Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst (Freud). Några reflektioner kring den skapande processen. Del 1

Av Ana Quiroga

Föreläsningar som hölls andra året 1982 av Ana P. De Quiroga vid Primera Escuela Privada de Psicología Social, grundad av Dr Enrique Pichon-Rivière.

Något bör inledningsvis sägas om föreläsningarnas kontext. De hölls under den tid när militärdiktaturen fortfarande härskade i Argentina 1982. Av den anledningen ställde jag följande fråga till Ana Quiroga (via e-mail 26 mars 2005): Det verkar som att Du höll dessa föreläsningar medan militärdiktaturen fortfarande satt vid makten … jag tycker man kan märka detta på vissa delar av föreläsningarnas innehåll. Ibland tycker jag att Du anspelar på situationer utanför lektionssalen … som om någon speciell situation vore i allas tankar.

Ana Quiroga svarade på följande sätt (kommunicerat via e-mail 28 mars 2005): Den sociopolitiska kontexten till dessa föreläsningar var diktaturen … och de inre upplevelserna … För mig vore det alldeles utmärkt om de kunde översättas. Det handlar om vad som kunde publiceras under denna tid av censur och ännu mer om riskerna … exempelvis framställs individ(subjekt)-uppfattningen i två versioner … Det jag publicerade flera år senare gick inte då att publicera i den psykoanalytiska organisationens (i sin tur förföljda) tidskrift … Jag kan tänka mig att saker undertryckts eller sagts på sådana sätt att de inte skulle väcka anstöt … Det finns även texter av Pichon som berörs av detta.

Föreläsning 7 den 15 juni 1982

Ana Quiroga: Hur mår ni?

Eleverna: Dåligt …

Ana Quiroga: Vi mår inte bra. Idag, medan jag förberedde lektionen, tänkte jag – utifrån hur svårt det blev för mig att förbereda dagens föreläsning och hur svårt det kommer att bli att ge den - på hur svårt det skulle bli att arbeta och att lyssna.

På något sätt kom vi i förra veckan in på analysen av Pichon-Rivières konceptuella, referentiella och operativa schemas (ECRO) källor (not 1) samt temat hur psykologin i grund och botten kunde ses som socialpsykologi (not 2). När jag förberedde detta tema stod Pichons figur och de saker, som tydligast stannat kvar efter honom, fram som mycket närvarande. Jag kom ihåg mycket, som handlade om de skapande mekanismerna och om hur Pichon-Rivière formulerade tanken om skapandet som utväg när man ställs inför upplevelser av förstörelse, berövande och förlust; det vill säga att ”uppgiften” utgör en möjlighet till utväg.

En av de psykologiska mekanismer, som sätter igång skapandeprocessen, har att göra med behovet av att reparera förstörda objekt; det vill säga behovet av att omvandla det som framträder som förstört till något som framkallar en estetisk upplevelse. Och detta gäller inte bara på det konstnärliga skapandets nivå utan i varje slags skapande process. Jag tänkte på vikten av att bevara uppgiften, utrymmet för skapande och för denna inre och yttre reparation …

Vid vårt senaste möte arbetade vi med en tematisk grundidé. Trots de organisatoriska problem som fanns kom ni att producera mycket såväl i storgrupp som i de olika grupperna … och detta kom sedan att påverka gruppatmosfären och att verkligen sätta igång en dynamik. Jag kommer inte att tro er om ni säger att ni inte känner igen detta …

Vad vi i det arbetet analyserade - utifrån olika psykologiska teoriers innehåll - var hur det i olika föreställningar om människan finns närvarande olika uppfattningar om relationen mellan människa, natur och samhälle; vidare olika uppfattningar om psyket (det vill säga de psykiska processerna), faktorer som påverkar de psykiska processerna samt faktorer som inverkar i människans beteende.

I dessa olika teorier närvarar hypoteser som handlar om psykets, hälsans och sjukdomens determinanter. De olika teoretiska angreppssätt vi tog upp till bearbetning (och andra som vi inte bearbetade i och med att vi tog upp endast ett fåtal) implicerar i sin tur att det inom psykologins område finns redan tidigare anteciperade svar. När man utvecklar en teori finns det med andra ord vissa premisser och grundläggande svar som redan givits på vissa fundamentala frågor.

En fråga skulle kunna vara: är människans beteende i grunden biologiskt predisponerat? Utgör detta ”biologiskt predisponerande” något absolut determinerande - och i vilken utsträckning är det determinerande?

En annan fråga – vars svar givits på förhand när man börjar utarbeta en psykologisk teori (senare kan praktiken komma att modifiera detta svar) – är: på vilket sätt determinerar de sociala villkoren det mänskliga handlandets form och innehåll? Och om man accepterar att de sociala relationerna determinerar det mänskliga handlandets form och innehåll – vilket utrymme lämnas då åt det biologiska? På vilket sätt hänger den biologiska organisationen och de sociala villkoren samman? Å andra sidan – vad menas med sociala fenomen eller relationer? Är exempelvis de omedelbara förbindelserna sociala relationer? Är familjerelationerna sociala relationer eller produktionsrelationer inom den juridiska och politiska ordningen, det ideologiska etc?

Förra gången bearbetade ni följande påstående: ”Psykisk sjukdom är direkt orsakad av hjärnskador. Förvirringstillstånd uppstår genom hallucinationer som orsakas av mekanisk retning av ett sensoriellt centrum. Symtomen utgör mekaniska produkter alstrade av skador i vissa sensoriella centra”.

Vad mötte ni i detta påstående? Biologisk determinism och en ensidig linjär orsaksförklaring i vilken inga andra element sågs som inverkande. Det skulle med andra ord röra sig om en kausalitet av organisk natur där det psykiska reduceras till sekundär effekt av det biologiska. Ytterst säger oss detta påstående följande: människan är bara en biologisk organisation; vidare att det psykiska är möjligt att reducera till något biologiskt samt att det psykiska går att förklara genom det biologiska.

I en sådan uppfattning ingår också tanken om människan som något omodifierbart utifrån sociala erfarenheter; att individens (subjektets) erfarenheter med andra människor – relationserfarenheter – inte skulle inverka vid framväxt av psykisk sjukdom. Om människan ses som endast en biologisk organisation skulle härigenom även det sociala reduceras till det biologiska.

Ett annat tema, som bearbetades under lektionen, var följande: ”Schizofreni är huvudsakligen en konsekvens av familjesamspelet; (till detta lägger vi) av en kommunikationsform som benämns dubbel förbindelse eller dubbla budskap”. Det rör sig med andra ord om ett budskap som dels påstår något, ytterligare ett budskap som förnekar det föregående budskapet samt ett tredje budskap som hindrar individen (subjektet) att ta sig ur situationen. I detta påstående hierarkiseras faktorerna lärande, omedelbar interaktion och interaktionssätt. En människouppfattning formuleras och i konsekvens därmed också en uppfattning om de psykiska processerna, om sjukdomen etc.

I förhållande till denna sista formulering kvarstår ytterligare en fråga: Vilket utrymme ger ”kommunikationsskolan” åt konstitutionella aspekter, det vill säga de element som utgör den biologiska organisationen? På vilket sätt hänger de sociala relationerna samman med familjestrukturer, vilka frambringar den typ av kommunikation som kan benämnas ”schizofreniskapande”? På vilket sätt är den sociala och historiska ordningen determinerande för denna typ av familjestruktur?

I en grupp ställdes följande fråga: Vad är mekanisk determinism? Med mekanisk determinism menas en linjär orsak-verkan-formulering, det vill säga att det finns en strikt linjär kausalitet (och inte en mångfald orsaker som kan frambringa en relativt oförutsägbar effekt). Enligt detta synsätt är det möjligt att göra en prediktion om att när man exempelvis skadar ett sensoriellt centrum kommer ett förvirringstillstånd att framträda.

Genom konceptet ”komplementära serier” - som innefattar sambandet mellan biologiska och relationella faktorer; med andra ord en konstitutionell faktor och en disponerande faktor, vilka tar i beaktande individens (subjektets) första erfarenheter (hur dessa första erfarenheter inverkar), samt en aktuell faktor – formulerar det psykoanalytiska synsättet att det finns interagerande orsaker bakom i stort sett varje beteendes uppkomst. Pichon-Rivière tar detta i beaktande när han talar om mångkausalitet (not 3).

Kommer ni ihåg principerna bakom tanken om ett visst beteendes framväxt? Den första principen är mångkausalitet; den talar om multipel kausalitet, multipel determinering, om olika orsakstypers inverkan och om samspelet mellan biologiska och sociala faktorer vid psykets konstituering.

När vi säger att vi följer Pichon-Rivières tankegångar, så tänker vi på samspelet mellan behov och tillfredsställelse som något grundläggande för varje ”förbindelse” (not 4); i detta samspel har varje representation, norm och ideologi sin förankring (det vill säga tar sin utgångspunkt i och sammanhänger med). Det är med sina rötter i detta samspel behov-tillfredsställelse samt i förbindelsens inre (vilken formmässigt determineras av de mest allmänna sociala relationerna) som behovsindividen (behovssubjektet) förvandlas till de sociala normernas, innebördernas och ideologiernas subjekt.

Vad tänker ni nu om detta? I samspelet behov-tillfredsställelse har varje social innebörd, norm och ideologi sina rötter och de inkorporeras i just detta samspel. Hur uppfattar ni detta?

Elev 1: Men … vart tar då värdena vägen? Det finns sådant som går utöver behov och tillfredsställelse. Sådana behovs tillfredsställande ligger inte bara på det mänskliga behovsplanet utan sträcker sig bortom oss.

Elev: Till exempel?

Elev 1: Exempelvis rättvisa … som utgör grunden till en tillfredsställelse, som inte bara är min, utan även till en … social och … freden är en konsekvens av rättvisa. Det finns många värden som går bortom oss själva.

Ana Quiroga: Nåväl, existerar inte behovet av fred? Existerar inte behovet av rättvisa?

Elev 1: Men Ni refererade till detta som om det vore en personlig situation! Ens personliga situation gör det ju möjligt att inse värden bortom en själv.

Elev 2: Jag förstod det snarare som att detta formar vars och ens ideologi; det vill säga att i behovssamspelet kommer var och en att finna sin ideologi för att …

Ana Quiroga: Men det finns inte lika många ideologier som personer; det finns inte heller bara en …

Elev 3: För mig blir det här rörigt, men – vad händer då i fall som El chacal de Nahuel Toro (chilensk film från 1970) eller ”Kaspar Hauser”?

Ana Quiroga: Ni frågar om hominiserings-processen och hur en mänsklig varelse inkorporerar systemet av innebörder, den sociala medvetandevärlden, sociala regler, sociala normer etc? Hur socialiseras man?

Den tanke vår Skola (dvs Primera Escuela Privada de Psicología Social, fundada por el Dr. Enrique Pichon-Rivière) formulerar är följande: i samspelet mellan behov och tillfredsställelse inkorporeras dessa sociala innebörder, vilka kan kommuniceras direkt eller via metakommunikation. Här formas exempelvis tankar om rättvisa, fred, värdighet och underkastelse. Man kan nämligen knyta samman exempelvis relationen tillfredsställelse-underkastelse.

Ofta stöter man på patologimodellen ”förtryckare-underkastad” hos personer, som utifrån en viss förbindelsemodell bär på en särskild ideologi. Utifrån denna modell och genom familjerelationsstilen (det var därför vi sade att patologierna formmässigt determinerats genom de sociala relationerna) kan det bli så att två termer eller uttryck - som inte i sig hänger ömsesidigt ihop – inkorrekt och utan skäl kopplas ihop (”dåliga soldater”, sa Freud) och att det som inte borde förenats på ett oriktigt sätt förs samman, vilket exempelvis är fallet med följande uttryck: ”för att bli tillfredsställd måste jag underkasta mig”. Detta har naturligtvis att göra med en förbindelse- eller anknytningsmodell, som hänger samman med en patologi på familjenivå (återspeglad i denna förbindelse). Men – på vilket sätt ”legaliseras” den familjestruktur som upprättar relationen ”förtryckare-underkastad”? Den ”legaliseras” utifrån sociala relationer, som tillåter relationen ”förtryckare-underkastad”; således utifrån en social egenart eller modalitet, som tillåter vissa sätt för utövande av makt och påtryckning, negligerande av andra människors erfarenheter etc.

När vi hävdar att de mest allmänna sociala relationer utövar sin inverkan genom förbindelsen samt att sociala normer, ideologier och innebörder har sitt upphov i samspelet mellan behov och tillfredsställelse, så säger vi också att faktorerna hänger samman med varandra: biologiska och icke-biologiska behov (ty här är det viktigt att klargöra att behovet inte bara är biologiskt; det är biologiskt, men det kan också finnas icke-biologiska behov), en social ordning, som ”öppnar” människans universum (alltså den sociala och historiska ordningen) …

Elev 4: Jag skulle vilja säga - apropå vad min kurskamrat sade –att när man lyssnade på det tidigare sättet, så verkade detta mycket begränsat. Nu är det tydligare att behovet inte bara är biologiskt som vid fallet med hunger eller kyla; detta är också viktigt, men – som hon sade – det finns även andra behov … eller vi kanske inte förstod begreppet?

Ana Quiroga: Jovisst, behovskonceptet inskränker sig inte endast till en rörelse av biologisk karaktär - det finns även psykologiska och sociala behov; gemensamma behov och inte endast individuella. Jag vill klargöra att när vi talar om behov innebär detta en mängd fenomen.

Elev 5: Ursäkta, men jag tror det är nödvändigt att förtydliga det elev 1 sade … hon sade att det finns något som sträcker sig utöver det mänskliga såsom fred och rättvisa. Jag förstår inte den inställningen, ty om det inte är vi människor som står för fred och rättvisa – vem gör det då!? Jag förstår inte detta – hur kan värden nå utöver det mänskliga? Jag skulle vilja ha detta förtydligat.

Elev 1: Nej, vad jag konkret sade var ”utöver det biologiska” i och med att formuleringen verkade något begränsad.

Ana Quiroga: Detta är mycket intressant i och med att ni å er sida utifrån en förutfattad uppfattning om behov ”avläst” mitt budskap på ett visst sätt, medan jag å min sida utifrån min annorlunda uppfattning om behov missförstått och antagit att ni förstår mig … lyckligtvis har något inträffat under denna lektion som gör att vi kommunicerar mycket.

Elev 1: Genom att behovs-typerna breddats förstår man formuleringen. Jag uppfattade att den omfattade endast det biologiska och det var där jag inte var överens.

Ana Quiroga: Man skulle kunna säga att till en början existerar ett huvudsakligen biologiskt behov; alternativt att det biologiska behovet överväger av nödtvång. Vi får dock inte glömma att emotionella behov – vilka främst uttrycks som kontaktbehov – vid livets början är lika starka som behov kopplade till hunger och att om de inte tillfredsställs blir detta lika dödligt som att exempelvis inte tillfredsställa födoämnesbehoven. När vi använder oss av behovskonceptet – vilket i Pichons schema är en alternativ term för ”drift” (not 5) – implicerar detta en mycket komplex verklighet, som dessutom kompliceras ytterligare allteftersom livet förflyter. Den behovsuppfattning vi rör oss med innebär att behovet - genom att tillfredsställas - omvandlas och blir mer komplext. Till en början riktas exempelvis inte behovet mot något speciellt objekt; när dock en erfarenhet gjorts med ett objekt kommer behovet att utgöras av behovet av detta objekt … det bär ”stämpeln” av det objekt som tillfredsställer behovet. Behovet har omvandlats och därvid har också individen (subjektet) omvandlats – och detta är vad som möjliggör ett växande.

Vi (det vill säga Skolan) formulerar således vissa uppfattningar och bland dessa finns exempelvis tanken om en individ (subjekt), som växer fram ur konkreta existensförutsättningar, vilka inverkar i direkt eller indirekt form; eller exempelvis tanken om en biologisk organisation, men där människans biologiska organisation samtidigt såväl determinerar vissa sociala relationer som att den i sin tur - genom just dessa sociala relationer - determineras i en filogenetisk process. Genom att människan varit tvingad att samarbeta för att materiellt kunna producera sin existens har hos henne också skett omvandlingar, som berört nervsystemets utveckling (i synnerhet hjärnbarken). Detta har i sin tur möjliggjort språket, det vill säga den symboliska ordningen som är en specifikt mänsklig ordning.

I ovanstående formuleringar finns också en föreställning om individen (subjektet) som ”emergent” (något framväxande) och ”producent”. Härigenom hierarkiseras produktionsfunktionen, det vill säga individens (subjektets) modifierande relation i förhållande till naturen. Om vi uttrycker oss i termer av ”emergent” och ”producent” måste vi emellertid också säga ”producerad” i och med att individen (subjektet) determineras av den sociala kontext hon växer fram ur. Vi kan inte bära med oss representationer eller innebörder som väsentligen skiljer sig från de rådande inom den sociala ordning ur vilken vi växer fram. Vi kan processa vissa representationer, men näppeligen bära på representationer motsvarande erfarenheter vi inte haft. Till exempel är det otvivelaktigt så att det 25:e århundradet kommer att medföra innebörder och representationer, som skiljer sig från våra nutida. Varför? Därför att erfarenheterna hos framtidens människor skiljer sig från våra. På samma sätt bär vi med oss innebörder och representationer, som är mycket olika och avlägsna de erfarenheter 1300-talsmänniskan hade.

Ur historisk synvinkel har man tidigt kunnat formulera vissa frågor som dock inte varit möjliga att besvara vid den tid de framlagts. Man har exempelvis under tusentals år varit upptagen av ämnet ”drömmarnas innebörd”; något vetenskapligt svar har dock inte funnits, utan endast svar som i allmänhet varit av mytologisk karaktär. Heraklitos ställer sig frågan om drömmars innebörd (och Freud använder detta som modell).

Aristoteles frågar sig varifrån en varas värde kommer, men denna fråga kan inte få något svar i och med att han lever i ett slavsamhälle. Han ställer frågan om varifrån värdet på det man byter med andra kommer (det vill säga värdet på det man köper och säljer), men eftersom slaven vid denna tid inte uppfattades som människa, utan som en ”talande maskin”, kunde inte frågan få något svar. Många århundraden måste förflyta och människans objektiva villkor förändras innan erfarenheter kunde växa fram som möjliggjorde svar på den förvånande fråga Aristoteles ställde (och som också påvisar graden av hans genialitet).

