Fernando Fabris: Historien om en brytning: psykiatri, psykoanalys och socialpsykologi hos Pichon-Rivière.

Av Fernando Fabris

Denna text är baserad på föreläsningar som gavs den 16 och 20 oktober 2004 på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière.

Fernando Fabris är socialpsykolog och licenciat i psykologi och lärare på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière. Han är för närvarande aktuell med en nyutkommen biografi över Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Génesis e irrupción de un pensamiento nuevo). Buenos Aires. Editorial Polemos, 2007. 

Jag kommer i det följande att ta upp ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” utifrån ett historiskt utvecklingsperspektiv relaterat till den kontinuitet och de brytningar detta implicerade visavi Sigmund Freuds och Melanie Kleins psykoanalytiska tänkande. Under olika faser av sitt liv kom Pichon-Rivière att passera genom olika typer av praktik och teoretiska ramar fram tills det att han under de sista tjugo åren frambringade en originell begreppsram, vilken - vad avser grundläggande aspekter – skiljer sig från det som funnits dessförinnan även om mycket också bibehålls.

Jag syftar här nedan till att reflektera kring historien om hur detta tänkande blev till, vilka faser och former av praktik det genomgick samt vilka dess influenser var; och hur Pichon-Rivière - från 1956 fram till 1977 - utvecklade en originell teori och ett eget teoretiskt tänkande.

1932, när Pichon-Rivière var 25 år gammal och medicinstuderande, tog han anställning på Asilo de Torres (nära Lujan i Provincia de Buenos Aires). Det rörde sig om ett hem för mentalt efterblivna bland vilka det också fanns några psykotiska patienter. Samma år skrev han artiklar i Nervio, en kulturtidskrift med anarkistiska tendenser. Dessa till stor del okända texter är mycket betydelsefulla i och med att åsikter om konst och kultur här framfördes i vilka den Pichon-Rivière, som i 50-60-årsåldern skapade ett eget psykologiskt tänkande, tycktes vara närvarande. Picasso sade att det tog honom många år att måla som barnen gör; i viss mening skulle man kunna säga att det tog Pichon-Rivière nästan tre decennier att utforma ett teoretiskt tänkande som svarade mot hans tankar och kosmovisioner under yngre år. Under dessa inledande år fanns redan två teman närvarande: vansinnet och skapandet, vilka är två sannskyldiga ledmotiv genom hela hans verk.

Fyra år senare (som just färdig läkare) började han arbeta på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda). Utgående från en viss typ av praktik samt inom en teoretisk referenskontext kännetecknad av avancerad psykiatri (den ”ny-jacksonska”) - och innan han tog till sig den psykoanalytiska referensramen – kom han fram till idén om beteendet som en ”totalitet i dialektisk utveckling”.

Samtidigt började psykoanalysens inflytande göra sig gällande i Argentina. Tillsammans med två eller tre andra personer på Hospicio de las Mercedes studerade Pichon-Rivière psykoanalytiska texter. Under 1938 och de följande åren träffade han andra läkare med vilka han formade en grupp som gav upphov till en kraftfull inledande psykoanalytisk rörelse, vilken 1942 grundade Asociación Psicoanalítica Argentina (APA). I överensstämmelse härmed kan vi se att Pichon-Rivières texter redan från och med 1941 är tydligt psykoanalytiska. Under de föregående åren – mellan 1932 och 1940, en period under vilken han som sagt innefattades i den kliniska psykiatrins ram – kan man inte finna någon psykoanalytisk referens med undantag för några texter (år 1934) avsedda för publicering i vilka han jämför Freud, Adler och Jung. Från 1941 och fram till 1954 hittar vi däremot inte någon text som inte är tydligt psykoanalytisk.

