Föreläsningskoncept: Om ett kognitivt grupper­spektiv, gruppanalytiskt perspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”. Av Sören Lander

”Inom undervisningens område utbildar sig gruppen i att lära och detta uppnår man endast medan man lär, det vill säga medan man 'opererar' ...

I den operativa undervisningen bör man sträva i riktning mot det okän­da och att ut­forska sådant som ännu inte är tillräckligt belyst. Om det finns ett grundläggande rättesnöre att hålla sig till, så är det att bryta upp stereotypier på alla nivåer eller plan de än må visa sig. Stereotypi är ett läroämnenas fördärv ...

Inom vetenskapen gör man framsteg inte bara genom att finna lösningar, utan också genom att – som något grundläggande – skapa nya problem; och det är nödvändigt att lära sig att inte vara rädd för att framkalla sådana. I den handlingen lär sig den stu­derande genom egen direkt medverkan att såväl problematisera som använda verktyg för att finna lösningar och formulera möjliga lösningsvägar ” (Jose Bleger: Operativa grupper vid undervisning. Föreläsning 1961).

I

Denna föreläsning syftar bland annat till att ta upp ett möjligt kogni­tivt grupprocess-perspektiv, förhållandet mellan psykody­namiskt och kognitivt tänkande (med tonvikt på grupp) samt något om hur Pichon-Rivières gruppoperativa modell (med tonvikt på figurerna ”den upp-och-nedvända konen” och ”vek­torsmodellen”) skulle kunna tjä­na som ”överbryggning” mellan psykodynamisk och kognitiv tankevärld. Tidigare har tagits upp fyra oli­ka teoretiker som på ett eller annat sätt har anknytning till ett psykody­namiskt grupptänkande. Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet re­presenterar delvis olika skolor, men ...

... Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet

(med sin bas i en psykodynamisk grundsyn)

representerar samtliga föreställningen att

bakom/under det explicita/observerbara

finns något implicit/latent/ej synligt vars

avtäckande kan förklara det man observerar.

Man går alltså från det som kan observeras till att söka dra (kausala) slutsatser om varför detta observerbara framträder. Denna kausalitet behöver inte vara omedelbar genom att ett ”stimuli” direkt följs av en ”respons”, utan den kan vara fördröjd – icke-linjär – på så sätt att en ”respons” kan följa efter en viss tid och då på ett inte så tyd­ligt eller förståeligt sätt.

De här fyra teoretikernas ”kartor” eller ”modeller” är sätt att försöka få kunskap om och förstå de fenomen som uppträder i gruppsammanhang vare sig det rör sig om stör­re eller mindre grupper.

Dessa teorivärldar utgör ett slags ”kartor”

för att försöka göra det som observeras

förståeligt. I vårt sammanhang gäller det

främst de processer som äger rum i en

grupp.

Den ”upp-och-nedvända konen”

(spiralfiguren) är ett sätt att illu-

strera förhållandet mellan ”det synliga”

(explicita) och ”det osynliga” (implicita).

Den är också en ”karta”.

Även ”vektorsmodellen” är en karta att

orientera sig utifrån.

Dessa figurer eller illustrationer skulle kunna be­lysa en del av det tänkande som finns både inom den psykodynamiska och den kognitiva tankevärlden (trots att begreppsapparaterna är skilj­aktiga) och därigenom - som ett slags ”karta” - bli till en referensram för att diskutera dessa två modeller.

Som ”tankefigurer” kan de vara till hjälp

för att försöka beskriva ett psykodynamiskt

och ett kognitivt grupprocesstänkande.

Ett slags ”karta” där man kan orientera sig.

De begrepp jag speciellt vill fästa uppmärksamheten på är ”explicit” och ”implicit”. Som tankefigurer är det möjligt att här innefatta såväl kogni­tiva som psykodynamiska förklaringssätt.

Nyckelorden ... är

”explicit” och ”implicit”. Med

olika betoning och innebörd kan

de användas om de grupprocesser

som äger rum såväl enligt psyko-

dynamiskt som kognitivt tänkande.

