Nedanstående text handlar främst om en gruppmetod som kan användas i såväl rena gruppterapi- som utbildnings- och handledningssammanhang m m. Metoden, som benämns operativ grupp, har sitt ursprung i Argentina och utvecklades för 50-60 år sedan av den schweiziskfödde argentinske psykiatern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för 30 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdiktaturen under senare hälften av 70-talet.
Mitt intresse för metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grupper och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsykoterapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag bland annat intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av dagens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.
Så vad är då en operativ grupp?
Begreppet ”operativ grupp” skulle egentligen kunna användas om varje grupp i vilken klargörande och handling (med utgångspunkt i den uppgift gruppen har) inte bara möjliggör en förståelse av gruppens uppgift (eller mål), utan också att den utförs. José Bleger, en av Pichon-Riviéres nära medarbetare och berömd argentinsk psykoanalytiker, gav den kanske mest koncisa definitionen:
… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team..
Den pichonianska operativa gruppen bör dock inte huvudsakligen definieras utifrån sina mål; den utgör snarare ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper. Därvid handlar det om vilket slags process man uppfattar som önskvärd (något som i sin tur är beroende av ens ”världsåskådning” eller referensram; det gruppoperativa begreppet för detta är ECRO, som betyder ”konceptuellt, referentiellt och operativt schema”). Metodens upphovsman Pichon-Rivière gjorde härvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocesser å den andra:
Den av oss skapade grupptekniken - i form av så kallade operativa grupper - får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift.. Uppgiften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), diagnos av en arbetsorganisations svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargöranden siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också innebär hinder i varje utvecklings- eller förändringssituation.
En operativ grupp består av samordnare, 1-2 observatör/er (kanske inte så vanligt i terapigrupper) samt mellan 5-8 medlemmar (terapigrupp) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).
Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats.
Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvuduppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begränsad men djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.
Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).
I den gruppoperativa teorin utgör begreppet emergent en viktig processaspekt (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Som samordnare/terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad detta än kan bestå av. Emergenterna öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar ”verktyg” för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes. Samordnaren i en grupp befinner sig exempelvis alltid i situationen ”här-och-nu” - lyssnande och sökande det annorlunda nya som kontinuerligt växer fram som ”svar” på just situationen. I gruppoperativ praxis blir emergenten härigenom också något som pekar på diskontinuiteter, avbrott, bryt- eller vändpunkter etc.
I en operativ grupp kan emergenten ta ”kroppslig gestalt” i form av ett språkrör som lyfter fram något nytt, en ny insikt, en aha-upplevelse eller liknande. Att en viss gruppmedlem på så sätt blir till ett språkrör har att göra med att just han/hon utifrån sin egen livshistoria blir extra berörd av något som kommer upp i gruppdiskussionen - och härigenom fungerar denna person som ett slags ”radar” för just en viss frågeställning eller problematik som kanske annars skulle gå gruppen förbi (men ändå angår den). Det språkröret lyfter fram har i någon mening samband med vad som finns närvarande hos alla i gruppdiskussionen; något implicit, outsagt eller omedvetet som inte är direkt explicit eller gripbart. I och med att en operativ grupps huvudmålsättning rör förändring har ett visst språkrörs ”intervention” att göra med sådant som befordrar alternativt motverkar en sådan.
Förändringshinder kan vara av två olika slag: dels rena ”kunskapsbrister” (avseende det gruppen är upptagen med att lösa inom sin uppgiftsram vare sig det nu handlar om terapi eller en undervisningssituation), dels att man av känslomässiga skäl får svårt att närma sig ett visst ”kunskapsobjekt” (jämför bland annat med hur traumatiska upplevelser kan trängas bort, hur fobier kan inverka hämmande på en människas förmåga att söka ny kunskap eller hur i skolan avsky för ett visst skolämne och vad det förknippas med kan medföra exempelvis fokuserings- uppmärksamhets- eller koncentrationssvårigheter).
I Pichon-Rivières gruppoperativa modell kan man urskilja drag av ”sokratiskt tänkande”; att föra en dialog med gruppmedlemmarna och därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste att de hade. Uttryckt lite annorlunda söker en sådan ”sokratisk lärare” få ”eleven” att ”dra sig till minnes” och att återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft. I den operativa gruppen sker denna process som produkt av ett vetande, vilket föds genom de praktiska erfarenheter olika personer i gruppen har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. I läro- eller terapiprocessen bör man därför erkänna, respektera och tolerera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till något ordnat. Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen).
