Av José Bleger
Som rubrik är temat ”symbios” relativt nytt inom psykologi och psykopatologi. Otvivelaktigt innefattas det på många sätt i såväl olika psykoanalytiska skriftställares verk som inom olika ämnesområden och i synnerhet då studier som berör personlighetens första utvecklingsstadier. Med föreliggande verk söker jag föra forskningen framåt på detta område, vilket jag tror har stor betydelse för skapandet av större förståelse för problem som tillhör såväl normalpsykologi som psykopatologi; individualpsykologi likaväl som grupp-, institutions- och samhällspsykologi. Sådant är sammanfattningsvis omfånget på de områden och problem som symbiosforskningen omfattar.
Även med de bibliografiska föregångarna handlar det emellertid inte om att sätta nya namn på redan kända fenomen, utan om att omlokalisera dessa utifrån ett koncept som mer närmar sig verkligheten: symbiosen placerar oss från personlighetsutvecklingens början mitt i det mänskliga samspel som här antar mycket speciella karaktäristika. Studiet därav får oss att förstå andra fenomen i den vuxnes liv med sin patologi. Det kräver också av oss att vi omvärderar vissa hypoteser och teorier, vilket framgår vid läsningen av de olika kapitlen.
Studium av symbiosen ledde mig å andra sidan fram till en annan kritisk punkt: temat mångtydighet (ambigüedad) vid normalitet, patologi och inom vardagslivet. Bron mellan dessa två teman tillhandahölls mig av hypotesen att den kärna – eller grundläggande orsak – genom vilken förbindelsen eller det ömsesidiga symbiotiska beroendet konstitueras eller fortlever till själva sin natur är av mångtydig karaktär. Väl framme vid sistnämnda slutsats blev det oundgängligt att studera mångtydigheten och att med utgångspunkt däri samtidigt på nytt överväga de koncept som tidigare använts, i synnerhet vad gäller autism, primär narcissism, identifikation etc.
Jag tror läsaren snabbt noterar att det första kapitlet innehåller vissa konceptmodifikationer, vilka (enligt vad jag pekat på) själva min undersökning ledde fram till. Vissa grundläggande och till sin karaktär allmänna antaganden, vilka gradvis kommer att framgå, tycks mig viktiga att understryka nu. Orsaken därtill är att de ger boken en helhet och innebär grundläggande punkter, vilka inte bara berör de studerade fenomenens innersta väsen, utan även de teorier och hypoteser med vars hjälp jag söker omfatta dem
Ett av dessa antaganden innebär ett tillbakavisande av föreställningen om att de första stadierna i livet skulle karaktäriseras av en isolering utifrån vilken individen (subjektet) sedan gradvis börjar relatera till andra mänskliga varelser. Sistnämnda påstående utgör kvintessensen av den individualism som förflyttats till det vetenskapliga fältet med innebörden att individen föds som isolerat väsen och att med utgångspunkt häri hans sociala natur gradvis struktureras genom att denna isolering försvinner till förmån för en assimilering av kulturen. Istället för denna hypotes såg jag mig tvingad att formulera ett primitivt odifferentierat tillstånd som utgångspunkt för människans utveckling. Detta innebär bland annat att vi inte längre behöver utforska eller undersöka hur barnet under loppet av sin utveckling knyter an till yttervärlden, utan istället hur det undan för undan modifierar en typ av (odifferentierad) relation för att i bästa fall uppnå identitetsutveckling och realitetskänsla. Med rätta sade G.B. Shaw någon gång att ”oberoende är en medelklassens fördom”. Men med detta kommer vi också in på den vetenskapliga kunskapens sociologiska fält.
Dessutom utgör detta primitiva odifferentierade tillstånd en särskild organisering av jaget och världen med den konsekvensen att vi tvingas till en förnyad ansträngning och att vår narcissism återigen såras, vilket – som Freud formulerade det hela – sker vid varje vetenskapligt framsteg: vår identitet och vår realitetskänsla utgör inte identiteten och realitetskänslan, utan ett av många och möjliga sätt att organisera dessa. Således bör vi erkänna att det som avviker från vår egenart eller struktur och organisering inte alltid utgör ett minus eller en störning, utan ofta en annan organisering som kräver en undersökning i sig.
