Angel Fiasché var i konflikt med all officiell psykiatrisk och förtryckande teori. Intervju med Alfredo Moffatt.

Intervjuare: Luis Hessel

Syftet med denna text är att få kunskap om vissa aspekter av det arbete som Dr Angel Fiasché utförde på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, under åren 1970 och 1971. Detta var bakgrunden till att jag fick privilegiet att intervjua Alfredo Moffatt, vilken deltog som assistent till Fiasché under hans tid på sjukhuset.

Alfredo Moffatt är idag 88 år gammal och har ägnat de senaste 50 åren av sitt liv åt att arbeta inom några av Latinamerikas mest kreativa och innovativa samhällsexperiment inom den psykiska hälsans område. Han utbildade sig till arkitekt på universitetet i Buenos Aires och undervisade där inom områden som hade att göra med relationen mellan konst och psykisk hälsa. Han var lärjunge till Dr Enrique Pichon-Rivière under 10 års tid och till Dr Angel Fiasché med vilken han arbetade på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn, New York, inom området för socialpsykiatri tillskapat under president John F. Kennedys era.

År 1960 presenterade den amerikanska kongressen en rapport med titeln Action for Mental Health. I den rapporten analyserades situationen vad gäller den psykiska hälsan i USA och man föreslog åtgärder såsom behovet av modernisering och öppnande av de allmänna psykiatriska sjukhusen mot samhället. Många av dessa förslag antogs av det demokratiska partiet. Den 5 februari 1963 presenterade John F. Kennedy inför kongressen behovet av att demokratisera de psykiatriska institutionerna. En månad innan presidenten mördades antogs paradoxalt nog Community Mental Health Center and Retardation Act. Den blev känd som Kennedy-lagen om psykiatrisk hjälp till de fattiga. Den kom att bli en av de viktigaste och mest inflytelserika åtgärderna inom området för att förnya psykiatrin (1). Det var i detta sammanhang som Dr Angel Fiasché blev tillfrågad om att resa till USA (2) för att inta rollen som chef för Psychiatry Residency Training Program, Clinical Inservice Training Education på Maimondes Medical Center, Community Mental Health Center. Han arbetade samtidigt som handledare på William Alanson White Institute och var fakultetsmedlem i National Psychological Association for Psychoanalysis.

'******************************

Intervjun gjordes av Luis Hessel under våren 2022. Han är argentinsk socialpsykolog, utbildad i Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts tänkesätt.

Alfredo Moffatt tog emot mig i sitt hem i kvarteret Once i Buenos Aires, ett av den judiska samfällighetens mest traditionella kvarter i Argentina. Det är också den plats där Escuela Nacional de Psicología Social ligger och vars inriktning är att utbilda socialpsykologer utifrån Enrique Pichon-Rivières och Alfredo Moffatts teorier.

Luis Hessel: Hur kom du att lära känna Angel Fiasché?

Alfredo Moffatt: Jag lärde känna Angel i Pichons Skola. Jag arbetade mycket tillsammans med honom under flera år. Han blev också min lärare och hjälpte mig i arbetet. Han var en mycket trevlig person. Dessutom befann han sig i konflikt med allt slags officiell och förtryckande psykiatri. Han ifrågasatte allt sådant. Angel var en mycket positiv typ, mycket intelligent, mycket innovativ och aktad.

LH: Kommer du ihåg när det var?

AM: Pichon lärde jag känna 1967 … (tänker) … så jag kan tänka mig att det bör ha varit ungefär vid den tiden (3). Jag arbetade utan några uppehåll vid Pichons sida under 10 års tid. Dessutom var jag hans fotograf. Merparten av de foton som finns av Pichon har jag tagit. Jag var alltid med Pichon utom när jag reste med Angel till USA för att arbeta på Maimonides-sjukhuset i Brooklyn.

Alfredo Moffatt och Enrique Pichon-Rivière

LH: Jag skulle vilja ytterligare beröra detta tema med dig då våra svenska vänner är mycket intresserade av att få veta mer om vad denna erfarenhet utgjordes av. Först och främst – varför tror du att Angel inbjöd dig?

AM: Han gillade min stil och jag arbetade redan ihop med honom. Från början kontrakterades jag för att genomföra en undersökning, men sedan kom jag att utveckla en modell för resocialisering av patienter med sociopatologi i New York. Vi använde oss av modellen ”terapeutiskt samhälle” där formerna inte var de traditionella (där var och en har sin roll), utan där ingen roll var viktigare än någon annan. Jag arbetade bland den latinamerikanska befolkningen eftersom min specialitet är de fattiga och de vansinniga. Om du skulle komma till mig med en rik och frisk person skulle jag inte veta vad att göra (skrattar).

LH: Vad bestod arbetet på sjukhuset i?

AM: Vi höll möten där samtliga deltog, patienterna, sjuksköterskorna; mötena var horisontala och i enlighet med Maxwell Jones’ ”terapeutiskt samhälle”-metod. Angel hade träffat honom personligen och därför arbetade vi enligt hans metod. Jag använde några av dessa idéer och utvecklade dem i Peña Garlos Gardel på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda (i Buenos Aires).

LH: På vilka andra sätt arbetade ni i New York?

AM: Vi arbetade också mycket med familjegrupper, i synnerhet för att lösa upp generationstrauman, saker som man inte kunnat lösa och som passerar från generation till generation fram till att det kommer ett utbrott hos något barn eller barnbarn. I sin forskning om schizofrena familjer fann Robert Laing att det existerade ett generationsnätverk, vilket inkluderade tre generationer och om man inte bearbetade konflikten fanns det en risk att det skulle sluta i ett psykotiskt sammanbrott hos exempelvis något barnbarn. Tillsammans med Angel arbetade vi i New York med judiska familjegrupper som hade en familjehistoria knuten till de nazistiska förintelselägren. Detta var ett skäl till att patologin och den aktuella sjukdomen inte kunde förklaras såvitt man inte analyserade de föregående generationernas familjehistoria. Den nazistiska förintelsen hade varit så fruktansvärd att den generationens överlevande människor inte förmådde smälta den och då fördes den vidare till nästa generation.

