Fernando Fabris: Enrique Pichon-Rivières grupptänkande.

Denna text kommer från biografin över Enrique Pichon-Rivière: ”Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos” av Fernando Fabris.

Gruppuppfattningen mellan 1956 och 1957.

Under dessa år innehöll den av Pichon-Rivière skapade gruppteorin redan flera färdigformade karaktäristika. Detta var dock inte något som gällde allmänt (vad beträffar tänkandet kring grupper/övers.anm.). Fram emot 1957 formulerade Pichon-Rivière problemet med avsaknad av (eller brist på) referentiellt schema avseende arbete med grupper. Han betonade behovet av ett referentiellt schema att operera med - med in­nebörden att därmed kunna överblicka gruppens anatomi och fysiologi samt, uti­från detta, ha möjlighet att intervenera på lämp­ligt sätt (Gruppkongres­sen 1957.

Inom den första Gruppkongressens ram (och i syfte att lösa ovan poäng­terade brister) föreslogs olika vägar, vilka i sina extremyttringar siktade mot att tänka grupper som antingen en förlängning eller direkt tillämp­ning av den psykoanaly­tiska teorin; alternativt att de innebar ett full­komligt nytt fält inför vilket man var tvungen att göra sig av med redan kända referentiella scheman.

Pichon-Rivière hävdade att det rörde sig om varken-eller; varken om en tillämpning av psykoanalys inom gruppfältet eller om en teoretisk-teknisk ny terräng som inte i någon mån kunde dra nytta av det redan kända. Bortom den osä­kerhet och svaghet, som är typisk för en situation i sin linda, avgränsades de olika positioner, vilka hängde samman med sättet att förstå sambandet mellan intrasubjektivt och intersubjektivt. Så var det inte bara inom den teoretisk-tekniska terrängen, utan även inom den institutionella: från 1954 och 1955 fanns det två institutioner som ut­tryckte något skiljaktiga positioner – AAPPG (motsvarande ar­gentinska gruppterapiföreningen (övers.anm.) och IADES (Instituto Ar­gentino de Estudios Sociales).

Pichon-Rivière föreslog att man skulle undvika de oändliga diskussio­nerna avse­ende vad som kännetecknar psykologins, socialpsykologins, sociologins och soci­opsykologins fält. Denna teoretiska diskussion 1957 kom till uttryck redan 1954-55. Pichon-Rivière var faktiskt medlem i AAPPG:s första ledningsgrupp; grundad 1954 och ledd av R. Usandi­varas och därefter också sammansatt av J. J. Morgan, E. Rodrigué, J. J. Mom bland andra. Från 1955 hölls olika kurser i AAPPG:s regi. I den första hölls en serie föreläsningar om gruppsykoterapins historia och huvudtendenser. Dessa föreläsningar följdes av arbete i ”erfarenhets­grupper” (reflektionsgrupper?/övers.anm.), vilka samord­nades av J. J. Morgan, M. Langer, R. Usandivaras och E. Rodrigué. Pichon-Rivière medverkade på denna kurs och föreläste om Paul Schilders bidrag till gruppsykoterapin. Andra medverkande presente­rade de bidrag som givits av Moreno, Slavson, Bion, Ezriel och Foulkes.

Från och med detta år (1955) medverkade Pichon-Rivière inte längre i det löpande ledningsgruppsarbetet, utan kom in mer vid sidan om på seminarier. Han tycks ha haft ett polemiskt förhållande till den nya föreningen (dvs AAPPG), vilken definerade sig som psykoanalytisk. Det­ta skedde vid en tid när Pichon-Rivière lade betoningen på att förstå grupper utifrån ett interdisciplinärt perspektiv i vilket sociologi, soci­alpsykologi, praxisfilosofi och dialektisk materialism spelade en viktig roll (möjligen utgör denna tidiga tudelning av gruppfältet den konkreta er­farenhet uti­från vilken J. Puget (1989) säger följande om Pichon-Rivière: ” ... att hans väg genom de institutioner han skapat alltid var enande till en början för att sedan bli tumultska­pande”).

På den första Gruppkongressen citerade Pichon-Rivière Gino Germani (med vilken Pichon-Rivière skapat IADES/övers.anm.) när denne om­nämner den goda relationen mellan gruppsykoterapeu­ter och socio­loger. Han betonade vikten av att studera propagandans ef­fekter och dess förhål­lande till driftsanknutna fantasier; vidare att lära från andra fält för att stå stabilare inom det analytiska fältet.

Inom denna polemiska ram avseende det interdisciplinära framfördes vikten av att komma fram till ett fokus för nästa kongress' arbete. Pichon-Rivière förde fram tan­ken att man skulle sätta samman tema-arbetsgrupper och föreslog konceptet avgränsad icke-terapeutisk grupp. Han stödde tanken på skapandet av ett socio­logiskt seminarium ... Under kongressens gång modifierade han sin tidigare mo­tion och presenterade förslaget: Variabler och konstanter i avgränsade grupper ut­anför den terapeutiska situationen.