Aristoteles kunde alltså formulera en sådan fråga i ett slavsamhälle trots att han givetvis inte kunde ge något svar. Sistnämnda faktum har att göra med vad som förra läsåret beskrevs som ”epistemologiskt hinder”, det vill säga kunskapens historiska produktionsförutsättningar … (Not 6)

Någon här nämner att det inte var så att Aristoteles lämnade frågan öppen utan svar, utan snarare att han gav ett svar som överensstämde med de behov som fanns vid den tid frågan ställdes. Och naturligtvis tillfredsställer inte det svaret oss idag därför att vi genom dagens vetenskapliga kunskap vet vad som grundlägger en varas värde. Idag känner vi till värdebegreppet; begreppen bruksvärde, bytesvärde etc producerades av den politiska ekonomin.

……………………………………………………

Freud skriver följande i ”Masspsykologi och jaganalys”: ”Endast sällan och under särskilda förhållanden är det givet individen (subjektet) att bortse från sina relationer till andra personer. I själslivet finns alltid ’den andre’ integrerad som modell, objekt, rival eller hjälpare” (den svenska översättningen från tyskan lyder: ”Individualpsykologin … kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den enskil­des rela­tioner till andra personer. I individens själs­liv har 'andra' människor i regel betydelse som förebil­der, objekt, hjälpare och motståndare” (sid 81)).

Detta är mycket intressant i och med att Freud här beskriver en inre scen; utifrån en triangulär situation och identifikationsprocesser formuleras en grundläggande scen och matris för den inre världens dramatik – fast nu formulerade inte Freud det på detta sätt i och med att han talade om en annan scen.

Freud skriver vidare: ”Individens (subjektets) relationer till sina föräldrar och syskon, till sitt kärleksobjekt eller till sin läkare, kan betraktas som sociala fenomen och står därvid i motsats till vissa andra processer benämnda ’narcissistiska’ i vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från andra personers inflytande” (den svenska översättningen från tyskan lyder ”Den enskildes förhållande till sina föräldrar och syskon, till sina kärleksobjekt, … kan göra anspråk på att uppfattas som sociala fenomen och står därmed i motsats till vissa andra processer som vi betecknat som ’narcissistiska’, vid vilka drifttillfredsställelsen undandrar sig eller avstår från inflytande från andra personer” (sid 81)).

Freud formulerar här en människouppfattning som i det väsentliga är relationell. Om ”den andre” alltid är närvarande i det psykiska livet – vare sig det är som modell, objekt, rival eller hjälpare – så är människan en relaterande varelse.

Nåväl, vad gör Freud med detta? Varför kom han inte att tala om människan som ”emergent” eller ”producerad” - eller att människan i grund och botten determinerats socialt? Därför att Freud reserverar en speciell plats, som undantas från ”den andres” inverkan eller relationen till ”den andre” – även om han också understryker att det handlar om mycket speciella fenomen; det finns således ett område som exkluderats från ”den andres” närvaro och det motsvarar de narcissistiska fenomen i vilka individen (subjektet) tar sig själv till kärleksobjekt.

Pichon-Rivières uppfattning var att det narcissistiska fenomenet alltid dolde en närvaro; om man utforskade den inre världen hos en patient, som befann sig i ett tillstånd av regression till en narcissistisk fas, stötte man alltid på en existerande förbindelse i den inre världen … en förbindelse, som inte är synlig i den yttre världen, men som dock alltid hänvisar till ”en annan” (not 7).

Det finns flera Narcissos-myter. En handlar om att när Narcissos ramlar i vattnet, så sker detta därför att han sett sitt eget ansikte reflekteras däri. Genom att Narcissos tagit sig själv till kärleksobjekt söker han sig själv och därför faller han i vattnet.

Andra versioner av myten talar om Narcissos’ kärlek till sin mor. Ytterligare andra om hans kärlek till systern. Det Narcissos såg flyktigt återspeglas i vattnet är ansiktet på denna älskade och förlorade kvinna. Han kastar sig i vattnet för att nå henne och drunknar.

Dessa olika versioner av myten används för att illustrera eller skapa metaforer för skilda narcissismuppfattningar; dels en som handlar om kärleksobjekt som en förbindelse inte kunnat etableras till, dels en annan som handlar om kärleksobjekt där förbindelsen är avlägset belägen långt in i den inre världen på intrasubjektiv nivå … men där ”den andre” är närvarande” och ”refererad till” – och inte fullständigt avskild från en själv.

Vart når vi då med dessa problemframställningar? Pichon-Rivière talar om sin ”producerade” individ (subjekt), emergent eller producent. Hos Freud är individen (subjektet) relaterande, men han reserverar ett speciellt område för en möjlig avskildhet och ”den andres” icke-närvaro.

Dit vi når är att varje psykologisk teori har en underliggande människo- och världsåskådning; med andra ord en mer eller mindre explicit hypotes rörande ursprung och innersta väsen hos de processer, som – bortom en rent animal ordning – konstituerar den sociala och historiska ordningen, alltså den specifikt mänskliga ordningen.

Varifrån kommer föreställningarna om människan och om världen? Varifrån kommer tanken att människan determineras av sina sociala relationer? Eller varifrån kommer tanken att människan determineras utifrån det biologiska?

Dessa föreställningar om människan och världen utgör former för att representera eller tolka olika erfarenheter. De utgör former för att representera och tolka människans olika typer av praktik. Här tar vi i beaktande att tänkandet i grund och botten baseras på praktik och handling. Människans verksamhet utgör således produktionsförutsättningar – och möjlighetsskapande förutsättningar – för de system av mer eller mindre sammanhängande och organiserade helheter av idéer, normer och värderingar, vilka tar sig uttryck i olika uppfattningar (av oss identifierade som ideologier eller system av sociala innebörder) om människan och världen. Om det inte funnes en mänsklig aktivitet, praktik och erfarenhet skulle det inte heller existera föreställningar om människan och världen. Idéerna växer alltså fram som försök att ”informera” om den mänskliga världen; som försök att förklara och legitimera produktionsvärlden, de sociala relationernas värld; vad man producerar, hur man producerar samt de förutsättningar under vilka man producerar – en hel komplex ytstruktur, som söker ge kunskap om en struktur grundad på människans erfarenheter samt de i grund och botten formande erfarenheter i vilka hon såväl producerar materiellt som reproducerar sitt liv.

De sociala representationssystemen eller ideologierna (not 8) söker alltså visa på denna verksamhet; förklara organisationernas social relationer, legalisera och tillskriva dem logik och rationalitet samt konsolidera dem utifrån denna representationsordning. Genom att legitimeras, representeras och uttryckas som idé konsolideras det existerande utifrån tänkandet.

Detta är alltså en av representationssystemens möjligheter. Men ett representationssystem eller en ideologi inte endast legaliserar och legitimerar – det kan också ifrågasätta relationsformer, former för liv, produktion och social organisation samt undersöka dessa.

Man kan säga att underliggande till varje psykologisk åskådning finns en föreställning om människan, den sociala ordningen och historien. Och när vi säger ”underliggande” så är detta i dubbel mening, ty i allmänhet är detta något implicit. Vanligtvis uttrycker inte en explicit psykologisk teori den människo- och världsåskådning som utgör dess grund. Vi säger således ”underliggande” inte bara för att åskådningen är implicit, utan också därför att den utgör en viss psykologisk teoris grund utifrån vilken problematiken definieras.

Vad innebär det att åskådningen definierar problematiken? Att definiera problematiken är inte att – likt vissa fotbollskommentatorer, som ofta använder termen – definiera en samling problem. Att definiera en problematik är istället att referera till de premisser som styr vissa frågor - premisser som gör att vissa frågor formuleras. Frågor rörande sjukdom eller hälsa styrs således utifrån den problematik som öppnas av en viss människouppfattning: det kan exempelvis handla om en strikt biologisk reduktionistisk uppfattning eller om en uppfattning, som ser människan som determinerad, interagerande och med en biologisk organisation etc. Olika fråge- och svarsmöjligheter uppstår på grund av detta.

Människo- och världsåskådningar definieras här som den optik eller det perspektiv man utgår från vid utvecklandet av en psykologisk teori … problematiken skulle således utgöras av optiken eller perspektivet. Vi vill mena att människo- och världsåskådningen är den teoretiska plats som inverkar styrande för hur individens (subjektets) problem formuleras, för hur frågorna kring de psykiska processerna formuleras och för hur man formulerar hälso- och sjukdomskriterier (not 9).

Om vi analyserar det hälsokriterium som Pichon-Rivière formulerade … kommer ni ihåg vilket det är?

Elev: Aktiv realitetsanpassning (not 10).

Ana Quiroga: Alltså – tanken om ett växelspel, en ömsesidig modifiering som äger rum mellan individ (subjekt) och dennes kontext samt möjligheten att såväl synliggöra som lösa motsättningar. Om vi analyserar detta - av Pichon-Riviére formulerade - kriterium kan vi också sluta oss till hans människouppfattning. Pichon gör sin uppfattning om människan explicit; genom att analysera detta hälsokoncept kan vi sluta oss till att han säger att människan (i ett ständigt dialektiskt växelspel) konstitueras som ett öppet system i förhållande till världen.

Den ”teoretiska platsen” – de underliggande och grundläggande föreställningarna – styr inte bara frågorna. Den styr också perspektiven vid svarens utarbetande.

Man kan också ställa sig följande fråga: om en viss människouppfattning intar en fundamental plats i utvecklandet av en teori – hur mycket utrymme lämnas då till praktiken? För vi sade väl att praktiken är kunskapens utgångspunkt?! Har vi ändrat uppfattning? Nej, vi har inte ändrat uppfattning. Var är alltså utgångspunkten när en undersökare ställer sina frågor? Den finns i fakta eller händelser i sig själva (detta är odiskutabelt om man vill utföra en vetenskaplig uppgift); det vill säga i konkreta erfarenheter av vissa realiteter, som behöver utforskas (exempelvis grupprocesser, sjukdomar, lärande etc).

Men – hur gör då undersökaren dessa erfarenheter? Hur går vi som undersöker exempelvis interaktionsfenomen, grupper, egna erfarenheter eller upplevelser till väga? Gör vi det under ”kliniskt rena” förhållanden - under isolerade förhållanden eller ”nedsänkta” i den sociala verkligheten? När vi undersöker dessa fenomen befinner vi oss i en social verklighet. Undersökaren är med andra ord själv – som social varelse – en aktiv del i en social organisation; han gör därvid sina erfarenheter och tolkar dessa inom ett socialt sammanhang (en social kontext), vilken genomkorsas av sociala innebörder.

Dagens föreläsning vill jag avsluta med att säga följande: vi kommer att analysera ursprunget till ett tänkande (dess genes), nämligen det psykoanalytiska tänkandet. Härvid kommer vi att reflektera kring de ”produktionsförutsättningar” Freuds tänkande hade. Med detta som utgångspunkt kommer vi sedan att reflektera kring vilka ”produktionsförutsättningar” Pichon-Rivières tänkande hade. Vid denna bearbetning kommer vi ånyo att använda oss av begreppen ”vertikalitet” och ”horisontalitet”.

Men vad är då en tänkare? En tänkare kan sägas vara en ”syntetiserare” eller ett ”språkrör” för sin tid (not 11). Tänkarens verk uttrycker aspekter av den socioekonomiska, ideologiska, vetenskapliga och politiska verklighet som kännetecknar den epok han/hon lever i. Vissa delar av dessa aspekter kommer att uttryckas av tänkaren.

Och varför kan denna individ (subjekt) uttrycka dessa delar? Främst på grund av att han/hon lever under ett visst historiskt skede … och delar vissa erfarenheter med sina samtida - men också kommer att spegla dessa utifrån sin egen personliga historia.

Om exempelvis Freuds relation till fadern inte haft sina konfliktfyllda karaktäristika skulle hans död inte gjort sådant intryck på Freud att en självanalys bleve möjlig … något som i sin tur ledde till upptäckten av det strukturerande element i psyket, vilket utgörs av Oedipuskomplexet.

Om inte Pichon-Rivière genomgått sina motsägelsefyllda erfarenheter – att ha fötts i en europeisk stad; tillhöra en familj från Lyons högre borgerskap; bo på en bomullsplantage i Chaco-provinsen (i nordöstra Argentina) och ”inkastad” i Guaraní-kulturen - … Om han inte upplevt den skarpa kontrasten mellan den franska kultur, som slagit rot i hans familj, och guaraní-kulturen, vilken fascinerade honom framförallt genom sina berättelser, myter samt växelspel mellan det kusliga och det fantastiska … Om han inte upplevt denna kulturkontrast - och om han inte observerat kvalitativt skilda psykiska innehåll hos individer (subjekt) tillhöriga olika kulturer - skulle han knappast ha kunnat vara verksam som tänkare inom det socialpsykologiska området. Och om han inte genomgått en personligt omvälvande erfarenhet av karaktären ”familjehemlighet” - nämligen att vid 5 års ålder upptäcka att modern, som han dittills trott vara mor till även hans (äldre) syskon, var mor till endast honom och att hans syskon var halvsyskon (en situation som omsorgsfullt undanhållits honom) - så är det mycket möjligt att de teman som rör familj och hemligheter inte blivit så djupt laddade för honom.

Naturligtvis är det så att om inte Freud varit en kritisk tänkare från 1800-talet … om han inte i sig upptagit 1800-talets hela vetenskapliga utveckling eller aktuella vetenskapsåskådningar … om han inte i viss utsträckning varit såväl arvtagare till det kantianska tänkandet som - ur en annan aspekt – positivismen … om han inte varit översättare från engelska av Stuart Mills; om han inte varit passionerad läsare av den tyska romantiken och om inte ”avtrycken” från hans tids estetiska tänkande (den av dödstematiken så upptagna romantiken) varit så djupa och påträngande … om inte dessa strömningar funnits bland den tidens delade erfarenheter skulle inte Freud ha kunnat tänka psykoanalysen. Och om inte Pichon-Rivière levt under en epok med massfenomen som den ryska revolutionen och två världskrig, så skulle det inte heller ha funnits en begreppsutveckling kring relationerna mellan människa, natur och samhälle. Utan en hela tiden allt större närhet mellan samhällsteorier och psykologiska teorier skulle inte heller den övergång Pichon-Rivière givit rubriken ”Från psykoanalysen till socialpsykologin” kunnat äga rum.

En tänkare kan alltså - utifrån sin personliga historia och delade erfarenheter med andra människor - vara ”syntetiserare” och ”språkrör” för sin epoks framväxande aspekter (emergenter); ”farkost” för en ny kvalitet och nya delade samhällsfenomen, vilka finner nya uttryck och därvid också (efter några första trevande uttrycksalternativ) mer av konsensus.

I början av sitt arbete med psykoanalysen gick det alltså inte så bra för Freud. Något liknande kan nog också sägas ha varit fallet länge när det gäller Pichon-Rivières socialpsykologiska teori; detta är något som brukar inträffa för vissa ”språkrör”. Men det faktum att vi nu befinner oss här tillsammans i ett samarbete, som syftar till att utveckla denna typ av tänkande, beror på att Pichon-Rivière uttryckte ett behov under sin epok. Det är med andra ord detta som möjliggör formulerandet av en teori och konstruerandet av ett ECRO (ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema).

Men – varför talade vi tidigare om människo- och världsåskådningar? Därför att det inte finns endast en ideologi i en social organisation; det finns inte bara en uppfattning om människan och världen. Och därav kommer det sig att ibland uttrycker ett visst ”språkrör” en ideologi, ibland en annan - eller så uttrycker språkröret de motsättningar som finns mellan olika ideologier.

Varför existerar då olika ideologier i en social organisation? Därför att ideologierna och representationssystemen intimt flätats samman med de samhällssektorer vars intressen står i strid med varandra inom en viss social organisation. Det finns människo- och världsåskådningar som uttrycker de dominerande samhällssektorernas intressen: dessa uppfattningar tenderar till ”förevigande” varvid man tänker sig dem som universella, eviga och oföränderliga.

Något som är karaktäristiskt för dominerande ideologier är att de får det sociala att framstå som något ”naturligt” och utomhistoriskt varvid det partikulära också ses som något universellt. Dessa ideologier understryker också sådana värden som har att göra med oföränderlighet, omodifierbarhet och stabilitet; i detta skeende omvandlas dessa värden till estetiska värden - och då som motsats till begrepp, vilka handlar om förändring, rörelse och modifiering. Dessa sistnämnda skulle då i sin tur representera värden, som är nödvändiga för och representerar en annan samhällssektors intressen i kampen mot den sektor vilken tenderar till ”förevigande”.

Bibliografi: Ana P De Quiroga: La concepción del sujeto en el pensamiento de Enrique Pichon-Rivière från boken ”Enfoques y perspectivas en psicología social”.

Noter:

(1) I Pichon-Rivières koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

(2) För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket – se not 4). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar “bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll“( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen (subjektet) som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten.

(3) Mångkausalitetens parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn. Den består av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade. I den sistnämnda si­tuationen är fostret (genom förbindelsen till mo­dern) redan del av en relation till den sociala om­giv­ningen, och därmed är den triangulära situationen redan verksam (moderns relation till sin partner, familjen etc). När så den konstitutionella fak­torn samverkar med effekten av en tillökning i familjegruppen, formas

b) den disponerande faktorn - punkter i individen (subjektets) utveckling, vilka ka­raktäriseras av speciella försvarstekniker. När väl sjukdomsproces­sen ut­lösts sker en regression till dessa punkter. I upplösningen av den pato­gena kärnan spelar den disponerande faktorn - bestämmande för den person­liga sti­len - en avgörande roll för hur symtomen ser ut.

c) Den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som berövande eller förlust. Den är så­ pass intensiv att den ej kan bearbetas med de i vanliga fall till­gängliga anpassningstekni­kerna. Re­gressionen styrs därför till en viss dispo­nerande punkt i ut­vecklingen (disposition). (El Proceso Grupal: Grupos opera­tivos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen.).

(4) Hela min teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring stu­diet av förbin­delsen som struktur (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

I denna formulering tydliggörs den vikt Pichon-Rivière lägger vid begreppet ”förbindelse” i sitt teorinät”. Dess överensstämmelser eller nära likhet med begreppet ”objektrelation” gör dock att det inte blir helt lätt att avgränsa eller få syn på, något som kanske inte är så märkligt i och med att dess utgångspunkt är i just objektrelationsbegreppet. Pichon uppfattar dock sistnämnda som alltför begränsat och pekar härvid på relationens vikt; det som bör analyseras är inte endast subjektets rörelse mot objektet (det vill säga objektrelationen), utan även objektets (”den andres”) rörelse mot subjektet i en process av ömsesidig påverkan (en intersubjektivitet som kan ses som något av en förbindelsens princip).