Vad erbjöd då psykoanalysen? Möjligheten att förstå beteendens omedvetna innebörder samt intervenera på ett operativt sätt genom att modifiera deras patologiska aspekter. Den tidens – och fortfarande dagens – psykiatri begränsar sig i allmänhet till en endast symtomatisk (fenomenologisk) beskrivning. Den nya psykoanalytiska vetenskapen hävdade att under denna helhet av symtom och tecken fanns omedvetna innebörder som förklarade den psykiska sjukdomen. Genom att ”operera” gentemot dessa kunde man modifiera sjukdomens utveckling. Utan att överge många av den kliniska psykiatrins bidrag övergick Pichon-Rivière till att placera sig inom psykoanalysens teoretiska schema, vilket förblir hans dominerande referensram fram till 1954. Om Ni läser Pichon-Rivières texter från 1941 till 1954 kommer Ni alltså att finna en psykoanalytiker i stil med Sigmund Freud eller Melanie Klein (i vissa avsnitt av dessa texter antyds eller skisseras dock ifrågasättanden av aspekter inom det psykoanalytiska tänkandet).

Ovannämnda psykoanalytiska etapp kan också tänkas som moment eller sub-etapper. En undersökning jag just avslutat (som publiceras nästa år) gjorde det möjligt för mig att föreslå existensen av inte bara en etapp, som föregick den psykoanalytiska, utan även att den psykoanalytiska kan delas in i tre moment: en som går från 1941 till 1945, en andra som går från 1946 till 1950 och en tredje, som går från 1951 till 1954.

Vad är då det viktiga i den etapp som inleds 1941? Själva accepterandet av psykoanalysen och inkluderandet av omedvetna determinanter för att förstå beteendet. Och i etappen som inleds 1946 – vad var det som framträdde? Teorin om ”den enda sjukdomen”, alltså en originell hypotes om sjukdomens ursprung. Vad är det teorin om ”den enda sjukdomen” utsäger i komprimerad form i de termer den då formulerades? Att underliggande till alla psykiska sjukdomar finns en central psykotisk kärna av depressiv natur. I det ögonblick Pichon-Rivière formulerar teorin om ”den enda sjukdomen” var han freudian. Vad han säger implicerar emellertid en viktig skillnad avseende Freuds tänkande i och med att den främsta referenten i teorin om ”den enda sjukdomen” inte utgörs av Oedipuskomplexet, utan av ovannämnda centrala psykotiska kärna. Samtidigt med detta bidrag formulerar han samma år, 1946, sambandet mellan ”det kusliga” och ”det fantastiska”.

Pichon-Rivière var alltså en freudian som såg och konceptualiserade med hjälp av sina egna ögon. I behandlingen av psykotiska patienter var det uppenbart att en psykos kunde omvandlas till neuros och en neuros till psykos och att såväl psykosen – vilken är så skrämmande att tänka – som neurosen har något gemensamt. Att hälsa och sjukdom samexisterar i varje människa, att friska personer i sig har psykotiska aspekter; men inte bara detta, utan även att psykotikerna har friska och kreativa aspekter. I grund och botten utgjorde den strukturella frågan något gemensamt för bägge patologierna: alla sjukdomar utgjorde försök att undfly, göra sig av med eller undvika kontakten med en psykotisk kärna av depressiv natur, en tanke som Pichon-Rivière formulerade i september 1946 och sedan håller fast vid under resten av livet.

Under den epok han formulerade denna tanke kan vi i hans texter inte finna någon kleiniansk teoretisk referens med undantag av den om ett tidigt överjag i förhållande till modern. Upptagandet av kleinianismen ägde rum några år senare.

Det är med andra ord så att när Pichon-Rivière lyfte fram teorin om ”den enda sjukdomen” - i vilken han fäster stor vikt vid de arkaiska (psykotiska faktorerna) - så håller han också på att smälta en praktik, som kom honom att dra slutsatser, vilka i hög utsträckning närmade honom till kleinianismen, något som delvis förklarar varför han 1951 ger sig in i det kleinianska tänkandet med sådan emfas. Jag pratade med Ana Quiroga om detta, när jag till henne förmedlade en observation jag gjort om Pichon-Riviéres egen stil vad gäller teoretiska modifikationer; han ger intryck av att först ha studerat något mycket noga innan han assimilerar det – men när han väl accepterat det gör han det fullt ut.