Några år senare – omkring 1961 – gavs en kurs på AAPPG om ”opera­tiva grupper och undervisning”; de som höll i den var Pichon-Rivière själv och flera av hans di­sciplar bland vilka befann sig José Bleger, Da­vid Liberman, Fernando Ulloa och Franco Di Segni (Revista de Psicolo­gia y Psicoterapia de Grupo, no 2, 1961).

Teoretisk och praktisk förhistoria

Som erkänd pionjär inom även detta fält hade Pichon-Rivière redan 1945-46 använt sig av grupptekniker på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes; inte bara med rollin­lärning som mål, utan också psyko­terapi. Vad beträffar gruppsykoterapi utgick han från Paul Schilders bi­drag och vid gruppen som instrument för rollinlärning baserade han sig på tekniker med sitt ursprung inom ledarskaps­utbildningsramen.

1945 samordnade han gruppmöten med patienter som hade Chagas sjukdom. Syftet var att bearbeta den negativa inställning som fick patienterna att sluta ta sin medicin på grund av biverkanseffekterna. In­tresset att teoretisera kring grup­per (ett dittills näs­tan outforskat fält) framstod som en praktisk nöd­vändighet för Pichon-Rivière. Hans egna observationer från inläggningar av psykotiska patienter framvi­sade det samband som fanns mellan den sjuke patienten och familje­gruppsdynamiken.

Långt tidigare hade han använt sig av lagidrott som terapeutisk resurs. Han betraktade dessutom gruppen som ett läroinstrument, som gjorde det möjligt att undvika autokratiska undervisningsmodeller. Redan vid denna tid innefattades gruppen som instru­ment inom en bredare strate­gi, vilket kommer till uttryck i det faktum att den tonårsmottagning (Ser­vicio de Adolescentes) han ansvarade för 1947 organiserats som ”funktio­nell grupp” i den institutionella psykoterapins anda.

De teoretiska influenser utifrån vilka han – några år senare – konceptu­aliserade dessa erfarenheter utgjordes av psykoanalysen, Kurt Lewin, bidrag från G. H. Mead rörande den sociala processens interiorisering och den ”generaliserade andre” samt praxisfilosofin med sin grund i dia­lektisk materialism.

Teoretiserandet kring grupper var, som sagt, del av en bredare teoretisk och praktisk rörelse, vilken inte endast omdefinierade det allmänna per­spektivet avseende sub­jektiviteten, utan redan då fokuserade på oli­ka interaktionsformer (tvåpersons, gruppsliga, institutionella, samhälle­liga).

Förbindelsekonceptet - ett koncept som bröt med den kleinianska psyko­analysen - utgjorde redan då det teoretiska uttrycket: Psykoanalysens objektrelationsteori är mager jämfört med förbin­delseteorin. Objektrela­tionsteorin har endast en rikt­ning, medan förbindelseteorin pekar på multipla relationer och utgör en psyko­social utveckling av objektrelatio­nerna - en utveckling som gör det som sker i en grupp förståeligt (1956-57).

Gruppteorins teoretiska och tekniska grundidéer fram till 1957

Omkring 1957 finns dock huvuddelen av (den pichonska/övers.anm.) gruppteorins främsta begrepp - om väl olika långt - utveck­lade. Det är dessa Pichon-Rivière kommer att vidareutveckla under de närmast följande tjugo åren. I punktform följer här de teoretiska och tekniska grundidéer som de­finierats fram tills dess:

a) I förbindelsen till kunskapsobjektet inverkar fantasier och ångest som det är nödvändigt att tolka för att dessa inte ska bli till hinder: ”Äntrandet” av var­je nytt kunskapsobjekt framkallar ett känslomässigt motstånd. Därefter frag­menteras objektet – i takt med ångesten - i och med att varje gruppmedlem avgränsar en viss aspekt. Via gruppen blir det möjligt att återigen dela kunskapsobjektet (med varandra/övers.anm.) – det vill säga att på nytt sätta samman den frag­menterade bilden; denna process underlättar dess (det vill säga kun­skapsobjektets/övers.anm.) senare assimilering och rekonstruktion. Det är nödvändigt att på ett tidigt stadium analysera fantasierna för att härigenom undvika distansering från objektet. Gruppen är i behov av en särskild mayeutik som tillåter varje medlem att bli klar över det rollintagande var och en genomför.

b) Gruppen utgör en interaktionshelhet, vilken inom en bestämd kontext be­skriver en process i dialektisk utveckling.

Gruppen förstås som en helhet, även om Pichon-Rivière undviker (något han vid den tiden understryker) att transformera detta begrepp till ett ”mytiskt väsen” (”Man diskuterade om gruppen är ett antal individer eller en gestalt, en struktur, en totalitet, ett nytt väsen” (J. Puget).); gruppen är vare sig en samling individer eller en totalitet eller abstrakt struktur: det rör sig om en interaktionshelhet, som placerar ett antal individer (subjekt) inom en bestämd kontext.

c) Gruppen har en gemensam uppgift och kontext: Något annat kännetecknande för den nya grupptekniken (för lärande eller terapi) är den starka betoningen av uppgiften, som fundamentalt begrepp och gränsande till praxisbegreppet.

