Ana Quiroga: Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 4.

Föreläsning 10 den 6 juli 1982

De emergenter, som samordnarna förmedlat, gjorde intryck på mig speciellt genom två drag, vilka tydligt pekar på ett moment av lärande och gruppintegration därigenom att relationen mellan text och lärokontext blir mycket manifest. Vi talade om detta tema i början av året … på samma sätt som vi nu talar om relationen mellan ett verks text och kontext, ett ECRO:s text och kontext.

Vad beträffar det begreppsligt-innehållsliga handlade ert grupparbetes text om temat ”skapande”. Ni arbetade med förhållandet mellan skapat och kreativitet, skapat och vansinne … mellan det kulturella verket och dess betingelser … och ni talade om individuellt och kollektivt skapande. Hos flera grupper var dock ”arbetsklimatet” mycket färgat av depression … alltså av berättelser om förluster eller om osäkerhet kring den egna grupplärandeerfarenhetens fortsättning … eller osäkerhet beträffande framtiden för var och en av er genom svårigheterna att arbeta fram ett projekt. I andra grupper visade detta sig som ett slags bristande tolerans inför att kunna vänta samt brådska med att få svar … som om det skulle saknas tid eller som om frånvaron av svar på vissa ställda frågor skapat ett outhärdligt tomrum.

Vad gäller det individuella har var och en av er kännedom om sin egen historia och de omständigheter ni lever under. Så när det gäller det gruppsliga – vad skulle då det gruppsliga kunna ha att göra med vad som händer? Man kan säga att i det gruppsliga ”installeras” sorgen på ett tydligare sätt … över en grupp som inte längre finns och som börjar förstå att den inte längre finns … sorgen över en erfarenhet som ni lämnat bakom er och nu också sorgen över en grupp som ni idag (i en process) konstruerar med annorlunda drag.

Detta ”klimat” och denna avgränsning av kreativiteten som kunskapsobjekt har också sina tydliga determinanter … och då inte bara vad ni upplever individuellt som personliga omständigheter … och inte heller bara det ni upplever i gruppen. ”Klimatet” har också tydliga determinanter vad beträffar de historisk-sociala omständigheter vi delar här … omständigheter som handlar om sorg och otrygghet; omständigheter och en historisk tid i vilken kriget är närvarande (Malvinaskriget 1982 mellan Argentina och England/övers anm), men inte längre som aktuell närvaro, utan som ett just passerat förflutet som har sina konsekvenser. Krisen är närvarande … brytpunkten är närvarande … Argentinas senaste år är närvarande kanske genom att visa på slutet av en situation, som varit mycket smärtsam för oss alla. Vi upplever omständigheter, som mot bakgrund av oundvikliga realiteter, sätter förstörda objekt i rörelse … förlorade objekt … eller förföljande objekt. Den yttre världen ger sig med andra ord tillkänna på ett speciellt sätt i den inre världen och detta får oss också att formulera frågor rörande möjligheterna till reparation, kreativitet och överblickbarhet.

Detta har utgjort ett depressivt moment … ett moment i vilket många av oss hade upplevelser av oförmåga … som av futilitet, värdelöshet och att inte kunna se igenom … lite av att fråga sig vad det vi gör tjänar till … med ögonblick av tvivel på oss själva och det vi gör.

Våra möjligheter till bearbetning av denna förlust och dessa känslor är beroende av vår kreativa förmåga; utgående från ert arbete avgränsas därför också kreativiteten på ett speciellt sätt som undersökningsobjekt. Vi kunde nämligen ha valt vilket annat tema som helst i denna information (från er) … vi kunde ha valt ett annat ”äntringssätt” som mindre skulle ha betonat kreativiteten som tema. Jag tror att detta är en emergent som många av oss är språkrör för.

När vi talar om ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO) talar vi om en teori och en metodologisk repertoar … alltså om ett system av begrepp, vilka ”pekar” på en viss sektor av verkligheten samt en uppsättning procedurer som utgångspunkt för hur man ”opererar” i denna verklighet.

Som tidigare understrukits växer varje teori (som en social produktion) fram ur en historiskt determinerad kontext … och (denna teori eller detta kulturella verk) utgör ett försök att ge ett sammanhängande och meningsfullt svar på behov som ”aktualiseras” i denna speciella historiska tid. Det kulturella verket, teorin eller konstverket, utgör former av svar på de ”frågor” som de konkreta existensvillkoren formulerar för en viss tidsepoks människor … för människor som lever i en viss samhällsorganisation. Och detta ”svar” kan vara mer eller mindre avslöjande, alternativt mer eller mindre döljande beroende på de samhällsintressen som uttrycks däri.

Vi sade också att verket eller teorin uttrycker en viss samhällssektors tanke-, känslo- och handlingstendenser … dock är det verkets upphovsman som - genom sitt verk - gör dem explicita.