Under perioden av mest aktiv anslutning till freudianismen – mellan 1946 och 1948 – skrev han fjorton viktiga artiklar. Från 1949 till 1951 skrev han nästan ingenting. Under dessa år sker mötet med det kleinianska; han börjar studera det och blir övertygad. 1951 är han – som en ny text klart framvisar – klart positionerad som kleinian.

Vad är det då hos Klein som intresserar honom? Det är den här tanken om att de tidiga faktorerna (förknippade med det första levnadsåret) är determinerande; han är mycket intresserad av förhållandet mellan det depressiva och det schizo-paranoida. Ett tredje tema hos Klein, som intresserar honom mycket, är objektrelationerna; alltså vad subjekten gör med de inre objekten i psyket.

Vilka är de inre objekten för Klein? Modern, fadern, bröstet, penisen, vaginan, i magen etc. Dessa utgör ”de andra” eller delar av ”de andra”, vilka babyn och således också vi relaterar till inom en del av oss livet igenom (enligt Kleins sätt att tänka); med andra ord personer eller delar av personer som är ”inskrivna” i vår inre värld.

Utifrån vad är Pichon-Rivière intresserad av begreppet ”objektrelation”? Utifrån sitt intresse för att utveckla ett totaliserande perspektiv och förstå beteendet som en helhet i dialektisk utveckling. Under dessa år på femtiotalet innebar totalitet – på grund av vad som var dominerande på kulturell och ideologisk nivå i världen – nödvändigtvis enhet mellan subjekt och värld. Med andra ord finns det en oundviklig aspekt, som inte bara utgörs av den totaliserande förståelsen av subjektets inre värld, utan samtidigt av människornas enhet med världen. Klein bidrog på något sätt med element till detta; att inte bara se subjektets relation med sina omedvetna innebörder, utan också hur dessa omedvetna innebörder utgjorde en representation av personer eller delar av personer, med andra ord ”någon annan”. Här modifierar Pichon-Rivière gradvis sin teori om ”den enda sjukdomen”. I den föregående freudianska ramen var det den psykiska konflikten i sin helhet som projicerades till psyket, kroppen eller den yttre världen. Från och med nu kommer det att vara var och en av en konflikts – tidigare dissocierade – poler, vilka som delobjekt projiceras till det ena eller andra området.

En fjärde aspekt, som gör Klein intressant för Pichon-Rivière, är påståendet att den av Freud postulerade primära narcissismen inte existerar och att subjektet redan från början - från födsloögonblicket - relaterar till andra. Kleinianismen närmade sig alltså i mycket ett förbindelseperspektiv; ett perspektiv i psykologin som lade betoningen på att förstå en person i hennes relationer till andra.

Men något hände som gjorde att Pichon-Rivière fortsatte vidare och inte stannade inom de kleinianska referenskoordinaterna. 1955 grundade han IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales) varifrån han började utföra undersökningar i samhället genom opinionsenkäter; vid några tillfällen gjorde han även samhällsinterventioner. Mer än tidigare intresserade han sig för samhällslivet som något helt. Men det handlade inte bara om nya intressen eller omformulering av praktiken. Det handlade om en i grunden mer substantiell modifiering av hans begreppsliga schema: två texter från 1956 visar otvetydigt på detta. Den ena är Comentario final al libro de Franco Di Segni ”Hacia la pintura” (Slutkommentar till Franco Di Segnis bok ”Om målningen”; Från El Proceso Creador (Den skapande processen) och där felaktigt daterad till 1955) och den andra Teoría del vínculo (Förbindelseteorin); sistnämnda återger föreläsningar till största delen framförda under 1956.

Vad säger Pichon-Rivière i dessa texter? Att objektrelationsteorin (centralt begrepp i kleinianismen) är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Jag citerar: ” ... vi är vana vid att använda objektrelationsbegreppet i den psykoanalytiska teorin, men förbindelsebegreppet är mycket mer konkret” (Förbindelseteorin). ”Psykoanalysens objektrelationsteori är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Objektrelationsteorin har bara en riktning, medan förbindelseteorin visar på multipla relationer; den utgör en psykosocial utveckling av objektrelationerna som gör livet i en grupp förståeligt” (Förbindelseteorin). ”Man skulle kunna säga att objektrelationsbegreppet ärvs från den atomis­tiska psyko­login”. (Förbindelseteorin).

