Gruppterapeutiska tillämpningar

Av Enrique Pichon-Rivière

Officiell rapport till den första latinamerikanska gruppsyko­terapikongressen 1957 (årtalet 1951 anges felaktigt i den utgåva av El Proceso Grupal som nedanstående översättning gjorts från/övers.anm.).

Jag ska ta upp några av de aspekter, som utvecklats av min kollega (det framgår inte vilken kollega författaren anspelar på/övers.anm.) för att på så sätt fokusera på några av de störningar eller svårigheter som upp­träder när man ska lära sig psykia­tri. Jag kommer också att beröra grupptekniktillämpningar inom industrier, företag, sjukhus och andra grupper.

Under lång tid har jag velat hitta det enklaste sättet för psykiatri­undervisning. I realiteten kan man säga att psykiatrisk kun­skap - alltså det vi benämner psykiatrins referentiella schema - finns i den psykiatristuderandes eget psyke. Där finns med andra ord alla sjuk­domsmekanismerna verksamma. Skillnaden mel­lan den psykiatristude­rande och mentalsjukhusets svårast sjuka patienter är endast kvanti­tativ. Problemet kan formuleras enligt följande: för att lära kän­na patienten och nå in till denne måste man kunna inta patientrollen, vil­ket är en roll som kan vara ångestväckande i och med att det är en psy­kiskt sjuk människas roll. Ett autentiskt närmande till den sjuke in­nebär således en fara för psykiatrieleven; en speciell ångest vars in­nehåll vi kommer att analysera här nedan.

Min upptagenhet med detta didaktiska problem ledde mig till ytterliga­re över­väganden avseende den allmänna neurosteorin. I viss mening kan neuros och psy­kos ses som en störning i lärandet och en störning i att kunna dra lärdom av verkligheten; en störning i att kunna lära av verkligheten i form av roller, det vill säga sociala funktioner. Om samhället internaliserats finns också en mängd attity­der och psykolo­giska kunskaper deponerade. Det som krävs är att finna medlet – en särskild mayeutik – för att var och en av eleverna ska kunna göra dessa rollin­taganden explicita.

Teorin om lärande – framförallt i sin senare utveckling genom Kurt Lewin, Mead, Bachelard och Melanie Klein – har gjort att vi gradvis närmat oss ovanstående. Från Kurt Lewin har vi exempelvis tagit såväl fält- och situationsbegreppet som många aspekter från vissa av lä­randets topologiska principer. Från Mead tar vi roll­begreppet. Från Bachelard tar vi uppfattningen att det i kunskapen finns något som kal­las ”epistemofiliskt hinder” - och ännu mer i denna typ av kunskap; inom kun­skapsfältet intar med andra ord kunskapsobjektet nästan po­sitionen som fiende till individen (subjektet). Det hindret måste pene­treras och utforskas.

I vårt fall vill jag återigen påpeka att fältet utgörs av lärande, det vill säga att lära sig psykiatri – men inte psykiatri individuellt, utan i grupp. Och det epistemofiliska hindret utgörs av den andre, patienten, som man dessutom måste lära känna. Möj­ligheten att via individua­lanalys tillägna sig kunskaper om denna situation låg bakom försöket att tillämpa just dessa kunskaper på undervisning i gruppform. Och sä­kerligen då på grund av att gruppen gör det möjligt för kunskapsobjek­tet – det vill säga det psykiska objeketet – att finnas med. Det är som om den ångest, vil­ken närmandet till objektet väcker, fragmenteras i gruppen.

Dessa första närmanden kom att innebära en revidering av den gam­malmodiga didaktiken inom psykiatri- och psykoanalysundervisning. Psykoanalysen har ännu inte låtit psykoanalysen själv innefattas i sin didaktik. Dess läroområde är med andra ord ganska antikverat. Vad man gjort är att peka på en rad störningar i lärandet, men mer i termer av mekanismer och med betoningen lagd på barns lärande. Angående den vuxnes lärande finns mycket lite skrivet. På senare tid har dock vis­sa forska­re kommit att ägna sig åt undervisning i psykiatri, psykoana­lys och – nu senast – gruppsykoterapi, det vill säga det material vi här sammanställt.

