Operativ grupp och själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ metodik. Av Sören Lander

Nedanstående text handlar främst om en gruppmetod som kan användas i såväl rena gruppterapi- som utbildnings- och handledningssamman­hang m m. Metoden, som benämns operativ grupp, har sitt ursprung i Argentina och utvecklades för 50-60 år sedan av den schweiziskfödde ar­gentinske psykiatern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för 30 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdik­taturen under senare hälften av 70-talet.

Mitt intresse för metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grup­per och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsyko­terapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag bland annat intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av da­gens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.

Så vad är då en operativ grupp?

Begreppet ”operativ grupp” skulle egentligen kunna användas om varje grupp i vilken klargörande och handling (med utgångspunkt i den upp­gift gruppen har) inte bara möjliggör en förståelse av gruppens uppgift (eller mål), utan också att den utförs. José Bleger, en av Pichon-Riviéres nära medarbetare och berömd argentinsk psykoanalytiker, gav den kanske mest koncisa definitionen:

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team..

Den pichonianska operativa gruppen bör dock inte huvudsakligen defi­nieras utifrån sina mål; den utgör snarare ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper. Därvid handlar det om vilket slags process man uppfattar som önskvärd (något som i sin tur är beroende av ens ”världsåskådning” eller referensram; det gruppoperativa begreppet för detta är ECRO, som betyder ”konceptuellt, referentiellt och operativt schema”). Metodens upphovsman Pichon-Rivière gjorde härvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocesser å den andra:

Den av oss skapade grupptekniken - i form av så kallade operativa grup­per - får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift.. Upp­giften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), dia­gnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargöranden siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvå­rar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hin­der i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

En operativ grupp består av samordnare, 1-2 observatör/er (kanske inte så vanligt i terapigrupper) samt mellan 5-8 medlemmar (tera­pigrupp) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatö­rens plats.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på fakto­rer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvud­uppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begrän­sad men djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bi­dra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer ut­forskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

I den gruppoperativa teorin utgör begreppet emergent en viktig pro­cessaspekt (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder en­ligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Som samordnare/terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad detta än kan bestå av. Emergenterna öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar ”verktyg” för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes. Samordnaren i en grupp befinner sig exempelvis alltid i situationen ”här-och-nu” - lyssnande och sökande det annorlunda nya som kontinuerligt växer fram som ”svar” på just situationen. I gruppoperativ praxis blir emergenten härigenom också något som pekar på diskontinuiteter, avbrott, bryt- eller vändpunkter etc.

I en operativ grupp kan emergenten ta ”kroppslig gestalt” i form av ett språkrör som lyfter fram något nytt, en ny insikt, en aha-upplevelse el­ler liknande. Att en viss gruppmedlem på så sätt blir till ett språkrör har att göra med att just han/hon utifrån sin egen livshistoria blir extra berörd av något som kommer upp i gruppdiskussionen - och härigenom fungerar denna person som ett slags ”radar” för just en viss frågeställ­ning eller problematik som kanske annars skulle gå gruppen förbi (men ändå angår den). Det språkröret lyfter fram har i någon mening sam­band med vad som finns närvarande hos alla i gruppdiskussionen; nå­got implicit, outsagt eller omedvetet som inte är direkt explicit eller gripbart. I och med att en operativ grupps huvudmålsättning rör förändring har ett visst språkrörs ”intervention” att göra med sådant som befordrar alternativt motverkar en sådan.

Förändringshinder kan vara av två olika slag: dels rena ”kunskaps­brister” (avseende det gruppen är upptagen med att lösa inom sin upp­giftsram vare sig det nu handlar om terapi eller en undervisningssitua­tion), dels att man av känslomässiga skäl får svårt att närma sig ett visst ”kunskapsobjekt” (jämför bland annat med hur traumatiska upple­velser kan trängas bort, hur fobier kan inverka hämmande på en män­niskas förmåga att söka ny kunskap eller hur i skolan avsky för ett visst skolämne och vad det förknippas med kan medföra exempelvis fokuse­rings- uppmärksamhets- eller koncentrationssvårigheter).

I Pichon-Rivières gruppoperativa modell kan man urskilja drag av ”so­kratiskt tänkande”; att föra en dialog med gruppmedlemmarna och därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste att de hade. Uttryckt lite annorlunda söker en sådan ”sokratisk lärare” få ”eleven” att ”dra sig till minnes” och att återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft. I den operativa gruppen sker denna process som produkt av ett vetande, vilket föds genom de praktiska erfarenheter olika personer i gruppen har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. I läro- eller terapiprocessen bör man därför erkänna, respektera och tole­rera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till nå­got ordnat. Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen).

Gruppens förmåga att utföra sin uppgift kommer i mycket att bero på hur pass realistiska, rigida eller flexibla gruppmedlemmarnas ”mentala kartor” (eller ECROn) är. Ett viktigt steg i den gruppoperativa proces­sen är därför att medlemmarnas ”kartor” (i kommunikativ mening) allt­mer kan fås att överensstämma – inte minst för att man ska tala om samma sak och att missförstånd därigenom så långt möjligt undviks.

Ovanstående resonemang gäller givetvis även gruppens samordnare (el­ler ledare), vilken också behöver förfoga över en flexibel ”karta” eller re­ferensram (ECRO) som gör det möjligt att ”läsa” det nya som växer fram som ”produkt” av grupprocessen. Man kan därför säga att en operativ grupps öde även är beroende av hur pass förändringsbar gruppledarens egen "mentala karta” är.

Den dialektiska spiralen utgör ett orienterande ”verktyg” i gruppope­rativ metodik. Härigenom söker man ”läsa” den process som pågår i gruppen. De aspekter (i form av vektorer) det då rör sig om är anslut­ning/tillhörighet, samarbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lä­rande och télé (ungefär motsvarande överföring). En grupps utveckling kan utvärderas i förhållande till dessa (se nedanstående figur).

I figurens botten finns de rädslor som bildar det motstånd som alltid tar form i en förändringsprocess (rädsla för att förlora den relativa trygghet man har samt rädsla för att bli utsatt för ”attack” från en ny situation man saknar ”verktyg” för att behärska).

Grupprocessen tänks ske i en djupnande spiralform där man gradvis rör sig från yttre mer explicita fenomen mot inre implicita och inte alltid så synliga innehåll, vilka kräver bearbetning och klargörande på grund av att de fungerar som motstånd mot förändring. Samordnarens interven­tioner syftar här till att peka på och tydliggöra hinder som dyker upp på gruppens väg mot sitt mål.

Pichon-Rivière använde sig av ytterligare en variant på ovanstående fi­gur i syfte att kunna ”läsa” en individuell eller gruppslig process.

I denna spiral går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva i processen) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omed­vetet och där­för svårt att benämna eftersom man inte har ord för det). ”Vägen ned” beskrivs som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd). I detta arbete upptäcker man nya in­nehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskaps­tillägnandet.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ra­men eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva ar­betssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hell­re fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas grup­pens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i upp­giften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situa­tion, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den ref­lekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsitua­tionerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhåll­ningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”pro­spektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repeti­tion” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträck­ning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför grup­pen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”upp­giften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I reali­teteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dy­namik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och pro­gression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer tradi­tionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försö­ker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuent­ro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bätt­re förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Vad kännetecknar då en operativ grupp?

A) Det är en grupp som är fokuserad på uppgiften.

• Uppgiften innehåller alltid två grundkomponenter: 1) Att utveckla och genomföra gruppens mål; 2) Att bearbeta den ångest uppgiften väcker.

• I generell mening är uppgiften den mängd handlingar som genomförs för att uppnå ett syfte eller mål. I särskild mening är uppgiften det moment i en individs (subjekts) eller grupps skeende som följer på förarbetet. Uppgiften består i att bearbeta de basala ångestformerna (implicit uppgift) som förhindrar att man går vidare framåt mot full produktivitet och det mål som individen (subjektet) eller gruppen föresatt sig att uppnå (explicit uppgift).

• Uppgiften utgörs av tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa tre moment uppträder vanligtvis när en individ (subjekt) eller grupp måste möta en förändringssituation. Implicit uppgift (också benämnd ”latent uppgift”) utgörs av utforskning och upplösning av de konflikter som håller gruppen kvar i förarbetets improduktiva fas. Allteftersom dessa hinder avlägsnas kan gruppen ta itu med den explicita uppgift, som består i att fullgöra de mål gruppen blev till för (utöva terapi, studera, skapa en annonskampanj, göra en institutionsdiagnos, konstruera en maskin etc). Denna etapp utmynnar – allteftersom den explicita uppgiften genomförs – i ett PROJEKT som genomsyrar gruppens här-och-nu. Sekvensen ”förarbete-uppgift-projekt” preciseras egentligen bättre av sekvensen ”förarbete-implicit uppgift-explicit uppgift-projekt”. Dessa sekvenser a) går inte bara åt ett håll eftersom en grupp, som befinner sig i uppgiften i ett visst ögonblick kan återvända till förarbetsmomentet och vice versa; och b) det finns inget abrupt ”brott” som skiljer dessa moment åt. Mellan förarbete och implicit uppgift, implicit uppgift och explicit uppgift, explicit uppgift och projekt finns en kontinuitet eller gradvis övergång.

• I fallet med själverfarenhetsgrupper handlar uppgiften om följande: a) att få ökad självkännedom, b) att medvetet bidra till utveckla den nystartade gruppens arbetsklimat, c) att bli medveten om (få en bild av) de krafter som är verksamma inom grupper, d) att få insikt i att gruppens dynamik kan utnyttjas i terapeutiskt syfte.

B) Tolkningar vertikalt och horisontellt.

• Det innebär att såväl den enskilde medlemmen med sin livshistoria (den vertikala aspekten) som processen i form av gruppmedlemmarnas samspel här-och-nu (den horisontala aspekten) tolkas.