Från första början skapas en protoförbindelse genom att individen (subjektet) växer fram ur och får sin ”form” med utgångspunkt i först moderns kropp, därefter den familjegrupp eller motsvarande som tillhandahåller de förbindelser och sociala relationer, vilka först som yttre, sedan som inre, bidrar till formandet av en unik mänsklig varelse.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant. (El Proceso Grupal: Prólogo. Prolog.)

De mänskliga förbindelserna bildar strukturer, som möjliggör bindning (det etimologiska ursprunget till det spanska ordet vínculo - ”förbindelse” i svensk översättning - är ”bindning”; troligtvis har Pichon valt detta ord för att visa på de materiella och relationella betingelserna för hur människan formas som subjekt) hos den varelse, vilken – öppen för världen och med ospecifika odifferentierade impulser – föds in i ett symboliskt fält (samhälle, kultur, språk etc), vilket utgör den historisk-samhälleliga tids kultur, som beskärts henne att leva inom. Individen (subjektet) betraktas här av Pichon som historiskt och socialt determinerad ”emergent”.

(5) … driftsbegreppet (ersätts) av behovs­upp­fattningen. Vi karaktärise­rar behovet som uttryck för en ackumu­lerad brist, vilken bör lösas via en interaktionspro­cess. Behovet ka­raktäriseras av många av de drag som psykoanaly­sen tillskriver driften: " ... endosomatiska krafter, driftsfaktor ... etc". I vårt syn­sätt förflyttas det emellertid från en ekono­misk teoris domäner.

Behovet - omfattande individen (subjektet) som helhet - fram­träder som inre förutsättning för själslivets utveckling. Be­hovet utgör inre villkor för den dialektik, den icke-polära motsättning som finns mellan individ (subjekt) och natur; mellan individ (subjekt) och ytter­värld. Individen (subjektet) produceras i denna dialektiska process - i denna motsätt­ning (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

(6) … nödvändigt att fast­ställa en skillnad mellan den strikta användning av konceptet "epistemologiskt hinder", som Gaston Bachelard gav upphov till, och den användning av begreppet "hinder" jag gör utifrån min läsning av nämnda författare.

Jag tar risken att forma hypotesen att bristen på ett integre­rande perspektiv har sin grund i vad man skulle kunna kalla "det stora epistemologiska hindret" - uppfattningen om att den formella logiken utgör det vetenskapliga tänkandets enda möjliga rättesnöre. Denna tänkandets dissocierande modalitet - med uppenbara ideologiska fundament - utgör uppgiftens allvarligaste svårighet. (El Proceso Grupal: Cuestionario para Gentemergente. Utfrågning för "Gentemergente".)

(7) Se här även vad Pichon-Rivière säger om autism:

Vanligtvis har man sökt förstå en patologi genom att studera yttre relationer till yttre objekt. Man kan dock se att alltefter­som en individ (subjekt) regredie­rar till mer primitiva positio­ner, så etableras också objektrelationer i hu­vud­sak - och fö­reträdesvis - till inre objekt. Den extremaste posi­tion man kan stöta på är autismen. I denna drar sig indivi­den (subjektet) till­baka från yt­tervärlden. Man kan säga att kontakten med verkligheten förloras. Därvid sker en förflytt­ning från den yttre verkligheten till en annan och inre scen - den inre scen där (vid analys av indivi­den (subjektet) ) samma personer åter­finns som tidigare fanns i det yttre. Hela upp­trädandet kommer att betingas av de speciella förbindelser till dessa som nu etableras. (Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens patologi.)

(8) Ideologierna (Schilder) är system av idéer och konnotationer, vilka människorna disponerar för att kunna styra sina hand­lingar bättre. De utgör mer eller mindre medvetna eller omed­vetna tankar med stor emotionell laddning. Av sina bärare uppfattas de som resultat av det rena förnuftet. Emellertid skiljer de sig ofta inte från religiösa övertygelser, med vilka de delar en hög grad av inre evidens och brist på empiriska bevis. Ideologierna är en grundläggande faktor i organiserandet av li­vet. (El Proceso Grupal: Técnica de los grupos operativos. De operativa gruppernas teknik.)

(9) Den friske indivi­den (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och om­vandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiralpro­cess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdo­mar av verklighe­ten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett inte­grerande sätt. (El Proceso Grupal: Una nueva problemática para la psiquiatría. En ny problematik för psykiatrin.)

(10) Vårt ­begrepp "aktiv anpassning" är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen (subjektet) förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv. Sålunda formas en permanent spiral i vilken den sjuke - som befinner sig i be­handling och förbättras - samtidigt utövar en påverkan på hela familje­kretsen, vars strukturer därigenom modifieras (härvid framkallas en fort­skridande avalienering i såväl inre som yttre grupp). (El Proceso Grupal: Grupos familiares. Un enfoque operativo. Familjegrupper. Ett operativt fokus.)

(11) Språkröret är den som i en grupp i ett visst ögonblick säger och lyfter fram något. Detta något är tecken på en gruppro­cess som fram tills detta ögonblick förblivit latent eller impli­cit, liksom dold inom gruppens totalitet … Språkröret är inte medvetet om att han uttrycker något som i detta ögonblick är gruppsignifikativt. Det som uttrycks upp­levs av honom istället som något eget. (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrörskonceptet.)

Språkröret är … en given situations sändebud, språkrör för det medvetna eller omedvetna budskapet, och söker uppnå en begriplig situation ... (De próxima edición: El concepto de portavoz. Språkrör­skonceptet.).

Historien om en brytning: psykiatri, psykoanalys och socialpsykologi hos Pichon-Rivière.

Av Fernando Fabris

Denna text är baserad på föreläsningar som gavs den 16 och 20 oktober 2004 på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière.

Fernando Fabris är socialpsykolog och licenciat i psykologi och lärare på La Primera Escuela Privada de Psicología Social fundada por Enrique Pichon-Rivière. Han är för närvarande aktuell med en nyutkommen biografi över Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Génesis e irrupción de un pensamiento nuevo). Buenos Aires. Editorial Polemos, 2007. 

Jag kommer i det följande att ta upp ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” utifrån ett historiskt utvecklingsperspektiv relaterat till den kontinuitet och de brytningar detta implicerade visavi Sigmund Freuds och Melanie Kleins psykoanalytiska tänkande. Under olika faser av sitt liv kom Pichon-Rivière att passera genom olika typer av praktik och teoretiska ramar fram tills det att han under de sista tjugo åren frambringade en originell begreppsram, vilken - vad avser grundläggande aspekter – skiljer sig från det som funnits dessförinnan även om mycket också bibehålls.

Jag syftar här nedan till att reflektera kring historien om hur detta tänkande blev till, vilka faser och former av praktik det genomgick samt vilka dess influenser var; och hur Pichon-Rivière - från 1956 fram till 1977 - utvecklade en originell teori och ett eget teoretiskt tänkande.

1932, när Pichon-Rivière var 25 år gammal och medicinstuderande, tog han anställning på Asilo de Torres (nära Lujan i Provincia de Buenos Aires). Det rörde sig om ett hem för mentalt efterblivna bland vilka det också fanns några psykotiska patienter. Samma år skrev han artiklar i Nervio, en kulturtidskrift med anarkistiska tendenser. Dessa till stor del okända texter är mycket betydelsefulla i och med att åsikter om konst och kultur här framfördes i vilka den Pichon-Rivière, som i 50-60-årsåldern skapade ett eget psykologiskt tänkande, tycktes vara närvarande. Picasso sade att det tog honom många år att måla som barnen gör; i viss mening skulle man kunna säga att det tog Pichon-Rivière nästan tre decennier att utforma ett teoretiskt tänkande som svarade mot hans tankar och kosmovisioner under yngre år. Under dessa inledande år fanns redan två teman närvarande: vansinnet och skapandet, vilka är två sannskyldiga ledmotiv genom hela hans verk.

Fyra år senare (som just färdig läkare) började han arbeta på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda). Utgående från en viss typ av praktik samt inom en teoretisk referenskontext kännetecknad av avancerad psykiatri (den ”ny-jacksonska”) - och innan han tog till sig den psykoanalytiska referensramen – kom han fram till idén om beteendet som en ”totalitet i dialektisk utveckling”.

Samtidigt började psykoanalysens inflytande göra sig gällande i Argentina. Tillsammans med två eller tre andra personer på Hospicio de las Mercedes studerade Pichon-Rivière psykoanalytiska texter. Under 1938 och de följande åren träffade han andra läkare med vilka han formade en grupp som gav upphov till en kraftfull inledande psykoanalytisk rörelse, vilken 1942 grundade Asociación Psicoanalítica Argentina (APA). I överensstämmelse härmed kan vi se att Pichon-Rivières texter redan från och med 1941 är tydligt psykoanalytiska. Under de föregående åren – mellan 1932 och 1940, en period under vilken han som sagt innefattades i den kliniska psykiatrins ram – kan man inte finna någon psykoanalytisk referens med undantag för några texter (år 1934) avsedda för publicering i vilka han jämför Freud, Adler och Jung. Från 1941 och fram till 1954 hittar vi däremot inte någon text som inte är tydligt psykoanalytisk.

Vad erbjöd då psykoanalysen? Möjligheten att förstå beteendens omedvetna innebörder samt intervenera på ett operativt sätt genom att modifiera deras patologiska aspekter. Den tidens – och fortfarande dagens – psykiatri begränsar sig i allmänhet till en endast symtomatisk (fenomenologisk) beskrivning. Den nya psykoanalytiska vetenskapen hävdade att under denna helhet av symtom och tecken fanns omedvetna innebörder som förklarade den psykiska sjukdomen. Genom att ”operera” gentemot dessa kunde man modifiera sjukdomens utveckling. Utan att överge många av den kliniska psykiatrins bidrag övergick Pichon-Rivière till att placera sig inom psykoanalysens teoretiska schema, vilket förblir hans dominerande referensram fram till 1954. Om Ni läser Pichon-Rivières texter från 1941 till 1954 kommer Ni alltså att finna en psykoanalytiker i stil med Sigmund Freud eller Melanie Klein (i vissa avsnitt av dessa texter antyds eller skisseras dock ifrågasättanden av aspekter inom det psykoanalytiska tänkandet).

Ovannämnda psykoanalytiska etapp kan också tänkas som moment eller sub-etapper. En undersökning jag just avslutat (som publiceras nästa år) gjorde det möjligt för mig att föreslå existensen av inte bara en etapp, som föregick den psykoanalytiska, utan även att den psykoanalytiska kan delas in i tre moment: en som går från 1941 till 1945, en andra som går från 1946 till 1950 och en tredje, som går från 1951 till 1954.

Vad är då det viktiga i den etapp som inleds 1941? Själva accepterandet av psykoanalysen och inkluderandet av omedvetna determinanter för att förstå beteendet. Och i etappen som inleds 1946 – vad var det som framträdde? Teorin om ”den enda sjukdomen”, alltså en originell hypotes om sjukdomens ursprung. Vad är det teorin om ”den enda sjukdomen” utsäger i komprimerad form i de termer den då formulerades? Att underliggande till alla psykiska sjukdomar finns en central psykotisk kärna av depressiv natur. I det ögonblick Pichon-Rivière formulerar teorin om ”den enda sjukdomen” var han freudian. Vad han säger implicerar emellertid en viktig skillnad avseende Freuds tänkande i och med att den främsta referenten i teorin om ”den enda sjukdomen” inte utgörs av Oedipuskomplexet, utan av ovannämnda centrala psykotiska kärna. Samtidigt med detta bidrag formulerar han samma år, 1946, sambandet mellan ”det kusliga” och ”det fantastiska”.

Pichon-Rivière var alltså en freudian som såg och konceptualiserade med hjälp av sina egna ögon. I behandlingen av psykotiska patienter var det uppenbart att en psykos kunde omvandlas till neuros och en neuros till psykos och att såväl psykosen – vilken är så skrämmande att tänka – som neurosen har något gemensamt. Att hälsa och sjukdom samexisterar i varje människa, att friska personer i sig har psykotiska aspekter; men inte bara detta, utan även att psykotikerna har friska och kreativa aspekter. I grund och botten utgjorde den strukturella frågan något gemensamt för bägge patologierna: alla sjukdomar utgjorde försök att undfly, göra sig av med eller undvika kontakten med en psykotisk kärna av depressiv natur, en tanke som Pichon-Rivière formulerade i september 1946 och sedan håller fast vid under resten av livet.

Under den epok han formulerade denna tanke kan vi i hans texter inte finna någon kleiniansk teoretisk referens med undantag av den om ett tidigt överjag i förhållande till modern. Upptagandet av kleinianismen ägde rum några år senare.

Det är med andra ord så att när Pichon-Rivière lyfte fram teorin om ”den enda sjukdomen” - i vilken han fäster stor vikt vid de arkaiska (psykotiska faktorerna) - så håller han också på att smälta en praktik, som kom honom att dra slutsatser, vilka i hög utsträckning närmade honom till kleinianismen, något som delvis förklarar varför han 1951 ger sig in i det kleinianska tänkandet med sådan emfas. Jag pratade med Ana Quiroga om detta, när jag till henne förmedlade en observation jag gjort om Pichon-Riviéres egen stil vad gäller teoretiska modifikationer; han ger intryck av att först ha studerat något mycket noga innan han assimilerar det – men när han väl accepterat det gör han det fullt ut.

Under perioden av mest aktiv anslutning till freudianismen – mellan 1946 och 1948 – skrev han fjorton viktiga artiklar. Från 1949 till 1951 skrev han nästan ingenting. Under dessa år sker mötet med det kleinianska; han börjar studera det och blir övertygad. 1951 är han – som en ny text klart framvisar – klart positionerad som kleinian.

Vad är det då hos Klein som intresserar honom? Det är den här tanken om att de tidiga faktorerna (förknippade med det första levnadsåret) är determinerande; han är mycket intresserad av förhållandet mellan det depressiva och det schizo-paranoida. Ett tredje tema hos Klein, som intresserar honom mycket, är objektrelationerna; alltså vad subjekten gör med de inre objekten i psyket.

Vilka är de inre objekten för Klein? Modern, fadern, bröstet, penisen, vaginan, i magen etc. Dessa utgör ”de andra” eller delar av ”de andra”, vilka babyn och således också vi relaterar till inom en del av oss livet igenom (enligt Kleins sätt att tänka); med andra ord personer eller delar av personer som är ”inskrivna” i vår inre värld.

Utifrån vad är Pichon-Rivière intresserad av begreppet ”objektrelation”? Utifrån sitt intresse för att utveckla ett totaliserande perspektiv och förstå beteendet som en helhet i dialektisk utveckling. Under dessa år på femtiotalet innebar totalitet – på grund av vad som var dominerande på kulturell och ideologisk nivå i världen – nödvändigtvis enhet mellan subjekt och värld. Med andra ord finns det en oundviklig aspekt, som inte bara utgörs av den totaliserande förståelsen av subjektets inre värld, utan samtidigt av människornas enhet med världen. Klein bidrog på något sätt med element till detta; att inte bara se subjektets relation med sina omedvetna innebörder, utan också hur dessa omedvetna innebörder utgjorde en representation av personer eller delar av personer, med andra ord ”någon annan”. Här modifierar Pichon-Rivière gradvis sin teori om ”den enda sjukdomen”. I den föregående freudianska ramen var det den psykiska konflikten i sin helhet som projicerades till psyket, kroppen eller den yttre världen. Från och med nu kommer det att vara var och en av en konflikts – tidigare dissocierade – poler, vilka som delobjekt projiceras till det ena eller andra området.

En fjärde aspekt, som gör Klein intressant för Pichon-Rivière, är påståendet att den av Freud postulerade primära narcissismen inte existerar och att subjektet redan från början - från födsloögonblicket - relaterar till andra. Kleinianismen närmade sig alltså i mycket ett förbindelseperspektiv; ett perspektiv i psykologin som lade betoningen på att förstå en person i hennes relationer till andra.

Men något hände som gjorde att Pichon-Rivière fortsatte vidare och inte stannade inom de kleinianska referenskoordinaterna. 1955 grundade han IADES (Instituto Argentino de Estudios Sociales) varifrån han började utföra undersökningar i samhället genom opinionsenkäter; vid några tillfällen gjorde han även samhällsinterventioner. Mer än tidigare intresserade han sig för samhällslivet som något helt. Men det handlade inte bara om nya intressen eller omformulering av praktiken. Det handlade om en i grunden mer substantiell modifiering av hans begreppsliga schema: två texter från 1956 visar otvetydigt på detta. Den ena är Comentario final al libro de Franco Di Segni ”Hacia la pintura” (Slutkommentar till Franco Di Segnis bok ”Om målningen”; Från El Proceso Creador (Den skapande processen) och där felaktigt daterad till 1955) och den andra Teoría del vínculo (Förbindelseteorin); sistnämnda återger föreläsningar till största delen framförda under 1956.

Vad säger Pichon-Rivière i dessa texter? Att objektrelationsteorin (centralt begrepp i kleinianismen) är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Jag citerar: ” ... vi är vana vid att använda objektrelationsbegreppet i den psykoanalytiska teorin, men förbindelsebegreppet är mycket mer konkret” (Förbindelseteorin). ”Psykoanalysens objektrelationsteori är fattig i jämförelse med förbindelseteorin. Objektrelationsteorin har bara en riktning, medan förbindelseteorin visar på multipla relationer; den utgör en psykosocial utveckling av objektrelationerna som gör livet i en grupp förståeligt” (Förbindelseteorin). ”Man skulle kunna säga att objektrelationsbegreppet ärvs från den atomis­tiska psyko­login”. (Förbindelseteorin).

Första frågan: han myntade ett begrepp - ”förbindelse”. Den teoretiska förändringen fick metodologiska konsekvenser: för att förstå mänsklig subjektivitet var den kliniska erfarenheten inte tillräcklig. I ovannämnda texter underströk Pichon-Rivière det nödvändiga i att varje inrättning för psykopatologi till sitt förfogande skulle ha en avdelning för social forskning. Det kliniska och det sociala (mottagningen på Calle Copérnico respektive IADES) markerade ett åtagande, vilket rörde sig om ett ömsesidigt berikande.

Förbindelsebegreppet som uppenbarade sig detta år, 1956, var långt utvecklat och innehöll nästan alla sina centrala komponenter: subjekt, objekt, det tredje, kommunikation, lärande etc. Här framträdde hierarkiserade de beteendebegrepp han hade hämtat från Daniel Lagache med början 1951. Från 1956 (och till 1957) framträder nästan samtliga de begrepp, som kommer att definiera Pichon-Rivières Konceptuella, Referentiella och Operativa Schema (ECRO); begrepp som givetvis kommer att genomgå fortsatt utveckling under de följande tjugo åren. Vissa begrepp – som ”förbindelse” eller tanken om dialektisk spiralprocess – var nästan färdigutvecklade. Andra är på väg att formuleras eller befinner sig i början av sin teoretiska utveckling: språkrör, emergent, grupp, det existerande, ny emergent, psyko-socio-historisk kontext, triangulär situation, operationellt fält, fullständig mångfacetterad forskning etc. Vi stöter till och med på behovsbegreppet (känslomässiga behov), som han arbetar med dels på egen hand, men även tillsammans med José Bleger; och flera år senare framträder det återigen - omdefinierat.

