".
Pichon modifierar således Otto Ranks uppfattning om födelseögonblickets trauma ... eller han kanske snarare kompletterar den med sin uppfattning om födseln som den enda depressionen. Den depressiva positionen finns från födelseögonblicket - den utgör en matrix utifrån vilken känslolivet organiseras. Den schizoparanoida positionen behövs som ett försvarssystem (instrument) - för att det svaga Jaget ska klara av frustration. Objektet är en källa till liv. "Life instinct" strävar efter att bevara objektet. Drivkrafterna finns från början i tårarna - i sörjandet.
Man skulle kunna säga att Pichon här befinner sig nära den syn som en annan av APA:s grundare - Hernando Rascovsky - hade. Denne utvecklade tankar om objektrelationens utseende under fosterstadiet. Rascovsky menade att barnets lidande - utifrån relationen mellan 'the self' och objektet - fanns redan i moderslivet och att det inte tog sin början - vilket Melanie Klein hävdade - i födelseögonblicket. Även om Pichon tidigare under sin tidigare bana omnämnde Rascovskys uppfattning tog han dock sin utgångspunkt i födelseögonblicket när han talade om den enda depressionen.
XII
"För mig föds ett 'projekt' ur ett behov som framträder i kontexten. Det finns ingen förbindelse utan ett 'projekt'. Projektet kan handla om att växa känslomässigt ... att växa intellektuellt ... eller helt enkelt att ta större plats. Och i förbindelsen finns såväl hat som kärlek i förhållande till 'den andre'. Det finns ett mottagande av vad den andre kommer med .. och en önskan om att förändra och omforma detta ... och att samtidigt också 'processa' det som man själv förmedlar.
I den känslomässiga förbindelsen kan det finnas varierande grad av intresse eller social drivkraft ... den kan vara mer individuell eller mer social till sin karaktär. Därför säger jag om ett 'projekt' att det - om man ser till graden av intensitet - är affektivt, men - sett ur en projektsynvinkel - socialt till sin karaktär. Detta är en speciell kvalitet som är förknippad med förbindelsen. Pichon själv skrev inte detta, men ... ja, det som jag sade skulle kunna beskrivas som den teoretiska definitionen.
Om jag tar min familj som exempel, så finns det en stark förbindelse till min fru ... mina barn ... deras tillkommande etc. 'Förbindelse' är emellertid ur 'projektsynvinkel' även social. Jag är i tankarna upptagen med kontinuiteten över generationsgränserna. Hur kan jag se till deras bästa, stödja dem etc? Man kan säga att jag är inbegripen i mina barns 'projekt'. Jag ledsagar dom i det, men utan att störa eller begränsa. Dock finns jag där till hands om jag skulle behövas.
I Pichons teori fanns ständigt närvarande den viktiga aspekt som kan beskrivas som ångest för det okända (sett utifrån frågeställningen att ett 'projekt' handlar om att påbörja en förändringsprocess - en förflyttning från en 'gammal' till en 'ny' situation). Detta okända fungerar såväl som källa till ångest som till att vara drivkraft bakom en önskan om att upptäcka. Och utgången av denna dialektiska kamp mellan fruktan och önskan är viktig. Kommer rädslan eller upptäckarbegäret att avgå med segern? "The unknown" finns där alltid som ett element vilket antingen kan paralysera oss eller hjälpa oss att mobilisera".
XIII
"Pichon betraktade den intrapsykiska strukturen från ett tids- och rumsperspektiv. Det patologiska i en psykopatologi såg han som kopplad till tid och rum. Fobierna är huvudsakligen av spatial karaktär ... det finns ett inre plus ett nära yttre och ett mer avlägset yttre. I klaustrofobin handlar ångesten om det inre; i agorafobin om det yttre. Med hjälp av det rumsliga kriteriet bringade Pichon ordning i den objektrelation, som får sitt dynamiska utseende utifrån hur 'the self' och objektet rör sig i den inre och den yttre världen.
Begreppet 'patorytmí' har anknytning till den psykoanalytiska teorin om epilepsi. I "Från psykoanalysen till socialpsykologin del II" - som är Pichons viktigaste bok och handlar om det kliniska - finns det några essäer om epilepsi. För att kunna förstå begreppet 'patorytmí´måste man känna till vad epilepsi är ... sedd ur patogen synvinkel ... epilepsins dynamik ... Pichons syn på denna.