Gruppens förmåga att utföra sin uppgift kommer i mycket att bero på hur pass realistiska, rigida eller flexibla gruppmedlemmarnas ”mentala kartor” (eller ECROn) är. Ett viktigt steg i den gruppoperativa processen är därför att medlemmarnas ”kartor” (i kommunikativ mening) alltmer kan fås att överensstämma – inte minst för att man ska tala om samma sak och att missförstånd därigenom så långt möjligt undviks.
Ovanstående resonemang gäller givetvis även gruppens samordnare (eller ledare), vilken också behöver förfoga över en flexibel ”karta” eller referensram (ECRO) som gör det möjligt att ”läsa” det nya som växer fram som ”produkt” av grupprocessen. Man kan därför säga att en operativ grupps öde även är beroende av hur pass förändringsbar gruppledarens egen "mentala karta” är.
Den dialektiska spiralen utgör ett orienterande ”verktyg” i gruppoperativ metodik. Härigenom söker man ”läsa” den process som pågår i gruppen. De aspekter (i form av vektorer) det då rör sig om är anslutning/tillhörighet, samarbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lärande och télé (ungefär motsvarande överföring). En grupps utveckling kan utvärderas i förhållande till dessa (se nedanstående figur).
I figurens botten finns de rädslor som bildar det motstånd som alltid tar form i en förändringsprocess (rädsla för att förlora den relativa trygghet man har samt rädsla för att bli utsatt för ”attack” från en ny situation man saknar ”verktyg” för att behärska).
Grupprocessen tänks ske i en djupnande spiralform där man gradvis rör sig från yttre mer explicita fenomen mot inre implicita och inte alltid så synliga innehåll, vilka kräver bearbetning och klargörande på grund av att de fungerar som motstånd mot förändring. Samordnarens interventioner syftar här till att peka på och tydliggöra hinder som dyker upp på gruppens väg mot sitt mål.
Pichon-Rivière använde sig av ytterligare en variant på ovanstående figur i syfte att kunna ”läsa” en individuell eller gruppslig process.
I denna spiral går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva i processen) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omedvetet och därför svårt att benämna eftersom man inte har ord för det). ”Vägen ned” beskrivs som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd). I detta arbete upptäcker man nya innehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskapstillägnandet.
Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ramen eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva arbetssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hellre fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas gruppens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?
Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i uppgiften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situation, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den reflekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsituationerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhållningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.
I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”prospektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repetition” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).
Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträckning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför gruppen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”uppgiften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I realiteteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dynamik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och progression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.
När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.
H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer traditionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försöker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).
För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bättre förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.
Vad kännetecknar då en operativ grupp?
A) Det är en grupp som är fokuserad på uppgiften.
Uppgiften innehåller alltid två grundkomponenter: 1) Att utveckla och genomföra gruppens mål; 2) Att bearbeta den ångest uppgiften väcker.
I generell mening är uppgiften den mängd handlingar som genomförs för att uppnå ett syfte eller mål. I särskild mening är uppgiften det moment i en individs (subjekts) eller grupps skeende som följer på förarbetet. Uppgiften består i att bearbeta de basala ångestformerna (implicit uppgift) som förhindrar att man går vidare framåt mot full produktivitet och det mål som individen (subjektet) eller gruppen föresatt sig att uppnå (explicit uppgift).
Uppgiften utgörs av tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa tre moment uppträder vanligtvis när en individ (subjekt) eller grupp måste möta en förändringssituation. Implicit uppgift (också benämnd ”latent uppgift”) utgörs av utforskning och upplösning av de konflikter som håller gruppen kvar i förarbetets improduktiva fas. Allteftersom dessa hinder avlägsnas kan gruppen ta itu med den explicita uppgift, som består i att fullgöra de mål gruppen blev till för (utöva terapi, studera, skapa en annonskampanj, göra en institutionsdiagnos, konstruera en maskin etc). Denna etapp utmynnar – allteftersom den explicita uppgiften genomförs – i ett PROJEKT som genomsyrar gruppens här-och-nu. Sekvensen ”förarbete-uppgift-projekt” preciseras egentligen bättre av sekvensen ”förarbete-implicit uppgift-explicit uppgift-projekt”. Dessa sekvenser a) går inte bara åt ett håll eftersom en grupp, som befinner sig i uppgiften i ett visst ögonblick kan återvända till förarbetsmomentet och vice versa; och b) det finns inget abrupt ”brott” som skiljer dessa moment åt. Mellan förarbete och implicit uppgift, implicit uppgift och explicit uppgift, explicit uppgift och projekt finns en kontinuitet eller gradvis övergång.
