Den utblottade medelklassens psykopatologi.

Av Angel Fiasché (texten ingår i hans bok “Fattigdomens psykopatologi”/Psicopatología de la pobreza”)

Översättarens anmärkning: Föreliggande text beskriver en process som Angel Fiasché kunde iakttaga i Argentina vid en tid när medelklassen höll på att bli allt fattigare. Översatt till dagens situation skulle man kunna tänka sig att de fenomen han beskriver också kan ses i andra länder, där olika sociala gruppers ekonomi och status förändras till det sämre, det vill säga att en fattigdomsprocess äger rum - med möjliga politiska konsekvenser som idag är iakttagbara i form av populistiska rörelser till höger och vänster. Texten kan på så sätt delvis ses som en kommentar till framförallt de processer som äger rum i västvärlden.

Att bli fattig och behöva förändra sina vardagsvanor genererar helt up­penbart känslor av förlust avseende det man haft och inte längre har. Det är naturligt att sådana omständigheter åtföljs av depressiva tillstånd – som utgör reaktion på de förändringar situationen orsakar - och känslor av raseri eller bitterhet i allmänhet riktade mot det samhällssystem som framkallar detta.

Denna upplevelse av förlust - ofta inte kausalt inbegripen i de individu­ella konflikter som utgör konsekvens därav - kräver en förändringspro­cess, som kan uttryckas på olika sätt vare sig detta nu sker genom re­belliskhet, aktiv anpassning eller, ytterst, överanpassning.

Dynamiken i denna process mobiliserar – likt varje psykoaffektiv konf­likt - ett ”vad?”, ett ”hur?” och ett ”varför?” i den frågeställning den kogni­tiva strukturen söker utforska och undersöka; det vill säga i sökandet efter svar som kan härröra från inre, yttre eller okända faktorer, vilka hjälper oss till förståelse av det som sker, vad som därvid sker med oss och varför. Denna första inre undersökningsinstans, som tjänar till att förstå vad som inträffat, kommer samtidigt att skänka en specifik in­nebörd åt den depressionskvalité ovannämnda omständigheter framkal­lar hos individen. Vem skuldbelägger vi eller vem menar vi är orsak till denna förlust och vad kan vi bevara från detta ”möte”?

De tre områden (det kulturella, det omgivningsrelaterade och be­varandet av kroppslig hälsa), som påverkas genom förlust av den dittillsvarande livsstilen, åtföljs i högre eller lägre grad av att den oöns­kade förändringen absorberas via mekanismer som hänger samman med jagfunktionen.

Att beakta jagets plasticitet respektive rigiditet är något fundamentalt vid differentialdiagnosticering, ty härigenom blir det möjligt att definie­ra huruvida den depression, vilken följer på motgången utgör tecken på hälsa eller psykisk sjukdom.

Som medierande instans i det dialektiska mötet mellan lustprincip och realitetsprincip, blir jaget livsviktigt när man söker finna en lösning på den konflikt som nya samhällspolitiska gränsdragningar skapat och vil­ka orsakar utarmningen.

Utifrån ett dialektiskt kriterium gav Enrique Pichon-Rivière Jaget funktionen av att stå för en grundläggande och nödvändig differentie­ring. Han hävdade att samma mekanismer vi vardagligen använder oss av har förmåga att utifrån olika omständigheter fungera på ett defensivt alternativt strategiskt (dvs målinriktat/övers. Anm.) sätt.

Denna psykiska instans' selektiva förmåga att utan åtskillnad operera i tjänst hos hälsa alternativt psykisk sjukdom, öppnar en ny väg för att kunna förstå dess funktion. Således läggs en ny funktionell förmåga till den redan kända och utvecklade teorin om jagets försvarsmekanismer, något som i sin tur gör det möjligt att förstå när dessa nämnda me­kanismer aktiveras för att skydda någon aspekts integritet i den psy­kiska organisationen.

Freuds och hans dotter Annas arbeten om Jagets mekanismer breddas och berikas. Denna psykiska instans' funktionella karaktär gör det möj­ligt för oss att, utifrån ett mer objekt kriterium, förstå när en och samma mekanism står i hälsans tjänst och när den står i sjukdomens; när den alltså verkar för att lösa konflikten utan neurotiska konsekven­ser, och när den fungerar som försvar mot såväl paranoid som depressiv ångest, vilket ett förändringsfaktum eller en förändringssituation kan upphov till.

Denna klassiska bild av en jagstruktur, som – ställd inför en konflikt – mobiliserar en selektiv förmåga av dialektisk karaktär, modifierar avse­värt kriterierna för hälsa och psykisk sjukdom.

I detta nya fokus finns inte bara Jagets selektiva, utan även operativa förmåga som gör det möjligt att arbeta med hänsyn taget till om­ständigheterna och med sikte på att bevara psykets friska aspekter.