Det här hänger nära samman med ett av de stora problemområden som människor i västvärlden inte kunnat lösa, nämligen döden som tema. Under samma vistelse i USA berättade Angel för mig om ett barn som sade att ett skelett uppenbarade sig för honom varje natt, något som fick Angel att börja tänka i banor att det rörde sig om en schizofren process. När han pratade med familjen fick han reda på att man tidigare förlorat en son och att man då ville ersätta den döde sonen med en annan son för att på så sätt lura döden. Fiasché sade till familjen att det bara fanns två alternativ för dem: att antingen bearbeta sorgen över den döde sonen utan att därvid bedra sig själva genom att använda den levande sonen som substitut - eller så skulle de få en schizofren son istället. Vad barnet uttryckte med skeletthallucinationen var att ”det där kadavret är inte jag”; med hallucinationen tog han av sig kadavret och visade fram föräldrarnas ”bedrägeri”. Ty problemet bestod i att föräldrarna inte höll någon ceremoni för att ta avsked av sin döde son. Och det värsta i allt detta är att förr i tiden – när det rörde sig om den här typen av förlust – rekommenderade många läkare föräldrarna att skaffa sig ett nytt barn och ge det samma namn som det namn de valt för det barn som dött för att på så sätt ersätta det. Och i det fall Angel berättade om så slutar barnet att ta ansvar för den döde broderns vålnad.

LH: Döden som tema verkar vara ett svårt problem att acceptera, åtminstone i västvärlden.

AM: Precis. Här framträder något som jag med åren kunnat konstatera via mitt arbete i olika kulturer, nämligen att det folk som på ett bra sätt kan hantera temat döden är det folk som är friskast. Jag kunde se det i Bolivia där man har en mer social livskultur eller hos folken i Amazonas där de utför vackra ceremonier, fyllda av respekt, som varar i hela dagar; och innan veckan är över lyfter de upp den döde, placerar honom i en kanot med föda och knuffar ut den i floden för att kunna resa till de dödas stad. Och slutligen tvättar de sig och förblir i stillhet eftersom de då på ett riktigt sätt bearbetar sin sorg. Detta var något jag kunde konstatera under min första forskningsresa genom Latinamerika som vi gjorde tillsammans med Franco Basaglia.

LH: Och hur bearbetas sorgen enligt ert synsätt?

AM: I min Skola gör vi det med instrument som vi kallar ”tidsmaskiner”. De består av psykodramatekniker, styrda drömmar och gestalt-tekniker för att personen ifråga ska kunna återuppleva situationer och förmå ta avsked av den älskade personen, det vill säga ”hej då, pappa” eller ”adjö, min son”.

LH: Vilka saker gjorde ni mer under vistelsen i USA?

AM: Jag arbetade i ett projekt, som där benämns Street Clinic eftersom alla ansträngningar fokuseras på att, åtminstone under detta moment, intervenera utanför sjukhuset och kanske på grund av att hela staden New York liknar ett stort mentalsjukhus. Förbindelserna i samhället var dåliga på grund av problemen med droger och rasvåld eller ärren efter Vietnamkriget, något som fick nordamerikanerna att utveckla Crisis Intervention, med andra ord en terapi som används under en psykotisk kris utanför behandlingsrummet och sjukhuset, många gånger hemma hos patienten varvid hela familjen direkt involveras. Men trots vansinnet i USA fanns det personer som konstruerade mer sunda och sociala förbindelser eller i kollektiva former som hippies gjorde. I Central Park exempelvis samlades ungdomarna för att prata, äta tillsammans eller dansa och sjunga. Man uppförde även gatuteaterföreställningar med ett budskap som i allmänhet var kritiskt mot samhället eller USA:s imperialistiska krig eller invasioner. Det var verkligt ”terapeutiska samhällen” in action.

Vistelsen där gav mig också möjlighet att undersöka och naturligtvis lära mer från vissa teoretiker som intresserade mig och som jag fortfarande respekterar mycket.

LH: Vad bestod era undersökningar av?

AM: Jag analyserade förhållandet mellan psykiatri och boendeplats baserat på observationer av levnadsförhållandena i det puertorikanska samhället (som var immigranter i New York) och även i det afroamerikanska samhället. Vid den här tiden var hippie-eran på väg att försvinna och det var de svarta pantrarna (Black Panther Party) som var starka i dessa kvarter.

Jag lärde mig också från psykiatrin där uppe i norr. Den var ganska konventionell, inte progressiv, men vissa teoretiker som Franz Alexander och Leopold Bellak intresserade mig. Från dem lärde jag mig om psykiatriskt omhändertagande, något som man kan läsa mycket om i min bok Terapia de Crisis (Kristerapi) – och då utan att heller glömma bort Milton Erickson, Jay Haley, Gregory Bateson och Palo Alto-skolans arbete. Och från observationer av kriscentran, som var öppna dygnet runt, kunde jag notera hur man kunde hejda ett psykotiskt tillstånds kronifiering genom verkningsfulla interventioner. Ty om man lämnar en person ensam under de första momenten av en kris så kommer denne att ta sin tillflykt till subjektiva mekanismer som i sin tur skapar ännu mer psykos.

LH: Fortsatte du att arbeta ihop med Angel Fiasché när du återvände till Argentina?

AM: Jag samarbetade med honom hela tiden. En viktig del av min utbildning har jag honom att tacka för. Han var alltid en person som uppmuntrade mig att ta på mig mer ansvar. Han kom ofta för att undervisa i Skolan (Moffatts skola i socialpsykologi heter Escuela de Psicología Social) eller till Bancadero (se nedan). Dit kom även Fernando Ulloa för att prata om psykoanalys och Eduardo ”Tato” Pavlovsky för att prata om psykodrama. Jag lärde mig psykodrama från Tato, som introducerade detta i Argentina och överhuvudtaget var viktig i hela Latinamerika. Jag kom även att träffa (Jacob Levy) Morento, som skapade psykodramat. Men jag och Angel stod alltid varandra mycket nära, deltog tillsammans på kongresser och våra familjer brukade äta middag ihop.

Angel Fiasché, Fernando Ulloa och Alfredo Moffatt.