Detta begrepp framträder för första gången 1956 i Comentario final al libro de Franco di Segni ”Hacia la pintura” (Slutkommentar till Franco di Segnis bok ”Mot målningen”) och har att göra med individen (subjek­tet), förbindelsen och gruppen. Om Pichon-Rivière väl inte definierade begreppet vid den tiden bemödade han sig ändå om att skriva det med kursiv stil och syftade därmed på dess begreppsliga karaktär. I upp­giften verkar specifika basala fantasier (1957), som är nödvändiga att analysera. Inom förbindelseramen rör det sig om en ”gemensam uppgift” inom en ”ge­mensam kontext”, något som pekar i riktning mot vad han många år senare skulle benämna ”inre grupporganisatörsprincip”. Även problemet med hur pass effektiv (fram­gångsrik) den(na uppgift/övers.anm.) är i sin utveckling görs explicit. Slutligen är det så att uppgiften genomförs ihop med någon annan/något annat och det kan då röra sig om en annan person (exempelvis terapeuten) eller det objekt som skapas (konstnärligt verk) i såväl sin yttre (yttre objekt) som inre dimension (inre objekt). Detta innebär att uppgiftskonceptet avlägs­nas från varje slags empirism i och med att det inte endast betecknar en praktisk handling, utan även – och i en oskiljaktig enhet – associerade symboliska operationer.

Uppgiftskonceptet hänger alltså samman med praxiskonceptet – och vi kan nu också tillägga kreativitet och lärande – och det understryker sambandet mellan de teoretiska och praktiska moment genom vilka grupper gradvis utvecklas från vardaglig till vetenskaplig förståelse via en alltmer fördjupad kunskap. Den centra­la roll denna tanke nu får åskådliggörs i en observation av Pichon-Riviè­re: Jag tror inte att benämningen ”erfarenhetsgrupp” (reflektionsgrupp?/övers.anm.) är adekvat ... jag skulle snarare säga ”lärandegrupp”. Oavsett om man så önskar eller ej är man med om ett särskilt lärande i gruppen. Jag tror att möjligheten att inkludera kunskapsobjek­tet i situationen (annars) går förlorad (Gruppkongressen 1957).

Polemiken här refererar till ett koncept, som användes av de personer som vid denna tid var upptagna med gruppkonceptualisering; man följde Bion utifrån ett mer ortodoxt psykoanaly­tiskt perspektiv och använde termen ”erfarenhetsgrupper” som beteckning för den grupp­teknik som användes. Vid den här tiden hade Emilio Rodrigué skrivit en kort artikel i Acta där han sammanfattade Bions bidrag till gruppteorin. 1957 hade Rodrigué, Langer och Grimberg publicerat den första boken (i Argentina/övers.anm.) om grupp­teori. Den baserades på Bion.

d) Grupper kan studeras i syfte att söka avgränsa dess variabler eller vektorer. Varje grupp har konstanter; Hofmans och Josephine Kleins studier indikerar en se­rie riktningar för att tolka de konstanter som finns i varje grupp (Gruppkongressen 1957). Det är nödvändigt att för­djupa dessa studier. Pichon-Rivière hade emellertid redan kommit med flera (förslag till) konstanter:

  • Uppgift.

  • Kommunikationsprocess (förmedlare, mottagare, budskap/miss­förstånd).

  • Läroprocess (impuls, epistemofiliskt beteende och hinder).

  • Deponeringsprocesser (DDD/den deponerande, det deponerade och för­vararen/container/övers.anm.).

  • Tilldelning och intagande av roller.

  • Analys- och syntesprocesser.

  • Andra aspekter som kännetecknar gruppen: beröringspunkter mel­lan referentiel­la scheman, medlemmarnas omedvetna fantasier, den ... gemensamma näm­naren bakom de roller som spelas eller intas inom gruppen (1956/57).

  • Familje- eller ideologisk dimension (Gruppkongressen 1957).

  • Syndabocks/tjallar”-rollen (1957).

Vid denna tid bedöms alla de processer, vilka uppfattas som variabler eller vektorer (utifrån K. Lewins indikationer), i termer av positiv (+) el­ler negativ (-) va­lens (1956-57).

e) Den yttre och inre gruppens dialektik: (Gruppen) finns inom varje grupp­medlem, och om vi följer Meads tankegångar kan vi säga att den generaliserade andre – vilken är samtliga de grupper eller roller som internaliserats inom individen (subjektet) som ”jag'” – gradvis intas av individen (subjektet) i förhållande till grup­pen. Det innebär då att inter­aktioner fortfar att vara det väsentliga; dess summa an­tar särskilda ka­raktäristika i ett visst bestämt ögonblick ... I viss mening befinner sig gruppen i det inre och individens (subjektets) self handlar i förhållande till inter­aktionerna ... För mig befinner sig samhället inom individen; individens (subjek­tets) ”jag” intar roller i det inre och den andra delen av individen (subjektet) – ”mig” – reagerar i förhållande till den situatio­nen. Pichon-Rivière refererar här till den ”inre spelplanen”, där det finns elva motspelare och tio medspelare; individens (subjektets) hand­lingsplanering och inställning i spelet kommer att vara avhängig den si­tuationen.

