Förbindelse och subjektivitet i Argentina. Den rioplatensiska kulturen som produkt av immigrationen. En analys med utgångspunkt i Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 13 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen är det en föreläsning som hölls i Silvina Ocampo-salen på Argentinas konsulat i Barcelona den 14 oktober 2015.

Till skillnad från de landområden dagens Bolivia, Peru och Mexiko omfattar gjorde frånvaron eller bristen på guld, silver och ädelsten att Argentinas mark – lyckligtvis – kom att ses som föga värdefull av den spanska kronan. Endast Buenos Aires var fördelaktigt och uppskattat på grund av sin hamn från vilken rikedomarna från Alto Perú (exempelvis silvret från Potosí där dagens Bolivia ligger) skeppades vidare mot Spanien.

Argentina var i besittning av enorma obefolkade bördiga landområden. En del av ursprungsbefolkningen var nomader (som querandíes, tehuelches och qom) medan andra var bofasta (som diaguitas och guaraníes).

Gradvis utpånades dessa ursprungsbefolkningar helt. Till en början via koloniseringsprocessen och därefter i vad som kallades för Campaña del Desierto (ökenfälttåget) som leddes av general Julio A. Roca mellan 1878 och 1885. Som resultat av denna kampanj kom tehuelche-områdets gränser till slut att förskjutas till Patagonien (i södra Argentina). Querandíes, tehuelches och onas blev helt utplånade. Det som finns kvar är colla-samfälligheten, några tobas, wichis och guaranies i norr och mapuches i Patagonien.

Redan under Domingo Faustino Sarmientos presidenttid (1868-1874) inleddes en immigrationspolitik. Sarmiento betraktar kreolen (el criollo; en blandning av ursprungsbefolkning och spanjor med nära band till den katolska kyrkan) som en barbar och européen som civiliserad. Med detta som tema skriver han en bok med titeln Facundo, Civilización y Barbarie (Facundo, Civilisation och Barbari).

Det här sker under Nicolás Avellanedas styre (1874-1880). Han å sin sida lade fram Immigrations- och koloniseringslagen som blev antagen den 6 oktober 1876.

Med Julio Argentino Rocas makttillträde 1880 (han var en emblematisk figur från Campaña del Desierto) inleds den så kallade Konservativa Republikens skede och det sträcker sig fram till 1916. Med en regering av 80-talister är detta en konfessionslös, positivistisk och europeiserad tidsperiod.

Immigrationspolitiken kom att utlösa stora förändringar i landet från och med den sista tredjedelen av 1800-talet.

Fenomenets massiva inverkan gjorde att befolkningen fördubblades vart 25:e år mellan 1869 och 1947, något som kan iakttas i befolkningsstatistiken. I INDEC-CELADE-arkiven (1995) kan man se befolkningsökningen: 1869 (1.897.000); 1895 (4.123.800); 1914 (8.162.000); 1947 (20.611.000) (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:23).

Löften om jordlotter för odling entusiasmerade ett stort antal utlänningar, som dessutom såg Argentina som ett land med fred och välstånd, en löftesrik framtid och enorma möjligheter. I realiteten kom dock endast de första immigranterna att bli ägare till bördig jord lämpad för odling. Övriga fick antingen jord som till övervägande delen var ofruktbar eller så blev de helt enkelt lämnade åt sitt öde. På grund av dessa omständigheter kom många att slå sig ned i staden Buenos Aires med överbefolkning som följd.

Något kännetecknande för immigrantvågorna var att det till övervägande delen var männen som kom först. När de slagit sig ned och fått viss ekonomisk bärgning såg de till att familjen kom efter. Som konsekvens av detta översteg den manliga befolkningen vida den kvinnliga från slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Först vid 1947 års folkräkning kan man notera en tendens till utjämning, något som sedan bekräftades 1960. Männen var dessutom unga – mellan 15 och 49 år (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:69).

Ett annat intressant drag att lägga märke till är den heterogenitet som immigrationen präglades av. Det handlade i synnerhet om italienare och senare spanjorer, men det fanns också många med syriskt-libanesiskt, judiskt, ryskt, tyskt och polsk ursprung. Dessutom kom det armenier och i kanske mindre utsträckning walesare, fransmän, irländare, skottar, centraleuropéer (från Ukraina, Jugoslavien, Tjeckoslovakien etc). Den europeiska närvaron blandades upp i språket och med spår efterlämnade i Buenos Aires-slangen lumfardo. Några exempel som visar det italienska inflytandet är ”pibe” (från det genovesiska pivetto, ”pojke, lärling” på svenska); ”birra” (”öl” på svenska); ”laburo” (från lavoro, ”arbete” på svenska); ”manyar” (från mangiare, ”äta” på svenska); ”festichola” (från festicciola, diminutiv av fiesta, ”festlighet”, ”högtid” på svenska); ”fiaca” (från fiacca, ”lättja, oföretagsamhet” på svenska); och ”mufa” (som i Italien associeras till ”dåligt humör” eller ”otur). Även termer som ”orsai” (från engelskans offside, ”utanför spelet” i fotboll). Och från franskan: cabaret, cancel, chalet, bibelot, affaire, afiche, argot, arlequín, etc.

Sammanfattningsvis kan man säga att såväl immigrationens storlek som dess bredd och substantiella heterogenitet utgör särskiljande och viktiga drag i framväxten av den rioplatensiska kulturen.

Denna ursprungens mångfald har givit upphov till kreationer, produkter, uttryck och genrer som är absolut nya. Tangon, som vi senare ska ta upp, är ett uttryck för denna speciella sammansmältning.

Psykosocial analys

Så här långt har det handlat om historiska data och omnämnandet av tangon som emergent (med den ungefärliga betydelsen ”något nytt och oväntat som dyker upp”) från Río de La Plata – regionens sociokulturella kontext. Fortsättningsvis har jag för avsikt att tala mer om de interkulturella processer, vilka uppkom som följd av den nya kultur vi benämner ”rioplatensisk” och som har vissa speciella kännetecken.

Min analys utgår från de begreppsliga instrumenten i (den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen) Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Han var också en immigrant, som slagit rot i Argentina – som en produkt av denna ”blandningens kultur” (Sarlo, 1988:15).

Enligt Pichon-Rivière konstitueras subjektiviteten (personligheten) med utgångspunkt i den samhälleliga vardagspraktiken med sin början inom familjekretsen för att därefter äga rum i undervisningsmiljöer, arbetsmiljöer, rekreationsmiljöer, religiösa sammanhang, kulturella sammanhang, samhället etc. Det är förbindelsestrukturen (förbindelsestruktur betyder ungefär ”relationsstruktur”) som är den stora förmedlande faktorn såväl vid primär- som sekundärsocialisation. Förbindelsestrukturen är det som möjliggör ”bindning” av vitala impulser till materiella och symboliska objekt i den omgivningsmiljö vi föds in i.

Varje enskild subjektivitet (eller personlighet) konstitueras i det inre av de förbindelsestrukturer (relationsstrukturer) vi lever inom. Redan vid födseln får vi en bestämd position i familjen och dess historia. Det är så livet tar sin början - som ett samspel i de sociala vardagshändelserna. När vår subjektivitet tar form identifierar vi oss inte bara med drag hos signifikativa personer, utan även med det relationsmönster vi levt i tillsammans med dem. Förbindelseerfarenheter med signifikativa figurer förmedlar till oss en bestämd ”läsning” av verkligheten: Vad är det man uppskattar respektive inte uppskattar i världen? Vad borde få oss att reagera känslomässigt? Vilka handlingar bör vi utföra för att lösa de svårigheter världen ställer oss inför?

Utifrån den position vi försatts i och den position förbindelseskeendena placerat oss i konstruerar vi undan för undan ett sätt att tänka, känna och handla i förhållande till världen och andra människor. Men inte bara detta! Också subjektiviteten inverkar i hur vi tänker, vilka affekter vi utvecklar i förhållande till oss själva och vad vi gör med dem (inkluderat här också att vårt positionerande i förbindelserna till andra hänger samman med denna historia).

I de förbindelser (relationer) vi träder in i med våra vardagshandlingar går det inte att undvika att förmedla ett referentiellt schema (ungefär lika med ”referensram” eller ”världsbild”). ”Referentiellt schema” benämner vi en subjektiv (personlig) struktur som innehåller kognitiva, affektiva och handlingsdimensioner, vilka utgör produkter av människans socialisation. Det är en ”kosmovision”, ett sätt att ”tänka världen” och att tänka sig själv, ett sätt att känna, ett speciellt slags sensibilitet och ett sätt att handla i förhållande till andra och till omgivningen.

Att forma ett eget referentiellt schema, som i viss grad är stabilt och autonomt, är en mödosam uppgift och äger rum under hela livet. Enrique Pichon-Rivière hävdar att det moderna (eller postmoderna) samhället ständigt ställer sina medlemmar inför utmaningar i form av förändringsprocesser, vilka utlöser kriser (som följd av det referentiella schemats destrukturering). I detta referentiella schema får varje signifikativ förändring genomslag. I förhållande till varje ny situation utsätts schemat för en rad skiftningar i stil med olust eller osäkerhet, en känsla av brist på ”instrumentering” och motståndskraft mot det nya – samtidigt som ångesten ökar och gamla ”spöken” inför tidigare liknande processer väcks till liv. Pichon-Rivière poängterar emellertid också att den nödvändiga omstruktureringen av de kognitiva, affektiva och handlingsmässiga strukturerna (som formandet av ett förändrat referentiellt schema implicerar) uppnås genom förbindelsernas (eller relationernas) förankring, kommunikationen och social praxis. Den destrukturering förändring medför och den restrukturering, som på ett operativt (verkningsfullt) sätt inkluderar en ny situation, gör att det därpå följande referentiella schemat blir mer komplext, rikt, flexibelt och bättre förberett inför framtida förändringar.

Personligen tror jag att argentinaren - som produkt av immigrationen och de återkommande kriser vårt land upplevt - har utvecklat ett referentiellt schema, som är mer eller mindre snabbt anpassbart till förändringar eller med en förändringsberedskap inför situationer man inte är nöjd med. Detta flexibla referentiella schema möjliggör kreativa gränsöverskridanden. Samtidigt är detta schema gränsöverskridande vad gäller lagar eller normer. Man skulle kunna säga att argentinarens främsta positiva dygd samtidigt är dennes största brist.

Om man så tillämpar denna konceptualisering på den tidigare gjorda beskrivningen av immigrationen i Argentina så vill jag hävda att sammansmältningen av så olika kulturer skedde i såväl vardagslivet som på vissa platser där folk i hög utsträckning kom samman. Jag vill speciellt betona det egenartade med en vardagstillvaro vars dagliga behov gav upphov till sammanlevnad inom en extrem heterogenitets ramar. Vi kan föreställa oss män och kvinnor, såväl kreoler som immigranter, som uträttade sina rutingöromål; gick till grönsakshandlaren som var italienare; och därefter till diversehandeln vars innehavare var spanjor; eller till en rysk eller centraleuropeisk skomakare för att få skorna lagade; och därefter samspråkade man i affären med en arab eller jude.

Det dagliga livet flöt på i scenarier fyllda med mångkulturell samvaro. Vardagsförbindelserna (-relationerna) inrymde olika kosmovisioner och verklighetsuppfattningar. På så sätt var varje granne ett öppet fönster mot ett främmande land och en annorlunda kultur.

För E. Pichon-Rivière utgör varje subjektivitet (personlighet eller individuell stil) sändebud från och språkrör för sin kultur och ”befolkad” av det samhälle den (det vill säga personen) tillhör. Och varje samhälle skapar subjektiviteter med förmåga att reproducera samhället som sådant - med sina tankesätt, affekter och specifika sensibilitet, sina handlingar och problemlösningssätt.

Låt oss föreställa oss en kreol eller kreolska som måste förhandla med en uttrycksfull, impulsiv, gapig och lättstött italienare - men som samtidigt är solidarisk och glad; med en njugg, stram och fåordig spanjor; eller med en förförisk och förslagen arabisk köpman. De strikta vardagsbehoven medförde även en nödtvungen kontakt. Man kan anta att det fanns många konflikter i denna integrationsprocess i och med att var och en av dessa personers referentiella schema (referensramar) skilde sig åt betydligt – icke desto mindre var man tvungna att ha kontakt med varandra. Dessutom bar immigranterna med sig sina respektive världsåskådningar eller ideologier, vilka kunde vara monarkistiska, anarkistiska, socialistiska etc. De första fackföreningarna tenderade åt det anarkistiska och socialistiska hållet; dock fanns även sådana som tog sitt ursprung i det land man kom ifrån, något som var fallet med exempelvis tyska arbetare eller fransmännens fackförening.

Det förekom ett antal miljöer som skulle kunna betecknas som förbindelse-, relations- eller kontaktknutpunkter.

Marknaderna: Carlos Gardel (legendarisk tangoartist/övers anm) kom från Abastos frukt- och grönsaksmarknad, vilken utgjorde en stor central för kontakter och utbyte.