LH: Jag vill också påminna om att du var en av pionjärerna med att föra in Gestaltterapi på sjukhus, något som dittillsdags inte hade gjorts någonstans i hela världen. Fritz Perls utövade Gestaltterapi på sin mottagning och på Esalen-institutet (USA), som är ett privat institut – men du förde Gestaltterapin till de platser där samhällets utstötta fanns …

AM: Ja, därför att jag trodde aldrig på psykoanalysen. Perls var också besviken på psykoanalysen. Det som hände här i Argentina hade att göra med diktatorn Augosto Pinochets militärkupp (4) 1973 och att många chilenare flydde hit och det var då jag lärde känna ”Nana” och lärde mig Gestaltterapi (5). Hon kom tillsammans med Pancho (6) till Argentina och de började hålla workshops som jag gick på och sedan började jag på egen hand. Och naturligtvis fungerar Gestalt för att arbeta med de fattiga eftersom den gör det möjligt att arbeta med aktuell problematik ”här-och-nu”. Dessutom lade Perls till en helt ny aspekt som kom från existentialism och zen-filosofi.

LH: De var alla viktiga figurer …

AM: Visst. Jag kände många viktiga personer och arbetade till och med tillsammans med pedagogen Paolo Freire. Dock har ingen imponerat på mig såsom Pichon-Rivière. Han var ett slags Zen-mästare som blandade det bildade med det folkliga. Tänk dig att han grundade psykoanalysen (i Argentina)! Han var son till fransmän, men när vi gick ut på en bar kunde han börja prata på guaraní med kyparen (7). Sådan var Pichon! Han överraskade alltid en. Pichon var en gränsöverskridare. Och därför är han censurerad inom universitetsvärlden.

********************************

När Alfredo Moffatt återvände till Argentina arbetade han med att utforma works shops för terapeutiska samhällen. Han förverkligade detta på mentalsjukhuset Hospital Psiquiátrico Borda under namnet Pena Carlos Gardel och med institutionellt stöd från Enrique Pichon-Rivière och dennes Escuela de Psicología Social och Facultad de Psicología de la Universidad de Buenos Aires. Tack vare spridning i den tidens massmedia och sin originella utformning blev hans koncept alltmer känt och han fick stöd samt tog emot besök av olika kulturella figurer som Pichon-Rivière, Ana Quiroga och David Cooper, skapare av antipsykiatrin. Med det ökade våldet från den argentinska staten fick han 1974 motta dödshot från delar av den paramilitära gruppen Alianza Anti-comunista Argentina (Triple A) som anklagade honom för att ge ”logistiskt stöd åt omstörtande krafter”. Ställd inför detta nya scenario och förbud att arbeta på sjukhuset beslöt han sig för att avsluta projektet. Många av dess deltagare gick i landsflykt. Det mörknade för demokratin i hela regionen. Och i USA försvann under högerpresidenten Richard Nixons administration gradvis strävan att hjälpa de fattigaste, de gamla, de psykiskt sjuka, drogmissbrukare etc för att istället ge plats åt privata åtgärder mot sociala problem varvid man återgick till inläggningar, utstötning och isolering.

Med demokratins återkomst 1983 återvände Alfredo Moffatt till Borda-sjukhuset i Buenos Aires och skapade workshops i kooperativet La Esperanza, en plats där Radio La Colifata blev världens första radio skapad av psykiatripatienter och med utsändningar direkt från sjukhuset. För att kunna bearbeta de trauman, som militärdiktaturen lämnat efter sig, skapade han El Bancadero, ett centrum för psykologisk hjälp utformat enligt ett alternativt, kontrakulturellt och solidariskt självförvaltningsparadigm. Här behandlades mer än 35.000 personer gratis och fortfarande har man öppna dörrar i den portensiska stadsdelen El Alabasto, en typisk tangostadsdel där sångaren Carlos Gardel bott (denne fick också tillnamnet El morocho del Abasto).

En av de viktigaste aspekterna att understryka är att Alfredo Moffatt är den mest kreative och originelle tillämparen av den socialpsykologi som Enrique Pichon-Rivière utvecklade. Och han kom också med bidrag till andra tanketraditioner såsom den antipsykiatriska på grund av sin radikala kritik av de psykiatriska institutionerna genom att beteckna dessa som ”förtryckande och inhumana”. Det är viktigt att poängtera att han arbetade såväl i sammanhang och med skilda samhällsgrupper som den puertorikanska och afroamerikanska befolkningen i New York, i kåkstädernas fattigdom i Argentina (villas miseria) och Brasilien (favelas) såväl som i ursprungsbefolkningens samhällsformer på höglandet (el Altiplano).

Hans bidrag till etnopsykiatrin relaterades till studiet av former för bot och verksamheter, som gynnar psykisk hälsa, genom ålderdomliga och icke-västerländska sociala terapiformer – som trollkarlar, shamaner och curanderos i det brasilianska Amazonasområdet, vid sjön Titicaca i Bolivia och i Peru, Paraguay, Ecuador och Indien.

Han är författare till klassiska böcker som Psicoterapia del Oprimido. Ideología y Técnica de la Psiquiatría Popular (1974) och Terapia de Crisis. Teoría Temporal del Psiquismo (1982). Bägge böckerna är översatta till portugisiska och används i olika undervisningssammanhang i Latinamerika.

Alfredo Moffatt ägnade hela sitt liv åt det som han definierade som sin specialitet: ”De fattiga och de vansinniga”. Vid 88 års ålder är han ännu aktiv med att undervisa vid sin Skola, handleda de team som skapats av hans lärjungar och förmedla vidare sin väldiga erfarenhet till yngre generationer. Ty trots att han lever i en värld plågad av ojämlikhet och orättvisor uppfattar Alfredo Moffatt sig fortfarande som en ”förhoppningsfull pessimist”.

Noter:

(1) För ytterligare information kan man läsa Emiliano Galendes Psicoanálisis y Salud mental, para una crítica de la razón psiquiátrica (Psykoanalys och psykisk hälsa, en kritik av det psykiatriska förnuftet) – 1990, Buenos Aires, Ed. Paidós.

(2) Han fick tjänsten via Amnón Issacharoffs förmedling. Denne föddes i Israel, men levde i Argentina, där han utbildade sig till läkare på universitetet i Buenos Aires. Senare flyttade han till New York där han studerade psykiatri.

(3) Som Mofatt så riktigt påpekar är tidsangivelsen ungefärlig i och med att Angel Fiasché från 1967 tillbringade några år i USA. Jag skulle nog våga mig på att påstå att de två lärde känna varandra under några av de resor Fiasché gjorde till USA.

(4) Den 11 september 1973 störtades Salvador Allendes demokratiskt valda regering i en blodig statskupp genomförd av general Augusto Pinochet. Han införde en regim som varade i 17 år, var öppet nyliberal och kränkte de mänskliga rättigheterna.