II

I den vidare framställningen stöder jag mig (förutom på det pichonianska tänkandet) främst på följande:

• En essä (på norska) om ett experiment med blandat kognitivt och gruppanalytiskt förhållningssätt på dagavdelning (för personlighets­störda) på Ullevål-sjukhuset i Oslo.

• Den svenske psykiatern och kognitive psykoterapeuten Jörgen Herlofssons manualbaserade kognitiva modell för korttidsbehandling av utbrända i grupp (föreläsningsanteckningar från Psykoterapimäs­san 2002).

• Norrmannen Atle Dyregrovs kognitiva modell för debriefing i grupp (med sina rötter i USA).

Något kännetecknande för processen i en kognitiv grupp är att proces­sen åtminstone delvis styrs av en plan eller manual. Det är terapeutens eller gruppledarens uppgift att se till att den föreskrivna ”vägen” eller processen följs.

III

I en kognitiv ”gruppanordning” finns

en uppgift, plan eller manual som i varierande

grad styr hur processen kommer att

se ut. Gruppledarens explicita uppgift

är att se till att den föreskrivna ”vägen” följs.

Man kan ... få ett intryck av att gruppledaren blir till ett slags ”facit” i den kognitiva gruppen med åt­följande föreställningar om vilket slags tänkande som är riktigt.

En beroendegrupp (i bionsk mening) skulle (härigenom) kunna tänkas ta form där gruppen blir bero­ende av gruppledarens kunskaper och information för att ta sig vida­re i arbetet med sin uppgift, men att den får svårt att tän­ka fram sina egna lösningar.

Gruppledaren gör bland annat

sammanfattningar av gruppens

process och ser till att man håller

sig kvar på vägen.

OM gruppen gör “uppror” mot denna ”installerade” beroendegrupp sker det i form av ett kamp-flykt-beteende alternativt parbildnings-beteende (ett alternativt ”maktcentrum” skapas dit gruppens hopp om annorlun­da utveckling, bot, lärande etc riktas).

I det gruppoperativa konceptet (Pichon-Rivières) finns tanken om dels en ”explicit upp­gift” (alltså ett mål man ska ta sig fram till), dels om så­dant som kan inverka störande i dess ut­förande (alltså avvikelser på vägen fram mot målet). Detta senare kan då ses som en ”implicit upp­gift” (hit torde de bionska grundantagandena räknas). Den är vik­tig att arbeta igenom därför att den explicita uppgiftsprocessen annars blir hindrad el­ler be­gränsad (man gör uppgiften i formell mening, men utan att egentligen beröras eller tillägna sig kunskap på ett personligt sätt så att den kan användas).

I psykodynamiskt grupptänkande ges gruppen större utrymme att söka sina egna lösningar. Det finns mindre av föreskriven väg trots att det också här finns en uppgift (mer eller mindre uttalad). Sätten att lösa den är dock inte före­skrivna.

Hos Pichon-Rivière bör UPPGIFTEN vara gruppens ledare. När ett ”språkrör” i en operativ grupp framträder (som underlättare av upp­giftens lösning eller som ”sabotör”) blir detta till en del av grupproces­sen. Språkröret pekar därvid på något som kan vara implicit och viktigt att på något sätt bearbeta för att inte stereotypisera gruppens arbete med sin uppgift (att alltså hindra den från att fungera som en – i bionsk mening – arbetsgrupp) ...

Grundantaganden (i bionsk mening) alternativt en ”implicit uppgift” kan in­verka störande på arbetet med att utföra planen eller den explicita upp­giften. Vart tar arbetet med det implicita vägen i de två tänkesätten (kogni­tivt och psykodynamiskt)?

IV

På Ullevålsjukhuset (ett psykiatriskt sjukhus i Oslo) laborerar man med bägge dessa modeller (psykodynamiskt och kognitivt) på en dagvårdsavdelning för personlighets­störda (At kombinere psykodynamisk og kognitiv teapi og forståelse. Erfaringer fra et psykoterapeutisk dagafsnit (Matrix 2006) av Randi Luggin).