Vad är det alltså vi håller på med just nu? Vårt fokus ligger på att analysera det freudianska verket … och då som en analys av hur ett ECRO formats. Vi har alltså inte gått in i Freuds tänkande för att förklara Freud, utan det vi är upptagna med är att analysera hur ett ECRO blir till. Denna typ av analys utgör vårt konceptuella, referentiella och operativa schemas essens. Den utgör också essensen av såväl Pichon-Rivières tänkande som Socialpsykologin. Och varför detta? Jo, därför att vi analyserar teorin - det freudianska verket - i förhållande till en historisk-social … och kulturell kontext. I denna kontext närvarar eller ”utmejslas” de mer eller mindre utvecklade tankar och värderingar som sedan sammanfattas i verket. Vi håller med andra ord på att inom en bestämd historisk kontext utforska dels den skapande processens utseende, dels det säregna med den skapande människan själv.

Ni har ställt en fråga om förhållandet mellan det skapade och kreativitet. Vad är kreativitet? Kreativitet är en ”upplysande möjlighet” … en möjlighet till fri lek mellan det imaginära och det reella och som sådan är kreativiteten en del av det mänskliga varat. Och varje mänskligt beteende (oavsett att förmågan att tänka och tala är en del av det mänskliga varat) är också historiskt och socialt determinerat. Därigenom är även den kreativa förmågan, liksom varje mänskligt beteende, determinerad … med andra ord gynnas eller begränsas den av individernas (subjektens) sociala kontext och relationer.

Vi vet att auktoritära och repressiva sociala organisationer inte kan tolerera lärande uppfattat som fri utforskning av verkligheten. Men vilken typ av tänkande är det då repressiva sociala organisationer och familjer istället tenderar att ”installera”?

Elev: Ett rigidt stereotypiserat tänkande.

Ana Quiroga: Rigidt, stereotypiserat och repetitivt … och just motsatsen till kreativitet. Ett tänkande som inte stöder sig på att man tar tillvara erfarenheter … tvärtom tenderar dessa former av auktoritära organisationer att förkasta individens (subjektets) erfarenheter. ”Att förkasta” kan här översättas med att antingen förhindra eller förneka (individens erfarenheter). Om möjligt söker man förhindra deras möjlighet och om detta inte går så förnekas eller omtolkas de. Med andra ord ersätts det, som skulle kunna bli till utforskning av en erfarenhet, med ett innehåll som istället är främmande för den erfarande individen (subjektet): ”Jag upplever något, men när jag ska försöka förstå det tolkar man mig på ett annorlunda sätt”.

Hur fungerar de auktoritära samhällena? De fungerar genom utövandet av makt … men inte bara på det sättet utan även genom indirekt maktutövande vilket utgör en effekt av det direkta maktutövandet - eller, uttryckt på annat sätt, genom att en ”censur” internaliseras. De auktoritära samhällena ”installerar” således inte endast en censur vad beträffar upplevandet … och förkastar inte endast erfarenheter, utan ”installerar” även en inre självcensur och hejdar därigenom den ”lek” mellan det imaginära och det reella som är kreativitetens själva essens. Det läggs hinder för utforskning av verkligheten … forskningsfält beslöjas … och utforskningsmetoder göms undan. Därför säger María Elena Walsh att detta land (alltså Argentina/övers anm) har förvandlats till en ”kindergarten” (i ordets sämsta innebörd) på så sätt att vuxna behandlas som barn … som om vi inte hade förmåga att definiera vad vi kan se och inte se … vad vi kan läsa och inte läsa … vad vi kan skapa och inte skapa. Allt detta åstadkommes med utgångspunkt i ett samhällssystem - men också utifrån ett familjesystem.

Kreativiteten som reparation av inre förstörda objekt … kreativiteten som vår reparation, reparation av subjektet och som en handling i den yttre världen … kreativiteten som en verkningsfull mekanism för kontroll av inre förföljande objekt och neutralisering av dessa … kreativiteten som möjlighet att trygga identiteten genom att finna oss själva i en objektiverad produkt som återspeglar oss i den yttre världen … kreativiteten som möjlighet till bearbetning av upplevelser av död … kreativiteten som bekräftelse på liv. Kreativiteten är ett grundläggande psykologiskt behov. Även om kreativiteten bekämpas, fängslas och stängs in av censur och självcensur (den internaliserade censuren) med sitt ursprung i yttre samhällsmakt och internaliserade ”personer”, så kan kreativiteten ofta undandra sig dessa begränsningar. Och de (psykologiska) behoven ger oss impulser att söka former och utrymme för kreativitet i vilken det nya och estetiska … och moment av nyskapande framträder.