Hyreskasernerna eller ”los conventillos”: Det rörde sig om gamla hus belägna i luxuösa stadsdelar i södra Buenos Aires. Men efter gula febern-epidemin 1871 flyttade överklassen till de norra delarna och de stora bostäderna hyrdes ut lägenhetsvis till familjer. Los conventillos utgjorde scener för samlevnadskonflikter, men också för många solidariska gärningar och ett lärande. Många teateruppsättningar återskapar dessa historier om groll och småkriminalitet, men också om kärlek, lärande i arbetet och konkret solidaritet i svåra stunder (exempelvis när det var nödvändigt att sluta sig samman för att klaga på ägarnas övergrepp under hyresstrejken 1907). Bostadshyrorna kom att bli dyrare än för en komplett lägenhet i Europa och livsvillkoren var mycket dåliga i och med att man var tvungna att dela på toalett och kök, vilket var otillräckligt för de boende.

Klubbarna: Dessa var platser där de olika kulturerna kom samman och en mer lokal kvarterstillhörighet formades. Här växte idrotts- och spelverksamheten fram. Men det fanns också barer eller restauranger där man under veckoslutet samlades för att dansa sina egna danser. Här skulle kanske fotbollsklubbar som River Plate och Boca Juniors förtjäna ett eget kapitel. I vilket fall som helst bör man inte glömma bort att fotbollen introducerades i Argentina av de engelska immigranterna.

De offentliga skolorna: Immigranternas småbarn umgicks (och kanske mer naturligt än sina föräldrar) med kamrater från en skiftande kulturell bakgrund. Detta skedde via aktiviteter som att göra skolarbetet ihop med grannens barn, leka tillsammans på gatan eller i ett hus’ patio eller spela fotboll tillsammans på en potrero, det vill säga obrukad mark i kvarteret.

Baren: På samma sätt som kvinnorna, vilka kom samman och pratade när de gick ut för att handla, blev det en vana för männen att träffas på kvarterets bar, något som illustreras i tangon Cafetín de Buenos Aires, skriven av Enrique Santos Discepolín:

”( … ) Hur ska jag kunna glömma dig

i detta elände,

ruffiga lilla Buenos Aires- kafé,

om du är det enda i livet

som påminner om min mor.

I din mirakulösa blandning av viktigpettrar

och självmordsbenägna

lärde jag mig filosofi … tärningsspel … spelande

och den grymma poesin

att inte tänka mer på mig själv. ( … )”

Pichon-Rivière fäste stor vikt vid dessa mötesplatser där man, enligt honom, sökte ömsesidig förståelse. Baren blev en plats för att skapa samhörighetskänslor, en fruktbar plats för lärande, något som uttrycktes mer folkligt i stil med att baren var ett ”gatans universitet” eller att man ”tog stöd mot tennbardisken” (tener estaño; uttrycket kan ledas tillbaka till de gammaldags barer där bardisken var gjord i tenn, vilket också gav den ett speciellt utseende).

Enligt Pichon-Rivière handlade männens samtal om politik, fotboll och kvinnor. Man kan säga att de utgjorde svar på:

”Var är jag?” (politiken definierar vilket land man lever i);

”Vem är jag?” (”håller jag exempelvis på fotbollslaget River eller på Boca?”; detta är en tillhörighet som förkroppsligas);

”Hur upprätthåller jag min manlighet, min könsidentitet?” (”hur ska jag göra så att en kvinna ser mig som en man och älskar mig?”).

Rioplatensisk kultur

Den rioplatensiska kulturen har sitt ursprung i denna blandning. Den är en produkt av ovan beskrivna samhällshistoriska händelser, av immigrationens inverkan på Buenos Aires vardagsliv, av de många möjligheter till kontakt och sammansmältning som hyreskasernerna los conventillos, barerna, klubbarna, den offentliga skolan och fackföreningarna gav upphov till; av de heterogena förbindelseskeenden (relationsmönster) som formade staden; av immigranternas förlust av sina ursprungliga familje- och kulturrötter samt behovet av att skapa relationer, samspel och möte med en heterogen mångfald så att samexistens skulle kunna vara möjlig. Denna mångfald av till övervägande delen utländskt ursprung, samt behovet av att samexistera eller överleva, var den formande brygd, vilken skapade den så speciella kultur som den rioplatensiska utgör; och vars kännetecken är de flerfaldiga och olika motsättningar, vilka hänger samman med det praktiska sociala vardagsumgänget och de förbindelser eller relationer som vardagslivet kräver.

Den rioplatensiska kulturen är kosmopolitisk och, samtidigt, lokal. Den universella kulturen förmedlades via vardagen eller genom en önskan om att lära känna den(na universella kultur) mer, en önskan som väcktes av de spänningar som fanns i förhållande till den lokala verkligheten. Genom att framstå som något avlägset fanns den(na kultur) införlivad i det socialt imaginära (föreställningsvärlden), men som något av en frånvaro, vilken upplevdes utan att man genom någon traditionsbundenhet var tvungen att följa den. I en intervju med 1995 års Nobelpristagare i litteratur, Seamus Heaney, sammanfattade Jorge Luis Borges (1899-1986) den på följande sätt: ”Hos argentinaren existerar det ingen exklusiv allians med någon enskild europeisk kultur. Som jag nämnt kan vi ta saker från flera olika europeiska språk och litteratur … kanske anta en ’Europas sammanlagda själ’ om det nu finns något sådant. Men just på grund av vårt avstånd till Europa har vi också en kulturell eller föreställd frihet att blicka bortom Europa mot Asien och andra kulturer”.

E. Pichon-Rivière skulle säga att denna kulturella eller föreställda frihet utgör en stor möjlighet att göra ett kvalitativt språng – att skapa något nytt.

Ett annat drag att också lägga märke till är samexistensen av en dimensionsmångfald - det vardagliga lever jämsides med det magiska och det drömlika närvarar i det vakna livet. Man beaktar verkligheten, men samtidigt finns det något främmande i det som varseblivs; något främmande i det egna varandet kan även upplevas i vardagen.

Man kan uttrycka det som att Surrealismen fanns ”inskriven” i det kulturella klimatet och gynnsamt för framväxten av poeter, författare, tänkare eller tangokompositörer så singulära (ensartade) som Jorge Luis Borges, Macedonio Fernández, Felisberto Hernández, Julio Cortázar, Leopoldo Marechal, Enrique Santos Discépolo, Homero och Virgilio Espósito, Homero Manzi etc.

Också den författare vi ägnar oss åt här, E. Pichon-Rivière, var emergent (något framsprunget) ur den rioplatensiska kulturen och språkrör för den.

Macedonio Fernández kanske är det mest representativa språkröret för Rio de La Platas kulturella atmosfär. Han opponerar sig mot sin epoks naturalism och barmhärtighetsrealism, vilket representeras av författare som Eugenio Cambaceres eller Manuel Gálvez, som tillhörde överklassen och skrev berättelser om de fattigare delarna av samhället utan att ha kännedom därom.

För Macedonio borde litteraturen utgöra ett rent experimentfält och ett nytt sätt att närma sig det outgrundliga; den rena överraskningen, litteraturen som en händelse, vilken ”installerar” osäkerhet eller perplexitet i tillvaron. Han understryker själv följande: ”I hela mitt skrivna verk har jag vid åtta eller tio tillfällen lyckats frambringa två eller tre skrivna rader som skakar om någon annans stabilitet eller enhetlighet”.

Och ytterligare några fraser från honom som bekräftar detta: ”En framställnings inledning är dess svåraste del och jag misstror den som börjar med inledningen”; ”det saknades så många att hade det saknats ytterligare någon så hade det inte funnits plats”.

Hans ironiska humor bryter upp meningsinnehållets kontext och bryter med varje kontinuitet. Är det inte detta som är immigrantens upplevelse? Denne har förlorat kontinuiteten i livet, vardagen och dess kontext, och är ”de-kontextualiserad” (sammanhangslös).

Men Macedonio leker också med tanken att kontexten och de andras tal nödtvunget framkallar subjektivitet. I sin artikel Fragmentos de una prologomanía: en torno a Macedonio y las batallas del prologar moderno (sv ”Fragment från en prologomani: rörande Macedonio och kampen för att skriva en modern prolog”) citerar Laura Pollastri ordagrannt Macedonio: ”Jag föddes som en porteño under det år som var mycket 1874. Fortfarande inte, men kort därpå, började jag bli citerad av Jorge Luis Borges och med så liten återhållsamhet vad gäller lovtal från dennes sida att det förelåg risk att denna hans iver skulle göra att jag sågs som författare till det bästa som han själv skrivit. Jag blev en de facto-begåvning” (Från: Grunwald, Hammerschmidt, Heinen y Nilsson, 2004:5676).

Också Jorge Luis Borges är inne på tanken att kontexten gör oss annorlunda (till någon annan). 1955 utsågs han till chef för Nationalbiblioteket. Det är samma befattning som Paul Groussac (liksom Borges även han blind) innehade 1822. Utgående från vardagserfarenheten att befinna sig bland böcker skriver Borges dikten Poema de los dones (Borges, 1974:809) från vilket följande rader är tagna:

” ( … ) Långsam i min skugga undersöker jag

det tomma dunklet med den tvekande käppen,

jag som föreställt mig att Paradiset

skulle bestå av ett bibliotek.

Något som säkerligen ej betecknas

med ordet ödet bestämmer dessa ting:

redan en annan i en skymmande afton

blev given de många böckerna och mörkret.

När jag irrar där i de långa gångarna

brukar jag med helig bävan förnimma

att jag är den andre, den döde, som säkert

tagit samma steg som jag på samma dagar.

Vem av oss båda är det som skriver dikten

med ett dubbelt jag och en enda skugga?

Vad betyder det ord som utgör mitt namn

om fördömelsen är en och densamma?

Som Groussac eller Borges ser jag på den kära

värld som vanställs eller slocknar i aska,

så blek och ogripbar att den låter sig

förväxlas med sömnen, drömmen, glömskan.”

(svensk tolkning av Marina Torres och Artur Lundkvist från Jorge Luis Borges: ”Tigrarnas guld”, 1975).

Man skulle också kunna peka på det surralistiska klimatet i den uruguayanske författaren, kompositören och pianisten Felisberto Hernández’ (1902-1964) verk. Hans noveller tillhör den fantastiska litteraturen, men är fyllda av verkliga platser och baserade på vardagsupplevelser. Hans poem Caballo humano (sv ”Mänsklig häst”, inleds på följande sätt: ”För några somrar sedan började jag tänka att jag varit en häst. Till natten kom denna tanke till mig som till ett skjul vid mitt hus. Knappt hade jag lagt min manskropp till vila så började mitt minne av att ha varit häst att röra på sig. En natt gick jag på en jordväg och klev på de fläckar som trädens skuggor kastade. På min ena sida följde mig månen, på den motsatta sidan återkastades min skugga. Samtidigt som jordklumparna lyftes och sänktes täcktes spåren över. Från motsatta hållet kom träden med stor möda emot mig och min skugga flöt samman med deras ( … )”.

(Den italienske författaren) Italo Calvino beskrev Hernández som: ” … en författare som inte liknar någon annan, vare sig någon av de europeiska eller de latinamerikanska; han är en ’friskytt’, som trotsar varje slags klassificering och inordning, men omöjlig att inte känna igen så snart man börjar läsa honom”.

Här skulle också Julio Cortázar (1914-1984) kunna inkluderas: ”Ingen aspekt av relationen mellan människa och värld förpassas till något sekundärt hos Cortázar. Vad som händer är att mitt i nutidsvärldens absurditeter, som griper in i vardagens ordnade liv, talar Cortázar på sitt eget sätt. Han skapar inga fiktiva eller imaginära världar: han vecklar ut eller mångfaldigar verkligheten i former som förnekar denna som sådan i en det ologiskas logik. Det omöjliga och icke-verifierade blir upplevt” (Piñon, 2000).

Jag citerar här från en av Cortázars berättelser: La foto salió movida (”Fotografiet blev rörligt”) från Historias de Cronopios y de Famas (tillgänglig på (sv ”Kronoper och famer”): ”En kronop går för att öppna dörren mot gatan och när han stoppar handen i fickan för att ta fram nyckeln får han upp en tändsticksask och den här kronopen blir då mycket bekymrad och börjar tänka att om han istället för nyckeln hittar tändstickorna så vore det förfärligt om världen helt plötsligt hade flyttat på sig och att om tändstickorna kanske befinner sig där nyckeln är så kan det hända att han upptäcker att plånboken är fylld med tändstickor och sockerströaren är fylld med pengar och pianot är fyllt med socker och att telefonkatalogen är fylld med musik och garderoben fylld med abonnenter och sängen full med kostymer och blomvasarna fulla av lakan och spårvagnarna fulla av rosor och fälten fyllda med spårvagnar. Den här kronopen oroar sig som sagt alldeles förskräckligt och rusar iväg för att se sig i spegeln, men eftersom spegeln hänger snett så är det hallens paraplyställ han ser och hans föreställningar besannas varpå han börjar gråta, faller på knä och knäpper sina händer och han vet inte varför. Grannfamerna kommer för att trösta honom och ge honom hopp, men det tar flera timmar innan kronopen tar sig ur sin desperation och accepterar en kopp te som han noggrant undersöker innan han dricker så att det inte istället för en kopp te är en myrstack eller en bok av Samuel Smiles”.