C) Bearbetning av de depressiva (rädsla för förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna.

• Det är från Melanie Klein som Pichon-Rivière tar föreställningen om grundläggande rädslor eller basala ång­estformer. I förändringssituatio­ner aktiveras dessa som rädsla för förlust och rädsla för attack. Rädsla för förlust utgörs av en diffus fruktan för att förlo­ra en situation man redan är instrumenterad för. Rädsla för attack är en diffus fruktan för att bli utsatt för attack genom att man befinner sig i en ny okänd situa­tion. Som del av den operativa gruppens uppgift ingår bearbetning av dessa ångestformer för att gruppen på så sätt ska gå framåt.

D) Att bryta upp stereotypier.

• Stereotypi innebär rörelse eller handling, som upprepas på samma sätt och också kan ge intryck av att vara något slags automatisk aktivitet. Rädsla för förlust och för attack kan leda till uppkomsten av stereotypier som en form av obsessiv ritual. En stereotypi kan sägas forma en sluten cirkel (som motsats till den öppenhet som kännetecknar den dialektiska spiralen).

E) Reparation av kommunikationsnäten.

• Kommunikationen kan vara verbal eller preverbal (i form av gester). Vi noterar härvid inte endast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Att öka förmågan att sända och ta emot budskap, vilka så litet som möjligt förvrängs av ”brus”, är ett av syftena med den operativa grupptekniken. Psykoanalys exempelvis innebär att något implicit eller omedvetet omvandlas till en situation präglad av explicitet och kommunikation.

F) Övervinnande av förändringsmotstånd.

• Motstånd mot förändring är något som kännetecknar alla gruppers initialfas. Med jämna mellanrum upprepas detta motstånd som i grund och botten handlar om de grundläggande rädslorna (rädsla för att förlora en stabil situation, rädsla för att utsättas för attack i en ny förändrad situation och rädsla för att bli förvirrad om man lämnar något gammalt välbekant). Man kan starkt förenklat säga att gruppen organiserar sig på ett stereotypt sätt för att försvara sig mot den ångest en förändring väcker.

• En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer (vilka kan beskrivas som förän­dringsblockerande situationer i och med att problem fram­läggs i form av dilemman och som ett val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning) bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning (dialektiska situationer) i vilka man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning (en syntes), som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation (vilken i sin tur sedan utgör tes och genererande en ”operation” eller handling på grund av att där växer fram nya motsatsförhållanden – alltså en antites).

• I varje grupp möter vi förändringsmotstånd som ett universellt fenomen; men detta motstånd kan i varje grupp eller vid olika tillfällen visa sig på olika sätt såsom uttråkning, aggressivitet, ouppmärksamhet, skämtande, konspiration etc.

G) Kritisk ”läsning” av verkligheten.

• Pichon-Rivières psykosociala filosofi baseras till stor del på kritik av vardagen i form av en kritisk ”läsning” av verkligheten (”analys av det vardagliga som kungsväg till det omedvetna”). Enligt detta synsätt innebär psykisk hälsa att man genom en sådan ”läsning” kan dra lärdomar av verkligheten för att på så sätt möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt.

H) Utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning.

• Om det gäller en grupp kan den sägas ha uppnått aktiv realitetsanpassning när den blivit medveten om vissa aspekter rörande den egna strukturen och dynamiken samt när aspirationsnivån (dvs vad gruppen söker uppnå) avpassas efter de faktiska förhållandena. ”Vårt begrepp 'aktiv anpassning' är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen/subjektet förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv”.

• Målet för gruppen kan sägas vara: a) Aktiv realitetsanpassning; b) Möjlighet att ta nya roller; c) Förmåga att ta större ansvar; d) Övergivande av tidigare roller som är inadekvata i den aktuella situationen; e) När de grundläggande känslor av tillhörighet, samarbete och fokuseringsförmåga, som finns i varje grupp, samverkar på ett harmoniskt sätt blir gruppen mycket produktiv.

I) Utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer.

• En vektor är i det här sammanhanget främst ett diagnostiskt verktyg; en indikator som visar hur en grupp fungerar i ett visst ögonblick. Ursprungligen kommer vektorsbegreppet från matematiken och fysiken, och utgör där ett sätt att representera storheter, vilka besitter en viss intensitet, riktning och innebörd.

• Enrique Pichon-Rivière använder sig av termen ”vektor” för att uttrycka ett visst slags gruppinteraktionsprocesser. Han gör det genom att låta vektorerna bilda ett schema som möjliggör en ”läsning” av gruppinteraktionen, att gruppens utvecklingsväg kan utvärderas och att man kan komma fram till en diagnostik mot bakgrund av gruppens tema. Den upp-och-nedvända konen är en visuell resurs att använda för att bättre förstå hur gruppsituationer systematiskt kan analyseras. ”Att analysera” betyder här att göra det implicita explicit. Uppgiften att göra det implicita explicit är vad som mer konkret benämns ”tolkning”.

• Interaktionskategorierna (även kallade den upp-och-nedvända konens vektorer) är en skala för basal utvärdering av fenomenen i gruppen. Skalan utgörs av 6 kategorier (eller vektorer):

• 1) Anslutning-tillhörighet: Detta är ovannämnda kategoriserings första vektor och innefattar i en första fas fenomenen anslutning till eller identifikation med gruppens processer. I dessa intar dock individen (subjektet) en viss distans utan att helt gå upp i gruppen. Detta första anslutningsmoment är något typiskt i varje grupps historia och övergår senare till tillhörighet där gruppmedlemmen känner sig mer integrerad i gruppen. Tillhörighet består i en känsla av att vara del av en grupp och att identifiera sig med dess skeenden och växlingar. Genom tillhörigheten synliggörs gruppens medlemmar som sådana för varandra; samtidigt upplevs de övriga gruppmedlemmarna som innefattade i den egna inre världen. Att uppnå tillhörighet är vad som gör det möjligt för en grupp att planera. Tillhörighet är inte något givet utan något som varje grupp är upptagen med att konstruera.

• 2) Samarbete: Det är det bidrag varje medlem kommer med till gruppens uppgift och det etableras på den grund differentierade roller utgör (rollheterogenitet). När det finns samarbete strävar man i samma riktning vad avser uppgiften. Medlemmarna är en grupps medarbetare och samarbetar i samma riktning, mot uppgiften (homogenitet i uppgiften), varvid medlemmarnas olika handlingar integreras. ”Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet”. Konkurrens: Det är när konkurrens mellan gruppens medlemmar överväger; istället för att komplettera varandra tävlar man med varandra. Vad som här dominerar är rollhomogenitet och kampen för att vara den som utövar rollen ifråga. ”Om en supplementprincip uppträder kommer gruppen att präglas av en konkurrenssituation som inverkar förlamande på arbetet med uppgiften”.

• 3) Relevans/tillämplighet: Det är när gruppen fokuserar på den föreskrivna uppgiften och dess klargörande. Relevanta eller tillämpliga beteenden är sådana som bidrar till att gruppens uppgift fullgörs.

• 4) Kommunikation: Det handlar om utskickande av en serie signaler; ett utbyte mellan en avsändare och en mottagare i en kodifierings- och dekodifieringsprocess vars resultat blir information. I den här processen beaktas inverkan av ”brus” som något störande för kommunikationen.

• 5) Lärande: Det utgörs av att gruppmedlemmarnas information läggs samman varvid den dialektiska lagen om omvandling från kvantitet till kvalitet uppfylls. En kvalitativ förändring sker i gruppen. Denna förändring kan översättas i upplösning av ångest, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. Ett ”äntrande” av objektet sker i vilket man tillägnar sig en instrumentell kunskap som gör det möjligt att använda sig av detsamma.

• 6) Télé: Det är den förmåga eller beredvillighet var och en av oss har att arbeta ihop med andra.

J) Rollföränderlighet.

• En grupps struktur och fungerande är avhängigt rollintagande och rolltilldelningsmekanismer. Rollerna har en grundläggande vikt i gruppen.

• ”En familjegrupp med bra kommunikationsnät och förmåga att effek­tivt ta itu med sina uppgifter är en operativ grupp. Här har varje medlem sig tilldelad en specifik roll. Flexibiliteten är dock av sådant slag att även andra funktio­nella roller kan in­tas ... Komplementaritetsprincipen bör styra rollsamspelet i grup­pen. Därigenom blir dessa funktionella och operativa ... Den opera­tiva gruppens område består av föreskrivna eller givna roller. Dessa roller definieras i termer av tillhörighet, anslutning, samar­bete, tillämplighet, kommunikation, lä­rande och telé. Vid en viss upp­gifts utförande smälter de samman till roller eller funktioner - framställda i form av en upp-och-nedvänd kon - vilka syftar till att bryta upp en stere­otyp situation ... Beträffande skeendet i gruppen kan man säga att individerna kommer att bekläda roller som överensstämmer med deras personlighetskaraktäristika. Detta skeende kan dock inte be­skrivas som något enbart positivt”.

K) Enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent).

• Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent). Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent. ”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

L) Tids- och rumsram.

• Gruppen är en avgränsad mängd personer, vilka (sammanbundna tids- och rumsmässigt genom sina ömsesidiga inre representationer) - implicit eller explicit - föresätter sig ett mål.

• I och med att det implicita har med det förflutna att göra in­nebär tydliggörandet av det implicita att tydliggöra "som om". Att tolka är att belysa överföringskaraktären hos de innehåll, vilka manifesterar sig som inadekvata beteenden. Det innebär att konfrontera två tempus: det arkaiska i fantasierna och gruppsituationens "här-och-nu"-presens.

• I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning.

M) Fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

• Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordnings­modell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordna­re/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

• Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i grup­pen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hin­der som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för at­tack). ”Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärnings-processer hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback)”.

• Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhål­lande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa sam­ordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”medtänka­re”.

