Den operativa gruppen har som ett betydelsefullt fokus att bryta stereotypier och upprepningsmekanismer. Begreppet ”dialektisk spiral” inom den ”pichonianska” teorin är ett hjälpmedel för att söka beskriva hur en läroprocess ser ut – men också för hur den kan gå i stå (och då istället blir till en sluten cirkel). Exempelvis innebär ”att lära sig att lära” i detta sammanhang att en stereotypi eller rigiditet bryts … och därvid framträder åter spiralen (om man tänker sig att stereotypin dessförinnan mer gestaltat något av en sluten cirkel). Begreppet ”dialektisk spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns. Pichon använder begreppet ”ackumulation” för att beskriva läroprocessen. Det begreppsliga schemat ECRO (se nedan) som begrepp har med detta resonemang att göra i och med att det står för fenomenet ”kumulativt tänkande”.
Ordet ”schema” bör nog kommenteras (inte minst i och med att kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av ”scheman” och att missförstånd kan uppstå i förhållande till hur ”pichonianskt” tänkande använder sig av begreppet ”schema”). I den bemärkelse Pichon använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening).
"Schematisera" kommer från "fixera". Ordet "schema" bär olyckligtvis med sig den samtidiga innebörden av att stå för något rigidt. Kant utvecklade ett primitivt schemakoncept för mer än 150 år sedan. Tyvärr kunde han inte lösa upp antinomin mellan det som är a priori och a posteriori (" a priori" = oberoende av erfarenheten; "a posteriori" = beroende av eller grundad på erfarenheten/övers. anm.). I just detta avseende kom han att paralysera dialektiken. Ett antal år senare tar Hegel åter upp Kants koncept, men även om han tänker dialektiskt uppfattar han inte begreppet "schema" som en struktur i ständig rörelse eller en Gestalt under utveckling (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).
Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening innebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra begreppsliga element kan hängas upp på.
När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema förstå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Härmed väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa referenspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av depressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).