Denna text utgör kapitel 1 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen framfördes den som en föreläsning den 3 juni 2017 på Escuela de Psicología Social del Sur.
Den naturliga modellen för de operativa gruppernas teknik är inte armén (som Sigmund Freud använde för att analysera massfenomen), utan kommandogruppen. Så uttryckte sig denna grupptekniks skapare, Enrique Pichon-Rivière. I den operativa gruppen finns ingen ledare, utan det är målet, uppgiften, som innehar ledarskapet. Rollerna i gruppen bör vara komplementära och sinsemellan utbytbara eftersom man i en förändringssituation (som i en kommandogrupp kan röra sig om dödsfall eller fångenskap) bör kunna vara kapabel att fullgöra den saknade kamratens uppgift. Det handlar således om en mycket strikt struktur vad avser målet, men med stora förändrings- och justeringsmöjligheter vad avser de oförutsedda scenarior man möter.
Det är inte en grupp med fokus på individen, men inte heller på gruppen. Pichon-Rivière ser den operativa gruppen som en grupp fokuserad på uppgiften.
Han definierar gruppen på följande sätt: ”En begränsad mängd personer (vars deltagare dels sammanlänkas genom konstanterna tid och rum, dels knyts samman via ömsesidiga inre representationer), som explicit och implicit föresätter sig en uppgift, vilken också utgör syftet med att sammanstråla”.
Och den operativa gruppen definieras enligt följande: ”En teknik som kännetecknas av att den explicit fokuseras på en uppgift som kan handla om lärande, (…) diagnosticerande av en arbetsorganisations svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också innebär ett hinder i varje utvecklings- eller förändringssituation” (Pichon-Rivière, 1997:152).
Den operativa gruppen är den anordning (det verktyg) i vilken de drag som kännetecknar de mänskliga förbindelserna (relationerna) framträder med större tydlighet och där förbindelsens subjekt tar plats på scenen. Gruppstrukturens subjekt är ett samhälleligt subjekt. Hennes referentiella schema, sätt att tänka, känna och handla, hennes kosmovision är överhuvudtaget en produkt av en förbindelseskeendenas komplexa historia. Varje individ i gruppen är språkrör för denna komplexitet och samtidigt dess sändebud.
I ett kommunikativt samspel i den operativa gruppen interagerar personer som i sig är de-centrerade; som – om motivation härför finns – gradvis får ett personligt engagemang, något som kommer att inverka på såväl varje ingående gruppmedlems referentiella schema som på det förbindelseskeende som man tillsammans utvecklar i riktning mot gruppmålet. I varje gruppmedlems interventioner innefattas – medvetet eller omedvetet – hans eller hennes kognitiva-, affektiva- och handlingsmodeller. I varje lärosituation är det för E. Pichon-Rivière nödvändigt att kunna lämna sitt vanliga sätt att betrakta världen eller verkligheten. Den nytillkomna informationen gynnar i sin tur en förändring.
Förbindelsestrukturen får på så sätt en triangulär karaktär: två personer som via relationen länkas samman av något tredje strukturerande (uppgiften), vilket utgör det som motiverar eller driver de två personerna att mötas eller att förbli sammanlänkade. Gruppen presenteras som en strukturerande struktur eller gestalt-gestaltung genomkorsad av momentant sammanbindande eller isärlöpande processer.
Homogenitet i uppgiften framkallar en ”förvärvad” heterogenitet (Pichon-Rivière, 1997:118). Ju större homogenitet i uppgiften, desto tydligare blir varje deltagares egen stil när han eller hon tänker och medverkar i denna kollektiva kunskapsproduktion. Det är härvid den singularitetsförutsättning uppstår, som inte bör vara något främmande för den operativa gruppen genom att den är ett sätt att bevara det som motiverar och berikar en operativ grupp, nämligen motsatsförhållandet mellan individ och grupp. Denna i en dialektisk metodologi ”inskrivna” teknik är en icke-disciplinär ansats: att förflytta tonvikten från samordnarens roll till gruppens existerande kunskaper satta i relation till ett gemensamt mål. Det är kort sagt en operativ ansats att använda för att kunna intervenera i gruppsammanhang utifrån olika teman, i organisationer (ONG eller företag) och i samhället. Det är ett verktyg som underlättar kollektiv organisering med utgångspunkt i ett gemensamt mål, men som samtidigt inte bortser från det singulära i och med att det är utifrån detta (singulära) som konstruerandet av samhälleliga kollektiv och organisationer blir mer operativt satt i relation till de olika viljor som finns. Den (operativa gruppen) gynnar en demokratisk logik, återskapar respekten för den enskildes ord och mångfalden i kunskaper och berättelser oavsett vilken samhällsposition man har och vilket ekonomiskt eller symboliskt ”kapital” man sitter inne med. Den operativa gruppens värde avgörs inte i termer av en konkurrensens logik, utan i termer av det man bidrar med till uppgiften. Och den förverkligas oavsett från vilken plats och utifrån vilka erfarenheter detta sker. Olikheterna i gruppen utgör dess styrka i och med att dessa skillnader bidrar till en heterogen rikedom vad avser gruppmålet (gruppen uppfattas som en sammanflätning av individuella vertikaliteter i en horisontell gruppslighet).