Tangon som emergent ur den rioplatensiska kulturen

I en text publicerad av Flacso kan man läsa följande: ”Tangon är mer än en musikgenre. Den är en förnuftets erfarenhet, ett slags värderande konstruktion, en identitetsmodell. Dess historia – från den första tangon dansad på glädjehusen fram till Astor Piazzollas framträdande – är med nödvändighet länkad till Argentinas politiska och sociala villkor – och i synnerhet då Buenos Aires’ – under mer än hundra år”.

I den enormt diversifierade etniska och kulturella kontext, som kännetecknade hamnstäderna Buenos Aires och Montevideo, föds tangon som musikgenre vid Río de La Platas stränder som en sammansmältning av drag från gauchos, spanjorer, ursprungsbefolkning, afrikaner och italienare. Man skulle kunna uttrycka det som att Buenos Aires hade två stränder – en som vette mot landsbygden och en som vette mot hamnen där den kreolska befolkningen (afrikanska kvinnor; chinas cuarteleras/så kallades de kvinnor som var en blandning av spanjor och ursprungsbefolkning) stod som mottagare av en företrädesvis manlig immigration. 1914 års folkräkning i Argentina registrerar en miljon fler män än kvinnor (Demichelis, 2013:10).

Många av tangotexterna bär vittnesbörd om ett passionerat motsatsförhållande mellan den attraktion och det avståndstagande immigranten känner i förhållande till sitt nya fosterland, något som ger vittnesbörd om de skiftande omständigheter immigranten utsätts för och hur rotlösheten ger sig till känna i form av nostalgi, smärta och ensamhet. Homero Expósito (1918-1984) skriver Cafetín, som inleds på följande sätt:

”Ruffiga lilla café

där männen gråter

och känner smaken

som haven ger …

Lilla café

och den smärta som förbittrar

vid betraktandet av båtar

som återvänder till sina hem …

Jag väntade

därför att jag alltid drömde

om lugnet i en by

utan hunger och kulor.

Lilla café

Jag har inte längre något hopp

inte heller drömmar eller by

att återvända till ( … )” .

I början av 1900-talet översteg således männens antal kvinnornas med en miljon. Under sådana omständigheter innebär förlusten av en kvinnlig följeslagare i livet en ensamhetens tragedi svår att vända. Detta förklarar varför det finns så många tangokompositioner där mannen manifesterar vrede, maktlöshet och ångest inför förlusten av sin kvinna eller att hon övergivit honom. Myten om den sorglösa lättfotade kvinnan, som bjuder ut sig till högstbjudande på dansställena, underlättades härigenom också. Som exempel citerar jag några rader från två mycket berömda tangostycken. I Mi noche triste (med text av Pascual Contursi) beklagar sig mannen: ”Trolösa kvinna, som lämnat mig på livets höjdpunkt, med min själ sårad och taggar i mitt hjärta”.

Och i Mano a mano (med text av Celedonio Flores) ges rådet: ” … att den man som tar dig till sig behöver ha gott om pengar”.

Kvinnan framstår som en oberäknelig och eftertraktad tillgång, ett hela tiden omtvistat ”föremål”. Men det finns också många foton med män som dansar tango med varandra utan att detta för den skull har någon homosexuell bibetydelse.

Med ekonomen Aldo Ferrers ord (Ferrer, 2014:1) var såväl Argentina som Uruguay - ”med en huvudsakligen exportinriktad ekonomi från början av 1800-talets mitt fram till 1930-talets världskris” - samhällen till stor del präglade av en ekonomi inriktad på odling och boskapsuppfödning. Detta innebär en stark närvaro av gauchon och dennes ”universum”, vilket inkluderade indianen, handelsboden, den lantliga milongan och la china (kvinnor som var en blandning av spansk härkomst och ursprungsbefolkning). I städerna däremot övervägde de forna slavarnas kultur, dessa slavar som befriats i och med självständighetsrevolutionernas seger. De folkliga delarna av Buenos Aires och Montevideo - på den tiden små storstäder - hade ett svart ursprung: ”de mörkhyades” och ”de brunhyades”. Dessa blev de naturliga mottagarna när de europeiska immigranterna anlände.

Nu började allmänna danssalonger, milongas (tangotillställningar) och olika mötesplatser att uppstå, platser där man kunde dricka och dansa. Och samtidigt fungerade dessa som referenspunkter för européer i behov av förströelse och integration.

Där möttes även den urbaniserade gauchon (som symboliserade el compadrito, snobben eller sprätten, eg ”den avsuttne gauchon”) och den ”tvålfagre” (el guapo eller ”snyggingen”) som prototypiska personligheter. Men också las chinas (halvblodskvinnorna) varav många var cuarteleras, som deltagit i kriget mot indianerna på den väldiga argentinska pampan. Redan 1830 kan man konstatera existensen av en ”De Brun- och Mörkhyades Danssalong” i Buenos Aires. Snart kom dessa nöjesställen att mångfaldigas och de var alltid förnippade med drickande, musik och prostitution.

Det här utgör den bakgrund mot vilken en fusion av musik och dansrörelser börjar ta form. Härur hämtar tangon sitt ursprung med sin karaktäristiska dansstil – två kroppar i en tät intim omfamning i vilken även ansiktena ingår. Något att uppmärksamma är de dansandes autonomi. Om det väl är mannen som för kvinnan i dansen så svarar hon med sin egen energi och dansrörelser.

Man uppfattar att kvinnans roll, som del av ursprunget till denna musikgenre, var fundamental. Många av dessa hade emigrerat från inlandets byar på jakt efter bättre livsvillkor och kom härigenom att leva tillsammans med halvblodskvinnor, mörkhyade kvinnor (mulatas och chinas) etc. De var danstillställningarnas ”värdinnor” och de ursprungliga tangodanserskor, som skapade koreografin. Denna beskrivning av kvinnan stämmer dock inte överens med hur man traditionellt beskriver henne med en passiv roll i förhållande till mannen. Några historieskrivare nämner att dessa kvinnor brukade ha en kniv i strumpebandet och att de visste hur att använda den.

Tangotexternas inledande ord avslöjar en tydlig sexuell dubbelmening. Innehållet kunde vara allt ifrån skämtsamt till öppet grovkornigt och bordellaktigt. Detta upprörde den tidens samhälle och förstärkte de högre klassernas avståndstagande. Det var dock inte tillräckligt för att avskräcka los senoritos (överklassynglingarna) från det portensiska borgerskapet att frekventera dessa piringundines (danshak) som italienarna döpte dem till.

Den autentiska rioplatensiska tangon växer fram mellan 1895 och 1910. Milongan med mer lantliga drag, den kubanska habaneran och andra tidigare genrer finner sina egna vägar. Flöjten, gitarren och violinen överges och därmed försvinner också de mer livliga och språngliknande rörelserna. Bandoneon (dragspel) introduceras och med den också en mer karaktäristisk, långsam och släpig kadensliknande rytm. Även texterna, som tidigare var mer fräcka, blir alltmer poetiska.

El entrerriano, komponerad mellan 1897 och 1889 av den förnämlige afroargentinske pianisten A. Rosendo, ses som den första rioplatensiska tangon.

Beträffande El choclo (*), vars musikaliska upphovsman uppfattas vara Angel Villoldo, skrevs dess mest kända text av Enrique Santos Discépolo år 1947. Med nedanstående återgivning av texten och en kort analys avslutar jag mitt närmande till det tema som varit vårt fokus här. Texten till El choclo lyder så här:

Med denna skämtsamma och vänliga tango

knöts min förorts ambitioner samman till två vingar;

med denna tango föddes tangon som ett skri

och gav sig iväg från den smutsiga stadsdelen

på jakt efter himlen;

en egendomlig besvärjelse rörande kärlek förvandlad till rytm

som öppnade vägar utan andra regler än hoppet,

en blandning av raseri, smärta, tro, frånvaro

och tårar till en lekfull rytms oskuldsfullhet.

Genom dina mirakulösa olycksbådande toner

föddes, utan tankar därpå, rufflarnas kvinnor

(las paicas och las grelas),

vattenpölarnas måne, compadritons stöddiga sätt att röra höfterna

och en rasande ångest över kärlekens former …

Genom att frammana dig, älskade tango,

känner jag hur bailongons golv gungar

och jag hör muttrandet från mitt förflutna …

Idag, när inte min mor längre lever,

förnimmer jag hur hon kommer tassande för att kyssa mig

när din sång föds till tonerna av en bandoneon.

Den skicklige tangodansarens carancanfunfa

(stopp och svängar),

tog sig över Atlanten under ditt banér

och i en Pernod blandades Paris med Puente Alsina (bro i Buenos Aires).

En nedstämd vän till kvinnoförföraren och förförerskan

och till och med en kopplerska mellan snobben och tonårsflickan.

Genom dig kom elegansen, det gråsprängda håret, kriminaliteten och fattigdomen

att synas i och med att du, med ditt öde, föddes …

Misa de falda (kvinnan i tangon), fotogen, hugg och kniv,

som brann i los conventillos och i mitt hjärta.

I samklang med författaren Alberto Julián Pérez’ (Pérez, 2011) beskrivning kan man säga att Discépolos’ texts poetiska uttryckskvalitéer avslöjar det nära sambandet och ömsesidiga berikandet mellan folklig och mer kultiverad poesi inom argentinsk litteratur.

Vad beträffar texten till El choclo noterar Pérez att - precis som genren grotesco criollo (dramatisk subgenre utvecklad i Argentina) hämtade sin näring ur de italienska immigranternas cocoliche ((spanskt-italienskt blandspråk) – tangon lyfte fram lunfardon, förortens och den undre världens språk.

Slutligen pekar ovannämnde skribent på de visuella metaforer Discépolo använder i texten när han om tangon säger att den är en ”Misa de falda, fotogen, hugg och kniv/ som brann i los conventillos och i mitt hjärta! ”. Och han avslutar: ”I denna avslutande bild framträder tangon på en stor upplyst scen, en sensuell ’mässa’ som brinner samtidigt i det fattiga hemmet, i el conventillo och i poetens hjärta”.

Jag tänker att denna oundgängliga skapelse av Discépolo är den som bäst vittnar om tangons karaktäristiska blandning av raseri, nostalgi, förhoppningar och passioner; och som så livligt uttrycker de rioplatensiska invånarnas existentiella belägenhet och intensivt återupplivas i varje ekonomisk kris, varje diktatur eller varje krig (som det i Malvinas mot England 1982).

(*)

Ordagrannt betyder choclo majskolv. Den bibetydelse ordet har som titel till denna tango har att göra med el compadrito och dennes hårfärg (gulaktig), men också till de prostitutions- och bordellmiljöer som förknippades med tangon.

Översättning: Sören Lander (2020)

Den operativa gruppens blottläggningskontext. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 2 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Texten publicerades i tidskriften Campo Grupal Årgång 17, Nr 173, december 2014.

Introduktion

Syftet med denna text är att beskriva den av E. Pichon-Rivière skapade gruppoperativa teknikens blottläggningskontext. Här inkluderas berättelsen om hans egna första erfarenheter som samordnare av en (icke-terapeutisk) grupp. Han berättade själv om detta för mig i samband med handledning 1972.

Utifrån ett epistemologiskt perspektiv är produktionen av varje slags hypotes eller uppfinning relaterad till personliga, sociala, politiska, ekonomiska eller teknologiska omständigheter, vilka spelar in i och påverkar framväxten och gestaltandet av nämnda upptäckt.

Den operativa gruppen siktar in sig på en liten del av ett socialt nätverk, vilket – genom att vara kollektivt – tillåter att man som individ (subjekt) deltar. Det nät av förbindelser (relationer), som utvecklas i den operativa gruppen, drar in varje gruppmedlems ”referentiella schema” i sin process. Det referentiella schemat ”designar” en subjektiv struktur innehållande kognitiva, känslo- och handlingsmässiga dimensioner (modeller för att tänka, känna och göra) med vilka individen (subjektet) relaterar till världen och andra människor. Det referentiella schemat utgör produkt av en lång socialisationsprocess (Pichon-Rivière, 2011:80).

Det faktum att gruppen är liten (mellan 20 och 30 deltagare) gör det å ena sidan möjligt att uppnå en representation (bild) av gruppen som en helhet, å andra sidan att utforma en individuell representation av var och en av gruppens deltagare. Den (operativa gruppen) utgör också ett optimalt instrument för att uppnå en kollektiv kunskapsproduktion. När deltagarantalet överstiger det ovan nämnda uppstår en spontan tendens att skapa subgrupper.

Upptäckandets kontext (1936)

E. Pichon-Rivières första erfarenheter av gruppteknik daterar sig till 1936. Tillsammans med sin vän från fakulteten, Federico Aberastury, brukade han hälsa på sjukhuschefen (som dessutom var morbror till vännen) på Hospicio de las Mercedes (ett mentalsjukhus i Buenos Aires, idag Hospital Borda/övers anm). De två var ännu inte färdiga psykiatriker. Vid ett tillfälle nämnde Dr González Bosch (i egenskap av sjukhuschef) för dem om sin oro för skötarnas grymhet i sin behandling av patienterna. Likt många av de intagna var majoriteten av skötarna spanska immigranter.