Första frågan: han myntade ett begrepp - ”förbindelse”. Den teoretiska förändringen fick metodologiska konsekvenser: för att förstå mänsklig subjektivitet var den kliniska erfarenheten inte tillräcklig. I ovannämnda texter underströk Pichon-Rivière det nödvändiga i att varje inrättning för psykopatologi till sitt förfogande skulle ha en avdelning för social forskning. Det kliniska och det sociala (mottagningen på Calle Copérnico respektive IADES) markerade ett åtagande, vilket rörde sig om ett ömsesidigt berikande.

Förbindelsebegreppet som uppenbarade sig detta år, 1956, var långt utvecklat och innehöll nästan alla sina centrala komponenter: subjekt, objekt, det tredje, kommunikation, lärande etc. Här framträdde hierarkiserade de beteendebegrepp han hade hämtat från Daniel Lagache med början 1951. Från 1956 (och till 1957) framträder nästan samtliga de begrepp, som kommer att definiera Pichon-Rivières Konceptuella, Referentiella och Operativa Schema (ECRO); begrepp som givetvis kommer att genomgå fortsatt utveckling under de följande tjugo åren. Vissa begrepp – som ”förbindelse” eller tanken om dialektisk spiralprocess – var nästan färdigutvecklade. Andra är på väg att formuleras eller befinner sig i början av sin teoretiska utveckling: språkrör, emergent, grupp, det existerande, ny emergent, psyko-socio-historisk kontext, triangulär situation, operationellt fält, fullständig mångfacetterad forskning etc. Vi stöter till och med på behovsbegreppet (känslomässiga behov), som han arbetar med dels på egen hand, men även tillsammans med José Bleger; och flera år senare framträder det återigen - omdefinierat.

Varför formulerade han dessa nya begrepp? Vilka teoretiska och praktiska behov fick honom att föreslå dessa ord? Vilka utforskade processer anspelar dessa begrepp på? Varför förbindelse, dialektisk spiral, språkrör, emergent? En nyck? Ett legitimt behov? Till en början var det för att förstå och utveckla en praktik; botandet av psykiska sjukdomar. Många år tidigare – redan på fyrtiotalet när han var ansvarig för inläggning av patienter på ett psykiatriskt sjukhus; alltså dit patienterna först kommer – hade Pichon-Rivière observerat att patienten var ett ”sändebud” från sin grupp. Han noterade att det fanns ett ömsidigt orsakssamband (om vi uppfångar de olika relationstyper patienten etablerar till sin familjegrupp samt benämner de olika beteendetyper han eller hon manifesterar gentemot var och en i gruppen kommer vi att få en inre beskrivning av ett kliniskt tillstånd (Förbindelseteorin)) mellan det som hände med den sjuka personen och dennes närmaste omgivning (grupp).

Detta var något som kunde konstateras empiriskt av var och en som höll på med denna uppgift. Pichon-Rivières genialitet bestod i att föra över detta till teoretisk mark. Det tog honom åtminstone tio år att omvandla denna observation till en samling begrepp, vilka kunde fästa uppmärksamheten härpå. Det fanns saker, som inte kunde förklaras utifrån dittillsvarande (psykoanalytiska) begrepp. En av dessa var att personen stördes inte bara av sina inre objekt, utan samtidigt även av de andras beteende, vilket placerade honom eller henne i rollen som budbärare avseende de spänningar som fanns inom familjegruppen. Med de nya begreppen underströk Pichon-Rivière hur förbindelsen, interaktionen, gruppen och det sociala inverkade. Det är ingen tillfällighet att idén om (psykosociala, sociodynamiska, institutionella) miljöer dök upp 1956 och att den fjärde principen vad gäller beteendets konfigurering formuleras strax efter denna tidpunkt. De tre andra principerna hade formulerats 1943 i termer av ”funktionell enhet”, ”mångkausalitet” och ”fenomenisk mångfald”. I början av femtiotalet övergår termen ”funktionell enhet” till benämningen ”genetisk och funktionell kontinuitet”. Om han väl, som redan nämnts, formulerar ”principen om strukturernas rörlighet” efter 1956 är det ändå så att han redan 1938, när han talar om de olika psykotiska strukturerna, refererade till att ”alla förändringar och övergångar mellan en struktur och de övriga är teoretiskt sett möjliga och också sker i praktiken; vare sig man jämför olika psykoser sinsemellan eller om man fokuserar endast på en och samma psykos' utvecklingshistoria”.