Förståelsen av interaktionsfenomen tar sig hos Pichon-Rivière uttryck i en om­formulering av hur de subjektiva processerna kan uppfattas; detta leder honom till ett slutgiltigt övergivande av det freudianska konceptet ”inre värld”, vilket omkring 1957 istället formuleras i termer av ett fält: ett inre fält av interpersonell och gruppslig (83) natur i sådan mening att det är ett psykologiskt fält inom vilket ett bestämt antal personer agerar i en speciell dynamisk relation (1956-57).

Det är 1959 vi för första gången kan notera benämningen ”inre grupp”. Den upp­träder i pro­grammet till en kurs som Pichon-Rivière och José Bleger ger på APA. Den vikt han lägger vid detta nya koncept kan observeras genom den plats det ges i Prólo­go (Prologen) till Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Från psykoanalysen till soci­alpsykologin) (1970).

Inom oss har vi inte bara mänskliga aspekter eller bilder av gruppen, utan hela den fysiska aspekten; den fysiska kontexten befinner sig inom oss. Och det i så pass hög grad att identifikationen, intagandet av roller, kan karaktäriseras av att man – i viss mening och vissa ögonblick – in­tar ett livlöst objekts roll (Gruppkongressen 1957).

Fokuseringen på ett nytt studieobjekt för Pichon-Rivière ständigt allt längre bort från psykoanalysen: det handlar inte bara om de omedvetna processerna, utan också om interaktionen och – generellt – relationen mellan individ (subjekt) och värld. Han understryker att den introspek­tiva psykologin endast beaktar den inre emer­genten och är i avsaknad (eller nästan avsaknad) av yttre element, det vill säga kvalitativ och kvantitativ värdering av verkligheten. Diagnosticering av individerna (subjekten) via gruppen sker faktiskt redan från 1947 (Gruppkongressen 1957). Symtomet uppfattat som något interaktionellt finns underliggande till användningen av gruppen som diagnostisk anordning: kom ihåg att för Pichon-Rivière bör stör­ningar i tänkandet – likt varje annat symtom – förstås utifrån ett särskilt förhål­lande till ett inre objekt, vilket fram­kallar en interferens; det korsar individens (subjektets) väg. Denna intrapsykiska situation utgör motsvarigheten till en yttre situation i vil­ken individen (subjektet) förbjuds att tala (1956-57). Sammanstötningen mellan inre värld och grupp gör det möjligt att lättare förstå överföringsbe­greppet. ”Överföringen blev mer förståelig genom gruppterapin” (Grupp­kongressen 1957). Kom ihåg att det hälsokriterium, som betonades i Teoría del vínculo (Förbindelseteorin), hänger samman med möjligheten att kun­na differentiera mellan det inre och det yttre. Gruppen påvisar att bortträng­ning är en konsekvens av mer regressiva aspekter (dissociation, projektiv identifikation, omnipo­tent kontroll) (Gruppkongressen 1957).

f) Struktur, emergent och språkrör: Likt uppgiftskonceptet framträ­der emergent­konceptet i förhållande till olika områden: a) sjukdomen som emergent (1956-57); b) emergenten som produkt av den terapeu­tiska relationen; c) ett bestämt intrasub­jektivt strukturerande som emergent eller dynamisk struktur, vilket har sin utgångspunkt i den analy­serades emergent (1956). Redan tidigare hade Pichon-Rivière hän­visat till konstkri­tikern som någon som intar rollen av språkrör för samhällsgruppen (1956).

Psykosen är den nya och originella emergent (1956-57), som – likt varje annan emergent – har en struktur inom vilken den innefattas. Indi­viden (subjektet) är språkrör för gruppens spänningar (1956-57).

Om väl språkrörstanken formuleras under just denna epok har den dock mer avlägs­na rötter i och med att miljö och grupp för Pichon-Rivière på något sätt filtreras genom individens (subjektets) personlighet. Vi kan notera denna tanke 1932 i arti­keln ”Om målningen”; likaså i vissa passager av psykoanalysen av ”Maldorors sång­er” (1946).

Sammanfattningsvis har vi här tre grundläggande termer definierade, vilka – till­sammans med övriga ovannämnda – gör grupprocessens kon­ceptualisering mer specifik: ”struktur”, ”emergent” och ”språkrör”. Dess­utom betonas redan nu be­greppen ”existerande” (1956-57) och ”ny emer­gent” (1956-57).

