Den utblottade medelklassens psykopatologi.

Av Angel Fiasché (texten ingår i hans bok “Fattigdomens psykopatologi”/Psicopatología de la pobreza”)

Översättarens anmärkning: Föreliggande text beskriver en process som Angel Fiasché kunde iakttaga i Argentina vid en tid när medelklassen höll på att bli allt fattigare. Översatt till dagens situation skulle man kunna tänka sig att de fenomen han beskriver också kan ses i andra länder, där olika sociala gruppers ekonomi och status förändras till det sämre, det vill säga att en fattigdomsprocess äger rum - med möjliga politiska konsekvenser som idag är iakttagbara i form av populistiska rörelser till höger och vänster. Texten kan på så sätt delvis ses som en kommentar till framförallt de processer som äger rum i västvärlden.

Att bli fattig och behöva förändra sina vardagsvanor genererar helt up­penbart känslor av förlust avseende det man haft och inte längre har. Det är naturligt att sådana omständigheter åtföljs av depressiva tillstånd – som utgör reaktion på de förändringar situationen orsakar - och känslor av raseri eller bitterhet i allmänhet riktade mot det samhällssystem som framkallar detta.

Denna upplevelse av förlust - ofta inte kausalt inbegripen i de individu­ella konflikter som utgör konsekvens därav - kräver en förändringspro­cess, som kan uttryckas på olika sätt vare sig detta nu sker genom re­belliskhet, aktiv anpassning eller, ytterst, överanpassning.

Dynamiken i denna process mobiliserar – likt varje psykoaffektiv konf­likt - ett ”vad?”, ett ”hur?” och ett ”varför?” i den frågeställning den kogni­tiva strukturen söker utforska och undersöka; det vill säga i sökandet efter svar som kan härröra från inre, yttre eller okända faktorer, vilka hjälper oss till förståelse av det som sker, vad som därvid sker med oss och varför. Denna första inre undersökningsinstans, som tjänar till att förstå vad som inträffat, kommer samtidigt att skänka en specifik in­nebörd åt den depressionskvalité ovannämnda omständigheter framkal­lar hos individen. Vem skuldbelägger vi eller vem menar vi är orsak till denna förlust och vad kan vi bevara från detta ”möte”?

De tre områden (det kulturella, det omgivningsrelaterade och be­varandet av kroppslig hälsa), som påverkas genom förlust av den dittillsvarande livsstilen, åtföljs i högre eller lägre grad av att den oöns­kade förändringen absorberas via mekanismer som hänger samman med jagfunktionen.

Att beakta jagets plasticitet respektive rigiditet är något fundamentalt vid differentialdiagnosticering, ty härigenom blir det möjligt att definie­ra huruvida den depression, vilken följer på motgången utgör tecken på hälsa eller psykisk sjukdom.

Som medierande instans i det dialektiska mötet mellan lustprincip och realitetsprincip, blir jaget livsviktigt när man söker finna en lösning på den konflikt som nya samhällspolitiska gränsdragningar skapat och vil­ka orsakar utarmningen.

Utifrån ett dialektiskt kriterium gav Enrique Pichon-Rivière Jaget funktionen av att stå för en grundläggande och nödvändig differentie­ring. Han hävdade att samma mekanismer vi vardagligen använder oss av har förmåga att utifrån olika omständigheter fungera på ett defensivt alternativt strategiskt (dvs målinriktat/övers. Anm.) sätt.

Denna psykiska instans' selektiva förmåga att utan åtskillnad operera i tjänst hos hälsa alternativt psykisk sjukdom, öppnar en ny väg för att kunna förstå dess funktion. Således läggs en ny funktionell förmåga till den redan kända och utvecklade teorin om jagets försvarsmekanismer, något som i sin tur gör det möjligt att förstå när dessa nämnda me­kanismer aktiveras för att skydda någon aspekts integritet i den psy­kiska organisationen.

Freuds och hans dotter Annas arbeten om Jagets mekanismer breddas och berikas. Denna psykiska instans' funktionella karaktär gör det möj­ligt för oss att, utifrån ett mer objekt kriterium, förstå när en och samma mekanism står i hälsans tjänst och när den står i sjukdomens; när den alltså verkar för att lösa konflikten utan neurotiska konsekven­ser, och när den fungerar som försvar mot såväl paranoid som depressiv ångest, vilket ett förändringsfaktum eller en förändringssituation kan upphov till.

Denna klassiska bild av en jagstruktur, som – ställd inför en konflikt – mobiliserar en selektiv förmåga av dialektisk karaktär, modifierar avse­värt kriterierna för hälsa och psykisk sjukdom.

I detta nya fokus finns inte bara Jagets selektiva, utan även operativa förmåga som gör det möjligt att arbeta med hänsyn taget till om­ständigheterna och med sikte på att bevara psykets friska aspekter.

Denna teoretiska position omvälver i ett slag psykopatologins grundläg­gande skelett både generellt och i det enskilda fallet. Genom konstru­erandet av ett nytt fokus för den psykoanalytiska psykopatologin och med ett psykosocialt kriterium breddas psykoanalysens utveckling vä­sentligt.

Denna förändring i Jagpsykologin gör det lättare för oss att kliniskt prediktivt spekulera om medelklassens konflikter och hur de bemöts, hur pass operativt detta sker och hur nya vägar att gå växer fram.

I konsekvens med sitt metapsykologiska koncept - grundat i tanke­organisationens epistemofiliska natur – utvecklade Pichon-Rivière uti­från den kliniska verksamheten sin teori om depressionen. Dess främsta innebörd var att depressionen var den ”enda sjukdomen”, något som baserades på hans uppfattning om att upptäckten av något nytt – det man just lärt känna - oundvikligen leder till förlust av det föregående och redan kända. Om vi tar i beaktande den dialektik, som denne psyko­analytiker och socialpsykolog förde in i jagfunktionen, bör vi också till denna den ”enda sjukdomens” ursprungspunkt inkorporera dess motsats, varvid vi erkänner den ”enda hälsan” och - som dialektisk konsekvens därav - ambivalensen som primär känslomässig mekanism och motsatt den operativa dissociationen.

Som fortsättning på Pichon-Riviéres teoretisk-kliniska tänkande finns frågan om hur man skulle kunna förstå de olika uttryckssätt den konf­likt, som orsakats av medelklassens utarmning, tagit sig och då oavsett nivå – familj, familjemedlem, tillhörighets- eller referensgrupper, men också det mikro- eller makrosystem de ingår i.

Kliniska spekulationer inom det psykopatologiska fältet får oss att inför ett likartat fenomen - nämligen utarmandet av en stor sektor av medelklassen som följd av arbetslöshet och därav följande inkomstminskning, förändringar av vanor etc (de så kallade “nyfattiga”, som David Muchnik benämner dem) - ställa oss frågan: Hur kommer denna medelklass' nya inre psykosociala form att bli, den­na medelklass, som historiskt byggts av europeiska immigranter med sitt ursprung i fattigdom och ofta primitiv kulturutveckling, men med en strävan efter positiv förändring för sin avkomma. Till skillnad från tidigare kan vi idag dock inte förutsäga hur konsekvenserna av dagens situation kommer att bli för nästföljande generationer.

Inför det kristillstånd, som orsakats av försämrad levnadsstandard, övergår här ”tid-rum”-parametern till att bli konfliktens centrala kärna.

Om vi jämför den första massiva gruppen immigranters erfarenheter (från slutet av 1800- och början av 1900-talet) med den argentinska me­delklassens av idag visar en först psykosocial observation på väsentliga skillnader vad gäller övergången från det förflutna till nuet och framåt i tiden.

Våra första immigranter kom från den gamla världen där utarmningen var del av själva kontexten som fortsättning på tidigare generationers fattigdom. Den ofruktbara jorden samt frånvaro av teknologisk utveck­ling kapabel att nära en desperat befolkning – och samtidigt budskap från den Nya Kontinenten med hopp om en bättre framtid – kom att mobilisera önskningar om en förändring.

I dessa arbetande människors inre värld levde en känslomässig rikedom - länkad till minnet av det förflutna med känslor av ett hårt liv och basala brister - kvar. I sin vardagstillvaro upplevde man en liknande si­tuation som vår tids utarmade medelklass - men med den skillnaden att i de förstnämndas inre liv fanns illusionen om en bättre framtid.

Integrationen av förfluten tid, nutid och hoppfull framtid gjorde det möjligt för dem att bekämpa den depression, som orsakats av kulturell och territoriell identitetsförlust i och med att den kompenserades av illusionen om en bättre värld. En uppåtstigande linje skulle vara den symbol, som klargörande illustrerar skillnaden mellan att gå ”nedifrån och uppåt” jämfört med en dramatisk nedåtgående linje, ”uppifrån och nedåt”, samt den tunga bördan att tvingas gå ”från det man hade till det man nu upphört att ha” - utan en löftesrik framtid och möjliga, näralig­gande, alternativ om ett återrekonstruerat hopp.

Clifford Scott, en briljant engelsk psykoanalytiker som flyttade till Ka­nada under senare hälften av sitt yrkesliv, underströk i sina teoretiska framställningar att känslor av optimism för oss bort från depressionen utan att därför nödvändigtvis övergå till mani eller hypomani; att med andra ord den känslomässiga rikedom, som åtföljer en förändringspro­cess, upprätthålls utan att man fördenskull förnekar osäkerhet inför svårigheter. Sådan osäkerhet finns alltid med så snart man på ett ope­rativt sätt tar itu med något som har med framtiden att göra.

När spektrat ”förflutet-nu-framtid” inte påverkas av depression eller persekutiv ångest blir det alltså möjligt att möta förluster med tillräck­ligt god realitetsuppfattning för att stå emot det handlingens impuls­tryck, som - om detta föregår eftertanke – kan få den operativa för­mågan att gå förlorad med därpå ökade risker för misslyckande.

Den utarmningsprocess, som en betydande sektor av vårt samhälles me­delklass upplever, är en (till sin karaktär) ny upplevelse av osäker fram­tid och skiljer sig (som realitet) från den fattigdom, vilken fanns från början.

Medan det i förstnämnda fallet handlar om att återvinna ett tidigare förvärvat välstånd, som försvagats eller förlorats i denna extrema krissituation, fanns i den ursprungliga fattigdomen ytterst lite att förlo­ra och allt att vinna.

Dessutom bör man, å ena sidan, beakta den persekutoriska ångest des­sa plötsliga och långtifrån förutsedda förluster ger upphov till; å andra sidan, den patologiska girigheten hos en annan sektor med drömmar om att med minsta möjliga ansträngning berika sig utan att acceptera eller vara beredd ta på sig de förluster som riskfyllda operationer kan in­nebära.

Den av Pichon-Rivière utvecklade beskrivningen av de tre områden – psyke, kropp och yttervärld - där symtomen kan uttryckas och till vilka de patologiska konflikterna kan förläggas, hjälper oss i första hand att lokalisera den plats, där de av ovanstående förändringar framkallade rädslorna, uttrycks. I sådan mening är de symtom och den patologiska strukturering, som kan utlösas, avhängig varje individs historisk-gene­tiska utveckling, känslomässiga mognadsgrad; vidare det berikande som andra, och tidigare, svåra erfarenheter medfört samt förmågan att kunna anpassa sig till förändrade omständigheter.

Kvalitén på de depressiva känslor, vilka associeras till denna proble­matik har olika karaktäristika vad gäller såväl individ som familj, grupp och institution. I många fall genereras en vändning mot tidigare inte upplevda reparativa beteenden, vilka i sin tur ger utrymme för nya (via Jaget registrerade och medierade) tillfredsställelseformer i stil med den lust som (utövande och upplevande av) solidaritet kan ge samt rela­terat till den lust, vilken känslan av samhällsansvar ger. Av vikt att understryka här är att det var Winnicott som till jagstrukturen fogade förmågan att njuta av ansvarskänsla.

Genom att utforska vissa primära elements fungerande i tjänst hos tan­keorganisation, mognadsutveckling (som ”avgjutningsfunktion” hos var­je individ) och kulturtillägnande – som intellektuellt bagage (i enlighet med sättet att använda ”vad, hur och varför” och sammanlänkat med ”förflutet, nu och framtid”) - blir det möjligt för oss att avgöra potentiell sjukdom eller hälsa inom var och en av de strukturer som råkat ut för denna utarmning. Ytterst kommer dessa element att bestämma föränd­ringens öde som något övergående eller definitivt, återhämtning eller fastlåsning, och med de konsekvenser utarmning oundvikligen framkal­lar.

Vi vet att sökandet efter orsaker och fynd – som en följd av frågan ”var­för?” - stärker det reflexiva tänkandets funktion. Det behövs dock också ett ”hur” - som del av tanken på handling - för att få igång förändringar som inte riskerar att fastna i utarmningens stagnation.