Kreativiteten utgör en förutsättning för något skapats existens - men detta sistnämnda går också utöver kreativiteten. ”Det skapade” utgör en brytning och nystrukturering, men framförallt är det en kvalitativt annorlunda brytning än den som utgörs av kreativitetens brytning. Den skapande verksamhetens produkt är något originellt, något nytt … den är ”något dittills osett”, vilket uppnår såväl varaktighet som konsensus.

Det som uttrycks i ett kulturellt verk och en kulturell ”skapelse” (vare sig det handlar om ett konstverk, en teori- eller samhällsorganisation) möjliggör en identifikation med detsamma tvärsigenom historien. I konstverket eller ett teoretiskt verk känner inte bara den skapande personen igen sig. Även dennes samtida och efterkommande kan känna igen sig. Vi kan exempelvis känna igen oss i Vivaldis musik … i Atahualpa Yupanquis musik … i Van Goghs eller Picassos målningar … eller i Shakespeares teater. Jag nämner här flera klassiska ”skapare”, vilka uppenbarligen återspeglar universella värden … och detta gör att många år kan förflyta, men män och kvinnor kan fortfarande känna igen sig.

Vi kan exempelvis också känna igen oss i analysen av Freuds drömmar (som ett kulturellt verk, vilket reflekterar aspekter av våra liv). Och just genom att analysera Freud som en skapande person … som för samman det åtskilda (dissocierade) och genomför dittills okända integreringar … som låter sin tids olika begreppsliga, estetiska och känslomässiga tendenser konvergera … och det är genom denna analys vi ska försöka få syn på hur den skapande processen implicerar ett kvalitativt språng förbi och utöver kreativiteten – och detta utifrån såväl individuella som sociala betingelser. Det är dessa sistnämnda betingelser som ”introducerar” möjligheten att skapa ett visst verk … och som ”begär” och ”producerar” den skapande individen.

Vi underströk under den senaste lektionen att Freud syftade till ett vetenskapligt grundande av psykologin och att han därvid stötte på ett epistemologiskt hinder – det inre livet, funktionernas och förmågornas psykologi, den ”atomiserade” människans hindrande bild samt åtskillnaden mellan själ och kropp. Det inre livet uppfattades inte så som vi uppfattar det idag, nämligen som en mängd processer. Det uppfattades inte heller (vilket vi gör) som en dimension av individen (subjektet), utan som en ”substans” och något som kan existera separat, självständigt och bortom varje samhällelig-ideologisk determinering.

Det är under 1800-talet, som de rörelser tar form, vilka bryter med den dominerande strömning vi skulle kunna benämna ”det mytiska närmandet” till en förståelse av det psykiska livet. Och de rörelser som med störst tydlighet och framgång söker övervinna detta hinder är psykoanalysen, beteendepsykologin och formernas psykologi eller gestaltteorin.

Vi har såväl under dagens lektion som tidigare sagt att verken uttrycker vissa sociala gruppers tanke-, sensibilitets- och handlingstendenser. Vilka tendenser är då Freud ”arvtagare” till och vilka nya utforsknings- och tankelinjer kommer han att uttrycka genom psykoanalysen?

Låt oss här först tänka över vad det är han ärver. Låt oss också erinra oss att det är från och med Renässansen samt utvecklandet av nya produktivkrafter, som västerlandets människa börjar överge de teologiska föreställningar, vilka dominerat under medeltiden. ”Kosmovisionen” kommer sålunda att förändras genom Renässansen. Fokus på människan som kunskapsobjekt kommer också alltmer att accentueras. Istället för att reflektera över världens ursprung och framförallt det gudomligas attribut, varats ursprung etc börjar människan inta en central plats i människans tänkande. Hon börjar lära känna sig själv och återuppta en problematik som den grekiska filosofin utvecklat. Man måste dock övervinna hinder och förbud av varjehanda slag. Ty varför utvecklades exempelvis inte kunskaperna om anatomi? Därför att man inte fick dissekera lik. För att kunna utföra sina undersökningar måste Leonardo (da Vinci) göra detta i smyg på grund av att Inkvisitionen bestraffade sådant med döden.

Tron, som utifrån ett religiöst tänkande hade högsta rang som kunskapskälla, ger så småningom plats för förnuftet. Och en av de största filosofiska frågorna under 16- och 1700-talet rörde kunskapens former. Ty människan tar till sig världen … och sätt att vara … och naturlagar, vilket möjliggör ett förvånande kvalitativt språng i behärskandet av naturen. Detta återspeglas i tankar om hur, vad och varför man lär känna något samt hur pass valid denna kunskap är. Den franska revolutionen bär – förutom problematiken kring det samhälleliga – med sig hela sitt system av tankar (encyklopedismen, upplysningen etc), gynnandet av förnuftet (ni har säkert hört uttrycket ”det gudomliga förnuftet”) och en agnostisk position, ett övergivande av det religiösa teologiska tänkandet etc … och tillsammans med framhävandet av förnuftet också behovet av att lysa upp allt vilket tidigare framträtt som dunkelt och ovetbart … med andra ord verklighetens dolda aspekter.