Metodologi och grupptekniker

I sina grundläggande drag skilde sig inte grupparbetsformen (hos Pichon-Rivière/övers.anm) till arbetssättet – lärande eller terapeutisk – från individualterapins (två personer). I läroprocessen hand­lade det om att utgå från upplevelsen för att sedan gradvis nå fram till begreppen. Vägen borde leda från vardag­lig till vetenskaplig kunskap. Lärandets operationella fält, dess giltighet och klargörande, är av fundamental be­tydelse; en uppgift, som realiseras via ”läsning” av de roller som utdelas och intas, sökandet efter gruppens ge­mensamma nämnare och analys av reflektionens två antagonistiska modaliteter: det formella och det dia­lektiska tänkandet. På ett tidigt stadium analyseras mot­ståndsfenomen i gruppdynamiken.

Gruppens terapeut eller samordnare bör i en första fas inta den roll, som ges av gruppen och att samtidigt sträva efter att klargöra det som (därvid) deponerats.

Pichon-Rivière säger (Gruppkongressen 1957) att Leon Grimbergs text La identi­ficación y la contraidentificación proyectivas en la dinámica de grupo (Projektiv identi­fikation och motidenti­fikation i gruppdynamiken) är intressant därför att ”den formu­lerar – fast i en något annorlunda rikt­ning – problemet med hur roller utdelas och in­tas”. Något senare tillägger han emellertid att avseen­de Grimbergs term ”(projektiv) motidentifikation” är det inte nödvändigt att uppfinna ett nytt ord för att referera till problemet med terapeutens ”projektiva identifikation”. Han avslutar med att påpe­ka att G. H. Meads rollteori klargör mycket av detta tema (Gruppkongressen 1957).

Pichon-Rivière tillägger att ... terapeutens ångestsituation kan anta paralyserings­liknande former. Den kan framkalla panik i gruppen. Där­efter förklarar han att gruppen genom projektiv identifikation gör tera­peuten till förvarare av aspekter som denne inte kan klargöra i en tolk­ning (Gruppkongressen 1957). Och han under­stryker: Det som i realite­ten oroar är oförmågan att i detta ögonblick kunna inta den roll man (som terapeut) tilldelas av gruppen (ibid). När tolkningen inte gör den intagna rollen explicit uppträder agerandet (acting) i motöverföringen, det vill säga ångest, paralysering, panik ... (Gruppkongressen 1957).

Terapeuten handlar genom tolkningen som innefattar det förflutnas, nuets och fram­tidens dimensioner. Stor vikt läggs vid terapeutens roll och ideologi i och med att (dennes referentiella schema) är mycket bety­delsefullt vad gäller att fastställa de operationella vektorerna. Det refe­rentiella schemat är till övervägande delen för­medvetet – alltså gjort förmedvetet – men det har djupa rötter i det omedvetna och därtill rela­terade fantasier. ”Läsningen” av verkligheten hänger i vissa ögonblick samman med samordnarens förmåga – eller bristande förmåga – att inta den roll som ges av gruppen.

Resurser, som kan användas, är grupptest (Goodenough och Brown kollektivt) och sociometriska tekniker. Dessa instrument skapar situa­tioner, som väcker stort in­tresse i gruppen (Gruppkongressen 1957).

Den tidens klassifikation talade om undervisnings-, tränings- och tera­pigrupper (1957). Vissa grupptypologier formulerades: den epileptoida gruppen och den schizoida gruppen (Gruppkongressen 1957); också grupper där ”modern som går under” - och med henne hela gruppen (schizoid depression) – framträder i symboliserad form (Gruppkongres­sen 1957).

Utifrån uppfattningen om patienten, som språkrör för en familje- och samhällsemer­gent, formuleras en förståelse av interaktionen mellan grupp, individer (subjekt), ångest och kunskapsobjekt. I en lärogrupp (och på liknande sätt som i familjegrup­pen) skapar relationen till kun­skapsobjektet - och den ångest detta framkallar hos medlemmarna - rol­lutdelnings- och rollintagandeprocesser.

I lärogrupper ”äntras” det teoretiska temat utifrån sättet en viss grupp­medlem spontant tar upp detta i gruppen eller genom att samordnaren ber gruppmedlem­marna kommentera sina upplevelser avseende det som utgör tema. Med denna teknik, och genom tolkningar av de omed­vetna fantasierna, görs ... lärandets operationella fält tydligt, vilket tillåter att ... det informativa och det formativa har­moniskt samspelar ... Skillnaden i förhållande till de tidigare (psykoterapigrup­perna) är att det finns ett studietema; men, med psykoterapigruppen som utgångs­punkt (till skillnad från undervisningsgrupper) når man de känslomässiga fakto­rer som inverkar i gruppdynamiken (Janine Puget gjorde vid den tiden (Puget 1961) en kommentar avseende vad som framgick av dokumentationen från gruppkongressen 1957: ”Här framträdde också be­hovet av att definiera psykoanalys och psykoterapi i grupp; många texter kretsar kring detta tema”).