I fallet med själverfarenhetsgrupper handlar uppgiften om följande: a) att få ökad självkännedom, b) att medvetet bidra till utveckla den nystartade gruppens arbetsklimat, c) att bli medveten om (få en bild av) de krafter som är verksamma inom grupper, d) att få insikt i att gruppens dynamik kan utnyttjas i terapeutiskt syfte.
B) Tolkningar vertikalt och horisontellt.
Det innebär att såväl den enskilde medlemmen med sin livshistoria (den vertikala aspekten) som processen i form av gruppmedlemmarnas samspel här-och-nu (den horisontala aspekten) tolkas.
C) Bearbetning av de depressiva (rädsla för förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna.
Det är från Melanie Klein som Pichon-Rivière tar föreställningen om grundläggande rädslor eller basala ångestformer. I förändringssituationer aktiveras dessa som rädsla för förlust och rädsla för attack. Rädsla för förlust utgörs av en diffus fruktan för att förlora en situation man redan är instrumenterad för. Rädsla för attack är en diffus fruktan för att bli utsatt för attack genom att man befinner sig i en ny okänd situation. Som del av den operativa gruppens uppgift ingår bearbetning av dessa ångestformer för att gruppen på så sätt ska gå framåt.
D) Att bryta upp stereotypier.
Stereotypi innebär rörelse eller handling, som upprepas på samma sätt och också kan ge intryck av att vara något slags automatisk aktivitet. Rädsla för förlust och för attack kan leda till uppkomsten av stereotypier som en form av obsessiv ritual. En stereotypi kan sägas forma en sluten cirkel (som motsats till den öppenhet som kännetecknar den dialektiska spiralen).
E) Reparation av kommunikationsnäten.
Kommunikationen kan vara verbal eller preverbal (i form av gester). Vi noterar härvid inte endast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Att öka förmågan att sända och ta emot budskap, vilka så litet som möjligt förvrängs av ”brus”, är ett av syftena med den operativa grupptekniken. Psykoanalys exempelvis innebär att något implicit eller omedvetet omvandlas till en situation präglad av explicitet och kommunikation.
F) Övervinnande av förändringsmotstånd.
Motstånd mot förändring är något som kännetecknar alla gruppers initialfas. Med jämna mellanrum upprepas detta motstånd som i grund och botten handlar om de grundläggande rädslorna (rädsla för att förlora en stabil situation, rädsla för att utsättas för attack i en ny förändrad situation och rädsla för att bli förvirrad om man lämnar något gammalt välbekant). Man kan starkt förenklat säga att gruppen organiserar sig på ett stereotypt sätt för att försvara sig mot den ångest en förändring väcker.
En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer (vilka kan beskrivas som förändringsblockerande situationer i och med att problem framläggs i form av dilemman och som ett val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning) bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning (dialektiska situationer) i vilka man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning (en syntes), som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation (vilken i sin tur sedan utgör tes och genererande en ”operation” eller handling på grund av att där växer fram nya motsatsförhållanden – alltså en antites).
I varje grupp möter vi förändringsmotstånd som ett universellt fenomen; men detta motstånd kan i varje grupp eller vid olika tillfällen visa sig på olika sätt såsom uttråkning, aggressivitet, ouppmärksamhet, skämtande, konspiration etc.
G) Kritisk ”läsning” av verkligheten.
Pichon-Rivières psykosociala filosofi baseras till stor del på kritik av vardagen i form av en kritisk ”läsning” av verkligheten (”analys av det vardagliga som kungsväg till det omedvetna”). Enligt detta synsätt innebär psykisk hälsa att man genom en sådan ”läsning” kan dra lärdomar av verkligheten för att på så sätt möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt.
H) Utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning.
Om det gäller en grupp kan den sägas ha uppnått aktiv realitetsanpassning när den blivit medveten om vissa aspekter rörande den egna strukturen och dynamiken samt när aspirationsnivån (dvs vad gruppen söker uppnå) avpassas efter de faktiska förhållandena. ”Vårt begrepp 'aktiv anpassning' är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen/subjektet förändras, så förändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv”.
Målet för gruppen kan sägas vara: a) Aktiv realitetsanpassning; b) Möjlighet att ta nya roller; c) Förmåga att ta större ansvar; d) Övergivande av tidigare roller som är inadekvata i den aktuella situationen; e) När de grundläggande känslor av tillhörighet, samarbete och fokuseringsförmåga, som finns i varje grupp, samverkar på ett harmoniskt sätt blir gruppen mycket produktiv.
I) Utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer.
En vektor är i det här sammanhanget främst ett diagnostiskt verktyg; en indikator som visar hur en grupp fungerar i ett visst ögonblick. Ursprungligen kommer vektorsbegreppet från matematiken och fysiken, och utgör där ett sätt att representera storheter, vilka besitter en viss intensitet, riktning och innebörd.
Enrique Pichon-Rivière använder sig av termen ”vektor” för att uttrycka ett visst slags gruppinteraktionsprocesser. Han gör det genom att låta vektorerna bilda ett schema som möjliggör en ”läsning” av gruppinteraktionen, att gruppens utvecklingsväg kan utvärderas och att man kan komma fram till en diagnostik mot bakgrund av gruppens tema. Den upp-och-nedvända konen är en visuell resurs att använda för att bättre förstå hur gruppsituationer systematiskt kan analyseras. ”Att analysera” betyder här att göra det implicita explicit. Uppgiften att göra det implicita explicit är vad som mer konkret benämns ”tolkning”.
Interaktionskategorierna (även kallade den upp-och-nedvända konens vektorer) är en skala för basal utvärdering av fenomenen i gruppen. Skalan utgörs av 6 kategorier (eller vektorer):
1) Anslutning-tillhörighet: Detta är ovannämnda kategoriserings första vektor och innefattar i en första fas fenomenen anslutning till eller identifikation med gruppens processer. I dessa intar dock individen (subjektet) en viss distans utan att helt gå upp i gruppen. Detta första anslutningsmoment är något typiskt i varje grupps historia och övergår senare till tillhörighet där gruppmedlemmen känner sig mer integrerad i gruppen. Tillhörighet består i en känsla av att vara del av en grupp och att identifiera sig med dess skeenden och växlingar. Genom tillhörigheten synliggörs gruppens medlemmar som sådana för varandra; samtidigt upplevs de övriga gruppmedlemmarna som innefattade i den egna inre världen. Att uppnå tillhörighet är vad som gör det möjligt för en grupp att planera. Tillhörighet är inte något givet utan något som varje grupp är upptagen med att konstruera.
2) Samarbete: Det är det bidrag varje medlem kommer med till gruppens uppgift och det etableras på den grund differentierade roller utgör (rollheterogenitet). När det finns samarbete strävar man i samma riktning vad avser uppgiften. Medlemmarna är en grupps medarbetare och samarbetar i samma riktning, mot uppgiften (homogenitet i uppgiften), varvid medlemmarnas olika handlingar integreras. ”Samarbete består i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet”. Konkurrens: Det är när konkurrens mellan gruppens medlemmar överväger; istället för att komplettera varandra tävlar man med varandra. Vad som här dominerar är rollhomogenitet och kampen för att vara den som utövar rollen ifråga. ”Om en supplementprincip uppträder kommer gruppen att präglas av en konkurrenssituation som inverkar förlamande på arbetet med uppgiften”.
3) Relevans/tillämplighet: Det är när gruppen fokuserar på den föreskrivna uppgiften och dess klargörande. Relevanta eller tillämpliga beteenden är sådana som bidrar till att gruppens uppgift fullgörs.
4) Kommunikation: Det handlar om utskickande av en serie signaler; ett utbyte mellan en avsändare och en mottagare i en kodifierings- och dekodifieringsprocess vars resultat blir information. I den här processen beaktas inverkan av ”brus” som något störande för kommunikationen.
5) Lärande: Det utgörs av att gruppmedlemmarnas information läggs samman varvid den dialektiska lagen om omvandling från kvantitet till kvalitet uppfylls. En kvalitativ förändring sker i gruppen. Denna förändring kan översättas i upplösning av ångest, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. Ett ”äntrande” av objektet sker i vilket man tillägnar sig en instrumentell kunskap som gör det möjligt att använda sig av detsamma.
6) Télé: Det är den förmåga eller beredvillighet var och en av oss har att arbeta ihop med andra.
J) Rollföränderlighet.
En grupps struktur och fungerande är avhängigt rollintagande och rolltilldelningsmekanismer. Rollerna har en grundläggande vikt i gruppen.
