Inledning. Så här presenterades seminariet:
Sören Lander, som är psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning, har länge intresserat sig för den psykodynamiska terapins utveckling i Sydamerika. Han har översatt texter av den argentinske läkaren, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Riviére samt via besök i Argentina och Spanien skaffat sig ytterligare kunskaper om argentinskt grupptänkande.
Pichon-Rivière har haft stor betydelse för synen på grupper i Latin-Amerika och är bland annat upphovsman till det gruppkoncept som går under namnet operativ grupp. Det gruppoperativa konceptet (med ett samhällsperspektiv närvarande) kan användas vid undervisning, gruppbehandling, handledning etc och bygger på såväl psykodynamiskt, gestaltpsykologiskt som systemteoretiskt tänkande. Beroende på vad man tänker sig att konceptet ska användas till kan gruppstorleken variera mellan 5-6 och 20-25 personer.
Seminariet kommer att ske i form av learning by doing. Det innebär att den gruppoperativa metoden tillämpas som del av undervisningen (som ju handlar om operativ grupp). Sättet att arbeta kommer att anpassas efter antalet deltagare. Seminariet beräknas pågå från 10.00 till 16.00 med avbrott för lunch. Deltagarantalet är begränsat till 10 deltagare.
Tidsrymd: 10.00 – 16.00.
Dagsschemat såg ut på följande sätt:
10.00 Introduktion. Presentation av de närvarande.
10.15 Föreläsning.
11.00 Instruerande av observatör (1) för förmiddagens smågruppsdiskussion.
11.10 Smågruppdiskussion (med samordnare och observatör).
12.00 Lunch (för samordnare och förmiddagsobservatör först 10 min emergentframplockning).
13.30 Återsamling och presentation av förmiddagens emergenter. Val av observatör för eftermiddagens smågruppsdiskussion.
13.50. Instruerande av observatör (2) för eftermiddagens smågruppsdiskussion.
14.00 Smågruppsdiskussion (med samordnare och observatör).
14.50/15.00 ca Kaffe/Paus (för samordnare och förmiddagsobservatör först några minuters emergentframplockning).
15.00/15.10 Återsamling. Presentation av smågruppsdiskussionens emergenter. Avrundande diskussion.
16.00 Slut.
Inledning
Prick klockan 10.00 kommer jag ut i foajén och möter gruppdeltagarna, som sedan sitter ned i lite av en «hästskoform» med OH-apparat längst fram och min stol placerad lite för sig själv till vänster.
Föreläsningsdelen inleds med en beskrivning av dagens schema. Därefter följer en beskrivning av Pichon-Rivière, hans utvecklingsprocess och fram till utvecklandet av konceptet operativ grupp ... inslaget om hur Pichon utbildade patienter till skötare väcker viss munterhet. Sedan mer fokus på operativ grupp med hjälp av figurerna «dialektisk spiral», «vektorsmodellen» ...
När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”). Detta kan illustreras genom att jämföra med vad som händer om en sten kastas i en damm med spegelblankt vatten: Stenen träffar ytan ... ringar sprider sig på vattnet ... samtidigt sjunker stenen mot botten och för undan vattenväxter på sin väg nedåt ... när stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet, som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” ... Man kan här tänka sig att det stundtals inte framstår som tydligt VEM som kastade stenen; inte heller NÄR, HUR eller VARFÖR. Det här ger också upphov till olika ”berättelser”.
Gruppens första uppgift att lösa efter föreläsningen blir att dels bestämma sig för om man ska ha en eller två observatörer under dagen (en på förmiddagen och en annan på eftermiddagen), dels vilka den eller de ska bli.
Jag talar om att arbetssättet består i att reflektera omkring föreläsningen i gruppform som ett led i learning by doing.
Därefter går jag ut med den som utsetts att bli förmiddagens observatör och ger en kort introduktion om rollen ... att helt enkelt observera – och specifikt vara uppmärksam på vad som kännetecknar öppning, mitt och stängning av gruppen – samt att veta om att jag eventuellt kommer att be om en kort feedback från observatören mitt under sessionen (och då tillåts inga frågor eller reflektioner tillbaka till observatören) ... ungefär som att stoppa en film ... och när feedback är färdig «rullar filmen vidare» ...
När vi sedan kommer in igen sätter jag mig tillrätta och väntar ... varpå gruppen börjar reflektera.
Några teman under förmiddagens smågruppsdiskussion.
... att det leder tankarna tillbaka mot 70-talet, miljöterapeutiska behandlingsenheter, missbruksvård och behandlingshem ...
Pichon-Rivières förhållningssätt känns besläktat med detta.
Hur kan den operativa gruppen användas för arbetsgrupper ... och är det bra för arbetsgruppen ... detta med förändring?
