I början av 50-talet gör Pichon-Riviere tillsammans med sin hustru, psykoanalytikern Arminda Aberastury, en resa till Europa. Under denna resa träffar Pichon surrealisten André Breton och har flera intressanta samtal med denne om surrealismen, Lautréamont och konstnären Artaud. På Bretons önskemål konsulteras han av den psykiatriker, som behandlade poeten, dramaturgen och skådespelaren Antonin Artaud (1896-1948), symbolfigur inom teatern och bärare av en kronisk mentalsjukdom.
Pichon håller även en Improviserad historisk föreläsning om 1800-talspoeten Conde de Lautréamont (en föregångare till surrealismen) på Place Blanche-caféet i Paris inför poeterna André Breton, Benjamin Péret, Tristan Tzara och andra medlemmar av den surrealistiska rörelsen. På frågan om hur han närmade sig Lautréamonts komplexa personlighet svarade han så här:
Jag tog itu med att söka utröna det kusliga hos Lautréamont via de dolda ledtrådarna i hans Cantos … Därför analyserade jag hans verk som om det vore en krönika om hans inre värld.
Pichon lägger ned stor möda på att studera innebörden i Lautréamonts Cantos - ungefär på samma sätt som vid analys av en patient. Han upplevde det som om varje Canto eller fragment av en Canto var detsamma som sessioner i vilka analytikern lyssnar.
Något senare sammanträffar Pichon med Jacques Lacan, med vilken han haft en brevledes relation. Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklar till en omedelbar vänskap mellan de bägge. Han kommer att träffa Lacan fler gånger därefter och uttrycker sig mycket uppskattande om honom.
Jag skulle vilja understryka en grundläggande överensstämmelse: den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur, ett komplext system som inkluderar det tredjes strukturerande närvaro.
Pichon menar att Lacan inbegriper dialektiken (men med en mer hegeliansk anstrykning) i sin uppfattning om subjektet och med en viss förståelse för vissa aspekter av individens (subjektets) utveckling, historicitet och relaterande karaktär. Men han är i viss utsträckning också kritisk mot Lacans tankar:
I princip skulle jaga rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen - denna essentialism, som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelianska föreställningen om subjektet och i första hand - och i grunden - som begäret att begära.
Vad Lacan undviker att se, enligt Pichon, är de materiella fundamenten för ovannämnda historicitet, något som hänger samman med att denne ej uppfattar det grundläggande intrikata samspelet behov-tillfredsställelse i de sociala relationernas utveckling – något som ”här-och-nu” ytterst determineras och regleras utifrån de samhälleliga relationerna.
I en intervju i Revista Actualidad Psicológica i december 1975 beskriver han sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans - som svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”):
Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens, Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar) (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière habla sobre J. Lacan. No 12, Diciembre de 1975).
Under vistelsen i Europa inbjuds Pichon till XIV konferensen för franskspråkiga analytiker. Han presenterar där sitt arbete Algunas observaciones sobre la transferencia en los pacientes psicóticos (Några observationer beträffande psykotiska patienters överföring). Han ger också i Genéve en serie seminarier på temat El análisis en pacientes esquizofrénicos (Analys med schizofrena patienter) - ett tema han menar i viss utsträckning fortfarande var tabu vid den tiden.