Varför formulerade han dessa nya begrepp? Vilka teoretiska och praktiska behov fick honom att föreslå dessa ord? Vilka utforskade processer anspelar dessa begrepp på? Varför förbindelse, dialektisk spiral, språkrör, emergent? En nyck? Ett legitimt behov? Till en början var det för att förstå och utveckla en praktik; botandet av psykiska sjukdomar. Många år tidigare – redan på fyrtiotalet när han var ansvarig för inläggning av patienter på ett psykiatriskt sjukhus; alltså dit patienterna först kommer – hade Pichon-Rivière observerat att patienten var ett ”sändebud” från sin grupp. Han noterade att det fanns ett ömsidigt orsakssamband (om vi uppfångar de olika relationstyper patienten etablerar till sin familjegrupp samt benämner de olika beteendetyper han eller hon manifesterar gentemot var och en i gruppen kommer vi att få en inre beskrivning av ett kliniskt tillstånd (Förbindelseteorin)) mellan det som hände med den sjuka personen och dennes närmaste omgivning (grupp).

Detta var något som kunde konstateras empiriskt av var och en som höll på med denna uppgift. Pichon-Rivières genialitet bestod i att föra över detta till teoretisk mark. Det tog honom åtminstone tio år att omvandla denna observation till en samling begrepp, vilka kunde fästa uppmärksamheten härpå. Det fanns saker, som inte kunde förklaras utifrån dittillsvarande (psykoanalytiska) begrepp. En av dessa var att personen stördes inte bara av sina inre objekt, utan samtidigt även av de andras beteende, vilket placerade honom eller henne i rollen som budbärare avseende de spänningar som fanns inom familjegruppen. Med de nya begreppen underströk Pichon-Rivière hur förbindelsen, interaktionen, gruppen och det sociala inverkade. Det är ingen tillfällighet att idén om (psykosociala, sociodynamiska, institutionella) miljöer dök upp 1956 och att den fjärde principen vad gäller beteendets konfigurering formuleras strax efter denna tidpunkt. De tre andra principerna hade formulerats 1943 i termer av ”funktionell enhet”, ”mångkausalitet” och ”fenomenisk mångfald”. I början av femtiotalet övergår termen ”funktionell enhet” till benämningen ”genetisk och funktionell kontinuitet”. Om han väl, som redan nämnts, formulerar ”principen om strukturernas rörlighet” efter 1956 är det ändå så att han redan 1938, när han talar om de olika psykotiska strukturerna, refererade till att ”alla förändringar och övergångar mellan en struktur och de övriga är teoretiskt sett möjliga och också sker i praktiken; vare sig man jämför olika psykoser sinsemellan eller om man fokuserar endast på en och samma psykos' utvecklingshistoria”.

Han säger att frågan inte bara rör subjektets relationer till de inre objekten, utan också relationen till de yttre objekten, förbindelserna, gruppen, samhället; att dessa faktorer har en speciell inverkan avseende beteendets formande; och att varje undersökning uteslutande inriktad på subjektets relation till den inre världen nödvändigtvis kommer att bli endast partiell. Patienten är språkrör inte bara för sig själv och sina konflikter, utan också för den grupp han eller hon tillhör. ”Den förvirrade indi­viden söker rekonstruera inte bara sin personliga värld, utan även strukturen som helhet - i första hand då familjestruktu­ren, i andra hand den sociala strukturen” (Förbindelseteorin). ”En patients förvirringstill­stånd kan ses som försök till rekonstruktion av den inre och yttre världen som enhetlig struktur” (Förbindelseteorin). Ett föregripande av denna sociala uppfattning om subjektiviteten kan man finna i den ”globaliserande” tolkning av Lautréamonts liv och verk som Pichon-Rivière genomför 1946. I de kliniska texterna från samma tid är det teoretiska perspektivet nästan uteslutande intrasubjektivt, vilket överensstämmer med den freudianska grund utifrån vilken han konceptualiserade sin praktik.

Den tanke om en dialektisk spiral, som uppträdde vid samma tid, underströk en uppfattning om rörelse i vilken upprepningen av det obearbetade arkaiska (disposition) inte är det primära, utan endast utgör del av en mer omfattande bana som i gradvisa spiralsvängar går från det enkla mot det komplexa. Pichon-Rivière formulerar - jämfört med Freud och Klein – en annorlunda idé om rörelse. Hos honom tenderar beteendet eller subjektiviteten generellt främst i riktning mot större komplexitet, ett växande och ”sig tillägnande av världen” samt en ömsesidig omvandling i subjektets relation till denna. Det är därför inte heller en tillfällighet att han nu för första gången talar inte endast om ”psyko-socio-historisk kontext”, utan om ”situation” (han använder även ordet ”omgivning”). Det psykoanalytiska perspektivet, som ensidigt fokuserar på subjektets mer arkaiska aspekter, kan bortse från situationstanken eller ”här-och-nu med någon annan”; Pichon-Rivière gör det inte. Han börjar nu även inom APA att insistera på tanken om ”här-och-nu” och betraktar detta ”presens” inte bara som överföringsprocess (eller helt enkelt upprepning av det förflutna), utan också som något reellt existerande (och en kreativ möjlighet).

Det fanns mycket som influerade i dessa förändringar. Kort före 1956 kom han i kontakt med George Herbert Meads tänkande; denne bidrog med basala idéer i stil med ”den generaliserade andre”, som gjorde det möjligt att på ett mer djupgående sätt förstå den sociala process genom vilken den inre världen konstrueras. En annan influens var Kurt Lewin, vilken utifrån Gestaltperspektivet – uppkommet i Tyskland i början av 1900-talet – tillhandahöll nyckelbegrepp gällande förståelsen av interaktionsprocesser. Vid denna tid integreras det surrealistiska inflytandet på ett märkbart sätt i hans vetenskapliga produktion – såväl vad gäller nya former av praktik (gruppsliga och sociala) som i sättet att teoretisera.

Slutligen framträdde på ett uppseendeväckande sätt ett filosofiskt fundament, vilket vid den tiden uttrycktes på en specifik (psykologisk) teoretisk nivå; alla begreppen i hans konceptuella schema fördes här samman på ett sådant sätt att det från och med nu är omöjligt att förstå Pichon-Rivières tänkande utanför denna filosofiska referensram. Jag syftar på den materialistiska dialektiken, som han studerar med särskilt intresse mellan 1952 och 1954. Om väl Pichon-Rivières förhållande till detta tänkande finns sedan lång tid tillbaka – närvarande redan i texterna från 1932 – så övergår det nu till att bli ett fundament för hans psykologiska teori under just de år när han lägger fram begreppen förbindelse, spiral i kontinuerlig rörelse etc. Man kan säga att Pichon-Rivière från och med 1956 på ett mycket originellt sätt ”skrivs in” i en dialektisk materialistisk strömning av psykiatrin och psykologin. Kort därefter kan vi för första gången (i en text från 1961) möta denna filosofiska anknytning explicit.

Det är för mig väsentligt att markera detta moment av särskiljande och brytning med det dittillsvarande. När vi studerar ”Teorin om beteendet” och ”Teorin om den enda sjukdomen” i sina senare formuleringar (1965, 1967, 1971, 1972) – så finns dessa i redan ”avslutad” form. Men för att förstå det specifika med denna teori och Pichon-Rivières tänkande i sin helhet krävs att man förstår den historiska process genom vilken detta konstituerades. Härigenom kan man förstå den konkreta innebörden i hans teoretiska brytning; de förändringar, vilka – som Pichon-Rivière poängterar - ”nödvändigtvis ledde till en definition av psykologin som i strikt mening social psykologi”. (Och förtydligandet att) ”Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och del­vis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaga­nalys) - innebar formulerandet av dem en brytning med det or­todoxa psy­koanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bidra till att sprida” (Prologen till El Proceso Grupal).

Efter att ha genomfört denna historiska rekonstruktion framstår det nu som klart för oss vad ”ortodox psykoanalys” innebär: till en början det freudianska tänkandet och därefter kleinianismen.

Men låt oss övergå till ett tema kring vilket det råder polemik inom och utanför vår Skola sedan nästan fyrtio år tillbaka: Vad betyder brytning? I princip innebär det differentiering och skapande av något nytt. Ur dialektisk synvinkel finns i en brytning åtminstone tre samexisterande ”moment”: a) negation av det dittillsvarandes substantiella aspekter; b) bibehållande ”på annat sätt” av det dittillsvarandes aspekter och c) dialektiskt överskridande (möjligen ska det spanska superación här översättas med ”upphävande” istället för ”överskridande”; i hegeliansk mening innebär ”upphävande” såväl ”bevarande” som ”förändrande”/övers. anm.) och det nyas framträdande. Överskridandet (eller upphävandet; se ovan) - den tredje komponenten i brytningens dialektik - utgör den viktigaste aspekten. Det är överskridandet som gör att det nya är något annat än det dittillsvarande, fastän man kan igenkänna det nyas rötter i det förutvarande.

I ovanstående mening finns många aspekter från såväl psykiatri som psykoanalys bevarade i det tänkande Pichon-Rivière formulerar och utvecklar från mitten av femtiotalet. Låt oss som exempel ta analysen av omedvetna processer, vilket är ett oförnekbart arv från den psykoanalytiska teorin; metaboliserat bevaras det (det vill säga ”på ett annat sätt”) inom den pichonianska konceptuella ramen.

I uppgiften som samordnare i en lärogrupp handlar det bland annat om att undan för undan förstå det skeende av medvetna och omedvetna innebörder som vecklar ut sig. Något liknande händer i den psykoterapeutiska uppgiften. Fokuseringen på de omedvetna processerna (något prioriterat i psykoanalysen) genomgår en förändring i den pichonianska tänkandet. De tolkas eller kommer i fokus endast i förhållande till de svårigheter eller hinder som uppträder i relationen (prioriterad) mellan individerna (subjekten) och deras uppgift. Man kan säga att hos Pichon-Rivière är analys eller intervention avseende det implicita eller omedvetna något som blir underordnat analysen av ovannämnda relations kvalitet. Om subjektets relation till sin uppgift utvecklas i spiralform, som en huvudsakligen kreativ rörelse, tolkar man inte de omedvetna innebörderna i och med att dessa undan för undan spontant blir explicita.

I början av denna brytningsprocess (1956, 1957, 1958 etc) uppfattade Pichon-Rivière sig själv som psykoanalytiker. Ett antal år senare (1971) skrev han i prologen till El Proceso Grupal att ”Jag tror att denna brytning innebar ett sann­skyldigt 'epistemologiskt hinder' och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publice­ras”.

1948 hade han grundat Instituto Pichon-Rivière, också kallat Clínica de la Calle Copérnico eller Instituto Privado de Asistencia, Docencia e Investigación. Det var vid den institutionen han i sällskap med många disciplar utvecklade sin psykoanalytiska period. Efter att 1955 ha skapat IADES (se ovan) dyker Primera Escuela Privada de Psiquiatría upp 1959; det är där han ger kursen i dynamisk psykiatri tillsammans med en grupp disciplar av vilka speciellt José Bleger är framträdande.

Vid den här tiden har det heller inte på flera år gått så bra för honom med APA. Efter att ha varit president för organisationen vid tre tillfällen (1946, 1950 och 1951) hade en långsam marginaliseringsprocess inletts från institutionens sida; den överensstämde objektivt sett med att Pichon-Rivière teoretiskt avlägsnade sig från några av psykoanalysens grundläggande premisser.

Från mitten av femtiotalet utformade han ett tänkande som var oacceptabelt inte bara för APA, utan även för psykoanalysen i sig. Det var oacceptabelt att vare sig ge de verkliga relationerna till världen en central plats eller att formulera en samhällsåskådning avseende subjektiviteten och en dialektisk prospektiv vision vad gäller den mänskliga naturen. Pichon-Rivière höll på med ett ”rangordnande” som inte bara berörde analysen av fantasivärld och intrasubjektiva fenomen, utan även analysen av interaktion, gruppsligt och socialt. Enligt honom var de sistnämnda co-determinerande för den inre världens innehåll och för vartåt subjektens beteende orienterades.

Den nya inriktningen innebar en perspektivförändring och en brytning med viktiga psykoanalytiska premisser. Därför refererar han redan 1956 till behovet av en (i utvidgad mening) social psykologi.

1962-63 övergick Escuela de Psiquiatría till att kallas Escuela de Psiquiatría Social och 1967 till att direkt benämnas Escuela de Psicología Social. Pichon-Rivière själv började definiera sig inte som ”psykoanalytiker” utan ”socialpsykolog”. Denna fråga kom att skapa förvirring bland vissa av hans disciplar, som föredrog att fortsätta betrakta honom som psykoanalytiker; de avvisade omdefinitionen. Under dessa år fick Ana P. de Quiroga en mycket viktig roll; hon förmådde förstå och följa med i de teoretiska och praktiska omdefinitioner, som – i en ny spiralsväng – var igång sedan mitten av sextiotalet.

Möjligen kan det nu framstå som mer tydligt att socialpsykologin är ett originellt teoretiskt perspektiv, vilket lutar sig mot en lång historia från vilken det såväl hämtar näring som framspringer ur. Socialpsykologin är ett teoretiskt perspektiv och inte ett tillämpningsområde eller ett slags uppgift; man är inte socialpsykolog endast genom det faktum att man arbetar med grupper eller samhälle eller därför att man är upptagen med uppgifter som syftar till förbättrad hälsa och sjukdomsprevention. Man är socialpsykolog genom att ta till sig och praktisera ett – av Pichon-Rivière skapat – teoretiskt schema i vilket en uppfattning om individen (subjektet) och historien finns ”inneboende”. Varje slags uppställt motsatsförhållande mellan kliniskt och samhälleligt-gruppsligt kan – med undantag för olika tekniska specificeringar – endast komma sig ur ett förnekande av Pichon-Rivières teoretiska brytning med psykoanalysen; eller omvänt att man söker reducera socialpsykologins komplexitet till dess pedagogiska, sociologiska eller filosofiska komponenter. I Pichon-Rivières socialpsykologi bildar det kliniska och det gruppsligt-samhälleliga en oupplöslig enhet; att skilja dem åt är att förvränga något som utgör ett oalienerbart identitetsdrag i hans tänkande.

Översättning: Sören Lander

Senast uppdaterad 070713

ERFARENHETER 2004-12. Del X. Seminarie operativ grupp «learning by doing».

Inledning. Så här presenterades seminariet:

Sören Lander, som är psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning, har länge intresserat sig för den psykody­namiska tera­pins utveckling i Sydameri­ka. Han har översatt texter av den argentinske läkaren, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Riviére samt via besök i Argentina och Spanien skaffat sig ytter­ligare kunskaper om argentinskt grupptänkande.

Pichon-Rivière har haft stor betydelse för synen på grup­per i Latin-Amerika och är bland annat upphovsman till det gruppkoncept som går under namnet operativ grupp. Det gruppoperativa konceptet (med ett samhällsperspektiv närvarande) kan användas vid undervisning, gruppbehandling, handledning etc och bygger på såväl psykody­namiskt, gestaltpsykologiskt som systemteoretiskt tänkande. Beroende på vad man tänker sig att konceptet ska användas till kan gruppstorleken variera mellan 5-6 och 20-25 personer.

Seminariet kommer att ske i form av learning by doing. Det innebär att den gruppoperativa metoden tillämpas som del av undervisningen (som ju handlar om operativ grupp). Sättet att arbeta kommer att an­passas efter antalet deltagare. Seminariet beräknas pågå från 10.00 till 16.00 med avbrott för lunch. Deltagarantalet är begränsat till 10 deltagare.

Tidsrymd: 10.00 – 16.00.

Dagsschemat såg ut på följande sätt:

10.00 Introduktion. Presentation av de närvarande.

10.15 Föreläsning.

11.00 Instruerande av observatör (1) för förmiddagens smågruppsdis­kussion.

11.10 Smågruppdiskussion (med samordnare och observatör).

12.00 Lunch (för samordnare och förmiddagsobservatör först 10 min emergentframplockning).

13.30 Återsamling och presentation av förmiddagens emergenter. Val av observatör för eftermiddagens smågruppsdiskussion.

13.50. Instruerande av observatör (2) för eftermiddagens smågrupps­diskussion.

14.00 Smågruppsdiskussion (med samordnare och observatör).

14.50/15.00 ca Kaffe/Paus (för samordnare och förmiddagsobser­vatör först några minuters emergentframplockning).

15.00/15.10 Återsamling. Presentation av smågruppsdiskussionens emergenter. Avrundande diskussion.

16.00 Slut.

Inledning

Prick klockan 10.00 kommer jag ut i foajén och möter gruppdeltagarna, som sedan sitter ned i lite av en «hästskoform» med OH-apparat längst fram och min stol placerad lite för sig själv till vänster.

Föreläsningsdelen inleds med en beskrivning av dagens schema. Därefter följer en beskrivning av Pichon-Rivière, hans utvecklingsprocess och fram till utvecklandet av konceptet operativ grupp ... inslaget om hur Pichon utbildade patienter till skötare väcker viss munterhet. Sedan mer fokus på operativ grupp med hjälp av figurerna «dialektisk spiral», «vektorsmodellen» ...

När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikali­teterna” (in­dividerna med sina ”subjektiviteter”). Detta kan illustreras genom att jämföra med vad som händer om en sten kas­tas i en damm med spegelblankt vatten: Stenen träffar ytan ... ringar sprider sig på vattnet ... samtidigt sjunker stenen mot botten och för undan vattenväxter på sin väg nedåt ... när stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet, som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” ... Man kan här tänka sig att det stundtals inte framstår som tydligt VEM som kastade stenen; inte heller NÄR, HUR eller VARFÖR. Det här ger också upphov till olika ”berättelser”.

Gruppens första uppgift att lösa efter föreläsningen blir att dels bestämma sig för om man ska ha en eller två observatörer under dagen (en på förmiddagen och en annan på eftermiddagen), dels vilka den eller de ska bli.

Jag talar om att arbetssättet består i att reflektera omkring föreläsningen i gruppform som ett led i learning by doing.