Utifrån detta enhetsperspektiv vill inte Pichon-Rivière fastslå några substantiella skillnader mellan individuell psykoanalys (två personer) och gruppslig. På grupp­kongressen 1957 understryker han följande: I sådan mening tror jag att Foulkes misstar sig. Den analytiska situatio­nen är densamma som den gruppsliga. Situatio­nen utgörs av systema­tisk analys av ”här-nu-med-mig”, det vill säga detta ögonblicks omedvet­na skeende. ... Från ”här-nu och bakåt” och inte ”från det förgångna och framåt” (Gruppkongressen 1957).

Det skeende J. Puget beskriver är inte en slump. Problemet med grupp­tekniker tillämpade på undervisning tycktes vara det som väckte störst intresse och diskus­sion; man sökte fastställa vilken teknik som var mest adekvat att följa (Janine Pu­get, 1961). Kring detta utkristalliserades, som sagt, positioner där vissa personer av olika skäl menade att man skulle hålla lärande och terapi väl avskilda, medan andra – som Pichon-Rivière – strävade efter att föra dem samman.

Anteckningar om det kusliga (förstörda) och det ”kritiska” i gruppdynamiken.

I Comentario final al libro de Franco di Segni ”Hacia la pintura” (Slut­kommentar till Franco di Segnis bok ”Mot målningen”) pekar Pichon-Rivière på att emergenten (det nya och originel­la estetiska objektet) med sin egen innebörd och språk (tidigare kulturellt bort­trängt) erkän­ns eller återupptäcks. Det är som om den (emergenten/övers.anm.) vore ett dolt objekt (det bort­trängdas återkomst), något som tenderar att framkalla en ångest, vilken kan anta känslan av något kusligt beroende på om dess uppträdande ter sig som något mer eller mindre okänt.

Den individuella skapande processen kräver därför ett moment av över­skridande och att nå längre bort. Är då den gruppsliga skapande pro­cessen av liknande slag eller jämnare och mindre kritisk? Problemati­ken med det förstörda-kusliga bearbetas i gruppen, men tycks vara mindre dramatisk än i den individuella skapande proces­sen. Den fram­träder snarast som re-konstruktion – utifrån egna erfarenheter – av en initial fragmentering av kunskapsobjektet. Bilden ter sig mer ”kon­struktivistisk”. Detta innebär dock inte att en analys av de primitiva försvarsmekanismer (dissocia­tion, projektiv identifikation, omnipotent kontroll) som sätts igång hos de i gruppen ingående deltagarna - för att kontrollera den ångest som väckts – inte skulle vara av stor vikt. När det handlar om grupprocessen menar Pichon-Rivière att ”momentet” bort­trängning av kunskapsobjektet inte skulle vara nödvändigt i samma utsträckning som i den individuella skapande processen (vi förstår här ”nödvändigt” som en händelse, vilken oundvikligen inträffar under vissa om­ständigheter i en process).

Det dramatiska i sig (eller den kritiska aspekten) formulerar han i förhållande till den individuella skapande processen. Det dramatiska (eller den kritiska aspekten) i gruppdynamiken - vad gäller ångest, rolltilldel­nings- och rollintagandeprocesser samt relationen till kun­skapsobjektet - framträder tydligt konceptualiserat och med referens till familjegrup­pen. Gruppens ångest och kusliga upplevelser deponeras hos en med­lem; denne påtar sig detta på ett omnipotent sätt och kollapsar (insjuk­nar) oundvikligen.

Vad beträffar lärogruppen utgörs den mest kritiska aspekten – i be­märkelsen tillspetsande av motsättningar – av det faktum att när man ”äntrar” kunskapsobjektet framstår detta, ibland, som en ”fiende”. Ång­esten stiger då och ett (autokratiskt) gruppklimat kan uppstå, vilket tenderar att ”välja ut” ett ”försoningsoffer”; denna tanke fanns redan hos Kurt Lewin och Pichon-Rivières benämning är här ”syndabock” (flera år senare refererade Pichon-Rivière till att skapandet av en syndabock fram­träder som en mekanism, vilken syftar till att behålla ledarskapet intakt).

Rosarioexperimentet”.

Rosarioexperimentet är en nästan mytisk tilldragelse i Argentina; och det i så pass hög grad att vissa som deltog kommit att prata om det som att omkring tusen personer var med när det i realiteten rörde sig om cir­ka etthundraåttio.

Något liknande hände med de introduktionsföreläsningar i psykoanalys, som Freud gav i USA i början av det förra seklet. Genom den vikt dessa tilldragelser med tiden fick har man föreställt sig en mer månghövdad skara åhörare än vad som i realiteten var fallet.

Bortsett från denna, delvis anekdotiska, aspekt fick Rosarioexperi­mentet mycket stora konsekvenser för den argentinska psykologins och socialpsykologins utveckling. Enligt Pichon-Rivière själv var det ett ”samhällslaboratoriskt experiment” eller ”samhällsarbete”. Under tre dagar – från fredagen den 27 juni till söndagen den 29 juni 1958 – träf­fades ett antal grupper, bestående av personer med olika karaktäristi­ka, i staden Rosario. Det fanns flera syften med detta, men till de vik­tigaste hörde tillämpning av grupptekniker och interdisciplinär didaktik samt användning av operativa utforskningsmetoder (1960).