Bland de aspekter som börjar kräva svar om att bli ”upplysta” … finns människans inre processer och i synnerhet då psykisk sjukdom. Betänk att det är endast 50 år innan Freud föddes som man börjar (och endast börjar eftersom denna process ännu inte avslutats) bryta med den ”demoniska” föreställningen om psykisk sjukdom. Vad innebär detta? Det innebar tanken om att den som led av en psykos var besatt av demoner … att själen invaderats av demoner. Därför var också den organiska, ensidigt mekaniska uppfattning vi idag bekämpar, revolutionär under den epok i vilken Pinel säger att mentalsjukdomen springer fram ur en skada i det centrala nervsystemet. Han uppnår också att man inte längre kedjar fast den mentalsjuke.

Vad är det Freud föresätter sig när han söker lyfta psykologin till en naturvetenskaps nivå? Han föresätter sig att avtäcka orsakerna till allt det som dittills framträtt som mysteriöst, oförklarligt och fördolt. Freud hävdar existensen av en psykisk determinism och säger: ” … i det psykiska livet finns det mycket mindre slumpmässigheter och tillfälligheter än vi kan föreställa oss”. Det han vill är att hitta knutpunkterna, sambanden mellan det irrationella – som dittills framträtt som något demoniskt – och det rationella. Vad han med andra ord söker införa är begriplighet i det som fram tills dess framstått som obegripligt … han söker göra det som dittills varit oförståeligt – exempelvis symtomet, psykosen eller neurosen - förståeligt. Och genom att utveckla nyckelbegreppet ”psykisk konflikt” uppnår han detta.

Med hjälp av den förmåga, som kännetecknar en skapande människa (att integrera det tidigare fragmenterade och dissocierade), formulerar han något som verkligen är revolutionärt, men som ändå kostar på mycket att lyssna till - trots att vi vet det i teorin … nämligen att gränserna mellan psykos och neuros, neuros och normalitet, inte är så absoluta. Han visar med andra ord på det flytande mellan hälsa och sjukdom … de labila gränserna mellan hälsa och sjukdom. Freud visar att de fenomen, vilka uppfattas som patologiska, på sätt och vis inte är oss så avlägsna. Utifrån en mer övergripande föreställning om de psykiska processerna visar han vad de så kallade patologiska processerna har gemensamt med vad vi kallar normala processer. Därigenom öppnar Freud ett nytt område - ”ett dittills osett utrymme” - för omformulering av hälso- och sjukdomskriterierna … en omformulering av kriterierna för vad som är normalt och onormalt. Därigenom ”återvinner” han nytt territorium till människan … och genomför utifrån sitt speciella perspektiv en kritik av vardagslivet på så sätt att han utforskar den dialektik som finns mellan de medvetna och omedvetna processer, vilka utgör del av vår vardag.

Vi var alltså upptagna med att bearbeta det Freud ”ärvde”: det positivistiska tänkandet, förnuftstänkandet samt att ”upplysa” allt som varit dunkelt. Vilken ny tendens är det då Freud ger uttryck för? Inom hans område finns en ny tendens, som växer fram (en emergent) utifrån den grad av kunskapsutveckling och naturbehärskande man uppnått … och som tillåter 1800-talets människa att ställa relevanta frågor rörande exempelvis ursprunget till dels de då förhärskande samhällsrelationerna, dels institutioner som dittills tyckts eviga och utomhistoriska, exempelvis familjen. I mitten av 1800-talet föds en vetenskaplig sociologi och historieteori, som sedan vidareutvecklas under andra hälften av 1800-talet och 1900-talet. Även andra discipliner såsom exempelvis antropologin föds och den väger tungt hos Freud. Den nya analytiska tendens, vilken uttrycks såväl i historieteorin, den vetenskapliga sociologin, antropologin som i det freudianska tänkandet, utgörs av utforskandet av de underliggande strukturer, vilka upprätthåller en manifest och observerbar ytstruktur inom exempelvis samhällsvetenskapernas område … att alla ideologisk-juridisk-politiska fenomen utgör en ofantlig ytstruktur, som vilar på en struktur som har att göra med samhällets produktionsförhållanden. När det exempelvis handlar om det freudianska tänkandet kan man uttrycka sig så här: det finns ett ytstrukturellt observerbart fenomen, som är symtomet; det finns en infrastruktur som är given utifrån konflikten mellan två motsatta önskningar.