När väl kunskapsschemat utformats beslöt vi oss för att ta itu med pro­blemet. Den första grupp vi tog oss an på detta sätt bestod av sex medi­cinarstudenter från de första årskurserna. Gruppen strukturerades uti­från syftet om undervisning i psykiatri. Det rörde sig om en grupp psy­kiatristuderande som kom till sjukhuset och hade patient­kontakt. Sist­nämnda är mycket viktigt, ty psykiatriundervisning utan patient­kontakt skulle – med vårt arbetssätt - bli till en abstrakt undervisning. På detta sätt formades en grupp (som i praktiken fanns på sjukhuset) där föresatsen var att göra det möjligt att undervisa.

En av de instruktioner som gavs var att inte studera, utan istället söka närma sig patienterna. Det var så vi började arbeta. De första former av ångest, som dök upp här, hän­förde vi mycket snart till den typ av ångest vi tidigare kunnat notera i analyti­kerkandidaters egenanalys. Med and­ra ord uppträdde genast fobiska situationer präglade av rädsla för att träda in i situationen och just det fält vi befann oss inom – gruppens eget fält. Detta tolkades på ett tidigt stadium.

Det uppstod också ett starkt avståndstagande, vilket tog sig uttryck i motstånd mot att lära (i och med att uppdraget bestod i att analysera lä­randet). Mycket tidigt – under den tredje av de lektioner eller sessioner på en timme som veckovis hölls på själva sjukhuset– visade sig en speci­ell situation, vilken gjorde det möjligt att under en timme skärskåda nästan all befintlig mental patologi. Det rörde sig om en tentamensitua­tion. De sex personerna befann sig alla i samma situation och reagerade på olika sätt inför tentamen. Här kunde vi då bevittna alla psykosomatiska och psykiska tillstånd i ”utspädd” form. Somliga upplevde klaustrofobisk ångest, andra en agorafobisk situation, de­pressiva ångesttillstånd, paranoida ångesttillstånd; åter andra fick diar­ré eller diverse symtom som illamående, kräkningar, huvudvärk etc.

Denna tidiga lektions inverkan var sådan att en situation, ka­raktäriserad av mot­stånd, tog form hos eleverna. Den upphörde inte för­rän detta kunskapsobjekt undan för undan tagits isär för att därefter återigen bli något gruppmedlemmarna kunde dela med varandra. För varje gång man sedan gav sig in på ett nytt kunskapsområde uppstod med jämna mellanrum samma situation på nytt.

Bearbetningen, som i realiteten är en assimilerings- och restrukture­ringsprocess i gruppen, äger alltså rum i gruppslig form. Det gör att den här typen av undervis­ning blir till ett verkligt effektivt medel när det handlar om psykiatri, psykologi, fi­losofi etc. Man skulle dessutom kun­na tillägga att all pedagogik och didaktik van­ligtvis tar form utifrån en falsk situation eftersom man nästan alltid refererar till en situation på två. Den naturliga situationen är emellertid gruppslig såsom när man exempelvis undervisar en grupp med barn.

I pedagogikens historia kan man intressant nog möta vissa mycket vik­tiga ansatser (i denna riktning/övers.anm.), till exempel Cousinets sko­la i Frankrike där man i sin undervisning använder sig av gruppsitua­tionen. Temat för lektionen är där inte systematiskt uppordnat. En elev kan ta upp något tema och pekar därigenom på en svårighet.

En teknik som exempelvis växte fram hos oss undan för undan – ty i realiteten lärde vi oss en teknik med denna första grupp – var följande: varje gång ett visst kliniskt tillstånd togs upp till behandling bad jag eleverna att de, en i taget, skulle berätta om sina upplevelser av detta. Under exempelvis en lektion om schizofreni satt var och en med sina speciella intryck; någon hade uppmärksammat isoleringen, andra likgil­tigheten el­ler dissociationen eller förvirringen. Härigenom kunde vi via gruppen få ihop den fragmenterade bilden, vilket i sin tur underlättade assimileringen (av det som fö­relästs om/övers.anm.).