Kan man kombinera de två sätten att tänka om vad och hur en process ska äga rum i en grupps arbete? Ullevålsjukhusets da­gavdelning verkar använda en modell där de två tänkesätten kan komplettera varandra.

En gruppanalytisk grupp och en kognitiv grupp går jämsides med varandra under vårdtiden.

Sistnämnda grupp innehåller kognitiva ingredienser som färdighetsträ­ning, med­vetenhet om grundläggande kognitiv-affektiva scheman, an­vändning av kognitiva tekniker för att identifiera och utmönstra dys­funktionella tankemönster relaterade till olika problemsituationer etc.

Man arbetar med grundläggande kognitiva begrepp (negativa auto­matiska tankar och livsregler – också underliggande scheman – med speciellt fokus på låg självkänsla). Ut­gångspunkterna är patientens vardag. Det är ganska mycket struktur med fastlagt program och hem­uppgifter.

Vad gäller psykodynamiskt respektive kognitivt rekommenderas ex­empelvis patienten i förekommande fall att gå tillbaka till gruppanalys­gruppen med känslor som väckts i den kognitiva gruppens färdighets­träning (här kan ju en patient direkt ha blivit upp­märksam på en viss sak som behöver fördjupas).

Djupliggande ”scheman”, tanke- och känslomönster kommer på så sätt att utgöra ut­gångspunkter för bearbetning i den (psykodynamiska) gruppanalytiska gruppen. I den senare utmanas också mer djuplig­gande personlighetsstrukturer, vilket avsevärt kan öka ångestnivån (med aktivering av de grundläggande rädslor och hinder – av de­pressiv, paranoid och konfusionell karaktär - som finns i botten av ”den upp-och-ned­vända konen”).

I de mer gruppanalytiska grupperna är strukturen rätt liten, men dock med högre terapeutaktivitet än i renodlade gruppanalytiska grupper. Fokus är på relationer här-och-nu och på det medvetna eller förmedvet­na snarare än det omedvetna.

Fokus kommer i en sådan här modell att till en början ligga på det ma­nifesta (eller ex­plicita; se ”den upp-och-nedvända konen”) och på ytan liggande för att därefter övergå till mer djupliggande problematik knuten till personlighetsdrag.

I dessa parallella grupprocesser löses olika uppgifter utifrån vad grup­perna är tänkta att fokusera på. Färdighetsträning etc äger rum i de kognitiva grupperna och det som ej inryms i den ”planen” tas upp och bearbetas i de gruppanalytiska grupperna. I des­sa senare kan fär­dighetsträningsbehov (det vill säga att behöva exponeras för det som är hotfullt eller svårt) bli synliga och läggs därför över till de kognitiva grupperna varpå de mer känslomässiga aspekterna därefter vid behov åter kan bearbetas gruppanalytiskt från en ny erfarenhetsposition.

Skillnaderna mellan de två metoderna eller tanketraditionerna är att den kognitiva terapin till stor del är terapeutstyrd, planerad och manu­aliserad. Den psykody­namiska gruppanalytiska lägger mer betoning på den yttre strukturen (ramen), som ska ge plats och trygghet så att det i patienternas inre liv ska kunna framträda associa­tioner och spontana känslor.

Under fem års tid har man på dagavdelningen sökt kombinera dessa bägge sätt att tänka om människor och deras fungerande. Man har också en storgrupp med syftet att ”dela tankar, känslor och reflektioner om vad som försiggår i verksamheten – och vad som sker utanför som kan påverka verksamheten” ...

I storgruppssammanhanget förhåller sig gruppledaren primärt gruppanalytiskt (såväl tillbakadraget som tol­kande) medan den övriga personalen är mer psykoedukativ, be­svarar direkta frågor eller kan gå in i diskussion om teoretiska spörsmål (främst då om gruppmedlemmar­na så önskar). Här kan man ju fundera lite över skeendet i storgruppen utifrån ett Turquet-perspektiv.