Vi vet också att det behövs en viss grad av frihet för Jaget i förhållande till Överjaget i och med att kreativ självkritik behövs från ett tillräckligt moget och självständiggjort Jag för att inte det dialektiska paret ”fram­gång-misslyckande” språkmässigt ska blandas samman med paret ”tri­umf-nederlag”. Denna antinomi har sin motsvarighet i två nivåer av in­terpersonell relation: på ”triumf-nederlag”-nivån är konkurrensen den variabel som står på spel, varvid den andre är en fiende som måste förintas; på ”framgång-misslyckande”-nivån läggs betoningen på det egna självet vad beträffar de uppsatta målens uppnående.

Vi är dessutom i behov av en optimal användning av tid-rum-parame­tern (”organisatör” av förflutet, nu och framtid) för att på så sätt berika kunskapen om möjliga förändringsalternativ inom vårt räckhåll; det vi kan göra och uppnå respektive inte uppnå.

En ytterligare kommentar angående vad som krävs för att uppnå de önskade målen, under den förändring en återhämtning innebär, handlar om behovet av tillräcklig mognad för att kunna bearbeta sorgen över den utarmande omvandlingen; och detta för att kunna komma in i inno­vativa – om möjligt kreativa – mönster, som inte bara framkallar återhämtning utan också ett utvinnande av lärdomar ur denna trista erfarenhet.

Översättning: Sören Lander

ANVÄNDNING AV TOFRANIL I INDIVIDUAL- OCH GRUPPSYKOTERAPI

Detta är en intressant text skriven av Enrique Pichon-Rivière som tar upp hans erfarenheter av att använda Tofranil - en av de första antidepressiva preparaten. Sannolikt kan man använda sig av hans iakttagelser av medicinens effekter för att också få en bild av vad som händer när moderna antidepressiva preparat används. Texten publicerades 1960 i “Acta Neuropsiquiátrica Argentina”.

Man ska dock inte förledas att tro att han uppfattade medicinering som ett reellt alternativ till terapi som behandling, vilket framgår av hans intervjusvar till Vicente Zito Lema i intervjuboken “Conversaciones con Pichon-Riviére. Sobre el arte y la locura”.

Zito Lema: Vilket värde tillmäter Ni psykofarmaka?

Pichon-Rivière: Använda på rätt sätt fungerar de hjälpande för den tera­pi som valts. De underlättar den – men ersätter den dock aldrig.

…………………………………………………………………………………………………

Mitt bidrag till denna internationella konferens om Depres­siva Till­stånd behandlar situationer i vilka antidepressiv me­dicine­ring (Tofranil) kan användas som verktyg vid såväl indi­vidual- som gruppsykoterapi. Medicineringens främsta mål är att påverka ste­reotypa strukturer eller mönster, som fungerar bromsande (som motstånd) i terapiprocessen. Depressiv och paranoid ångest inför att förändras eller att lära underlättar bildandet av stereotypier (liknande "hellre en fågel i handen än tio i skogen"). Att tillfälle nu finns till dialog rörande de­pressiva tillstånd har sin grund i det fak­tum att psykiatrin alltmer verkar få sitt fokus på en grundläg­gande depressiv si­tuations tillblivelseprocess, struktur och väx­lingar.

Till att börja med är det dock nödvändigt att jag i allmänna termer förklarar innehållet i min referensram. Här följer alltså först en snabb historisk genomgång av hur mitt referentiella schema vuxit fram.

I

Konstruerandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)

Mina undersökningar beträffande en grundläggande depressiv situ­ation (1938) utgick från två verksamhetsområ­den eller -linjer, vilka hela tiden påverkade varandra:

1) en hela tiden pågående verksamhet som individual- och grupp­psykoterapeut;

2) en lång erfarenhet av - parallellt med och ofta i kombina­tion med ovannämnda verksamhet - användandet av biolo­giska be­handlingsmetoder såsom insulinchock, krampterapi, sömnkur etc. 1946 publicerade jag min första sammanställ­ning rö­rande en all­män teori om neuros och psykos. Därvid introducerade jag koncep­ten fenomenisk mångfald, funktionell och utvecklings­mässig (historisk) enhetlighet (en enda sjukdom) och multikausali­tet.

Jag hävdade då följande: "Genom psykoanalys av schizofrena och epileptiker, samt med stöd av iakttagelser gjorda vid bio­logisk be­handling, blev förekomsten av en central, väl avgrän­sad, psykotisk kärna uppenbar. Därur utgår alla övriga struk­turer som sätt eller försök att lösa ovannämnda grundläg­gande situation. Situationen utgörs av de element som karak­täriserar det depressiva tillståndet och dess specifika konflik­ter och mekanismer",

" ... den sålunda formade situationen ... psykosens grund­läggande situation och formad som en melankolisk struktur, fungerar som utgångspunkt för be­arbetandet av de situatio­ner, vilka utgör alla övriga beskrivna kliniska tillstånd. Gene­rellt uttryckt kan detta sägas vara en enda sjukdom - alla öv­riga strukturer utgörs av jagets försök att 'göra sig kvitt denna grundläggande depressiva situation ...' När väl denna smärt­samma situation uppstått tenderar jaget att frigöra sig där­ifrån genom att tillgripa en ny försvarsmekanism - projek­tio­nen. Om situationen projiceras till kroppen formas en andra struktur - hypokondrin. Vad en hypokondriker säger om sina organ är en förflyttning av den tidigare situationen (det vill säga melankolin). Medan man kan säga att melankolikern för­följs av sitt samvete, så förföljs hypokondri­kern av sina organ ... Sker projek­tionen utåt bildas en tredje struktur - den para­noida strukturen ... Om i enlighet med ovan­nämnda tankegång melankolikern är en individ förföljd av sitt samve­te, och hy­pokondrikern av sina organ, så kan paranoikern sägas vara förföljd av sina inre fiender, vilka projicerats till omgivningen" (3), (4), (5).

Senare undersökningar i linje med dessa tankar har möjlig­gjort konstruktionen av ett konceptuellt, referentiellt och ope­rativt schema, vars främsta drag är beskrivna härnedan.

1) Det depressiva svaret bör ses som ett totalt beteendemön­ster in­för situationer präglade av frustration, förlust och berö­vande. Dess karaktär är enhetlig vad gäller före­komst, struk­tur och funktion.

2) En infantil depressiv situation - tillsammans med andra si­tuatio­ner av schizoid och epilep­toid karaktär - innefattas i den normala utveck­lingen (M. Klein) (2).

3) Den grundläggande depressiva situationen inverkar i all upp­komst av psykisk sjukdom (upplevd patogen situation). Dispone­rande faktor kan uttryckas som grad av misslyck­ande vad gäller att bearbeta den infantila depressiva situationen (sorg). Den till sjukdomsprocessen hörande regressionen re­aktiverar den in­fantila depressiva positionen (patogen situa­tion) och underlättar fram­växten av såväl den schizoida posi­tionen (patoplastisk och in­strumentell situation) som den epileptoida situationen (patorytmisk temporal situation).

4) Ytterligare en depressiv situation kan beskrivas - den som inne­fattas i varje terapeutisk process. Upplösningen av den klyvning eller splitting som behäftar jaget och dess förbindelser - det vill säga integrationsprocessen - är endast möjlig genom att på nytt passera en depressiv position (grad av uppnådd in­sight samt redis­socieringsprocessen).

5) Reaktionsmönstrens struktur inkluderar ambivalenskonflik­ten inför ett helt objekt. Därur framgår skuldkänslan och hämning eller förlångsammande av vissa jagfunktioner. Sorg, moralisk smärta, upplevelse av ensamhet och hjälplöshet emanerar ur objektförlust och skuld. Möjligheterna till repa­ration och sublimering är allvarligt blockerade.

6) Inför denna situation av lidande, och i syfte att kontrollera ång­esten, dyker möjligheten till regression till en tidigare ope­rativ och instrumentell position upp (den schizoida situatio­nen). Den grund­läggande mekanismen utgörs här av klyvning eller dissocie­ring (split) av jaget och dess förbindelser. På grund härav växer pa­ra­noid ångest fram och den träder i skuldens ställe. Den epileptoida och patorytmiska situationen bär vitt­nesbörd om hur hanterandet av den grundläggande ångesten eller rädslan tidsmässigt manifes­teras.

7) Neuroserna utgör försvarstekniker mot grundläggande psy­kotisk ångest. De är mer framgångsrika och närmare det nor­mala. Vidare befinner de sig längre från den grundläggande prototypiska de­pres­siva situationen. Psykoserna utgör mindre framgångsrika han­te­randemetoder än neuroserna. Samma sak gäller för psykopatierna, vilka kännetecknas av delegeringsme­kanismen. Perversionerna mani­festeras som komplexa bear­betningsformer av psykotisk ång­est. Den centrala mekanis­men utgörs av försök att blidka för­följa­ren. Brottet utgör ett försök att förinta den yttersta ångestens källa - som då är projicerad till omgivningen. När denna process fo­kuseras till det egna subjektet uppstår suicidbeteendet.

8) Det lidande som hör till den depressiva positionen har att göra med växande insight (autognosis) om den inre och yttre psy­kiska verkligheten. När bearbetningen av den depressiva positio­nen (sorgen) misslyckas kommer samtidigt - förutom ovannämnda konsekvenser - de försvar att dominera, vilka blockerar känsla och fantasi. Framförallt kommer de att för­hindra den grad av själv­kännedom som krävs för en god reali­tetsanpassning (de maniska försvar, som i vissa fall framträ­der, orsakar den ytlighet jaget vi­sar fram och som därigenom förhindrar en fördjupning och för­stärk­ning av jaget under den terapeutiska processen).

9) Rickman (6) hävdar att det inte finns någon psykiatri utan tårar och att det är bättre att konkret konfrontera det som har att göra med den depressiva upplevelsen - naturligtvis utan att för den skull bortse från andra aspekter som har att göra med en utvecklande process. Dessutom är utforskning och terapeutisk process oskiljak­tiga inom all dynamisk psykiatri. Patienten, säger Rickman, kan endast avslöja de djupare ni­våerna av sitt lidande för oss om han samtidigt under den utforskande processen kan erfara ett minskat lidande bero­ende på just denna utforskning (detta kan sägas utgöra en modell över vad som benämns aktiv operativ utforskning inom det psykologiska området).

10) Ovanstående referentiella schema har senare komplette­rats med såväl den depressiva situationen i gruppinramning som be­greppen "språkrör för gruppens ångest", stereotypt gruppmönster, grundläggande gruppdepression, operativ grupp samt graden av enhetlighet i de kommunikations-, klarifika­tions-, läro- och kapaci­tetshöjningsprocesser, vilka sätts i fo­kus vid uppgiftslösning och terapeutisk process. Denna kom­plexa process' riktning synliggörs i form av en dialektisk spi­ral.

II

Individualterapi och Tofranil (instrumentell och situationsanknu­ten användning)

H. Azima (1950) har särskilt studerat de psykodynamiska för­än­dringar som framkallas genom Tofranilanvändning. Därvid har han sökt finna en förklaring till medicinens effekter. Föl­jande observa­tioner gjordes:

1) Från att ha handlat om inre objekt övergick bekymren till att handla om yttre.

2) Minskning av känslan av skuld.

3) Riktningen på de aggressiva impulserna förändrades - i vissa fall ledde deras frigörande till explosiva utbrott.

4) Sekundär reorganisering av objektladdningar.

5) Eufori och hypomant beteende hos patienter som klassifi­cerats som manodepressiva.

6) Det krävs en viss grad av depression för att Tofranileffek­terna ska bli märkbara. Lättare depressiva manifestationer påverkas ej.

7) Minskning av behov att dricka alkohol.

8) En förändring med fokus i det depressiva tillståndet.

9) Ingen förändring när det gäller mer grundläggande person­lig­hetsdrag som funnits innan det depressiva tillståndet (1).

Med stöd av dessa observationer visar Azima på förändringar i ag­gressiviteten satt i relation till överjaget. En konsekvens därav blir att det depressiva tillståndet dämpas. Förändringen i den psyko­dynamiska balansen tycks dock vara övergående. För att denna förän­dring ska äga rum tycks det också krävas ett visst mått av depres­sion.

Hittills är Tofranil det enda tymoleptikum (av grekiska thy­mos, själ, sinne, känsla + lepsis, gripande / medel som påver­kar stäm­ningsläget utan att ge eufori/upprymdhet, medel mot depressions­tillstånd/nedstämdhet) som finns och represente­rar därmed en ny inriktning inom psykofarmakologin. Genom att bidra till att humö­ret hålls uppe och att mer energi blir tillgänglig utövar Tofranil en selektiv inverkan på depressio­nens centrala kärna. Detta sker utan de effekter som hör samman med lugnande eller stimulerande prepa­rat.