Denna teoretiska position omvälver i ett slag psykopatologins grundläg­gande skelett både generellt och i det enskilda fallet. Genom konstru­erandet av ett nytt fokus för den psykoanalytiska psykopatologin och med ett psykosocialt kriterium breddas psykoanalysens utveckling vä­sentligt.

Denna förändring i Jagpsykologin gör det lättare för oss att kliniskt prediktivt spekulera om medelklassens konflikter och hur de bemöts, hur pass operativt detta sker och hur nya vägar att gå växer fram.

I konsekvens med sitt metapsykologiska koncept - grundat i tanke­organisationens epistemofiliska natur – utvecklade Pichon-Rivière uti­från den kliniska verksamheten sin teori om depressionen. Dess främsta innebörd var att depressionen var den ”enda sjukdomen”, något som baserades på hans uppfattning om att upptäckten av något nytt – det man just lärt känna - oundvikligen leder till förlust av det föregående och redan kända. Om vi tar i beaktande den dialektik, som denne psyko­analytiker och socialpsykolog förde in i jagfunktionen, bör vi också till denna den ”enda sjukdomens” ursprungspunkt inkorporera dess motsats, varvid vi erkänner den ”enda hälsan” och - som dialektisk konsekvens därav - ambivalensen som primär känslomässig mekanism och motsatt den operativa dissociationen.

Som fortsättning på Pichon-Riviéres teoretisk-kliniska tänkande finns frågan om hur man skulle kunna förstå de olika uttryckssätt den konf­likt, som orsakats av medelklassens utarmning, tagit sig och då oavsett nivå – familj, familjemedlem, tillhörighets- eller referensgrupper, men också det mikro- eller makrosystem de ingår i.

Kliniska spekulationer inom det psykopatologiska fältet får oss att inför ett likartat fenomen - nämligen utarmandet av en stor sektor av medelklassen som följd av arbetslöshet och därav följande inkomstminskning, förändringar av vanor etc (de så kallade “nyfattiga”, som David Muchnik benämner dem) - ställa oss frågan: Hur kommer denna medelklass' nya inre psykosociala form att bli, den­na medelklass, som historiskt byggts av europeiska immigranter med sitt ursprung i fattigdom och ofta primitiv kulturutveckling, men med en strävan efter positiv förändring för sin avkomma. Till skillnad från tidigare kan vi idag dock inte förutsäga hur konsekvenserna av dagens situation kommer att bli för nästföljande generationer.

Inför det kristillstånd, som orsakats av försämrad levnadsstandard, övergår här ”tid-rum”-parametern till att bli konfliktens centrala kärna.

Om vi jämför den första massiva gruppen immigranters erfarenheter (från slutet av 1800- och början av 1900-talet) med den argentinska me­delklassens av idag visar en först psykosocial observation på väsentliga skillnader vad gäller övergången från det förflutna till nuet och framåt i tiden.

Våra första immigranter kom från den gamla världen där utarmningen var del av själva kontexten som fortsättning på tidigare generationers fattigdom. Den ofruktbara jorden samt frånvaro av teknologisk utveck­ling kapabel att nära en desperat befolkning – och samtidigt budskap från den Nya Kontinenten med hopp om en bättre framtid – kom att mobilisera önskningar om en förändring.

I dessa arbetande människors inre värld levde en känslomässig rikedom - länkad till minnet av det förflutna med känslor av ett hårt liv och basala brister - kvar. I sin vardagstillvaro upplevde man en liknande si­tuation som vår tids utarmade medelklass - men med den skillnaden att i de förstnämndas inre liv fanns illusionen om en bättre framtid.

Integrationen av förfluten tid, nutid och hoppfull framtid gjorde det möjligt för dem att bekämpa den depression, som orsakats av kulturell och territoriell identitetsförlust i och med att den kompenserades av illusionen om en bättre värld. En uppåtstigande linje skulle vara den symbol, som klargörande illustrerar skillnaden mellan att gå ”nedifrån och uppåt” jämfört med en dramatisk nedåtgående linje, ”uppifrån och nedåt”, samt den tunga bördan att tvingas gå ”från det man hade till det man nu upphört att ha” - utan en löftesrik framtid och möjliga, näralig­gande, alternativ om ett återrekonstruerat hopp.

Clifford Scott, en briljant engelsk psykoanalytiker som flyttade till Ka­nada under senare hälften av sitt yrkesliv, underströk i sina teoretiska framställningar att känslor av optimism för oss bort från depressionen utan att därför nödvändigtvis övergå till mani eller hypomani; att med andra ord den känslomässiga rikedom, som åtföljer en förändringspro­cess, upprätthålls utan att man fördenskull förnekar osäkerhet inför svårigheter. Sådan osäkerhet finns alltid med så snart man på ett ope­rativt sätt tar itu med något som har med framtiden att göra.