Storgruppen kom till för att ge möjligheter att skapa mening i det större sammanhang en dagavdelning utgör … att de grupprocesser som äger rum där ska bli möjliga att benämna och tala om. Innan storgruppen in­fördes försiggick många storgruppspro­cesser i det fördolda – i uppe­hållsrum och på privata fester – och som personal var det svårt att få överblick över dessa processer. I synnerhet de kognitiva grupperna hade svårt att uppfånga dessa fenomen i och med att överföringsprocessen och konflikter mellan patienterna inte benämndes.

För att ej teorikonkurrens ska uppstå har man en ”metateori” som över­ordnad teori (Kohuts självpsykologi).

Under de fem år som Ullevålexperimentet pågått (enligt ovannämnda artikel) har man utvecklat ett slags ”nyspråk” vari bägge referensramar­na innefattas. Man har fått ett intresse för att se det som är positivt i modellerna och kunnat låta dessa ömsesidigt befrukta varandra. Ett möjligt slutresultat kanske blir en gemensam integrerad teori med såväl dynamisk som kognitiv teori – alltså att man (för att tala ”pichonianska”) skapat ett gemen­samt ECRO som på ett relevant sätt berör den uppgift man som da­gavdelning har att lösa.

I en grundläggande psykoterapiutbildnings gruppramanordning kan möjligen Pichon-Rivières två modeller (”konen” och ”vek­torsmodellen”) samt schema- (ECRO) eller refe­rensramstänkande fun­gera som något liknande. Det är främst de två be­greppen ”expli­cit” och ”implicit” som kan ge möjligheter till överbrygg­ning via modellerna.

”Den upp-och-nedvända konen” som en ”överordnad” teori

att betrakta de psykodynamiska och kognitiva ”kartorna” med …

för att försöka förstå de fenomen dessa teorier beskriver?

V

I såväl kognitivt som psykodynamiskt tänkande tycks det i någon me­ning vara nöd­vändigt att ta sig från den explicita ytan ned mot det mer implicita för att få närmare begrepp om vad olika fenomen innebär, det vill säga att inte bara beskriva utan även förstå dem. Om detta sedan görs uti­från psykodynamisk eller kognitiv förståelsemodell kan säkert ge upphov till skiftande slutsatser.

”Explicit” och ”implicit” som fenomen finns

i såväl psykodynamiskt som

kognitivt tänkande -

oberoende av vilka begrepp

man använder sig av.

Ett språk behövs för att fånga upp processer

som inte är synliga, verbaliserbara eller explicita.

Bland annat begreppet ”överföring” är ett ord som söker

beskriva det som är ”osynligt” eller ”under ytan”.

Med en stabil yttre ram blir det ... möjligt att benämna och tala om de grupprocesser som äger rum i det fördolda – om man har en be­greppsapparat och gruppanordning som kan fånga upp detta. Kan ej processer ”kläs i ett språk” finns stor risk att de lever i det fördolda och ”osynliga” inverkar hindrande i gruppens arbete.

I det kognitiva tänkandet förefaller det inte finnas begrepp för att fånga upp det feno­men som i psykodynamisk teori kallas ”överföring” (”télé” i vektorsmodellen) och där­med blir det svårt att prata om det (or­den sak­nas).

Eller är det helt enkelt så att man ... pratar om det på ett annat sätt ... och med andra ord. Eller gör gruppens sätt att arbeta med sin ”explicita uppgift” (via manual etc) att det inte är vä­sentligt att ta upp annat som väcks i gruppens process?

VI

I den pichonska begreppsvärlden spelar begreppet ECRO en vik­tig roll. Översatt till svenska betyder det ”begreppsligt/konceptuellt, re­ferentiellt och operativt schema”. Pichon-Rivière menar att vi alla bär med oss ett sådant ”schema” eller världsåskåd­ning som fungerar orienterande (en inre karta) i vårt möte med världen. Ju mer med­vetna vi är om HUR vår världsbild är konstruerad ... desto lättare blir det att förstå såväl sig själv som VARFÖR vi uppfattar världen som vi gör.