Den unge Enrique, som alltid varit handlingsbenägen, frågade om han fick tillåtelse att söka modifiera denna situation. Sjukhuschefen accepterade förslaget och E. Pichon-Rivière beslöt sig då för att genomföra ett enskilt experiment: han samlade skötarna och föreslog dem återkommande träffar där de skulle kunna ta upp sin vardagliga verksamhet. Han fokuserade här på det talade ordet och på att skapa förutsättningar för skötarna att tillsammans kunna ta upp framgångar och bakslag i det vardagliga patientarbetet med. Pichon-Rivière visste här ännu inte att det han höll på med var att skapa förutsättningar för framväxten av en reflekterande attityd och ett kollektiv vetande som hade sin grund i skötarnas egen praktik. Senare skulle han komma att benämna detta ”att lära sig tänka och att lära sig lära”.

Under en viss tid utvärderade de (under samordning av E. Pichon-Rivière) tillsammans sin skötarroll med dess såväl operativa möjligheter som svårigheter.

Under vår handledning berättade Pichon-Rivière för mig att den som främst blev överraskad av denna erfarenhets effekter var han själv. Hans överraskning var dubbel: å ena sidan upptäckte han att dessa skötare utan systematisk och professionell skolning å ena sidan innehade stora kunskaper om mentalsjukdom och olika kliniska tillstånd (”framförallt hade de operativa färdigheter, de visste hur de skulle göra för att arbeta operativt med den sjuke”, sade han); å andra sidan kom uppgiften att dela med sig av sina erfarenheter till sina skötarkolleger att leda till en attitydförändring och förändring i förbindelsen (relationen) till patienten. ”Vissa mjuknade till och med i kontakten”, berättade Pichon-Rivière.

Vi kan dra slutsatsen att Pichon-Rivière under denna första grupperfarenhet upptäckte följande:

- Att det finns ett vetande som kommer ur den sociala vardagspraktiken och att det är ett vetande som ”man inte har kännedom om” (mer precist ”att man inte vet att man vet”), men som kommer fram när det uppstår förutsättningar för att det ska kunna växa fram. Den unge Enrique samarbetade med skötarteamet inte endast genom att samordna gruppen, utan även genom att bidra med begrepp som motsvarade det vetande skötarna uttryckte – och som de inte uppfattade som kunskap. Han samarbetade alltså med skötarna genom att fånga in detta vetande i begrepp (en konceptualisering).

- Om samordnaren identifierar och legitimerar detta vetande upphör arbetet som skötare att vara något oreflekterat och repetitivt; istället återskapas och vitaliseras det samt kommer att karaktäriseras som en praxis vilken producerar förändringar, vilka är såväl subjektiva som attitydmässiga – och effekter av den uppgift som genomförs i en kollektiv kunskapsproducerande kontext.

Redan vid denna första erfarenhet strukturerar E. Pichon-Rivière en ”anordning” (ett verktyg) med vissa förutsättningar, vilka han senare kommer att konceptualisera som något specifikt kännetecknande för den operativa gruppen som teknik:

1. Den är en anordning (ett verktyg) för att producera ett socialt vetande. Man söker en kollektiv symbolisk bearbetning.

2. Pichon-Rivière inrättar en grupp med fokus på en uppgift och inte på individen - som exempelvis skulle varit fallet om han sökt utforska de enskilda orsakerna till varför varje skötare kommit att bli grym.

3. Den har ett mål, vilket är att reflektera och tänka en bestämd praktik. Den refererar till en praxis; att kunna få tillgång till ett vetande som kommer ur vardagslivet eller de omedelbara sociala erfarenheterna och att med utgångspunkt i detta utveckla ett begreppsligt vetenskapligt vetande.

4. Det gruppsliga tillvägagångssättet implicerar inte en spekulativ relation på två, utan det sker en triangulering via en uppgift som har av-alienerande effekter. I organisationsmiljöer framkallar repetitiv stereotypiserad praktik (som inte är föremål för reflektion) att denna (praktik) hela tiden återupplivas och återskapas, vilket i sin tur ger upphov till främlingskap i form av en byråkratisk praktik upplevd som något utifrån kommande, något man upprepar därför att ”det så ska vara” i en automatiserad sekvens.

5. En grupp, vars produktion är målinriktad, undviker de imaginära relationernas dödande rivalitet. Den ”imaginära dimensionen” är ett koncept som kommer från J. Lacan och betecknar den i grunden narcissistiska och rivaliserande relationen mellan jaget och dettas like. Uppgiften etablerar en triangulär relation med något strukturerande tredje som närvarar i gruppens förbindelser.

6. Den produktion av vetanden, som satts igång, äger rum under heterogena omständigheter. Hos E. Pichon-Rivière har homogenitet inte med individerna (subjekten) att göra, utan med uppgiften. Härigenom undviks mass-effekten att grupperna sluter sig omkring sig själva.

E. Pichon-Rivières andra grupperfarenhet är den som är mest känd: För att sabotera den uppgift han var i färd med på sjukhuset tog man bort skötarna från hans sjukhusavdelning med tonåriga psykotiker. Han beslöt då att välja ut några av dessa tonåringar, de som han uppfattade som mest kapabla till lärande, och utbildade dem till skötare. Trots ungdomarnas motstånd – inledningsvis vägrade de att lämna sin sjukroll – kom E. Pichon-Rivière ändå att förvånas över de resultat man uppnådde. ”De var de bästa skötare jag haft”, brukade han säga.

Hospicio de las Mercedes och dess sociohistoriska kontext

Det sammanhang i vilket den operativa gruppens teknik ser dagens ljus är på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda).

För det första var sjukhuset fyllt av fattiga människor. General Uriburus regering (Uriburu var initiativtagare till militärkuppen 1930, vilken inledde det som kallades ”Skammens Decennium”) gynnade den inhemska industrin, men på sätt som ledde till exploatering och misär för immigrantarbetarna och de människor, som emigrerat från Argentinas inre områden. De intagna patienterna motsvarade en del av befolkningen som var svår att socialt integrera som arbetskraft.

Den argentinska industrialiseringsprocessen gav upphov till samma effekter som den europeiska industriella revolutionen, nämligen en inre förflyttning från landet till städerna. I Argentina skedde inflyttningen framförallt i riktning mot Stor-Buenos Aires. Denna mer latinamerikanska befolknings utseende (mate-färgad hud, mörkt hår) gjorde att de fick öknamnet ”svartskallar” beroende på att de skilde sig utseendemässigt jämfört med de ljusa immigranterna av europeiskt ursprung.

Det faktum att sjukhuset huvudsakligen ”befolkades” av immigranter och ”svartskallar” klargjorde psykosens och vansinnets sociala determinanter för Pichon-Rivière; att det handlade om effekterna av symboliska strukturers sammanbrott hos personer underkastade vanmäktighetens och transkulturationens villkor.

Han blev kort sagt varse inte endast personliga misslyckanden, utan även familjegruppens misslyckande med att smälta de nya kulturella omständigheter de mötte som en följd av immigrationen; vidare ett misslyckande från de samhälleliga instansernas sida att kunna härbärgera och kanalisera denna problematik, något som fyllde familjegruppen med vanmakt. Som psykiatriker försökte E. Pichon-Rivière konstruera ett annat sätt att betrakta, andra sätt att intervenera inom institutionen. Detta skedde vid en tid (1936) när psykiatrin (i synnerhet institutionspsykiatrin och den som utövades på sjukhus) kännetecknades av det byråkratiska, auktoritära och biologiska. De ledande mest prestigefulla psykiatrikerna vid denna tid var rasister. Deras ideologi var av typen nazi-fascistisk. En av dess representanter var Dr Arturo Ameghino. Denne högmodige psykiatriker blev 1930 ämnesansvarig för psykiatrin. Det här var just under Pichon-Rivières studieår mellan 1926 och 1936 (vari ingick specialisering inom psykiatrin).

Doktor Arturo Ameghino hävdar följande: ”Det finns i vårt land ett så nära samband mellan immigration och degeneration att när immigrationen tvärt minskade från 1914 till 1918 föll också motsvarande siffror för brottslighet och lagöverträdelser i stort sett parallellt med denna minskning” (Ameghno 1935:131).

Han lutar därför åt att staten bör axla ansvaret för att avskilja allt som skulle kunna degenerera den kreolska rasen genom att låsa in dessa ”degenererade” för att på så sätt undvika ”konsekvenserna av vår befolknings protodegenerering”. Och han tillägger att ”ju mer civiliserat ett land är, desto färre avvikande bör få vara kvar i friheten” (Ameghino 1923-77).

Arturo Ameghino hade utbildat sig i neuropsykiatri i Frankrike och var internmedicinare med koppling till psykiatriprofessuren på Hospicio de las Mercedes mellan 1920 och 1943. 1934 föreslog han att man skulle bygga offentliga asyler för de 45.000 oligofreniker, som fanns i landet, för att därigenom undvika en potentiell degenerativ överföring (vid den tiden översteg inte antalet intagna 15.000 på de offentliga psykiatriska institutionerna).

Ovan beskrivna tänkesätt hos en av epokens företrädare för den argentinska psykiatrin syftar till att påvisa det slutna och fördomsfulla tänkandet hos psykiatrikerna på Hospicio de las Mercedes. Sådant var det tänkande som rådde inom den traditionella psykiatrin på den tiden. Mot detta tänkande var Pichon-Rivière tvingad att kämpa för att kunna införa det nya inom psykisk hälsa samt bättre livsvillkor för de intagna.

En episod från boken Conversaciones con E. Pichon-Rivière (Vicente Zito Lema: Samtal med E. Pichon-Rivière) utgör ett vittnesbörd om kontrasten mellan det traditionella förhållningssättet och den ”läsning” E. Pichon-Rivière genomför avseende problemet psykisk hälsa på sjukhuset. Vi är nu vid år 1936 och precis färdig med sin läkarutbildning fick Pichon-Rivière anställning på Hospicio de las Mercedes och började arbeta på denna institution.

Hans sätt att arbeta inskränkte sig dock inte till den klassiska psykiatrikerrollen. Utifrån vad han berättade är det möjligt att föreställa sig att hans ”läsning” innefattade ett perspektiv på Institutionen i sin helhet som mer liknar idén om ett terapeutiskt samhälle än om de behandlingsinterventioner som fokuserar på varje patient tagen för sig.

Pichon-Rivière beskriver sjukhuset på följande sätt: ”När jag började arbeta där fanns det omkring 4.500 sjuka och av dessa … var mer än 60 % isolerade; de fick inte be­sök av någon och var övergivna. Dessutom behandlades de mycket då­ligt … Den omedelbara uppgiften blev att bilda grupper med vårdarna. Jag noterade att det dåliga bemö­tande de intagna fick i första hand kom från vårdarna, vilka inte hade den minsta kunskap i ämnet, det vill säga om hälso­problem och psykisk sjukdom. Jag föreslog sjukhu­sets direktor – som vid den tiden var Dr Gonzalo Bosch – att få sätta igång med denna uppenbarligen exotiska uppgift. Bosch accepterar mitt förslag och på så sätt ger jag mig i kast med detta arbete under en period när jag var chef för inläggnings­avdelningen (där patienten för första gången möter sjukhu­set).

Det största problemet var att just här av alla platser kunde vårdarna inte ge något slags förklaring; de visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga ... Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare ... för att de skul­le kunna förklara krisens orsaker för patienterna samt att de psykiska besvä­ren dessutom inte var obotliga ... att återvinna hälsan var beroen­de av allas ansträngningar ... och på de uppgifter som ut­fördes av såväl vårdare som den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset hade med vårdarna att göra. Av den an­ledningen beslutade jag mig för att börja med dem och på så sätt skapar jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ’operativa grupper’.

I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med vårdarna. Det handlade om att ge dem en all­män bred överblick över psykiatrin. Vårdarnas lärande var förbluf­fande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenheter. Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter.

När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjuk­dom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började känna sig bättre omhändertagna och sedda på ett nytt sätt; de var inte längre ’några stackars dårar’ ”.

Detta långa citat gör det möjligt att synliggöra E. Pichon-Rivières professionella positionstagande, hur han förstår mentalsjukdomens problematik samt vilka kollektiva instrument han utformar för att arbeta på sjukhuset på ett sätt som gynnar den psykiska hälsan.

Hans diagnos riktar in sig på närvaron eller frånvaron av förbindelsenätverk (”de fick inte be­sök av någon och var övergivna”) och dessas kvalitet (”de intagna behandlades mycket då­ligt”). Han genomför en ”läsning” av den iakttagbara symboliska strukturen inom de miljöer som var indragna i vansinnets problematik. Med hjälp av denna (”läsning”) får han tillträde till en latent dimension av sjukhusets organisation, vars effekter tar sig uttryck i: tystnader (outsagda, otänkta, oreflekterade, ”självklara” saker), frånvaro (av familjemedlemmar), förbindelseavbrott (skötarna som inte kunde ge något slags förklaringar om patienten), normer, terapeutiska handlingar etc som skulle kunna innefattas i den institutionella kulturen; ett sätt att agera inom institutionen, vilket upprepas som en underförstådd överenskommelse och som lever sitt liv oreflekterat. Det finns i handlingar eller i en handlingssekvens. Endast via de sociala praktiker som utförs och upprepas i vardagen är de möjliga att ”läsa”.

Pichon-Rivière har ett annorlunda sätt att ”läsa” det omedvetnas bildningar inom ett fält som genomkorsas av det subjektiva: de symtomatiska effekterna inom institutionen genom det faktum att de inte symboliseras. Han genomför en ”läsning” av den institutionella miljöns implicita och latenta dimension.