Han säger att frågan inte bara rör subjektets relationer till de inre objekten, utan också relationen till de yttre objekten, förbindelserna, gruppen, samhället; att dessa faktorer har en speciell inverkan avseende beteendets formande; och att varje undersökning uteslutande inriktad på subjektets relation till den inre världen nödvändigtvis kommer att bli endast partiell. Patienten är språkrör inte bara för sig själv och sina konflikter, utan också för den grupp han eller hon tillhör. ”Den förvirrade indi­viden söker rekonstruera inte bara sin personliga värld, utan även strukturen som helhet - i första hand då familjestruktu­ren, i andra hand den sociala strukturen” (Förbindelseteorin). ”En patients förvirringstill­stånd kan ses som försök till rekonstruktion av den inre och yttre världen som enhetlig struktur” (Förbindelseteorin). Ett föregripande av denna sociala uppfattning om subjektiviteten kan man finna i den ”globaliserande” tolkning av Lautréamonts liv och verk som Pichon-Rivière genomför 1946. I de kliniska texterna från samma tid är det teoretiska perspektivet nästan uteslutande intrasubjektivt, vilket överensstämmer med den freudianska grund utifrån vilken han konceptualiserade sin praktik.

Den tanke om en dialektisk spiral, som uppträdde vid samma tid, underströk en uppfattning om rörelse i vilken upprepningen av det obearbetade arkaiska (disposition) inte är det primära, utan endast utgör del av en mer omfattande bana som i gradvisa spiralsvängar går från det enkla mot det komplexa. Pichon-Rivière formulerar - jämfört med Freud och Klein – en annorlunda idé om rörelse. Hos honom tenderar beteendet eller subjektiviteten generellt främst i riktning mot större komplexitet, ett växande och ”sig tillägnande av världen” samt en ömsesidig omvandling i subjektets relation till denna. Det är därför inte heller en tillfällighet att han nu för första gången talar inte endast om ”psyko-socio-historisk kontext”, utan om ”situation” (han använder även ordet ”omgivning”). Det psykoanalytiska perspektivet, som ensidigt fokuserar på subjektets mer arkaiska aspekter, kan bortse från situationstanken eller ”här-och-nu med någon annan”; Pichon-Rivière gör det inte. Han börjar nu även inom APA att insistera på tanken om ”här-och-nu” och betraktar detta ”presens” inte bara som överföringsprocess (eller helt enkelt upprepning av det förflutna), utan också som något reellt existerande (och en kreativ möjlighet).

Det fanns mycket som influerade i dessa förändringar. Kort före 1956 kom han i kontakt med George Herbert Meads tänkande; denne bidrog med basala idéer i stil med ”den generaliserade andre”, som gjorde det möjligt att på ett mer djupgående sätt förstå den sociala process genom vilken den inre världen konstrueras. En annan influens var Kurt Lewin, vilken utifrån Gestaltperspektivet – uppkommet i Tyskland i början av 1900-talet – tillhandahöll nyckelbegrepp gällande förståelsen av interaktionsprocesser. Vid denna tid integreras det surrealistiska inflytandet på ett märkbart sätt i hans vetenskapliga produktion – såväl vad gäller nya former av praktik (gruppsliga och sociala) som i sättet att teoretisera.