Om det handlar om behandling - hur jobbar man då?
Det verkar som att operativa grupper är mer för kollektiv eller sjukhus.
Inte så relevant för krisgruppscenter? Där jobbar man ju med gemensam uppgift!!
Konen? Vad är det för mål med den här gruppen? Att reflektera?
Att användas i handledningsgrupper? Missbruksvård och psykiatri?
Motsatsförhållande demokrati-hierarki. Pichon-Rivière är demokratisk!
Det blir mer snurr på spiralen om den är demokratiskt uppbyggd ... och målet kan då också förändras!
Det är nödvändigt att koppla till egna erfarenheter när man tar in ny teori.
Jag kommer från en annan kultur ... och känner inte till ert 70-tal.
Det är för mycket av detta med den egna historien ... plötsligt är det här ingen grupp!
Det här är viktigt! Jag var inte född på 70-talet. Jag har inte alls den här erfarenheten.
Jag har erfarenhet från gruppkonferens på min utbildning. Att diskutera själva modellen ... diskutera hur VI ser ut i den här modellen ...
Jag intervenerar här och ber observatören komma in med sina synpunkter: «Stoppa filmen» ... bara lyssna och kommentera inte eller fråga ... därefter «rullar filmen vidare»!
Observatör (1): Jag var osäker på hur mycket att skriva ... jag uppfattar att gruppen pratat om hur man kan göra ... kopplat det till arbetslivet ... tillbaka mot någon tydlighet ... mycket teori ... historien in istället för här-och-nu ... Spännande att se hur det kommer fram. Man börjar diskussionen med mycket associationer ... går fram mot historiska rötter ... och till situationen idag. Hur är det idag och hur att använda teorin idag ... en diskussion om individuella mål och gemensamt mål.
Jag kommenterar: Och så «rullar filmen vidare» …
Homogent-heterogent ... det kom fram att vi inte är homogena ... är det bra att vara överens om allt?
... Nu har vi en gemensam grupperfarenhet ... att diskutera detta.
Jag har lätt för att bli «observatör» och reflekterande i en grupp ...
Jag intervenerar här: Var observatörens reflektioner den första historieskrivningen om gruppen?
Hur ska vi gå vidare här-och-nu? Jag tror att det nu börjar handla mer om oss ... och då blir det mer känsligt!
Vad är mitt «damm» i gruppen och vad är andras «damm (apropå «stenen i källan»)? Det är svårt att sortera eget «damm».
Förmiddagens smågruppsdiskussion slutar här
Emergentframplockning från förmiddagens smågruppsdiskussion.
Observatören: Försiktigt diskuterande om teori etc. Många av reflektionerna kunde jag själv ha sagt. Hon som sa ifrån om «utanför» etc blev egentligen också «observatör» ... Kanske det är så att den som är (på väg att bli) utanför gruppen får en (implicit) roll som «observatör»?
13.30 Emergentpresentation.
Öppningsfas: Ett förutsägbart «klimat».
Mittfas: Försök görs att gripa «essensen». Man söker Pichon-Rivière?
Stängningsfas: Ny öppning sker tack vare det som sagts innan!
Vi startar i enlighet med schemat klockan 13.50.
Vi har behov av en observatör ... vi börjar samköra oss.
Det var som att vi inte ville skilja ut oss ur gruppen ... därför att då «ett steg ut»?
Vi är egentligen tillfälligt valda människor som kommer hit och arbetar tillsammans. Man anpassar sig? Vi praktiserar teorin!
Varför sitter vi här? Vad ska vi göra med den här informationen?
Vi satsar lördagen på detta!?
Man vill ha något konkret ... känna sig nöjd när dagen är slut ... ha något med sig och inte bara en erfarenhet.
Var är vi i spiralen? Att få mer kött på den?
Ska vi bestämma oss för ett fokus?
Jag känner mig utanför ... ? Mer förstödd i uppmärksamheten ... hur man närmar sig
gruppens tema?
Var finns vi i «hissen» (obs anspelning på «hissleken» i vektorsmodellen)? Hur hitta fokus/tema?
Jag intervenerar om att när man kan benämna något, så sjunker ångesten.
... och vi blir en grupp!
Vi VÅGAR säga att vi är förvirrade.
Fokus för mig är hur det känns att sitta i en sådan här grupp.
Varje gång vi hittar ett gemensamt tema så blir vi lättade ... det är något som för oss samman? Män söker ledare medan kvinnor söker konsensus.
Jag ber här observatören komma in med reflektioner: Stoppa filmen nu!
