Pichon-Riviére och politiken. Av Enrique Pichon-Rivière

Den position Pichon intar i början av 70-talet återspeglas i ned­anstående intervjusvar, vilket också be­rör hans politiska upp­fattning:

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp - räknas till klasskam­pens yttringar förutsatt att ett revolutionärt di­alektiskt tänkande uppstår vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. Nya kunskapsformer tenderar däremot att omfatta tän­kande, känsla och handling. De inbördes sambanden mellan dessa har systematiskt gömts undan och för­dunklats av den härskande ideologin. …

Vad beträffar mitt eget specialområde lägger jag märke till denna kamp genom en begyn­nande teoretisk revolution. Denna karaktäri­seras av sättet att närma sig det problematiska förhållandet mellan den socio-ekonomiska strukturen och själslivet - en utforskning av hur ideologierna genom socialisationsprocesser verkar i det omed­vetna. Jag talar om en begynnande revolution i och med att det fram tills nu handlat om att finna en lämplig ram att behandla proble­met inom; med andra ord befinner sig fortfarande socialpsykologin som disciplin under uppbyggnad.

På psykologins område - och här slår den härskande ideologin igenom kraftigt - rör den största bris­ten kriterierna för hälsa och sjukdom

Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar motstånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen/subjektet ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska …

Om terapeuten blandar samman uppgiften med förarbetet går han in i sjukdomsspelet och agerar i detta. Terapeuten kan komma att gripa sig an med förarbetet - på grund av eget motstånd mot att 'bli medveten' om målet, ett ideologiskt motstånd vilket lägger hinder i vägen för behandlingen - och hamnar därvid i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör uppgiften …

Att gå in som agent i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes direkta grupp av närstående genom att under loppet av denna gemensamma uppgifts för­lopp åstadkomma en större förmåga att kritiskt lära av och att påverka verkligheten. 'Bo­ten' består inte i en passiv anpassning - urskillningslös vad gäller normer och värden - utan i att nå en annan nivå, en där man av­lägsnat sig från anklagelser och den kritik som - implicit - finns i det avvikande beteendet (sjukdom).

Det handlar om att etablera en öm­se­sidigt påverkande dialektisk relation med omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av. …

Vad beträffar hur samhällskriser påverkar den analytiska situatio­nen skulle jag vilja svara med en fråga: Hur skulle de kunna und­vika att påverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna om det eller ej …

Den sista frågan slutligen gäller hur psykoanalysen bidrar till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett missförstånd som kan få vådliga konsekvenser: Även om varje mänsklig handling är en politisk handling, så görs inte en samhällsrevolution med psy­ko­login som utgångspunkt (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).