Han introducerar ett nytt begrepp när det gäller epilepsin. Och man kan läsa om det i dessa tre ovannämnda essäer. När det gäller den kliniska aspekten är detta bland det viktigaste Pichon för fram ... att man kunde se epilepsin ur en psykogen synvinkel. Vad hade då detta för syfte?
Det tjänade till att berika uppfattningen om hur primärprevention inom mentalhälsoområdet kan se ut - och detta genom att den patorytmiska strukturen länkades till rumsaspekten.
Hur länkades den till tids- och rumsaspekten?
Den länkades till ångest ... ångestformerna, det vill säga till 'threshold' ... tröskel. Pichon hävdade att den intrapsykiska strukturens tröskel såg olika ut hos olika personer. Med en låg tröskel ökar risken för utbrott av patorytmisk karaktär.
Och vad menade han att ett patorytmiskt utbrott var?
Förlust av såväl känslomässig som motorisk kontroll samt sömnsvårigheter. Dessa element utgjorde den strukturella grunden för den patorytmiska patologin - en patorytmisk karaktär
Pichon refererade i hög grad till den kunskap han hade om vad som inträffar när ett utbrott av epileptisk karaktär närmar sig. Det handlar då bland annat om hur personalen på en avdelning med en sådana patienter hade lärt sig att uppfatta tecken på en annalkande urladdning ... i ett visst ögonblick kände omgivningen att det snart skulle braka löst. Vårdarna slog larm om vad dom kände var på gång: 'Doktorn, vi måste låsa in X för snart kommer det ett utbrott'!
Pichon tog sin uppfattning om patorytmí från epilepsin och sina kunskaper om dess dynamik. Och det bidrog till ökade kunskaper om såväl epilepsins psykogenes som om epileptoid karaktäropati. Han skilde mellan epilepsi och 'epileptoidía' . En epileptoid karaktär är en karaktär med patorytmiska karaktäristika ... detta kallade han patorytmí. Arminda Aberastury arbetade med barn runt bland annat detta och Pichon kunde dra nytta av hennes arbete. Hon studerade denna patorytmí i samband med familjesituationen och hur den utvecklades.
Pichon använder sig av tankegångar runt epilepsin och dess dynamik för att illustrera något mer generellt. Han menade att denna patorytmí finns i den institutionella världen ... i grupper ... att den är ständigt närvarande. Det rör sig om en naturlig disposition, vilken betingas av hur ekvationen 'ångest - tröskel' ser ut. Beroende på hur ångesttröskeln ser ut kommer sådana betingelser att genereras som i sin tur bestämmer i vilken utsträckning reaktioner kommer att formas så att säga vid fel tidpunkt ... att en person reagerar utan att ha kontroll över konsekvenserna. När något sådant inträffar, menar Pichon, uppstår svårigheter i läroprocessen. Det uppstår "frakturer" i den ... ett kontinuerligt lärande försvåras.
I Pichons syn på det patogena är ovanstående tankar om patorytmí bland det viktigaste ... och det berör såväl förlusten av emotionell som av motorisk kontroll. Utifrån ett kleinianskt perspektiv skulle patorytmi kunna beskrivas som att relationen 'self' - objekt företrädesvis är av delobjektkaraktär. I konsekvens med detta resonemang botas en patorytmí genom att relationen 'self'-objekt förändras till att vara av helobjektkaraktär.
Pichon menade att även en epilepsi av organisk karaktär förbättras om man har en nöjaktig objektrelation. Det rör sig om hur obsessiva mekanismer så att säga strukturerar tiden i rummet. Med en bristfällig struktur tid-rum sker också utbrotten. Förlusten av kontroll handlar om att tiden inte är integrerad i rummet.
Man brukar säga att 'varje sak måste få ta sin tid'. Detta innebär att man i ett rumsperspektiv måste ta med i beräkningen den så kallade ideala tiden/tidsåtgången ... det dynamiska formandet av erfarenheten. För Pichon innebär patorytmí att tid och rum inte integreras. Och då uppstår utbrotten och 'frakturerna'. När det gäller fobin, som framförallt handlar om en rummets patologi, så sker ingen utveckling av patorytmin. Tid och rum är inte integrerade.