• Pichon-Rivière understryker följande roller i en grupp: 1) Ledarroller (vilka driver på eller bromsar förändring); 2) Språkrör (vilka omedvetet uttrycker gruppens behov); 3) Syndabockar.

Praktiska funderingar

Vad skulle då en ”själverfarenhetsgrupp samordnad enligt gruppoperativ metodik” innebära?

Gruppstorleken bör vara högst 8 personer. Om möjligt bör den könsmässigt vara fifty-fifty. Förutom gruppmedlemmarna tillkommer samordnare och observatör alternativt co-samordnare. Uppgiften är att i form av själverfarenhetsgrupp söka skapa större självkännedom och insikt i vad som händer såväl individ som grupp (utforska gruppdynamiken). Tidsåtgången beräknas till 1,5 timmar om gruppen träffas varje vecka, 3 timmar om gruppen träffas var fjortonde dag. Under hur lång tidsrymd gruppen ska träffas är institutionens uppgift att besluta. Maximalt antal grupper om 8 personer i varje att driva samtidigt är för min del två. Lämpligt är också att någon form av utvärdering sker i och med gruppens avslutning. Likaså att någon form av ”lägesbeskrivning” görs innan gruppen kommer igång (att ha som jämförelsematerial relaterat till utvärderingen).

Vad skulle en själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ teknik syfta till? Att beakta här är att den riktar sig till första- eller andraårspsykologstudenter med ännu så länge relativt rudimentära kunskaper i psykologi.

En operativ grupp kännetecknas bland annat av att den har två uppgifter: en explicit och en implicit. Om en explicit uppgift skulle formuleras – hur kan den då se ut?

Reflektera omkring utbildningen och på vilka sätt den ger resonans hos var och en samt gruppen i sin helhet (”stenen i dammen”-liknelsen).

Vilka hinder är möjliga att urskilja på vägen? Handlar det om epistemologiska (kunskapsmässiga) och/eller epistemofiliska (känslomässiga) hinder? Och hur bär man sig åt i gruppen för att övervinna dem?

Gruppens process kan illustreras och utvärderas via två figurer: den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) och vektorsmodellen. De kan introduceras på ett tidigt stadium för att på så sätt hjälpa gruppen att söka ”diagnosticera” och ”läsa” sin egen process. Syftet är här att på sikt få en förtrogenhet med gruppers process som kan användas senare i yrkeslivet.

En fjärde aspekt kan tilläggas, nämligen i vilken utsträckning gruppen förmår forma ett grupp-ECRO tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för individualitet.

Ytterligare en uppgiftsaspekt skulle kunna vara att gruppen är uppmärksam på de emergenter som produceras.

Den implicita uppgiften utgörs av ”den väg som blir till när man går”. Den vägen kan man illustrera med hjälp av figurerna. Observatören har uppsikt över ”hur gruppen gör i sin diskussion” och noterar de emergenter som produceras.

Senast uppdaterad 091124

Sören Lander: Intervju med Ana Quiroga 27 mars 2002

A. Något om intervjuns bakgrund eller ”kontext”

Från cirka december månad år 2001 skakas Argentina av en statsfinansiell kris som det fortfarande inte går att se slutet på. Krisen har succesivt byggts upp under åtminstone tio års tid med start under början av nittio-talet när den argentinska valutan peso knöts till den amerikanska dollarn. Systemet är dock ohållbart i längden och bryter – efter några inledande framgångsrika tillväxtår - samman under hösten 2001 varvid stora delar av den argentinska befolkningen (alltifrån medelklass och nedåt) hamnar i stora ekonomiska svårigheter. I nuläget räknar man med att 55 procent av befolkningen har fallit under fattigdomsstrecket. Proteströrelser (piqueteros, som sätter upp illegala vägspärrar och med koppling till de arbetslösas rörelse; cacerolazos, som mer handlar om medelklassprotester, asambleas barriales eller stadsdelsråd, arbetare som tar över av sina ägare övergivna fabriker etc), som i och för sig redan tidigare grott under ytan, växer sig stora och riktar sin kritik (”que se vayan todos” eller ”bort med allihop”) framförallt mot den korrupta politikerklass och överklass, som under nittiotalet (delvis som en konsekvens av bindningen peso-dollar) fört stora ekonomiska summor ur landet.

Idag räknar man med att den samlade argentinska förmögenhet, som finns utomlands, är större än den stora utlandsskuld Argentina söker finna vägar att hantera för att ta sig ur krisen.

Den nyfattigdom, som vuxit fram under tiden från tidigt nittiotal, har i dagens läge slagit hårt mot framförallt de lägre samhällsklasserna, vilket följande citat visar:

Argentina har fallit ned i ett stort svart hål. Peson har tappat 70 procent av sitt värde, BNP faller med 14-16 procent i år, fattigdomen breder ut sig, var fjärde argentinare är utan jobb, kriminaliteten exploderar, illegala vägspärrar har blivit vardag, rädslan sprider sig i medelklasskvarteren, den sociala och ekonomiska väven trasas sönder. Byteshandel och begagnat tar över, sopletare invaderar Buenos Aires. Var femte barn är undernärt. Och för första gången – nu i november – svälter barn ihjäl i detta land av kött och spannmål.

Samtidigt träter politikerna om vem som bär skulden och om när näste president ska väljas … Den politiska klassen, full av korruption och ränksmidande, har sedan länge tappat folkets förtroende (Håkan Forsberg i Svenska Dagbladet den 29 november 2002: ”Bankrutten som trasade sönder hela Argentina”).

Det är således mot denna bakgrund intervjun med Ana Quiroga äger rum och som hänvisningar görs till på flera ställen. Och därmed kommer också samhällsaspekterna på ett påtagligt sätt - som något väsentligt att beakta - in i resonemanget.

B. Den operativa gruppen under de senaste fyrtio åren.

Intervjun hålls på det socialpsykiatriska/socialpsykologiska institut ("Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere"), som Pichon-Rivière grundade i Buenos Aires på 60-talet och Ana Quiroga efter hans död övertog ledningen av. Som ett kuriosum kan nämnas att vi sitter i Pichons gamla behandlingsrum (som man låtit vara oförändrat) med välfyllda bokhyllor, tavlor, divan och skrivbord. Trots att det är kväll är institutet fyllt med folk på väg till eller från undervisning. Ana Quiroga ska själv leda ett undervisningspass direkt efter intervjun.

För förståelsens skull har till intervjun lagts citat som ej förekom i intervjun. I dessa citat definieras begrepp som är specifika för den pichonianska terminologin med användande av Pichon-Rivières egna formuleringar från hans texter. Att jag använder dessa tillsammans med Anas egna formuleringar beror på att hon i hög grad stöder sig på just Pichons formuleringar när hon sedan utvecklar egna resonemang.

Den operativa gruppen (som grupp betraktad) fokuserar på uppgiften och syftet är därvid att lära sig tänka i termer av hur man löser - inom grup­pens område skapade och manifes­terade - svårighe­ter. Det handlar alltså inte om var och en av gruppmedlemmarna. Då skulle vi snarare tala om in­dividual­psykoanalys i grupp. Men fokus ligger inte heller (som när det gäller gestaltidéer) uteslutande på gruppen, ty i alla uppgiftens här-och-nu-med-mig opererar man i två dimensioner. På så sätt åstadkoms i viss ut­sträckning en syntes av samtliga (i gruppen ingående/övers anm) tendenser.

Den sjuke (och den­nes framlyftande av en händelse) ses som språkrör för sig själv och gruppens omedvetna fantasier. I och med att tolkningarna görs i två tempus (nu-då/övers. anm) och två olika riktningar (vertikalt-horisontalt/övers. anm) skiljer sig denna opera­tiva teknik från andra grupptekniker. (Citat från El Proceso Gru­pal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Vad består vår teknik i? Man kan säga att den utgörs av två grundläggande aspekter - den explicita (manifesta) och den implicita (latenta). I sådan mening närmar vi oss den analytiska tekniken, vilken i realiteten innebär att göra det omedvetna medvetet eller det implicita explicit. Ur teknisk synvinkel utgår man vanligtvis från det explicita för att upp­täcka det implicita i syfte att göra detta explicit, vilket sker i en kontinuerlig spiralrörelse. (Citat från El Proceso Gru­pal: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995)

Sören Lander: Det jag främst är intresserad av att få veta mer om rör sig kring konceptet ”operativ grupp”. Hur ser det ut och har det förändrats?

Ana Quiroga: Vilka drag som har förändrats? Jag tror att det essentiella när man söker komma fram till en definition av ”operativ grupp” är att dess fokus är uppgiften. Och jag uppfattar ”uppgift” som något komplext med flerfaldiga dimensioner. I vissa ögonblick kan det som tas upp handla om vad som finns i det explicita kontraktet. Vid andra tillfällen arbetar man med fantasierna … de olika ångestformerna … överföringen … förhållandet till ramen och till den institutionella miljön. Jag tror att detta kännetecknar vad som är essentiellt och specifikt i den operativa gruppen – och det har inte förändrats.

Däremot har olika andra saker förändrats. En av dessa är möjligheten att inkludera andra interaktionsformer än den verbala, exempelvis något som Pichon såväl funderade över som värderade en del – psykodramat … att arbeta med rollerna och med en konflikt genom dramatisering

Allt detta har utvecklats mycket längre än under Pichon-epoken. Det innebär dock inte att de handlingsinriktade teknikerna skulle dominera över de verbala. Dessa är fortfarande oerhört viktiga … men ibland är det så att man behöver tillgång till andra medel … något ”verktyg” som innefattar andra modaliteter, men där samordningsperspektivet bibehålls och där gruppuppgiften hålls kvar kring vad som är uppgiftskonceptet. Men det är dock inte så att detta nya skulle ändra på den operativa gruppens uppgifter.