Observatör (2): Det är först bekymrat här ... en tung stämning ... ser det på sättet ni rörde er. Frågor om «har vi ändrat på gruppdynamiken? Är «här-och-nu» ... Från «anti-teori» till tystnad ... Man kommer in till «här-och-nu» från olika håll. Sören gör intervention och kommer in – rollbyte ... då händer det något.Försök att få ihop gruppen igen. Många teman om att hitta något gemensamt.
Observatören är här färdig och jag går in och säger «filmen rullar vidare» ...
Vad missförstånd av ord kan göra!
Jag är försjunken i mig själv och lyssnar förstrött ... Placeringen är nog viktig. Mellan två tysta människor ... långt emellan ...
Jag ser mer av er i gruppen än av observatören och Sören där jag sitter nu. Just nu är jag rofylld i den här tystnaden ...
«Språkrör» är inte detsamma som «ledare» i en grupp ... Det kanske inte finns språkrörsroll här ... att ingen behöver ha den rollen eftersom alla här KAN ta den? Språkrör som mottagare av gruppens känslor?
Egentligen försöker vi få kontakt med varandra på känslomässig nivå ... Hur mycket ska man investera? Vi skiljs ju om en stund.
Jag går här in med en intervention om fördjupad aspekt avseende «uppgift» ... att visst finns det en explicit uppgift, men egentligen vet man aldrig helt vad den är ... den förändras också och är inte likadan i slutet som i början.
Hänger det ihop med mål? Målet är väl att förstå hur det är att sitta i grupp. Att reflektera över processen i gruppen ... kanske 8 olika mål i den här gruppen ... det snurrar till det.
Jag går här in med en intervention om hur en gruppmedlem i chilensk operativ grupp beskrev sin upplevelse av vad som händer i gruppen:
Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp:
Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …
Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.
Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.
I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.
Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.
”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).
Jag citerar också en rad från en dikt av den spanske poeten Antonio Machado: Vägen blir till när man går. Det här blir avslutningen på eftermiddagens session. Därefter redovisar jag emergenterna (observatören har vid emergentframplockningen sagt att hon inte har något att tillägga förutom dessa):
Öppningsfas: Oro, obekvämt. Vad har vi GJORT?!
Mittfas: Förvirrad. Teori – känslor. Genus, placering, tillhörighet.
Stängningsfas: Omsorg. Gruppen rädd om sina medlemmar.
Konkurrens om språkrörsrollen? Att ta plats i gruppen – på olika sätt (genom tystnad, känslor, teori etc).
Avrundande diskussion
I kursgruppens stängningsfas (dvs den avrundande diskussionen) så pekar observatör 1 (alltså förmiddagens observatör) på hur man lät temat ”Vad har vi gjort?” från den inledande diskussionen i förmiddagens smågrupp hänga kvar utan att egentligen gå till botten med det. Det blev aldrig något tema som blev till fokus. I samband härmed kommer en fråga om vad som är bästa sättet att använda en observatör?
Jag svarar: Bäst är egentligen att observatören – liksom samordnaren – kommer in utifrån. Annars är det nog bra - för grupprocessens skull – att ha samma observatör hela dagen. I och med att denna ”pilotgrupp” är något av ”att pröva på” för att därigenom få smaka på den här formen av grupperfarenhet är det OK att byta observatör (för lärandets och upplevelsens skull).
När nu rollerna i gruppen därefter släpps under avslutningsdiskussionen ger det möjlighet för ett friare erfarenhetsutbyte.
”Vad tycker ni om detta”? Svaret blir att det är spännande med grupp, att man kanske skulle behövt lite mer teoretiskt ”kött på benen” för att förstå mer.
Gruppen är ganska praktiskt inriktad under denna avslutning. Några av de kommentarer som fälls följer här nedan:
Två dagar kanske skulle behövas. Vi fick för lite kunskap för att kunna gå hem och använda den.
Mycket passande för mig med learning by doing i och med att jag inte är så förtjust i att läsa teori. Jag hade gärna fortsatt lite till ...
Jag tror att jag lärt mig något om mig själv.
På Socialhögskolan var det jättestora grupper ... förvirrande och kaotiskt ... men här känns det helt OK att sitta i grupp.
Den här gruppen skapade en trygghet genom hållandet ... det var ett mjukt hållande ... man får vid behov sitta ifred ... Man FÅR bära detta själv utan att behöva ha ut det – och bli övergiven.
Förhållningssättet ... att gruppen är en egen organism. Här var det som att få fram gruppens ”själ”.
Det var inte så mycket prestation.
På Socialhögskolan sattes vi (tvingades) sitta i grupper ...
Jag håller inte med om att det var en negativ erfarenhet från Socialhögskolan ... för mig var det en revolution. JAG blev viktig!.
Vi är här frivilligt ... betalar för detta ... det är viktigt ... annars ofta på utbildningar blir vi ihoptussade i grupper.