I Pichons uppfattning om epilepsins psykogenes vidgas innebörden av det som kallas epilepsi långt bortom det som neurologerna beskriver som epilepsi - och detta nya är då 'epileptoidí' ("epileptoidía" på spanska). När han tog anamnes på en patient så var han även intresserad av vilka epileptoida ekvivalenter som fanns: Hur är det med sömnen? Går vederbörande person i sömnen? Skallrar hans tänder? Dreglar han? Är han mörkrädd? Allt detta hade stor betydelse för Pichon. Och det hade sin grund i hans uppfattning om patorytmí - något som i sin tur betingades av hans kunskaper om epilepsi. Det viktigaste härvid är troligen att Pichon till uppfattningen om epilepsin lägger förlusten av den känslomässiga kontrollen.
Man måste komma ihåg att Pichon aldrig avlägsnade sig från det kliniska perspektivet. Hans tänkande hade alltid något att göra med patologi. Psykisk sjukdom var alltid något aktuellt ... och detta hade att göra med hans verksamhet inom psykiatrin. Hos Pichon kom därför alltid det kliniska att vara närvarande i tänkandet ... det var något att referera till ... att hänvisa till ... liksom patorytmí vad gäller epilepsi ... där fanns schizofrenin ... fobierna. Han sökte hela tiden de element som låg bakom lust och lidande ... deras funktionssätt. Detta gjorde också att hans väg in på den psykoanalytiska filosofins fält såg annorlunda ut än andras".
XIV
"Bion exempelvis ... när man ser hans verk så är det kliniska långt borta. Hans filosofiska angreppssätt var mycket rikt och bidrog med mycket - men det var inte kliniskt. Han utgår från nykantianismen och börjar skapa sitt eget system. Det är dock fortfarande svårt att förstå att han i sina upptäckter inte lutar sig mer mot det kliniska".
Bions begrepp "link" är lika med det argentinsk-spanska ordet för "förbindelse" (vínculo). Om man tar det mer korrekt argentinsk-spanska ordet för "link" (ligar) innebär detta att "något är förenat med något annat" - och är i den meningen lika med "förbindelse" (vínculo). Det spanska ordet för "förbindelse" används dock mer specifikt när det gäller mänskliga relationer. Begreppet är mer adekvat i sammanhang som berör den emotionella sfären, exempelvis "äktenskaplig förbindelse". Det argentinsk-spanska ordet för "link" kan här inte användas för att uttrycka ovannämnda "äktenskaplig förbindelse". Orden har samma innebörd, men används i olika sammanhang.
Pichon kunde med andra ord ha använt ordet "link" för det han betecknar med "förbindelse" - men det skulle inte ha fört med sig den fulla betydelsen av "förbindelse". "Förbindelse" innebär något mer. Att skapa en förbindelse är att förena sig med någon annan - men det gäller då endast mänskliga relationer av affektiv karaktär.
"Att koppla ihop mig med drycken mate bär ju inte med sig så mycket affektivt. Det har inte speciellt mycket med känslor att göra i och med att det blir till en historia om att jag dricker mate. Eller om man har två bitar som sätts samman - det innehåller inte något av det affektiva som inryms i begreppet 'förbindelse'. För att kunna använda ordet 'link' måste man säga 'emotional link', 'affective link', 'sentimental link'. Affektvärlden måste alltså läggas till ordet 'link'. Om inte kan ej ordet 'link' användas som liktydigt till det spanska ordet för 'förbindelse'. 'Link' är alltför generellt. För oss har ordet 'förbindelse' att göra med den intima känslosfären. 'Familjeförbindelse' är det ord som till sin karaktär ligger närmast hur 'förbindelse' används.