”En familjegrupp med bra kommunikationsnät och förmåga att effektivt ta itu med sina uppgifter är en operativ grupp. Här har varje medlem sig tilldelad en specifik roll. Flexibiliteten är dock av sådant slag att även andra funktionella roller kan intas ... Komplementaritetsprincipen bör styra rollsamspelet i gruppen. Därigenom blir dessa funktionella och operativa ... Den operativa gruppens område består av föreskrivna eller givna roller. Dessa roller definieras i termer av tillhörighet, anslutning, samarbete, tillämplighet, kommunikation, lärande och telé. Vid en viss uppgifts utförande smälter de samman till roller eller funktioner - framställda i form av en upp-och-nedvänd kon - vilka syftar till att bryta upp en stereotyp situation ... Beträffande skeendet i gruppen kan man säga att individerna kommer att bekläda roller som överensstämmer med deras personlighetskaraktäristika. Detta skeende kan dock inte beskrivas som något enbart positivt”.
K) Enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent).
Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent). Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent. ”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relationen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergenten”.
L) Tids- och rumsram.
Gruppen är en avgränsad mängd personer, vilka (sammanbundna tids- och rumsmässigt genom sina ömsesidiga inre representationer) - implicit eller explicit - föresätter sig ett mål.
I och med att det implicita har med det förflutna att göra innebär tydliggörandet av det implicita att tydliggöra "som om". Att tolka är att belysa överföringskaraktären hos de innehåll, vilka manifesterar sig som inadekvata beteenden. Det innebär att konfrontera två tempus: det arkaiska i fantasierna och gruppsituationens "här-och-nu"-presens.
I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning.
M) Fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).
Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordningsmodell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordnare/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.
Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i gruppen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hinder som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för attack). ”Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det demokratiska ledarskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en permanent spiral i vilken ut- och inlärnings-processer hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback)”.
Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhållande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”medtänkare”.
Pichon-Rivière understryker följande roller i en grupp: 1) Ledarroller (vilka driver på eller bromsar förändring); 2) Språkrör (vilka omedvetet uttrycker gruppens behov); 3) Syndabockar.
Praktiska funderingar
Vad skulle då en ”själverfarenhetsgrupp samordnad enligt gruppoperativ metodik” innebära?
Gruppstorleken bör vara högst 8 personer. Om möjligt bör den könsmässigt vara fifty-fifty. Förutom gruppmedlemmarna tillkommer samordnare och observatör alternativt co-samordnare. Uppgiften är att i form av själverfarenhetsgrupp söka skapa större självkännedom och insikt i vad som händer såväl individ som grupp (utforska gruppdynamiken). Tidsåtgången beräknas till 1,5 timmar om gruppen träffas varje vecka, 3 timmar om gruppen träffas var fjortonde dag. Under hur lång tidsrymd gruppen ska träffas är institutionens uppgift att besluta. Maximalt antal grupper om 8 personer i varje att driva samtidigt är för min del två. Lämpligt är också att någon form av utvärdering sker i och med gruppens avslutning. Likaså att någon form av ”lägesbeskrivning” görs innan gruppen kommer igång (att ha som jämförelsematerial relaterat till utvärderingen).
Vad skulle en själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ teknik syfta till? Att beakta här är att den riktar sig till första- eller andraårspsykologstudenter med ännu så länge relativt rudimentära kunskaper i psykologi.
En operativ grupp kännetecknas bland annat av att den har två uppgifter: en explicit och en implicit. Om en explicit uppgift skulle formuleras – hur kan den då se ut?
Reflektera omkring utbildningen och på vilka sätt den ger resonans hos var och en samt gruppen i sin helhet (”stenen i dammen”-liknelsen).
Vilka hinder är möjliga att urskilja på vägen? Handlar det om epistemologiska (kunskapsmässiga) och/eller epistemofiliska (känslomässiga) hinder? Och hur bär man sig åt i gruppen för att övervinna dem?
Gruppens process kan illustreras och utvärderas via två figurer: den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) och vektorsmodellen. De kan introduceras på ett tidigt stadium för att på så sätt hjälpa gruppen att söka ”diagnosticera” och ”läsa” sin egen process. Syftet är här att på sikt få en förtrogenhet med gruppers process som kan användas senare i yrkeslivet.
En fjärde aspekt kan tilläggas, nämligen i vilken utsträckning gruppen förmår forma ett grupp-ECRO tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för individualitet.
Ytterligare en uppgiftsaspekt skulle kunna vara att gruppen är uppmärksam på de emergenter som produceras.
Den implicita uppgiften utgörs av ”den väg som blir till när man går”. Den vägen kan man illustrera med hjälp av figurerna. Observatören har uppsikt över ”hur gruppen gör i sin diskussion” och noterar de emergenter som produceras.
Senast uppdaterad 091124