Den grundläggande depressiva situation som beskrivits häro­van fungerade som referenspunkt vid undersökningen (genomförd med hjälp av mina kollegor, doktorerna F. Tara­gano, G. Vidal, A. Mar­ranti och A. Benchetrit) rörande den antidepressiva medici­nens (Tofranil) verkningar. Häri inklude­rades även konceptet att sjuk­domen implicit - som orsak eller konsekvens - inverkar stö­rande på såväl läro- som kommuni­kationsprocesser.

Anhopning av företrädesvis depressiv ångest ses som orsak till det onormala stereotypiserade beteendemönstret. Ångest inför en för­ändring som kan bli möjlig som konsekvens av klarifiering fram­kal­lar å sin sida ett förändringsmotstånd. Det brukar i allmänhet benämnas negativ terapeutisk reaktion. Tofranil verkar genom att minska aggression, ångest, ambivalens och skuld. Medicinen möj­liggör en förändring på grund av att arbetsområdet tydliggörs. En tidigare ond cirkel öppnas upp och därigenom skapas förutsätt­ningar för att en dynamisk läro- och kommunikations­spiral ska växa fram. Den negativa överföringen minskar (när fientligheten min­skar) och den uppgift psykoterapeut och patient ställs inför siktar mot en högre integrationsnivå. Upplevelsen av monotoni eller stereotypi medvetandegörs såväl vad gäller struktur som orsaker. Stora framsteg märks i insight och patienten inser att varje verk­ligt effektiv behandling kräver att man går in i den depressiva po­sitionen. På olika sätt uttrycks därvid känslan av att olika sa­ker hänger samman, att de får ny innebörd och nu är lättare att förstå (integration).

En illustration av denna (för all behandling prototypiska) si­tuation utgör ett av min kollega Dr Guillermo Vidals analys­fall. Det hand­lar om en 35-årig gift kvinnlig patient. Hon sö­ker för peridiska de­pressioner som nästan alltid infaller på vintern. De sammanfal­ler med den årstid när maken reser som mest. Den första de­pres­sionsepisoden inträffade som följd av det första barnets födelse. Episodernas längd är i regel 3-4 månader. Vid flera tillfällen har hon behandlats med in­sulin- och elchocker.

Den psyko­analytiska behandlingen inleds i samband med en kor­tare depressionsepisod i maj 1959. Efter en kort semester infaller den sjätte depressiva kri­sen i juli. Depressionen ut­vecklas långsamt och gradvis i kombina­tion med kraftig psy­komotorisk hämning. Patienten visar sig oemottaglig för de tolkningar som görs. Det är att notera den kla­gande och mo­notona ton hon har i rösten. Hon säger: "Jag mår så dåligt". "Jag kan inte ens gå upp ur sängen". "Det går inte att arbeta". "Jag vill hjälpa mina döttrar, men kan inte". "Jag kan inte, jag kan inte" upprepar hon enträget. Eftersom tillståndet tyd­ligt för­sämras och patienten knappast kan infinna sig till mottag­ningen beslutar sig terapeuten för att sätta in To­franil i grad­vis ökande dosering upp till 5 tabletter dagligen. Detta inträf­fade en fredag.

Påföljande dag kunde inga större förändringar regis­treras. Men på måndagen - när patienten ätit 8 tabletter - uppen­barar sig pati­enten förändrad. Hon säger: "Jag vet inte vad som händer med mig. Det är som om jag inte kunde fortsätta att vara led­sen. Eller så är jag ledsen, men har inte längre någon ångest. Jag känner mig helt enkelt trött. Det går inte att precisera riktigt vad som händer med mig". Med viss förundran medver­kar hon i det egna skeendet. Två dagar senare är förvand­lingen tydligt märkbar. Hon uttrycker sig på följande sätt: "Idag mår jag bra, doktorn". "Kan Ni tänka Er att igår kunde jag på ett naturligt sätt ligga med min man (patienten var fri­gid) - något som aldrig tidigare hänt ...". "Dessutom är det något konstigt som hänt. Det är som om jag nu plötsligt förstod allt som Ni tidigare sagt mig under analysen - som om olika sa­ker bör­jade hänga ihop och få mening, som om jag för­stod dom bättre. Jag vet bara inte vad som händer med mig".

En vecka efter det att patienten påbörjat Tofranilbehand­lingen är hon praktiskt taget helt återställd - mår bättre än vid tidigare lik­nande tillfällen - samtidigt som hon upplever sig förstå mer (insight) och känner sig som en annan kvinna. Man skulle kunna säga att effek­ten av fem månaders psyko­analytisk behandling helt plötsligt hade utkristalliserat sig. Pa­tienten tog totalt 100 tabletter Tofranil.

III

Gruppsykoterapi (familjegrupp). Instrumentell och situationsan­pas­sad användning av Tofranil.

Psykisk sjukdom är uttryck för bristande förmåga att uthärda och bearbeta en viss mängd av lidande. Det rör sig om en tole­ransnivå som är unik för varje människa. I stor utsträckning hänger den samman med förmågan att bemästra den grund­läggande infantila de­pression som vävts samman med frus­trationer, önskningar och oproportionerliga biologiska behov. Svårigheter med detta bemäs­trande framkallar aggression (vrede), depressiv och paranoid ång­est (rädslor), ambivalens, skuld, hämningar etc.

Framväxt av neuros eller psykos i en familjemiljö innebär att en medlem i familjegruppen intar en ny roll och därvid för­vandlas till språkrör för eller förvarare av gruppens ångest. Gruppstrukturen förändras, störningar sker i systemet att tilldela och inta roller, och mekanismer för utstötning av den sjuke framträder. Intensiteten i utstötningsmekanismerna är av prognostiskt stor betydelse. Den sjuke främlinggörs av sina egna närstående.

Ett visst mått av social osäkerhet har bemäktigat sig gruppens själva kärna. Osäkerheten hänger samman med ångest inför för­ändring. Härvid rör det sig om de två typer av ångest som tidigare omnämnts - depressiv ångest, vilken uttrycks som rädsla för att ett visst tillstånd ska gå förlorat, och paranoid ångest inför nya livs­förutsättningar eller inför risken att bli utsatt för attack. Det ste­reotypiserade mönstret tar form efter att sjukdomen växt fram hos en av gruppmedlemmarna. I form av en sluten cirkel utgör mönstret ett - själv­försörjande - system, vilket vidmakthåller sig självt och fungerar som en patologisk säkerhetsmekanism.

Samspelet i familjegruppen följer den grundläggande triangu­lära modellen. Personen ifråga, moder och fader - eller deras ersättare - tilldelas och intar bestämda roller. Utifrån kön grupperar sig sys­konen inom moders- eller faderskontexten. Om systemet störs uppstår en mängd störningar och missför­stånd.

Sjukdom hos en av gruppmedlemmarna bör förstås och klar­göras inom ovanstående sammanhang eller område. Den ste­reotypiserade och improduktiva gruppen omvandlas - genom användning av vissa specifika teknker - till den korrigerande operationens själva instrument. Den teknik som används be­nämns av oss operativa grupper - med inriktning på klargö­rande, lärande, vidareutveckling eller uppgiftslösning som te­rapeutisk process. Uppgiftens fokus utgörs av den sjukes till­frisknande. Ett nytt kommunikationsnät, som möjliggör yt­terligare förändring och lärande, tar form. Den omfattande ångest patienten känt fragmenteras nu åter och varje grupp­medlem tar ansvar för en del av den. Gruppen omvandlas till ett företag, vars arbete består i att - genom allas upplysning - ku­rera en av medlemmarna.

Men återigen - liksom vid individuell analys - står vi inför ett grundläggande stereotypiserat mönster, vilket har sin grund i den depressiva situationen. Med alltför hög ångestnivå i detta mönster uppstår motstånd mot förändring (negativ terapeu­tisk reaktion). Behandlingen kör fast och en mängd svårighe­ter uppstår när det gäller att handskas med helhetssituatio­nen. I just denna situation använder vi oss nu av en medicin (Tofranil) som verktyg. På samma gång som den ges till hela gruppen inriktar vi oss på att minska det spänningstillstånd i gruppen, vilket har sitt ursprung i den stereotypiserade de­pressiva situationen.

Jag kommer här att beskriva generella riktlinjer för denna grup­psykoterapimetod. Som arbetsenhet fungerar här familje­gruppen plus den variabel, som utgörs av en till hela gruppen administrerad medicin. Grundresonemanget här är således att en person insjuk­nar psykiskt på grund av att han - genom att förvandlas till språkrör och förvarare av gruppångesten - kommit att inta en sär­skild och i viss mening operativ roll inom familjegruppen. Genom att familje­gruppen på så sätt tilldelar honom denna roll - och han upptar den - uppnås en effekt, vilken kan beskrivas som övervin­nandet av ett under­liggande kaos. I den psykoterapeutiska uppgif­ten förvandlas sedan gruppen till en i realiteten operativ grupp. Utifrån gradvisa klargöranden i gruppen korrigeras rollerna, större ut­rymme för olikheter mellan medlemmarna tillåts, samtidigt som uppgiften i högre utsträckning präglas av homogenitet.

Samordnaren eller gruppterapeuten använder sig av en teknik som består i att skapa, upprätthålla och befrämja en kom­munikation, vars progredierande utveckling sker i spiralform. På så sätt lär, kommunicerar och handlar gruppen, varvid den grundläggande ångesten minskar.

Familjeklargörandet, som ibland sker i form av "avslöjanden", ten­derar att gradvis förminska det grundläggande missförstån­det i gruppen. De referentiella systemen - ideologierna - får en speciell betydelse i denna gruppanalys. Minskning av ambigui­tetssnivån - genom upplösning av de intragruppsliga motsätt­ningarna (dialektisk analys) - utgör en av gruppens främsta uppgifter. Gruppens referentiella schema berikas nu och be­hålls flexibelt, det vill säga icke-stereotypiserat. Den situation av rigiditet eller stere­otypi som kännetecknar det sjuka grupp­beteendet utgör den främsta angreppspunkten. Det är här uppgiftens fokus ligger. Gra­den av gruppstereotypi - efter att en psykos utvecklats inom gruppen - gestaltar det motstånd som reses mot klargörande och tillfrisknande.

När väl en stereotyp situation skapats aktiveras även meka­nismer vars funktion är att avskilja, stöta ut och alienera pa­tienten. Gruppen förändrar form och blir stereotyp i sådan mening att den inte längre släpper in den medlem som skilts ut. Prognosen för pati­entens sjukdom beror huvudsakligen på hur pass mottaglig re­spektive icke-mottaglig gruppen är. Den brukar ofta organisera sig på ett sådant sätt att patienten be­hålls utanför gruppen. Ibland gör den stora ansträngningar för att så ska ske.

De drivande processerna (motiv och behov) samt hur hand­lingen kommer till uttryck har att göra med beslutsprocesserna inom gruppen. Gruppångesten bottnar i rädsla för förändring och social osäkerhet. Som redan nämnts uttrycks den i form av den grund­läggande depressionen och paranoid ångest. Den depressiva posi­tionen formar den essentiellt patogena situa­tionen. Modifi­eringen av gruppångesten kommer - vad gäller gruppens rädsla och ag­gressivitet - att kretsa kring denna si­tua­tions lösning .

Kampen mot depressiv ångest och de som försvar utformade stere­otypierna utgör fokus för varje behandlingsintervention - vare sig det handlar om psykoterapi eller antidepressiv medi­cinering. Syftet är att omvandla en ond sluten cirkel till en godartad med succesiva dialektiska öppningar.

Syftet med att ge Tofranil samtidigt till hela familjegruppen är att minska och dela upp ångesten för att därigenom bryta familjeste­reotypin och göra den icke-operativa (rigida) gruppen flexibel, rörlig och operativ - en grupp vilken ser gruppsjuk­domen, om den fram­träder som emergent hos en av sina medlemmar, som en konkret uppgift att ta itu med.

Sammanfattningsvis: Samordnaren eller gruppterapeuten lyfter med sin teknik fram förbindelserna inom gruppen. Arbetsom­rådet utgörs i grunden av den triangulära situationen. Över­föringsförbin­delsen bör med andra ord förstås och tolkas inom den kontexten. Genom att kämpa mot den gruppångest som språkröret (patienten) ikläder sig, genomgår familjen en reor­gani­sering. Rol­lerna omfördelas och blir till funktionella le­darroller. Segregations­mekanismerna, som tjänat till att alie­nera patienten, minskar i omfattning. Det sker en omfördel­ning av ångesten, stereotypin blir mindre rigid och gruppen kan härigenom möta förändringssituatio­ner. Medicinen under­lättar brytandet av stereotypin. Genom det psykoterapeutiska klargörandet integreras gruppen och får mer drag av en funk­tionell struktur.