Om man sätter Bions 'attack-on-linking' (att ej kunna lära av verkligheten) i relation till förbindelse så är det inte så att förbindelsen attackeras enligt Pichons sätt att se. Däremot kan man uttrycka det som att förbindelsen inte berikas, utan att den utarmas. Pichon skulle hellre ha talat i termer av 'berikas' respektive 'utarmas'. Ty för oss innebär objektrelationen något permanent. Den finns på alla nivåer ... från schizofreni etc. ... Freuds begrepp 'an-objetal' ... att det inte skulle finnas något objekt ... att det rör sig om en narcissism utan objekt - nej! Narcissismen - patologisk eller normal - är alltid av objektkaraktär. Termen 'förbindelse' handlar således om berikande eller utarmning av densamma. En förbindelse kan inte existera utan att få näring. Får den inte det utarmas den och dör. Att tala om något slags 'fraktur' när det rör sig om förbindelsen är att använda sig av en fattig term. Antingen utarmas förbindelsen på grund av att den affektiva kvaliteten är alltför schizoid - och då är förbindelsen konstant utarmad (den andre kan inte känna). Eller så finns det affekter, men den patologiska konflikten sliter på förbindelsen
Uppfattningen har sina beröringspunkter med Winnicott. Denne berättar om att han vid ett tillfälle kände sig uppgiven på grund av att han kände att de ansträngningar han lade ner i arbetet med en patient var fruktlösa. Men vid ett tillfälle noterade han plötsligt att ansträngningarna inte hade varit förgäves. Patienten uttryckte sig nämligen på följande sätt: 'Jag känner att jag inte känner'. Detta innebär ju att man ändå känner något - även om det är att man känner att man inte känner. För Pichon skulle ovanstående bära med sig innebörden att förbindelsen vore utarmad ... att den finns där, men att den är så pass utarmad att det inte finns tillräcklig känslomässig överföring. Man kan uttrycka detta förhållande i mer vetenskapliga termer och då i form av kvantitet ... man talar om mer eller mindre ... intensitet ... tillräckligt eller otillräckligt.
Att skapa en förbindelse innebär implicit att det också finns möjligheter att lösgöra sig från den och då med innebörden att dra tillbaka den känslomässiga laddningen.
Förbindelsen förändras hela tiden. Och detta i så hög grad att Pichon alltid poängterade att den diagnos man kommer fram till vid det första intervjutillfället inte behöver vara överensstämmande med den man sitter med efter det andra. Han menade att i allmänhet skilde de sig åt ... och egentligen är det inte möjligt att de skulle kunna vara likadana, då ju förbindelsen är något 'här-och-nu'. Förbindelsen är alltid omformande - för och emot ... i såväl förfallet som vid skapandet. Den är dialektisk i ordets strikta bemärkelse ... omformande ... aldrig dissocierad i betydelsen 'skild från objektet' . För att kunna avskilja sig från objektet måste man lösgöra sig från förbindelsen. Att göra så är - i psykoanalytisk mening - omöjligt. Individens historia tillåter inte det.
'Förbindelse" har i sig innebörden 'formbarhet' och 'förmåga till förening'. 'Relation' har inte formbarhet och ej heller 'förmåga till förening'. Ska man använda ordet 'relation' måste man tala i termer av kvantitet - vilket inte är nödvändigt när man använder ordet 'förbindelse'. Man måste tala om 'intensiv relation' ... eller 'svag relation'. Vidare måste man adjektivera 'relation'. Det är inte nödvändigt att i samma utsträckning adjektivera 'förbindelse' . Det är detta som gör förbindelsebegreppets rikedom ...förbindelsen är stadd i ständig rörelse ... i tid och rum.
Om man ska diskutera olika ord (vilka skulle kunna fungera sammanbindande utifrån den innebörd den spanska termen 'vínculo' har på svenska) måste man fundera över och jämföra dem i termer av vilket ord som är mest dynamiskt ... rikast till sitt innehåll ... mest precist - och detta satt i relation till affekter. Hur ser varje ords motsats ut"?
XV
"Den dialektiska spiralen föds som resultat av något som skedde i Rosario år 1958. Såväl jag själv som min fru var med. Det rör sig om en kumulativ erfarenhet vilken äger rum vid universitetet i Rosario - 400 kilometer från Buenos Aires. Pichon beslutar sig här för att arbeta med en ny metodik - en kumulativ undervisningsmetod. Det är här han för första gången ritar spiralen - 'den upp-och nedvända konen' . Han pekar på att läroprocessen alltid är något som befinner sig i växande ... att den innebär en sväng eller upprepning, men i form av en uppåtstigande rörelse. Och den sluts aldrig. Detta är spiralbegreppet ... innebörden är att svängen aldrig sluts. Men det finns också ett stillastående. Då inträffar låsningen eller tillslutningen. Ett stillastående illustreras genom att man talar om att något hejdas eller att det sker en cirkulär inneslutning.
När spiralbegreppet relateras till karaktärologi kommer det att beröra termer som 'rigiditet' och 'stereotypi' ... tankar om en sluten cirkel. Här uppenbarar sig också upprepningsmekanismerna. Därvid hejdas också läroprocessen. 'Att lära sig att lära' innebär i detta sammanhang att bryta en stereotypi ... och när detta sker framträder återigen spiralen. Begreppet 'spiral' är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns ... och att psykisk hälsa är beroende av förmåga till lärande och att kunskapen berikas. Bion uttrycker detta förhållande som 'att lära av erfarenheten' ... vilket inte är långt från vad som sagts tidigare härovan.