Under vår förra lektion nämnde vi att Freud formas som vetenskapsman under inflytande av den mekaniska materialismen. Som åskådning implicerar den följande teser: 1) att fenomens orsaker utgörs av fysiska krafter; 2) att alla fenomen är underkastade en strikt determinism, det vill säga att det finns ingen slump; 3) att varje kunskap, om den ska uppfattas som vetenskaplig, bör kunna formuleras kvantitativt.

Vi underströk också förra gången att Freud var trogen dessa principer under hela sitt liv … till en början med ”Utkast till en psykologi” och långt senare när han beskriver det psykiska livet som resultat av eller grundat i ett spel mellan krafter som stimuleras, hämmas, kombineras och sinsemellan kommunicerar … samt att dessa krafter är av driftkaraktär. Här har vi återigen modellen om det ytstrukturella och det strukturella.

Den mekaniska materialismens fenomen (och detta är den syn Freud omfattar) reduceras till materia och kraft … och därför handlar det om att inom varje undersökningsområde hitta de verkande krafterna. Den vetenskapliga tankelinjen inom varje sektor av verkligheten bör med andra ord vara underkastad denna vetenskapliga ideologi – nämligen att söka bli klar över vilka de inverkande krafterna är.

Den driftsuppfattning Freud inledningsvis formulerar (och som han senare - mellan 1919 och 1921 - förändrar när han omformulerar teorin om den psykiska apparaten och övergår från att tala om medvetet-förmedvetet-omedvetet till att tala om det-jag-överjag) framstår redan då som något innovativt jämfört med de driftsuppfattningar som vid den tiden var rådande. Varför? Därför att Freud i denna första formulering understryker att man i driften kan urskilja en energiladdning som ”rörelsefaktor”; en källa i form av ett kroppsligt spänningstillstånd, ett mål som utgörs av urladdning och spänningstillståndets försvinnande samt ett objekt … och det är genom objektet som driftsurladdningen uppnås.

När Freud pekar på att objektet är utbytbart och att urladdningen kan ske genom olika objekt (urladdningen är alltså inte oundvikligen knuten till ett objekt) bryter han med driftsuppfattningen som rigid beteendemodell och rigidt beteendeschema. Utgående från driftsobjektets utbytbarhet söker Freud koppla samman föreställningen om drift som kraft med det psykiska livets komplexitet … och genom att introducera objektets utbytbarhet och möjligheten att driftens objekt kan växla för han också in individens (subjektets) historia under driftens växlingar. Han erkänner det unika i varje individ (subjekt) genom att hålla isär tanken om fixeringsbenägenhet och det rigida schema som driftbegreppet i allmänhet implicerar.

Freud upphör aldrig att använda begreppet laddning … med andra ord att använda kraft som ursprungligt element. Han fortsätter att fördjupa sig i sökandet efter de krafter och laddningar som är ”ansvariga” för de psykiska processerna. Och när han väl upptäcker sexualitetens grundläggande roll (sexualiteten inom det psykiska livet alltid uppfattad i vid mening) omvandlar han denna energiladdning (kraft) till libido – sexualdriftens energi. Och här inträffar återigen (vilket är något säreget för den integrering, konvergens eller ”associering” av det ”dissocierade”, som kännetecknar såväl det freudianska verket som i stort sett alla skapade verk) att när han lokaliserar energin (sexualdriftens energi libidon) till en grundläggande plats länkas den mekaniska materialismen samman med sin sedan lång tid tillbaka gamla ”fiende” – energetismen och vitalismen (Not 19).

Vad är då den ”energetistiska åskådningen”? I Freuds tänkande intar tanken på en psykisk energis existens en central plats i det psykiska livets utveckling. Denna tanke får honom att (alltid trogen sin epoks dominerande uppfattningar) ”modellera” teorin om de psykiska processerna i enlighet med principerna för en av dåtidens mest avancerade grenar av vetenskapen – termodynamiken.

Termodynamikens första princip säger att energin vare sig skapas eller förstörs, utan att den omvandlas. Detta är något vi har hört många gånger, men vad innebär det exempelvis i termer av libidinös energi? Mängden libido är oföränderlig hos var och en av oss, men denna energi är kapabel till en mångfald fenomeniska manifestationer … den här energin kan alltså manifesteras på tusen olika sätt och det är på detta sätt Freud söker förklara det enhetliga psykiska liv, som finns underliggande till fenomenens mångfald.

Vad är det då som händer? Jo, om beteendet förändras, så är det för att det skett en rörelse i libidon. Hos en individ (subjekt) uppträder exempelvis hysterisk stumhet eller hysterisk hosta. Detta utgör en konversion och orsaken är inte av organisk utan psykogen natur. Vad har hänt? Orsaken utgörs av en konflikt mellan önskan och försvar … en konflikt mellan två motsatta önskningar – men konflikten determinerar att libidon passerar från den psykiska apparaten till organet och framkallar därvid stumhet eller hosta.