Bibliografi

(1) Azima, H., Psychodynamic alterations concomitant with To­franil administration, Canad. Psychiat. Ass. J., 1959, IV, S 172.

(2) Klein, M. y Rivière, J., Las emociones básicas del hombre, Nova, Buenos Aires, 1960.

(3) Pichon-Rivière, E., Patogenia y dinamismos de la epilep­sia, Revista de Psicoanálisis, 1944, II 615.

(4) Pichon-Rivière, E., Contribución a la teoría psicoanalítica de la esquizofrenia, Revista de Psicoanálisis, 1946, IV, 1.

(5) Pichon-Rivière, E., Psicoanálisis de la esquizofrenia, Re­vista de Psicoanálisis, 1947, V, 293.

(6) Rickman, J., Selected contributions to Psychoanalysis, The Hogarth Press, Londres, 1937.

Seminarium om Tolkning. Rimini 2015. Av Sören Lander

Tolkning, emergent och en liten dos argentinsk tango.

Emergent, tolkning och …

I denna korta framställning söker jag bland annat använda den argentinska tangon som ”farkost” för att visa något av det invecklade mänskliga samspel som äger rum i individuell och gruppslig kommunikation. Fokus i framställningen ligger framförallt på begreppen ”emergent”, ”tolkning”, ”förbindelse” ”kanske” och ”extramöjligheter”.

År 1997 hade jag (som översättare av Enrique Pichon-Rivière till svenska) möjligheten att intervjua psykoanalytikern Angel Fiasché (en av Pichon-Rivières tidigaste lärjungar). Via en sympatisk anekdot omkring något, som hände i hans psykoanalys hos Pichon-Rivière, demonstrerade Angel ett (för mig dittills okänt) nytt begrepp - ”emergenten” och dess samband med tolkningsprocessen och förmågan att ”läsa av” en terapeutisk process.

När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt:

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

Senare tydliggjordes ”emergent” ännu mer av Ana Quiroga (personlig kommunikation 2004 i ett email):

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni. När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt. inom interaktionsområdet - och något nytt …

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Något om mina personliga erfarenheter vid användning av konceptet ”Operativ Grupp”.

Det gruppoperativa konceptet fungerade som mer eller mindre ram vid den gruppundervisning jag och en kollega gav mellan 2004 och 2007. Processen att söka och bearbeta gruppemergenter var något som härvid prioriterades.

I vissa av våra tillämpningar av det gruppoperativa konceptet tillät vi oss att stoppa gruppdiskussionen (som när man stoppar en film) för att låta gruppobservatören informera gruppmedlemmarna om vad han eller hon uppfattade av gruppskeendet (”emergenter” som i realiteten var ett slags tolkning av vad som skedde inför observatörens ögon).

Grundtanken bakom detta förfarande var att ibland behöver gruppen något av en ”spegel” som visar fram vad som ägt rum. Med observatörens feedback – och gruppen lyssnande – skapades ett utrymme för att reflektera.

Och verkligen … något BLEV annorlunda i gruppkommunikationen efter observatörens feedback (tolkning)!

När vi i en senare fas presenterade de (av oss undervisare i form av tolkning) bearbetade emergenterna möttes vi av en mer eller mindre lång tystnad! Till en början överraskade det oss. Var inte gruppens medlemmar överens med oss om vår feedback? Förstod de inte vad vi sade? Gradvis växte en ”insikt” fram hos oss om att det vi hade tolkat i form av nya emergenter behövde smältas eller assimileras av gruppen – därav tystnaden!

När man bearbetar emergenterna – och därefter lämnar tillbaka det bearbetade i form av nya emergenter eller tolkningar – hjälper man gruppen att bevara de explicita innehåll som stigit upp till ytan (av den dialektiska spiralen). Det var dessutom möjligt att föreställa sig samordningsteamets emergenter som en (i form av tolkning) utveckling av grupptänkandet, vilket samtidigt pekade på möjligheten att göra något mer (som en ”extramöjlighet) förutom det som gruppen redan hade producerat.

För att illustrera detta så invecklade samspel och dess vikt för att generera nya emergenter (allt detta med utgångspunkt i tolkningsprocess, emergent och förbindelse) har jag nu för avsikt att avsluta denna framställning med en analogi till dansens värld eller mer specifikt – till den argentinska tangons värld!

Tangon som illustration till en ”upptäcksresa”.

Det engelskspråkiga uttrycket ”It takes two to tango” pekar på att utan samspel – så misslyckas tangon! Och liksom förbindelsen är tangoprocessen till sin natur penetrerande, en metafor över hur vi relaterar till varandra i världen.

I tangon bör det finnas ett ömsesidigt samspel för att dansprocessen ska kunna fungera (kommunikation som ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”). En förbindelsestruktur (en förbindelse via ”tango-omfamningen”) tar form i vilken man kan identifiera emergenter och tolkningar. Den ”subsymboliska” (dvs den icke-verbala) kommunikationen, tillståndet av ”kanske”, förmågan att uthärda en osäker blick, är nödvändigt i tangon; men det är också sant att detta inte är tillräckligt (och samma sak gäller i en operativ grupp).

Tangodansarna behöver också lägga till ytterligare två saker i milongan eller dansen: En av dessa är basal kunskap om dansstegen och danstekniken (det teoretiska); och det andra är attityden (vilken möjliggör tangons praxis).

När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.

Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).

Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).

Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.

Och med ett stort tack till mina kära hustru Inés del Carmen Lander, som har gjort alla illustrationerna till texten (och dessutom hjälpt mig att minska ned texten till ett mindre format) och läste upp texten på spanska på ovannämnda seminarium i Rimini, Italien, lördagen den 16 maj 2015 (för att illustrera ovannämnda stycken om tango dansade vi också en tango för samtliga församlade).

Ovanstående text publicerades 2015 på spanska och italienska i nr 19 av den spanska terapitidskriften Area3 (webadress: http://www.area3.org.es/uploads/a3-19-matrixtextbearb16sept.pdf) tillsammans med en längre svensk version.

2016 publicerades ovannämnda längre svenska version i den skandinaviska terapitidskriften Matrix nr 2 (webadress: http://matrixtidsskrift.no/wp-content/uploads/2017/01/Matrix_2_2016_Lander.pdf) .

Sören Lander: Förarbete inför text att presentera på seminarium Rimini maj 2015

En kort introduktion

Jag har varit verksam sedan 1995 som översättare (spanska till svenska) av texter rörande såväl argentinsk psykoanalys som den argentinska varianten av socialpsykologi (vars grundare är Enrique Pichon-Rivière). Det har då handlat om texter av främst Enrique Pichon-Riviére, José Bleger, Ana Quiroga och ytterligare några andra namn.

1997 fick jag tillfälle att göra en längre intervju med Pichon-lärjungen (en av de tidiga lärjungarna) Angel Fiasché (som också var en av grundarna av Göteborgs Psykoterapiinstitut 1974). Intervjun var en del av översättningsarbetet med Pichon-Riviéres böcker ”El Proceso Grupal” och ”Teoría del vínculo”. Intervjun hade sitt fokus på Pichon-Rivière och dennes gärning. Dittills hade Pichon mest varit en intressant teoretiker, som för mig kompletterade den psykologutbildning jag hade.

Samtalet med Angel kom dock att innebära något nytt i och med att han lyfte fram och tydliggjorde vissa av Pichons begrepp. Till dessa begrepp hörde bland annat ”emergent” och dess användbarhet för att avläsa skeendet i en terapiprocess.

Emergent i förhållande till tolkning

För mig blev det en sannskyldig ”emergent” att på detta sätt få beskrivet för mig något som jag haft framför ögonen under hela min tid som terapeut - dock utan att verkligen uppfatta eller förstå vad jag såg. Angel berättade en liten klargörande anekdot från sin tid i analys hos Pichon.

Det framväxande (emergent) är en föreställning som föds hos Pichon. När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt:

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

Med denna nyvunna kunskap groende i mitt ECRO fortsatte jag min verksamhet som behandlande psykolog/psykoterapeut, dock utan att få några egentliga praktiska tillämpningar. Det vara fortfarande en ”kunskap för sig” och hade ännu inte övergått till att bli en ”kunskap för mig”.

Ana Quiroga och emergentbegreppets förtydligande

2002 träffade jag Ana Quiroga i Buenos Aires för en intervju om Pichon-Riviére och operativa grupper. Intervjun var led i faktainsamlandet (”fältarbetet”) inför mitt vetenskapliga arbete på den gruppterapeututbildning jag gick i Stockholm vid den tiden. Bland det som togs upp under intervjun var bl a processen att intervenera i exempelvis en grupp och att därvid något nytt kunde aktiveras. Processen illustreras via den upp-och-nedvända konen:

Ana Quiroga: … om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas).

Sören: Som en ”emergent” eller …?

A Q: Javisst, emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas).

Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.

Ca 2004 förtydligade Ana på en fråga från mig i ett email om vad som mer konkret fanns i begreppet ”emergent”. Hennes förtydligande gjorde begreppet mer gripbart.

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den.

Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt.

Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2004).

Tillämpningar i olika sammanhang

Det sammanhang, som gjorde att jag behövde få innebörden i begreppet ”emergent” förtydligad, var en utbildning jag och en kollega gav i vilken det gruppoperativa konceptet användes som något av en ”ram” för utbildningen.

Det är intressant att här gå tillbaka till Angel Fiaschés reflektioner om Rosario-experimentet 1958 (i ovannämnda intervju 1997) gällande förhållandet mellan en föreläsnings innehåll och det som sker under en gruppdiskussion:

Någon talar om något ... och så delar man upp sig i grupper. Varje grupp har en ledare. Denne samordnar gruppens diskus­sioner om det sagda ... 'the speech' som personen lade fram. Man lägger ner tid - kanske en dag - på att diskutera detta 'speech'.

Nästa steg blir att alla grupperna tillsammans diskute­rar. Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grup­perna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grup­per och man börjar åter ar­beta med detta nya.

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som sti­mulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare! Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emer­genter sedan integreras i en avslutande fas.

Likt Pichon-Rivière i Rosario gav vi korta inledande föreläsningar. Och även vår användning av det gruppoperativa konceptet var i hög grad ett experiment, där vi mot bakgrund av andra gruppteoretiska tillämpningar (Bion, Foulkes, Yalom m fl) sökte introducera ett nytt sätt att tänka med nya begrepp som kunde kännas såväl ovana som svårhanterliga. Exempel på sådana var ”dialektisk spiral”, ”den upp-och-nedvända konen”, ”ECRO”, ”emergent”, ”epistemofiliska och epistemologiska hinder”, ”språkrör”, ”vektorer” etc etc. Det var med viss bävan vi satte igång samtidigt som vi undrade vad detta nya koncept skulle få för effekter på gruppen. Nedanstående kommentarer från såväl oss själva som gruppmedlemmar visar en del av de reflektioner som kom upp i processen.

Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?

Det föreläsningen står för är ”ytan”; ”djupet” finns i de processer som sätts igång hos åhörarna.

Vektorsmodellen

Att under ett visst skede av föreläsningen om operativ grupp blir det naturligt att rita spiralen och vektorsmodellen som ett sätt att illustrera det pichonianska tänkandet. Är detta en viktig emergent som egentligen hör samman med just det gruppoperativa konceptet? Att tydlighet och klargörande är så viktiga ingredienser och därvid blir illustrationer (som en ”räls” att kommunicera information på) ett naturligt inslag. Vad sker i en grupp när man tar bilder exempelvis till hjälp?

Gruppmedlemmarna bearbetade därefter (enligt vår föreställning om det gruppoperativa arbetssättet) föreläsningen i sina grupper varvid ”krönika” skrevs av en observatör (roterande) i gruppen, som ett sätt att dels lära sig observera gruppskeendet, dels ”hålla kvar” det väsentliga (gruppens emergenter) av diskussionsinnehållet.

”Stoppa filmen!” Observatören som ”språkrör” för skeendet i gruppen.

I vissa tillämpningar av det gruppoperativa konceptet kunde vi stoppa gruppdiskussionen (som om man stoppade en film) för att låta observatören informera gruppdeltagarna om hur han/hon uppfattade det pågående skeendet.

Jag som samordnare intervenerar i diskussionen och ber observatören komma in med sina synpunkter: « 'Stoppa filmen!' ... Bara lyssna! Kommentera eller fråga inte!» ... När observatören är färdig med sin feedback kommenterar jag: «Och så 'rullar filmen vidare' » ...

En del av de frågeställningar, som dök upp under vår användning av det gruppoperativa perspektivet, återges här nedan.