På vilket sätt utför E. Pichon-Rivière sin intervention? Man skulle kunna definiera den som en operation, vilken äger rum genom symbolisering eller återknytande av trasiga förbindelser. Där det finns institutionella ”öppningar” (tystnader, symtom); där det finns oreflekterade upprepningar; där det finns lidande; där det finns trasiga förbindelser introducerar Pichon-Rivière en ”anordning” vars mål är att reparera förbindelser och åstadkomma symboliseringsprocesser. Han noterar att detta får kraftfulla effekter: patienterna ”börjar känna sig väl omhändertagna”; ”de intagnas psykiska hälsa förbättrades synbart”; ”då det inom de övriga verksamheterna inte fanns mer än en eller två läkare kunde min verksamhet räkna med tjugofem” (Zito Lema).

Det är här den struktur (som framöver kommer att utgöra hans favoritinstrument) växer fram: den operativa gruppen. Det gruppsliga förbindelsenätet framträder som optimal struktur för att få tillgång till ett kollektivt vetande, ett pågående vetande inom institutionen (”Skötarnas lärande var förbluf­fande. De hade samlat på sig mycket erfarenhet … Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter”).

Med utgångspunkten att definiera en uppgift ( ”jag diskuterade med skötarna de olika fall som fanns”) produceras sålunda denna anordning, som lyfter fram ett omedvetet vetande och tillåter det individuella/subjektiva processande, vilket var nödvändigt för att kunna uppnå förändringar inte bara på det tankemässiga planet utan även attitydmässigt – det vill säga i handling. Pichon-Rivières intervention syftar till att åstadkomma en mer komplex subjektiv och institutionell symbolisk struktur samt att utifrån en praxis (sjukhuspraktiken och tankar däromkring) ifrågasätta upprepningar och blinda mekanismer för att härigenom återerövra en riktning som stämde överens med sjukhusets uppgift och baserades på hälsa. Effekterna härav låter inte vänta på sig och de märks i förbindelserna som präglas av kreativitet, vitalitet och entusiasm.

Efter 15 år av denna revolutionerande praktik lyckades man avlägsna E. Pichon-Rivière från Hospicio de Las Mercedes genom att beskylla honom för att vara pervers och uppmuntra homosexualitet bland tonåringarna. Detta riktades mot just honom som skapat en avdelning speciellt för tonåringar för att på så sätt skydda dem från eventuella övergrepp från vuxna psykotiker.

Konkluderande kan sägas att E. Pichon-Rivière genomför en interaktionell ”läsning” av ”samhällskollektiv”. Han gör det utgående från ett heterogent material i form av sådant inom en institution som är frånvarande; som uttrycks i tal, normer, befintliga institutionella procedurer och praktiker – men vars oönskade effekter alltid innebär ett mänskligt lidande. Det är här hans operativa verksamhet äger rum. Och hans interventioner syftar till att utveckla ett vetande och att – symboliskt – göra såväl de individer som hela det samhällskollektiv, som utgör objekt för interventionerna, mer komplexa.

Det material som möjliggör en ”läsning” av det institutionella förbindelseskeendet är heterogent: det är inte bara verbalt, utan arkitektoniskt, legalt, estetiskt och formellt. Det kan visa sig i form av: rumsmässigt arrangemang, estetisk konstruktion, tidsmässig reglering eller procedurer som inverkar på vardagsvanonorna.

Det är möjligt att benämna allt detta material för institutionens diskurs i och med att det är tolkningsbart. Genom att sätta ord på detta heterogena material avtäcks ett förbindelsehändelseförlopp och en organisations diskurs. Även om det må handla om en latent och implicit dimension är den möjlig att göra till föremål för igenkännande och reflektion via den operativa gruppens teknik.

Översättning: Sören Lander (2020)

Operativ grupp. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 1 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen framfördes den som en föreläsning den 3 juni 2017 på Escuela de Psicología Social del Sur.

Den naturliga modellen för de operativa gruppernas teknik är inte armén (som Sigmund Freud använde för att analysera massfenomen), utan kommandogruppen. Så uttryckte sig denna grupptekniks skapare, Enrique Pichon-Rivière. I den operativa gruppen finns ingen ledare, utan det är målet, uppgiften, som innehar ledarskapet. Rollerna i gruppen bör vara komplementära och sinsemellan utbytbara eftersom man i en förändringssituation (som i en kommandogrupp kan röra sig om dödsfall eller fångenskap) bör kunna vara kapabel att fullgöra den saknade kamratens uppgift. Det handlar således om en mycket strikt struktur vad avser målet, men med stora förändrings- och justeringsmöjligheter vad avser de oförutsedda scenarior man möter.

Det är inte en grupp med fokus på individen, men inte heller på gruppen. Pichon-Rivière ser den operativa gruppen som en grupp fokuserad på uppgiften.

Han definierar gruppen på följande sätt: ”En begränsad mängd personer (vars deltagare dels sammanlänkas genom konstanterna tid och rum, dels knyts samman via ömsesidiga inre representationer), som explicit och implicit föresätter sig en uppgift, vilken också utgör syftet med att sammanstråla”.

Och den operativa gruppen definieras enligt följande: ”En teknik som kännetecknas av att den explicit fokuseras på en uppgift som kan handla om lärande, (…) diagnosticerande av en arbetsorganisations svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också innebär ett hinder i varje utvecklings- eller förändringssituation” (Pichon-Rivière, 1997:152).

Den operativa gruppen är den anordning (det verktyg) i vilken de drag som kännetecknar de mänskliga förbindelserna (relationerna) framträder med större tydlighet och där förbindelsens subjekt tar plats på scenen. Gruppstrukturens subjekt är ett samhälleligt subjekt. Hennes referentiella schema, sätt att tänka, känna och handla, hennes kosmovision är överhuvudtaget en produkt av en förbindelseskeendenas komplexa historia. Varje individ i gruppen är språkrör för denna komplexitet och samtidigt dess sändebud.

I ett kommunikativt samspel i den operativa gruppen interagerar personer som i sig är de-centrerade; som – om motivation härför finns – gradvis får ett personligt engagemang, något som kommer att inverka på såväl varje ingående gruppmedlems referentiella schema som på det förbindelseskeende som man tillsammans utvecklar i riktning mot gruppmålet. I varje gruppmedlems interventioner innefattas – medvetet eller omedvetet – hans eller hennes kognitiva-, affektiva- och handlingsmodeller. I varje lärosituation är det för E. Pichon-Rivière nödvändigt att kunna lämna sitt vanliga sätt att betrakta världen eller verkligheten. Den nytillkomna informationen gynnar i sin tur en förändring.

Förbindelsestrukturen får på så sätt en triangulär karaktär: två personer som via relationen länkas samman av något tredje strukturerande (uppgiften), vilket utgör det som motiverar eller driver de två personerna att mötas eller att förbli sammanlänkade. Gruppen presenteras som en strukturerande struktur eller gestalt-gestaltung genomkorsad av momentant sammanbindande eller isärlöpande processer.

Homogenitet i uppgiften framkallar en ”förvärvad” heterogenitet (Pichon-Rivière, 1997:118). Ju större homogenitet i uppgiften, desto tydligare blir varje deltagares egen stil när han eller hon tänker och medverkar i denna kollektiva kunskapsproduktion. Det är härvid den singularitetsförutsättning uppstår, som inte bör vara något främmande för den operativa gruppen genom att den är ett sätt att bevara det som motiverar och berikar en operativ grupp, nämligen motsatsförhållandet mellan individ och grupp. Denna i en dialektisk metodologi ”inskrivna” teknik är en icke-disciplinär ansats: att förflytta tonvikten från samordnarens roll till gruppens existerande kunskaper satta i relation till ett gemensamt mål. Det är kort sagt en operativ ansats att använda för att kunna intervenera i gruppsammanhang utifrån olika teman, i organisationer (ONG eller företag) och i samhället. Det är ett verktyg som underlättar kollektiv organisering med utgångspunkt i ett gemensamt mål, men som samtidigt inte bortser från det singulära i och med att det är utifrån detta (singulära) som konstruerandet av samhälleliga kollektiv och organisationer blir mer operativt satt i relation till de olika viljor som finns. Den (operativa gruppen) gynnar en demokratisk logik, återskapar respekten för den enskildes ord och mångfalden i kunskaper och berättelser oavsett vilken samhällsposition man har och vilket ekonomiskt eller symboliskt ”kapital” man sitter inne med. Den operativa gruppens värde avgörs inte i termer av en konkurrensens logik, utan i termer av det man bidrar med till uppgiften. Och den förverkligas oavsett från vilken plats och utifrån vilka erfarenheter detta sker. Olikheterna i gruppen utgör dess styrka i och med att dessa skillnader bidrar till en heterogen rikedom vad avser gruppmålet (gruppen uppfattas som en sammanflätning av individuella vertikaliteter i en horisontell gruppslighet).

Det är ett verktyg (en anordning) som – i samhällsarbetet – främjar en de socialt exkluderades återinförande i samhället. Det skapar en samhällsvävs mikrosociala rum (förbindelseskeenden sammanlänkade genom identifikation och ett gemensamt mål) som förnyar ett samhällsdemokratiskt kontrakt kännetecknat av (ordets och handlingars) transparens, accepterande av olikheter, visionen av den andre som deltagare, stöd för förmågan till individuell och solidarisk utveckling utifrån ett gemensamt mål. I Pichon-Rivières teori – benämnd ECRO (konceptuellt/begreppsligt referentiellt och operativt schema) – finner vi en uppfattning om det sociala som ”yttre objektiv struktur”, vilken, som inre motsvarighet, har en subjektiv struktur vi benämner referentiellt schema. Detta schema innehåller de modeller för att tänka, känna och handla som individen (subjektet) på sitt speciella eller ”singulära” sätt har gjort till sina, men vars ursprung finns i den sociala strukturen. Schemat beskriver samhället som i ett tillstånd av konstant omvandling och modifering av regler, normer och kollektiva representationer. Vad gäller samhällsförändringar pekar schemat på att dessa försätter individen i kris, ty de utgör permanenta utmaningar för individens referentiella schema, som inte alltid kan svara genom en aktiv anpassning till verkligheten. Individen uppfattar sig som i avsaknad av verktyg och ineffektiv samt invaderad av rädsla och osäkerhet avseende sin framtid. Krisen ifråga utgör dock ingen patologi; Pichon-Rivière uppfattar den som något vitalt i sådan mening att den utgör en del av det långa lärande från den sociala verkligheten som varje individ måste genomgå. Patologisk blir den endast om den blir till något inre, om individen (subjektet) gradvis förlorar sina yttre förbindelser (relationer), blir isolerad och utlämnad åt sina inre ”spöken” och rädslor.

Av den anledningen föreslår Pichon-Rivière att ett gruppverktyg – den operativa gruppen – installeras i vilket slags institution eller samhällsorganisation det är möjligt att låta en individ (subjekt) ingå och där denne åter kan få ett mål som på nytt ger en mening åt livet. Det bör vara ett mål som drar honom eller henne med sig utifrån en motivation eller ett intresse. Mot bakgrund av vederbörandes problematik skulle man exempelvis kunna tänka sig följande alternativ: att (den arbetslöse) individen (subjektet) går med i en grupp arbetslösa; att han eller hon deltar i en multifamilj-workshop i syfte att förbättra barnens utbildning; eller genomgår en kurs för att kunna få jobb; eller att personen ifråga lär sig att genomföra förbättringar i den egna stadsdelen. En operativ grupps mål består således i att åstadkomma en gruppstruktur som gynnar inte endast förbindelseintegration, utan också att man engagerar sig i en uppgift, en praxis, ett skapande arbete som får effekter i den sociala världen och påverkar gruppmedlemmarnas personliga utveckling. Uppgiften kommer inte att implementeras utifrån generella modeller eller från den omgivande världens normer, utan i överensstämmelse med varje grupps egen stil och med respekt för dess tempo och de, permanenta eller temporära, överenskommelser gruppen når fram till. På så sätt uppnår gruppen att den alienerade eller anomiske individen återskapar kontakten med ett förbindelsenätverk eller sociala band genom vilka en kreativ uppgift kan förverkligas och där han eller hon känner sig delaktig varvid en aktiv realitetsanpassning förstärks. Pichon-Rivière tänker sig inte den här processen som en terapi, utan som något hälsofrämjande och han likställer detta med att ge näring åt mänskliga relationer (förbindelser) och att höja deras kvalitet; likaså att förbättra livskvaliteten i olika miljöer (som är gruppsliga, institutionella, samhälleliga och sociala) med sikte på en social omvandling som i sin tur via denna process modifierar individen (subjektet). Samhällsomvandlingen formuleras i mikrosociala termer i och med att de sammanhang där den förverkligas är grupper, samhällsorganisationer och samfälligheter.

Begränsningar för att implementera den operativa gruppens teknik

Det svar Pichon-Rivière föreslår på modernitetens olika slags problematik (anomi, alienation, de sociala rollernas och det personliga referentiella schemats fragmentering) har sina begränsningar i och med att det krävs vissa kontextuella förutsättningar för att kunna implementera tekniken. De förändringar avseende förbindelse och individ, som denna teknik syftar till, har att göra med såväl individuell som gruppslig autonomi. Det rör sig om att utveckla kreativa innovativa idéer och förslag, att söka ett möte med den andre och att åstadkomma en gemensam social produktion, värdesätta olikheter och demokratiska värderingar såsom gemensam välfärd, horisontell logik och dynamik, flexibilitet, innovationer etc.

