Ana Quiroga: Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Pichon-Rivière). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 6.

Föreläsning 12 den 20 juli 1982

Vi har nu tillsammans med andra årets team reflekterat kring vad som kännetecknat den läroprocess ni genomgått under året. Utgående från den analysen skulle man kunna säga att i läroprocessen kom ”lärotexten” (och som ”text” definierar vi här tematisk utveckling, begreppsbearbetning och konstruerandet av gruppen som miljö- och uppgiftsinstrument) att betydligt påverkas av den de-strukturerande kontexten: krigssituationen (Malvinaskriget mellan Argentina och Storbritannien 1982/övers. anm.), som var en ny situation … som innebar en ny kris i vardagen och därpå följande kris vad gäller referensramar … en inre och yttre mobilisering … samt därefter krigets slut, ”efterkrigstiden” med känslor av frustration, vrede, misstro och osäkerhet. Alla dessa händelser kom att sätta sin prägel på vår uppgift … ibland kom de att generera stora svårigheter för såväl er elever som för oss samordnare och lärare att finna vår roll, definiera behoven och det som var relevant.

Vad vi idag kan konstatera är att i ett visst ögonblick (i början) dök speciella hinder att ”äntra” såväl det tematiska som texten upp på grund av att gruppmiljön hela tiden ”invaderades” av nyss nämnda kontext … och detta skakade om oss alla. I den stunden föreföll det oss i teamet lämpligast att modifiera vissa aspekter av programmet, anpassa oss till emergenten (alltså det som framträtt som ”behovspunkter”) och att med utgångspunkt däri följa er i ert företag att ”träda in i” läromiljön … och i ert konstruerande av en gruppmiljö utifrån redan given information - men så att denna erfarenhet (ovannämnda yttre kontext) skulle bli belyst. Vi talar alltså här om lärande, utbildning, institutionella mål och didaktik. Vi gjorde ett första ”äntrande” av ECRO-temat, individ(subjekt)uppfattningen och definierandet av socialpsykologi. Men - varje gång vi avancerade från teorin i riktning mot det komplexa i temat fick vi ”svar” som talade om överkrav.

När vi (utifrån en analys av relationen mellan historisk-sociala förhållanden och en teoris framväxt) fördjupade oss i temat om ett visst ECRO:s ursprung och konstituerande, så dök ett tema upp, nämligen ”kreativitet”. ”Det skapade” och ”kreativitet” (som teman) utgjorde dock inte temafokus. Vi riktade först in oss på en analys av den freudianska teorins fundament och påverkanskällor; därefter gick vi över till grunderna … till Pichon-Rivières ECRO:s ursprung samt de mångfaldiga influenser som samlas upp och syntetiseras däri … det rör sig alltså om den teori vi använder här.

Som teman kom ”det skapade” och ”kreativitet” att få störst betydelse i grupparbetet. Den ”avgränsning” - och också betoning - ni här gjorde med utgångspunkt i er information ”skvallrar” om en emergent … ett tecken på behov att reflektera över skapandets mekanismer som mekanismer för reparation och klarhet.

På frågan om man arbetar i grupperna är svaret ”ja”. Man arbetar ambitiöst och engagerat. Man tar sig an färre teman än de som tagits upp i (den givna) informationen, men man fördjupar sig i dessa teman … annorlunda uttryckt arbetar man sig på gruppnivå fram till en mer genuin integration (av informationen) än vad som var fallet från början. Sammanfattningsvis kan man säga att det inte främst handlar om att hantera begreppen, utan mer om att fördjupa det perspektiv och den ”optik” eller tankemodell som utvecklas med socialpsykologin som utgångspunkt … det vill säga en fördjupning av analysen av relationen ”individ(subjekt)-kontext” och denna kontextproduktions ”emergent-betingelser”. Men här uppträder hos er också en oro inför lärandet.

Jag ska söka lugna er beträffande denna oro, som hänger samman med att vi (på grund av ovannämnda yttre kontext) är en och en halv månad försenade i förhållande till vårt program och dess utveckling. Vi ska försöka lösa situationen genom att be er läsa två små skrifter som Ediciones Cinco kommer att ge ut. Den ena skriften är en sammanställning av lektioner från 1981 som handlar om grunderna för Pichon-Rivières tänkande. Den andra skriften är en sammanställning av lektioner som handlar om kritiken av det vardagliga – också från 1981.