Det är ett verktyg (en anordning) som – i samhällsarbetet – främjar en de socialt exkluderades återinförande i samhället. Det skapar en samhällsvävs mikrosociala rum (förbindelseskeenden sammanlänkade genom identifikation och ett gemensamt mål) som förnyar ett samhällsdemokratiskt kontrakt kännetecknat av (ordets och handlingars) transparens, accepterande av olikheter, visionen av den andre som deltagare, stöd för förmågan till individuell och solidarisk utveckling utifrån ett gemensamt mål. I Pichon-Rivières teori – benämnd ECRO (konceptuellt/begreppsligt referentiellt och operativt schema) – finner vi en uppfattning om det sociala som ”yttre objektiv struktur”, vilken, som inre motsvarighet, har en subjektiv struktur vi benämner referentiellt schema. Detta schema innehåller de modeller för att tänka, känna och handla som individen (subjektet) på sitt speciella eller ”singulära” sätt har gjort till sina, men vars ursprung finns i den sociala strukturen. Schemat beskriver samhället som i ett tillstånd av konstant omvandling och modifering av regler, normer och kollektiva representationer. Vad gäller samhällsförändringar pekar schemat på att dessa försätter individen i kris, ty de utgör permanenta utmaningar för individens referentiella schema, som inte alltid kan svara genom en aktiv anpassning till verkligheten. Individen uppfattar sig som i avsaknad av verktyg och ineffektiv samt invaderad av rädsla och osäkerhet avseende sin framtid. Krisen ifråga utgör dock ingen patologi; Pichon-Rivière uppfattar den som något vitalt i sådan mening att den utgör en del av det långa lärande från den sociala verkligheten som varje individ måste genomgå. Patologisk blir den endast om den blir till något inre, om individen (subjektet) gradvis förlorar sina yttre förbindelser (relationer), blir isolerad och utlämnad åt sina inre ”spöken” och rädslor.
Av den anledningen föreslår Pichon-Rivière att ett gruppverktyg – den operativa gruppen – installeras i vilket slags institution eller samhällsorganisation det är möjligt att låta en individ (subjekt) ingå och där denne åter kan få ett mål som på nytt ger en mening åt livet. Det bör vara ett mål som drar honom eller henne med sig utifrån en motivation eller ett intresse. Mot bakgrund av vederbörandes problematik skulle man exempelvis kunna tänka sig följande alternativ: att (den arbetslöse) individen (subjektet) går med i en grupp arbetslösa; att han eller hon deltar i en multifamilj-workshop i syfte att förbättra barnens utbildning; eller genomgår en kurs för att kunna få jobb; eller att personen ifråga lär sig att genomföra förbättringar i den egna stadsdelen. En operativ grupps mål består således i att åstadkomma en gruppstruktur som gynnar inte endast förbindelseintegration, utan också att man engagerar sig i en uppgift, en praxis, ett skapande arbete som får effekter i den sociala världen och påverkar gruppmedlemmarnas personliga utveckling. Uppgiften kommer inte att implementeras utifrån generella modeller eller från den omgivande världens normer, utan i överensstämmelse med varje grupps egen stil och med respekt för dess tempo och de, permanenta eller temporära, överenskommelser gruppen når fram till. På så sätt uppnår gruppen att den alienerade eller anomiske individen återskapar kontakten med ett förbindelsenätverk eller sociala band genom vilka en kreativ uppgift kan förverkligas och där han eller hon känner sig delaktig varvid en aktiv realitetsanpassning förstärks. Pichon-Rivière tänker sig inte den här processen som en terapi, utan som något hälsofrämjande och han likställer detta med att ge näring åt mänskliga relationer (förbindelser) och att höja deras kvalitet; likaså att förbättra livskvaliteten i olika miljöer (som är gruppsliga, institutionella, samhälleliga och sociala) med sikte på en social omvandling som i sin tur via denna process modifierar individen (subjektet). Samhällsomvandlingen formuleras i mikrosociala termer i och med att de sammanhang där den förverkligas är grupper, samhällsorganisationer och samfälligheter.