Och schemat innehåller inte bara det vi på ”formell teoretisk” väg lärt oss i olika typer av utbildningar och skolor, utan även de lärdomar vi fått genom livet i övrigt. Många av dessa lärdomar lever sitt liv i det fördolda (preverbalt, omedvetet/förmedvetet, im­plicit), men kan bli syn­ligt i vissa situationer.

Vilka inre ”scheman”, världsåskådningar eller före-

ställningar bär vi med oss och blir till de ”glasögon”

vi betraktar världen genom? När och hur blir

de synliga? Hur pass flexibla bör de vara för att

inte stänga ute för mycket?

Som utövande terapeut är det viktigt att ha någorlunda överblick över vilket ”schema” man bär med sig i mötet med sina klienter ... och även att veta att klienten på lik­nande sätt ”betraktar” oss som terapeu­ter genom sitt ”schema” (eller sin referensram).

För att kunna fungera nå­gorlunda bra som terapeut måste ens (inre) schema vara flexibelt och föränd­ringsbart – inte för att det skulle vara något dåligt i sig, utan för att schemat behöver berikas med nya kun­skaper (och därigenom bli ännu mer ope­rativt = användbart).

Om man dessutom tänker sig att detta schema utgör ett slags ”verktygs­låda” ... att där finns olika teorier och livserfarenheter, som hjälper en att ”läsa” världen och dess fenomen, så är det rätt uppenbart att det inte finns någon metod, teknik eller teori som fullständigt kan återspeg­la det som är ”verklighet”.

Det egna schemat som en ”verktygslåda”?

Teoretisk kunskap, livserfarenheter …

vad finns det mer som formar vars och ens schema?

VII

Möjligen är vi här inne på det område som i nutida psykoterapeutisk/psykologisk teori­bildning benämns ”mentalisering”. Psykologtidningen 12/08 beskriver fenomenet på detta sätt:

”Vi människor är relationella varelser, ofrånkomligen delaktiga i varandras inre värl­dar. Vi tolkar hela tiden, på ett mestadels omedvetet plan, vårt eget och andra män­niskors beteende utifrån inre, mentala tillstånd ... Vi läser av ansiktsuttryck, gester och röstlägen hos andra och skapar hypoteser om vad som rör sig inom dem, och på motsvarande sätt vänder vi uppmärksamheten inåt mot våra egna känslotillstånd och försöker förstå vad vi själva känner. Att på detta sätt tolka och förstå be­teenden uti­från inre, mentala tillstånd kallas för mentalisering”.

Ytterligare en definition följer här:

” ... keeping one's own state, desires and goals in mind as one adresses one's own ex­perience; and keeping another's state, desires and goals in mind as one interprets his or her behavior” (Från förordet i Handbook of mentalization-based treatment).

Begreppet definieras vidare på följande sätt av Bateman & Fonagy:

” ... the mental process by which an individual implicitly and explicitly interprets the actions of himself and others as meaningful on the basis of intentional mental states such as personal desires, needs, feelings, belie­fs and reasons” (Ibid sid 31—32).

Enligt Fonagy m fl verkar det som att

”mentalization, defined as the ca­pacity to be specifically aware of mental states as such and to use this awareness in regulating af­fect and negotiating interpersonal relations­hips, provides a critical link in the transmission of attachment security across generations ... It rapidly emerged that secure children in their turn tended to develop the rudiments of the capacity for mentalization faster than did their insecurely attached peers” (Ibid).