Mot bakgrund av er läsning av 1981 års lektioner kommer jag att fokusera på några nyckelpunkter i Pichon-Rivières tänkande. Jag kommer att nämna de historiska förhållanden under vilka hans utvecklingsarbete äger rum, de erfarenheter som leder till utarbetandet av hans hypoteser eller begrepp samt de tankeströmningar som ger näring åt hans konceptualiseringar.

Förra veckan underströk vi erfarenheten att integrera två mycket heterogena kulturmodeller; alltså att kunna föra samman tänkesätt och familjeideologi hos en familj från den franska storbourgeoisien med guaraní-kulturen i vilken (som Pichon säger) ”överraskning och metamorfos, magiskt tänkande strukturerat som projektiv identifikation skapar en tolkning av verkligheten där närvaron av smärta, död och vansinne är central”. I guarani-tänkandet förmänskligas naturen … solen och månen pratar och djuren gör likadant såväl sinsemellan som med människorna. På samma gång förföriska som farliga ”personligheter” i stil med el Yací Yateré och el Pombero eller Curupí uppträder. Den oedipala tragedin får sin gestaltning genom legenden om Carao, som överger sin sjuka mor (därtill förförd av hönan) och därefter (ställd inför sin mors död) förvandlas till en svart fågel (desperat på grund av sina skuldkänslor), som gömmer sig i skogen under klagande hjärtskärande skrin. Vad jag med detta vill ha sagt är att det system av representationer Pichon-Rivière kommer att innefattas i kännetecknas av en flytande övergång mellan reellt och imaginärt … alltså en ”läsning” av verkligheten och själva existensvillkoren som är på samma gång realistisk och mytisk.

Dessa, av Pichon internaliserade, två tankeformer - kontrasterande former mellan vilka det tidigt finns beröringspunkter med upplevelsen av kontinuitet mellan dröm och vakenhet, medvetet och omedvetet … upplevelser som finns inte endast i guaraní-legender, utan även i Rimbauds poesi och den estetiska sensibilitet som förmedlas via fadern – leder (enligt Pichon själv) till ett sökande som syftar till att avtäcka och dechiffrera det implicita. Men med utgångspunkt i vad? I vissheten om att bakom det tänkande, som följer den formella logikens regler, finns underliggande icke-manifesta innehåll, vilka via gradvisa symboliseringsprocesser genomgått metamorfoser.

Pichons sökande finner ”svar” i psykoanalysen och surrealismen. Det inre samspelet mellan tankemodeller får Pichon att luta mot en ”uppgift” i vilken psykoanalysen (som vetenskaplig utforskning av omedvetna processer) och surrealismen (som speciell kunskapsform gynnsam för framväxt av konst och sökande efter nya konstnärliga uttrycksformer) inkluderas. Breton beskriver surrealismen som ”ett försök till total frigörelse i förhållande till etablerade uttrycksformer och med möjligheter att få fram nya sätt att känna och tala – ett fritt tänkandes äventyr”.

Sammanfattningsvis kommer Pichon-Rivières konkreta erfarenheter av att integrera uppenbarligen motsägande livsstilar (å ena sidan samlevnaden med och ”impregnering” av ett urbefolkningssamhälles kultur, å andra sidan livet i ett samhälle offer för fördomar samt avmytifieringen av dessa grundlösa och till övervägande delen projektiva föreställningar - vilka utgör värderingar av ”den andre” utifrån okunskap och oförmåga att sätta sig in i dennes värderingar och erfarenheter) att hos honom generera en förmåga till öppningar, identifikationer, återhållsamhet och utveckling av ett tänkande kapabelt att etablera relationer och förbindelser mellan sådant som vid första ögonkastet verkar vara sammanhangslöst eller motsägande. En psykologisk attityd tar form som på ett speciellt sätt ”sensibiliserar” honom för att arbeta med vårt samhälles marginaliserade eller fördömda – de psykiskt sjuka. De drag av fördomsfullhet, segregering, projicering in i ”den andre” av upplevda egna farliga aspekter, förkastandet av ”den andres” erfarenheter, systematisk diskvalificering av dennes tankar och känslor (allt det han under barndomen såg ske i förhållande till indianerna) stöter Pichon-Rivière (när han år 1936 börjar arbeta på mentalsjukhus) återigen på som samhälls-, familje- och institutionell ”terapeutisk” attityd gentemot den psykiskt sjuke. I likhet med andra marginaliserade ses den sjuke som annorlunda och farlig. Den sjuke berövas allt han har … inklusive det meningsfulla i sitt tänkande.