Slutligen framträdde på ett uppseendeväckande sätt ett filosofiskt fundament, vilket vid den tiden uttrycktes på en specifik (psykologisk) teoretisk nivå; alla begreppen i hans konceptuella schema fördes här samman på ett sådant sätt att det från och med nu är omöjligt att förstå Pichon-Rivières tänkande utanför denna filosofiska referensram. Jag syftar på den materialistiska dialektiken, som han studerar med särskilt intresse mellan 1952 och 1954. Om väl Pichon-Rivières förhållande till detta tänkande finns sedan lång tid tillbaka – närvarande redan i texterna från 1932 – så övergår det nu till att bli ett fundament för hans psykologiska teori under just de år när han lägger fram begreppen förbindelse, spiral i kontinuerlig rörelse etc. Man kan säga att Pichon-Rivière från och med 1956 på ett mycket originellt sätt ”skrivs in” i en dialektisk materialistisk strömning av psykiatrin och psykologin. Kort därefter kan vi för första gången (i en text från 1961) möta denna filosofiska anknytning explicit.

Det är för mig väsentligt att markera detta moment av särskiljande och brytning med det dittillsvarande. När vi studerar ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” i sina senare formuleringar (1965, 1967, 1971, 1972) – så finns dessa i redan ”avslutad” form. Men för att förstå det specifika med denna teori och Pichon-Rivières tänkande i sin helhet krävs att man förstår den historiska process genom vilken detta konstituerades. Härigenom kan man förstå den konkreta innebörden i hans teoretiska brytning; de förändringar, vilka – som Pichon-Rivière poängterar - ”nödvändigtvis ledde till en definition av psykologin som i strikt mening social psykologi”. (Och förtydligandet att) ”Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och del­vis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaga­nalys) - innebar formulerandet av dem en brytning med det or­todoxa psy­koanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bidra till att sprida” (Prologen till El Proceso Grupal).

Efter att ha genomfört denna historiska rekonstruktion framstår det nu som klart för oss vad ”ortodox psykoanalys” innebär: till en början det freudianska tänkandet och därefter kleinianismen.

Men låt oss övergå till ett tema kring vilket det råder polemik inom och utanför vår Skola sedan nästan fyrtio år tillbaka: Vad betyder brytning? I princip innebär det differentiering och skapande av något nytt. Ur dialektisk synvinkel finns i en brytning åtminstone tre samexisterande ”moment”: a) negation av det dittillsvarandes substantiella aspekter; b) bibehållande ”på annat sätt” av det dittillsvarandes aspekter och c) dialektiskt överskridande (möjligen ska det spanska superación här översättas med ”upphävande” istället för ”överskridande”; i hegeliansk mening innebär ”upphävande” såväl ”bevarande” som ”förändrande”/övers. anm.) och det nyas framträdande. Överskridandet (eller upphävandet; se ovan) - den tredje komponenten i brytningens dialektik - utgör den viktigaste aspekten. Det är överskridandet som gör att det nya är något annat än det dittillsvarande, fastän man kan igenkänna det nyas rötter i det förutvarande.

I ovanstående mening finns många aspekter från såväl psykiatri som psykoanalys bevarade i det tänkande Pichon-Rivière formulerar och utvecklar från mitten av femtiotalet. Låt oss som exempel ta analysen av omedvetna processer, vilket är ett oförnekbart arv från den psykoanalytiska teorin; metaboliserat bevaras det (det vill säga ”på ett annat sätt”) inom den pichonianska konceptuella ramen.

I uppgiften som samordnare i en lärogrupp handlar det bland annat om att undan för undan förstå det skeende av medvetna och omedvetna innebörder som vecklar ut sig. Något liknande händer i den psykoterapeutiska uppgiften. Fokuseringen på de omedvetna processerna (något prioriterat i psykoanalysen) genomgår en förändring i den pichonianska tänkandet. De tolkas eller kommer i fokus endast i förhållande till de svårigheter eller hinder som uppträder i relationen (prioriterad) mellan individerna (subjekten) och deras uppgift. Man kan säga att hos Pichon-Rivière är analys eller intervention avseende det implicita eller omedvetna något som blir underordnat analysen av ovannämnda relations kvalitet. Om subjektets relation till sin uppgift utvecklas i spiralform, som en huvudsakligen kreativ rörelse, tolkar man inte de omedvetna innebörderna i och med att dessa undan för undan spontant blir explicita.