Susan Isaac var en psykoanalytiker som stod nära Melanie Klein. Hon har bland annat skrivit en liten skrift om läroprocessen. Pichon kommer fram till sin uppfattning genom kleinianerna. Men vad som händer är också att han kopplar detta med läroprocess till karaktärsbegreppet. Och han gör det genom att peka på hur mekanismer kan vara rigida och stereotypa. Därför säger han att försvarsmekanismer är försvarsmekanismer i den utsträckning som de är stereotypa mekanismer. De upphör att vara försvarsmekanismer - även om han ej explicit säger just så - allteftersom de mer och mer kan låta sig utsättas för permanenta förändringar och därigenom också låter sig användas operativt i rätt ögonblick under lämpliga förhållanden. Detta implicerar att det alltid måste finnas en flexibilitet eller rörlighet ... ett fungerande som möjliggör att man alltid kan lära sig nytt. I arbetet med patienter handlar det om att visa på vad som händer och att demonstrera - som vore det ett fotografi man pekade på: 'Se hur du gör ... alltid likadant!' ... och att det därför inte heller kan ske framsteg. Pichons term för detta upprepningsbeteende var stereotypi och rigiditet.
ECRO (begreppsligt, referentiellt och operativt schema) har med detta att göra. Pichon generar ett nytt begrepp - ett begrepp som varken finns hos någon psykoanalytiker eller pedagog - och detta begrepp är 'ackumulativt lärande'. Begreppet som sådant har sin upprinnelse i det som tidigare sagts om epilepsins patologi ... det har att göra med ackumulation eller ansamling. Epileptikern ackumulerar ... och ackumulerar ... och ackumulerar ... och i ett visst givet ögonblick så ryms det inte mer och - boom! Det epileptiska anfallet uppträder. På samma sätt kan man tala om att ångest ackumuleras ... händelser ackumuleras ... och i ett givet ögonblick - boom!
Pichon använder begreppet 'ackumulation' för att beskriva läroprocessen ... det är som om han skulle säga att 'i epilepsin ackumulerar man, men man utvecklar eller bearbetar ej det ackumulerade". I spiralen ackumulerar man, men alltid i uppåtstigande form ... tills det projekt det hela handlar om omsatts i kunskap. Epileptikern ackumulerar och ackumulerar, men arbetar ej i spiralform!
Detta formar alltså bakgrunden till varför Pichon använder termen 'ackumulation' ... den har att göra med hans erfarenheter i samband med epilepsi. När det gäller epileptikern handlar det dock egentligen mer om agglutination eller sammanklibbande än om ackumulation. Epileptikern är upptagen med att ackumulera, men det ackumulerade agglutineras.
Pichons spiral ackumulerar och dissocierar samtidigt ... detta sker hela tiden för att processen att ackumulera ska kunna fortsätta. Det sker en ständig ackumulation och dissociering av kunskaper ... för att kunna fortsätta ... vilket inte epileptikern kan göra i och med att hos denne allt 'klibbar ihop' . Och när detta sker inträder ett konfusionellt tillstånd. Epileptikern har ju inte förmågan att dissociera ... men det epileptiska anfallet kan ses som ett sätt att dissociera. I och för sig sker hos epileptikern en ackumulation, men därefter saknas förmåga att i form av en läroprocess använda sig av det som ackumulerats. Och när epileptikern inte kan ackumulera 'bryter han ut mot andra' ... förolämpar etc ... och blir sedan förvånad över att andra människor reagerar med ilska på detta.
Man kan således betrakta den uppåtstigande spiralen som en läroprocessen tjänande process av ständig ackumulation och dissociering. Härur kommer de metoder för operativt tänkande som man använder sig av i Argentina.
Någon talar om något ... och så delar man upp sig i grupper. Varje grupp har en ledare. Denne samordnar gruppens diskussioner om det sagda ... 'the speech' som personen lade fram. Man lägger ner tid - kanske en dag - på att diskutera detta 'speech' . Nästa steg blir att alla grupperna tillsammans diskuterar. Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya.
För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumulativa uppfattning.