Den här gruppen hade vissa speciella karaktäristika genom att den del­vis på­verkades av situationer på sjukhuset; också av situationer med ob­servatören, vilken genom politiska omständigheter skapade mycket stor spänning i gruppen och till sist kom att stötas ut. Denna utstötning av observatören sammanföll med ökande ångest vad gäller att ta sig an kunskapsobjektet. I realiteten användes observatören som ”syndabock”. Allt detta skapade starka skuldkänslor, vilka var mycket svåra att bear­beta.

Gradvis, och med tidens gång, började samtliga fundera på att genomgå individua­lanalys; efterhand började de också i sådan. Ursprungsöve­renskommelsen innebar att den som påbörjade individualanalys skulle lämna gruppen. Detta skapade en stor oro för att frigöra sig från grup­pen. Emellertid har flera personer gjort så och för närvarande har grup­pen reducerats från sex till tre varav två inom den närmaste tiden kommer att påbörja individualanalys. En återstående person kan inte göra det.

Resultaten från denna första undervisningsgrupp var mycket positiva, vilket jag senare kunnat konstatera i deras arbete inom icke-psykia­triska kliniska verksamhe­ter. De har exempelvis arbetat ihop med mig i socialt arbete och med enkätundersökningar samt visat sig besitta stor förståelse för mycket. Framförallt bär de inte med sig de klassiska psy­kiatrikliniska kunskaperna, utan besitter istället stor förståelse av psy­kiska fenomen sedda i sitt sociala sammanhang. Jag betraktar detta ex­periment som myc­ket positivt.

Det andra experimentet – och då med en annorlunda teknik – består i att lära ut psy­kiatri på ett ackumulativt sätt; att alltså föreslå en plan för psykiatriundervisningen till en grupp elever och att sedan mer eller mindre följa ovannämnda teknik under tio da­gars tid med tre eller fyra timmars dagligt arbete. Jag har genomfört detta experi­ment fyra gång­er på olika platser i skilda länder. Också här blev resultatet utmärkt. Men det har då varit med personer i besittning av psykiatrisk er­farenhet och som i många fall påbörjat analys.

Den grundläggande fantasi, som försvårar lärande, är en fantasi som Melanie Klein pekat på. Den utgörs av fruktan eller ångest för att förstöra kunskapsobjektet, vilket då kan representeras av exempelvis bröstet eller moderns kropp. Ytterligare en ång­est kan läggas härtill och den utgörs av rädsla för att bli kvar inom objektet när det­ta väl pene­trerats och uttömts. Att bli fängslad i objektet - i vårt fall är objektet en psykiskt sjuk person – med därpå följande klaustrofobiska situation framkal­lar en särskild slags ångest, som kommer till uttryck i de dröm­mar jag fått ta del av från gruppen. Drömmarna har huvudsakligen känne­tecknats av manifesta klaustrofo­biska innehåll såsom att man inte kan ta sig ut från sjukhuset, att dörrvakten inte känner igen en, att man ändrat utseende, att man är klädd som de sjuka; alltså en hel upp­sättning drömmar som pekar på just denna situation.

Med detta väl klarlagt har det sedan varit möjligt att bearbeta den här typen av grundläggande situation direkt från början i en ny grupp. Redan från de inledande ses­sionerna är det alltså möjligt att ”äntra” problemet i och med att en avvisande atti­tyd gentemot psykiatrin - svårigheter i förhållande till den - är något naturligt framförallt hos de som dras mot detta slags kunskap. Om situationen inte analyseras på ett tidigt stadium uppstår det mycket speciella fenomen som kan kal­las ”distansering från objektet”. Här avlägsnar sig den psykiatristude­rande gradvis från kunskapsobjektet, betraktar det på ett ytligt sätt och intar inte ens sin roll, utan spelar istället rollen av patient genom att imitera aspekter hos de sjuka.