Att ta in observatörer – är det samma sak som att «stoppa tiden» lite, stoppa upp processen och ge möjlighet att ta emot, lyssna, reflektera, skapa distans?

Observatörerna observerar och tänker/söker sammanfatta i situationen vad de ser. Deras emergenter/tolkningar kan endast återspegla deras subjektiva uppfattning om vad de ser och hör.

Praktisk sak med krönikorna … ett praktiskt instrument att jobba med … Man får träna på att ”spegla” en grupp uti­från vad man skrivit. I början var det svårt att hitta emergenter.

Jag var osäker på hur mycket att skriva ... jag uppfattar att gruppen pratat om hur man kan göra ... kopplat det till arbetslivet ... tillbaka mot någon tydlighet ... mycket teori ... historien in istället för här-och-nu ... Spännande att se hur det kommer fram.

Nu finns erfarenhet av vad man ska lyssna efter. Spiralen och vad som pågår. Löjligt hur det följer spiralen ... jätteroligt nu när jag läser an­teckningarna. Det som kom fram i slutet var det medvetna som i början var omedvetet. Det började med ett generellt antagande som fick en kon­kret innebörd.

Resan upp och ned (i den dialektiska spiralen) ... jag ser så mycket!

Det var intressant att se att en emergent egentligen kunde dyka upp tidigare ... innan man lade märke till det ... 20 minuter tidigare, men att sedan rullade det hela på – och så dök den upp igen som en diskussion.

Som observatör kan man stå utanför och få syn på mer av det implicita i gruppens process.

Spännande och positivt att se på hur observatörsrollen hjälper gruppen ... man sitter och ser fram emot observatörens inslag.

Man ser som observatör mycket, men allt kan vara svårt att få gehör för (hos lyssnarna i gruppen) … och speciellt om man talar om något man sett som ingen annan är medveten om eller ser. Inbillar sig observatören eller är det gruppen som inte kan eller vill se? Emergentpresentationen kan faktiskt upplevas som en attack som berövar en något!!

Rädslorna - rädsla för förlust (depressiv ångest) och rädsla för attack (persekutiv ångest).

Något kommer fram ... något kreativt som kom fram i gruppen ... något positivt blir till destruktion (genom emergentåterlämnandet). Emergenterna som återgavs av samord­ningsteamet kändes inte igen.

Detta är kanske ett exempel på vad Pichon-Rivière kallar”ofärdigt tema” ... att det ännu inte är moget och att gruppen måste få fortsätta SIN väg (med sin implicita uppgift) innan den kan ta itu med temat. Något måste falla i god jord för att få tillfälle att växa.

Vi som observatörer blir ”det tredje”. Vad är det man får i sig som observatör och som handlar om gruppro­cessen? Det är lite av en emergent för mig som samordnare (utbildare) att observatörsrollen kan bli en utsatt position (som ”språkrör” kan man också bli ”syndabock”)!

Hur svårt det är att som observatör formulera något – och hur svårt att ta emot något i komprimerad form (jämför vad som sker i handled­ningsgrupper). Men detta är nog något naturligt om det egna ECRO:t ifrågasätts. Smärtsamt att få något benämnt som man ej ”ser”?

ECRO (Esquema Conceptual Referencial y Operativo - Konceptuellt/Begreppsligt Referentiellt och Operativt Schema)

En diskussion uppstår om att det en viss person säger inte landar – men när en annan person säger i stort sett samma sak senare, så blir det en «sanning» som alla lyssnar på. Det kanske är så att vissa saker kan bara sägas av en viss person (utifrån sin position? ... och då kanske som språkrör – eller observatör) ... det skulle inte kunna sägas av någon annan.

Den ”spegel” man i gruppen behöver utifrån utgörs av samordnare och observatör. Observatören gör att det som sagts hittills i gruppen blir sett ... det blir ett hållande i detta; observatören som ”container” av något som deponeras i gruppen och tack vare observatören kan det hållas kvar.

Med observatörens feedback, gruppen lyssnande – så uppstår det ett reflektionsutrymme. Och gruppen upptäcker att det därigenom faktiskt finns reflektionsutrymme. ”Mer lekfullt. Som en lättnad att någon hade hört – och inte lade några synpunkter”.

En insikt uppstår om vad observatörens (och samordnarens) roll egentligen bidrar med, nämligen ett distanserat seende vilket man inte kan ha när man sitter mitt i gruppens process. Observatören berättar om sina iakttagelser och detta innebär ett hållande … som en form av ”ram”.

Mina reflektioner under processens gång:

… att man gradvis via observatörsreflektionerna kommer in i ett lugnare klimat. För mig blir observatörens inverkan något nytt och plötsligt kan jag se att observatö­ren är ett ”verktyg” att använda i grupprocessen ... och inte minst om man kör fast.

Något händer i kommunikationen efter observatörens återlämnande.

Vad hela denna del om framförallt observatörsrollen handlar om är den effekt emergenterna och deras funktion som tolkning får på gruppen (i såväl positiv som negativ mening).

Arbetet med emergenter, tillbakalämning i form av tolkning – och tystnaden som följer

Vi kursledare drog oss nu (i funktionen som samordnare) tillbaka för att ytterligare bearbeta det gruppen formulerat som ”emergenter” i syfte att därefter lämna tillbaka till gruppen vad vi kommit fram till. Vi kom därigenom att arbeta mycket med de emergenter som växte fram i våra utbildningsgrupper. En del av de reflektioner som växte fram (såväl från oss samordnare/kursledare som gruppdeltagarna) var följande:

Vad kan anses vara en emergent? … Emergen­terna - är det ett sätt att i en formulering sammanfatta en diskussion och därmed också förändra något just genom att det hela förtätas i någ­ra ord (som blir en ’dörr’ in till något annat)”?

Har gruppens mayeutiska process inneburit att man faktiskt processat ett innehåll utan att egentligen behöva synliggöra det? Det gick snabbt att ta sig ner i förvirringen … i den upp-och-nedvända konen. Gruppen bör­jade på en punkt och slutade i en annan … och i en gemensamhetskänsla. Att ”lösningen på gåtan” snarast har varit att få dela med sig av sitt ECRO och bli respekterad för vem man är och vad man tänker?

Det är viktigt att söka hålla kvar ett utforskande och frågande klimat ... Hur hanterar man ett okänt fenomen? Båda yta och djup i det som vi letar efter … något håller på att ta form … och kanske ett gemen­samt språk. Avvisar, uppslukar eller närmar man sig detta gradvis? Vi kom underfund med att vi alla kanske inte menar samma sak när vi säger något.

När vi sedan presenterade vår vidarebearbetning av emergenterna (i form av en tolkning) möttes vi oftast av en tystnad som kunde vara mer eller mindre lång! Till en början blev vi förvånade. Höll man inte med om tolkningen? Förstod man den inte? Eller behövde man helt enkelt tid att tänka på innehållet i det som lämnats tillbaka?

Förvirring måste få råda (det hör till kunskapsprocessen). Att inte fastna i de snabba svaren är kanske också en förutsättning för att inte fastna i det gamla – utan man behöver ge sig tid att reflektera och förändras.

En emergent liknar en tolkning – och är kanske inte något man bör acceptera direkt oavsett att den kommer från samordnare eller observatör.

Något nytt bryter in – och det är oförutsägbart! Det hänger troligtvis samman med att kunskap gradvis ackumulerats fram till en viss punkt och att det därefter (i dialektisk mening) blir en kvalitativ förändring. ”Jag såg något jag inte sett förut! Nu kändes det väldigt lätt att ta till sig emergenterna. Känns skönt att få det tydligt”.

Den dialektiska spiralen blir som en illustration av gruppens pro­cess … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrå­gor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spira­len”. När emergentåterlämnande sker från ett samordnar­team (en tolkning) – så blir det ofta tyst och ett slags reflekte­rande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar.

Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!!

Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (exempelvis gruppanalys eller ett bionianskt perspektiv) är att det gör det möjligt att (via sina nya begrepp som ett slags ”nyckelhål” att betrakta genom) se lite annorlunda saker – vilka kan framstå som hot eller möjligheter. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen). Man kan tänka sig att samordnaremergenterna (som vidareutveckling av gruppens eget tänkande) pekar på att man kan göra något utöver det gruppen gör och lyfta in det man observerat i gruppen som ett sätt att hjälpa den att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand.

Så småningom blev det tydligt att vad som i talad form lämnats tillbaka som en tolkning av gruppskeendet och vad man producerat (beskrivet delvis i form av en ”krönika”) behövde smältas eller assimileras – därav tystnaden! Senare kom jag att uppleva samma fenomen vid andra tillfällen när det gruppoperativa konceptet användes som en ”ram”.

Den grundläggande arbetsenheten

Som nog har framgått av det hittills sagda uppfattar jag att det finns ett nära samband mellan emergent och tolkning (vilket också illustreras i Ana Quirogas beskrivning av vad som kan hända när man intervenerar i en grupp; se ovan). Vad vi utbildare egentligen gjorde, när vi bearbetade gruppernas utsagor i form av krönikor, emergenter och diskussioner, var med andra ord att – med utgångspunkt i dels det faktiska materialet, dels vår egen intuitiva känsla för det underliggande skeendet – plocka fram egna emergenter, som lämnades tillbaka just i form av en tolkning (vilken behövde tid för att smältas). I den pichonianska teorin beskrivs detta som ”grundläggande arbetsenhet”.

Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till be­handling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent).

Arbetsenheten delas således upp i tre kompo­nenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent.

”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

Således – i tystnaden efter en tolkning kan mycket rymmas. En första reaktion av förnekande inför något nytt (en ny ”emergent”) verkar vara rimligt att tänka sig i och med att tolkningen (om den är relevant) faktiskt uppenbarar något nytt (som behöver assimileras). Vi kan här återvända till Ana Quirogas definition (se ovan) om något som börjar utveckla sig … och sambandet mellan det förra och det nya …

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (ibid).

Angel Fiasché pekar på vikten att kunna vänta på emergenten, som ibland inte ens uppenbarar sig. Ingenting nytt genereras av det terapeuten säger vare sig i ett individuellt eller ett gruppsammanhang! Det är något med ”förbindelsen” som inte fungerar!! I gruppsammanhang kan det ta sig följande uttryck:

Vad är uppgiften? Vem är det som komponerat den här uppgiften!? Varför är vi här? Vad gör vi nu? Har vi fokus på varför vi är här?

I den här till synes arbetssamma processen blir inga emergenter synliga. Är det för att någon sådan ännu inte genererats? Och är detta i sig en emergent? Att det pekar på att gruppen har svårigheter att tillämpa det nya därför att det gamla finns som ett epistemologiskt och epistemofiliskt hinder?

Hur tar man sig an uppgiften? Detta är ju som en evighetsmaskin! Och visst är det så! Varje emergent leder till en ny i en dialektisk process av tes-antites-syntes-ny tes etc.

Och diskussionen kan sedan fortsätta ungefär så här (där man på sätt och vis är på väg från dilemma-fasen mot problemformuleringsfasen):

Är det möjligt att ”bryta ny mark” utan tårar … utan att säga farväl till något gammalt? Och att se det nya med gamla ögon … men med ”gamla” ögon ser man inte det nya? Man känner inte igen sig …

Fundera över vad som hände förra gången. Vi får diskutera om detta är en emergent. Emergent – hmm, det är när något nytt dyker upp. Tycker nog att det låter som en emergent … Här har vi upptäckt något! Hänryckt!! Hisnande utveckling från vårt initiala ifrågasättande.

Att upptäcka något är att ha noterat något dittills oupptäckt. Något ”nytt inbrytande”, som funnits implicit men ej betraktats utifrån en synvinkel eller perspektiv som gjort det möjligt att bli synligt, börjar avteckna sig; alternativt har detta nya inte funnits tidigare, men via den operativa gruppens process har det blivit till.

Samspelet mellan människor (förbindelsenätverket) är något viktigt för att kommunikation och utforskning ska kunna fungera. Annars sker inget lärande.

Tango som en bild av upptäckandets resa?!

För att söka illustrera kommunikationens eller samspelets vikt (subjekt versus subjekt) avslutas denna framställning med en analogi till dansens värld, närmare bestämt den argentinska tangon. Inledningsvis lånar vi tangodanserskan Sharna Fabianos ord:

Tangon är en metafor för hur vi relaterar till världen och varandra. Det är en process man ger sig in i. Den här processen får oss att undersöka hur vi lär oss och hur vi kommunicerar med andra, och den lär oss lika mycket om oss själva som om tangon.

När man lär sig tangons ”föra och följa”-teknik blir det möjligt att se brister i kommunikationen snarare än fel, och att söka större klarhet i det icke-verbala dansspråket snarare än att anklaga vår partner för att ta ”fel steg”.