Vad Pichon-Rivière syftar till att klargöra (vilket hans kliniska verksamhet skvallrar om) är att den förvirring och det sätt att tänka, som på ett deformerande sätt tolkar verkligheten, inte endast döljer eller förvränger, utan att det (i likhet med myten) också avtäcker, pekar på och avslöjar (jämför med Laing!) … det alluderar öppet eller dunkelt på konflikt och upplevd erfarenhet. Och med begreppet ”psykisk konflikt” ger psykoanalysen ett teoretiskt verktyg att förstå detta.

Att ge sig i kast med detta uppdrag i 30-talets Argentina implicerar att bryta med de dominerande organiska strömningarna (där symtomet ses som renons på varje slags innebörd). Men Pichon-Rivières praktiska verksamhet som läkare på olika psykiatriska institutioner samt närheten till patienterna tillåter honom att göra upptäckter som öppnar en ny väg för honom. En av dessa upptäckter är förekomsten av överföringsprocesser hos psykotiska patienter. Pichon säger: ”Det finns alltid ögonblick när en terapeutisk dialog är möjlig … och dessa fenomen inte bara existerar, utan de är intensiva och tumultskapande”. En annan upptäckt, som har med det föregående att göra, är symtomets interaktiva karaktär. Den freudianska hypotesen talar om libidons tillbakadragande till jaget, vilket skulle förklara det bristande intresset för objekt och yttre värld samt den inre världens förstörelse. Emellertid … med vissa patienter och vissa terapeuter kan en förbindelse etableras och en dialog upprättas. Detta leder Pichon till hypotesen att det inte finns något sådant som den inre världens förstörelse … att det inte finns någon absolut regression … att det alltid finns en dialektik mellan friska och sjuka aspekter – något som öppnar stora möjligheter till psykospsykoterapi. (”Isoleringen bakom den narcissistiska väggen är inte total; väggen har sprickor …”, kommenterar Freud).

De teoretiska bidrag som ger näring åt Pichons utforskning kring psykospsykoterapi är följande: Melanie Kleins och Fairbairns upptäckter rörande det tidiga psyket, objektrelationers etablerande redan från livets början samt fixeringspunkter människan återvänder till i psykotiska processer; vidare den forskning med psykoanalytiska utgångspunkter som Frida Fromm-Reichmann utvecklar i USA rörande behandling av schizofrena patienter.

Utan tvivel utgör Pichon-Rivières erfarenheter från mentalsjukhuset hans viktigaste erfarenheter som terapeut, ty dessa får honom att ifrågasätta, utforska och nå fram till svar som bland annat rör sambanden mellan struktur och dynamik i såväl patientens inre värld som dennes omedelbara kontext och omgivning – familjeorganisationen. (Åren 1940-45. Teorin om den enda sjukdomen).

Vi nämnde att Pichons erfarenheter och lärdomar från barndomsåren (innefattade i och bearbetade utifrån en viss verklighetsuppfattning samt utvecklade med en dialektisk metod som hävdar att verklighet och tänkande sätts i rörelse med sin utgångspunkt i motsatser) får honom att utveckla ett icke-auktoritärt, icke-dilemmatiskt tänkande … att ”processa” egna erfarenheter och undersökningar i en psykologi, som ”äntrar” den konkreta människan i hennes faktiska omständigheter och existensvillkor … vilket gör det möjligt för honom att förstå dessa erfarenheter … och att de konkreta omständigheterna intar en determinerande roll i psykets formande.

Och härifrån så till det relativa i kriterier rörande hälsa och sjukdom … och kulturella determinanters inverkan … Tucumán … Pumamarca … förvirring och den sjuka kvinnan pratande med getter och stenar … utifrån det ”etnocentriska” tänkandet … som getherde … dagar av ensamhet … hon pratar och detta pratande utgör (i just den situationen) aktiv anpassning … (efter flytten till staden) blir hon mycket deprimerad på grund av förlust av sin hemtrakt och kravet på anpassning till storstaden (här anknyter uppenbarligen Ana Quiroga antydningsvis till ett konkret fall åhörarna redan är bekanta med/övers. anm.).

Vid ”äntrandet” av individen (subjektet) kan man här se vikten av att till ”referent” ha kunskap om hur dennes vardag, konkreta existensvillkor, livsmönster och förhållande till hemtrakten ser ut.