Termodynamikens andra princip säger att energin inom slutna system följer en irreversibel bana. Med andra ord äger en tendens till nivellering och energiförlust rum. Detta kallas entropi. Freud har upptäckt att det finns något bortom lustprincipen som styr de psykiska processerna. Han sluter sig till detta utifrån kliniska observationer, vilka får honom att fundera över förekomsten av ett upprepningstvång. De olustsituationer, som inte kan förklaras genom lustprincipen, får honom med andra ord att söka en annan förklaring … en förklaring som befinner sig bortom lustprincipen (titeln på ett av Freuds mest imponerande verk i vilket hans uppfattning om psykologi, utveckling, människa etc får ett av sina klaraste uttryck) … och som ogiltigförklarar hans tidigare hypotes om lustprincipen … dock inte fullständigt, men han söker något bortom lustprincipen. Genom att stödja sig på den termodynamiska modellen kommer han fram till sin hypotes om förekomsten av en dödsdrift … vilket utgör hans andra formulering av driftteorin. Enligt Freud består den dominerande tendensen i det psykiska livet med andra ord av förminskning, att behålla konstant och till yttermera visso av att få den spänning, som har sitt ursprung i inre spänningar, att försvinna … annorlunda uttryckt att hålla den psykiska apparaten så fri från spänning som möjligt och, om inte detta lyckas, behålla spänningen på en konstant nivå.

Freud omdefinierar alltså sin driftsuppfattning i ”Bortom lustprincipen” och avlägsnar den också från varje annan driftsuppfattning. Varför? Därför att han definierar driften som en regressiv kraft, som tenderar att rekonstruera ett tidigare tillstånd, vilket på grund av yttre störande faktorer varit tvunget att överges. Driften, den regressiva kraften, tenderar således att ”återställa” det organiska till ett tidigare oorganiskt tillstånd. Och genom att vara en regressiv kraft lägger den grunden till upprepningen. Denna regressiva karaktär gäller såväl för dödsdriften som för livsdriften i och med att ytterst kommer den dominerande kraften att sträva åter mot ett föregående tillstånd.

Freud importerar således modeller. Det är vanligt att man importerar modeller från andra teorier när man håller på att utarbeta en teori. Han importerar modeller från den mekanistiska fysiken och från termodynamiken … dessa sistnämnda är giltiga för slutna system, men problemet här är att han importerar dem till ett öppet system - vilket ett biologiskt system eller psyket är.

José Bleger skriver att dessa hypoteser var mycket användbara för Freud för att kunna närma sig vissa processer, men genom fasthållandet vid den mekaniska materialismen ”översätter” han dialektiken i psyket (som han förstått den och vilket han uttrycker genom konceptet psykisk konflikt) - eller snarare reducerar den till en storheternas dynamik - till en principernas och ”substansernas” dynamik såsom i samspelet mellan Eros och Thanatos, livsdriften och dödsdriften (se not 18). Med ett sådant perspektiv skulle med andra ord den dialektiska motsättningen mellan liv och död reduceras till ett motsatsförhållande mellan livsdrift och dödsdrift. Och det som där väger tungt är en utvecklingsföreställning enligt vilken en utvecklingsprocess’ slutpunkt utgörs av den tidigare utgångspunkten. En utvecklingsprocess’ slutpunkt skulle då inte ligga längre fram utan istället kunna sökas i det förflutna. Detta är något som för tankarna till en filosof, vilken kan ha utövat inverkan – eller utan tvivel inverkade – och det är Nietzsche med sina tankar om ”den eviga återkomsten”. Utifrån denna föreställning skulle materien inte tendera mot ökad komplexitet utan snarare mot förenkling.

Den moderna fysiken (med Heisenberg, Planck och framförallt Einstein) tvingar oss till mycket radikala omformuleringar av dessa hypoteser – inte av termodynamikens principer inom slutna system, men väl av uppfattningen om utveckling och att tillämpa termodynamikens principer på öppna system. Å andra sidan pekar forskning kring livets uppkomst på att materiens utvecklingslinje utgör en alltmer växande komplexitetsprocess och inte en tendens i riktning mot att återställa ett tidigare tillstånd. Detta implicerar inte att förneka att organismer dör, men däremot att universum - som helhet - tenderar mot en materiens tilltagande komplexitet.