I början av denna brytningsprocess (1956, 1957, 1958 etc) uppfattade Pichon-Rivière sig själv som psykoanalytiker. Ett antal år senare (1971) skrev han i prologen till El Proceso Grupal att ”Jag tror att denna brytning innebar ett sann­skyldigt 'epistemologiskt hinder' och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publice­ras”.

1948 hade han grundat Instituto Pichon-Rivière, också kallat Clínica de la Calle Copérnico eller Instituto Privado de Asistencia, Docencia e Investigación. Det var vid den institutionen han i sällskap med många disciplar utvecklade sin psykoanalytiska period. Efter att 1955 ha skapat IADES (se ovan) dyker Primera Escuela Privada de Psiquiatría upp 1959; det är där han ger kursen i dynamisk psykiatri tillsammans med en grupp disciplar av vilka speciellt José Bleger är framträdande.

Vid den här tiden har det heller inte på flera år gått så bra för honom med APA. Efter att ha varit president för organisationen vid tre tillfällen (1946, 1950 och 1951) hade en långsam marginaliseringsprocess inletts från institutionens sida; den överensstämde objektivt sett med att Pichon-Rivière teoretiskt avlägsnade sig från några av psykoanalysens grundläggande premisser.

Från mitten av femtiotalet utformade han ett tänkande som var oacceptabelt inte bara för APA, utan även för psykoanalysen i sig. Det var oacceptabelt att vare sig ge de verkliga relationerna till världen en central plats eller att formulera en samhällsåskådning avseende subjektiviteten och en dialektisk prospektiv vision vad gäller den mänskliga naturen. Pichon-Rivière höll på med ett ”rangordnande” som inte bara berörde analysen av fantasivärld och intrasubjektiva fenomen, utan även analysen av interaktion, gruppsligt och socialt. Enligt honom var de sistnämnda co-determinerande för den inre världens innehåll och för vartåt subjektens beteende orienterades.

Den nya inriktningen innebar en perspektivförändring och en brytning med viktiga psykoanalytiska premisser. Därför refererar han redan 1956 till behovet av en (i utvidgad mening) social psykologi.

1962-63 övergick Escuela de Psiquiatría till att kallas Escuela de Psiquiatría Social och 1967 till att direkt benämnas Escuela de Psicología Social. Pichon-Rivière själv började definiera sig inte som ”psykoanalytiker” utan ”socialpsykolog”. Denna fråga kom att skapa förvirring bland vissa av hans disciplar, som föredrog att fortsätta betrakta honom som psykoanalytiker; de avvisade omdefinitionen. Under dessa år fick Ana P. de Quiroga en mycket viktig roll; hon förmådde förstå och följa med i de teoretiska och praktiska omdefinitioner, som – i en ny spiralsväng – var igång sedan mitten av sextiotalet.

Möjligen kan det nu framstå som mer tydligt att socialpsykologin är ett originellt teoretiskt perspektiv, vilket lutar sig mot en lång historia från vilken det såväl hämtar näring som framspringer ur. Socialpsykologin är ett teoretiskt perspektiv och inte ett tillämpningsområde eller ett slags uppgift; man är inte socialpsykolog endast genom det faktum att man arbetar med grupper eller samhälle eller därför att man är upptagen med uppgifter som syftar till förbättrad hälsa och sjukdomsprevention. Man är socialpsykolog genom att ta till sig och praktisera ett – av Pichon-Rivière skapat – teoretiskt schema i vilket en uppfattning om individen (subjektet) och historien finns ”inneboende”. Varje slags uppställt motsatsförhållande mellan kliniskt och samhälleligt-gruppsligt kan – med undantag för olika tekniska specificeringar – endast komma sig ur ett förnekande av Pichon-Rivières teoretiska brytning med psykoanalysen; eller omvänt att man söker reducera socialpsykologins komplexitet till dess pedagogiska, sociologiska eller filosofiska komponenter. I Pichon-Rivières socialpsykologi bildar det kliniska och det gruppsligt-samhälleliga en oupplöslig enhet; att skilja dem åt är att förvränga något som utgör ett oalienerbart identitetsdrag i hans tänkande.


Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 070713