Den tidigare omnämnda första användningen av spiralen skedde med studenter på universitetet i Rosario ... i en stor teater. Här ritade Pichon för första gången spiralen och höll en föreläsning. Därefter delade vi upp oss ... vi var cirka fyrtio stycken som hade åkt med till Rosario för att arbeta med detta. Vi delade upp oss i grupper och arbetade med Pichons föreläsning i smågrupper. Därefter återförenades vi med Pichon på teatern. Vi redovisade det som vuxit fram (emergenter) i grupperna och Pichon började åter att arbeta med detta material ... dessa emergenter.
Pichons metod rör den ackumulativa erfarenheten. Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdelning i grupper ... där arbetar man med och bearbetar det man lyssnat till ... en samordnare antecknar vilka nya emergenter som växer fram ... därefter återförenas samtliga ... samordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inledningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer.
I termer av läroprocess är det så att en grupp samlas för att diskutera något som någon bär med sig. Utifrån detta något sker gruppdiskussioner, vilka i sin tur ger upphov till emergenter, som i sin tur återigen bearbetas.
Använder man ordet 'språkrör', så kan man säga att gruppens samordnare - såsom varande den som nedtecknar emergenterna - fungerar som språkrör för allt detta. Så gör man exempelvis inom mentalhälsoutbildningen vid 'Universidad Nacional de Paraná'. Jag är akademisk rådgivare vid det universitetet. Här finns en tvärvetenskaplig utbildning ... i psykisk hälsa. Advokater, sjuksköterskor, läkare, psykologer, sociologer, socionomer ... finns alla inom denna utbildning. Och man arbetar ... någon håller en lektion ... och sedan skiljer man sig åt och arbetar i grupper om tio personer. Man diskuterar från eftermiddagen fram till nästa dag ... man tar med sig de emergenter som vuxit fram och den som hållit i lektionen bearbetar dessa. Detta är Pichons arbetssätt ... som arbetsmetod är det hans viktigaste konstruktion.
En av de viktigaste aspekterna överhuvudtaget i det som kan ses som Pichons gärning är den psykosociala filosofin ... och den kan också skapa svårigheter för vissa att ta till sig. Det viktiga i Pichons filosofi är socialpsykologin ... hur använder man sig av det psykoanalytiska verktyget i det sociala ... och utifrån det sociala ... i förhållande till det sociala? Den psykoanalytiska aspekten finns där hela tiden, men väl bearbetad och aldrig skild från det samhälleliga och det psykosociala. Pichon lyfter psykoanalysen som arbets- och forskningsverktyg till att även omfatta och inkludera kontexten. Och till denna analys av kontexten har han lagt sin teori om lärande som betydelsefull grund samt att depressionen som den enda sjukdomen ständigt finns närvarande i människans villkor".
XVI
"Om man sätter Pichon i relation till den systemiska teorin ... en sak är den systemiska teori som finns inom psykologin - en annan den generella systemteorin. Dessa två företeelser ska inte blandas ihop.
Hos Pichon finns till psyket hörande ekologiska aspekter samt den generella systemteorin. Den systemiska psykologin är ideologiskt normativ ... innehavare av 'sanningen' om exempelvis hur en familj bör fungera ... den säger vad en far måste göra ... hur han bör vara.
Pichons uppfattning skulle vara mera i stil med att fadern måste få skapa sitt sätt ... sitt system. Han skulle använda sig av den generella systemteorin på så sätt att han skulle fråga sig vad det är som inverkar störande i faderns system.
'Vad är det som gör att denne man inte berikas i sin roll som far'? Han skulle inte ge några pekpinnar ... det enda han skulle kunna tänkas peka på vore sådant som har med situationen att göra - aldrig någon person.
'Vilken roll har den person som vi har framför oss? Hur många roller kan intas i familjen? Hur många av dessa framträder i överföringsprocessen?' Det handlar alltså om rollbegreppet (vilket ursprungligen härrör från G H Mead). I samtalet kan exempelvis följande fråga ställas: 'Varför talar du aldrig om din bror eller far etc?'
Den systemiska teorin däremot talar med personen ... får denne att sätta sig si eller så för att se ... ät på detta sätt! ... etc. Pichon-Riviere har inget med detta att göra. Hans teori är ingen systemisk teori ... däremot är det en teori som i sig inkluderar allmän systemteori - vilket är något annat!