Därefter går jag ut med den som utsetts att bli förmiddagens observatör och ger en kort introduktion om rollen ... att helt enkelt observera – och specifikt vara uppmärksam på vad som kännetecknar öppning, mitt och stängning av gruppen – samt att veta om att jag eventuellt kommer att be om en kort feedback från observatören mitt under sessionen (och då tillåts inga frågor eller reflektioner tillbaka till observatören) ... ungefär som att stoppa en film ... och när feedback är färdig «rullar filmen vidare» ...

När vi sedan kommer in igen sätter jag mig tillrätta och väntar ... varpå gruppen börjar reflektera.

Några teman under förmiddagens smågruppsdiskussion.

... att det leder tankarna tillbaka mot 70-talet, miljöterapeutiska behandlingsenheter, missbruksvård och behandlingshem ...

Pichon-Rivières förhållningssätt känns besläktat med detta.

Hur kan den operativa gruppen användas för arbetsgrupper ... och är det bra för arbetsgruppen ... detta med förändring?

Om det handlar om behandling - hur jobbar man då?

Det verkar som att operativa grupper är mer för kollektiv eller sjukhus.

Inte så relevant för krisgruppscenter? Där jobbar man ju med gemensam uppgift!!

Konen? Vad är det för mål med den här gruppen? Att reflektera?

Att användas i handledningsgrupper? Missbruksvård och psykiatri?

Motsatsförhållande demokrati-hierarki. Pichon-Rivière är demokratisk!

Det blir mer snurr på spiralen om den är demokratiskt uppbyggd ... och målet kan då också förändras!

Det är nödvändigt att koppla till egna erfarenheter när man tar in ny teori.

Jag kommer från en annan kultur ... och känner inte till ert 70-tal.

Det är för mycket av detta med den egna historien ... plötsligt är det här ingen grupp!

Det här är viktigt! Jag var inte född på 70-talet. Jag har inte alls den här erfarenheten.

Jag har erfarenhet från gruppkonferens på min utbildning. Att diskutera själva modellen ... diskutera hur VI ser ut i den här modellen ...

Jag intervenerar här och ber observatören komma in med sina synpunkter: «Stoppa filmen» ... bara lyssna och kommentera inte eller fråga ... därefter «rullar filmen vidare»!

Observatör (1): Jag var osäker på hur mycket att skriva ... jag uppfattar att gruppen pratat om hur man kan göra ... kopplat det till arbetslivet ... tillbaka mot någon tydlighet ... mycket teori ... historien in istället för här-och-nu ... Spännande att se hur det kommer fram. Man börjar diskussionen med mycket associationer ... går fram mot historiska rötter ... och till situationen idag. Hur är det idag och hur att använda teorin idag ... en diskussion om individuella mål och gemensamt mål.

Jag kommenterar: Och så «rullar filmen vidare» …

Homogent-heterogent ... det kom fram att vi inte är homogena ... är det bra att vara överens om allt?

... Nu har vi en gemensam grupperfarenhet ... att diskutera detta.

Jag har lätt för att bli «observatör» och reflekterande i en grupp ...

Jag intervenerar här: Var observatörens reflektioner den första historieskrivningen om gruppen?

Hur ska vi gå vidare här-och-nu? Jag tror att det nu börjar handla mer om oss ... och då blir det mer känsligt!
Vad är mitt «damm» i gruppen och vad är andras «damm (apropå «stenen i källan»)? Det är svårt att sortera eget «damm».

Förmiddagens smågruppsdiskussion slutar här

Emergentframplockning från förmiddagens smågruppsdiskussion.

Observatören: Försiktigt diskuterande om teori etc. Många av reflektionerna kunde jag själv ha sagt. Hon som sa ifrån om «utanför» etc blev egentligen också «observatör» ... Kanske det är så att den som är (på väg att bli) utanför gruppen får en (implicit) roll som «observatör»?

13.30 Emergentpresentation.

Öppningsfas: Ett förutsägbart «klimat».

Mittfas: Försök görs att gripa «essensen». Man söker Pichon-Rivière?

Stängningsfas: Ny öppning sker tack vare det som sagts innan!

Vi startar i enlighet med schemat klockan 13.50.

Vi har behov av en observatör ... vi börjar samköra oss.

Det var som att vi inte ville skilja ut oss ur gruppen ... därför att då «ett steg ut»?

Vi är egentligen tillfälligt valda människor som kommer hit och arbetar tillsammans. Man anpassar sig? Vi praktiserar teorin!

Varför sitter vi här? Vad ska vi göra med den här informationen?

Vi satsar lördagen på detta!?

Man vill ha något konkret ... känna sig nöjd när dagen är slut ... ha något med sig och inte bara en erfarenhet.

Var är vi i spiralen? Att få mer kött på den?

Ska vi bestämma oss för ett fokus?

Jag känner mig utanför ... ? Mer förstödd i uppmärksamheten ... hur man närmar sig

gruppens tema?

Var finns vi i «hissen» (obs anspelning på «hissleken» i vektorsmodellen)? Hur hitta fokus/tema?

Jag intervenerar om att när man kan benämna något, så sjunker ångesten.

... och vi blir en grupp!

Vi VÅGAR säga att vi är förvirrade.

Fokus för mig är hur det känns att sitta i en sådan här grupp.

Varje gång vi hittar ett gemensamt tema så blir vi lättade ... det är något som för oss samman? Män söker ledare medan kvinnor söker konsensus.

Jag ber här observatören komma in med reflektioner: Stoppa filmen nu!

Observatör (2): Det är först bekymrat här ... en tung stämning ... ser det på sättet ni rörde er. Frågor om «har vi ändrat på gruppdynamiken? Är «här-och-nu» ... Från «anti-teori» till tystnad ... Man kommer in till «här-och-nu» från olika håll. Sören gör intervention och kommer in – rollbyte ... då händer det något.Försök att få ihop gruppen igen. Många teman om att hitta något gemensamt.

Observatören är här färdig och jag går in och säger «filmen rullar vidare» ...

Vad missförstånd av ord kan göra!
Jag är försjunken i mig själv och lyssnar förstrött ... Placeringen är nog viktig. Mellan två tysta människor ... långt emellan ...

Jag ser mer av er i gruppen än av observatören och Sören där jag sitter nu. Just nu är jag rofylld i den här tystnaden ...

«Språkrör» är inte detsamma som «ledare» i en grupp ... Det kanske inte finns språkrörsroll här ... att ingen behöver ha den rollen eftersom alla här KAN ta den? Språkrör som mottagare av gruppens känslor?

Egentligen försöker vi få kontakt med varandra på känslomässig nivå ... Hur mycket ska man investera? Vi skiljs ju om en stund.

Jag går här in med en intervention om fördjupad aspekt avseende «uppgift» ... att visst finns det en explicit uppgift, men egentligen vet man aldrig helt vad den är ... den förändras också och är inte likadan i slutet som i början.

Hänger det ihop med mål? Målet är väl att förstå hur det är att sitta i grupp. Att reflektera över processen i gruppen ... kanske 8 olika mål i den här gruppen ... det snurrar till det.

Jag går här in med en intervention om hur en gruppmedlem i chilensk operativ grupp beskrev sin upplevelse av vad som händer i gruppen:

Låt mig ge en ”dramatisk” eller ”teatralisk” bild av vad som sker i min grupp:

Till en början söker några av oss i gruppen att trevande uttrycka oss – som om vi sökte tala ”nedsänkta under vattenytan”. De inledande iakttagelserna utgör här berättelser som plötsligt tycks mig ”som från en annan film” … och samordnaren på helspänn sökande emergenter och i blindo (tycks det åtminstone mig) riktande sig mot vem det vara månde i gruppen …

Undan för undan … ”rad” för ”rad” … framträder så språket och dess konsekvenser på scenen … och vi sjunker ned i ”pjäsens” andra del. De säkra fortsätter att sjunka … vi som tvekar fortsätter med vår ”salsa” … och de som inte vet vart de är på väg vill fortsätta sin vandring. Det är egendomligt, men jag märker att ett utrymme för känslor öppnas och att vi börjar kunna dra lärdomar.

Tolkningar dyker upp hos oss. Vi lyssnar uppmärksamt, respektfullt och nu också med förnöjelse. Allt vi säger till varandra får konsekvenser. Till och med när vi pratar om oss själva uppträder förändringar i våra känslor … stundtals sker fantastiska förändringar.

I början uppstår tystnader som vi snabbt söker fylla med ”musik” utan att bry oss speciellt om hur den ”låter”. Idag däremot är tystnaderna långa, uttrycksfulla och delikata. Vi utbyter blickar utan att vara rädda (”där orden dör uppstår musik”) … och vi lyssnar efter våra livsödens resonans.

Plötsligt intervenerar samordnaren och får en emergent att framträda … och som genom magi uppstår en förändring. Vi skakas om … stannar upp … faller … men kommer sedan åter på fötter.

”Kommer det alltid att vara så här? Vad är detta? En opera? En kantat? En roman? En ’lingvistisk’ och känslomässig dans? Eller är det livet självt?” (Hermosilla Ríos, J.: Lenguaje y emociones från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Jag citerar också en rad från en dikt av den spanske poeten Antonio Machado: Vägen blir till när man går. Det här blir avslutningen på eftermiddagens session. Därefter redovisar jag emergenterna (observatören har vid emergentframplockningen sagt att hon inte har något att tillägga förutom dessa):

Öppningsfas: Oro, obekvämt. Vad har vi GJORT?!

Mittfas: Förvirrad. Teori – känslor. Genus, placering, tillhörighet.

Stängningsfas: Omsorg. Gruppen rädd om sina medlemmar.

Konkurrens om språkrörsrollen? Att ta plats i gruppen – på olika sätt (genom tystnad, känslor, teori etc).

Avrundande diskussion

I kursgruppens stängningsfas (dvs den avrundande diskussionen) så pekar observatör 1 (alltså förmiddagens observatör) på hur man lät temat ”Vad har vi gjort?” från den inledande diskussionen i förmiddagens smågrupp hänga kvar utan att egentligen gå till botten med det. Det blev aldrig något tema som blev till fokus. I samband härmed kommer en fråga om vad som är bästa sättet att använda en observatör?

Jag svarar: Bäst är egentligen att observatören – liksom samordnaren – kommer in utifrån. Annars är det nog bra - för grupprocessens skull – att ha samma observatör hela dagen. I och med att denna ”pilotgrupp” är något av ”att pröva på” för att därigenom få smaka på den här formen av grupperfarenhet är det OK att byta observatör (för lärandets och upplevelsens skull).

När nu rollerna i gruppen därefter släpps under avslutningsdiskussionen ger det möjlighet för ett friare erfarenhetsutbyte.

”Vad tycker ni om detta”? Svaret blir att det är spännande med grupp, att man kanske skulle behövt lite mer teoretiskt ”kött på benen” för att förstå mer.

Gruppen är ganska praktiskt inriktad under denna avslutning. Några av de kommentarer som fälls följer här nedan:

Två dagar kanske skulle behövas. Vi fick för lite kunskap för att kunna gå hem och använda den.

Mycket passande för mig med learning by doing i och med att jag inte är så förtjust i att läsa teori. Jag hade gärna fortsatt lite till ...

Jag tror att jag lärt mig något om mig själv.

På Socialhögskolan var det jättestora grupper ... förvirrande och kaotiskt ... men här känns det helt OK att sitta i grupp.

Den här gruppen skapade en trygghet genom hållandet ... det var ett mjukt hållande ... man får vid behov sitta ifred ... Man FÅR bära detta själv utan att behöva ha ut det – och bli övergiven.

Förhållningssättet ... att gruppen är en egen organism. Här var det som att få fram gruppens ”själ”.

Det var inte så mycket prestation.

På Socialhögskolan sattes vi (tvingades) sitta i grupper ...

Jag håller inte med om att det var en negativ erfarenhet från Socialhögskolan ... för mig var det en revolution. JAG blev viktig!.

Vi är här frivilligt ... betalar för detta ... det är viktigt ... annars ofta på utbildningar blir vi ihoptussade i grupper.

Spännande och positivt att se på hur observatörsrollen hjälper gruppen ... man sitter och ser fram emot observatörens inslag. Det är inte störande. Vi visste att ni ändå skulle delta.

Det Sören sade om den första historieskrivningen som gruppen gör (dvs observatörens feedback under förmiddagens smågruppsdiskussion) ... det var intressant”

Mitt svar här var att ”men detta var ju något som egentligen kom från någon i gruppen ... kanske en emergent ... som jag möjligen fångade upp på det här sättet”

Observatör 2: Det var intressant att se att en emergent egentligen kunde dyka upp tidigare ... innan man lade märke till det ... 20 minuter tidigare, men att sedan rullade det hela på – och så dök den upp igen som en diskussion.

Jag säger: Det är kanske ett exempel på vad Pichon-Rivière kallar”ofärdigt tema” ... att det ännu inte är moget och att gruppen måste få fortsätta SIN väg (med sin implicita uppgift) innan den kan ta itu med temat.

Sometimes, in an early stage of group development, problems emerge that are too difficult for the group to work out (Pichon referred to them as ”unripe the­mes”). In this case the flow of conversation leads the group on until a relevant theme catches hold of the group. The interaction becomes deeper in that mem­bers are able to grasp their unconscious feelings and with the help from the group discover what is obstructing their ability to see reality (Rippa/Rippa).

Något måste falla i god jord för att få tillfälle att växa.

En diskussion uppstår här om att det en viss person säger inte landar – men när en annan person säger i stort sett samma sak senare, så blir det en «sanning» som alla lyssnar på.

Sören: Det kanske är så att vissa saker kan bara sägas av en viss person (utifrån sin position? ... och då kanske som språkrör) ... det skulle inte kunna sägas av någon annan.

Jag går här in och beskriver min bild av hur KBT-gruppen fungerar ... att man där följer en viss plan eller tågordning ... att man ska göra vissa saker (uppgiften), men att man inte stannar upp om det dyker upp hinder eller om man behöver «avvika från stigen för att utforska exempelvis en skogsdunge eller skogstjärn innan man fortsätter på stigen».

En gruppdeltagare: Jag är FÖR en integrativ form med både kognitiva och psykodynamiska inslag ... vad gäller KBT så kan det du beskriver, Sören, hända när man lägger betoningen på b:et i KBT – men jag i mitt kognitiva tänkande skulle aldrig hasta förbi om det fanns viktiga stenar att titta på.

Det var nog bra, Sören, att du tog upp det där om språkrör så pass sent och inte från början ... annars skulle vi nog suttit och funderat omkring VEM som är språkför för vad.

Avslutning

Mötet avslutas alltså med en avrundande diskussion. Det är en allmänt posi­tiv och (eventuellt entusiastisk?) stämning. Det är svårt att uppfånga (eller få utrymme för?) avvikande negativa, ifrågasättande, röster. Som samordnare funderar jag under de sista 10 minuterna på om den ”dör­ren” ska öppnas, men avstår på grund av att det skulle störa stäng­ningen av gruppen (även den ”implicit deltagande observatören” sit­ter med dessa funderingar om att det ej funnits utrymme för kritiska tankar; här syns också värdet av individuella skriftliga utvärderingar i efterhand ... ).

Något händer dock under eftermiddagens smågruppsdiskussion, som «vänder» en delvis förvirrad och irriterad (?) stämning till en mer generös och öppen. Vad är det egentligen som händer? Hur pass mycket inverkar att gruppen gör sina upptäckter – och benämner dessa – samt att jag som samordnare blir mer aktiv med införande av mer information (om «ofärdigt tema», språkrörsbegreppet samt den avslutande uppläsningen från en chilensk gruppoperativ session – och så slutligen den spanske poeten Antonio Machados: «Vägen blir till när man går»)? Den chilenska gruppoperativa «berättelsen» kommer i realiteten att «stänga» eftermiddagens smågruppsdiskussion.

När sedan den avslutande diskussionen kommer igång känns klimatet friare ... och kan detta eventuellt ha att göra med att man nu är nära slutet på dagen och att det inte längre finns någon större risk att bli utsatt för attacker i sina ECRO:n?

Mina interventioner (sammanfattat)

Föreläsning 45 minuter. Introduktion av observatörsrollen x 2. 2-3 interventioner under förmiddagsgruppdiskussionen. 3-4 interventioner under eftermiddagsdiskussionen + om den chilenska operativa gruppen och Machado-citatet. Om hemsidan. Om att Pichon-Rivière eventuellt för första gången på en svensk gruppterapeututbildning kan komma att ingå som delkurs. Att kommunikationshinder finns mellan anglosaxisk och romansk-latinsk värld. Om KBT och att göra den implicita uppgiften.

Senast uppdaterad 090501

Homenaje a Enrique Pichon-Rivière 2007/Hyllning till E P-R 2007.

Av Ana Quiroga

”Jag har vistats på denna jord upptagen med en konkret uppgift. Mitt liv har varit ständig praxis i form av en spiralrörelse”.

(Enrique Pichon-Rivière 1976)

Den 25 juni 2007 är det etthundra år sedan Enrique Pichon-Rivière föddes; den argentinska psykiatrins och psykologins maestro, en portalfigur inom vår kultur och skapare av den tankeströmning han benämnde Socialpsykologi.

Inför denna händelse vill vi – hans ”lärjungar” sammanslutna i olika organisationer – bringa en hyllning till den som kom att inverka så mycket i våra göranden och liv; och inte bara genom att få ta del av hans kunskaper, utan genom hans sätt att stimulera oss till utforskande – att outtröttligt utifrån sitt verk och sitt öppna tänkande – vara drivkraft för oss på vår väg mot kreativitet och upptäckande.

Därför vill vi, som församlas för att hylla honom, med tacksamhet högtidlighålla hans liv, vilket börjar 1907, och dra oss till minnes hans död för trettio år sedan under en tragisk period i vårt lands historia. Denna död som – enligt vad Enrique Pichon-Rivière insisterade på – var en del av hans livsprojekt; något som gav livet mening genom att understryka dess samband med tiden och samtidigt en stimulans till sökandet efter transcendens via det han skulle komma att lämna efter sig till andra här i världen.

Vi kan idag säga att Pichon lyckades uppnå denna transcendens genom ett verk som inte bara utgörs av hans texter, de institutioner han skapade, de idéer han sådde ... utan den uttrycks och mångfaldigas i vårt vara och görande idag.

Hyllningen kommer att pågå hela året. Vetenskapsmän, konstnärer, figurer från idrottens värld och många av de som i direkt eller indirekt form drar nytta av Enrique Pichon-Riviéres verk kommer att medverka. Som uttryck för vårt erkännande av denne maestro äger en mängd aktiviteter rum: paneldiskussioner, sammandragningar, föreläsningar, utställningar, festivaler, presentation av böcker som – från olika utgångspunkter och språk – visar på giltigheten i Pichons tänkande vad gäller uttolkning av det mänskliga varat, människans förbindelser och pågående relationer till en samhällsordning vilken vi alla samtidigt såväl är inbegripna i som konstruerar – vi är dess aktörer.