Spännande och positivt att se på hur observatörsrollen hjälper gruppen ... man sitter och ser fram emot observatörens inslag. Det är inte störande. Vi visste att ni ändå skulle delta.
Det Sören sade om den första historieskrivningen som gruppen gör (dvs observatörens feedback under förmiddagens smågruppsdiskussion) ... det var intressant”
Mitt svar här var att ”men detta var ju något som egentligen kom från någon i gruppen ... kanske en emergent ... som jag möjligen fångade upp på det här sättet”
Observatör 2: Det var intressant att se att en emergent egentligen kunde dyka upp tidigare ... innan man lade märke till det ... 20 minuter tidigare, men att sedan rullade det hela på – och så dök den upp igen som en diskussion.
Jag säger: Det är kanske ett exempel på vad Pichon-Rivière kallar”ofärdigt tema” ... att det ännu inte är moget och att gruppen måste få fortsätta SIN väg (med sin implicita uppgift) innan den kan ta itu med temat.
Sometimes, in an early stage of group development, problems emerge that are too difficult for the group to work out (Pichon referred to them as ”unripe themes”). In this case the flow of conversation leads the group on until a relevant theme catches hold of the group. The interaction becomes deeper in that members are able to grasp their unconscious feelings and with the help from the group discover what is obstructing their ability to see reality (Rippa/Rippa).
Något måste falla i god jord för att få tillfälle att växa.
En diskussion uppstår här om att det en viss person säger inte landar – men när en annan person säger i stort sett samma sak senare, så blir det en «sanning» som alla lyssnar på.
Sören: Det kanske är så att vissa saker kan bara sägas av en viss person (utifrån sin position? ... och då kanske som språkrör) ... det skulle inte kunna sägas av någon annan.
Jag går här in och beskriver min bild av hur KBT-gruppen fungerar ... att man där följer en viss plan eller tågordning ... att man ska göra vissa saker (uppgiften), men att man inte stannar upp om det dyker upp hinder eller om man behöver «avvika från stigen för att utforska exempelvis en skogsdunge eller skogstjärn innan man fortsätter på stigen».
En gruppdeltagare: Jag är FÖR en integrativ form med både kognitiva och psykodynamiska inslag ... vad gäller KBT så kan det du beskriver, Sören, hända när man lägger betoningen på b:et i KBT – men jag i mitt kognitiva tänkande skulle aldrig hasta förbi om det fanns viktiga stenar att titta på.
Det var nog bra, Sören, att du tog upp det där om språkrör så pass sent och inte från början ... annars skulle vi nog suttit och funderat omkring VEM som är språkför för vad.
Avslutning
Mötet avslutas alltså med en avrundande diskussion. Det är en allmänt positiv och (eventuellt entusiastisk?) stämning. Det är svårt att uppfånga (eller få utrymme för?) avvikande negativa, ifrågasättande, röster. Som samordnare funderar jag under de sista 10 minuterna på om den ”dörren” ska öppnas, men avstår på grund av att det skulle störa stängningen av gruppen (även den ”implicit deltagande observatören” sitter med dessa funderingar om att det ej funnits utrymme för kritiska tankar; här syns också värdet av individuella skriftliga utvärderingar i efterhand ... ).
Något händer dock under eftermiddagens smågruppsdiskussion, som «vänder» en delvis förvirrad och irriterad (?) stämning till en mer generös och öppen. Vad är det egentligen som händer? Hur pass mycket inverkar att gruppen gör sina upptäckter – och benämner dessa – samt att jag som samordnare blir mer aktiv med införande av mer information (om «ofärdigt tema», språkrörsbegreppet samt den avslutande uppläsningen från en chilensk gruppoperativ session – och så slutligen den spanske poeten Antonio Machados: «Vägen blir till när man går»)? Den chilenska gruppoperativa «berättelsen» kommer i realiteten att «stänga» eftermiddagens smågruppsdiskussion.
När sedan den avslutande diskussionen kommer igång känns klimatet friare ... och kan detta eventuellt ha att göra med att man nu är nära slutet på dagen och att det inte längre finns någon större risk att bli utsatt för attacker i sina ECRO:n?
Mina interventioner (sammanfattat)
Föreläsning 45 minuter. Introduktion av observatörsrollen x 2. 2-3 interventioner under förmiddagsgruppdiskussionen. 3-4 interventioner under eftermiddagsdiskussionen + om den chilenska operativa gruppen och Machado-citatet. Om hemsidan. Om att Pichon-Rivière eventuellt för första gången på en svensk gruppterapeututbildning kan komma att ingå som delkurs. Att kommunikationshinder finns mellan anglosaxisk och romansk-latinsk värld. Om KBT och att göra den implicita uppgiften.
Senast uppdaterad 090501