Något annat som också förändrats åtskilligt är grupperna. Formerna för det ”gruppsliga” har gradvis förändrats under de sista fyrtio åren. Jag har undersökt hur dessa drag förändrats … exempelvis hur det ”gruppsliga” var bland oss under perioden av militärdiktatur, där gruppen hade en såväl omedveten som ganska medveten innebörd av att vara en tillflyktsort … eftersom det inte fanns så många platser där man på ett tryggt och konfidentiellt sätt kunde möta ”den andre” etc. Nåväl, relationerna mellan människorna präglades av detta behov av tillflyktsort. Och relationerna blev mer av primärrelationer. Överföringen blev mer primitiv och intensiv. Vi som utbildare arbetade med detta som egentligen kommer från Hernán Kesselman – ”samordnarens fruktade scener” … det handlade om skräckinjagande scener. Regressionsnivårerna var mycket intensiva. Och sedan blev vi varse att dessa scener hade mycket att göra med det förfärliga som hände på samhällsnivå … och att detta satte mycket skräckinjagande upplevelser och fantasier i rörelse hos gruppmedlemmarna. Det här stöter man inte på idag.

S L: Kunde man prata om allt i grupperna under militärdiktaturen? Eller var man tvungen att använda självcensur för att inte någon skulle komma till skada?

A Q: Två saker skedde. I ganska stor utsträckning fanns det konfidentialitet och trygghet. Det var möjligt att tala. Men sedan fanns det ögonblick när detta saknades och relationerna präglades då av viss misstro.

Det var mödosamt att sätta samman grupper i och med att det fanns en hög grad av idealisering. Under denna och påföljande period kunde man iaktta det fenomen Anzieu talar om som ”gruppillusionen” … att ”vi är alla en och vi är fantastiska etc”. Det uppstod föreställningar om att gruppen var ett objekt. Idealiseringen var stor beroende på ångest, ensamhet och rädsla. Under den perioden tänkte jag ofta på något som René Kaës säger om att ”en av de fantasier som finns om att vara i en grupp är att man tillhör en kropp som varken kan gå sönder eller dö”. Bland oss fick detta en mycket speciell innebörd … att uppleva fragmentering eller dödsskräck eller något värre än döden … alltså att försvinna …att man inte kan föreställa sig vad det är - allt detta var i högsta grad närvarande bland folk. Vi som hade med psykologi att göra och de som befann sig under utbildning blev mycket förföljda.

S L: Det handlade om verkliga händelser …?

A Q: Det var något reellt som ytterligare späddes på genom förekomsten av beväpnade grupper. Detta med grupper var inte något som uppskattades av makten. Därför attackerades olika former av sammankomster - och grupper var något misstänkt. Det här skedde under den period när vi började komma igång med arbetet. Pichon kom att uppleva en del av den här perioden. Han dog 1977 och det här började växa fram mellan 1975 och 1977. Vi började då uppfatta dessa innebörder av det ”gruppsliga” … detta sökande efter tillflyktsort … ”livmodersgruppen” som tillflykt … därefter motsättningen mellan intensiv fruktan och begär … och så mobilisering av det regressiva.

Under 80-talet fanns inte lika stor regression i grupperna. Där fanns en sorts solidariskt fungerande etc, och man började sätta ord på mycket av det som förtigits under den föregående perioden under vilken jag knappast tror att man talade om allt. Det fanns många som aldrig berättat vad de varit med om … eller om vad de personligen eller deras familjer utsatts för … mycket svåra saker. Och så kom då den här perioden när man använde mer ord och det fanns större möjligheter till kommunikation eller att berätta. Sedan fanns hela 90-talsperioden - med mycket fragmentering och motstånd mot det ”gruppsliga”.

S L: Som reaktion?

A Q: Som reaktion eller som omvärdering av vad ens ”nästa” är. Vad är ”den andre”? Om man tänker på att marknadens lag säger att ”den andre” är en rival … även detta fanns i luften. Samhället gick igenom en period av exalterad individualism … och det gynnar inte ”gruppslighet”. Man sökte det ”gruppsliga”, men det kostar också på … det kostar på mycket att acceptera skillnader … att gå igenom en dialog där detta går att göra explicit. Att ge uttryck för skillnader (mellan människor) är fortfarande något som är mödosamt.

Det var inte så på 70-talet … folk hade större möjligheter att mötas då … att diskutera och att ge uttryck för olika positioner utan att uppleva detta som en katastrof.

S L: Men fanns det också en önskan – som reaktion - att bara glömma på 90-talet … glömma det som hänt under 70- och 80-tal?

A Q: Ja, även detta kan ha varit fallet.

S L: Kanske det åter dyker upp nu i det som händer i Argentina idag?

A Q: Jovisst, bland det som dyker upp nu finns sådant som inte gått att glömma …

Det dök också upp saker på 90-talet som var mer individualistiska och av mer distanserad karaktär. Vi undersökte till exempel vilken bild folk på gatan hade av hur pass stor en grupp är. Och vi fann att folk uppfattade att en grupp bestod av tre personer … fyra personer … men inte mer … inte något större antal för då var det inte en grupp, utan en massa. Det var alltså så att möjligheten att känna att något var en grupp reducerats … att en grupp bestod av färre personer.

Men i folks uppfattning om en grupps storleksdimensioner … det var så att folk till och med tänkte att en grupp var större, men omedvetet fungerade inte detta som referent. Det fanns också andra sociala referenter till större grupper. Det fanns ögonblick när folk använde familjegruppen som något att referera till … familjer från medelklassområden, bland vilka vi vanligtvis rör oss när det rör sig om utbildningen, och då handlar det om 4-6 personer. I andra samhällsskikt – vi gjorde ju våra undersökningar bland folk på gatan och inte bara härinne på institutet – rör det sig om större gruppdimensioner i och med att man där lever mer solidariskt och ”gruppsligt” med andra relationsformer och andra relationsregler.

S L: I de lägre klasserna?

A Q: I de lägsta klasserna uppfattade vi en tanke om en mycket annorlunda närhet.

Vi stänger in oss mer i våra hem etc, medan folk från andra kretsar i samhället cirkulerar och lever tillsammans på andra sätt, eller hur. Men knappast så att de i vissa ögonblick inte kan stänga igen dörren när det uppstår konflikter, våld etc. De ”stänger situationen” och låter inte oss exempelvis komma in. Men vid andra tillfällen, när situationerna inte är så konfliktartade, är de mer öppna inför att folk rör sig ut och in hos dom.

S L: Tror du att detta med att ha ”reducerat” gruppdimensionen hade något att göra med det tidigare förtrycket?

A Q: Ja, och med intolerans … och med oförmågan att stå ut med det annorlunda och att det individuella värderades upp. Ens like måste vara väldigt mycket ens like … väldigt mycket något av ens egen spegelbild. Det var en mycket narcissistisk fas … och dessutom fanns det mycket rädsla för ”den andre”.

Det var som att gå tillbaka igen för oss. Vi trodde att den mest bearbetande processen ägde rum på 80-talet i och med att man då pratade mycket.

S L: Tror du att ”den dialektiska spiralen” (se ”Fördjupning och diskussion”) slöt sig i ett visst stadium … och att den återigen öppnar sig nu?

A Q: Ja, men allt detta har också att göra med den tyngd de ekonomiska modellerna fick i Argentina, vilket implicerade livsstilar som kom i bruk under 90-talet. Det här var en period av kris på arbetsmarknaden Många förlorade arbetet. Och då kom folk att ställas mot varandra. Livet blev svårare och man slöt sig inom sig själva. Det var en annan sorts instängdhet än under diktaturen. Då var man mer solidariska. Den här senare instängdheten är däremot mindre solidarisk och har att göra med mycket förluster … med att folk förlorat så mycket under dessa sista 10 år. Allt det som idag exploderat i Argentina är raseriet över det som gått förlorat. Tidigare fanns det mer som en tyst smärta … en enorm kostsam smärta … i det tysta led man mycket. Idag finns det mer av social explosion i detta. Under de senaste månaderna har vi sett förändringar i grupprelationerna eftersom folk åter kommit varandra närmare.

Vad jag vill säga med detta är att om grupperna i något hänseende förändras i sitt sociala fungerande, så kommer också samordnaren att få en annan position i förhållande till hur grupperna arbetar. Inte för att detta skulle vara stipulerat eller för att vi har regler för hur man ska fungera på ett annat sätt. Det är dock mer mödosamt att arbeta med grupp nu än tidigare. Och det har också kostat på mer för oss att bearbeta vår egen relation till gruppmedlemmarna - vår egen motöverföring eller vår överföring på grupperna - eftersom vi också är inne i den här situationen. Vi befinner oss inte utanför.

Om jag tänker på din fråga om förändringar vad gäller ”operativ grupp” … så är det dessa saker som hänt. Vissa tekniska öppningar har inträffat genom att inkorporera nya frågeställningar. Det har funnits viktiga inflytelser från gruppområdet i övrigt. Pichons tankar runt det ”gruppsliga” fortfar dock att vara av värde och deras användbarhet bekräftas också i praktiken.

S L: ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) som flexibelt instrument som öppnas och alltmer berikas?

A Q: Temat att ECRO bör öppna sig si eller så när man arbetar kom mig exempelvis att börja undersöka vad som hände under samhällskrisen i Argentina .. och med människor och grupper. I ett visst ögonblick verkade det dock som om de medel jag hade att arbeta med inte fungerade … och det var något jag måste undersöka ytterligare.

Bland de grundläggande element som inkluderas i ECRO vill vi poängtera konceptet återkoppling mellan teori och praktik. I enlighet med den dialektiska processen och dess modell tes, antites och syntes förändras en given situations a posteriori till en ny situations a priori.