Pichons barndomserfarenheter (inkluderat däri att mycket tidigt ha inträtt i produktionslivet på landsbygden) sätts i rörelse genom hans praktik på mentalsjukhus. Den situation av rotlöshet, som han bearbetat, möjliggör nu ett möte, en dialog och identifikation med patienterna, vilka till större delen består av europeiska immigranter och människor från det inre av Argentina … de utgör merparten av mentalsjukhusets ”befolkning”. Pichon-Rivière studerar här transkulturella fenomen, inre förbindelsers de-struktureringar som en effekt av förlust av hemtrakten … och som en attack mot identiteten … en attack som fungerar determinerande för framväxten av paranoid och depressiv ångest. Rädsla och ångest växer fram ur ett konkret faktum, nämligen att ha blivit berövad det som tidigare fungerat som stöd för identitet och självkänsla … och med en åtföljande känsla av att sakna ”verktyg” för att klara av en ny situation och nya anpassningskrav.

Nyligen gjord forskning av Josefin Racedo (som tar sin utgångspunkt i Pichon-Rivières teoretiska ram) understryker att flyttning till ny stad i en transkulturell process genererar följande möjliga ”svar” (reaktioner) från ”emigranten”: aktiv anpassning, varvid individen (subjektet) bevarar sin identitet även när han eller hon ”operativt” innefattas i den nya ”hemtrakten”; passiv anpassning, som innebär identifikation med stadsbon-aggressorn (i detta fall el porteño, Buenos Aires-bon) som inte accepterar den nyinflyttade, förnekande av egen tidigare identitet, bristande anpassning, återvändande samt många gånger psykisk eller somatisk sjukdom.

Denna uppfattning om individen (subjektet) såsom determinerad utifrån sin vardag, sina konkreta existensvillkor och erfarenheter gör att Pichon-Rivière i sin teoretiska referensram också inkluderar – och ”processar” – bidrag från den folkliga kulturen, folklore, myter, berättelser och tangon.

Men om man i få ord skulle söka karaktärisera Pichons bidrag vad gäller förståelse av individen (subjektet) och dennes uppträdande – vad skulle man då säga? Man skulle tala om individen (subjektet) som en emergent framsprungen ur ett relationellt och samhälleligt skeende … man skulle tala om förbindelsebegreppet och tanken om den psykiskt sjuke som en emergent ur familjesamspelet … och den sjuke som språkrör.

Hur kommer Pichon fram till dessa kärnbegrepp i det ECRO han formulerar? Hans namn är ju dessutom för alltid också förknippat med grupper och ett visst arbetssätt (den operativa gruppen), så - hur formas dessa begrepp? Han pekar på detta i prologen till Del psicoanálisis a la psicología social.

Vad är det den praktiska verksamheten som psykospsykoterapeut uppenbarar för honom? Jo, i första hand att det är möjligt att etablera en förbindelse – en interaktionsprocess – till patienten och att det utvecklas en överföringsprocess i denna relation. I ”här-och-nu”-situationen återupplevs relationsmodeller som redan finns ”inskrivna” i patientens inre värld … känslor och önskningar som fanns gentemot andra vid en annan tid återupplevs. Terapeuten som person kommer alltså att ”maskeras” av patientens ”inre person”. Vad avslöjar en analys av denna relation … denna överföringsprocess? Patientens inre ”dramatik”, sätt att tolka verkligheten och ”inre verklighetskrönika”.

Så långt var denna upptäckt (som väl i sig innebar en öppning för det psykoanalytiska tänkandet genom upptäckten att de psykotiska patienterna etablerade överföringsrelationer) något som delades med flera andra analytiker. Vad är det då som får Pichon att gå längre … som får honom att tala om en emergent … och att etablera orsakssrelationer mellan patientens inre grupp, förvirring och symtom (denna anpassningsform som utgörs av sjukdomen) samt familjens struktur och dynamik? Det arbete som är kopplat till det akutpsykiatriska … det vill säga vid krisens utbrott, den kris som äger rum inom patienten när denne inte längre kan stå ut med sitt lidande och sin ångest … det arbete, som är fokuserat till krisen, växer primärt fram som konsekvens av att Pichon-Rivière var ansvarig för intagningsenheten på Hospital Neuropsiquiátrico.