Tangon undviker begreppet ”att göra rätt” utan lär oss istället att framförallt ”improvisera”. Det innebär att ”föraren” använder sig av subtila signaler i trycket från och positionen av sin överkropp för att visa ”följaren” var fötterna ska placeras. Han hittar sedan på ett eget steg som följer hennes, och så vidare till slutet på melodin (Från texten ”Att dansa i nuet. Om tangons ursprung, om dess väsen, om dess lockelse ... ” av Sharna Fabiano).

I tangon måste det finnas ett ömsesidigt samspel för att en dansprocess (= kommunikation) ska kunna äga rum; det vill säga ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”. Om inte detta uppstår bryter dansen samman – och inga nya ”upptäckter” kan göras (inga emergenter kan genereras).

För att något fördjupa vad som sker på dansgolvet får psykoanalytikern Wilma Bucci förtydliga kommunikationsaspekten genom främst de två centrala begreppen ”kanske” och ”extramöjligheter”, som pekar utöver de mer tekniska elementen i tangon (Wilma Bucci:

De subsymboliska och symboliska processernas samspel vid psykoanalytisk behandling. Det behövs två för att dansa tango, men – vem kan stegen, vem leder? Det psykoanalytiska utbytets koreografi (Wilma Bucci: El interjuego de procesos subsimbólicos y simbólicos en el tratamiento psicoanalítico: Hacen falta dos para bailar el tango, pero, ¿quién sabe los pasos, quién dirige? La coreografía del intercambio psicoanalítico).

Översatt till den pichonianska förbindelseteorins terminologi rör det sig om det ömsesidiga närmandet mellan två subjekt, vilka är såväl objekt för den andre som subjekt. Jag föreställer mig (inte minst från egna erfarenheter) att detta samspel tar sig högst konkreta, kroppsliga, uttryck i tangons värld.

I tangon följer vanligtvis inte föraren och följaren en viss bestämd stegsekvens. Tangon skiljer sig härigenom från andra dansgolvsdanser. Kroppskommunikationen blir något fundamentalt i tangon genom att föraren hela tiden behöver ha klart för sig följarens position för att på så sätt kunna ge signal om vilka steg eller figurer som följer härnäst. Följaren behöver i sin tur vara beredd på att ta emot signalerna från föraren för att kunna svara på dessa.

Det här innebär något slags ”normativ dissociering” för bägge dansarna i och med att interaktionen främst äger rum i kroppens ”subsymboliska” zon (”subsymbolisk” är ett ord svårt att definiera, men provisoriskt kan man säga att det handlar om kroppssignaler, som är svåra att okomplicerat överföra till språkliga symboler) - ty att genom språkliga signaler föra i tangon skulle gå alltför långsamt, bli alltför begränsat och göra våld på flödet i dansen. Hela tiden måste bägge dansarna inta ett aktivt och öppet ”kanske”-förhållningssätt där den som för söker markera en rörelse som kanske fungerar, kanske inte.

De två dansarna behöver hela tiden ta emot kroppslig information från den andra och pröva/förändra signalerna för att i sin tur kunna åstadkomma sitt svar. Begreppet ”kanske” utgör på sätt och vis tangons ”osäkerhetsprincip”; ett i tekniskt hänseende öppet system, som är beroende av tillräcklig ömsesidig informationsöverföring för att överbrygga osäkerhet och därigenom överskrida tröskeln till ett svar (ibid Bucci).

I detta tangons samspel, som inrymmer begreppen ”kanske” och ”extramöjlighet” (se här nedan), finns likheter med skeendet i en operativ grupp – och speciellt då när det rör sig om begreppen ”tolkning” och ”emergent” i den ömsesidiga dialogen mellan gruppmedlemmar och samordnare/observatör.

Den grundläggande tolkningsenheten utgörs, som sagt, av ”existerande-intervention-emergent” och den kan utan svårighet överflyttas till tangons samspel. En tangofigurs fullföljande blir då ”det existerande”, vilket bryts upp med en ”intervention” från föraren eller följaren – varpå något nytt kan uppstå eller något gammalt upprepas. Uppstår en ny oförutsedd situation står vi inför en emergent i tangon (även om den givetvis måste återfinnas inom tangons ”förbindelsesystem”, det vill säga tangons regler för vad man får göra).

”Kanske”-tillståndet implicerar en förmåga att våga lita på den analoga information, som ges utan hjälp av något symbolspråk; att kunna ”hänga i luften” - ibland på en fot – och fokusera på den subsymboliska processzonen (utan symboliska bilder eller ord).

Interaktionen följer den subsymboliska informationens väg och vanligtvis är det svårare när man dansar med en ny partner. Bägge parter måste då stå ut med risken att sakna tillräcklig kunskap eller att felaktigt tolka de signaler som sänds. Vissa människor står inte ut med denna osäkerhet. De vill kunna upprepa fixa rutiner på grund av rädslan för att förlora balansen och uppleva förödmjukelse när den dåliga kommunikationen känns alltför stor. Och dessa personer kommer inte att komma så långt i tangon.

Den subsymboliska kommunikationen, ”kanske”-tillståndet, förmågan att uthärda osäkerhet, är nödvändigt i tangon – men det är också sant att detta inte räcker. Tangodansarna behöver även lägga till åtminstone två saker i dansen varav den ena är grundläggande kunskaper om steg och teknik, den andra attityden.

Det är mycket bra att kunna vara öppen och ”hänga i luften” på ett ben; utan en viss ”rörelsevokabulär” och kunskap om tangons figurer fungerar dock inte kommunikationen. Tangoläraren söker i sin undervisning bryta ned stegsekvenserna i element, analysera stegteknik och lära ut namn på stegen. Tangoläraren analyser också användningen av kropp och fötter – att kunna slappna av i höfterna, att kunna skilja mellan kroppens övre och nedre del, att kunna bibehålla överkroppen i en position så att partnern kommer i blickfånget – samt hur man behöver göra för att markera sina stegintentioner.

Denna symboliska kommunikation är nödvändig för att kunna lära och undervisas. Den kan också vara nödvändig för de dansande när kommunikationen fallerar. Om föraren inte är tydlig blir det så att följaren inte förstår (ibid Bucci).

När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.

Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).

Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).

Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.

Senast uppdaterad 191005

Sören Lander

Sören Lander: Mi camino a Pichon y el grupo operativo

I

Creo que el nombre Pichon-Rivière me llamó la atención la primera vez en 1985 en las conferencias de psicología clínica en la Universidad de Gotemburgo. El profesor quien dió la conferencia era Mats Mogren, uno de los fundadores de Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Ya hacia los principios de los años 70 Mats entró en contacto con los psicoanalistas argentinos Angel y Dora Fiasché que iban a jugar un papel decisivo en la fundación del instituto psicoterapéutico de GPI (uno de los primeros institutos de Suecia con derecho a licenciar psicoterapeutas). Por este canal la filosofía del psicoanálisis argentino (y de la psicología social argentina) vino a Suecia.

Pero todavía el nombre Pichon-Rivière era más como una sombra o como de una figura mítica … nadie había leido una palabra de él. Todos sus textos eran en español y uno ni siquiera podía encontrar un texto de él traducido por lo menos al inglés. Todos los conocimientos de las ideas de Pichon-Rivière fueron transmitidos a los psicoterapeutas de GPI via conferencias y seminarios dados de Angel y Dora Fiasché, Fernando Taragano, Hernán Kesselman y Tato Pavlovsky. Algunas de las enseñanzas de la perspectiva argentina fueron dadas en Gotemburgo; pero los estudiantes de GPI también terminaron su educación de psicoterapeuta haciendo un viaje a Buenos Aires.

Vivían varios latinoamericanos estudiando psicología en la Universidad de Gotemburgo en esta época. Una de ellas (una mujer argentina llamada Martha) me prestó el libro de Vicente Zito Lema: Conversaciones con P-R. Sobre el arte y la locura. Uno de los profesores suecos de la universidad de Gotemburgo (también un miembro del GPI) me prestó Teoría del vínculo (Fernando Taragano había escrito el prefacio del libro y regaló el libro a este profesor). Pero todavía … P-R era una figura mítica – o mejor dicho mística – una persona que se mencionaba con gran respeto, pero … no había nada de leer de él mismo … todavía.

Después yo empecé a traducir Teoría del vínculo al sueco. Había estudiado español en la Universidad de Gotemburgo desde los principios de los años 80. Había viajado a España unas veces para mejorar mi español. Para mi los textos de Pichon llenaron un vacío en mis conocimientos psicológicos y ahora tenía uso práctico de mis conocimientos de castellano.

Uno debe estar consciente que en la realidad no existe el contexto o la sociedad en la enseñanza sueca de psicología. Somos muy positivistas y individualistas (mucho al estilo norteamericano) y muy pocas veces dejamos a la política o a la sociedad o a las clases sociales influir al mundo psicológico o psiquiátrico. Lo nuevo del pensamiento pichoniano que me atraía era la integración de lo individual y lo social (y la conciencia social y política) … algo que, según mi parecer, podía hacer mi tarea psicoterapéutica más operativa. Era posible usar los textos de Pichon-Rivière para tener una visión más clara en el cotidiano trabajo psiquiátrico.

Simultaneamente a las traducciones yo estaba escribiendo (con dos otros estudiantes) un ensayo psicológico (la obligatoria tésis científica de los estudios psicológicos): El vínculo fantástico. El mito del artista . En aquel ensayo tratábamos de mostrar y esclarecer - via la teoría del vínculo – algunos de los motivos de la destructividad de ciertos artistas conocidos (por ejemplo el gran saxofonista americano de jazz Charlie Parker).

Estaba traduciendo durante unos años, pero sin estar contento con el resultado. Al fin decidí dejar toda la empresa de traducir. Sin embargo de vez en cuando volví a leer algo de Pichon. Y hacia mediados de los años 90 tuve contacto más ”operativo” con su obra. Por entonces el GPI había tomado la decisión de traducir unos textos de Pichon-Rivière al sueco. Habían contratado a un traductor profesional para hacer la traducción. Pero la traducción no resultó en nada (seguramente porque la teoria, la terminología, el contexto etc … todo era nuevo y difícil para el traductor). Por casualidad yo tenía la oportunidad de presentar algunas de mis traducciones y también un texto breve sobre el contenido de Teoría del vínculo. Y el resultado fue que el GPI me contrató para traducir gran parte del libro El proceso grupal de Pichon. El contrato también estipulaba una entrevista con Angel Fiasché (sobre los aportes de Pichon-Rivière) cuando él viajó a Gotemburgo en 1997. La entrevista agregaba más datos importantes de la filosofía psicosocial de Pichon.

Además yo propuse a los responsables de GPI una traducción de Teoría del vínculo y algunos textos más ”antiguos” de Pichon sobre epilepsia y schizofrenia. Mis propuestos fueron aprobados y ahora existen entre 3- y 400 páginas traducidas de Pichon en GPI. Lamentablemente no hemos todavía tenido oportunidad a publicar los textos traducidos por el solo hecho de no poder establecer comunicación con las personas autorizadas a darnos los derechos a publicar los textos en sueco.

II

Durante este período mi interés todavía estaba centrado en torno a las terapias individuales aunque las traducciones de los textos ”pichonianos” sobre metodos grupales cada vez más me llamaban la atención. En 2001 empecé una educación para hacerme psicoterapeuta grupoanalítica en Estocolmo. Y ahora (otra vez) tenía la oportunidad de practicar los conocimientos teóricos que había aprendido al traducir los textos de Pichon. Mis estudios sobre el grupoanálisis inglés de S. H. Foulkes, Malcolm Pines etc me dieron muchos nuevos conocimientos – pero conocimientos más parecidos a los que ya había tenido via la lectura de Pichon.

El instituto de enseñanza grupoanalítica de Estocolmo se llama ”Psykoterapisällskapet”. Allá han formado terapeutas de grupo durante más de 30 años. Al verme el director del instituto – Göran Ahlin – mostró un interés muy vivo en cuanto a lo argentino y a mis traducciones de Pichon-Rivière. También había oído el nombre de Pichon-Rivière vía sus contactos italianos y españoles.

En esta educación grupoanalítica yo dediqué mi tésis científica a una introducción del pensamiento pichoniano. El título: Un operativo aporte grupal argentino. El mundo del pensamiento de Pichon-Rivière, Ana Quiroga y el concepto pichoniano de ”grupo operativo”. Tenía a uno de los ”veteranos” del grupoanálisis sueco, Olof Dahlin, como supervisor y apoyo al escribir la tésis. La parte más importante de la tésis era una entrevista (que hice en el mes de marzo 2002) con Ana Quiroga, directora de Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere en Buenos Aires (en aquella visita a Buenos Aires también conversé con Hernán Kesselman, Tato Pavlovsky, Angel & Dora Fiasché y Susana Quiroga de la Universidad de Buenos Aires) .