I den utsträckning man studerar en dialektisk process - människans relation till sin omgivning - inkluderar ECRO, som ett sätt att närma sig, en dialektisk metodologi. Därför har den socialpsykologi vi postulerar en instrumentell karak­tär, vilken inte når sina lösningar inom en sluten cirkel utan via ett kontinuerligt berikande av teorin genom dess möte med praktiken. Erfarenheten av en genom kritik och självkritik konceptualiserad praktik berikar och korrigerar teorin genom reiktifierings- och ratificeringsmekanismer. (Citat från Concepto de ECRO, de próxima edicion. ECRO-konceptet i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det var detta med praxis och ratifikation … och verifikation … något som var relaterat till - och som finns i den dialektiska materialismen - men som dessutom började bli mycket påtagligt mot slutet av 1900-talet … en idé om att tänka komplext och att ej lämna tanken om flerfaldiga dimensioner, komplext tänkande etc. Det går väl ihop med den dialektiska materialismen … om man inte kan göra framsteg i en sådan mening, så står man rätt som det är utan verktyg och man förstår inte vad som pågår.

S L: Och ECRO har då stängts?

A Q: Exakt. Dessutom finns det inget ledsammare när man arbetar med människor än att plötsligt inte förstå eller att undgå att lägga märke till … det var till det stadiet jag kom.

I de grupper som är operativa händer det så mycket mer …och att sedan ta reda på vad detta är. Men att inte ens kunna komma nära nog att se vad det är! Jag tror att detta blev en mycket viktig drivkraft till att tänka och att tänka återigen etc.

C. Hur fungerar en operativ grupp?

S L: Hur sätter man igång en session? Vilken är samordnarens roll vid sessionens öppnande?

AQ: I allmänhet öppnar man på enklast möjliga sätt. ”Hej, hur står det till etc?”. Det är mycket viktigt för oss att observera hurdan öppningen är. Hur kommer folk? Sent, tidigt, tillsammans, var och en för sig? Vad manifesterar medlemmarna i denna början? Vanligtvis finns i denna öppning ledtrådar till vad som kommer att utvecklas senare under mötet.

S L: Uppgiften – när och hur beslutar man i den operativa gruppen vad som kommer att vara dess uppgift?

AQ: Du frågar mig hur man öppnar sessionen – utifrån uppgiften. Det beror på uppgiften. Om det är en terapeutisk grupp är det en fri öppning. Medlemmarna tar plats i rummet. Det är dags att börja sessionen och med vadhelst tema det må röra sig om. Uppgiften har ”installerats” i det inledande kontrakt som redan tidigare upprättats.

Handlar det om en studiegrupp lägger man fast dagens tema - om det redan tidigare givits en lektion … och så väntar man. Tema läggs inte fast varje dag i och med att det står i kontraktet att gruppens uppgift är att arbeta med den information som ges under lektionerna.

Den systematiska analysen av motsatser (dialektisk analys) utgör gruppens centrala uppgift. I grund och botten riktar denna analys in sig på att utforska den ideologiernas omed­vetna infrastruktur som sätts i rörelse i gruppinteraktionen. (Citat från El Proceso Grupal: Aportaciones a la didáctica de la psico­logía social. Bidrag till socialpsykologins didaktik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Rör det sig om ett institutionellt arbete har det även då funnits ett tidigare kontrakt, men som har gjorts explicit. Man återvänder ofta till kontraktet i och med att det gradvis ”tas” i spiralform fram tills att det integrerats; att det förstås och accepteras … tills ett psykologiskt kontrakt finns som ”installerar” en fungerande förbindelse mellan samordnare och gruppmedlemmar - en förbindelse som gör det möjligt för en (som samordnare) att ”operera” … att tolka exempelvis.

S L: Sammanfattar samordnaren när sessionen avslutas?

AQ: Vad beträffar hur man ”stänger” är det ibland viktigt att göra ett slags beskrivning av det som skett och om vad det handlat. Ibland är det bättre att avstå från detta om man fortfarande bearbetar och det ännu ej är tid att lämna tillbaka något. Det här rör sig om ett situationsbetingat kriterium. Det har också att göra med samordnarstil och om gruppen träffas månadsvis … och om det är nödvändigt att göra en sammanfattning. Om det är veckovis man träffas kan det vara nyttigt att lämna avslutningen öppen. Det beror på vad som inträffat.

S L: I gruppanalys har terapeuten en ganska så passiv roll (i alla fall utåt) – det förefaller mig som om samordnaren i den operativa gruppen är mer aktiv. Stämmer det?

AQ: Samordnaren bör inte vara passiv i den operativa gruppen. Passivitet brukar intensifiera regressionen. Men samordnaren bör inte heller vara överdrivet aktiv … samordnaren bör vara en ”co-tänkare” … ett stöd och en följeslagare. Även detta har att göra med gruppens uppgift i och med att regression i en terapeutisk grupp ej har samma innebörd som i en lärogrupp. I vilket fall som helst är man som samordnare varken ledare eller uppgiftsorganisatör.

Samordnarens eller medtänkarens funktion i dessa grupptek­niker består huvudsakligen i att skapa, upprätthålla och be­främja kommunikationen, som genom en progressiv utveck­ling kommer att anta formen av en spiral i vilken didaktik, lä­rande, kommunikation och verkningsgrad sammanfaller. (Citat från El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De opera­tiva gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Samordnaren fyller en föreskriven roll i gruppen. Rollen består i att hjälpa medlemmarna att tänka för att de på så sätt ska kunna ta itu med det epistemologiska hinder som utgörs av de grundläggande ångestformerna. (Citat från El Proceso Grupal: Estruc­tura de una escuela destinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att utbilda socialpsykologer i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

S L: En operativ grupp … hur många personer består den av?

A Q: Hur många vi arbetar med i en operativ grupp? Vi har en gräns. Om personerna är vana att arbeta i operativ grupp … upp till 20-21 personer kan det röra sig om. Och gränsen nedåt … i allmänhet 6-7 personer … kanske 5. Det har mycket med uppgiften att göra. Om det rör sig om en terapigrupp - vars uppgift är terapi - handlar det om ett mycket mindre antal personer … 6-7 … eller 8 … men inte mer. Lärogrupper kan innehålla fler personer.

S L: I dessa operativa grupper … byter man medlemmar eller är det hela tiden samma grupp?

A Q: Under 1 år, ja. I realiteten under 9 månader … som en graviditet (skrattar).

S L: Hur ofta träffas man?

A Q: 1 gång i veckan. Man kan även träffas därutöver, men då arbetar man inte med grupptekniker. Då blandar sig medlemmarna med varandra … sätter ihop andra subgrupper etc. Men den som arbetar med ”operativ grupp”-ramen … det är samma grupp under 1 år.

S L: Jag har aldrig haft möjlighet att se en operativ grupp i verksamhet … jag tycker dock jag har en ganska klar bild av den operativa gruppen i teoretiskt hänseende. I och med att jag hela tiden jämför den med den gruppanalytiska gruppen blir det dock svårt att ”se” den gruppoperativa ”situationen”. I den operativa gruppen finns det ju en samordnare … men det kan också finnas en eller två co-samordnare, eller hur? Kan du beskriva lite mer hur detta fungerar … eller är det så att när den operativa gruppen har psykoterapi som uppgift är det bara en samordnare?

A Q: Co-samordning finns alltid som möjlighet i den operativa gruppens teknik. Pichon gillade det inte speciellt mycket … han sade att han var rädd för att om det skulle uppstå konkurrens eller supplementaritet mellan samordnarna skulle detta också kunna störa gruppens sätt att fungera.

I gruppen finns även en (i regel icke-deltagande) observatör. Dennes funktion består i att fånga upp allt material som ut­trycks verbalt eller pre­verbalt i gruppen och att därigenom bi­dra med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. (Citat från El Proceso Grupal: Estructura de una escuela des­tinada a psicólogos sociales. En skola strukturerad för att ut­bilda socialpsykologer i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Jag kan väl för min del säga att co-samordning erbjuder ett lärande om komplementariet … det är något man upptäcker med åren. Jag har använt mig av co-samordning i såväl terapier som lärouppgiftsgrupper och det har gått bra förutsatt att förbindelsen varit väl upparbetad och referensramen haft gemensamma centrala punkter … det har dock inte nödvändigtvis varit fråga om en homogenitet.

Kaës och Anzieu arbetar på ett intressant sätt med interöverföringstemat såväl när det gäller observatören som samordnaren (det vill säga den ömsesidiga överföringen dem emellan/övers. anm.) … detta är något som även kan tillämpas i situationer med två samordnare. Jag har även varit med om byte av samordnare (under utbildning) … alltså att ett möte samordnas av en samordnare och nästa av en annan. Det är intressant att notera vad olika stilar väcker.

S L: Jag tänker på andra former av gruppterapi … gruppanalys exempelvis. Har ni jämfört ”operativ grupp”-tekniken med dessa?

A Q: En person som ägnat sig speciellt åt detta är Hernán Kesselman och även Juan Campos. Förutom Hernán har vi inte undersökt detta närmare. Jag har läst Foulkes och hans tankegångar är mycket intressanta. Hans tänkande är mycket rikt. Det är ett tänkande som var helt tystat under många år. Ingen här visste om att det fanns en engelsman förutom Bion (skrattar)! Jag lärde känna Foulkes tänkande … jag var då i Danmark … Köpenhamn 1980.

Först och främst måste jag säga att Bion bidrog med mycket intressanta saker vad gäller grupptemat … men sedan lämnade han detta med grupper. Foulkes fortsatte emellertid att intressera sig .. han dog under en gruppsession, eller hur? Och sedan gavs möjligheten till spridning av särskilt Foulkes idéer i Europa. Jag vet att många människor i Östeuropa också influerades av Foulkes.

Fast detta är något som hänt ganska nyligen eftersom för 20-30 år sedan … för 30 år sedan åtminstone var detta inte för handen. Det var mycket mer begränsat då.