För vissa kan sistnämnda uppfattning förefalla förenklad och redan känd; för andra absurd och utan mening. För mig utgör i alla fall detta en av den psykoanalytiska teorins grundläggande punkter i sådan mening att den möblerar om en av psykologins och psykoanalysens grundläggande ”modeller” eller vetenskapliga antaganden; vidare ifrågasätter, omvärderar och omformulerar den dessa på en annan grundval. Detta primitiva odifferentierade är strängt taget inte heller ett odifferentierat tillstånd, utan en annorlunda struktur eller organisering som alltid inkluderar individen (subjektet) med sin omgivning, dock ej som åtskilda storheter. Rester av detta primitiva odifferentierades kärnor i en ”mogen” personlighet bär ansvaret för symbiosens varaktighet; som sådan har jag benämnt den ”agglutinerad kärna”. Den manifesteras såväl vid normal (tonårstid, kris- eller förändringsperioder) som patologisk (epilepsi, melankoli etc) utveckling. Om personligheten i sin helhet eller till stora delar struktureras över någon av detta primitiva odifferentierades modaliteter stöter vi på den mångtydiga personligheten, alternativt en personlighet med mångtydiga drag. Å andra sidan utgör detta primitiva odifferentierade – med sina två mest prominenta fenomen (symbios och mångtydighet) – något inte bara kvantitativt, utan dessutom dynamiskt, normalt, vilket också innebär eller implicerar patologiska tillstånd eller ögonblick där vissa av dessa till och med är nödvändiga för en normal personlighetsutveckling. Min förhoppning är att allt detta åtminstone i någon utsträckning återspeglas i boken och förmedlas till läsaren. Tidigare har jag i viss utsträckning separat ägnat mig åt något av dessa teoretiska och kliniska överväganden i andra skrifter, vilka skrevs eller utarbetades i sammanhållen form. Jag tänker på min bok Psicohigiene y psicología institucional och Prólogo och Apéndices i G. Politzers Obra psicológica.
En andra grundläggande hypotes jag hänsyftar till handlar om att överge tron på att ett psykologiskt fenomen tar sin början som något psykiskt; att det psykologiska fenomenet – för att kunna vara ett sådant – ursprungligen måste vara psykiskt och att om något sådant inte framträder i manifest form det redan bör existera eller vara givet i omedveten form. Istället för denna hypotes, vilken – som redan nämnts – utgör mer ett antagande eller en konceptuell modell än en hypotes inom psykologin, postulerar jag att det psykiska fenomenet är en beteendemodalitet, till och med senare än andra (modaliteter) samt att de första primitiva, synkretiska och odifferentierade strukturerna huvudsakligen utgörs av kroppsliga relationer. Även denna hypotes har tagits upp och utvecklats i ovan angivna skrifter och ska här inte återges i detalj. Den tycks mig dock vara av sådan vikt att den åtminstone förtjänar att påminnas om i denna prolog. I bokens olika kapitel inkluderas olika bibliografiska citat i vilka man kan se att dessa två hypoteser strängt taget inte utgör några fullkomliga nyheter inom det psykologiska forskningsområdet. Däremot har de inte tillräckligt betonats och framförallt utvecklats i sina nödvändiga och oundvikliga konsekvenser. Detta är något jag i åtminstone viss utsträckning söker genomföra här.
Presentationen av ett tema med ovannämnda karaktäristika (i och med att symbios och mångtydighet rör sig om samma tema trots att de framträder som skilda fenomen) – där dels forskningen inte kommit speciellt långt, dels det rör sig om mycket omfattande hypoteser – omöjliggör dess framläggande i en bok som har karaktären av en text. I sådan mening tror jag emellertid att läsaren kommer att hålla med mig om att även om det är lättare att läsa en text (fast inte alltid), så är det lika lätt att ”mumifiera” dess lärdomar. Vad jag föresätter mig att göra är precis det motsatta. Så även om jag anknyter till andra skriftställares bidrag till temat gör jag inte en systematisk presentation av bibliografin i ovan angiven mening i och med att mitt syfte är att nedteckna min egen forskning och dess resultat, något som dock inte utgör hinder för att citera andras forskning och uppfattningar. Av samma skäl bör jag särskilt understryka att jag inte tänker värdera likheter och skillnader vad beträffar andra uppfattningar med viss anknytning till temat i stil med den av W. Baranger postulerade uppfattningen om ”dött-levande objekt”, A. Rascovskys om ”fetal psykism” eller A. Cesios om núcleo aletargado (en kort förklarande not ska här föras in angående detta begrepp).
Jag har tvingats till en relativt stor ansträngning för att i denna bok inte fokusera på ”symbios” ur biologisk synvinkel och ”mångtydighet” utifrån ett konstnärligt, estetiskt och filosofiskt perspektiv. Jag går uttryckligen inte in på något av dessa trots att jag känt mig mycket frestad därtill. I striktast möjliga mening har jag önskat hålla mig till det kliniska och till de teorier och hypoteser som kan dras därur och utan någon önskan om att komma in på andra områden – biologi, filosofi och estetik – som säkert skulle fört långt från det kliniska.
……….
Andra och tredje delen av boken har inte tidigare publicerats. De kapitel i den första delen, som har med symbios att göra, har tidigare publicerats. Första kapitlet i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVII, 1960; andra kapitlet, presenterat för Asociación Psicoanalítica Argentina (APA) i april 1961, publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XVIII, 1961, och Vol. XIX, 1962; tredje kapitlet, presenterat på Symposiet rörande M. Kleins verk (1961), publicerades i Revista de Psicoanálisis, Vol. XIX, 1962; fjärde kapitlet publicerades i Revista Uruguaya de Psicoanálisis, Vol. VI, 2-3, 1964.
Buenos Aires januari 1967.
Texten är från José Blegers bok Simbiosis y ambigüedad.
Översättning: Sören Lander
(Senast uppdaterad 070104)