Men när sådana förändringar börjar manifesteras inte bara verbalt, utan även i vardagens sociala praxis, genereras konflikter inom rigida institutioner med mycket auktoritära ledare eller sådana som kan känna sig hotade i sin roll när gruppens makt och autonomi stärks. Det är ingen slump att grupp- och samhällsaktiviteter förbjöds under den senaste diktaturen.

Fortsättningsvis kommer jag att ta upp några exempel på konflikter som utlösts när man implementerat den operativa gruppens teknik.

- I Sociedad de Fomento i stadsdelen La Esperanza (Quilmes-distriktet i Buenos Aires), där man började praktiskt genomföra ett ”Program för Stöd åt Sårbara Grupper” (med finansiering från Världsbanken), bildades dels en ungdomsgrupp, dels en kvinnogrupp. Syftet var att förebygga problem med beroende, våld och tidig graviditet. Man organiserade också yrkesorienterande sammankomster för unga. Dessa samordnades av socialpsykologer utbildade med gruppoperativ teknik. Kort efter starten uppkom konflikter med chefen för Sociedad de Fomento, en ”politisk militant” som försökte manipulera gruppens medlemmar. Hans syfte var att få dem att delta i handlingar som hade att göra med den politiska fraktion han tillhörde. Dessutom försökte han lägga beslag på donationer man fått (fotbollströjor och fotbollsskor, mat avsedd som mellanmål och för planerade tillställningar) i syfte att dela ut dessa enligt sina egna preferenser eller klientstrategier. Programmet var till slut tvunget att genomföras på en sådan ”neutral” plats som kvarterets skola.

- I en elitgrundskola, vars prestige var beroende av medelklasstillhörighet, och som hos sina elever främjade utvecklandet av färdigheter baserade på konkurrens. När barnen i den operativa gruppen började ifrågasätta de känslomässiga konsekvenserna av lärarinnans överkrav och gjorde revolt mot det uppförande, som var önskvärt i vardagen, ingrep rektorn och avslutade experimentet.

- På en fortbildningskurs för ett tekniskt team (som arbetade med unga på en ungdomsvårdsskola) där man utvecklat en vana att ständigt kritisera staten utan att demonstrera något eget intresse för att utforma och praktisera mer självständiga och kreativa strategier som team. Gruppen avvisade samordningsteamets alla försök att få teamet att inta en mer aktiv och utvecklande roll vad avser förbättringsåtgärder och att upptäcka sina egna resurser för att kunna uppfylla sina önskemål. De vidmakthöll envist sin bekväma passiva attityd och emfatiska krav om att det ovillkorligen måste vara staten som skulle åtgärda bristerna.

Den operativa gruppens teknik når sin fulla potential när gruppen eller teamet vill och kan utveckla sin autonomi, sin kreativa praxis; härvid omvandlas det gemensamma projektet till en effektiv praktik och måluppfyllelse i vilken det sker en växt såväl i personlig mening som vad gäller det gemensamt omfattade projektet. Det finns exempel på framgångsrika implementeringar i statliga gymnasieskolor, pensionärscentra, fotbollsskolor, högt utvecklade teknologiska team, företag som värdesätter sina anställdas kreativa medverkan, socialt arbete inom utsatta områden och i uppgiften att forma team (team building) för att bara nämna några.

Det är av vikt att inkludera dessa avslutande reflektioner eftersom – trots att E. Pichon-Rivières gruppteknik är mycket värdefull – jag inte ser den som något allmängiltigt att använda sig av oavsett omständigheterna. Den är kort och gott ett operativt verktyg för de mål som sätts upp, men med begränsningar i situationer sådana som nämnts härovan.

Översättning: Sören Lander (2020)

FÖRELÄSNING NUMMER 2. SKOLANS DIDAKTIK OCH LÄRANDE. BASALA RÄDSLOR.

Föreläsning given av Dr Enrique Pichon-Rivière den 2 maj 1966 (första året) på Escuela Privada de Psiquiatría Social

Skolans didaktik och lärande.

Basala rädslor.

Freuds och Melanie Kleins schema.

Uppfattningen om insjuknandeprocessen.

Mekanismer och försvar.

Jag kommer nu att fortsätta förklara det referentiella schemats innebörd vad gäller gruppsituationsaspekten. Via gruppernas material har jag kunnat notera att det finns förväntningar hos er om att få kunskap om denna didaktik-aspekt, något som inte togs upp under föregående föreläsning. Vad jag då nämnde var att den didaktik som här tillämpas är interdisciplinär, att grupperna är heterogena samt baserade på en grundläggande didaktisk kärna karaktäristisk för vuxenundervisning. Det handlar med andra ord om tillämpning inom olika fält där man utgår från ett (av universaler bestående) bestämt schema.

Om det handlade om ett universitet skulle schemat inbegripa olika avdelningar där avdelningen för psykologi skulle ge ”service” åt övriga undervisningsområden med behov av psykologikunskaper. Psykologiavdelningens chef skulle då ge föreläsningar specifikt för samordnarna som i sin tur skulle förmedla föreläsningsinnehållet vidare. Det rör sig inte om en direktkontakt, vilket skulle vara olämpligt. Däremot medför det en fördjupad undervisning på intermediär nivå för att på så sätt utbilda en lämplig lärargrupp. Vi har haft svårigheter att fylla kurserna med lärare med detta slags utbildning (och redan kunnat konstatera hur den personliga stilen inom ett sådant referentiellt schema ser ut). Idag ska vi ta upp det referentiella schemats personliga del samt den gruppsliga aspekten, vilken utgör kvällens undervisnings andra del.

Den teknik vi använder oss av är ackumulativ, interdisciplinär, gruppslig och avdelningsinbegripande. Den ackumulativa aspekten har att göra med att lärande under flera kvällstimmar (och flera timmar i följd) är mycket effektivare än ett fragmentariskt lärande (uppdelat på olika dagar eller timmar). Paradoxalt nog är det så att möjligheterna till lärande i realiteten tar sin början från det ögonblick när skolklockan ringer ut. Enligt en undersökning vi gjort börjar lärandet bli operativt vid 45 minuters lektion.

Det är som om det skulle existera ett dolt kulturellt rättesnöre (som representant för förändrings-ångesten) och som sådant ett hinder för verkligt lärande. På grund av detta fortsätter vi här att bearbeta lektionen inom gruppen med målet att åstadkomma att ett lärande sker under den tidsrymd grupp och lektion pågår (2 timmar) - något som i sin tur skulle föreställa ett slags assimilativ medelnivå.

När kunskapsteorin studeras närmare kan man se att där finns dels en ”inkorporerings-period”, dels en ”assimileringsperiod”. Den första av dessa perioder utgörs av den normaltypiska didaktiken (den ”Normala skolans”). Minnesinlärning av saker och lärande sker då inte utifrån en reell identifikation med förmedlaren, utan utgör mer en imitation där materialet inte assimileras, utan snabbt glöms bort och näppeligen inkorporeras som ett arbetsinstrument.

Vad gäller den uppgift, som ska utföras här idag, har jag nämnt att den är följande - att lära sig att tänka – vilket utgör en människans största svårigheter i och med att hon då måste konfronteras med det som utgör ett arbetsområdes största ångest, nämligen att förmå förena teori och praktik i en fortlöpande praxis, som i sin tur inte är linjär utan dialektisk och i spiralform. Här kommer det förändringsmotstånd , som framkallar störst ångest (nämligen rädsla för förlust och rädsla för attack; det vill säga framträdandet av de två rädslor, vilka utgör de ”vålnader” eller ”groddar” som närvarar i varje neuros och psykos) inom såväl individ som samhälle att lösas upp.

Under infrastrukturen vilar inget annat än dessa två rädslor som uttrycks i form av osäkerhet och otrygghet - och de förstärks av sociala faktorer, vilka utgör påfrestningar i detta slags situation. För oss är härigenom psykisk sjukdom en social produkt och därför benämns vår Skola ”Socialpsykiatrisk”. Tanken är dock att förändra namnet till ”Skola i Socialpsykologi” i och med vår föresats att bredda vårt område, vilket är ”psykiatri”. Vårt instrument utgörs dock av socialpsykologin på grund av dess speciella metodologi och instrumentering, som är möjligt att använda inom vilket som helst individuellt, gruppsligt, institutionellt och samhälleligt fält.

På så sätt öppnas en rad arbetsområden för psykologen (med sin placering inom universitetets filosofifakultet). Dennes grundläggande fantasi har bestått i att kunna vara psykoterapeut. Därvid skulle dock han eller hon komma att överträda lagens bestämmelser (1967 kommer en lag som reglerar psykologernas roll till att vara läkarnas assistenter och först 1985 ersätts denna lag av en ny enligt vilken psykologer får rätt att bedriva psykoterapi, vilket de tidigare inte fått) – och utan att lägga märke till att det faktiskt existerar en mängd (andra) områden. Att det är så är inte den studerandes fel utan psykologiutbildningsideologins i och med att denna alltid (inom ovannämnda filosofifakultet) alltid lärt ut individualpsykologi. Först på senare tid har det uppstått ett intresse för socialpsykologi, vilken utgör ”förståelsenyckel” för alla slags problem oavsett nivå.

För det första finns det alltså ett instrument – socialpsykologin. För det andra finns det något att betrakta genom ”nyckelhålet”. För det tredje existerar det ett fält som då kan vara vadsomhelst.

Det finns även en osäkerhet omkring att undersöka (att ”titta bakom”; att bli överraskad med att ”spionera”). Alla dessa typer av ångest, som metaforiskt representeras av en konkret nyfikenhetssituation med ursprung i barndomen, utgör bakgrund till önskningen att bli psykolog. Med andra ord är varje psykolog eller psykiatriker en frustrerad och nyfiken människa - en person som hindras av nyckelhålets lilla öppning eller föräldrarnas fungerande strategi för att undvika att hamna i betraktarens blickfång. Man kan med andra ord säga att det rör sig om något slags otillfredsställelse, som psykologen eller psykiatrikern söker övervinna via utforskning. Det här utgör en omedveten drivkraft i och med att psykologin, dess verktyg och områden – liksom uppgiften eller utforskaren själv – bör bör bli föremål för utforskning.

I och med att utforskaren av ett socialt fält använder sig av sitt psyke är han eller hon inbegripen i operationen oavsett om detta önskas eller ej. Och det är genom projektiv identifikation man ”tar sig in i” den andre och – genom resonans eller analogi – återöversätter i form av den projektiva identifikation som empatin utgör. Därefter kan den förståelse som kallas sympati framträda, vilket innebär att kunna placera sig i den andres ställe för att se vad som händer med denne.

Det här kan ge upphov till mycket ångest i och med att när man placerar sig i den andres ställe så innebär detta att placera sig i en otrygg situation där man inte vet vad man kommer att finna i den andre och vad som kommer att hända när man intar dennes roll. Man kan se detta mycket tydligt hos främst psykiatriker vid analys av deras drömmar. Personer, som håller på att utbilda sig i psykiatri och socialpsykologi, drömmer ofta. Statistiskt har jag studerat drömmarna hos dem som utbildar sig i psykiatri och då kunnat konstatera att 60-70 % av drömmarna inbegriper ett klaustrofobiskt element, vilket uttrycks som fruktan för att bli instängd i den andres psyke och att den andres psyke tagits över av en ”personlighet” som är liktydig med vansinne. Det är också härifrån fördomen om att vansinne är något smittsamt kommer. I realiteten är det så att psykiatrikerna - via icke-upplöst identifikation med sina patienter - lägger sig till med vissa psykiska ”vanor” och i den utsträckning de inte förstår sina patienter kommer de att imitera dem.

När man studerar mekanismen ”att förstå den andre” kan man i drömmarna observera hur ångesten inför att ”ta sig in i” den andre omvandlas till klaustrofobiska situationer. Den mest universella eller vanliga drömmen är att man befinner sig på mentalsjukhuset och inte hittar ut eller att man inte hittar sitt fortskaffningsmedel – fast vad man inte hittar är ”nyckeln” för att ta sig ut ur patientens psyke. Detta ligger bakom den primära ångesten hos psykiatrikern, vilken undan för undan tenderar att inta större distans till patienten.

”Optimal distans” (det vill säga lämpligt avpassat avstånd) för patientens del är svår att uppnå. Antingen blir det alltför nära eller alltför stort avstånd. I sig är optimal distans den viktigaste faktorn i psykoterapi eller, uttryckt med andra ord, att känna att psykoterapeuten befinner sig på en sådant optimalt avstånd att han eller hon vare sig kan bli skadad eller förstörd av patientens fantasi och inte heller kan komma in i patienten – och bli förstörd.

Det är på det här sättet begreppet ”gräns” skapas, något som är motsatsen till att förlora uppfattningen om gränser, det vill säga att bli vansinnig (med andra ord att inte kunna skilja mellan det inre och det yttre). Sålunda kan ”vansinne” definieras som att ovannämnda gräns går förlorad och för psykiatrikerns del att det optimala avståndet för att kunna ”operera” går förlorad. Här kan man också notera hur den psykiatriker, som inte förstår empati-mekanismen, börjar inta ett avstånd till patienten eller aldrig på egen hand träffar denne.