D. Förbindelse, matrix och depression.

S L: Förbindelsen … ”förbindelse” är ett mycket problematiskt begrepp att översätta till svenska. Jag pratade med Angel Fiasché (argentinsk psykoanalytiker – elev till Pichon-Rivière – som med sin fru Dora bland annat var med om att grunda Göteborgs Psykoterapiinstitut) om detta för flera år sedan för att han skulle kunna ge en mer utförlig förklaring på spanska. Det som emellertid är intressant är att Foulkes rör sig med ett koncept som kallas ”matrix” och … dessa två begrepp – ”förbindelse” och ”matrix” – har likheter.

A Q: Ja, det finns mycket gemensamt där.

S L: Är det så att förbindelsen i en grupp mer eller mindre utgör matrix?

A Q: Snarare skulle jag säga ett nät av förbindelser. Från början analyserar ju Pichon förbindelsen mellan två personer, eller hur – men med en referens till en tredje. Det finns med andra ord alltid en annan med … och denne andre är inte densamme för dig som för mig.

Men – jag skulle nog säga att det koncept hos Pichon som ligger närmast Foulkes’ matrixkoncept är detta nät av förbindelser med sina sammanbindningar … som etableras utifrån en ömsesidig internalisering eller en ömsesidig inre representation … och med ett annat koncept som då skulle vara den inre världens gruppstruktur. Jag tror att detta är två punkter som ligger varandra mycket nära … i praktiken överensstämmande. En skiljaktig konceptualisering, men jag uppfattar att den centrala idén är mycket snarlik.

S L: Den analytiska gruppen stängs till gentemot omgivningen i och med att den är en terapeutisk grupp. Men de operativa grupperna öppnar sig mot omgivningen och detta är också ett av den operativa gruppens syften?

A Q: Ja, det stämmer.

S L: Jag har exempelvis föreställt mig att vad som nu händer i Argentina – stadsdelsråden/”Asambleas” och ”piqueteros” … de arbetslösa arbetarnas rörelse … som församlar sig – har något att göra med att vissa personer kan ha gjort erfarenheter i en operativ grupp och därefter fört dessa vidare till exempelvis stadsdelsråden …

A Q: Jag skulle nog säga att det ligger till tvärtom. Den operativa gruppen föds genom att den griper tag i det ”gruppsliga” fenomenet i samhällslivet. Exempelvis arbetar vi som operativ grupp med en mycket stor organisation för arbetslösa. Dom bad oss om hjälp – men inte för att organisera sig. Den saken tillhör deras kamp och det kan dom mycket mer om än vi. Men dom bad oss om hjälp av annat slag … hjälp som i grunden handlar om att kunna hantera lidande och att stå ut … att hitta någonstans att prata om konfliktfyllda familjefrågor … om exempelvis våldet i hemmet som är ett framträdande tema … om tonårsdotterns graviditet … om de ungas drogbruk. Det är slående hur drogen inom mycket fattiga områden med arbetslöshet – och med stor brist på livsinnehåll – kommer att ”organisera” livet. För att kunna betala drogen – om man inte har pengar – så måste man stjäla. Och så ger man sig ut och stjäl, köper drogen, men … och så kommer den att bli till något som ”organiserar” ens liv.

Man blir gradvis varse att bakom denna destruktiva kedja av händelser finns det en förfärlig uppväxtmiljö alltifrån födseln … fast det finns alltid människor som på olika sätt kan ta sig ur den här situationen. Och den operativa gruppen tjänar här syftet att hitta andra sätt att tänka sig att växa i samhället … för exempelvis människor som inte avslutat sina studier, som är halvanalfabeter eller liknande etc.

Man börjar kunna utarbeta ”projekt” (”projekt”, se ”Fördjupning och diskussion”), vilket är något viktigt … med en känsla av att höra till något. Och om det finns en terapeutisk funktion i dessa fall, så handlar det om att realisera uppgifter av karaktären social kamp … såvida nu inte uppgiften handlar om att växa som grupp och som individer … eller om att man är grannar från samma stadsdel och att kunna lära sig lösa konflikter sinsemellan.

S L: Lära sig att tänka … lära sig att lära. Det här är ännu ett koncept.

A Q: En av de saker som gör mest intryck på mig i mitt arbete varje gång jag arbetar med dessa människor är att i realiteten kan dom tänka mycket bra. Dom är enormt skärpta. Och jag tror att det är den kamp deras livsvillkor tvingat dom till som gjort dom så skärpta. Detta gäller dock vissa aspekter i deras liv … kvinnorna exempelvis är mycket modiga och starka, men i andra avseenden är de mycket beroende av familjesituationen.

Uppfattningen om lärande som praxis gör det möjligt att for­mulera processen i termer av att lära sig att lära och att lära sig att tänka. Denna uppfattning är av instrumentell karaktär och stöder sig på en teori om ett tänkande och en kunskap, vilka verkar i ett socialt sammanhang (Citat från El Proceso Grupal: Grupo operativo y modelo dramático. Operativ grupp och dra­matisk modell. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Och mannen blir deprimerad. De arbetslösa männen blir deprimerade och kvar i sängen. Sedan blir de alkoholiserade och – där börjar våldet.

Här finns alla dessa frågor …och möjligheten finns att lära sig tänka annorlunda … att ta sig ur detta … exempelvis vad det betyder för männen att ta sig ur sängen … ty dom lägger sig och … känner sig besegrade och vill bara dö. Det förekommer många självmordsförsök.

Det depressiva svaret bör ses som ett totalt beteendemön­ster inför situationer präglade av frustration, förlust och berö­vande. Dess karaktär är enhetlig vad gäller före­komst, struk­tur och funktion (Citat från El Proceso Grupal: Empleo del Tofranil en psicoterapia individual y grupal. Användning av Tofranil i indi­vidual- och gruppsykoterapi. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Ty depressionen griper alltid tag i sängen, eller hur? Detta är den grundläggande patologin … depressionen. Och den uppträder ofta.

Vi talar om "en enda sjukdom" i sådan mening att vi betrak­tar depressionen som grundläg­gande patogen situation. Övriga patologiska strukturer - formade på den schizo-paranoida po­sitionens stereo­typa jag-tek­nikers (försvarsmekanismers) grund - ses som misslyckade eller inadekvata försök till bot. Denna bristande ändamålsenlighet (vilket kan ses som stör­ning av förmågan att "läsa" verkligheten) ger ovannämnda strukturer deras patologiska karaktär (Citat från El Proceso Grupal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

E. Den upp-och-nedvända konen och dialektisk spiral.

S L: ”Den upp-och-nedvända konen” eller ”den dialektiska spiralen”. Är det samma sak eller rör det sig om två olika saker?

A Q: De är besläktade, men inte samma sak.

S L: Kan du rita och beskriva?

A Q (ritar): Den här tanken verkar motsägelsefull, eller hur? (pekar på ”den upp-och-nedvända konen”, där basen och den största delen utgörs av ”det explicita” och spetsen och den minsta delen av ”det implicita”). Det verkar inte stämma med Freuds tankar … han säger det omvända … vi ser det här (pekar på ”det explicita”) och det är hit vi söker komma (pekar på ”det implicita”).

Varför tecknar Pichon en sådan bild? Inte därför att han inte tänker som Freud … här finns väldigt mycket (pekar på ”det implicita”). Men om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas).

S L: Som en ”emergent” eller …?

A Q: Javisst, emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.

I denna kon ser vi en bas, en spets och den dialektiska spira­len.

a) Basen: Här placeras de tydliga eller "explicita" innehåll som växer fram.

b) Spetsen: De grundläggande situationerna eller "implicita" univer­salerna.

c) Spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit.

Det explicita skulle vara det vi ser, det manifesta; med ut­gångspunkt häri kan vi gradvis genom spiralens riktning i dia­lektisk form se och - undan för undan - nå botten i den situ­ation vi siktar in oss på. Med denna dialektiska spiral kan vi nå den centrala kärna dit förändringsrädslan som motstånd är lokaliserad.

Det som först uppträder i schemat är det explicita. Det impli­cita däremot är det som skulle motsvara det omedvetnas zon. Men det är genom att utgå från det explicita och via en kon­stant spiral som man kan komma fram till det implicita. Därvid analyseras vilka element som spelar in och hur situa­tionens rigida struktur kan brytas för att det ska vara möjligt att nå fram till en framstegssituation och en ny formulering (Citat från El Proceso Grupal: Tratamiento de grupos familiares: psico­terapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psyko­terapi . i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Den upp-och-nedvända konens schema har till syfte att i sin bas uttrycka alla manifesta situationer på det operationella området, och i sin spets de grundläggande universella situa­tioner, som verkar i latent form.

Allmänt uttryckt innebär detta att vår uppgift består i att lösa upp stillastående situationer - oavsett om det rör sig om en "fastlåsning" i sjukdomen, lärandet eller samtliga livets aspekter - och att göra situationen dialektisk. Tes, antites och syntes kan bära just till en situation av rörelse i gruppen och med möjlighet att lära utan att riskera förlust, det vill säga att förlusten kan "förflyttas" inför möjligheten till ett opera­tivt lärande.

Med denna teknik går gruppen i vilket fall som helst från det explicita till det implicita för att - genom denna process - ett nytt explicit ska framträda; annorlunda uttryckt att det som varit latent, störande och konfliktartat blir expli­cit. Därigenom kan den korrigerande operationen mycket väl framställas som en upp-och-nedvänd kon(Citat från De próxima edición: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

AQ: Det som finns här (pekar på spetsen i konen) … för Pichon finns här ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack). För mig tycks dessa tankar ha att göra med den starka influensen från den engelska skolan och Melanie Klein.

De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hit­tills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situation som ska struktureras. (El Proceso Grupal: Tratami­ento de grupos familiares: psicoterapia colectiva. Behandling av familjegrupper: Kollektiv psykoterapi.)