(5) Adriana ”Nana” Schnake, psykiatriker från Universidad de Chile, var pionjär med att undervisa i Gestaltterapi.

(6) Francisco ”Pancho” Hunneus, psykiatriker från Universidad de Chile, arbetade på avdelningen för neurobiologi på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och skapade bokförlaget Cuatro Vientos i Santiago de Chile.

(7) Pichon-Riviéres modersmål var franska. Därefter kom guaraní som han lärde sig i barndomen i den argentinska Corrientes-provinsen – och så slutligen spanska. Guaraní-språket kommer från ursprungsbefolkningen tupe guaraní och är mycket viktigt i Sydamerika, i synnerhet i Paraguay där det är lika viktigt eller till och med viktigare än spanskan – och det i så hög grad att bägge ses som landets officiella språk, något som gjorde att det blev första ursprungsbefolkningsspråk att uppnå officiell status i Amerika.

Senast uppdaterad 220422

Översättning: Sören Lander

Framtiden för den pichonianska rörelsen?

Att försöka säga något om den ”pichonianska rörelsens” framtid är inte helt lätt i och med att så många av de ledande namnen i såväl Sydamerika som Europa (Ana Quiroga, Gladys Adamson, Joaquín Pichon-Rivière, Leonardo Montecchi, Horacio Foladori, Rosa Jaitín, Thomas von Salis med flera) håller på att bli till åren komna.

Vad som dock kan sägas är att den pichonianska ansatsen (såväl individuellt som gruppsligt) enligt min mening hör till det mest intressanta som kommit fram under andra hälften av 1900-talet och att den befinner sig fullt i nivå med den lacanianska ansatsen, som fått en mycket större spridning (såväl i de latinska som de anglosaxiska länderna) än den pichonianska. Att det pichonianska tänkandet inte fått samma publicitet som det laca­nianska kan tänkas hänga samman med att det finns en underlig­gande mer politisk (vänster)tendens i det pichonianska ”budskapet” – trots att han själv uttryckligen varnade för att ”man gör inte revolu­tion med hjälp av psykoanalys eller psykologi”.

Man kan för övrigt utan större svårigheter tänka sig det pichonianska projektet som en del av upplysningstänkandet - att ”lysa upp” och bringa klarhet.

“Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva … Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar … En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan” (Wikipedia).

Det finns, som nämnts, ansatser och en önskan från den italienska Rimini-gruppen – med Leonardo Montecchi som drivande kraft – att mer systematiskt forska omkring det pichonianska konceptet. Samma sak gäller för Fernando Fabris vid Ana Quirogas socialpsykologiska Skola i Buenos Aires. Fabris har, som tidigare nämnts, skrivit dels en mycket läsvärd biografi på spanska om Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Pichon-Rivière, en resenär genom tusen världar), dels ett slags fortsättning på den boken med titeln Pichon-Rivière y la construcción de lo social (Pichon-Rivière och det socialas konstruktion; utgiven 2012), bägge två med omsorgsfull källforskning. Även Gladys Adamson har höga ambitioner vid sin socialpsykologiska skola i Buenos Aires och hon fortsätter att ge ut forskningsinriktade böcker av hög kvalitet.

Det finns dock ingen mer uttalat vetenskaplig forskning i vedertagen mening omkring de pichonianska begreppen (som annars finns väl definierade och beskrivna i två stycken ”diccionarios”/ ordböcker med fokus på Pi­chon-Rivières teorier) och detta kan också utgöra en bakgrund till att hans så intressanta perspektiv har svårt att nå ut (i dagens positivis­tiska evidenskultur).

Slutligen – en uppföljare till Madridkonferensen 2018 var tänkt att hållas i Brasilien under hösten 2020. Corona-pandemin gjorde att evenemanget ställdes in. Istället tänkte man sig att hålla konferensen över Cybel Space 2021-22 varav den första tredjedelen hölls den 29 maj 2021. Denna planering verkar att fortsätta vara aktuell, men med det tillägget att vissa planer finns att ändå kunna hålla ovannämnda konferens i Brasilien under hösten 2022 - såvitt inte yttre omständigheter (nya pandemiutbrott och restriktioner exempelvis) lägger hinder i vägen.

Just digital kommunikation och dess (framtida) möjligheter utgjorde fakiskt fokus för en av de texter som presenterades under Madridkongressen 2018. Jag tror inte att det är en alltför vågad gissning att anta att detta alternativ (som del av den teoretiska och praktiska referensramen) kommer att aktualiseras under framtida pichonianska kongresser och sammankomster – oavsett om dessa äger rum ”live” med människor samlade på en enda fysisk plats eller om de sker via ett digitalt ”rum” på nätet.

Armando Bauleos invigningstal vid Madridkongressen 2006 äger, enligt min mening, fortfarande en stor aktualitet vad gäller att försöka tänka om det pichonianska projektet och den operativa gruppen:

“Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires   någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder …

Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker ... bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu … Att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat”.

Den nya oväntade riktning världen har tagit i och med Corona-pandemin tycks onekligen ha öppnat vägen mot ett annorlunda tänkande.

Den pichonianska rörelsen har ett filosofiskt motto, hämtat från den spanske poeten Antonio Machado, och det får tjäna som en illustration till den bok jag nyligen givit ut (”Enrique Pichon-Rivière. En lång sydamerikansk resa i tid och rum … En antologi redigerad av Sören Lander”/Edit.Gropativo/SL).

Vandrare, det finns ingen väg,

den uppstår när man går.

… och vänder man blicken tillbaka

ser man stigen som man aldrig

åter kommer att beträda.

Vandrare, det finns ingen väg,

bara kölvatten på ett hav.

(Campos de Castilla CXXXVI, Proverbios y Cantares XXIX)

Och detta är väl den enda möjliga framtidsförutsägelsen som kan göras om den pichonianska rörelsen och vart den är på väg …

Sören Lander

2022-03-19

Eftertankar 2021 om det pichonianska projektet

CIGO-kongressen 2014 var på sätt och vis Göteborgs Psykoterapi Instituts återkomst till den sydamerikanska ”gruppkontexten” – en återkomst som underlättades av att organisatören Horacio Foladori kände till GPI sedan tidigare och att det fanns en nyfikenhet på vad som hänt på gruppområdet inom GPI.