En annan av det freudianska tänkandets källor är Darwins evolutionstänkande – en av 1800-talets mest betydelsefulla teorier. Freud drar nytta av Darwin och med utgångspunkt häri utarbetar han det för psykoanalysen karaktäristiska historisk-genetiska kriteriet. Så - på vilket sätt fungerar detta kriterium? I den utsträckning det mänskliga beteendets ursprung utforskas så rör det sig om en genetisk utforskning. Det är historiskt i den utsträckning ett aktuellt beteende determineras utifrån det föregående … det kan inte förstås utom i förhållande till tidigare situationer. Ni erinrar er exempelvis formuleringen ”komplementära serier” där detta historisk-genetiska kriterium formuleras.

Genom att föra samman mekanisk materialism och evolutionstänkande kommer det centrala i Freuds tänkande att röra kausaliteten (det vill säga determinering) och det förflutna – inte det närvarande eller det finala, som är fallet med andra teorier.

”Installerad” i hjärtat av 1800-talets tänkande introducerade Darwins evolutionsuppfattning begrepp som process, förändring och rörelse samt söker bryta med en världsåskådning i vilken objekten är fixa och oföränderliga; en världsåskådning som framträdde genom exempelvis begreppen ”medfött” och ”degenerativt” i synen på mentalsjukdom.

Hur påverkades Freuds tänkande av Darwin? På det sätt vi nämnde idag – genom att kunna innefatta olika händelser eller fakta i en och samma process … som när det gäller normalitet, neuros och psykos … att kunna uppfatta kontinuiteten mellan sömn och vakenhet … att kunna etablera en utvecklingsmässig eller genetisk kontinuitet mellan barnets psyke och den vuxnes … och att därigenom ge innebörd åt barnets psykiska fungerande … att upptäcka barnsexualitetens genes och utveckling. Det är med andra ord psykoanalysens utvecklingstänkande som möjliggör ett fokus, vilket studerar beteendet som en process med ursprung, utveckling och successiva omvandlingar.

Vad som återstår för oss är att beskriva influenserna från en annan form av kunskap, nämligen konsten … och inom konsten den estetikuppfattning som utgörs av den tyska romantiken. Den tyska romantikens poeter Hoffman (vars verk Freud analyserar och använder för att utarbeta temat om det kusliga), Novalis och Hölderlin är alla – om man betraktar dem utifrån perspektivet analys av den skapande processen – upptagna av förhållandet mellan dröm och vakenhet.

Jag ska här ta upp några texter av poeterna. En av dessa kommenterar exempelvis en kinesisk tankegång och säger därvid: ”Är jag den som drömmer eller har jag omvandlats till någots teater eller till någon som presenterar galna och geniala föreställningar”? En annan fråga som de tyska poeterna gör sig är följande: ”Detta skeende av bilder vars sammansättning jag inte styr och som inverkar på mig … har sambandet dem emellan någon meningsfull relation till mitt liv eller till händelser som undflyr mig? Är drömmen en dans, som inte regleras av mitt tänkandes atomer och av mina minnen? Finns det i nattliga drömmar och dagdrömmar en existens som uppenbaras i dessa och andra tecken? Alluderar drömmens, mystikens och poesins språk till samma universum? Är vi bara det medvetna eller kan vi acceptera och erkänna oss som den som drömmer, fantiserar och uppfinner? Vilken plats tillerkänner vi dessa mysteriösa aktiviteter? En underlägsen plats … eller kan vi se dem som en överlägsen form av sanning eller kunskap?”. Detta är några av de romantiska poeternas tankar.

Låt oss då betänka att dessa tankar kring förhållandet mellan skapat, dröm och vakenhet måste ha haft stor inverkan på Freud och inte endast därför att han utforskar drömmarnas innebörd - förhållandet mellan dröm och vakenhet, drömmar och önskningar – utan också därför att hans egna drömmar blev ”nycklar” i den skapande processen. Låt oss inte glömma att upptäckter såsom Oedipusstrukturen, att drömmarnas innebörd utgörs av omedveten önskeuppfyllelse (och detta som en process hos såväl neurotikern som den normale), upptäckten att ordrepresentationen har att göra med ”det näraliggande” (alltså med metonymi och med någots representation) alla framträder utifrån hans drömmar. Och beträffande detta … jag vet inte om ni kommer ihåg att Freud föddes i Tjeckoslovakien, men att även om han föddes i en judisk familj, så var hans barnflicka tjeckiska … han börjar väcka till liv ett glömt språk. Några ord på tjeckiska, den akustiska bilden och ordrepresentationen associeras till representationen av barnflickan – som bör ha varit en mycket betydelsefull bild på samma sätt som att jiddish associeras till modern eller till föräldrarnas samtal med varandra.