Socialpsykologens handlingsområde är rädslornas; hans uppgift är att förtydliga deras ursprung och irrationella karaktär. Ytterst kan de reduceras till två – rädsla för förlust och rädsla för attack (Citat från Psicología de la vida cotidiana: El Psicólogo social. Socialpsykologen i Pichon-Riviére, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Fast Pichon kommer fram till lite annorlunda tankar … men denna plats för ångestformerna är mycket viktig som organiserande element vad gäller handlingar, ångest och fantasier (pekar på konens spets). Det handlar om saker som kan vara explicita på en nivå och implicita på andra nivåer. Han säger att när en ångest är explicit – exempelvis persekutorisk ångest (rädsla för attack) – så finns samtidigt en depressiv situation (rädsla för förlust) som inte kan bli manifest. Ty Pichon menar att ångestformerna samexisterar. Här skiljer han sig från Melanie Klein. Dom samexisterar och samverkar. Men när den ena är manifest, så är den andra här (pekar på konens spets). Pichon säger att när patienten kommer till behandlingsrummet och tittar under divanen … han tycks inte vara så ledsen. Det han visar fram är ju att han känner sig förföljd. Men om man utforskar vad han försvarar sig mot - vad inrymmer denna uppenbart förföljande situation?

S L: Och där bakom finns rädslan för förlust?

A Q: Just det. Patienten är ledsen och bekymrad över den här förlustsituationen. Det är nu Pichon gör sitt första schema över konen …

Jag kommer nog aldrig att få reda på varför Pichon valde den andra modellen (ritar figuren med vektorerna anslutning/tillhörighet, samarbete, relevans/tillämplighet, läroprocess, kommunikation och telé) - och jag tror inte att han heller visste, men för honom fungerade den.

Exempelvis sade han att för att analysera en grupp … han tog detta (vektorsmodellen) eftersom det komplicerade detta andra (konen) … och han inkorporerade mer … och dessa vektorer har att göra med Kurt Lewins tankar. Pichon plockade upp saker från olika gruppteoretiker.

Här finns alltså temat ”anslutning” … ”tillhörighet”. ”Tillhörighet” skulle alltså vara en nivå som befinner sig mycket långt från ”identifikation”. ”Anslutning” är en ännu mer avlägsen identifikation … labilare … svagare. Och ”tillhörighet” är detta … laget och matrisen … den ömsesidiga inre representationen här … och detta har implikationer för ”samarbete” … ty möjligheten att samarbeta när det finns tillhörighet har betydelse för tillämpligheten.

Den första vektorn … (i ovannämnda kategorisering) … inkluderar anslutning till eller identifikation med grupprocesserna. I dessa behåller emellertid individen/subjektet en viss distans och går inte helt upp i gruppen. Detta första moment av anslutning – karaktäristiskt för vad som sker i alla grupper – förändras senare till tillhörighet, vilket medför högre grad av integrering i gruppen … Samarbete består i att man ger sitt bidrag – om än tyst – till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet.

Tillämplighet/relevans är det namn vi givit åt den kategori, som består i att gruppen fokuserar på hur den förelagda uppgiften kan klargö­ras. Det kvalitativa härvidlag värderas utifrån mängd förar­bete, gruppens kreativitet och produktivitet samt om det ska­pas öppningar, vilka pekar i riktning mot ett projekt.

Den femte kategorin på vår skala utgörs av kommunikationen - såväl verbal som preverbal i form av gester - mellan medlem­marna. Inom denna vektor noterar vi inte en­dast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Vi kallar detta för metakommunikation. När dessa båda element ham­nar i ett motsatsförhållande uppstår missför­stånd inom grup­pen.

Den sjätte vektorn gäller ett grundläggande fenomen - lä­rande. Genom att i ett visst moment föra samman gruppmed­lemmarnas information verkar den dialektiska lagen om om­vandling från kvantitet till kvalitet. En kvalitativ förändring inträffar i gruppen - en förändring som kan översättas till ångestupplösning, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, pro­jekt etc.

Som universell kategori i gruppsituationen inkluderas faktorn telé - av professor Moreno definierad som negativ eller positiv in­ställning till att samarbeta med en viss gruppmedlem. Telé bildar en atmosfär som kan översättas till positiv eller negativ gruppöver­föring såväl i förhållande till samordnaren som vad gäller relationen gruppmedlemmarna sinsemellan. Det bör understrykas att attityden till förändring utgör den operativa gruppens centrala situation. Denna attityd kan ta sig uttryck i såväl ökning som minskning av depressiv eller paranoid ång­est (rädsla för förlust och rädsla för attack). Dessa ångestfor­mer samexisterar och samverkar i tid och rum. En följd av detta är att samordnaren i sin tolkning bör inkludera även den andra och underliggande ångestformen när en av dessa manifesteras i en gruppsituation (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Och detta är en annan nivå (pekar på figurens högra sida där vektorerna läroprocess, kommunikation och telé finns) av vektorer … kommunikation, lärande … och så den här idén om telé … som Pichon egentligen plockar upp från Moreno, men han tolkar den samtidigt …

Pichon tog som sagt ofta upp idéer från andra teoretiker och gjorde om dom. Men han förvarnade inte sina åhörare, som ju inget visste om detta … och då blev det komplicerat. Jag exempelvis kom i diskussion med honom … och sade till honom att ”nej, så här är det inte!” ”OK”, svarade han, ”men det fungerar ändå”. Ty telé-konceptet handlar om att varsebli något reellt … även Pichon har med detta i sitt koncept … att man varseblir något verkligt … och överföringsprocesser utlöses då.

Se här hur vi i detta öppna ECRO rör oss med samexistensen av två teoretiska ramar som Pichon integrerar i denna tanke att om jag har en god telé till någon, så finns det hos denne något reellt jag varseblivit, något som tilltalar mig etc – och som hänvisar mig till andra förbindelser.

Moreno säger att telé framträder när väl överföringen genomarbetats. Pichon säger ”nej, så är det inte … mellan överföring och telé finns ett permanent samspel”. Den här tanken om att en förfluten relation aktualiseras i en nuvarande relation måste ha att göra med telé … med överföringen.

S L: Detta med ”tillämplighet” … har det att göra med det relevanta med …?

A Q: … med syftena. När vi säger ”tillämplighet” måste vi också ha i beaktande uppgiftskonceptet. Men detta med uppgiften är komplext eftersom det finns ögonblick när det är relevant att lyfta fram vissa grupproblem i förgrunden … och i andra ögonblick är det inte relevant att göra det. Att exempelvis arbeta med integration är relevant i de ögonblick frågan uppträder … eller i början. Men i andra ögonblick när integration kommer på fråga kan en motsägelse rörande tillhörighet uppträda. När det inträffar är det relevant att arbeta med gruppens förbindelser.

S L: Man fördjupar sig i detta?

A Q: Pichon fortsätter att söka sig hit mot spetsen och de grundläggande ångestformerna. Det var något han inte förändrade. Han använde sig av mer eller mindre samma schema för två olika ”äntringsformer”. Ty man kan använda det här schemat även vid individualpsykoanalys. Pichon upphörde aldrig att använda sig av individualanalysen … vilket ju den här divanen visar (skrattar och klappar divanen) … ibland använde han den och ibland arbetade han ansikte mot ansikte.

…………………………………………………

Tillägg av Ana Quiroga (skickat via e-mail november 2004 efter en fråga som ställts av mig i samband med en grupputbildning i Sverige)

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den. Detta observerbara är här inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Låt oss tänka oss en situation som håller på att ta form i en gruppintegrationsprocess. Hela gruppen upplever i och för sig alltid på kvalitativt olika sätt växlingarna i integrationsprocessen – men vi ska nu försöka tänka oss den betydelsefulla ”upplevelsesituation”, som uppstår hos gruppens medlemmar, när ett kvalitativt språng sker i gruppens integrationsprocess …

När denna vår identifikatoriska upplevelse – olik andras och en gräns som avskiljer oss från gruppens yttre symboliska (omgivning/övers tillägg) - ”installeras” skiljer vi också ut oss från ”det andra” som finns i det yttre. Detta skeende har att göra med ett specifikt moment i den ömsesidiga internaliseringsrörelsen … med förändringar i den ömsesidiga internaliseringsprocess man var upptagen med.

Denna intensivt upplevda inre ”närvaro” tenderar att uttryckas i form av ett spatialt språk. Det yttre kan här utgöras av våra vardagliga scenarion … men i detta ögonblick finns något motsägande mellan denna integrationsprocess och ”gruppnärvaro” och all övrig ”närvaro”. Annan ”närvaro” tycks hota intimiteten.

Man kan sluta sig till att i detta integrations- och identifikationsmoment eller ”gränsögonblick” erbjuder gruppsammankomsten ett maximum vad gäller stöd, stärkande av jaget - och kanske också av illusion.

Om vi i denna situation är samordnare eller observatörer kommer det för oss registrerbara – i form av ord, handlingar, kroppsspråk, samarbete, sättet att föra uppgiften framåt etc – att vara något nästan uppenbart. Något förändrades!

Denna integreringsnivå är olik den föregående. Vi kommer att få en uppfattning om tid, process och att det som sker är något annorlunda och i någon mening motsatt det tidigare.

Beroende på den fortskridande integreringen har något förvandlats och detta har också registrerats av gruppmedlemmarna.

Känslomässigt tillfredsställer detta oss. Emellertid nödvändiggör uppgiftens riktning och vårt analysåtagande att vi är uppmärksamma på de motsättningar, som vi noterat är verksamma inom fältet, och som kan ge upphov till olika utvecklingslinjer.

Vi står här inför en betydelsefull integrationsemergent. Men – vad hände med det föregående? Det stämmer inte att grupper inte har historia. Inom fältet fanns tills för kort tid sedan labila former – ”tvekande” vad gäller integration och närmande … vad hände med den inledande fragmenteringen? Har dessa icke-integrationsaspekter fullständigt utplånats eller har de förminskats som en av polerna i motsättningen och övergått till att bli sekundära?