Aktiviteterna kommer att äga rum på olika platser i Argentina; några kommer även att vara i utlandet. De kommer att utannonseras och återspeglas på denna web-sida, som skapats med anledning av dessa hyllningar. Att visa fram Enrique Pichon-Rivières väg, hans produktion och de nutida former därav som dyker upp ... kommer att utgöra web-sidans röda tråd.

Under dessa hyllningsdagar finns också en Hederskommitté sammansatt av personer, som under Enrique Pichon-Rivières levnad samarbetade med och utbildades av honom ... och som sedan följde sina egna vägar för att i sin tur förvandlas till att bli maestros.

Hederskommittén består till dags dato av följande personer: Dr Fernando Ulloa, Dr Hernan Kesselman, Dr Roberto Losso, Dra Ana P. de Losso, Lic María Teresa Calvo, Victor Chab (formgivningskonstnär), Dr Alejandro Scherzer (Uruguay), Dra Marta Gerez Ambertin (Tucumán), Ing Eduardo Rovner, Lic. Carlos Fumagalli, Psykolog Josefina Racedo, Professor Ana P. de Quiroga, Lic Oscar Brichetto, Dr Marcos Berstein, Dr Isidoro Vegh.

Varför föra samman ett livs skeenden med dess protagonists verk?

Enrique Pichon-Rivière säger följande i prologen till sitt verk Från psykoanalysen till socialpsykologin: ”som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis själv­biogra­fisk i och med att en författares referentiella schema har sin struk­tur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet”.

Enrique Pichon-Rivière är en av vår kulturs viktiga gestalter. Såsom en av den argentinska psykiatrins och psykologins Maestros har hans tankar fått betydelse i Latinamerika och några europeiska länder. Han föddes i Genève den 25 juni 1907 i en fransk familj som härstammade från Lyon. Han dog i Buenos Aires den 16 juli 1977.

Hans första år.

Under 1900-talets andra decennium emigrerade hans föräldrar till Argentina. Till en början slog man sig ned i Chaco och sedan Corrientes - i staden Goya.

Att ha vuxit upp i denna korsväg av kulturer, seder, tankeformer och vardagslivsvanor kom att påverka honom på ett speciellt sätt, något som gjorde det möjligt för honom att utveckla ett tänkande särskilt öppet för mångfald och det heterogena med dess olika former av samband och sammanfogningar. Samtidigt stimulerade denna mångfald av erfarenheter hans sätt att uppfånga relationen individ (subjekt) – social kontext, vilket senare skulle bli en av grundidéerna i hans teoretiska arbete.

Efter en kort vistelse i Rosario genomgick han medicinarutbildningen på universitet i Buenos Aires. Redan i början av denna visade han ett mycket stort intresse för den mentala patologins problematik.

Enligt vad hans samtida berättade – och bland dessa Dr Jorg, chef för Laboratorio del Dr Mazza, och en av dem som upptäckte Chagas sjukdom - utmärkte sig Enrique Pichon-Rivière från sin tidigaste ungdom för sitt outtröttliga intresse för att utforska olika former av mänskligt beteende.

Detta understryks av honom i ovannämnda prolog till verket Från psykoanalysen till socialpsykologin (publicerad 1971) när han framhåller att: ” ... min uppgifts väg kan beskrivas som utforskning av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär ... ” eller när han kommenterar: ” ... mitt sökande har handlat om att få kunskap om människan och i synnerhet om sorgen ... ” i och med hans antagande att förluster, samt den depressiva struktur dessa kan ge upphov till, omvandlas till en grundläggande situation som inverkar vid utvecklandet av psykisk sjukdom.

Hans sökande orienterade honom från början mot det psykoanalytiska tänkandet, vilket - under en period av stillastående inom psykiatrins utveckling - kom att bidra med nyckelelement för förståelse av det psykiska livet.

Enrique Pichon-Rivière var en av det argentinska psykoanalytiska sällskapets (APA) grundare, lärare för flera generationer av terapeuter och forskare, vilka sedan kom att utmärka sig genom sin praktiska verksamhet och sitt teoretiska utvecklingsarbete.

Att skriva om Enrique Pichon-Rivière – utan att samtidigt nämna de omfattande områden som var föremål för hans intresse och göranden - skulle vara mycket begränsat. Exempelvis: Analysen av vardagslivet, som tog en skissartad början under hans barndom, kom han sedan att utveckla utifrån sin vänskap och sitt samarbete med Roberto Arlt (argentinsk författare/övers anm) – i denna aspekt hans lärare – för att sedan och med utgångspunkt i det terapeutiska arbetet omvandlas till att bli en av grundstenarna i hans uppfattning om psykologin såsom i grunden varande social.

Konst och skapande

Framträdande hos Pichon-Rivière var intresset för konst och skapande. Det fick honom att utforska Picassos, Van Goghs, Artauds, Rimbauds och i synnerhet Isidoro Ducasses verk (sistnämnde var författare till ”Maldorors sånger” och inspiratör till surrealismen).

Denna estetiska böjelse hos Enrique Pichon-Rivière kommer till uttryck i hans djupgående analys av den dialektik som i den skapande processen utvecklas mellan det kusliga och det fantastiska; han vann härvid respekt och intellektuellt erkännande från surrealismens förgrundsgestalter – speciellt André Breton – samtidigt som hans terapeutiska arbete med artister inom vår miljö gav honom såväl förståelse för nyckelhändelser i den skapande processen som för lärandets och upptäckandets medvetna och omedvetna skeenden.

I dessa subjektiva produktioner uppstår – på olika sätt – ett motsatsförhållande och ett samspel mellan det man i fantasin omedvetet upplever som förstört eller som brist och de reparativa processer genom vilka man åter-skapar och ger nytt liv åt det skadade. Härigenom ges åter mening åt såväl värld som individ (subjekt), vilken genomgår en förvandling i den utsträckning han eller hon omvandlar verkligheten.

Genom sitt intresse för konst, skapande och innovationer blev hans hem vid fler än ett tillfälle plats för utställningar samt diskussionsmiljö för avantgarderörelser såsom ”Grupo Madi”, vilken grundades av bland annat skulptören Gyula Kosice och målaren Arden Quin. Många argentinska konstnärer - i synnerhet inom den formbildande konsten och författare - ingick i hans krets av relationer. Ett exempel härpå är den varma vänskap som förenade honom med konstnären Juan Batlle Planas. Han arbetade också med skådespelare och teaterregissörer i reflektionsgrupper.

Pichon-Rivières anföranden i Ver y Estimar, en inrättning som hade stor kulturell vikt under flera decennier, drog till sig en talrik intresserad publik genom hans originella tankar om konst.

Inom det här området är också hans föreläsningar på gallerier och konstmuséer liksom artiklar, publicerade i prestigefyllda skrifter i såväl vårt land som utlandet, betydelsefulla.

Bland samtliga dessa aktiviteter värderade ändå Enrique Pichon-Rivière tvivelsutan sin föreläsning på Café Le Blanc i Paris speciellt mycket. Den var arrangerad av André Breton och riktade sig till en grupp surrealister som där hade sin mötesplats på samma sätt som Café Flore var en sådan för Sartre, Beauvoir och andra existentialister.

Även om Pichon-Rivières skapande produktion formade sig till utarbetandet av en psykologisk åskådning i vilken individen (subjektet) definieras som i grunden social, kom han också i kortvarig kontakt med poesin samtidigt som han använde sig av collaget som ett instrument med speciell kommunikationsrikedom; här kom elementens mångfald och deras inre enhet att bidra till budskapets rikedom.

En tänkare från det tjugonde seklet

Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de sociala rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.

Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars dominerande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.

Steg i riktning mot Socialpsykologin

Som tänkare fanns Enrique Pichon-Rivière inte bara inom en disciplin; han var heller inte en terapeut instängd på sin mottagning. Från början – och även innan han var färdigutbildad – arbetade han på psykiatriska institutioner, främst det dåvarande Hospicio de las Mercedes som idag heter Hospital Borda. Det var under den perioden det slags frågeställningar intensifierades hos Enrique Pichon-Rivière, som senare och mer definitivt skulle inverka styrande för de centrala idéerna i den konceptuella bearbetning han definierar som Socialpsykologi.

Varför hävdar Enrique Pichon-Rivière 1965 att ”i strikt mening är all psykologi social”? Varför sätter han titeln Från psykoanalysen till socialpsykologin på sitt samlade verk som publiceras 1971?

Titeln talar om övergång eller snarare omdefiniering av en teoretisk ram; konstruktionen av ett nytt konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO/övers anm) med en viktig perspektivförändring i analysen av det subjektiva skeendet.

För att förstå Enrique Pichon-Rivières tänkande är det nödvändigt att ”göra en resa” genom denna övergång, analysera verksamheter som fick honom att formulera fundamentala frågor, vars svar fick honom att utarbeta det vi idag känner som Pichoniansk Socialpsykologi.

Arbetet på mentalsjukhus

Vi har nämnt hans arbete på allmänna och privata psykiatriska institutioner. En av hans första erfarenheter utspelar sig på Asilo de Torres. I sitt arbete där med utvecklingsstörda barn och tonåringar observerade Enrique Pichon-Rivière att orsaksfaktorn bakom vissa intagnas patologi definitivt var organisk. Andra däremot saknade dessa kännetecken; de var fysiskt välfungerande med förmåga till musicerande samt utveckling av många färdigheter. De visade emellertid samtidigt upp tecken på intellektuell försening. När han undersökte dessa patienter kunde han konstatera att de familjegrupper de kom från uppvisade relativt gemensamma karaktäristika och i synnerhet ett slags intensiv överbeskyddande relation till det barn eller den ungdom som hade ”svårigheter”. Och så hade det varit sedan tidig barndom.

Han kallade dessa patienter oligotymiker och arbetade med dem för att skapa möjligheter till utveckling av olika slags lärande; likaså fanns här inkluderat gruppaktivitetens (i detta fall fotboll, som var en av hans passioner) terapeutiska och integrerande effekter.

Erfarenheterna på Asilo de Torres fick Enrique Pichon-Rivière att fundera över något dittills obeaktat inom de psykiatriska miljöerna, nämligen familjegruppens roll vid utvecklandet av vissa patologier (vi befinner oss här vid decennierna omkring 1940).

Dessa funderingar fördjupas och omvandlas till systematisk utforskning i hans verksamhet på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes såväl utifrån sin roll som intagningsansvarig som i den verksamhet riktad till ungdomar han kom att utveckla.

Sistnämnda verksamhet omvandlades till utbildningsmiljö för psykoterapeuter från inte bara olika delar av Argentina, utan också andra länder i Latinamerika. Den kom att betraktas som modellverksamhet beroende på dess chefs kvalitéer och de personer som undervisade där. Bland dessa fanns hans dåvarande hustru Arminda Aberastury, David Liberman och andra viktiga namn inom psykoanalysen. Samtidigt kunde han räkna med medverkan från konstnärer som Batlle Planas, Grete Stern och andra vilka knöt skapande verksamhet till den terapeutiska uppgiften.

Hans verksamhet på sjukhuset fördjupade frågeställningarna rörande sambanden mellan familjegruppens interaktionsprocesser, struktur och dynamik samt dialektiken mellan hälsa och sjukdom.

Detta tema – så djupt sammanlänkat med hans tänkande och praktiska verksamhet – kommer här nedan att utvecklas i denna biografi, vilken samtidigt och oundvikligen utgör en exposé över hans verk.

I sin kontakt med mentalsjukhusinstitutionen kunde han urskilja situationer karaktäriserade av isolering samt ett övergivande från såväl läkares som familjens sida. Han konstaterade något som senare skulle komma att analyseras av Foucault, nämligen den förvaringsplats som denna förmodade hälsoinstitution utgjorde.

I denna genomförs en utstötning av den psykiskt sjuke patienten. Här sker en social inspärrning och bestraffning av ett lidande ”stigmatiserat” såsom något kusligt – något som bör gömmas undan från samhälls- och familjeliv.

Ytterligare något drivande bakom Enrique Pichon-Rivières undersökningar var rotlöshetsproblematiken. Många av de intagna var utländska immigranter eller personer från det inre av Argentina; som inte förmått anpassa sig till de nya livsvillkoren, den smärta det innebar att släppa sina rötter och att befinna sig i ensamhet dömda till isolering.

Detta är något som bekräftas när han utforskar hur kontexten, platsen för förlusten samt obearbetade sorger i den mentala patologins genes inverkar på individen (subjektet).

Det är denna hans praktiska verksamhet, som visar honom hur centralt det är att i den terapeutiska uppgiften förstå de familje- och gruppförbindelseprocesser, vilka utgör den mänskliga erfarenhetens scenarior.

Samtidigt formuleras här behovet att tillsammans med patienterna och deras familjegrupper ta itu med att förändra dessa realiteter och tidigare smärtsamma relationsstrukturer. Han kommer därigenom att närma sig frågan om vilka operativa modaliteter som krävs för en sådan förståelse och omvandling.

På samma gång arbetade Enrique Pichon-Rivière – för att i någon utsträckning hantera det medicinska övergivande som summerades till familjens – gruppsligt med skötarna, vilka hade daglig kontakt med patienterna och därför satt inne med avsevärda empiriska kunskaper.

För att kunna konceptualiseras behövde dock dessa kunskaper tillförsel av teoretiska element; Pichon stod för detta samtidigt som han fick ta del av en väldig mängd erfarenheter.

Han brukade säga att ”jag undervisade dem, men framförallt lärde jag mig psykiatri”.

Med detta underströk Enrique Pichon-Rivière sin tanke om enseñaje (en lekfull sammandragning av de spanska orden för ”undervisning” enseñanza och ”lärande” aprendizaje, vilket blir enseñaje; på svenska skulle man med en liknande ordlek kunna säga ”lärovisning” som en sammandragning av ”lärande” och ”undervisning”/övers anm) och om lärande som en enhetlig process; som dialog och ömsesidigt utbyte där den undervisandes och den lärandes roller alternerar i och med att vetandets mångfald – det vill säga sådant som en erfarenhet, en fråga, ett begrepp etc bidrar till - är något värdefullt som vägar till kunskap.

Hela sitt liv lät han sig som terapeut, lärare och forskare vägledas av denna idé om undervisandets och lärandets enhet, värdet av varje individs (subjekts) kunskaper och det oupplösbara sambandet mellan teori och praktik.

Familjegrupp: Hälsa och sjukdom

Konstaterandet av samband mellan insjuknandeprocess och skeendet i familjegruppen utgör något av ett riktmärke i Enrique Pichon-Rivières tänkande.

Funktionen som ansvarig för intagningsenheten och – lite senare – som tillskapare och ledare för ovannämnda ungdomsenhet blev en av hans mest signifikativa och fruktbara verksamheter; den såväl ”installerade” som ”skisserade upp” svar på frågeställningar hos honom.

Ställd inför uppgiften att lägga in någon möter terapeuten den psykiatriska krissituationen; alltså utbrottet av en kris hos patienten, som kan ”förenklas ned” till relationen figur-bakgrund med omgivande kontext.

Det Enrique Pichon-Rivière observerade var hur man kom till inläggningssituationen. Patienten fördes dit av familjegruppens medlemmar, grannarna eller polisen. I de två sistnämnda fallen fanns frågan: Vad har hänt? Existerar familjegruppen? Hur ser patientens band till övriga familjemedlemmar ut?

Uppenbart var emellertid att mest information kom när intagningen skedde genom familjens försorg. Ty en patient i kris implicerade samtidigt en familj i stor turbulens; att även den befann sig i kris.

Mest manifest i detta ögonblick var de upplevelser och den desorganisation sjukdomen väckte hos några av familjens medlemmar. I den dialog som spontant uppstod dök det emellertid upp omständigheter, hänvisningar, ömsesidiga anklagelser, situationsbeskrivningar och rollintaganden, vilka pekade på andra aspekter av familjeskeendet – och dessa andades om vad som föregick den kritiska situationen. Samtidigt avtäcktes vissa former av ömsesidig internalisering, familjekonflikten och vad man betydde för varandra i familjegruppen. Dessa till sin karaktär omedvetna processer blev delvis synliga i den destruktureringsprocess, som är något typiskt för krissituationer.

Med utgångspunkt i den spontana kontakten med familjen och de hypoteser, som då ”skisserades”, kom Enrique Pichon-Rivière att installera ett angreppssätt; en ram som bestod av sessioner med patienten och samtidigt sammankomster med familjen i vilka patienten vanligtvis deltog.

I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière utifrån sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre världen ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik.

Så här långt om den psykoanalytiska förståelsens ”instrumentering”. Redan här framträder dock element som skulle komma att styra en innebördsrik konceptuell omdefiniering.

Arbetet med familjegruppen gjorde det möjligt att observera ett relationssamspel, registrera vad som dök upp i dialogen och attityder samt formerna för familjemedlemmarnas närvaro och frånvaro.

Genom dessa fakta gjordes processer allteftersom manifesta och utifrån dessa kunde man sluta sig till orsaksrelationer – inte linjära, utan dialektiska och komplexa – rörande skeendet i patientens inre värld samt familjegruppens olika sätt att relatera.

I dessa fanns också innefattad varje familjemedlems inre värld; hur var och en såg på gruppen, vad den betydde och vars och ens olika sätt att dela detta med övriga medlemmar.

Familj: Yttre värld och inre grupp

Enrique Pichon-Rivière utvecklade då hypotesen att denna tolkning av verkligheten – den förvirring och det slags beteende som lett till intagning och dessförinnan patologi – bland sina ”produktionsvillkor” hade den interaktion som ägde rum i familjeskeendets inre.

Här dyker hans första karaktärisering av patienten som emergent ur familjegruppen upp. För Enrique Pichon-Rivière kommer patienten under insjuknandeprocessen att peka på den situation som råder i familjegruppen.

Denna ”anklagelse” är omedveten och blind. Den vittnar om ångestmängderna, konflikten, omöjligheten att synliggöra och lösa detta; förlusten av uppgift, vart familjemedlemmarnas frustrerade behov tar vägen samt bristen på hållande.

Men även när det är på detta sätt kan såväl patient som familjegrupp – i den dialektik mellan hälsa och sjukdom man genomlöper – ha viss klarsyn kring vad som händer även om detta inte (i en aktiv och omvandlande realitetsanpassning) kan processas till ett lärande hos individen (subjektet).

Lidandet får patienten att söka sin tillflykt i stereotypi och rigidisering av sina försvarsmekanismer, vilket i sin tur leder till brytning med en verklighet som inte kan uthärdas.