I en undersökning jag gjorde för några år sedan på Hospital de las Mercedes kunde jag konstatera att i 95 % av fallen var inte psykiatrikerna själva när de träffade patienten. Det fanns där alltid ett skåp med farmaceutiska produkter eller en bokhylla eller en vän etc - det vill säga en fobisk kompanjon som hjälp för att kunna ”ta sig in i” och därefter ”ta sig ut ur” (patienten). Detta slags psykiatri, benämnd ”delegations-psykiatri”, avlägsnar sig gradvis från behandlingarna, vilka undan för undan utövas av skötarna eller (senare) till och med av de sjuka själva. Eller kan det vara så att psykiatrikern inte befinner sig i patientens närhet, utan har avlägsnat sig och detta i ännu högre grad om ”dödsmekanismer” används (i stil med insulinchock eller elchock, vilka i många fall är terapeutiskt verkningsfulla och med effekt på grund av sin ”dödsmekanism” och därpå följande återhämtning eller reparation).

Vårt referentiella schema innefattar alltså en didaktik, vilken (som sagt) utgörs av ett ackumulativt lärande och där ”formeln” utgörs av att lära sig att tänka och ”uppgiften” består i att bryta stereotypier; att bryta repetitiva beteendemönster, som har formen av olika neurotiska eller psykotiska strukturer, vilka synliggörs med hjälp av nosografin (”nosologi” är den medicinska disciplin vars syfte är att göra en uttömmande beskrivning av sjukdomar för att därigenom skilja dem från varandra och klassificera dem).

Dessa psykotiska, neurotiska, karaktärologiska, perversa etc strukturer är formationer, som konstruerats utifrån hur försvarsmekanismerna aktiveras när ångesten är som svårast.

Vad jag vill säga med detta är att neuroser, perversioner och karaktärsstörningar samtliga utgör försvar mot psykos. När de icke-neurotiska mekanismerna fallerar framträder sådana mer primära ångestformer som rädsla för objektsförlust och rädsla för attack mot jaget (med andra ord depressiv ångest och paranoid ångest). Dessa är de två främsta vektorerna och kommer att konfigurera varje slags sjukdom utifrån dess lokalisering i rummet.

Den rumsliga lokaliseringen av förbindelsen till ett gott gratifierande objekt alternativt ett ont frustrerande objekt berör tre områden, vilka är fenomenologiska i sådan mening att de var för sig innebär varsitt uttryckssätt (ett kopplat till psyket, ett till kroppen och ett till yttervärlden). I realiteten utgör de tre områdena en helhet och de är aktiva - samverkande och samexisterande - samtidigt. Detta är också något som gäller för de två rädslorna (rädsla för förlust och rädsla för attack), vilka aldrig närvarar var och en för sig, utan samexisterar och samverkar varvid de formar en helhet inom de tre områdena (psyke, kropp och yttervärld). Det är inom dessa tre områden som de förbindelser, vilka har att göra med goda och onda, gratifierande och frustrerande objekt är verksamma och tillämpas i praktiken.

Inom ECRO:t (dvs det begreppsliga, referentiella och operativa schemat) finns två rädslor (rädsla för förlust och rädsla för attack) och tre områden: 1) Psyke; 2) Kropp; 3) Yttervärld.

Och vi har två förbindelser: en god och en ond, vilka i sin tur är länkade till ett gott gratifierande objekt och ett ont frustrerande objekt. Dessa objekt placeras inom de olika områdena (psyke, kropp och yttervärld).

Genom de kombinationer som här uppstår kommer vi att ställas inför neurotiska strukturer, psykopatiska strukturer, karaktärsstörningsstrukturer etc, vilka kan identifieras via den psykiatriska nosografin - ”nosografi” i sådan mening att det rör sig om beskrivningar av hur de framträder, i vilken form de manifesteras och av hur omfattande störningen är. Själva innehållet bör dock utforskas på annat sätt och även om det existerar ett dialektiskt förhållande mellan innehåll och ”bärare” (av detta innehåll) kan man dock inte utifrån ”bäraren” (det vill säga patienten) sluta sig till innehållet.

Strukturen kan vara av hysterisk karaktär och innehållet kan ha att göra med patientens personliga historia. Med andra ord styr inte universalerna (* se definition ”universaler” efter texten) i detalj vad gäller igångsättningskrafternas fält, utan de finns mer som en yttersta orsak.

Vi har den manifesta aspekten, vilken kan yttra sig som hysteri, tvångsneuros, paranoia, mani, melankoli etc. Vad som orsakar detta slags strukturer är situationer som fungerar utlösande och handlar om de två rädslorna: rädsla för förlust och rädsla för attack.

Innebörden av detta är att vi inte använder oss av Freuds sätt att konceptualisera i form av begreppen ”livsdrift” och ”dödsdrift”. För oss är drifterna beteenden. Det rör sig om ett inlärt beteende i form av erfarenheter uppkomna i samspelet med omgivningen. Erfarenheten av ett gratifierande objekt ger upphov till ett mönster som, när det manifesteras (och i enlighet med Freud) kommer att benämnas ”livsdrift”. När relationen sker till ett frustrerande objekt på vilket man reagerar med ilska, fientlighet och destruktivitet kommer detta att konfigurera det Freud benämner ”dödsdrift”. Såväl livsdrift som dödsdrift utgör med andra ord strukturer, vilka förvärvats genom mycket tidiga erfarenheter och ett permanent samspel med omgivningen i termer av gratifikation och frustration. Det är utifrån detta perspektiv vi inte accepterar Freuds driftsuppfattning, vilken hävdar att ovannämnda två drifter är något individen föds med.

Det skulle således innebära ett motsatsförhållande för oss att söka modifiera eller rektifiera eller bota en patient med en patologi betingad av dessa två omodifierbara medfödda drifters inverkan. Vissa teoretiker har drivit den biologiska driftsuppfattningen till sin spets, medan Freud däremot i realiteten hade sina allvarliga tvivel, något som lätt kan konstateras i framförallt vissa av Freuds verk där hans driftsteori av honom själv benämns ”mytologi”. Det tyska ordet Trieb är dessutom inte ”drift” utan ”drivkraft” (som redan det är mindre än ”drift”, vilket bär med sig innebörden av att vara något fixt och mycket mer statiskt). Också ”det omedvetna”, som förvarare av våra tidigaste relationer, benämndes pulsorium - istället för ”det” - av den franske psykoanalytikern Eduard Pichon.

Vi kommer att se hur Socialpsykologin modiferar Freuds scheman vad gäller såväl drifter som personlighetsstruktur; modifieras vad avser ursprunget, men icke vad avser deras fenomenologiska vara. Det finns ett ”överjag”, det finns ett ”jag” och det finns ett ”det” – men deras ursprung baseras på konkreta verkliga erfarenheter. Säkerligen är ni bekanta med detta såsom ”Konkret psykologi”. Det existerar dock ingen psykologi som inte är konkret. Situationen är snarast att det finns psykologer som inte är konkreta! Det är dessa man kallar ”fåtöljpsykologer” och det är dessa ”fåtöljpsykologer” som socialpsykologen, psykologen ute på fältet, opponerar sig mot.

Det är också sistnämnde psykolog, som ägnar mycket tid åt att studera det psykoanalytiska referentiella schema som på det sättet skapas - ett referentiellt schema, som kan tillämpas i olika strukturer, inom olika fält, och där personlighetens tid-rum-skeende kan utvidgas eller inskränkas allt utifrån situationsberoende aspekter.

Med andra ord är människan ett subjekt som oundvikligen (jag säger inte ”dömd till”) är inkluderad eller nedsänkt i samhället. Därför framstår diskussionerna om individ versus samhälle som absurda i och med att personligheten konstruerats med utgångspunkt i konkreta reella erfarenheter. Internaliseringen av verkligheten formar patientens inre värld. Först under vårt århundrade (det vill säga 1900-talet/övers anm) har en inre värld beskrivits, som sedan (med Melanie Kleins ord) ”befolkats” av den omedvetna fantasin. Som vi kommer att se representerar denna (omedvetna fantasi) ett drama vars personer utgörs av yttre objekt internaliserade till den inre världen.

Om man uttrycker det med fotbollens terminologi så finns det en ”inre spelplan” och en ”yttre spelplan”. Matchen inom område 1 spelas på den inre spelplanen eller psyket. Inom område 2 och 3 spelar man i kroppen (hypokondri) och i beteendet (vilka utgör den yttre spelplanen).

Kulturellt sett är det område 2 som används mest på grund av att hypokondrikern inte betraktats som psykiskt sjuk och att dennes sjukdom liknar eller är besläktad med organisk sjukdom så pass mycket att det psykotiska inte uppmärksammas. Molières ”inbillade sjuke” framträder inte som psykotiker, utan som en ”inbillad sjuk” – men inbillningen avser kroppen, inte psyket. Om ”det inbillade” tillhör område 1 uppträder förvirring och samma sak gäller om område 3 är inblandat. Detta innebär att med kulturens utveckling har de förföljande objekt, som orsakar psykotisk störning, undan för undan tagit sin tillflykt till område 2 genom att omvandlas till hypokondri och denna i sin tur till psykosomatisk sjukdom.

Härav kommer det sig att vår kultur ofta kännetecknas av psykosomatiska sjukdomar, vilka (egentligen) är psykoser som flyttat från område 1 till område 2 varvid de ofta inte uppfattas eller diagnosticeras som psykos. På så sätt blir hypokondri ett socialt skydd för individen eftersom ingen skulle sätta stämpeln ”psykiskt sjuk” på denne (utom i extrema fall). Samtidigt upptar hypokondrikern, så som han eller hon beskrivits här, 80 % av läkarnas och sjukhusens tid. Ni kan då föreställa Er hypokondrins mångfacetterade karaktär.

Men – varför ta sin tillflykt till kroppen? Kulturellt sett har denna tillflykt underlättats genom klädedräktens uppkomst eller, annorlunda uttryckt, ”det artificiella höljet”. Vid studiet av hypokondri kommer vi att lägga märke till en form, som befinner sig mellan det yttre artificiella höljet (klädedräkten) och det verkliga höljet (som är huden). Detta mellanliggande rum, som jag studerat mycket noggrannt framförallt vid hudsjukdomar, är en plats att ta sin tillflykt till även när det gäller den patogenetiska situation där de sjukdomsorsakande objekten döljer sig.

Vad gäller det yttre höljet, kläderna och renlighetsvanor säger vi därför att det finns en hel neuros, en hel psykos och en hel kulturföreställning, som hänger samman med hypokondriska rädslor. Att tvätta händerna tio gånger är en fobi för orenlighet medan att tvätta sig en gång är en handling som hänger samman med god uppfostran. Vår kultur är full av element tillhöriga neurotiska strukturer (framförallt tvångsneurosen), karaktäriserade av ordning, renlighet, snålhet, sparsamhet och alla de element som hänger samman med en god uppfostran. Samma sak gäller för melankoli, känslan av skuld, vilket är en naturlig känsla – men som när den överdrivs skapar en oproportionerlig skuld i förhållande till den skada man föreställer sig ha åsamkat. Situationen är sådan att många präster (utifrån vad de får höra under bikten) ställer diagnosen ”neurotiska skuldkänslor” och skickar personen ifråga till en psykoterapeut. Det kan röra sig om självanklagelser när man upplever sig vara skyldig till att ha tillfogat skada; och sorg när man inser att det är på grund av omnipotens som man velat ställa till med stor skada.

Föreställningarna om skadans storlek baseras på en grundläggande omnipotens där man tror sig vara ansvarig för skador, olägenheter, pest, krig etc - något som sker genom ett slags förvirring kallad delirio centrífugo (ung ”centrifugal förvirring/övers anm); den riktas utåt genom att man tror sig smitta ned världen. Att exempelvis gå till polisen och erkänna ett brott – eller att göra det indirekt – skapar en så hög grad av ambiguitet (mångtydighet eller tvetydighet) att sådana personer betraktas som misstänkta ända fram tills den verkligt skyldige uppenbaras. Med andra ord är hypokondrikern en viktig personlighet, kapabel att igångsätta en mängd situationer, något som ofta kan observeras hos ledare.

Hypokondri ligger också bakom allt ”kosmetiskt beteende”, vilket hos kvinnan tar sig vissa speciella uttryck. Via en undersökning av bakomliggande drivkrafter inom ett område beläget långt ifrån det medicinska (men dock inte så avlägset som det kosmetiska) gjorde vi följande upptäckt - att det hos alla kvinnor existerar en inre känsla av fulhet oavsett hur mycket deras yttre utseende visar något annat. Det kosmetiska beteendet betingas av just denna känsla varvid det i sådan mening ”terapeutiska” tenderar att skapa ”en annan kvinna” - som (dock) är offer för denna inre omedvetna känsla av fulhet, vilken sedan projiceras i en rädsla för att föda vanskapta eller sjuka barn, alternativt tar sig formen av en hel psykosomatisk patologi inom det urogenitala systemet såsom penetrationsfobi, sterilitet, abort etc. Allt detta är tekniker som syftar till att undvika skada. Inom dessa kvinnor kan det finnas en omedveten känsla av att kroppen är förstörd och i bitar - och här rör det sig om vad Freud benämner ”kvinnans kastrationskomplex”, vilket upplevs som att kroppen tillfogats en skada och blivit berövad det maskulina könsorganet. Det är härur den maskulina protesten uppstår i form av ett mansliknande beteende.