I sin förlängning kan detta begrepp tänkas innehålla åtminstone fyra olika sinsemel­lan sammanhängande aspekter (ibid sid 32):

a) ett ”meta-kognitivt” fenomen i sådan mening att det refererar till för­mågan att tolka tankar och handlingar – att tänka om tänkandet eller (för att använda en engelsk term) vara ”mind-minded”;

b) vidare hand­lar det om de betydelser vi tillerkänner egna och andras handlingar – alltså de implicita eller explicita hypoteser vi använder oss av för att förstå varför vi, eller någon annan, handlar på ett visst sätt;

c) den tred­je aspekten berör att ”mentalisering” är något som förknippas med per­soner – i motsats till livlösa saker – och att det handlar om intentioner och förmåga till projektskapande och framtidsönskningar.

d) Slutligen är inte förmågan till mentalisering en fix egen­skap i en människas psy­ke, utan en process, förmåga eller ”skicklighet”, som i olika hög grad kan vara närvarande.

Kort och gott kanske mentalisering bäst förenklas till ”attending the states of mind in oneself and others” (ibid sid 3).

Genom att tala om mentalisering gör man egentligen inte så mycket an­nat än det Freud talade om långt tidigare, nämligen att söka hjälpa sina patienter att minnas snarare än att upprepa (ibid sid 6).

VIII

Även Bion är intressant här. Han talar om ”det omedvetna tänkandet” eller ”reverie”. Denna sistnämnda term kan beskrivas som drömskhet när det gäller sinnestillståndet och vakendrömmande när det gäller ak­tiviteten. Detta vakendrömmande äger hela tiden rum utanför vår varseblivning.

Det tillstånd som gör detta drömmande möjligt kan beskrivas som en försjunkenhet människan kan befinna sig i, samtidigt som hon fullgör vardagens göromål. Under det vi talar med andra människor, tänker, ar­betar och älskar ... så pågår detta vakendröm­mande och vävs omärkligt in i det medvetna tänkandet. Detta ger upphov till över­raskningsmoment i vårt medvetna varande där vi, ibland till vår egen förvå­ning, över­skrider de gränser vi satt upp för oss själva. Det är i detta ständiga sam­spel mellan medvetet och omedvetet som det oväntade, oroväckande och berikande ger sig till kän­na ...

Bions föresats att som analytiker arbeta ”without memory or desire” skulle kunna ses som ett fördjupande av Freuds begrepp ”floating atten­tion”. Bion föreslår dock inte nå­gon förändring i den analytiska tekni­ken, utan snarare en inre attityd hos analyti­kern. Han söker sig här från användandet av minnet som primärt verktyg i arbetet för att istället hitta ett funktionssätt som underlättar användandet av intuitio­nen.

Analytikern bör helst inte influeras av sin föregående kunskap eller a prio­ri-ställ­ningstaganden i och med att detta kan hindra honom från att uppfatta vad som hän­der ”här-och-nu” under sessionen. På så sätt kan han också lättare uppfatta de nya element och ”skuggor” som alltid finns i varje möte mellan analytiker och patient. En implikation av den­na ståndpunkt är att analytikern bör söka uppleva varje session på ett fritt och ”fördomsfritt” sätt så att hans observerande blir effek­tivt och att det intui­tiva kan framträda eller utvecklas.

IX

Att med utgångspunkt i ett eget reflektionsutrymme ha tillgång till ett lagom antal al­ternativa teorier, metoder eller tekniker kan kanske leda fram till följande slutsats, vilken har med mentaliseringsbegreppet att göra (Handbook of mentalization-based treatment):

… that the world is always filtered

through a perspectical mind,

which may be more or less accurate in its

appreciation of reality.

Med ett sådant perspektiv förstår man att EN teori inte är (eller åter­speglar) världen eller verkligheten, utan snarast är ett sätt att försöka förstå den i dess olika yttringar och i enlighet med den information eller kunskap, som är tillgänglig, samt att den in­divid som söker kunskap också kan få saker och ting om bakfoten/missförstå eller inte förstå.

Därför är det av vikt att ha tillgång till olika metoder, teorier etc. Den som inte har det tenderar att hamna i den situation som den ame­rikanske författaren Mark Twain be­skriver:

Om man endast har en hammare i sin

verktygslåda

ser man bara spikar

överallt.