Mi objeto era introducir y presentar un pensamiento grupal más o menos desconocido en el mundo anglosajón (parece mentira pero Suecia pertenece más o menos a ese hemísfero anglosajón debido al hecho que importamos casi toda nuestra literatura teórica de los EEUU y Gran Bretaña y que hablamos bastante buen inglés acá … solamente unos ”riachuelos” de textos o libros nos alcanzan de Francia o Italia). Y claro … después de mis esfuerzos a traducir los textos de Pichon al sueco – y en este proceso encontrando su pensamiento original sobre grupos y procesos grupales – quería escribir algo que podía demostrar y esclarecer su ”visión del mundo” también ante los lectores grupoanalistas suecos (que solamente conocían a Foulkes, Bion, Yalom y algunos otros). Al ver la bibliografía de la educación grupoanalítica comprobé que no había libro ni referencia a literatura latinoamericana o española o italiana o francés. Sólo había referencias a libros en inglés o en los idiomas escandinavos. Parecía existir una barrera inpenetrable entre el mundo anglosajón y el mundo romano-latino en cuanto a intercambiar textos y libros … no tanto del mundo anglosajón y al mundo romano-latino como a lo revés. El hecho de no encontrar libros sobre teorías grupales con referencias sobre todo a los aportes argentinos era para mi una prueba de pobreza.

La teoría preferida del instituto de ”Psykoterapisällskapet” de Estocolmo era la del grupanalista inglés alemán (el antes mencionado) S. H. Foulkes y sus discípulos (gran conocedor de la teoría grupoanalista inglesa es el español Juan Campos quien – junto al argentino Hernán Kesselman – trataba de combinar o comparar las teorías de Foulkes y Pichon-Rivière en los años 80). Durante mis tres años para hacerme psicoterapeuta de grupo hallé muchos puntos comunes entre lo grupoanalítico y lo grupooperativo. Pero sobre todo me parecía que ya desde el principio de mis estudios ”leí” a Foulkes y a los otros grupoanalistas ingleses por mis ojos ”pichonianos” - y creo porque no tenía otro punto de partida. La lectura contenía muchas sonrisas al darme cuenta de los fenómenos comunes descritos en los textos de los dos pioneros grupales. El pensamiento de Pichon sin duda vino a enriquecer mi lectura de Foulkes y también a darme una visión más panorámica de los fenómenos descritos por los grupoanalistas ingleses.

Hoy día conozco la teoría grupoanalista bastante bien para tratar de ”leer” los textos pichonianos desde una perspectiva ”foulkesiana”. Sin embargo, todavía tengo la impresión de que los textos de Pichon sean más amplios, más profundos y ”multidisiciplinarios” que los de Foulkes. Uno puede decir que la teoría grupoanalítica bien podría estar contenida dentro de una perspectiva teórica grupooperativa, mientras lo contrario sería más difícil.

Y entonces … por qué me interesa tanto la teoría pichoniana? Y por qué el grupo operativo? Para poder dar una respuesta clara de todas estas preguntas quizás fuera mejor escribir una tésis científica – en sueco! Por el momento no puedo decir más que mi interés se basa en algunos conceptos altamente relevantes tanto para la terapia grupal como para la terapia individual.

Los conceptos (para mi radicalmente) nuevos son: el concepto de ”existente-emergente-nuevo existente”, el concepto de ”espiral dialéctica” o el ”cono invertido” (en sus dos versiones), el concepto de ”pretarea-tarea-proyecto”, el concepto de ”vínculo”, el concepto de ”esquema conceptual, referencial y operativo (ECRO)” y - naturalmente – el concepto de ”grupo operativo”. Los conceptos mencionados subrayan (para mi) el principio dialéctico de movimiento contínuo y el proceso de Gestalt-Gestaltung … conceptos tan importantes y esenciales como ”instrumentos” prácticos en la terapia de grupo. El ”modelo vector” (el cono invertido) me sirve como un mapa mental para orientarme – y reorientarme a la vez – en el proceso cambiante del grupo … sobre todo cuando todo se estereotipa y uno no ve salida ninguna.

Las aperturas, que los conceptos pichonianos producen, evitan – me parece – ciertos riesgos de verse encerrado en un aparato teórico … riesgos que a veces la teoría más ortodoxa psicoanalítica corre.

El concepto de ”emergente” es lo que más me fascina en el pensamiento pichoniano … dándome de vez en cuando asociaciones a la literatura mágico-realista de Latinoamérica (y a veces a las películas de Ingmar Bergman) y también a lo siniestro descrito de Freud y Pichon-Rivière, es decir que algo cotidiano y ”normal” de repente se muestra desde un aspecto desconocido, nuevo y siniestro. Se podría decir que algo semejante ocurre en un grupo de terapia. En la situación grupal yo – como coordinador – primero trato de observar y registrar lo que por lo visto sucede ante mis ojos; después (si puedo esperar el tiempo necesario) emergen cada vez más (”el proceso mágico”) los contenidos ocultos vinculados a fantasías, emociones, pensamientos, acontecimientos, sueños etc. Como terapeuta uno trata de facilitar una actitud de curiosidad y de investigación … y a no estereotiparse en su propio esquema referencial (ECRO) al ver lo que pasa en el grupo. La figura de la espiral dialéctica me ha ayudado bastante a pensar el proceso grupal en términos no-verbales … y también a frenar mis propias intervenciones. El rol de coordinador o terapeuta de grupo hace necesario tener paciencia bastante para poder esperar a que algo emerja … bueno o malo … sabiendo que algo va a emerger de la situación existente … como terapeuta necesito paciencia para no decir demasiado … a no dirigir el proceso (sino cuando vuelve destructivo) … a esperar como co-pensador (que no es cosa fácil). Foulkes denominó a esta actitud ”tener confianza en el grupo”.

Otro aporte pichoniano importantísimo es el concepto de ”vínculo” … como desarrollo de la ”relación de objeto”. Me parece que muchos teóricos anglosajones buscan en vano este tipo de concepto sin de veras poder concretizarlo … o banalizan el fenómeno que tratan de captar. Puede ser que el teórico inglés Bowlby se haya acercado a este tipo de pensamiento, pero sin sacar las conclusiones necesarias. Bowlby sirve como una de las bases de la psicoterapia cognitiva en Suecia, pero … yo no sé … me parece que los ”cognitivistas” suecos tratan de explicar todo y nada con la teoría de Bowlby (también olvidando que desde el principio Bowlby era psicoanalista).

Para mi el concepto de ECRO sirve como instrumento para esclarecer lo ya pensado de Foulkes sobre el ”matrix” común del grupo, es decir lo que emerge como consecuencia del encuentro entre los diferentes ECROs o matrices individuales del grupo. El concepto de ECRO – igual como el concepto de espiral dialéctica – funciona como un modo de facilitar la ”lectura” del acontecer del grupo visto tanto desde una perspectiva individual como grupal (para no mencionar los propios ”patterns” de pensar y razonar del terapeuta).

III

A partir de mi lectura de Pichon-Rivière me parecía que en cuanto al campo fenoménico él y Foulkes tenían mucho en común. Con estas semejanzas como base yo tenía la impresión de que quizás fuera posible profundizar en los conceptos de las dos tradiciones y así crear instrumentos más aptos para la terapia grupal que yo estaba aprendiéndome (y que tenía como fundamento el grupoanálisis inglés). Sin embargo, al fin tenía que limitarme a sólo escribir sobre la perspectiva de Pichon-Rivière (y contentarme de haber leído los textos ”integrativos” de los arriba mencionados Juan Campos y Hernán Kesselman – y más tarde de los grupoanalistas mexicanos Juan Tubert-Oklander y Reyna Hernández de Tubert con su libro en inglés Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis (Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24)).

Sin embargo, como uso los dos modelos en mi tarea grupal no puedo evitar de pensar en las semejanzas y diferencias. Y todavía quedan pensamientos míos, fragmentos de textos, citas, preguntas etc. El material leído pero no usado me parecía durante largo tiempo como algo superfluo y sin valor … Estas partes ”superfluas” muchas veces me provocaron a escribir textos ”sueltos” sin salida … pero estos textos también tenían la forma de asociaciones o construcciones illustrativas … aunque sin un hilo conductor. Y todavía me parece que estos fragmentos han sido respuestas de preguntas mías mientras formándome como terapeuta de grupo.

Según la teoría grupoanalítica – de Foulkes – ”se analiza simultaneamente y globalmente al individuo y al grupo y quien hace el análisis es el mismo grupo al que como uno más, pero con características distintas, como miembro, pertenece el terapeuta” (Juan Campos Avillar: Psicoanálisis, psicoanalistas y psicoterapias grupales del libro Psicología dinámica grupal). Se trata entonces de análisis en el grupo, del grupo y por el grupo. Parece que lo que más ha llamado mi atención en cuanto a lo foulkesiano y lo pichoniano es la esperanza o la certidumbre de que tarde o temprano algo emerja – en el caso de grupos algo emergerá de sus propios miembros. Y según la perspectiva grupoanalítica más estricta el terapeuta debe quedarse bastante pasivo para no dirigir demasiado los acontecimientos del grupo. En este proceso las hipótesis, que emergen del existente, funcionan como tentativas para alcanzar un sentir, pensar y hacer más libre y resultan – tarde o temprano – en nuevos emergentes … es decir, algo nuevo aparece como resultado de las interpretaciones, las confrontaciones y los esclarecimientos que los miembros del grupo o el terapeuta hacen.

IV

Pero no hay teoría sin praxis. Por eso yo y una colega finlandesa (psicóloga y psicoterapeuta) jubilada (con mucha experiencia de la terapia grupal bioniana) vamos a emprender un ”viaje” de enseñanza grupal durante los dos próximos semestres – el otoño de 2004 y la primavera de 2005. Con la metodología del grupo operativo como una forma de ”encuadre” del curso tenemos el objetivo de dar conocimientos grupales a un grupo de profesionales que ya tienen cierta educación terapéutica (en el campo individual). En el curso vamos a incluir las teorías de Bion, de Foulkes y de Pichon-Rivière entre otras. Durante el segundo semestre pondremos la énfasis en cómo cada uno de los estudiantes pueda practicar los nuevos conocimientos grupales operativos en la tarea cotidiana psiquiátrica. En total se trata de 22 días de conferencias, seminarios, ejercicios etc (entre ellos 4 días seguidos en ”work conference” al estilo ”bioniano”). También vamos a invitar a algunos experiencados profesionales de otras instituciones para dar clases, aunque la mayor parte de las clases las daremos Marita Lassenius, mi colega finlandesa, y yo.

El contenido será: la historia de la terapia de grupo (Sudamérica, el mundo anglosajón etc), diferentes tipos de grupos y teorías de grupo, el proceso grupal y su desarrollo, la actitud del terapeuta o coordinador, ”work conference” (cuyo fin es planificar usos prácticos de lo aprendido), los procedimientos al iniciar un grupo, problemas metodológicos, las posibilidades del grupo y aspectos destructivos, investigación científica sobre grupos, integración y praxis.

Como encuadre referencial tenemos como objetivo enfocar los procesos grupales con la ayuda de ciertos conceptos pertenecientes a la metodología del grupo operativo: el ECRO, ”la crónica” (para tener la historia escrita del grupo de aprendizaje), la espiral dialéctica (el cono invertido con los vectores), la contínua autoreflexión sobre el proceso del curso etc. A ver si logramos esta tarea! Puede ser que vos consultemos de vez en cuando en Argentina mientras hacemos nuestro ”viaje” de enseñanza y aprendizaje.

……………………………………………………

Y esta parte I-IV fue escrito en 2004 como un mensaje a Ana Quiroga … el texto finaliza con algo sobre un futuro todavía no vivido …

Después han transcurrido 11 años …

Y el texto abajo escrito como continuación en 2015 con la mirada puesta al seminario de Rimini … “Sobre la interpretación” …

………………………………………………………..

V

El concepto grupooperativo después funcionaba como más o menos encuadre para enseñanzas grupales que yo e mi colega dimos entre 2004 y 2007 … y yo después continuaba solo hasta 2010 .. .

A semejanza de Pichon-Rivière en Rosario dimos discursos breves como ”entrada”. Y también nuestro uso del concepto grupooperativo en alto grado era un experimento! A partir de otras teorías de grupo (Bion, Foulkes, Yalom etc) tratabamos de introducir una nueva manera de pensar con la ayuda de nuevos conceptos (a veces muy ”raros” y difíciles a manejar) entre los grupalistas suecos. Ejemplos de estos nuevos conceptos eran (como fue mencionado antes) ”espiral dialéctica”, ”el-cono-invertido”, ”ECRO” (esquema conceptual referencial y operativo), ”emergente”, ”obstáculos epistemológicos y epistemofílicos”, ”portavoz”, ”vectores” y otros.