Den linje vi följer i uppgiften kommer i mycket att vara beroende av om vi kan ”öppna” dessa frågeställningar i oss själva. Därför att i det observerbara, som utgör emergentens delar, finns mycket att utforska i och med att dessa inte är enkla utan komplexa fakta. Denna nya händelse innehåller motsättningar. Det finns en mångfald verksamma aspekter inom gruppfältet och dessa kan sätta igång olika rörelser.

Om vi som socialpsykologer positionerar oss utifrån en föreställning om komplexitet, rörelse, motsättningar och inbördes sammanhang vad avser fenomenen, så måste vi både fråga oss själva och fråga om vad det är som dyker upp; denna grupp- eller (eventuellt) organisationsform som växer fram än nämligen inte enkel utan komplex.

Varför? Därför att saker innehåller såväl något av det gamla eller föregående som något av det nya – även om det nya nu skulle vara det som dominerar.

ECRO och det dialektisk-materialistiska perspektivet. Av Sören Lander

Människan formas – och blir till människa - i mötet med världen. Denna nya situation - som ”gränssituation” till något nytt - bär förändringen som möjlighet inom sig. För Pichon-Rivière tycks det alltid finnas något ”längre bort”, som måste utforskas, och vars innebörd finns bortanför dess ”manifestationer” eller vad det säger sig självt vara. Utforskandet av bland annat ”det vardagliga” (vardagslivets fenomen) kommer i Pichons föreställningsvärld att ses som en mer eller mindre ”kungsväg” (jmfr Freuds ”drömmen som en väg till det omedvetna”) för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna – med ett annat språkbruk ”det socialt omedvetna”.

På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det social­terapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra männis­kan och göra henne mer solidarisk och rättvis?

Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde. Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna.

Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att in­foga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Den dialektiska och historiska materialismens perspektiv (som sällan diskuteras idag och framförallt förknippas med den gamla realsocialismen och dess dogmatik) ses av såväl Pichon som Ana Quiroga som ett relevant sätt att söka förstå och förklara samhällsskeendet och hur detta inverkar på människan.

Man kan inte automatiskt klassificera någondera av vare sig Pichon-Rivière eller Ana Quiroga som ”militant” inom denna strömning av den marxistiska tanketraditionen. Därtill spelar deras förankring i psykoanalysen för stor roll. Nedanstående citat ger en aning om hur de relaterar sitt marxistiska perspektiv till psykoanalysen:

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen …

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden …

Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

Dialektisk spiral och ”schema”. Av Sören Lander

Den operativa gruppen har som ett betydelsefullt fokus att bryta stereotypier och upprepningsmekanismer. Begreppet ”dialektisk spiral” inom den ”pichonianska” teorin är ett hjälpmedel för att söka beskriva hur en läroprocess ser ut – men också för hur den kan gå i stå (och då istället blir till en sluten cirkel). Exempelvis innebär ”att lära sig att lära” i detta sammanhang att en stereotypi eller rigiditet bryts … och därvid framträder åter spiralen (om man tänker sig att stereotypin dessförinnan mer gestaltat något av en sluten cirkel). Begreppet ”dialektisk spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns. Pichon använder begreppet ”ackumulation” för att beskriva läroprocessen. Det begreppsliga schemat ECRO (se nedan) som begrepp har med detta resonemang att göra i och med att det står för fenomenet ”kumulativt tänkande”.

Ordet ”schema” bör nog kommenteras (inte minst i och med att kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av ”scheman” och att missförstånd kan uppstå i förhållande till hur ”pichonianskt” tänkande använder sig av begreppet ”schema”). I den bemärkelse Pichon använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening).

"Schematisera" kommer från "fixera". Ordet "schema" bär olyckligtvis med sig den samtidiga innebörden av att stå för något rigidt. Kant utvecklade ett primitivt schemakoncept för mer än 150 år sedan. Tyvärr kunde han inte lösa upp an­tinomin mellan det som är a priori och a posteriori (" a priori" = obero­ende av erfarenhe­ten; "a posteriori" = beroende av eller grun­dad på erfarenheten/övers. anm.). I just detta avseende kom han att paralysera dialektiken. Ett antal år se­nare tar Hegel åter upp Kants koncept, men även om han tänker dialektiskt uppfattar han inte begreppet "schema" som en struktur i ständig rörelse eller en Gestalt under utveckling (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening innebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra begreppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Gruppen som dramatiskt skeende. Av Sören Lander

I det ”pichonianska” perspektivet finns en tydlig betoning på ”drama” som ett sätt att söka framställa såväl ett inre som yttre skeende. I en text jämför Pichon till och med sitt koncept ”operativ grupp” med den modell som fanns i den grekiska antika teatern.

Vid betraktande av relationen språkrör - grupp kom vi att analy­sera den modell som fanns i den grekiska teatern. Även i denna finns, genom relatio­nen språkrör (protagonist) - kör, en "expressiv delegering". Vår uppfattning om överensstäm­melser mellan den operativa modellen och den dramatiska modellen stärks härige­nom. Benämningen "expressiv delege­ring" består i att fantasi, handling, tanke och känsla depone­ras hos någon, som sedan på ett eller annat sätt avtäcker det hela och gör det manifest …

… Den uppfattning språkröret för fram fungerar - likt i tragedin - som ett ound­gängligt hjälpmedel för att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Skeendet i en grupp - eller dess utveckling - har också (likt tragedin) en form. I den kan vi återfinna bör­jan, mitt och slut - inledning, förveckling och upplösning. I vår terminologi benämns detta öppning, utveckling och av­slutning. Uppgiftens varaktighet eller tidsåtgång är beroende av det nödvändiga och na­turliga skeendet (i vårt fall av kon­texten) och de tolk­ningar (ämnade att få fram en kollektiv gruppkatarsis) som söker att - på ett logiskt och progredie­rande sätt - styra protago­nisterna (gruppmedlemmarna) mot upplösningen. Den "dramatiska lag", som Aristoteles beskri­ver med sina tre enheter handling, tid och plats, motsvaras i gruppsammanhang av termerna "här-nu-med mig".

I ett visst ögonblick träder en aktör (språkrör) fram på sce­nen (gruppsituationen). Som språkrör ger denna person i allmän­het uttryck för en dubbel upplevelse som blivit honom up­penbarad. Ett stort välbehag upp­fyller honom - utan detta skulle det inte fin­nas dramakonst. Å andra sidan har en olycka eller yttre katastrof lett till att allt vänts upp och ned (vi menar att den inre katastrofen utgörs av den grundläggande depressionen). Språkröret be­rättar för en andra aktör, som alltid verkar finnas lämpligt till hands (i vårt fall skulle den­nes roll vara samordnarens).

Fortsättningsvis fram­träder an­dra perso­ner (andra språkrör eller personer som kom­menterar vad som håller på att ske), vilka i den klassiska tragedin delar upp sig i två undergrupper: den vita gruppen söker bevara nå­got mycket viktigt som i allmänhet utgörs av kärleken (den po­sitiva överfö­ringen); den andra sub­gruppen - den svarta - ar­range­rar en fälla för den förstnämnda, vilken ibland gör en motattack genom att i sin tur arrangera en motfälla … Liksom i tragedin fortskri­der förvecklingarna mellan vita och svarta. De blandas med varandra och bilden för­dunklas fram tills dess att situationen klarnar. Gruppoperationen kallas i vårt fall för "klargörande". Detta kan - som i tragedin - vara plöts­ligt och övergående eller av mer skif­tande varaktighet (plötslig insight eller ögonblicks­insight, vilken också kan vara övergående). Men det kan även vara något som fortsätter i form av en bearbet­ningsprocess.

Den eviga och sympatiska magin (genom interak­tion samt genom intro­jektiv och projektiv identifikation) träder nu in på scenen. Gyckelmakaren (den rasande hjälten, språkröret) är samtidigt någon annan (gruppmedlem), vilken botar genom att möjliggöra kollektiv katarsis - om ej autentisk, så dock menings­fylld och i samklang med den utforskning gruppen håller på med (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

”Dramat” äger rum i det förbindelsenät som finns i gruppen. I ”pichonianskt” tänkande skulle man i konsekvens med ovanstående – i likhet med vad Ana Quiroga framför i en intervju - kunna tänka sig att det foulkesianska gruppanalytiska begreppet ”matrix” motsvarar den gruppförbindelse eller det nät av förbindelser, som momentant manifesteras, när det vertikala och horisontala synliggörs i det att en emergent (språkrör) visar sig. Emergenten skulle då vara svar på något latent som satts i rörelse i gruppens förbindelsenät. Begreppet ”förbindelse” är ett nyckelbegrepp i det ”pichonianska” tänkandet!

I gruppen etablerar medlemmarna förbindelser till varandra via den fortgående interaktionen och de däri ingående kommunikations- och läroprocesserna. I denna interaktion internaliserar varje gruppmedlem de övriga. En ömsesidig interioriseringsprocess äger rum varvid en samling människor övergår från att vara en ”serie” (i sartreiansk mening) till att bli en ”grupp” (Rosenfeld, D. Psychoanalysis and groups. History and Dialectis. London: Karnac Books, 1988).

Gruppernas liv utgörs av en ständig spänning mellan dessa två extremer. En grupp tenderar alltid att återvända i riktning mot ”serialitet” oavsett att den konstituerats i motsatt riktning. Denna spänning utgör drivkraften bakom gruppdialektiken (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. Lo grupal. Devenires. Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000). Man ska inte glömma att gruppers liv alltid är förgängligt. Möjligheten att grupporganisationen ska lösas upp finns alltid närvarande på samma sätt som att ”det utspridda” också kan struktureras (det vill säga att en ”serie” kan bli till en ”grupp”).