Det vill säga att område 2, kroppen (som dessutom är förvarare av alla psykosomatiska sjukdomar), skapar ett preverbalt kommunikationssystem (kroppsligt, med gester) som är lika viktigt - och ibland viktigare - än det verbala och att det ständigt är i funktion.

Om man söker göra en uppskattning av vad folk säger, hur de säger det och hur det sagda åtföljs av gester, kan man notera att den preverbala kommunikationen upptar största delen, nästan 80 %, jämfört med den verbala. Dessutom är det preverbala beteendet mer autentiskt och mindre förvrängt. Det finns ju skäl till att folk fokuserar sin uppmärksamhet på det preverbala beteendet! Det är som om ordet hade uppfunnits för att förvränga den sanning som kroppen gör explicit. Av det skälet kan man i en psykoterapi eller gruppbehandling upptäcka en situations kriskaraktär genom att observera patientens eller gruppens attityder.

Via de tre områdena - och i enlighet med hur de goda och onda objekten där placeras ut - kommer vi att täcka in alla kända strukturer. I vårt sammanhang här kommer vi att använda oss av exemplet fobier. Fobierna kännetecknas av det fobigena objektets (i grund och botten förföljande) närvaro inom område 3 (agorafobi) och inom område 2 eller kroppen (där det kan finnas klaustrofobi).

Hos varje fobiker finns ett ”följeslagar-objekt” - ett gott objekt, som rör sig inom samma område 3, men som då gynnar den essentiella fobiska mekanism, som utgörs av undvikande. Följeslagarobjeket kan vara något levande, något livlöst eller något som fungerar som fetisch. För att kunna gå ut på gatan eller till någon instängd plats går personen ifråga dit åtföljd av detta objekt som till exempel kan vara en hund. Allt detta finns som något grundläggande i mekanismen ”fobiskt undvikande” och hindrar onda och goda objekt att smitta varandra. Härur kommer fobikerns all oro och osäkerhet avseende kontakt i och med att varje psykos eller neuros syftar till att kontrollera eller bevara det onda objektet. Detta är en situation vi kommer att möta i varje sjukdom.

I den utsträckning en sådan undvikandemekanism fungerar (det vill säga att de onda och goda objekten ej smittar varandra) förflyttar sig fobikern till en neurotisk nivå. Om undvikandemekanismen misslyckas uppträder psykotisk ångest genom det faktum att den fruktade platsen, exempelvis gatan man inte kan korsa, representerar den plats där det onda förföljande objektet huserar - och hos patienten framträder detta som en fantasi om våld, död etc. Om således förflyttningen av objektet till den plats där det hör hemma misslyckas står vi inför en paranoid psykos - och i det ögonblicket börjar fobikern iaktta hur andra observerar honom eller henne samt att det finns någon bakomliggande avsikt avseende det som händer på gatan. Att det blir så har att göra med att det fobiska undvikandet misslyckats och att det onda objektet kunnat växa fram.

Här ser vi således hur en hysterisk neuros omvandlas till en paranoid psykos. Men innan övergången till en psykos äger rum finns en mellanliggande struktur, som skulle kunna sägas utgöra ett mer operativt försvar, nämligen tvångsneurosen. En person, som börjar undvika en situation i syfte att undvika att gott och ont kommer i kontakt med varandra, ”byråkratiserar” försvaret genom att förvandla det till ett ceremoniellt tvång, en individens ”privata religion”, som använder sig av vissa bestämda manövrer för att undvika att åsamka skada. Det är när tvångsneurosen misslyckas som man går in i psykosen.

I psykiatriböckerna uppfattas hysteri som den sjukdom som har bäst prognos. Ur nosografisk synvinkel utgör den också den första neurosen. Den ligger närmast det normala, men ur försvarssynpunkt sett är detta försvar mest operativt mot underliggande psykos. Om vi sedan tänker oss tvångsneurosen i sin förlängning hamnar vi vid perversionerna – och i synnerhet homosexualitet, som är så spridd i vår kultur.

I den utsträckning det finns en ökning av rädslan (och rädsla då framkallad av verkliga faror i vår aktuella vardag i stil med rädsla för atombomben eller liknande) ökar också försvaren. Och de mest operativa försvaren är exempelvis homosexualitet, som övervinner ångesten för förlust genom identifikation med objektet. Om det handlar om en man utgörs förlusten av modersobjektet. Och om han står i begrepp att förlora något, så inkorporeras och assimileras detta varvid han förvandlas till modern.

Den paranoida ångest, som har med fadern att göra i den triangulära situationen, löses upp i den homosexuella relationen genom sexuell underkastelse i förhållande till fadern – med målet att trötta ut och kastrera denne. Med andra ord försvarar man sig mot de två rädslorna genom perversionen (förvandlar sig till kvinna); och via den homosexuella relationen söks i första hand ett ”förblindande” av förföljaren, i andra hand fantasin om att kunna kastrera och därigenom få tillgång till faderns potens.

Homosexualitet, som en sjukdom karaktäristisk för alla kulturer i ett dekadent skede, har en tendens att institutionalisera sig och bilda en minoritet. I Förenta Staterna har man hemställt om samhällslagstiftning för att därigenom kunna bli betraktade som en minoritet och att människors avståndstagande i förhållande till homosexualitet ska ses ha sitt ursprung i en fördom på samma sätt som fördomar mot svarta har (det vill säga att det är ett kulturellt diskrimineringsproblem framkallat av den rädsla, otrygghet och osäkerhet, som inverkar i och är ingrediens i all vår vardagstillvaro).

(*)

Dessa universaler består av:

a) De grundläggande rädslorna: 1) rädsla för förlust av den hittills uppnådda strukturen och 2) rädsla för attack i den nya situa­tion som ska struk­tureras.

b) Inför en situation av förändring gestaltas "den negativa te­ra­peutiska situationen" i: 1) rädsla för förändring; 2) motstånd mot förändring.

c) En grundläggande osäkerhetskänsla (som kan uttryckas "hellre en fågel i handen än tio i skogen").

d) Läro- och kommunikationsprocesserna: Båda dessa aspekter bildar en enhet och är ömsesidigt beroende av varandra. Kommu­nikationen är läroprocessens "räls".

e) De grundläggande fantasierna: 1) om sjukdom; 2) om be­handling; 3) om tillfrisknande.

Översättning: Sören Lander (2020)

PSYKOTERAPIMÄSSAN 6-7 oktober 2020. "El Francesito" - film om Pichon-Rivière.

Inledningsvis: På grund av Corona-pandemin och dess konsekvenser för större evenemang har Psykoterapimässan inställts. Osäkert när den kommer att hållas, men tanken är att filmen då ska kunna presenteras.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (psykoanalys, guaraní-kultur, fotboll, konst, tango, journalist etc) i det Argentina som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon-Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Filmen visas på Psykoterapimässan i Stockholm tisdagen den 6 oktober 2020. Den omfattar Pass 1 D och 2 D och sträcker sig från 11.10 och ca 2 timmar framåt.

En kort inledande bakgrund ges innan filmen och efteråt finns visst utrymme för frågor och diskussion.

Presentatör: Sören Lander, som är leg psykolog och leg psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.

Enrique Pichon-Rivière var en av psykoanalysens pionjärer i Argentina och skapare av (den argentinska formen av) socialpsykologi.

………………………………………………………………………………………………….

Filmen lägger inte speciellt stor tonvikt på vad som teoretiskt kännetecknar Pichon-Rivière, utan mer på de miljöer och erfarenheter (främst från uppväxten) som haft ett formande inflytande på honom. Föräldrarna kom från södra Frankrike och emigrerar i början av 1900-talet till Argentina där de bosätter sig i norra delen av landet och kommer i nära kontakt med ursprungsbefolkningen (guaraní-indianerna och deras kultur).

Genom att Pichon-Rivières föräldrar är fransktalande lär han sig först franska, därefter guaraní (fadern hade på sina bomullsodlingar en förman som var guaraní-indian och denne lärde ut språket till Pichon) och först som tredje språk (!) spanska när han börjar skolan.

Vad brukade man kalla Er som barn? Sade man Enrique?

Min mor kallade mig ”Petit” … När man ibland frågade mig vad det betydde så blev översättningen (till spanska) ”Chiquito” (ungefär ”lillgrabben”).

Vad kallade Era vänner Er?

För mina vänner var jag alltid ”El Francesito” (den lille fransmannen).

Pichon konfronteras en del med guaraní-kulturen under sin uppväxt. Den kulturen präglas av en mytisk världsuppfattning med ett tänkande som huvudsakligen är av magisk karaktär. Det faktum att Pichons föräldrar hade sitt ursprung i sydfransk medelklassmiljö färgad av upplysningstänkande kommer tillsammans med förstnämnda förhållanden att inverka på honom - som ett möte mellan två sinsemellan mycket olika världar.

Ty på något sätt var han mycket bunden till det magiska tänkandet, ett tänkande typiskt för Guaraní-kulturen … som innefattar … vansinnet som en del av det vardagliga. Och på grund av detta utesluter han inte någon som är förvirrad från samhället … Jag tror att detta skapade en öppenhetens och omsorgens sensibilitet (röster från filmen).

Surrealismen intar en betydelsefull roll i Pichon-Rivières föreställningsvärld. I en ganska omfattande essä (från 1946) använder han sig av ”tillämpad psykoanalys” för att (likt en psykoanalys) tolka innehållet i boken ”Maldorors sånger”, skriven av den mystiske franske 1800-talspoeten Greve Lautréamont, vilken kan ses som föregångare och inspiratör till surrealismen. Detta tema avhandlas i en del av filmen.

Den franska poesin och litteraturen var mycket närvarande hos familjen Pichon. Rimbaud och Baudelaire framförallt är bland de första han närmar sig. Jag vet inte om detta intressen, denna böjelse, kom från … hans familjekultur … Och i detta behov av att förstå …stöter han sedan på ett verk som han ser som den moderna poesins ursprung, den moderna poesins fader … Isidoro Ducasse, som använde Greve Lautréamont som pseudonym (röster från filmen).

Pichon-Rivière är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och till en början med stort inflytande. Han kommer dock gradvis att inta allt större distans till APA i takt med att det sociala (samhälle, relationer, institutioner och grupper) alltmer drar till sig hans intresse.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar dock inte Pichon-Rivière psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld. Vad Pichon-Rivière hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överförings-förbindelsen - förbindelsen till analytikern”? Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grund-läggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten ”förgrund eller figur” och familjen ”bakgrund eller fond”. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon-Rivière blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.

Så länge inte Pichon-Rivière sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället (i filmen tas den här processen upp på ett originellt sätt). Pichon-Rivière har stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon-Rivière var något av en enfant terrible, som gick sin egen väg i många sammanhang; tog initiativet till att sätta igång mycket, men lämnade det sedan ofta i händerna på andra. Detta är bland annat fallet med den skola i socialpsykologi han skapade i Buenos Aires (Primera Escuela Privada de Psicología Social Fundada por el Dr E. Pichon Rivière) och som nu drivs vidare av Ana Quiroga, som varit med i projektet från början.

Och det är kanske mest som socialpsykolog (med tydliga rötter i psykoanalysen) som han satt tydligast spår. Det handlar då om dels ovannämnda skola i socialpsykologi, dels om den gruppteknik (operativ grupp) han skapade. Detta koncept har gradvis spridits från Argentina ut över Sydamerika och vidare till främst Sydeuropa och med utlöpare i Schweiz och Sverige (Göteborgs Psykoterapi-Institut). Via återkommande kongresser i Europa och Sydamerika sker ett fortlöpande kunskapsutbyte med betoning på det ”pichonianska” tänkandet och tillämpningar av operativ grupp (nästa kongress är planerad att äga rum under hösten 2020 i Brasilien – om den nu kan bli av med tanke på den pandemi som går över världen idag).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse? Argument för det sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda sådana begrepp som "förbindelse", ”emergent”, "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som fortfarande några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och Pichon-Rivière rör sig, som sagt, inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande etc. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichon-Rivières 70-årsdag 1977 (några veckor innan hans död). Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

I filmen söker regissören Miguel Kohan mer eller mindre finna en ”metafor”, som fångar Pichon-Rivières fängslande personlighet och tänkande. I fullt medvetande om att ord inte skulle ha räckt till för detta ändamål återvänder Kohan till de platser och sammanhang, som sannolikt bidrog till att forma Pichon-Rivières unika sätt att närma sig såväl psykoanalys, psykiatri och psykisk hälsa som samhälle, kultur och vardagsliv.

Avslutningsvis: Ett par böcker på engelska har under den senaste 15-årsperioden kommit ut innehållande dels introduktioner av Pichon-Rivière, dels översättningar av vissa centrala texter.

Juan Tubert-Oklander & Reyna Hernández de Tubert: Operative Groups: The Latin-American Approach to Group Analysis.

Roberto Losso, Lea S. De Setton & David Scharff: The Linked Self in Psychoanalysis. The Pioneering Work of Enrique Pichon-Rivière.

Det finns en kort trailer på Youtube om filmen med engelsk undertext. Den ger en liten försmak av vad som väntar för den som önskar se filmen.

https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE&t=15s