Man kan med jämna mellanrum notera hur det på psykiatriska sjukhus rör sig en grupp psykiatristuderande eller läkare med speciella ka­raktäristika, vilka påminner om de sjukas. Man brukar ofta säga att psykiatern ”smittas”. Uppenbarligen är det möjligt att se det så, men endast om man intar den typen av perspektiv. Om den psykiatristude­rande identifierar sig med patienten eller imiterar denne går han till sist ”in i spelet”.

Det finns med andra ord två slags psykiatrilärlingar: de som redan be­finner sig inne på sjukhuset, vanligtvis identifierar sig med patienterna och lever ett parasitärt liv; och de andra som vanligtvis intar distans till patienten tills de slutligen utövar psykiatri genom delegering, det vill säga via praktikanter, läkare, sköterskor eller genom att vara upptagna med exempelvis biologiska behandlingar.

Min uppfattning är att detta sista experiment är mycket värdefullt för såväl undervisningsgivare som -mottagare.

Det finns ytterligare en aspekt, som varit uppe till behandling under denna kongress och den bör analyseras: det referentiella schemat. Det referentiella schemat är den sammantagna mängd kunskaper och atti­tyder vi alla bär med oss i vårt psyke; med detta förhåller vi oss till såväl världen som oss själva. Schemat är med andra ord i viss utsträck­ning möjligt att såväl få syn på som få kunskap om. Här är det grund­läggande att den som närmar sig vilket slags kunskapsfält det än må röra sig om i möjligaste utsträckning är mer eller mindre medveten om de element han använder sig av. Ty psykiaterns och psykoanalytikerns situation är speciell i och med att man inte bara måste ta sig in i patienten för att lära känna denne och därpå genom analo­gitänkande inse att det som finns där också är något som finns hos en själv. Man bör också modifiera det egna arbetsområdet, föra tillbaka den kun­skapen (till patienten/övers.anm.) och därigenom modifiera områdets och objektets struktur. Detta sätt att arbeta, det vill säga att söka efter de grundläg­gande fantasierna kring en uppgift, kan även tillämpas i andra sammanhang. I detta sammanhang handlar det om den grund­läggande fantasin vid lärande inom psykiatrin.

Man kan använda sig av samma förfaringssätt inom alla yrkesområden och på så sätt skulle detta slags lärande kunna utsträckas till andra di­scipliner inom den kontext som bildas av de mänskliga relationerna. Såväl ett företag som ett sjukhus eller en institution kan exempelvis studeras och betraktas som totalitet och grupp.

Det finns två utmärkta kompletta studier av ett psykiatriskt sjukhus (Stuart). Alla slags relationer, som ägde rum på sjukhuset, undersöktes: hierarkier, status och kommunikations- och utbildningsfenomen. Man kunde härigenom upptäcka en rad fenomen, som var betydelsefulla inte bara med tanke på kunskapen i sig. Denna kunskap var också direkt tillämpbar. Genom att modifiera vissa aspekter av sjukhus­strukturen och kontakten mellan personal och patienter löstes ett mycket avsevärt quantum av patienternas isolering. Man studerade just isoleringspro­blemet, kommunikationens sammanbrott inom det psykiatriska sjukhu­set och hur en psykia­trisk patient i den miljön undan för undan – på grund av brist på mänsklig kontakt – bryter med möjligheten att kommunicera utåt för att istället bli fixerad och fast i en inre kommunikation och dess inre förbindelse. När isoleringsproble­men var mycket utpräglade upptäckte man alltid att problemet inte bara fanns hos patienten, utan också hos den personal som fanns där för att be­handla. Och genom att då skapa grupper med skötare - och också läkare - kunde man reducera detta så allvarliga problem som hemsöker psykia­triska sjukhus: isoleringen. Även andra problem togs upp i stil med spänningar, bristande uttömningskontroll, söm­nsvårigheter, av­vikanden och självmord. Sammanfattningsvis togs alla sådana pro­blem upp, som finns i det lilla samhälle ett sjukhus utgör; och man kunde för­minska många av dem.

