Människan formas – och blir till människa - i mötet med världen. Denna nya situation - som ”gränssituation” till något nytt - bär förändringen som möjlighet inom sig. För Pichon-Rivière tycks det alltid finnas något ”längre bort”, som måste utforskas, och vars innebörd finns bortanför dess ”manifestationer” eller vad det säger sig självt vara. Utforskandet av bland annat ”det vardagliga” (vardagslivets fenomen) kommer i Pichons föreställningsvärld att ses som en mer eller mindre ”kungsväg” (jmfr Freuds ”drömmen som en väg till det omedvetna”) för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna – med ett annat språkbruk ”det socialt omedvetna”.
På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det socialterapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra människan och göra henne mer solidarisk och rättvis?
Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde. Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna.
Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att infoga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).
Den dialektiska och historiska materialismens perspektiv (som sällan diskuteras idag och framförallt förknippas med den gamla realsocialismen och dess dogmatik) ses av såväl Pichon som Ana Quiroga som ett relevant sätt att söka förstå och förklara samhällsskeendet och hur detta inverkar på människan.
Man kan inte automatiskt klassificera någondera av vare sig Pichon-Rivière eller Ana Quiroga som ”militant” inom denna strömning av den marxistiska tanketraditionen. Därtill spelar deras förankring i psykoanalysen för stor roll. Nedanstående citat ger en aning om hur de relaterar sitt marxistiska perspektiv till psykoanalysen:
För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi understryka utgångspunkterna - psykoanalysen och den historiska och dialektiska materialismen …
Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en socialpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden …
Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resultatet av en praxis (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).
En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.
I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verkligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kriteriet (eller handlingskriteriet) representerar det som i andra scheman benämns sanningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i praktiken (det vill säga timing).
Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlemmas i schemat och bildar en del av det perspektiv som påverkar tolkningen av senare erfarenheter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.
När det gäller hur man förhåller sig till ett kunskapsområde får konstruerandet av ett ECRO bland annat följande konsekvenser:
Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspektivet verifiering och falsifiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en vetenskapsfilosofi som kommer att innefatta:
a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett sanningskriterium (operationalitet);
b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;
c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta benämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket innebär att vi studerar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara intersystemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.
För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, referentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslomässiga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfarenheten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en sammanhängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstrukturella som djupstrukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).
Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.
I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).