Det var ett lyckligt sammanträffande att jag och min hustru Inés del Carmen Lander (som i hög grad underlättat såväl kontakterna i Buenos Aires, Sydamerika och Sydeuropa som senare tids översättningar) fanns ”tillgängliga” i Sydamerika (närmare bestämt i Uruguay) för att delta i konferensen Jornadas de Pichon i Buenos Aires 2012. Vid ovannämnda konferens i Buenos Aires hann vi träffa Pichon-Rivières son Joaquín (tillika socialpsykolog), som överlämnade den fotografiska minnesboken över sina föräldrar ”Enrique & Arminda”, som gåva till oss och till GPI. Vi sammanträffade även med Fernando Fabris och Ana Quiroga (som jag gjorde en ny längre intervju med – tyvärr havererade inspelningsutrustningen och inget kunde räddas av innehållet).

Foladori tog kontakt med mig i samband med konferensen och jag kunde därefter vidareförmedla hans önskemål till GPI. Ett lycklig omständighet var också att det fanns tre personer på GPI som redan hade ett (empiriskt) material mer eller mindre tillgängligt och färdigt att presentera i seminarieform.

När nu GPI kom med ett helt ”team” med seminariekoncept (om ”den tysta kunskapen”) färdigt att presentera vid CIGO-kongressen 2014 gav detta mig också möjlighet att inta en mer aktiv roll i förhållande till pichonianismen och det grupp­operativa konceptet (jag hade annars delvis släppt det engagemanget vid den tiden); vidare att kunna delta på fler kongresser därefter (Rim­ini 2015 med egen text och Madrid 2018 med egen kortare textpre­sentation av en nyutkommen bok om Pichon-Rivière på engelska). På CIGO 2014 var jag officiell svensk representant i lednings­gruppen och i Rimini 2015 inofficiell (möjligen hade jag en liknande roll i Madrid 2018). Jag tackade i Madrid 2018 ”nej” till att ingå i organisatörsgruppen för nästa inplanerade kongress i Brasilien 2020.

Vad som tycks ha blivit en följd av CIGO är att ett mer eller mindre lösligt nätverk av europeiska pichonianer (men med kontakt med Sydamerika) tagit form. Initiativet till detta nätverk togs av Leonardo Montecchi från Italien och Rimini­gruppen. Överhuvudtaget står Riminis ”Scuola de Bleger” för det mest strukturerade och genomarbetade europeiska bidraget till det grupp­operativa tänkandet i Europa – troligtvis mycket beroende på Ar­mando Bauleos starka band till Riminigruppen och de kunskaper och den inspiration som kom från honom (Bauleo avled ett par år efter Madridkonferensen Actualidad del Grupo Operativo 2006). Även gruppen omkring tidskriften Area3 i Madrid (och Spanien) är viktiga europeiska ”fästen” för det pi­chonianska gruppoperativa konceptet. Montecchi och Rimini tycks dock syfta mot en mer vetenskaplig ”approach” i sitt sätt att arbeta med det gruppoperativa.

Något bör också sägas om en bok som gavs ut för några år sedan – Pichon-Rivière como autor latinoamericano (Pichon-Rivière som latinamerikansk författare). Boken (redigerad av Fernando Fabris) innehåller texter av såväl personer som haft direkt kontakt med Pichon-Rivière som av andra, vilka av olika skäl intresserar sig för honom och hans verk. Och dessa texter gör det möjligt att bli varse hur mycket den latinamerikanska kontexten är närvarande i figuren Pichon-Rivière och dennes verk. Samtidigt ger de utrymme för att ställa vissa frågor:

Vilken roll spelade det lokala (regionala) sammanhanget för hans intellektuella produktion?

Hur såg de konkreta relationerna mellan hans verk och det latinamerikanska sammanhanget ut?

Och vilken roll spelade allt detta i utarbetandet av hans originella tekniska ”verktyg”, begrepp och teorier?

………………

Att gå från ”ansats” till ”användning” innebär att utsätta teorin för den praktiska verkligheten och att mot bakgrund av de ”svar” det mötet ger söka utveckla teorin. Läser man texter från Sydamerika och Sydeuropa kan man se olika tillämpningar som man sedan söker dra teoretiska lärdomar av. Vad det då handlar om är en ”emergenternas didaktik” (som argentinarna säger) … att exempelvis begrepp, som presenteras under en föreläsning och inte förstås eller kan användas, ”returneras” till undervisaren som då måste ta upp ämnet på nytt från ett annorlunda perspektiv. Detta kan bland annat ses i Ana Quirogas föreläsningar från 1982, där hon för en diskussion med åhörarna om saker som gått fram respektive inte gått fram under tidigare förläsningar. Pichon-Rivière var heller inte främmande för att ge samma föreläsning på nytt om det framgick att den första föreläsningen inte hade nått fram eller förståtts.

Här kan man också peka på den dubbla läroprocess detta innebär – att när gruppen inte förstår måste undervisaren lära sig vad som inte fungerat med den första föreläsningen (och därför kallas denna ”emergenternas didaktik” för enseñaje på spanska – något i stil med ”läro-visning” på svenska med innebörden att man inte bara undervisar, utan lär sig också själv i processen att lära ut).

I Sverige har det till större delen handlat om att introducera detta nya pichonianska tänkande, det vill säga att befinna sig i ”förarbetsfasen” och att därvidlag söka hantera och komma förbi det motstånd som finns mot att ta till sig något nytt och okänt som kan störa det dittillsvarande ECRO:t (det vill säga referensramen) hos deltagarna. Vad som väcks är depressiv ångest (rädsla för att förlora något tryggt och välbekant) och persekutiv ångest (rädsla för att bli utsatt för ”attack” i en ny situation som man inte upplever sig ”instrumenterad” för) som uttryck för ett förändrings-motstånd.

Konceptet i sin helhet har egentligen aldrig installerats i någon reguljär verksamhet (och med samtidiga möjligheter till långtidsutvärdering) – möjligtvis är här GPI:s användning av det gruppoperativa konceptet ett undantag.

2022-03-19 Sören Lander

Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin. Av Enrique Pichon-Rivière

Pichon-Rivière träffade Jacques Lacan första gången 1951. De två sågs fler gånger därefter och Pichon uttryckte sig mycket uppskattande om Lacan.