När spektrat ”förflutet-nu-framtid” inte påverkas av depression eller persekutiv ångest blir det alltså möjligt att möta förluster med tillräck­ligt god realitetsuppfattning för att stå emot det handlingens impuls­tryck, som - om detta föregår eftertanke – kan få den operativa för­mågan att gå förlorad med därpå ökade risker för misslyckande.

Den utarmningsprocess, som en betydande sektor av vårt samhälles me­delklass upplever, är en (till sin karaktär) ny upplevelse av osäker fram­tid och skiljer sig (som realitet) från den fattigdom, vilken fanns från början.

Medan det i förstnämnda fallet handlar om att återvinna ett tidigare förvärvat välstånd, som försvagats eller förlorats i denna extrema krissituation, fanns i den ursprungliga fattigdomen ytterst lite att förlo­ra och allt att vinna.

Dessutom bör man, å ena sidan, beakta den persekutoriska ångest des­sa plötsliga och långtifrån förutsedda förluster ger upphov till; å andra sidan, den patologiska girigheten hos en annan sektor med drömmar om att med minsta möjliga ansträngning berika sig utan att acceptera eller vara beredd ta på sig de förluster som riskfyllda operationer kan in­nebära.

Den av Pichon-Rivière utvecklade beskrivningen av de tre områden – psyke, kropp och yttervärld - där symtomen kan uttryckas och till vilka de patologiska konflikterna kan förläggas, hjälper oss i första hand att lokalisera den plats, där de av ovanstående förändringar framkallade rädslorna, uttrycks. I sådan mening är de symtom och den patologiska strukturering, som kan utlösas, avhängig varje individs historisk-gene­tiska utveckling, känslomässiga mognadsgrad; vidare det berikande som andra, och tidigare, svåra erfarenheter medfört samt förmågan att kunna anpassa sig till förändrade omständigheter.

Kvalitén på de depressiva känslor, vilka associeras till denna proble­matik har olika karaktäristika vad gäller såväl individ som familj, grupp och institution. I många fall genereras en vändning mot tidigare inte upplevda reparativa beteenden, vilka i sin tur ger utrymme för nya (via Jaget registrerade och medierade) tillfredsställelseformer i stil med den lust som (utövande och upplevande av) solidaritet kan ge samt rela­terat till den lust, vilken känslan av samhällsansvar ger. Av vikt att understryka här är att det var Winnicott som till jagstrukturen fogade förmågan att njuta av ansvarskänsla.

Genom att utforska vissa primära elements fungerande i tjänst hos tan­keorganisation, mognadsutveckling (som ”avgjutningsfunktion” hos var­je individ) och kulturtillägnande – som intellektuellt bagage (i enlighet med sättet att använda ”vad, hur och varför” och sammanlänkat med ”förflutet, nu och framtid”) - blir det möjligt för oss att avgöra potentiell sjukdom eller hälsa inom var och en av de strukturer som råkat ut för denna utarmning. Ytterst kommer dessa element att bestämma föränd­ringens öde som något övergående eller definitivt, återhämtning eller fastlåsning, och med de konsekvenser utarmning oundvikligen framkal­lar.

Vi vet att sökandet efter orsaker och fynd – som en följd av frågan ”var­för?” - stärker det reflexiva tänkandets funktion. Det behövs dock också ett ”hur” - som del av tanken på handling - för att få igång förändringar som inte riskerar att fastna i utarmningens stagnation.

Vi vet också att det behövs en viss grad av frihet för Jaget i förhållande till Överjaget i och med att kreativ självkritik behövs från ett tillräckligt moget och självständiggjort Jag för att inte det dialektiska paret ”fram­gång-misslyckande” språkmässigt ska blandas samman med paret ”tri­umf-nederlag”. Denna antinomi har sin motsvarighet i två nivåer av in­terpersonell relation: på ”triumf-nederlag”-nivån är konkurrensen den variabel som står på spel, varvid den andre är en fiende som måste förintas; på ”framgång-misslyckande”-nivån läggs betoningen på det egna självet vad beträffar de uppsatta målens uppnående.

Vi är dessutom i behov av en optimal användning av tid-rum-parame­tern (”organisatör” av förflutet, nu och framtid) för att på så sätt berika kunskapen om möjliga förändringsalternativ inom vårt räckhåll; det vi kan göra och uppnå respektive inte uppnå.

En ytterligare kommentar angående vad som krävs för att uppnå de önskade målen, under den förändring en återhämtning innebär, handlar om behovet av tillräcklig mognad för att kunna bearbeta sorgen över den utarmande omvandlingen; och detta för att kunna komma in i inno­vativa – om möjligt kreativa – mönster, som inte bara framkallar återhämtning utan också ett utvinnande av lärdomar ur denna trista erfarenhet.

Översättning: Sören Lander