Freud bearbetar med andra ord sina upptäckter i sömnen … och han gör upptäckter utifrån sina drömmar (dock inte uteslutande) – vilket intar en central plats i hans bearbetning. Den berömda drömmen om Irmas injektion får Freud att fundera över hysterins problematik. I förhållande till Irma (vän och patient), som lider av hysteri, framträder två vägar, vilka representeras i hans dröm: dels kemisk behandling, dels den väg som uttrycks genom psykoanalysen … vilket är en väg som visar på sambandet mellan hysteri och sexualitet. Detta var något som redan uppenbarats för Freud såväl i hans eget arbete som genom det han lärt via Charcot.

Varför ”dröm” i en skapande process? Därför att i drömmen har censurens inverkan minskat. I drömmen ”återser” man varseblivningar och händelser eller data, som man tidigare - genom censurens inverkan - inte kunnat sammanlänka eller se sambanden mellan … och därmed har de inte heller blivit möjliga att inkludera i någon känd symbolisk ”organisation”. Freud är inte den enda skapande människan, som löser konflikter genom bearbetning under sömnen; Poincaré är ytterligare en sådan person … och det behöver inte nödvändigtvis röra sig om situationer av skapande karaktär, det finns många andra teman … jag vet inte om ni någon gång befunnit er i en mycket pressad studiesituation med stor vånda och att svaren sedan uppenbarat sig under natten.

Freud analyserar således sina drömmar, vilket implicerar att anknyta till deras psykiska innehåll - och att vara kvar i regressionen och stå ut med den, att ha modet att utmana skräcken för att bli fångad i dessa inre ”personer” och önskningar - och att redan i vaket tillstånd kunna varsebli och ”fixera” dessa perceptioner, fantasier och önskningar samt att därefter bearbeta och nedskriva dem. Freud går från drömmens vision till skriften … med andra ord från det intuitiva i drömmens och fantasins språk till den mer avancerade symboliseringsnivå, som skriften utgör. Och just detta är ett karaktäristiskt drag hos den skapande människan – förmågan hos hennes ”jag” att i form av ett skriftligt, plastiskt eller musikaliskt språk strukturera något som dittills inte funnits inom någon känd symbolisk ”organisation”.

Vad har då Freud med den tyska romantiken att göra? Vad har denne positivistiske vetenskapsman att göra med en känslo- och tankeströmning, som fascineras av det dunkla, mysteriösa och döden? I ett verk som heter El alma romántica y el sueño (Den romantiska själen och drömmen) säger Beguín att den romantiske poeten har medvetenhet om sina rötter i det dunkla … om sina rötter i de inre djupen. Den romantiske poeten vet att han inte är ensam upphovsman till sitt verk och att poesin är en sång som bryter fram ur avgrunderna … och att han kommer att söka få dessa mysteriösa röster att framträda. Ytterligare något gemensamt - förutom detta med dröm och vakenhet - är kanske att Freud kunde lyssna på dessa inre röster … och att han genom sitt verk påtog sig att återspegla alla dessa som kom för att berätta, sina egna inre ”personer” samt allt det som utspelades under hans tid … alltså under det liv han har förmåga att återspegla i sitt verk.

Vi har här tidigare nämnt att vi upplever depressiva ögonblick … svåra ögonblick … ögonblick när det är svårt att tänka framåt och planera … när det är krig, smärta etc … och om vi drar oss till minnes hur Freuds liv var (och om vi tänker på att i lärandet spelar alltid hjälteidentifikationer in, så skulle vi kunna ta Freud till hjälte i sådan mening … som en mycket betydelsefull figur som möjliggör vissa identifikationsnivåer), så ser vi att det fanns ett permanent lidande i hans liv. Det fanns mycket lyckliga stunder, men det pågick även krig och revolutioner, som han inte förstod. Han ”sammanlevde” med döden i sin kropp under många år och genomgick 35 canceroperationer. Freud hade käkcancer, vilket tvingade honom att använda protes. Det var med andra ord en mycket smärtsam fysisk beroendesituation. Han kunde inte äta utan hjälp och tvingades (som alla människor som uppnår hög ålder) uppleva såväl ett barns som barnbarns död. Mot slutet av livet genomlevde han också exil och nazi-förföljelse. Men även om Freud upplevde en skepticism, som tog sig sådana uttryck som ”jag förstår mig inte längre på människorna”, fortsatte han att arbeta tills sina sista dagar. Han fortsatte arbetet med att utveckla mekanismer för större klarsyn och reparerade därvid sina inre objekt – och inte bara för egen del, utan han lämnade även kreativitetens väg öppen för andra.

Noter:

(19) Vitalism – biologisk teori, enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft (ibland kallad enteleki), vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar.

Energetism – enligt den är det psykiska en särskild energiform som tillhör energiprocessernas allmänna dynamik i naturen. Denna teori utvecklades av den tyske naturforskaren Ostwald. Han antog att det i naturen existerade en immateriell egenskap, energin, som manifesterar sig i alla processer, fysiska såväl som psykiska.