I nedanstående artikel från Revista Actualidad Psicológica, december 1975, beskriver Pichon-Riviére sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans. Artikeln är svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”. Artikeln publicerades i intervjuform utifrån några sedan tidigare förberedda frågor.

Fråga: Om Ni vore Jacques Lacan – vilket slags självkritik skulle Ni då utöva?

Dr Pichon-Rivière: Om Pichon-Rivière vore Jacques Lacan skulle dennes självkritik alltid ske utifrån Pichon-Rivières perspektiv i och med att vår vänskap inte byggt på att vi skulle hysa identiska uppfattningar utan på överensstämmelser och på ett sätt att tänka vilket, som dialog, innehåller skiljaktigheter.

En gemensam passion fick oss bägge att närma oss psykoanalysen och dess utveckling. Vi möttes – i realiteten var det ett sannskyldigt ”återseende” – på de franskspråkiga psykoanalytikernas kongress 1951 där vi bägge var inbjudna föreläsare. Vårt möte sammanfaller med ett särskilt fruktbart ögonblick i den franska psykoanalysen. Och jag kan då inte heller undvika att nämna några andra goda vänner – Daniel Lagache, Hesnard, Nacht och Francoise Dalto.

Det psykoanalytiska tänkandet öppnade upp sig för påverkan från de dominerande filosofiska strömningarna vid den tiden – fenomenologi, existentialism och marxism.

Sartres, Merleau-Pontys, Lefebvres och Politzers bidrag inkorporerades i våra referensramar och i mitt fall lämnade det märkbara spår vid konstruerandet av mitt ECRO.

Vad som bland annat förenade mig med Jacques Lacan var en militant övertygelse om det freudianska tänkandets oändligt kreativa möjligheter. Och jag säger ”militant” därför att vid den tiden innebar kreativitet i de psykoanalytiska organisationerna sammandrabbningar, konflikter och kanske brytningar. Allt detta var såväl jag som Lacan sedan länge förtrogna med.

Vårt möte var en coup de foudre (kärlek vid första ögonkastet). Jag tror att Lacan uppfattade mig som ”lacaniansk lika mycket som jag uppfattade honom som pichoniansk”. Nu är vi varken det ena eller det andra, men Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklarna till den omedelbara vänskap som ännu idag kvarstår oförändrad. Detta är något som bekräftas för mig via våra möten då och då, senast i Paris 1969. Det är inte så att vi skriver till varandra, men vänner och lärjungar – bland dessa Nasio och Massotta – utgör en länk och kommunikationsväg oss emellan.

Ni frågar mig: Om jag vore Lacan – vilket slags självkritik skulle jag då utöva? Men som jag nyss påpekade – något sådant vore inte en självkritik, utan något som växer fram ur mitt eget perspektiv. Och det skulle då bli ett ifrågasättande med utgångspunkt i ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema som formuleras avseende en annan teoretisk och operationell modell.

Nu finns det inga skäl för en sådan polemik, men principiellt skulle jag i så fall rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen, denna essentialism som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelska uppfattningen om subjektet som i första hand (och i grunden) begärens begärare. Det är en uppfattning som inkluderar dialektiken och i sådan mening möjliggör den en förståelse av vissa aspekter av subjektets utveckling, dess historicitet, dess relationella karaktär – men den bortser från fundamenten, denna historicitetens materiella grund. En konsekvens härav är att själva historiciteten skyms undan.

Såsom idealist och essensialist bortser Lacan från det för mig grundläggande samspelet behov-tillfredsställelse, vilket är ett - med de sociala relationernas utveckling intrikat – samspel, som här-och-nu ytterst har sin utgångspunkt i dessa sociala relationer.

Detta begärande subjekt, begärets subjekt, är framförallt behovets subjekt och endast därför begärets subjekt. Det är med utgångspunkt i behovskonceptet som subjektets essens’ socialt och historiskt bestämda karaktär kan förtydligas. Det är detta koncept som gör det möjligt att förstå dialektiken subjekt-värld; och att ”äntra” detta subjekt i sina vardagliga konkreta existens-villkor.

Som Skola (det vill säga Pichons Skola i Socialpsykologi/ Övers.anm.) har vi speciellt på senare tid arbetat med behovets tematik och motsatsparet behov-tillfredsställelse avseende subjektets konstituerande och utveckling.

Detta arbete, inkluderat i den samtida psykologiska reflektionens kontext, leder fram till en analys av de människo- och historieuppfattningar utifrån vilka olika begreppsliga modeller utformas.

Denna upptagenhet med ideologier, vilka finns underliggande till människo- och historieuppfattningar (och – i sista instans – formar de teoretiska modellerna), är inte spekulativ i och med att det är dessa uppfattningar, som orienterar eller - kanske snarare - organiserar hälso- och sjukdomskriterierna. Det är sedan dessa kriterier, som i sin tur, fungerar riktningsgivande för den analytiska omvandlande handlingen; en handling i vilken vår teoretiska reflexion får såväl en mening som ett fundament.

Er fråga har lett fram till ett poängterande av skiljaktigheterna i förhållande till Lacan. Jag skulle här dock vilja understryka en fundamental överensstämmelse oss emellan – den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur; ett komplext system, vilket inkluderar det tredjes strukturerande närvaro. Jag använder här min egen terminologi, inte Lacans, men jag insisterar på att detta är en mötespunkt vad gäller det teoretiska.

När vi 1969 diskuterade ett av mina arbeten frågade Lacan mig: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte Psykoanalys?”. Jag tror att hans fråga sammanfattar såväl våra överensstämmelser som skiljaktigheter.

Att definiera psykologin som i strikt mening social innebär att man betonar problemet med vad som i slutändan determinerar de psykiska processerna; den roll de sociala relationerna spelar såsom betingande för den mänskliga – och ytterst – psykiska ordningens möjlighet.

Genom att uppfatta min framställning som psykoanalys pekar Lacan på den nyss nämnda fundamentala överensstämmelsen – hänvisningen till subjektets ursprung i det inre av förbindelse-strukturen. Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens - Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet - och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar).

Fråga: Få psykoanalytiker hos oss har haft möjlighet att personligen lära känna Jacques Lacan. Vilket är Ert intryck av denne teoretikers personlighet och livsstil? Hur upplevde Ni Er kontakt med Lacan? I Argentina känner man ju till honom huvudsakligen via hans verk.