Precis som det existerar en allomfattande fantasi om sjukhuset finns det också en sådan fantasi om vad ett företag eller en fabrik är. Vad beträf­far företaget eller fabriken studerades den situationen på ett över­raskande djupt sätt för första gången av Elliot Jacques, engelsk psyko­analytiker och sociolog.

Det hade uppstått grupproblem i fabriker. Problemen kunde yttra sig inom såväl chefsgrupper som bland arbetarna. Konflikten hade upp­stått genom en förändring i lönesystemet. Jacques fick möjlighet att ut­forska den psykologiska si­tuationen och vad konflikten innebar i var och en av grupperna. Det rörde sig om ett stort företag i London. Bak­grunden utgjordes av att Jacques och hans team kon­trakterats av fö­retaget, fackföreningen och regeringen, vilket var en idealsituation som möjliggjorde en grundlig undersökning. All den ångest av paranoid och depressiv typ, som karaktäriserar situa­tionens bak­grund, fanns där synlig och Jacques kunde via sin undersök­ning utforska hur sociala in­stitutioner fungerar som försvar mot psyko­tisk ångest. En försvagning av denna struktur gör att fenomen som ång­est, otrygghet, konflikter och fientlighet ökar varvid en ond cirkel upp­står, vilken det ibland är omöjligt att bryta sig ur vad gäller de mänskliga relationerna inom ett företag.

…………………………………………………………………………………….

Fernando Fabris: Kommentarer till Enrique Pichon-Rivières text ”Gruppterapeu­tiska tillämpningar” (vilken återfinns som essä på denna hemsida). Texten kommer från Fer­nando Fabris' biografi över Pichon-Riviére: ”Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos” från 2007.

Det kursiverade är citerat från Pichon-Rivières text ”Grupp­terapeutiska tillämpningar”.

Pichon-Rivières text presenterades på den första latinamerikanska gruppsykoterapi­kongressen som ägde rum i Buenos Aires mellan den 24 och 28 september 1957 (Rundabordsdiskussion, samordnad av Dr Juan Morgan, avseende ”Gruppterapeu­tiska tillämpningar”).

Inom olika gruppterapeutiska tillämpningsområden fokuserar Pichon-Rivière på undervisning i psykiatri. Detta innebär att han inte bara fö­reslår en grupplärande­teknik, utan också en teori som är mycket origi­nell.

Med sin utgångspunkt i egna observationer – genomförda under psyko­analytikerkandidaters analyser och i enlighet med den förbindelse-socia­la teoretiska refe­rensram han använder sig av från och med 1956 – under­stryker Pichon-Rivière:

Psykiatrisk kunskap - alltså det vi benämner psykiatrins refe­rentiella schema - finns i den psykiatristuderandes eget psyke. Där finns med andra ord alla sjukdomsmekanismerna verksamma. Skillnaden mel­lan den psykiatristuderande och mentalsjukhusets svårast sjuka patienter är endast kvantitativ. Problemet kan formuleras enligt följande: för att lära känna patienten och nå in till denne måste man kunna inta patient­rollen, vilket är en roll som kan vara ångestväckande i och med att det är en psy­kiskt sjuk människas roll. Ett autentiskt närmande till den sjuke innebär således en fara för psykiatrieleven; en speciell ångest vars in­nehåll vi kommer att analysera här nedan.

Min upptagenhet med detta didaktiska problem ledde mig till ytterligare över­väganden avseende den allmänna neurosteorin (i denna text refererar Pichon-Rivière till neuros eller psykos som störning i för­mågan att via roller kunna dra lärdom från verkligheten).

Om samhället internaliserats finns också en mängd attityder och psyko­logiska kunskaper deponerade. Det som krävs är att finna medlet – en särskild mayeutik (detta är första gången Pichon i en text refererar till ”mayeutik”, ett begrepp han hämtar från Sokrates, grekisk filosof från Antiken.) – för att var och en av eleverna ska kunna göra dessa rollintaganden explicita (vad gäller denna teori om lärande refererar han till bidrag från K. Lewin, G. H. Mead, G. Bachelard och M. Klein.).