Emergentkonceptet. Språkrör

Flera år senare kommer Enrique Pichon-Rivière att korrigera sin karaktärisering av patienten som emergent; det är istället sjukdomen som i ett patogent samspel växer fram som emergent och brott med det föregående - en ny kvalitet.

Patienten ”visualiseras” då som språkrör och det är härigenom skeendet framvisas. Fastän Enrique Pichon-Rivière inte specifikt gjorde det till tema pekar analysen av de olika roller som under dessa omständigheter spelas i familjen på existensen av olika språkrör, vilka uttrycker skilda aspekter av det komplexa familjegruppsskeendet.

Vissa medlemmar kommer exempelvis att vara ”ledare” för en massiv deponering och försök till avskiljande, medan andra har en klarare blick för konflikten och att patientens position (i ett samspel av rollgivande och rollintagande) hänger samman därmed. Intensiv ångest och lidande innefattar och genomsyrar med sina speciella nyanser samtliga familjemedlemmar.

Familjegrupp: Kris och patologi

Vad är observerbart i en familjegrupp i kris när den står inför den uppenbara framväxten av patologi hos någon av sina medlemmar?

I förgrunden finns signifikativa kommunikationsstörningar, missförstånd och sådant som är underförstått. På denna nivå lade Enrique Pichon-Rivière särskild vikt vid förekomsten av så kallade familjehemligheter. ”Hemligheten eller familjemysteriet” refererar till händelser, som – förutom sin objektiva innebörd – för några medlemmar förvandlats till något farligt, skamligt eller skräckinjagande som till varje pris bör tystas ned.

Med utgångspunkt i detta uppkommer subgrupper: de som känner till hemligheten tenderar att ”installera” en ”uteslutningszon” kring varje situation som skulle kunna ha något med hemligheten att göra; å andra sidan finns medlemmar som omedvetet känner på sig eller uppfångar närvaron av det gömda och denna förnimmelse blir en orsak till störning.

Den grundläggande situationen bakom familjens lidande och de beteenden som utvecklas utgörs, som sagt, av en hög ångestnivå, vilken stundtals blir okontrollerbar och (i verkligheten eller som fantasi) för familjens medlemmar till randen av kaos.

De försvarsbeteenden som brukar förekomma är allianser, konspirationer, förnekande och massiva projektioner. När massiva projektioner ”installeras” utmejslas språkrörets situation; genom sina egna konflikter och sin obearbetade ambivalenssituation tenderar ”språkrörspersonen” att ta på sig ansvaret för ångesten (i familjen) och insjukna. ”På grund av kärlek och hat”, säger Enrique Pichon-Rivière och karaktäriserar vansinnet som ”uttryck för vår oförmåga att uthärda ett visst mått av lidande”.

När patologin bryter ut kan man – som fortsättning på massiv projektion och ledd av den kanske sköraste gruppmedlemmen – komma att ”konstruera” en patologisk säkerhetsmekanism på familjegruppsnivå.

Den består i massiv deponering (av skrämmande, smärtfyllda och negativa aspekter, vilka genomlöper gruppens medlemmar) över den person som intar språkrörsrollen.

Här tenderar en utstötningsprocess att utvecklas; en fantiserad utdrivning av den ångest och det lidande som genomströmmar dessa ”gruppfält”.

Enligt Enrique Pichon-Rivière finns obearbetade sorgesituationer i denna ångests kärna. De korresponderar mot förluster som familjegruppen upplevt och som vare sig kunnat repareras eller smältas under ibland mer än en generation. Sett till sina patogena effekter kommer denna ”installerade” situation att leda till en interaktion i vilken samtliga/var och en kan definieras som både offer och förövare.

Vi använder oss av termen ”viktimisering” för att förneka detta.

I den klassiska psykiatrin var detta den uppfattning man i stor utsträckning hade om hur sjukdom påverkade en familjegrupp. Utifrån den uppfattningen var familjen offer för patienten. Det var familjen som hamnade i olycka. I stor utsträckning betraktades patienten som plåga och aggressor. Eller i bästa fall som den som gav upphov till omfattande oro.

Senare uppkom omvända, men kanske lika ogenomtänkta, versioner. Jag refererar till den version i vilket det är patienten som framstår som offer för familjen. Men det är faktiskt så att i detta komplexa samspel genomströmmas samtliga av ett lidande, varvid var och en utvecklar olika försvarssätt.

Familjegruppen: Ett terapeutiskt instrument

Ovanstående innebär en ideologisk positionering i överensstämmelse med en viss uppfattning om individen (subjektet) och om kunskap, något som kommer att utgöra ett av Socialpsykologins fundament.

I denna relationsstruktur kan det emellertid uppstå en radikal omvandling i den utsträckning familjegruppens medlemmar via analys kan bli medvetna om sin konflikt och historia; om de kan bearbeta den ångest som försätter dem i kramp; om de kan modifiera förbindelsernas patogena karaktär; om de kan sätta roller och stereotypiserade relationsaspekter i rörelse; om de kan växa genom kommunikation, lärande och ömsesidigt stöd.

I denna uppgift – som inte sker utan lidande, men implicerar mycket mindre smärta än den de befinner sig ”nedsänkta i” – kan familjegruppens medlemmar konstruera och följa en väg som leder mot hälsa.

Enrique Pichon-Rivière noterade att han arbetade i och med familjegruppen för att denna i sin tur skulle omvandlas till ett ”företag” i hälsans tjänst, återta sin uppgift samt sin förlorade hållande och operativa förmåga.

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN

Det är i grund och botten utifrån dessa erfarenheter inom sfären hälsa/sjukdom/familjedynamik, som Enrique Pichon-Rivière intar en förändrad position i sin syn på hur individen (subjektet) kan förstås.

Han kommer då att fokusera på det interrelationella – interaktion som central process i subjektivitetens konstituerande – i dess två plan: intersubjektivitet och intrasubjektivitet.

Detta nya positionerande leder honom till att – på en växlingsrik ”väg” - utarbeta ett fundamentalt begrepp inom socialpsykologin. Vi avser begreppet ”förbindelse”, vilket vid en viss tidpunkt kommer att markera övergången från Psykoanalysens teoretiska ”plats” till en Psykologi definierad som Social.

Denna förändrade position uppstår allteftersom kunskaps- eller utforskningsobjektet modifieras i sökandet efter en förståelse av individen (subjektet) och dennes beteende.

Detta (sökande) kommer inte längre att ha sitt främsta fokus i utforskandet av det omedvetna – den uppgift som psykoanalytisk teori och praktik föresätter sig. Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.

Föreläsningskoncept: Om ett kognitivt grupper­spektiv, gruppanalytiskt perspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”. Av Sören Lander

”Inom undervisningens område utbildar sig gruppen i att lära och detta uppnår man endast medan man lär, det vill säga medan man 'opererar' ...

I den operativa undervisningen bör man sträva i riktning mot det okän­da och att ut­forska sådant som ännu inte är tillräckligt belyst. Om det finns ett grundläggande rättesnöre att hålla sig till, så är det att bryta upp stereotypier på alla nivåer eller plan de än må visa sig. Stereotypi är ett läroämnenas fördärv ...

Inom vetenskapen gör man framsteg inte bara genom att finna lösningar, utan också genom att – som något grundläggande – skapa nya problem; och det är nödvändigt att lära sig att inte vara rädd för att framkalla sådana. I den handlingen lär sig den stu­derande genom egen direkt medverkan att såväl problematisera som använda verktyg för att finna lösningar och formulera möjliga lösningsvägar ” (Jose Bleger: Operativa grupper vid undervisning. Föreläsning 1961).

I

Denna föreläsning syftar bland annat till att ta upp ett möjligt kogni­tivt grupprocess-perspektiv, förhållandet mellan psykody­namiskt och kognitivt tänkande (med tonvikt på grupp) samt något om hur Pichon-Rivières gruppoperativa modell (med tonvikt på figurerna ”den upp-och-nedvända konen” och ”vek­torsmodellen”) skulle kunna tjä­na som ”överbryggning” mellan psykodynamisk och kognitiv tankevärld. Tidigare har tagits upp fyra oli­ka teoretiker som på ett eller annat sätt har anknytning till ett psykody­namiskt grupptänkande. Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet re­presenterar delvis olika skolor, men ...

... Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet

(med sin bas i en psykodynamisk grundsyn)

representerar samtliga föreställningen att

bakom/under det explicita/observerbara

finns något implicit/latent/ej synligt vars

avtäckande kan förklara det man observerar.

Man går alltså från det som kan observeras till att söka dra (kausala) slutsatser om varför detta observerbara framträder. Denna kausalitet behöver inte vara omedelbar genom att ett ”stimuli” direkt följs av en ”respons”, utan den kan vara fördröjd – icke-linjär – på så sätt att en ”respons” kan följa efter en viss tid och då på ett inte så tyd­ligt eller förståeligt sätt.

De här fyra teoretikernas ”kartor” eller ”modeller” är sätt att försöka få kunskap om och förstå de fenomen som uppträder i gruppsammanhang vare sig det rör sig om stör­re eller mindre grupper.

Dessa teorivärldar utgör ett slags ”kartor”

för att försöka göra det som observeras

förståeligt. I vårt sammanhang gäller det

främst de processer som äger rum i en

grupp.

Den ”upp-och-nedvända konen”

(spiralfiguren) är ett sätt att illu-

strera förhållandet mellan ”det synliga”

(explicita) och ”det osynliga” (implicita).

Den är också en ”karta”.

Även ”vektorsmodellen” är en karta att

orientera sig utifrån.

Dessa figurer eller illustrationer skulle kunna be­lysa en del av det tänkande som finns både inom den psykodynamiska och den kognitiva tankevärlden (trots att begreppsapparaterna är skilj­aktiga) och därigenom - som ett slags ”karta” - bli till en referensram för att diskutera dessa två modeller.

Som ”tankefigurer” kan de vara till hjälp

för att försöka beskriva ett psykodynamiskt

och ett kognitivt grupprocesstänkande.

Ett slags ”karta” där man kan orientera sig.

De begrepp jag speciellt vill fästa uppmärksamheten på är ”explicit” och ”implicit”. Som tankefigurer är det möjligt att här innefatta såväl kogni­tiva som psykodynamiska förklaringssätt.

Nyckelorden ... är

”explicit” och ”implicit”. Med

olika betoning och innebörd kan

de användas om de grupprocesser

som äger rum såväl enligt psyko-

dynamiskt som kognitivt tänkande.

II

I den vidare framställningen stöder jag mig (förutom på det pichonianska tänkandet) främst på följande:

• En essä (på norska) om ett experiment med blandat kognitivt och gruppanalytiskt förhållningssätt på dagavdelning (för personlighets­störda) på Ullevål-sjukhuset i Oslo.

• Den svenske psykiatern och kognitive psykoterapeuten Jörgen Herlofssons manualbaserade kognitiva modell för korttidsbehandling av utbrända i grupp (föreläsningsanteckningar från Psykoterapimäs­san 2002).

• Norrmannen Atle Dyregrovs kognitiva modell för debriefing i grupp (med sina rötter i USA).

Något kännetecknande för processen i en kognitiv grupp är att proces­sen åtminstone delvis styrs av en plan eller manual. Det är terapeutens eller gruppledarens uppgift att se till att den föreskrivna ”vägen” eller processen följs.

III

I en kognitiv ”gruppanordning” finns

en uppgift, plan eller manual som i varierande

grad styr hur processen kommer att

se ut. Gruppledarens explicita uppgift

är att se till att den föreskrivna ”vägen” följs.

Man kan ... få ett intryck av att gruppledaren blir till ett slags ”facit” i den kognitiva gruppen med åt­följande föreställningar om vilket slags tänkande som är riktigt.

En beroendegrupp (i bionsk mening) skulle (härigenom) kunna tänkas ta form där gruppen blir bero­ende av gruppledarens kunskaper och information för att ta sig vida­re i arbetet med sin uppgift, men att den får svårt att tän­ka fram sina egna lösningar.

Gruppledaren gör bland annat

sammanfattningar av gruppens

process och ser till att man håller

sig kvar på vägen.

OM gruppen gör “uppror” mot denna ”installerade” beroendegrupp sker det i form av ett kamp-flykt-beteende alternativt parbildnings-beteende (ett alternativt ”maktcentrum” skapas dit gruppens hopp om annorlun­da utveckling, bot, lärande etc riktas).

I det gruppoperativa konceptet (Pichon-Rivières) finns tanken om dels en ”explicit upp­gift” (alltså ett mål man ska ta sig fram till), dels om så­dant som kan inverka störande i dess ut­förande (alltså avvikelser på vägen fram mot målet). Detta senare kan då ses som en ”implicit upp­gift” (hit torde de bionska grundantagandena räknas). Den är vik­tig att arbeta igenom därför att den explicita uppgiftsprocessen annars blir hindrad el­ler be­gränsad (man gör uppgiften i formell mening, men utan att egentligen beröras eller tillägna sig kunskap på ett personligt sätt så att den kan användas).

I psykodynamiskt grupptänkande ges gruppen större utrymme att söka sina egna lösningar. Det finns mindre av föreskriven väg trots att det också här finns en uppgift (mer eller mindre uttalad). Sätten att lösa den är dock inte före­skrivna.

Hos Pichon-Rivière bör UPPGIFTEN vara gruppens ledare. När ett ”språkrör” i en operativ grupp framträder (som underlättare av upp­giftens lösning eller som ”sabotör”) blir detta till en del av grupproces­sen. Språkröret pekar därvid på något som kan vara implicit och viktigt att på något sätt bearbeta för att inte stereotypisera gruppens arbete med sin uppgift (att alltså hindra den från att fungera som en – i bionsk mening – arbetsgrupp) ...

Grundantaganden (i bionsk mening) alternativt en ”implicit uppgift” kan in­verka störande på arbetet med att utföra planen eller den explicita upp­giften. Vart tar arbetet med det implicita vägen i de två tänkesätten (kogni­tivt och psykodynamiskt)?

IV

På Ullevålsjukhuset (ett psykiatriskt sjukhus i Oslo) laborerar man med bägge dessa modeller (psykodynamiskt och kognitivt) på en dagvårdsavdelning för personlighets­störda (At kombinere psykodynamisk og kognitiv teapi og forståelse. Erfaringer fra et psykoterapeutisk dagafsnit (Matrix 2006) av Randi Luggin).

Kan man kombinera de två sätten att tänka om vad och hur en process ska äga rum i en grupps arbete? Ullevålsjukhusets da­gavdelning verkar använda en modell där de två tänkesätten kan komplettera varandra.

En gruppanalytisk grupp och en kognitiv grupp går jämsides med varandra under vårdtiden.

Sistnämnda grupp innehåller kognitiva ingredienser som färdighetsträ­ning, med­vetenhet om grundläggande kognitiv-affektiva scheman, an­vändning av kognitiva tekniker för att identifiera och utmönstra dys­funktionella tankemönster relaterade till olika problemsituationer etc.

Man arbetar med grundläggande kognitiva begrepp (negativa auto­matiska tankar och livsregler – också underliggande scheman – med speciellt fokus på låg självkänsla). Ut­gångspunkterna är patientens vardag. Det är ganska mycket struktur med fastlagt program och hem­uppgifter.

Vad gäller psykodynamiskt respektive kognitivt rekommenderas ex­empelvis patienten i förekommande fall att gå tillbaka till gruppanalys­gruppen med känslor som väckts i den kognitiva gruppens färdighets­träning (här kan ju en patient direkt ha blivit upp­märksam på en viss sak som behöver fördjupas).

Djupliggande ”scheman”, tanke- och känslomönster kommer på så sätt att utgöra ut­gångspunkter för bearbetning i den (psykodynamiska) gruppanalytiska gruppen. I den senare utmanas också mer djuplig­gande personlighetsstrukturer, vilket avsevärt kan öka ångestnivån (med aktivering av de grundläggande rädslor och hinder – av de­pressiv, paranoid och konfusionell karaktär - som finns i botten av ”den upp-och-ned­vända konen”).

I de mer gruppanalytiska grupperna är strukturen rätt liten, men dock med högre terapeutaktivitet än i renodlade gruppanalytiska grupper. Fokus är på relationer här-och-nu och på det medvetna eller förmedvet­na snarare än det omedvetna.

Fokus kommer i en sådan här modell att till en början ligga på det ma­nifesta (eller ex­plicita; se ”den upp-och-nedvända konen”) och på ytan liggande för att därefter övergå till mer djupliggande problematik knuten till personlighetsdrag.

I dessa parallella grupprocesser löses olika uppgifter utifrån vad grup­perna är tänkta att fokusera på. Färdighetsträning etc äger rum i de kognitiva grupperna och det som ej inryms i den ”planen” tas upp och bearbetas i de gruppanalytiska grupperna. I des­sa senare kan fär­dighetsträningsbehov (det vill säga att behöva exponeras för det som är hotfullt eller svårt) bli synliga och läggs därför över till de kognitiva grupperna varpå de mer känslomässiga aspekterna därefter vid behov åter kan bearbetas gruppanalytiskt från en ny erfarenhetsposition.

Skillnaderna mellan de två metoderna eller tanketraditionerna är att den kognitiva terapin till stor del är terapeutstyrd, planerad och manu­aliserad. Den psykody­namiska gruppanalytiska lägger mer betoning på den yttre strukturen (ramen), som ska ge plats och trygghet så att det i patienternas inre liv ska kunna framträda associa­tioner och spontana känslor.

Under fem års tid har man på dagavdelningen sökt kombinera dessa bägge sätt att tänka om människor och deras fungerande. Man har också en storgrupp med syftet att ”dela tankar, känslor och reflektioner om vad som försiggår i verksamheten – och vad som sker utanför som kan påverka verksamheten” ...

I storgruppssammanhanget förhåller sig gruppledaren primärt gruppanalytiskt (såväl tillbakadraget som tol­kande) medan den övriga personalen är mer psykoedukativ, be­svarar direkta frågor eller kan gå in i diskussion om teoretiska spörsmål (främst då om gruppmedlemmar­na så önskar). Här kan man ju fundera lite över skeendet i storgruppen utifrån ett Turquet-perspektiv.

Storgruppen kom till för att ge möjligheter att skapa mening i det större sammanhang en dagavdelning utgör … att de grupprocesser som äger rum där ska bli möjliga att benämna och tala om. Innan storgruppen in­fördes försiggick många storgruppspro­cesser i det fördolda – i uppe­hållsrum och på privata fester – och som personal var det svårt att få överblick över dessa processer. I synnerhet de kognitiva grupperna hade svårt att uppfånga dessa fenomen i och med att överföringsprocessen och konflikter mellan patienterna inte benämndes.