Pichon-Rivieres teori - om man ser den som att den handlar om situationer - är en teori om lärande ... den psykoanalytiska teorin om lärande. Och det är inte hans perspektiv egentligen utan Melanie Kleins. Ett av hennes första arbeten (1919) om behandlingen av ett barn innehåller just en sådan vision om lärande. Pichon har emellertid - precis som jag när det gäller Pichon - på ett fritt sätt tagit över denna.
Pichon var i grund och botten psykoanalytiker ... mycket kunnig och sofistikerad när det gäller psykoanalysens kliniska aspekter. Han lämnade aldrig detta, men gav det en ny form genom att inkludera det sociala. Han blev medveten om att arbetet med divan inte gav honom och hans kapacitet tillräckliga möjligheter att berika sig kunskapsmässigt. Och vid en viss tidpunkt hamnar han i en kris av kunskapskaraktär. Han hade nämligen något som Melanie Klein inte hade ... han hade en marxistisk skolning ... liksom jag.
Annorlunda uttryckt kan man säga att Pichons perspektiv omfattade 'self, object, history and situation'. Just 'situation' var det som skilde honom från Melanie Klein. Jag kunde inte heller nöja mig ... jag kan inte avlägsna mig från det sociala. Det finns alltid där och jag kan inte upphöra med att betrakta det sociala ... jag observerar utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv i och med att det är vad jag lärt mig. Det är min professionella metod som psykoanalytiker. Jag har min psykoanalytiska 'training' ... enda sättet att logiskt uppnå en integration är genom kunskap om det sociala ... och det sker genom psykoanalysen".
XVIII
"I Argentina är Pichons inflytande så pass stort att man inom medicinarutbildningen nu har gjort om psykiatrin till en subspecialitet inom området 'psykisk hälsa'. Området 'psykisk hälsa' inom den utbildningen omfattar flera olika discipliner. Där finns folk från olika specialiteter ... sociologer, antropologer, psykologer, socialassistenter ... och psykiatrin är där, som sagt, en subspecialitet. Såväl första som andra året handlar det om medicin och psykisk hälsa; sista året om medicin och psykiatri.
En av Pichons ambitioner var att utifrån psykoanalysen söka förstå hur hälsan i samhället kunde bevaras ... ett slags primärprevention. För honom var detta av stor vikt. Om man söker förstå mer av vad begreppet 'operativ grupp' stod för i Pichons föreställningsvärld ...han söker uppnå att det samhälle som han försökte påverka skulle berikas i ... ja, i det avseende som jag benämner förmåga till reflexivt tänkande ... och att söka ställa ett handlingsinriktat tänkande i penetrationens tjänst. Men det handlar om att vid bearbetningen alltid komma åter till ett reflexivt tänkande ... konceptet bearbetning och handling ... att 'hur?' och 'varför?' är integrerade ... att det finns inget 'hur?' utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare.
Det pichonianska tänkandet efter Pichon handlar främst om Argentina. Det är starkt i Argentina ... i Tucumanes ... i Patagonien på grund av att Pellegrini, som är pichonian, är provinsdirektör (director) inom mentalhälsan i San Luis ... en starkt markerad öppning åt det psykosociala finns i Buenos Aires och det beror på att där finns Ana Quiroga. Men i Mendoza har den systemiska teorin eliminerat Pichons tänkande. Det amerikanska systemiska tänkandet är starkt där och i vissa andra provinser.
Den ortodoxa psykoanalysen, som använder sig av divan, och den grupp som Echegoyen (nuvarande ordförande inom Internationella Psykoanalytikersällskapet) bildade är en mer sluten grupp och inte öppen åt det psykosociala hållet. I APA är allt som har med socialpsykologi att göra som spetälska. Man accepterar den inte. Att visa på samhället och dess klasser tas inte väl upp i den psykoanalytiska världen.
I Spanien finns det lite av en öppning genom att Kesselman verkat där. Men i övrigt i den spansktalande världen så finns inte Pichon-Riviere.
I den anglosaxiska engelsktalande delen av världen existerar inte heller Pichon. Hur det är i Frankrike vet jag inte".
XIX
Angel Fiasché lämnade Argentina under andra hälften av sextiotalet. Först begav han sig till USA för att arbeta med ett socialpsykiatriskt uppdrag.