Hur kommer den patient, som befinner sig i kris, till intagningsavdelningen? Han eller hon förs dit av den egna familjen som inte längre står ut med situationen … eller ibland av grannarna eller polisen. Patientens omedelbara ”kontext” kan vara aktivt närvarande eller – omvänt - bli betydelsefull genom sin frånvaro. I sin uppgift som ”inläggningsansvarig” och i arbetet med krisen blir det emellertid tydligt för Pichon att processen inte kan begränsas till patienten. Patienten är protagonist eller huvudperson, men ämnet och ”scenen” inbegriper även andra. Det finns samband mellan ”figur” och ”bakgrund” – mellan språkrör och familjegrupp – i den akuta krissituationen … det är inte endast den ”identifierade patienten” som befinner sig i kris. Patienten är ”översvämmad”, förvirrad, vill ta sitt liv, angriper andra – men vad händer i hans omedelbara ”omgivningsgrupp”? I denna är man ångestfyllda och panikslagna … även här känner man sig översvämmade och förskräckta … några personer tar rollen som ledare i utstötningsprocessen och att göra sig av med patienten i och med att man inte står ut med den egna ångesten. Andra kan lättare identifiera sig med patienten; de känner sig skyldiga … allianser och konfrontationer uppträder. Krisen får likt en ”förstoringslins” samspelsmekanismerna (i gruppen) att bli manifesta.

Krissituationsintervention i en familjegrupp gör det möjligt för oss att fastställa dialektiska – ej spekulativa eller mekaniska – kausalitetssamband mellan vad som händer i språkröret och i övriga medlemmar. Vi upptäcker att det rör sig om ett system och en struktur; att det finns ömsesidiga samband mellan olika personers beteenden. Som Lewin (vars bidrag märkbart spelar in i Pichon-Rivières tänkande) skulle uttrycka det, så utgör detta beteende funktionen i ett psykologiskt fält. Förvirring, självmordsförsök och aggression har innebörd och riktning inom en struktur där lidandet inte bearbetats … där mängden ångest ökat till nästan outhärdliga nivåer … där läroprocesserna hejdats och kommunikationsnäten försämrats.

Ni kommer väl ihåg att inre organiserande principer för varje grupp utgörs av följande: de sammantagna behoven, målen och uppgifterna samt deras ömsesidiga inre representation (hos var och en av medlemmarna). Vad händer i en familjegrupp där sjukdomen bryter ut? Vad händer med dessa organiserande principer? Behoven hos medlemmarna blir på ett ”systematiskt” sätt till något okänt. ”Uppgiften” blir i konsekvens härmed förändrad och kan ibland –vid ett första ögonkast – snarast tyckas utgöras av ömsesidig förintelse. Man förmår inte uppfatta gemensamma behov; kan inte definiera mål som beaktar samtligas behov och som en följd därav blir medlemmarna ensamma, utlämnade åt sina inre förföljande objekt. Och detta äger rum speciellt hos språkröret, vilket (genom sin obearbetade ambivalenskonflikt och skuldkänslor inför det hat, som frustrering av de mest näraliggande förbindelserna väcker) ”gör sig till bärare” av ångesten. Vad händer då med den ömsesidiga inre representationen? Den genomgår förändringar och det system av fantasier, som upprätthåller familjeinteraktionen, antar formen av ett ”tema” i vilket det finns offer och förövare, idealiserade individer (subjekt) … och farliga individer (subjekt) som är förvarare av allt det onda.

Hela strukturen blir påverkad. Det är interaktionen, det vill säga medlemmarnas ömsesidiga relationer, som genererar patologin. Rör det sig om en struktur, en multipel helhet, så är det denna som bör ”äntras” … det är denna interaktion som bör omvandlas.

Dessa konstateranden inom sjukdomens område leder Pichon-Rivière till att hierarkisera interaktionsprocesserna vid den inre världens bildande. Och detta får honom även att omformulera konceptet ”inre värld” i och med att detta hos honom inte längre har den omedvetna fantasin – psykiskt korrelat till driften (såsom Melanie Klein formulerar det) - som strukturerande princip. Istället utgör den inre världen - eller inre gruppen - en inre dimension i vilken det interagerande relationsnät individen (subjektet) är inflätat i rekonstrueras. Pichon-Rivière pekar här på Meads bidrag. Den internalisering Melanie Klein talar om finns – men det Pichon lyfter fram är betydelsen av erfarenheter och verkliga relationer. Även om det är viktigt att analysera individens (subjektets) fantasier, så fångar inte dessa in insjuknandeprocessens mångkausalitet. Man måste ta hänsyn till ”den andres” konkreta handlingar … eller ”de andras” (handlingar) vilka faktiskt i förbindelsen ”rör sig” (i riktning) mot gratifikation eller frustration … och som förmår eller inte förmår fylla en jagfunktion och ett stöd för ”den andres” lärande – eller som lämnar denne oförmögen och berövad de element, vilka är nödvändiga för utvecklandet av ett normalt psyke.