Omvänt kan användandet av alltför många metoder leda till ett svårö­verblickbart ”smörgåsbord” av tekniker och teorier där det till sist inte blir möjligt att se om man är på väg mot att lösa den ”uppgift” eller de mål som man föresatt sig. Det kan därför vara välbetänkt att också ha med sig Bions ord avseende psykoanalytisk skicklighet:

”Psychoanalytic virtue lies not in the number of theories the psychoana­lyst can com­mand but the minimum number with which he can meet any contingency”

Detta utgör Bions version av vad som inom vetenskapen kallas för ”Ockhams rakkniv”:

Ockhams rakkniv är namnet på ett begrepp inom vetenskaplig metod som in­nebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än nödvändigt för att förklara en observation.

(Rakkniv syftar på att man ”rakar bort” onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen (från Wikipedia)).

X

För att nu återvända till ECRO … ens ECRO innehåller såväl teorier som egna er­farenheter; det kan ses som ett flexibelt sche­ma, en flexibel verktygslåda (där såväl psykodynamiskt, kognitivt tänkande m m kan in­rymmas), vilken bör anpassas till de olika processer, si­tuationer eller fenomen man möter. Förhoppningsvis kan man i den pro­cessen använda sig av relevanta begrepp som beskriver det område som är fokus för ens uppsamhet. Ju mer relevanta ens begrepp är, desto mer verknings­fulla eller operativa blir de också för att såväl beskriva som handla i verkligheten.

Skulle då ”vek­torsmodellen” (som del av ett ECRO) kunna funge­ra som något över­bryggande eller ”upplysande”, vilket låter gruppfeno­men framträda och bli synliga varpå man därefter väljer ut den eller de interventioner som är mest rimliga utifrån de behov som finns?

Mot bakgrund av hur kognitiva gruppansatser här presenterats kan man få ett intryck av att deltagarna i kognitiva grupper bjuds in till att vara med om en process som dock i sina huvuddrag är förutbestämd. Om processen avviker från det förväntade förs den åter tillbaka till var den ska vara. Självklart uppstår då frågan om vad som lämnas ut­anför eller inte får utrymme.

Om vi så återgår till den operativa gruppen och dess teorisammanhang finns där fö­reställningar om vad som händer just i situationer där pro­cessen tar sin egen väg. (Det rör sig då om situationer besläktade med det Bion kallar grundantagandegrupper, Do­rothy Stock Whittakers ”re­striktiva lösningar” och Pichon-Rivières resonemang kring explicit och implicit skeende.)

Foulkes föredrar i detta slags situationer att i det längsta låta gruppen hitta sin egen väg. Den operativa gruppens sam­ordnarstil innebär också ofta att vänta, men att inte i onödan låta gruppen ”irra om­kring i blin­do”, utan hjälpa den åter mot sin uppgift och att peka på de hinder som gör att gruppen inte kan fokusera på vad den ska göra. Grundtanken är att det finns skäl för gruppen att agera som den gör.

I Pichon-Rivières terminologi skulle ovanstående process handla om att gruppen be­finner sig i en ”förarbetsfas”, där man har en ”implicit” upp­gift att utföra innan man kan ta itu med den egentliga explicita. Och hoppar man över den implicita uppgiften kommer den i alla fall att fin­nas kvar och inver­ka störande på det man är upptagen med att fullgöra.

Rimligtvis borde en ”icke-fullgjord ... implicit uppgift” inverka stö­rande även i en kog­nitiv grupps process, ja till och med så mycket att man i slutänden kan fråga sig vad grupparbetet, som utförts i enlighet med manualen, givit för resultat. Den process, som var föreskriven, har i och för sig gjorts färdig, men så mycket finns kvar, som ej kunnat tas upp till behandling, att det som ut­förts kanske endast blivit halvfärdigt el­ler kanske inte ens det.