För att ej teorikonkurrens ska uppstå har man en ”metateori” som över­ordnad teori (Kohuts självpsykologi).

Under de fem år som Ullevålexperimentet pågått (enligt ovannämnda artikel) har man utvecklat ett slags ”nyspråk” vari bägge referensramar­na innefattas. Man har fått ett intresse för att se det som är positivt i modellerna och kunnat låta dessa ömsesidigt befrukta varandra. Ett möjligt slutresultat kanske blir en gemensam integrerad teori med såväl dynamisk som kognitiv teori – alltså att man (för att tala ”pichonianska”) skapat ett gemen­samt ECRO som på ett relevant sätt berör den uppgift man som da­gavdelning har att lösa.

I en grundläggande psykoterapiutbildnings gruppramanordning kan möjligen Pichon-Rivières två modeller (”konen” och ”vek­torsmodellen”) samt schema- (ECRO) eller refe­rensramstänkande fun­gera som något liknande. Det är främst de två be­greppen ”expli­cit” och ”implicit” som kan ge möjligheter till överbrygg­ning via modellerna.

”Den upp-och-nedvända konen” som en ”överordnad” teori

att betrakta de psykodynamiska och kognitiva ”kartorna” med …

för att försöka förstå de fenomen dessa teorier beskriver?

V

I såväl kognitivt som psykodynamiskt tänkande tycks det i någon me­ning vara nöd­vändigt att ta sig från den explicita ytan ned mot det mer implicita för att få närmare begrepp om vad olika fenomen innebär, det vill säga att inte bara beskriva utan även förstå dem. Om detta sedan görs uti­från psykodynamisk eller kognitiv förståelsemodell kan säkert ge upphov till skiftande slutsatser.

”Explicit” och ”implicit” som fenomen finns

i såväl psykodynamiskt som

kognitivt tänkande -

oberoende av vilka begrepp

man använder sig av.

Ett språk behövs för att fånga upp processer

som inte är synliga, verbaliserbara eller explicita.

Bland annat begreppet ”överföring” är ett ord som söker

beskriva det som är ”osynligt” eller ”under ytan”.

Med en stabil yttre ram blir det ... möjligt att benämna och tala om de grupprocesser som äger rum i det fördolda – om man har en be­greppsapparat och gruppanordning som kan fånga upp detta. Kan ej processer ”kläs i ett språk” finns stor risk att de lever i det fördolda och ”osynliga” inverkar hindrande i gruppens arbete.

I det kognitiva tänkandet förefaller det inte finnas begrepp för att fånga upp det feno­men som i psykodynamisk teori kallas ”överföring” (”télé” i vektorsmodellen) och där­med blir det svårt att prata om det (or­den sak­nas).

Eller är det helt enkelt så att man ... pratar om det på ett annat sätt ... och med andra ord. Eller gör gruppens sätt att arbeta med sin ”explicita uppgift” (via manual etc) att det inte är vä­sentligt att ta upp annat som väcks i gruppens process?

VI

I den pichonska begreppsvärlden spelar begreppet ECRO en vik­tig roll. Översatt till svenska betyder det ”begreppsligt/konceptuellt, re­ferentiellt och operativt schema”. Pichon-Rivière menar att vi alla bär med oss ett sådant ”schema” eller världsåskåd­ning som fungerar orienterande (en inre karta) i vårt möte med världen. Ju mer med­vetna vi är om HUR vår världsbild är konstruerad ... desto lättare blir det att förstå såväl sig själv som VARFÖR vi uppfattar världen som vi gör.

Och schemat innehåller inte bara det vi på ”formell teoretisk” väg lärt oss i olika typer av utbildningar och skolor, utan även de lärdomar vi fått genom livet i övrigt. Många av dessa lärdomar lever sitt liv i det fördolda (preverbalt, omedvetet/förmedvetet, im­plicit), men kan bli syn­ligt i vissa situationer.

Vilka inre ”scheman”, världsåskådningar eller före-

ställningar bär vi med oss och blir till de ”glasögon”

vi betraktar världen genom? När och hur blir

de synliga? Hur pass flexibla bör de vara för att

inte stänga ute för mycket?

Som utövande terapeut är det viktigt att ha någorlunda överblick över vilket ”schema” man bär med sig i mötet med sina klienter ... och även att veta att klienten på lik­nande sätt ”betraktar” oss som terapeu­ter genom sitt ”schema” (eller sin referensram).

För att kunna fungera nå­gorlunda bra som terapeut måste ens (inre) schema vara flexibelt och föränd­ringsbart – inte för att det skulle vara något dåligt i sig, utan för att schemat behöver berikas med nya kun­skaper (och därigenom bli ännu mer ope­rativt = användbart).

Om man dessutom tänker sig att detta schema utgör ett slags ”verktygs­låda” ... att där finns olika teorier och livserfarenheter, som hjälper en att ”läsa” världen och dess fenomen, så är det rätt uppenbart att det inte finns någon metod, teknik eller teori som fullständigt kan återspeg­la det som är ”verklighet”.

Det egna schemat som en ”verktygslåda”?

Teoretisk kunskap, livserfarenheter …

vad finns det mer som formar vars och ens schema?

VII

Möjligen är vi här inne på det område som i nutida psykoterapeutisk/psykologisk teori­bildning benämns ”mentalisering”. Psykologtidningen 12/08 beskriver fenomenet på detta sätt:

”Vi människor är relationella varelser, ofrånkomligen delaktiga i varandras inre värl­dar. Vi tolkar hela tiden, på ett mestadels omedvetet plan, vårt eget och andra män­niskors beteende utifrån inre, mentala tillstånd ... Vi läser av ansiktsuttryck, gester och röstlägen hos andra och skapar hypoteser om vad som rör sig inom dem, och på motsvarande sätt vänder vi uppmärksamheten inåt mot våra egna känslotillstånd och försöker förstå vad vi själva känner. Att på detta sätt tolka och förstå be­teenden uti­från inre, mentala tillstånd kallas för mentalisering”.

Ytterligare en definition följer här:

” ... keeping one's own state, desires and goals in mind as one adresses one's own ex­perience; and keeping another's state, desires and goals in mind as one interprets his or her behavior” (Från förordet i Handbook of mentalization-based treatment).

Begreppet definieras vidare på följande sätt av Bateman & Fonagy:

” ... the mental process by which an individual implicitly and explicitly interprets the actions of himself and others as meaningful on the basis of intentional mental states such as personal desires, needs, feelings, belie­fs and reasons” (Ibid sid 31—32).

Enligt Fonagy m fl verkar det som att

”mentalization, defined as the ca­pacity to be specifically aware of mental states as such and to use this awareness in regulating af­fect and negotiating interpersonal relations­hips, provides a critical link in the transmission of attachment security across generations ... It rapidly emerged that secure children in their turn tended to develop the rudiments of the capacity for mentalization faster than did their insecurely attached peers” (Ibid).

I sin förlängning kan detta begrepp tänkas innehålla åtminstone fyra olika sinsemel­lan sammanhängande aspekter (ibid sid 32):

a) ett ”meta-kognitivt” fenomen i sådan mening att det refererar till för­mågan att tolka tankar och handlingar – att tänka om tänkandet eller (för att använda en engelsk term) vara ”mind-minded”;

b) vidare hand­lar det om de betydelser vi tillerkänner egna och andras handlingar – alltså de implicita eller explicita hypoteser vi använder oss av för att förstå varför vi, eller någon annan, handlar på ett visst sätt;

c) den tred­je aspekten berör att ”mentalisering” är något som förknippas med per­soner – i motsats till livlösa saker – och att det handlar om intentioner och förmåga till projektskapande och framtidsönskningar.

d) Slutligen är inte förmågan till mentalisering en fix egen­skap i en människas psy­ke, utan en process, förmåga eller ”skicklighet”, som i olika hög grad kan vara närvarande.

Kort och gott kanske mentalisering bäst förenklas till ”attending the states of mind in oneself and others” (ibid sid 3).

Genom att tala om mentalisering gör man egentligen inte så mycket an­nat än det Freud talade om långt tidigare, nämligen att söka hjälpa sina patienter att minnas snarare än att upprepa (ibid sid 6).

VIII

Även Bion är intressant här. Han talar om ”det omedvetna tänkandet” eller ”reverie”. Denna sistnämnda term kan beskrivas som drömskhet när det gäller sinnestillståndet och vakendrömmande när det gäller ak­tiviteten. Detta vakendrömmande äger hela tiden rum utanför vår varseblivning.

Det tillstånd som gör detta drömmande möjligt kan beskrivas som en försjunkenhet människan kan befinna sig i, samtidigt som hon fullgör vardagens göromål. Under det vi talar med andra människor, tänker, ar­betar och älskar ... så pågår detta vakendröm­mande och vävs omärkligt in i det medvetna tänkandet. Detta ger upphov till över­raskningsmoment i vårt medvetna varande där vi, ibland till vår egen förvå­ning, över­skrider de gränser vi satt upp för oss själva. Det är i detta ständiga sam­spel mellan medvetet och omedvetet som det oväntade, oroväckande och berikande ger sig till kän­na ...

Bions föresats att som analytiker arbeta ”without memory or desire” skulle kunna ses som ett fördjupande av Freuds begrepp ”floating atten­tion”. Bion föreslår dock inte nå­gon förändring i den analytiska tekni­ken, utan snarare en inre attityd hos analyti­kern. Han söker sig här från användandet av minnet som primärt verktyg i arbetet för att istället hitta ett funktionssätt som underlättar användandet av intuitio­nen.

Analytikern bör helst inte influeras av sin föregående kunskap eller a prio­ri-ställ­ningstaganden i och med att detta kan hindra honom från att uppfatta vad som hän­der ”här-och-nu” under sessionen. På så sätt kan han också lättare uppfatta de nya element och ”skuggor” som alltid finns i varje möte mellan analytiker och patient. En implikation av den­na ståndpunkt är att analytikern bör söka uppleva varje session på ett fritt och ”fördomsfritt” sätt så att hans observerande blir effek­tivt och att det intui­tiva kan framträda eller utvecklas.

IX

Att med utgångspunkt i ett eget reflektionsutrymme ha tillgång till ett lagom antal al­ternativa teorier, metoder eller tekniker kan kanske leda fram till följande slutsats, vilken har med mentaliseringsbegreppet att göra (Handbook of mentalization-based treatment):

… that the world is always filtered

through a perspectical mind,

which may be more or less accurate in its

appreciation of reality.

Med ett sådant perspektiv förstår man att EN teori inte är (eller åter­speglar) världen eller verkligheten, utan snarast är ett sätt att försöka förstå den i dess olika yttringar och i enlighet med den information eller kunskap, som är tillgänglig, samt att den in­divid som söker kunskap också kan få saker och ting om bakfoten/missförstå eller inte förstå.

Därför är det av vikt att ha tillgång till olika metoder, teorier etc. Den som inte har det tenderar att hamna i den situation som den ame­rikanske författaren Mark Twain be­skriver:

Om man endast har en hammare i sin

verktygslåda

ser man bara spikar

överallt.

Omvänt kan användandet av alltför många metoder leda till ett svårö­verblickbart ”smörgåsbord” av tekniker och teorier där det till sist inte blir möjligt att se om man är på väg mot att lösa den ”uppgift” eller de mål som man föresatt sig. Det kan därför vara välbetänkt att också ha med sig Bions ord avseende psykoanalytisk skicklighet:

”Psychoanalytic virtue lies not in the number of theories the psychoana­lyst can com­mand but the minimum number with which he can meet any contingency”

Detta utgör Bions version av vad som inom vetenskapen kallas för ”Ockhams rakkniv”:

Ockhams rakkniv är namnet på ett begrepp inom vetenskaplig metod som in­nebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än nödvändigt för att förklara en observation.

(Rakkniv syftar på att man ”rakar bort” onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen (från Wikipedia)).

X

För att nu återvända till ECRO … ens ECRO innehåller såväl teorier som egna er­farenheter; det kan ses som ett flexibelt sche­ma, en flexibel verktygslåda (där såväl psykodynamiskt, kognitivt tänkande m m kan in­rymmas), vilken bör anpassas till de olika processer, si­tuationer eller fenomen man möter. Förhoppningsvis kan man i den pro­cessen använda sig av relevanta begrepp som beskriver det område som är fokus för ens uppsamhet. Ju mer relevanta ens begrepp är, desto mer verknings­fulla eller operativa blir de också för att såväl beskriva som handla i verkligheten.

Skulle då ”vek­torsmodellen” (som del av ett ECRO) kunna funge­ra som något över­bryggande eller ”upplysande”, vilket låter gruppfeno­men framträda och bli synliga varpå man därefter väljer ut den eller de interventioner som är mest rimliga utifrån de behov som finns?

Mot bakgrund av hur kognitiva gruppansatser här presenterats kan man få ett intryck av att deltagarna i kognitiva grupper bjuds in till att vara med om en process som dock i sina huvuddrag är förutbestämd. Om processen avviker från det förväntade förs den åter tillbaka till var den ska vara. Självklart uppstår då frågan om vad som lämnas ut­anför eller inte får utrymme.

Om vi så återgår till den operativa gruppen och dess teorisammanhang finns där fö­reställningar om vad som händer just i situationer där pro­cessen tar sin egen väg. (Det rör sig då om situationer besläktade med det Bion kallar grundantagandegrupper, Do­rothy Stock Whittakers ”re­striktiva lösningar” och Pichon-Rivières resonemang kring explicit och implicit skeende.)

Foulkes föredrar i detta slags situationer att i det längsta låta gruppen hitta sin egen väg. Den operativa gruppens sam­ordnarstil innebär också ofta att vänta, men att inte i onödan låta gruppen ”irra om­kring i blin­do”, utan hjälpa den åter mot sin uppgift och att peka på de hinder som gör att gruppen inte kan fokusera på vad den ska göra. Grundtanken är att det finns skäl för gruppen att agera som den gör.

I Pichon-Rivières terminologi skulle ovanstående process handla om att gruppen be­finner sig i en ”förarbetsfas”, där man har en ”implicit” upp­gift att utföra innan man kan ta itu med den egentliga explicita. Och hoppar man över den implicita uppgiften kommer den i alla fall att fin­nas kvar och inver­ka störande på det man är upptagen med att fullgöra.

Rimligtvis borde en ”icke-fullgjord ... implicit uppgift” inverka stö­rande även i en kog­nitiv grupps process, ja till och med så mycket att man i slutänden kan fråga sig vad grupparbetet, som utförts i enlighet med manualen, givit för resultat. Den process, som var föreskriven, har i och för sig gjorts färdig, men så mycket finns kvar, som ej kunnat tas upp till behandling, att det som ut­förts kanske endast blivit halvfärdigt el­ler kanske inte ens det.

Kanske bidrar här ”Ullevål-modellen” med något annorlunda just genom sin kombina­tion av kognitiva färdighetsträningsgrupper och gruppanalytiska grupper, det vill säga där det som ej har plats i en typ av grupp kan få det i den andra ... att från den kogni­tiva gruppen ex­empelvis det finns kvar implicit material som behöver bearbetas mer ”på djupet” i gruppanalytisk mindre styrd form, men att detta i sin tur jämnar vägen för att kunna följa den ”körplan” som finns i den kogni­tiva gruppen. På motsvarande sätt kan man tänka sig den gruppanaly­tiska (gruppoperativa) gruppen köra fast i fö­reställningar om vad man borde göra i ”levande livet”, men att det inte blir mer än an­satser – där man aldrig egentligen ”äntrar” uppgiften och blir operativa, utan hela tiden skjuter den framför sig, lämnar den åt sidan, omdefinierar bort den etc – och att det därför finns behov av ren ”färdighetsträning” som låter de konkreta hindren bli synliga ”här-och-nu”.

Avtecknande sig mot dessa smågruppsskeenden finns Turquets beskriv­ning av indi­videns förhållande till gruppen, såväl stor som liten. Vart tar exempelvis ”singleton-problemet” vägen i den kognitiva gruppen? Kan man där bli till ”deltagarindivid” eller något mellanliggande och fritt flytande? Eller ”garanterar” den tydligt ledarstyrda strukturen i den kognitiva gruppen att medlemmarna löper mindre risker än i de mer dynamiska grupperna där det finns större otydlighet och ovisshet?

APPENDIX

Reflektioner efter föreläsning om ett kognitivt grupperspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”.

Text att läsa som förbe­redelse till föreläsningen är SLs: ”En lång sydamerikansk resa i tid och rum…till den anglosaxiska (och europeiska) världen”.

En problematiserande fråga dyker upp i utbildningsgruppen om att explicit uppgift kan ha olika innebörd för den som ställer uppgiften och de som får den. För mig som föreläsare blir det en möjlighet att peka på hur det implicita (i konen) genast gör sig påmint; det egna livets erfarenheter stiger fram och gör ”läsningen” av uppgiften unik.

Ullevålmodellen blir ett annat tema och jag kopplar det till utbildningsdeltagarnas egna dilemman omkring kognitivt och psykodynamiskt ... plus att i den modellen finns perspektivet ”metateori” med ... ECRO som ”karta”, det ytstrukturella och djup­strukturella ... vikten av att vara flexibel i sitt eget ”schema” och inte stänga igen det utan låta det berikas utan att för den skull det blir till ett ”smörgåsbord”.

I min roll som föreläsare ger jag en del svar, men agerar stundtals som en gruppanaly­tisk samordnare genom att rikta frågor till mig vidare ut till gruppen att själva reflek­tera över.

I den avslutande muntliga gruppkursutvärderingen framhålls bland annat följande: Det är fortfarande inte helt greppbart vad man håller på med (på utbildningens gruppdel). Det går att se att det finns en process som pågår; det faller nog på plats i och med den avslutande ex­aminationen. När man började steg 1-utbildningen fanns det förväntningar om det psykodynamiska och det kognitiva. Det var överraskande att grupperspektivet tagit så stor del av tiden. ”Det tog en stund att ta till sig detta om grupprocesser, men det har växt in med tiden. Nog har det satt igång processer hos oss. Lite förvirring just nu, men det faller nog på plats … ”. Det finns även funderingar på om det är bra eller dåligt med gruppföreläsningar med långa mellanrum. Man kan ha tappat en del och därigenom har det blivit svårt att relatera till de olika delarna ... ”det är långt emellan och grupprocessen blir annorlunda nu än då. Kan se tillbaka, men tappar det samtidigt”.

Tankar finns om att föreläsare bör kunna anpassa sin föreläsning dels efter åhörarnas behov, dels efter det tidsutrymme som finns. HUR man föreläser säger kanske också något om själva metoden eller teorin. Önskemål om tydlighet finns.