Genom att det rörde sig om ett samhällslaboratorieexperiment (Kurt Lewin) utforskade man samtliga dess faser. Genom intervjuer, individu­ella frågeformulär och operativa grupper registrerades de aspekter som ingick i själva experimentet (förväntningar, rädslor, subgruppsbildande, effekter av varje delintervention etc). Därefter studerade man vad som hänt under dessa tre dagar och, till sist, dess emergenter.

Pichon-Rivière var övergripande samordnare; övergripande observatö­rer var professor Sigfrido Massa (som ledde Instituto de Estadísticas de la Facultad de Ciencias Económicas de la UNR), Hugo Alberto Morales och Luis Al­berto Pichon, syskonbarn till Enrique. Övergripande sekreterare var Ju­lio Forti.

Organiserande institution var IADES (som hade sin verksamhet på Cal­le Copérnico 2330) med totalt sjutton medverkande av vilka fyra fanns i ledande positioner (de ledande på IADES var: Dr Enrique Pichon-Rivière, Dr Jorge García Bouza, Eduardo Hugo Lapegna, Franco Di Segni; resten av personalen bestod av Hugo Alber­to Morales, Rosa Sofía Heins de Montenegro, Héctor Llenas, Eduardo Antonio Le Poo­le, Noemi Teresa Marangoni, Luis Alberto Pichon, Daniela Di Segni, Lionel Farías, María Elena Pereyra de Farías, Julio Forti, Jorge Eduardo Alladio, Mercedes López Osorio, Miriam Domínguez de Llenas).

Inom den strategiska ramen ”att skapa en samhällslaboratoriesitua­tion” intervenerade ett antal samordnare och gruppobservatörer i ”kommunikations- och uppgiftsgrupperna”; som referentiellt schema hade de ”principen om helhetens inverkan på delarna” och övertygelsen om att ”interdisciplinär didaktik” var verkningsfull. Man hade tillämpat detta inom såväl fältet för studium av internationella relationer som på en journalistskola i Jugoslavien genom att använda sig av en strategi för avdelningssamverkan, vilken sökte föra samman och samordna olika discipliners agerande i en lärosituation (redan 1957 (1956-57) hade Pichon-Rivière refererat till ”interdisciplinärt” och ”av­delningssamverkan”).

Arbetet i kommunikations- och uppgiftsgrupperna gjorde det möjligt att genomföra ett lärande och konstruera ett operativt referentiellt schema för en grupp eller samhälle där vars och ens dittillsvarande schema ut­gjorde gemensam nämnare och grund; schemat blev enhetligt genom det gemensamma arbetet. I den interdisciplinära didaktiken verkställs funktionerna att undervisa (väcka intresse), instruera och överföra kun­skaper genom en teknik vars effekter är arbetsbesparande vid lärandet (genom att en ackumulativ metod används i vilken framstegen sker inte aritmetiskt utan geometriskt).

Fredagen den 27 juni klockan 15.00 öppnade Enrique Pichon-Rivière det hela genom att presentera experimentet för de församlade. Bland dessa fanns professorer, professionella behandlare, universitetsstudenter (från handelshögskola, filosofi, psykologi, diplomati, medicin, ingenjör etc), autodidakter, konstnärer, idrottsmän och folk i gemen.

Därefter församlades deltagarna under tre timmar i 17 heterogena grupper med i genomsnitt nio medlemmar, grupperade slumpmässigt och med samordnare och observatör (samordnarna och observatörerna träffades därefter under fyra timmar från klockan 23.00 i syfte att gå igenom och analysera det arbete som gjorts fram tills dess).

De heterogena grupperna träffades lördag förmiddag under tre timmar med samma medlemmar som tidigare. Efter klockan 13.00 träffades åter teamet (samordnare och observatörer/övers.anm.) för att gå igenom de heterogena gruppernas andra session.

Från klockan 17.00 till klockan 18.30 framträdde Pichon-Rivière med en översikt (inför samtliga församlade); här kunde man uppleva en radikal förändring i och med att församlingen nu fungerade som en grupp och inte som (endast) lyssnande publik.

Söndag morgon genomfördes sessioner i homogena grupper. Det fanns fem grupper där medlemmarna kom från psykosomatisk medicin; tre grupper med psykologer, en grupp med personer som höll på med sta­tistik och diplomati; en grupp var sammansatt av konstnärer, en av boxa­re och en av försäkringsagenter.