Begränsningar för att implementera den operativa gruppens teknik
Det svar Pichon-Rivière föreslår på modernitetens olika slags problematik (anomi, alienation, de sociala rollernas och det personliga referentiella schemats fragmentering) har sina begränsningar i och med att det krävs vissa kontextuella förutsättningar för att kunna implementera tekniken. De förändringar avseende förbindelse och individ, som denna teknik syftar till, har att göra med såväl individuell som gruppslig autonomi. Det rör sig om att utveckla kreativa innovativa idéer och förslag, att söka ett möte med den andre och att åstadkomma en gemensam social produktion, värdesätta olikheter och demokratiska värderingar såsom gemensam välfärd, horisontell logik och dynamik, flexibilitet, innovationer etc.
Men när sådana förändringar börjar manifesteras inte bara verbalt, utan även i vardagens sociala praxis, genereras konflikter inom rigida institutioner med mycket auktoritära ledare eller sådana som kan känna sig hotade i sin roll när gruppens makt och autonomi stärks. Det är ingen slump att grupp- och samhällsaktiviteter förbjöds under den senaste diktaturen.
Fortsättningsvis kommer jag att ta upp några exempel på konflikter som utlösts när man implementerat den operativa gruppens teknik.
- I Sociedad de Fomento i stadsdelen La Esperanza (Quilmes-distriktet i Buenos Aires), där man började praktiskt genomföra ett ”Program för Stöd åt Sårbara Grupper” (med finansiering från Världsbanken), bildades dels en ungdomsgrupp, dels en kvinnogrupp. Syftet var att förebygga problem med beroende, våld och tidig graviditet. Man organiserade också yrkesorienterande sammankomster för unga. Dessa samordnades av socialpsykologer utbildade med gruppoperativ teknik. Kort efter starten uppkom konflikter med chefen för Sociedad de Fomento, en ”politisk militant” som försökte manipulera gruppens medlemmar. Hans syfte var att få dem att delta i handlingar som hade att göra med den politiska fraktion han tillhörde. Dessutom försökte han lägga beslag på donationer man fått (fotbollströjor och fotbollsskor, mat avsedd som mellanmål och för planerade tillställningar) i syfte att dela ut dessa enligt sina egna preferenser eller klientstrategier. Programmet var till slut tvunget att genomföras på en sådan ”neutral” plats som kvarterets skola.
- I en elitgrundskola, vars prestige var beroende av medelklasstillhörighet, och som hos sina elever främjade utvecklandet av färdigheter baserade på konkurrens. När barnen i den operativa gruppen började ifrågasätta de känslomässiga konsekvenserna av lärarinnans överkrav och gjorde revolt mot det uppförande, som var önskvärt i vardagen, ingrep rektorn och avslutade experimentet.
- På en fortbildningskurs för ett tekniskt team (som arbetade med unga på en ungdomsvårdsskola) där man utvecklat en vana att ständigt kritisera staten utan att demonstrera något eget intresse för att utforma och praktisera mer självständiga och kreativa strategier som team. Gruppen avvisade samordningsteamets alla försök att få teamet att inta en mer aktiv och utvecklande roll vad avser förbättringsåtgärder och att upptäcka sina egna resurser för att kunna uppfylla sina önskemål. De vidmakthöll envist sin bekväma passiva attityd och emfatiska krav om att det ovillkorligen måste vara staten som skulle åtgärda bristerna.
Den operativa gruppens teknik når sin fulla potential när gruppen eller teamet vill och kan utveckla sin autonomi, sin kreativa praxis; härvid omvandlas det gemensamma projektet till en effektiv praktik och måluppfyllelse i vilken det sker en växt såväl i personlig mening som vad gäller det gemensamt omfattade projektet. Det finns exempel på framgångsrika implementeringar i statliga gymnasieskolor, pensionärscentra, fotbollsskolor, högt utvecklade teknologiska team, företag som värdesätter sina anställdas kreativa medverkan, socialt arbete inom utsatta områden och i uppgiften att forma team (team building) för att bara nämna några.
Det är av vikt att inkludera dessa avslutande reflektioner eftersom – trots att E. Pichon-Rivières gruppteknik är mycket värdefull – jag inte ser den som något allmängiltigt att använda sig av oavsett omständigheterna. Den är kort och gott ett operativt verktyg för de mål som sätts upp, men med begränsningar i situationer sådana som nämnts härovan.
Översättning: Sören Lander (2020)