Empezamos con algo de tensión interior y a la vez preguntándonos cómo este nuevo concepto grupooperativo iba a afectar al grupo. Los siguientes comentarios tanto de nosotros como de los miembros de los grupos muestran algunas de las reflexiones durante el proceso.

El discurso representa ”la superficie” mientras ”la profundidad” se encuentran en los procesos arrancados en los oyentes.

Durante cierta fase del discurso sobre el grupo operativo tiende a ser bastante natural a trazar la espiral y el modelo de vectores como una manera de ilustrar el pensamiento pichoniano. Quizás esto sea un emergente importante que tenga que ver justamente con el concepto grupooperativo? Es decir, que lo bien visible y esclarecido son ingredientes muy importantes y por eso las ilustraciones tendrán una posición tan natural (con semejanza a ”rieles” para comunicar información?) . Qué pasa en un grupo cuando uno de esa manera se apoya en material dibujado y figuras?

Después los miembros del grupo trabajaron (según nuestra idea del grupo operativo) el discurso en sus grupos; un observador del grupo (diferente para cada sesión) tomaba notas para una ”crónica” tanto para de esta manera aprender a observar el acontecer grupal como para no dejar perderse lo más importante (es decir los emergentes del grupo) de lo que ha pasado.

VI

En ciertas aplicaciones de nuestro uso del concepto grupooperativo nos permitíamos a parar la discusión grupal (como si pararíamos una película) para dejar al observador informar a los miembros del grupo sobre cómo veía el acontecer grupal.

Yo, como coordinador, intervengo en la conversación y pido al observador exponer sus puntos de vista: ”Para la película! … Por favor, no hagáis nada más que escuchar! No comentéis o preguntéis nada!” … Cuando el observador ha terminado su feedback al grupo yo comento: ”Y entonces contínua la película” …

Algunos de los planteamientos que aparecieron en nuestro uso de la perspectiva grupooperativa son reproducidos en lo siguiente:

A dejar entrar a los observadores en la conversación? Es algo semejante a ”parar el tiempo”, detener el proceso y dar una oportunidad a recibir, escuchar, reflejar y crear distancia?

Los observadores observan y piensan/tratan de resumir lo que ven mientras en la situación. Sus emergentes/interpretaciones solamente pueden reflejar su opinión subjetiva del trama grupal.

Las crónicas son instrumentos bien prácticos a usar … A partir de la crónica escrita por el observador se puede ”reflejar” un grupo.

Ahora tenemos experiencias que nos dicen algo sobre qué a buscar mientras escuchando y mirando. La espiral y todo lo que pasa. Fascinante cómo sigue la espiral (dialéctica) … Emocionante ahora al leer mis anotaciones. Lo que emergió hacia el final era lo consciente que desde el principio no era consciente. Todo empezo con una suposición que cada vez más se llenaba de un contenido concreto.

”El viaje” arriba y abajo (en la espiral dialéctica) … Yo puedo ver tantas cosas!!

De veras interesante que en la realidad una cosa podía aparecer en una fase anterior … antes de que uno se diera cuenta … 20 minutos antes … y después el trama continuaba – hasta que aquella cosa aparició una vez más, pero ahora como una discusión!

Emocionante y positivo ver cómo el papel de observador ayuda al grupo … y como miembro del grupo uno anticipa la perspectiva del observador.

Sí, como observador es posible ver muchas cosas, pero también puede ser difícil tener una resonancia en el grupo … y particularmente si uno, como observador, señala algo que ningun miembro del grupo entiende, reconoce o ve. En la realidad se puede sentirse atacado en el grupo durante la presentación de los emergentes!!

Algo nuevo aparece en nuestra discusión grupal … algo creativo – y después está destruido cuando el observador entra con sus emergentes … No reconocíamos estos emergentes devueltos!!

Quizás esto sea un ejemplo de lo que Pichon-Rivière llama ”tema incompleto” … que todavía no ha madurado y que el grupo necesariamente debe continuar SU camino (con su tarea implícita) antes de abordar el tema de manera más completa. Lo sembrado necesita tierra fertil para tener oportunidad a crecer.

Una discusión sobre por qué lo que una persona dice no acierta ... mientras cuando otra persona dice lo mismo más tarde se convierte en una ”verdad” escuchada por todos. Puede ser que ciertas cosas son posibles a decir solamente por ciertas personas (según su posición el el grupo … y entonces quizás como portavoz – o observador) … puede ser que ninguna otra persona hubiera podido decir exactamente esto?

La necesidad grupal de un ”espejo” reflejando desde afuera se desempeña en el rol del equípo coordinador (coordinador y observador). El observador hace posible para el grupo a ver lo que ha sido dicho hasta ahora … es un tipo de contenimiento; el observador como ”depositario” de algo que ha sido depositado en el grupo y que gracias al observador sea posible retener?

Con el feedback del observador y el grupo escuchando – entonces se crea un espacio para reflejar. Y el grupo descubre que de veras hay espacio para reflejar. ”Un clima más juguetón. Como un alivio que alguien había captado lo dicho – sin poner una perspectiva crítica”.

El observador dice lo que ha percibido al grupo, algo que significa un tipo de ”depositario” de lo que pasa en el grupo … es como un ”encuadre”.

Mis reflexiones como coordinador durante el proceso: … que uno gradualmente via las reflexiones (el feedback) del observador puede entrar en una atmósfera más tranquila. Para mi los efectos del feedback del observador crean un nuevo ”insight” y de repente es posible ver que el observador funciona como un ”instrumento” a usar en el proceso grupal … sobre todo en situaciones cuando todo el proceso parece haber estancado (en un círculo vicioso).

VII

En esta fase del proceso grupal nos retrocedemos (en nuestra función como equípo coordinador) para retrabajar lo que el grupo o los grupos habían formulado como ”emergentes”. Después nuestra intención era a devolver al grupo nuestros puntos de vista (es decir, una interpretación de los emergentes del grupo). Al hacer eso trabajamos mucho con lo que emergió en nuestros grupos de enseñanza. Vale decir que las experiencias grupales a las que refiero todos tenían que ver con enseñar sobre el grupo operativo; los grupos trabajaban con los conocimientos (”instrumentos”) dados en el discurso inicial.

Como ejemplo de algunas de las reflexiones emergiendo (de nosotros como coordinadores/profesores y de los miembros de los grupos) eran las siguientes:

Qué cosa puede ser visto como un emergente? Devolver los emergentes – a formular la discusión en una frase comprimida y de esta manera cambiar algo precisamente por condensar lo todo en unas pocas palabras (que a su vez se convierten en una ”apertura” a algo diferente)?.

Es importante tratar de mantener un clima interrogativo … para poder continuar el proceso de averiguar y descubrir … Cómo manejar un fenómeno desconocido? Hay tanto superficie como profundidad en lo que buscamos … algo está emergiendo … y en este mismo proceso puede ser que formemos un código verbal común.

Es que uno se acerca o rechaza o devora el recién descubierto objeto desconocido? Gradualmente ibamos descubriendo que nuestras palabras no siempre significaban lo mismo para todos en nuestro proceso de averiguar.

VIII

Después cuando (en nuestro rol como equípo de coordinación) presentamos los emergentes elaborados (por nosotros en forma de interpretación) nos enfrentaba un silencio más o menos largo! Al principio nos sorprendió. Los miembros del grupo no estaban de acuerdo con nuestro feedback? No entendían lo que dijimos? O necesitaban simplemente más tiempo para asimilar el contenido de lo devuelto por nosotros?

Hay que permitir confusión en esta situación (forma parte del proceso de aprendizaje) … y a no pegarse a las respuestas prontas. También sería condición para no repetir lo antiguo -sino darse tiempo para reflejar y cambiar.

El emergente tiene parentesco a la interpretación – y por eso quizás no debe ser aceptado directamente por los miembros del grupo aunque originara en el equípo de coordinación.

Algo nuevo irrumpe – y es impredecible! Probablemente tenga que ver con la gradual acumulación de conocimientos … hasta llegar a cierto punto cuando lo cuantitativo se convierte en cualitativo (en sentido dialéctico).

”Me di cuenta de algo que nunca antes había percibido! Y entonces resultó más fácil aceptar y recibir los emergentes … muy positivo tener las cosas así esclarecidas”.

La espiral dialéctica toma la forma de ilustración del proceso grupal … Pero es posible a la vez pensar que temas culturales y de poder suban a la superficie como consecuencia del proceso de ”bajar en la espiral”? Cuando el equípo de coordinación devuelve los emergentes en forma de una interpretación – sigue un silencio y parece que empiece un proceso de reflexión por parte de los miembros del grupo … y quizás sea algo normal … como lo devuelto (que fue procesado del coordinador y el observador) es el resultado del trabajo grupal … algo devuelto en forma ”procesada”. Es como ha sido preservado el trabajo grupal – y también como si alguien hubiera continuado pensar el resultado del trabajo grupal … como si alguien hubiera ”visto” y ”comentado” …

Algo que eventualmente aparece como emergente en esta fase es que los oyentes tengan la idea que el resultado del trabajo GRUPAL sería algo santo y por eso no posible a tocar.

IX

Lo que la modalidad grupooperativa agrega a otros aportes grupales (como lo bioniano o lo foulkesiano) permite (via los conceptos pichonianos como ”ojo de cerradura”) a uno percibir cosas diferentes - que a su vez puedan aparecer como amenaza o posibilidad. Al trabajar los emergentes del grupo – y después devolver lo trabajado en forma de nuevos emergentes o interpretaciones – uno ayuda al grupo a preservar lo explícito que ha subido a la superficie (de la espiral dialéctica). Es posible imaginar los emergentes del equípo de coordinación (como desarrollo del pensamiento grupal) señalando la posibilidad de hacer algo más (como ”extraposibilidad”, ver abajo) fuera de lo que el grupo ya ha producido. Al informar el grupo de los emergentes del equípo de coordinación el grupo obtuvo ayuda a ampliar y profundizar su perspectiva – aunque esto exista solamente como un levantar la mirada para ver lo potencialmente posible en cierta situación).

Gradualmente iba creciendo nuestro ”insight” que lo que habíamos interpretado (entre otras cosas la ”crónica”) en forma de nuevos emergentes necesitaba procesamiento o asimilación por parte del grupo – por eso el silencio! Más tarde he vivido el mismo fenómeno al usar el concepto de grupooperativo como ”encuadre”.

X

Creo que queda claro por lo ya dicho que me imagino una conexión próxima entre ”emergente” y ”interpretación”; también ilustrado por Ana Quiroga cuando describe qué podría pasar al intervenir via un señalamiento o interpretación (que necesita tiempo para procesarse) en el proceso grupal. En la teoría pichoniana se llama esto ”unidad de trabajo” (unidad básica operacional).

La unidad básica operacional consiste en observar y investigar lo que dice el individuo/grupo (lo existente o explícito). Se desarrolla esto via una interpretación, lo cual tiende att hacer manifiestos o explícitos (emergente) los aspectos ímplicitos de la situación.

La unidad de trabajo se divide en tres momentos sucesivos: 1) existente; 2) interpretación; 3) emergente.

”La unidad básica operacional incluye la relación entre existente, interpretación y el nuevo emergente”.

Por lo tanto – el silencio después de una interpretación podría incluir muchas cosas. Una primera reacción de negación (ante un nuevo ”emergente”) parece razonable debido a que si la interpretación (si es relevante) revele algo nuevo también se necesita tiempo para asimilarlo.

Angel Fiasché señala la importancia de poder esperar la apariencia del emergente … que a su vez puede o no puede aparecer; es decir que nada nuevo se genera por lo que el terapeuta dice o hace (sea en un contexto individual o grupal)! Algo malfunciona en el vínculo” - aquella conexión tan importante entre los seres humanos!! En el contexto grupal puede emerger de esta manera:

Cuál es la tarea? Quién ha compuesto esta tarea? Por qué estamos aquí? Qué hacemos ahora? Estamos enfocando a por qué estamos aquí?

En este proceso al parecer tan trabajoso no aparecen ningunos emergentes. Es porque ningunos se han generado? Y puede ser que exactamente este hecho sea un emergente en sí?! Qué señale a las dificultades del grupo a aplicar lo nuevo debido a que lo viejo coexista como obstáculo epistemológico y epistemofílico?

Cómo abordar la tarea? Esto me parece una máquina eternal!! Y claro que sí!! Cada emergente lleva a un nuevo emergente en un proceso eterno de ”tésis-antítesis-síntesis-nueva tésis etc”.

Y ahora termina la historia … A ver cómo será el nuevo futuro … Rimini 2016 … y después en 2018 de Madrid … A formar una red de operadores o … ?

2015-06-18

Sören Lander