Kanske bidrar här ”Ullevål-modellen” med något annorlunda just genom sin kombina­tion av kognitiva färdighetsträningsgrupper och gruppanalytiska grupper, det vill säga där det som ej har plats i en typ av grupp kan få det i den andra ... att från den kogni­tiva gruppen ex­empelvis det finns kvar implicit material som behöver bearbetas mer ”på djupet” i gruppanalytisk mindre styrd form, men att detta i sin tur jämnar vägen för att kunna följa den ”körplan” som finns i den kogni­tiva gruppen. På motsvarande sätt kan man tänka sig den gruppanaly­tiska (gruppoperativa) gruppen köra fast i fö­reställningar om vad man borde göra i ”levande livet”, men att det inte blir mer än an­satser – där man aldrig egentligen ”äntrar” uppgiften och blir operativa, utan hela tiden skjuter den framför sig, lämnar den åt sidan, omdefinierar bort den etc – och att det därför finns behov av ren ”färdighetsträning” som låter de konkreta hindren bli synliga ”här-och-nu”.

Avtecknande sig mot dessa smågruppsskeenden finns Turquets beskriv­ning av indi­videns förhållande till gruppen, såväl stor som liten. Vart tar exempelvis ”singleton-problemet” vägen i den kognitiva gruppen? Kan man där bli till ”deltagarindivid” eller något mellanliggande och fritt flytande? Eller ”garanterar” den tydligt ledarstyrda strukturen i den kognitiva gruppen att medlemmarna löper mindre risker än i de mer dynamiska grupperna där det finns större otydlighet och ovisshet?

APPENDIX

Reflektioner efter föreläsning om ett kognitivt grupperspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”.

Text att läsa som förbe­redelse till föreläsningen är SLs: ”En lång sydamerikansk resa i tid och rum…till den anglosaxiska (och europeiska) världen”.

En problematiserande fråga dyker upp i utbildningsgruppen om att explicit uppgift kan ha olika innebörd för den som ställer uppgiften och de som får den. För mig som föreläsare blir det en möjlighet att peka på hur det implicita (i konen) genast gör sig påmint; det egna livets erfarenheter stiger fram och gör ”läsningen” av uppgiften unik.

Ullevålmodellen blir ett annat tema och jag kopplar det till utbildningsdeltagarnas egna dilemman omkring kognitivt och psykodynamiskt ... plus att i den modellen finns perspektivet ”metateori” med ... ECRO som ”karta”, det ytstrukturella och djup­strukturella ... vikten av att vara flexibel i sitt eget ”schema” och inte stänga igen det utan låta det berikas utan att för den skull det blir till ett ”smörgåsbord”.

I min roll som föreläsare ger jag en del svar, men agerar stundtals som en gruppanaly­tisk samordnare genom att rikta frågor till mig vidare ut till gruppen att själva reflek­tera över.

I den avslutande muntliga gruppkursutvärderingen framhålls bland annat följande: Det är fortfarande inte helt greppbart vad man håller på med (på utbildningens gruppdel). Det går att se att det finns en process som pågår; det faller nog på plats i och med den avslutande ex­aminationen. När man började steg 1-utbildningen fanns det förväntningar om det psykodynamiska och det kognitiva. Det var överraskande att grupperspektivet tagit så stor del av tiden. ”Det tog en stund att ta till sig detta om grupprocesser, men det har växt in med tiden. Nog har det satt igång processer hos oss. Lite förvirring just nu, men det faller nog på plats … ”. Det finns även funderingar på om det är bra eller dåligt med gruppföreläsningar med långa mellanrum. Man kan ha tappat en del och därigenom har det blivit svårt att relatera till de olika delarna ... ”det är långt emellan och grupprocessen blir annorlunda nu än då. Kan se tillbaka, men tappar det samtidigt”.

Tankar finns om att föreläsare bör kunna anpassa sin föreläsning dels efter åhörarnas behov, dels efter det tidsutrymme som finns. HUR man föreläser säger kanske också något om själva metoden eller teorin. Önskemål om tydlighet finns.