Dr Pichon-Rivière: Lacan är en mycket sympatisk, känslosam och kommunikativ person som mycket väl vet vad han talar om och hur långt han kan nå tillsammans med den han talar med. Det är inte alla som har den bilden av Lacan och jag tror jag vet varför. Han är en person som väcker såväl avund som rivalitet.

Jag upplevde att vi hade en djup dialog. Under våra samtal kunde vi tala om psykoanalysens grundläggande saker, sådana teman som idag dyker upp.

Vårt första möte föregicks av en specifik händelse som möjliggjorde ett större närmande.

Under mina första dag i Paris gick jag på jakt efter den adress där jag visste att M. Davasse, förmyndare till Isidore Ducasse (Greven av Lautréamont), hade bott. Adressen var ”5. Rue de Lille”. Jag fann dock inga spår där av vare sig Lautréamont eller Davasse. Fokus för mitt intresse för Greven låg dock på ”5, Rue de Lille”, där alla mina utforskningar tillfälligt hade strandat.

Nästa dag inleddes Psykoanalyskongressen. Under denna föreläste såväl jag själv som Lacan. Sedan närmade sig Lacan och vi talade med varandra varvid han säger: ”Jag förväntar mig att Ni kommer hem till mig ikväll på en bit mat”. Och så tittade han lite skälmskt på mig: ”Jag har en överraskning åt Er”. När jag därpå läser hans adresskort blir jag överraskad – men dock inte på det sätt Lacan hade tänkt sig. Hans adress var ”5, Rue de Lille”! Lacan bodde alltså i samma hus jag besökt föregående morgon i mitt sökande efter Grevens spår.

Mellan oss uppstod en atmosfär av möten, associationer, överraskande sammanträffanden - Lautréamonts magiska klimat. Medan jag den kvällen var på väg till Lacan kände jag att jag också var på väg mot Lautréamont. Jag sade till mig själv: ”Vi får se vad som händer”.

Och det visade sig att den överraskning Lacan förberett var att Tristán Tzara (med kopplingar till dadaismen och surrealismen/ Övers.anm.) var där. Han lade beslag på mig den kvällen. Vad vi pratade om kunde knappast vara något annat än Greven av Lautréamont – enligt surrealismen den moderna poesins utgångspunkt och den störste av poeter. Bretons idol.

Med denna anekdot har jag velat visa fram Jacques Lacan; en känslig, subtil, förfinad och generös människa. Han kände till mina undersökningar avseende Lautréamont och kunde dela det dubbla intresse dennes verk väcker inom litteraturen och psykoanalysen, ty i detta möts det kusliga och det fantastiska. I Lautréamonts verk - ”djävulskt och egendomligt, ironiskt och vrålande, grymt och smärtsamt, där man samtidigt hör smärtfyllt jämmer och vansinnets kusliga skallrande” (som Darío skulle uttrycka det) uppenbarar sig det omedvetna med oväntad våldsamhet.

Lacan visste vad det betydde för mig att få samtala med Tzara. Och redan innan han kände mig personligen hade han förberett detta möte i sitt hem i Paris, en typisk Paris-våning med väggarna täckta av Massons tavlor. Surrealismen genomträngde våningen med sina antika möbler, böcker överallt och till med staplade på golvet – allt detta ingav mig en lugnande känsla av något familjärt.

Översättning: Sören Lander

”E. Pichon-Rivière och J. Lacan. Dialog och skiljaktigheter”. Sammanfattning.

I texten E. Pichon-Rivière y J. Lacan. Diálogo y discrepancias, som socialpsykologen Gladys Adamson publicerade i tidskriften Campo Grupal, kommenterar hon ovanstående text ”Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin”. Då Gladys text i långa stycken utgörs av långa direkta citat från Pichon-Rivières text har jag valt att inte ta med dessa i nedanstående sammanfattning som i huvudsak fokuseras på Gladys mer direkta kommentarer avseende Pichon-Riviéres och Lacans tänkande.

Att lägga märke till: De spanska orden sujeto (sv subjekt) och subjetividad (sv subjektivitet) är svåra att översätta bokstavligt till svenska utan att bli otympliga och diffusa. Jag har därför valt att låta ”subjekt” följas av ”individ” inom parentes och likaså att låta ”subjektivitet” följas av ”personlighet”, ”det personliga” eller ”individualitet” inom parentes. På så sätt har jag behållit ”subjekt” och ”subjektivitet” i texten, men förhoppningsvis (utan alltför stora förvrängningar av betydelsen) genom parenteserna givit begreppen en tydligare och mer lättläst innebörd.

…………………………………………………………………………

Inledningsvis konstaterar Gladys att det finns många överensstämmelser mellan de bägge teoretikerna. De var bägge födda i början av 1900-talet - Lacan 1901 och Pichon-Rivière 1907. Vid den tiden var avantegarde-tanken mycket framträdande bland de intellektuella. Såväl Lacan som Pichon var läkare och psykiatriker och hade ett passionerat intresse för psykosens område. Bägge utgick från vansinnet och föreställde sig att subjektiviteten (personligheten, individualiteten) konstitueras utifrån bestämningar som sträcker sig bortom Oedipus-komplexet. Deras sätt att konceptualisera skiljer sig dock åt.

Pichon-Rivière tänker i termer av ett socialt subjekt (individ) som determineras av strukturer, vilka överskriver subjektiviteten (det personliga). Han tänker sig subjektet (individen eller personligheten) som emergent ur ett komplext förbindelseskeende vilket äger rum inom olika miljöer: familjen, grupper, institutioner, samfälligheten och det moderna samhället. Härvid fungerar förbindelsen som främsta förmedlingslänk. Subjektet (individen eller personligheten) är alltid sändebud från och språkrör för de strukturer subjektet (individen) strukturerar och som strukturerar detsamma (det vill säga individen eller personligheten).

För Lacan är subjektet (individen eller personligheten) en effekt av språket: ”Det omedvetna är den Andres diskurs”. Den Andre ”designar” den radikala annorlundahet som Lacan jämställer med språket och lagen. Den Andre är den signifikant som ”designar” det symboliska.

Mycket av hur Pichon-Rivière uppfattade Lacan och den ömsesidiga relationen dem emellan framgår av ovanstående artikel. Gladys Adamson fokuserar dock mot slutet av sin artikeltext på den fråga Lacan ställt till Pichon-Rivière – ”Varför socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”.