(Det vill säga att) inom kunskapsfältet intar med andra ord kunskapsob­jektet ... nästan posi­tionen som fiende till individen (subjektet). Det hind­ret måste penetreras och ut­forskas ... Och (i detta fallet) utgörs det epistemofiliska hindret av den andre, patienten (det här är första gången begreppet ”epistemofiliskt hinder” uppträder; ti­digare hade Pichon refererat till ”epistemofiliskt beteende” och impulsen att söka kunskap som ”epistemofilisk drift” (1957-57 sid 86 Teoría del víncu­lo/Förbindelseteorin).

Han refererar här till att detta kunnat iakttas i individuella analyser och att han med detta som utgångspunkt avsåg att tillämpa det i grupp­undervisningen. Han tillägger:

Gruppen gör det möjligt för kunskapsobjektet – det vill säga det psykiska ob­jektet – att finnas med. Det är som om den ångest närmandet till ob­jektet väcker fragmenteras i gruppen.

Dessa första närmanden kom att innebära en revidering av den gam­malmodiga didaktiken inom psy­kiatri- och psykoanalysundervisningen.

... Den första grupp vi tog oss an på detta sätt bestod av sex medicinar­studenter från de första årskurserna. Gruppen strukturerades utifrån syftet om undervisning i psykiatri.

Pichon-Rivière understryker att de första ångestuttrycken liknade de som uppträdde i psykanalytikerkandidaters individuella analy­ser. Det är fobisk ångest som upp­träder i förhållande till lärosituationen och motståndet mot att lära. Han tillägger att inför en tentamenssitua­tion:

... kunde vi (hos samtliga gruppdeltagare) bevittna alla psykosomatiska och psy­kiska tillstånd i ”utspädd” form.

... För varje gång man sedan gav sig in på ett nytt kunskapsområde upp­stod med jäm­na mellanrum samma situation på nytt.

Ett motstånd uppstod; därefter togs detta kunskapsobjekt gradvis isär för att därefter återigen bli något gruppmedlemmarna kunde dela med varandra.

Han understryker att i denna grupplärandesituation (är inte) temat för lektionen systematiskt uppordnat: En elev tar upp något tema. När man skulle ta upp ett speciellt (kliniskt/övers.anm.) tillstånd till behandling bad jag eleverna att de, en i taget, skulle berätta om sina upple­velser av detta:

Under exempelvis en lektion om schizofreni satt var och en med sina speciella in­tryck; någon hade uppmärksammat isoleringen, andra likgil­tigheten eller dissocia­tionen eller förvirringen. Härigenom kunde vi via gruppen få ihop den fragmente­rade bilden, vilket i sin tur underlättade assimileringen (av det som förelästs om/övers.anm.).

Han refererar till att ökande ångest vad gäller att ta sig an kunskapsob­jektet kom att korrespondera mot att gruppens observatör sparkades ut. Denne sågs som ”syndabock” och detta satte igång en situation, präglad av skuld, som var svår att bear­beta.

Efter denna inledande läroerfarenhet ägnade sig gruppens medlemmar senare åt uppgifter som hade med socialt arbete och enkätundersök­ningar att göra. Vad de psykiatristuderande i grunden uppnådde var en stor förståelse av psykiska fenomen sedda i sitt sociala sammanhang.

Efter att Pichon-Rivière flera gånger använt sig av en annan teknik, som utgjordes av att lära ut psykiatri på ett ackumulativt sätt ... under tio dagars tid med tre eller fyra timmars dagligt arbete kommer han in på ett nyckeltema. Som han redan poängterat i Teoría del vínculo (För­bindelseteorin):

Den grundläggande fantasi, som försvårar lärande, är en fantasi som Melanie Klein pekat på. Den utgörs av fruktan eller ångest för att förstö­ra kunskapsobjektet som då kan representeras av exempelvis bröstet eller moderns kropp. Ytterligare en ång­est kan läggas härtill och den utgörs av rädsla för att bli kvar inom objektet när det­ta väl penetrerats och ut­tömts.