Angels målsättning har dock aldrig varit att emigrera från Argentina för att bosätta sig i ett annat land för gott. Hans identitet har hela tiden varit argentinsk - vare sig han bott i USA eller i Sverige. Eller som han uttrycker det:
"Jag utvecklade aldrig en emigrant- 'förbindelse' vare sig till den svenska eller till den amerikanska kontexten. Och detta gjorde att jag aldrig lärde mig att tala någon bra engelska - trots att jag var chef för den psykiatriska delen av den medicinska utbildningen i USA. Och orsaken till att jag inte lärde mig bättre engelska var att jag aldrig utvecklade emigrantidentiteten. Vare sig i Sverige eller USA har min 'förbindelse' varit av sådan karaktär. Istället har den hela tiden varit länkad till institutioner.
När det gäller Sverige så väcktes mitt intresse genom möjligheten att utveckla en psykoterapeutisk institution - och detta utgör min 'förbindelse' till Göteborgs Psykoterapiinstitut. Min 'förbindelse' handlar alltså inte om Sverige.
När jag erbjöds att komma till Sverige fanns det emellertid också ett intresse för socialdemokratin. Ty såsom varande marxist - och desillusionerad vad gäller Sovjet - var Sverige den möjlighet som var närmast inom räckhåll. Jag var intresserad av att lära känna den svenska socialistiska verkligheten - dock inte såsom något att lära känna utifrån ett emigrantperspektiv, utan såsom något att upptäcka.
När jag kom hit hade jag en mycket stark socialpsykiatrisk identitet. Det var inte utan skäl jag var chef för den nationella mentalhälsan i Argentina. Detta område har alltid varit av stort intresse för mig. Efter att ha kommit hit blev jag intresserad av att skapa något som inte existerade i Göteborg. Den psykiatri som fanns var mycket gammalmodig ... det handlade om en gammal, stereotyp och oengagerad psykiatri. Psykiatrerna hade knappast någon annan roll än att fungera som ett slags sjukhusets vakter.
Här finns motivet - och detta skapade 'förbindelsen' . Men den skapades till de elever jag mötte - och mycket av detta hade att göra med de mekanismer som verkade i situationen som sådan. Jag kom i konflikt med universitetsauktoriteterna och kunde bara verka en period på universitetet. För att kunna stanna kvar i Sverige började jag arbeta på ett mentalsjukhus. Men på kvällarna arbetade jag med dessa mina elever för att på så sätt stimulera och väcka intresset. Min 'förbindelse' kom alltså att formas tillsammans med och genom detta institut.
Den förbindelse som växte fram - den växte fram ur mig - var av familjekaraktär ... ty utan 'familjeband' kan man ej utveckla en institutionell 'förbindelse' . Det är inte möjligt att upprätthålla en institution utan 'familjeband' . Och det är fortfarande så att denna förbindelse hålls levande i och med att de som genomgår sin utbildning på Göteborgs Psykoterapiinstitut hälsar på mig i Argentina efter examen och bor en månad hos mig. Vi lever tillsammans ... delar vardagen ... äter vid samma bord etc. Och eleverna diskuterar och kritiserar sina lärare - och alltid finns tendensen närvarande att manövrera för att ta sig in i kampen om makt. Och i den situationen fungerar jag som moderator.
Den psykoanalys med psykosociala förtecken som finns i Göteborg är viktig ... Göteborg som en stad där den psykoanalytiska filosofin inlemmas i samhället och vardagslivet ... i sättet att resonera ... i tänkandet och reflexionen. Men ursprunget till detta kommer inte endast från Pichon. Det handlar om oss som hjälpt till att sätta igång verksamheten i Göteborg ... vidare om Arminda Aberastury, Melanie Klein, Winnicott. Pichon och hans tänkande utgör dock den filosofiska essensen. När det gäller Pichons inflytande så utgörs den viktigaste emergenten i Göteborg av den psykosociala filosofin. När det gäller Pichon-Riviere har det för mig varit viktigt att inte föreläsa eller hålla något seminarium om honom i och med att detta skulle innebära att kväva tänkandet ... något som Pichon uppfattade som en av de mer allvarliga patologierna. Det är viktigt att hålla tänkandet fritt. Därför har jag pratat om hans mer allmänna idéer ... det som jag uppfattar som viktigast ... vad jag genom bearbetning kommit fram till är det viktigaste hos Pichon- Riviere. Att hålla ett seminarium om Pichon-Riviere skulle vara något som strider mot hela hans sätt att arbeta".
Senast uppdaterad 090919