Hon föreställer sig här att Pichon-Rivière gjort ett medvetet val när han övergår från benämningen ”psykoanalys” till ”socialpsykologi”. Detta symboliseras för övrigt också av undertiteln på hans samlade 3-bandsverk Obras Completas. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (”Samlade Verk. Från Psykoanalysen till Socialpsykologin”). Gladys tror att Pichon-Rivière valde en annan benämning helt enkelt därför att det handlar om olika områden och olika sätt att utöva sin praktiska verksamhet.

Psykoanalysen grundar sina interventioner på individualpatientens faktiska diskurs (det patienten faktiskt säger). Den intervention som därvid sker är från en person till en annan person.

Pichon-Rivière introducerar grupp-praktiken, vilket implicerar att området för interventionerna blir betydligt mer komplext. Det rör sig inte längre om en individuell diskurs, utan om en heterogen och multidimensionell grupp-diskurs i och med att det som sägs i gruppen är singulärt (individens vertikalitet eller livshistoria) – det vill säga att en individ talar. Det som sägs innehåller dock gemensamma element (horisontalitet eller det som berör gruppen som helhet), vilket gör att det som sägs kan uppfattas som en grupp-diskurs, vilken är multidimensionell i och med att den äger rum ansikte mot ansikte – de andras närvaro, gester, metaspråket finns där och är uppenbart synligt för alla. Det material som gruppsamordnaren bearbetar utgör också signifikanter, men dessa extraheras fram ur en magma av heterogena singulära (individuella, personliga) och sociala signifikanter.

När Pichon-Rivière upptäckte att han kan få tillgång till innebörden i sina psykiatriska patienters förvirringstillstånd och psykotiska symtom genom att lära känna deras familjer använde han inte denna information bara för att justera sin psykoanalytiska behandlingsstrategi av psykotiker, utan han skiftade även område och beslutade sig för att intervenera utöver den individuella patientens nivå. Han ”äntrade” då den struktur, som genom sin inverkan på patientens subjektivitet också fungerade betingande på denne. Och därvid skapade han inte bara ett nytt terapeutiskt interventionsfält, utan upptäckte också ett nytt teoretiskt område. Genom att uppmärksamma komplexiteten i de olika miljöer, som konstituerar subjektiviteten (personligheten) och genom att kasta ljus över denna komplexitet, formades också en ny passionerande utmaning för Pichon.

Sammanfattningen är gjord av Sören Lander utifrån den spanska originaltexten.

Intervju i “Primera Plana”

Av Enrique Pichon-Rivière

Nedanstående intervju med Pichon-Rivière gjordes i maj 1972 i den vid den tiden mycket populära tidskriften Primera Plana. Texten återfinns i El Pro­ceso Grupal. Framställningen inleds med 10 intervjufrågor som Pichon därefter ger ett samlat svar på.

1) De traditionella psykoanalytikerinstitutionernas elitism och hierarkier är en produkt av den liberala ideologin. Hur organiserar ni er mot bak­grund av att ni intagit en annorlunda inställning?

2) Den teori och teknik ni idag praktiserar – på vilket sätt skiljer den sig från den ni utövade såsom medlemmar i APA (Asociación Psicoanalítica Argentina)?

3) Vad har Ni för uppfattning om kampen inom kulturområdet? Hur hänger den samman med den samhäl­leliga kampen?

4) Hur skulle Ni karaktärisera denna kamp inom Ert specifika område?

5) Hur kan man synliggöra relationen mellan olika grupper som arbetar inom den psykiska hälsans fält? Vilka är skillnaderna dem emellan?

6) Hurdan ser relationen mellan dagens argentinska samhälle och ekonomi ut i förhållande till Er vetenskaps utveckling?

7) Hur inverkar de samhälleliga kriserna i den analytiska situationen?

8) Hur strukturerar ni relationen terapeut-patient?

9) Vilket är Ert hälso- och sjukdomskriterium?

10) På vilket sätt bidrar psykoanalysen till kampen för socialism?

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp – skrivs in i klasskam­pens yttringar i den mån ett revolutionärt dialekt­iskt tänkande uppstår, vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. De nya kunskapsformerna tenderar att skapa en helhet av det som systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin, nämligen tänkande, känsla och handling.

Vad gäller mitt eget område speciellt märker jag denna pågående kamp genom en begynnande teoretisk revolution; en revolution som karaktäriseras av hur man närmar sig problematiken om förhållandet mellan socio-ekonomisk struktur och det psykiska livet, utforskandet av hur ideologierna inverkar i det omedvetna, i socialisationspro­cesserna. Jag talar om en begynnande revolution därför att det fram tills nu handlar om att försöka få syn på problemet utifrån adek­vata förutsättningar; att Socialpsykologin är en disciplin som befinner sig i en konstruktionsprocess.

Den största bristen inom det psykologiska verksamhet­sområdet – eller där den dominerande ideologin har störst inflytande – kan noteras när det gäller kriterierna för hälsa och sjukdom.

Vad beträffar den terapeutiska praktiken – hur kan den vara revolutionär? Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar mot­stånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster, vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen (subjektet) ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska.

Om terapeuten (däremot) blandar samman “Uppgiften” med “Förarbetet” går han in i sjukdomsspelet och agerar detta. Terapeuten hamnar då i Förarbetet och träder på så sätt in i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör Uppgiften - på grund av eget motstånd mot att “bli medveten” om “Projektet” och något som utgör ideologiska hinder för att gripa sig an med praxis.

Att gå in som “agent” i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes närmaste grupp i syfte att via denna gemensamma uppgift instrumentera patienten och ge möjlighet att up­pnå en kritisk och operativ “läsning” av verkligheten. “Boten” handlar inte om passiv anpassning, ett urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan om att nå en annan nivå bort från det avvikande beteendets (sjukdomens) implicita anklagelser och kritik för att med utgångspunkt häri etablera en ömsesidigt modifierande och dialektisk relation till omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av.

Vad beträffar hur samhällskriser får en inverkan i den analytiska situ­ationen skulle jag vilja komma med en motfråga: Hur skulle de kunna und­vika att inverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna därom eller ej.

Den sista frågan slutligen refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett miss­förstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje män­sklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolu­tion med psy­ko­login som utgångspunkt.

Översättning: Sören Lander