... Om situationen inte analyseras på ett tidigt stadium uppstår det myc­ket speciella fenomen som kallas ”distansering från objektet”.

Han säger att den psykiatristuderande eller lärlingen avlägsnar sig från kunskapsob­jektet alternativt närmar sig det ytligt genom att inte kun­na bearbeta sin ångest. Emellertid spelar (han) rollen av patient genom att imitera aspekter hos de sjuka. Denna svårighet genererar två slags psykiaterlärlingar:

De, som redan befinner sig inne på sjukhuset, (identifierar sig) vanligt­vis med patienterna och lever ett parasitärt liv.

De andra, som vanligtvis intar distans till patienten, tills de slutligen utövar psykia­tri genom delegering (de agerar alltså genom en tredje person (praktikanter, sköterskor etc.

Dessa variationer är fortfarande något aktuellt och motsvarar vad man ännu idag kan ob­servera på psykiatriska sjukhus. När vi i ett professionellt team etablerade en grupparbetsanordning med fokus på konstnärlig skapande produktion - och med Pichon-Rivières observationer i åtanke - konstruerade vi också de nödvändiga procedurer, som siktade på att redan från början bearbeta detta slags svårigheter för att på så sätt förhindra deras installerande. Vi genomförde detta experiment på Hospital Neuropsiquiátrico de Mel­chor Romero mel­lan 1989 och 1998; allteftersom bearbetade vi det som benämns ”dia­lektiken mellan den botande och den skadade”.

Detta attitydproblem, vars ursprung till övervägande delen är emotio­nellt, hänger samman med ett annat till karaktären begrepps­ligt. Pichon-Rivière refere­rar här till vikten av att göra det egna refe­rentiella schemat medvetet; detta sche­ma definieras som den samman­tagna mängd kunskaper och attityder vi alla bär med oss i vårt psyke; med detta förhåller vi oss till såväl världen som oss själva .

Genom att tala om ”referentiellt schema” tycks Pichon särskilja det från ”konceptu­ellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)”. Bäggedera bör vara formbara och flexibla och har alltid en känslomässig infrastruktur; det sistnämnda schemat refere­rar dock till en sammantagen mängd kunskaper - hierarkiskt sammanlänkade - i stil med en vetenskaplig teori.

Dess klargörande är nödvändigt i och med att man inte bara måste ta sig in i patienten, utan också modifiera det egna arbetsområdet (och) föra tillbaka den kunskapen (till patienten/övers.anm.).

Om vi så återvänder till den emotionella eller affektiva dimensionen, så säger han:

Detta sätt att arbeta, det vill säga att söka efter de grundläggande fanta­sierna kring en uppgift kan även tillämpas i andra sammanhang (fö­retag, sjukhus etc).

Pichon-Rivière nämner två kompletta studier på ett psykiatriskt sjukhus (Stuart) där patienternas situation påverkades positivt genom att man gick in för att modifiera vissa aspekter av sjukhusstrukturen. Man löste upp patienternas isolering, det vill säga fixeringen vid en inre kommunikation med en inre förbindelse. Här står vi uppen­barligen in­för en ”institutionell intervention”. Till begreppet grundläggande fantasi om uppgiften lägger han begreppet allomfattande fantasi om in­stitutionen:

Precis som det existerar en allomfattande fantasi om sjukhuset finns det också en allomfattande fantasi om vad ett företag eller en fabrik är (på Gruppkongressen 1957 underströk Pichon följande genom att referera till mentalhygienproblemet på samhällsnivå: ”Så länge vi inte känner till vad som är kollektiv omedveten fantasi och vad som är vansinne, kommer vi inte att kunna ver­ka inom samhället”).

Slutligen refererar han till Elliot Jacques' (engelsk psykoanalytiker och sociolog) studier; denne utforskade hur sociala institutioner fungerar som försvar mot psyko­tisk ångest.

Översättning: Sören Lander.

Senast uppdaterad 080422