Som samordnare i ”kommunikations- och uppgiftsgrupperna” deltog: Ricardo Avenburg, Benchetrich, José Bleger, De la Rosa, Franco Di Segni, Dombush, Angel Fia­sché, Rodolfo A. J. Funcia, Jorge García Bouza, Raquel Kielmanowicz de Hojman, Jorge Eduardo Juan Alladio, Manuel Kizer, David Liberman, Angel S. Lumermann, Aldredo Fernando Marranti, César Otalagano, Carlos Alberto Paz, Eduardo José Salas Saubirat, Fernando Octavio Ulloa, Yoel Zac (femton läkare, en advokat, en professor, två studenter, en industriföretagare. Medelåldern var trettiofem år). Som gruppobser­vatörer deltog, förutom många av de redan nämnda samordnarna (vilka skiftade rol­ler): Jorge Avenburg, Ulises Barr, Héctor Juan Cassinelli, Pablo Andres Cevallos, Daniela Di Segni, María E. P. de Farías, Julio Forti, María Giordano, Beatriz G. de Huberman, Eduardo Hugo Lapegna, Eduardo Antonio Le Poole, Alfredo Jorge Leo­netti, Mercedes López Osorio, Héctor Luis Llenas, Rosa Sofía H. de Montenegro, Jorge Yorlano (tio studenter, sju läkare, två tjänstemän, en industriföretagare, en professor, en journalist. Medelåldern var trettio år). Andra deltagare som inte intog samordnar- eller observatörsfunktioner var: Noemí Gerstein de Di Segni, María Elena Pereyra de Farías, Miriam Domínguez de Llenas, Noemí Teresa Marangoni, Sigfrido Maza, Marta Orlando de Méndez Mosquera, Edgardo Rolla, Josefina Marín de Rolla, Tomas Tarassi (merparten var från huvudstaden Buenos Aires och en liten del kom från staden La Plata, från provinsen Buenos Aires och från staden Rosario).

Efter en ny sammankomst för genomgång (handledning) genomfördes återigen en översikt av Pichon-Rivière mellan klockan 16.00 och klockan 17.00. Där avslutades experimentet och tema-emergenterna redovisades. Detta sista steg bestod i att – likt ett departement för offentliga angelägenheter – inrätta ett sekretariat med sin verksamhet på Institu­to de Estadística de la Facultad de Ciencias Económicas. Olika grupper bildades; en med studenter från Buenos Aires (porteños) som studerade i Rosario, en som skulle arbeta med samhällsenkäter, en med studenter från olika utbildningar där målsättningen var att agera i förhållande till konkreta problem avseende human- industri- och undervisningsförhål­landen i Rosario som samhälle (1960).

Experimentet fungerade som katalysator för det konceptuella, refe­rentiella och operativa schema Pichon-Rivière höll på att utveckla. Det blev också till en punkt för lärogruppen som teknik; kort därpå kom den att benämnas ”operativ grupp”. Resultaten fick ett avgörande inflytande på de operativa gruppernas såväl teori som praktik i dess tillämpning inom didaktik (psykiatriundervisning, konstförståelse etc), företag, tera­pi (familjegrupper), reklam etc (1960).

Ana Quiroga berättar: Redan omkring 1955-56 var Pichon-Rivière in­tresserad inte bara av psykiatriundervisning. Han var också intresserad av samhällsforskning; att undersöka och intervenera i samhället och då genomföra olika experiment som i hög grad påverkade hans referens­ramar. Bland dessa många interventioner befann sig det berömda ”Rosa­rioexperimentet” ... Det var det första massiva experimentet, det första ac­kumulativa experimentet med operativ grupp; men det var också det första interdisciplinära experimentet med operativ grupp där man knyter samman homogena och heterogena grupper ... Pichon-Rivière brukade alltid säga - när han drog sig till minnes dessa grupper (några av de medlemmar som ingått i boxarnas grupp hade varit mycket kända) - att han aldrig vare sig hört eller läst det som en av dessa boxare, som riske­rar livet i sitt yrke, gav uttryck för; inte ens hos Heidegger – i djupet av det heideggerska tänkandet om varat till döden etc – hade han uppfattat något så nära och träffande som här från den som ”lyssnar på döden” ... . Ana Quiroga tillägger att detta experiment fick Pichon-Rivière att tän­ka att det lärande om Socialpsykologi och ECRO som ägde rum inte be­hövde begränsas till personer, vilka arbetade yrkesmässigt inom den psy­kiska hälsans fält. Detta lärande kunde också genomföras med män­niskor verksamma inom helt andra aktiviteter som med sina olika per­spektiv i stor utsträckning skulle kunna berika analysen av de fenomen man utforskade. (Quiroga A – Lazzarini M. 1986).

Deltagandet i experimentet skapade en del ångest och osäkerhet, vilket ju brukar vara fallet i nya situationer. En av gruppsamordnarna kommenterar att han, när man satt på tåget från Buenos Aires till Ro­sario, frågade Pichon-Rivière vad man skulle göra om man kastade skit på honom. På detta svarade han att man då skulle fått reda på att när man genomför ett experiment som detta så kastar deltagarna skit på en. I sina översikter i Rosario refererade också Pichon-Rivière till kakostoc­racia, en neologism med vilken han – utan att någon uppfattade detta – alluderade till de rädslor som förekom innan experimentet.

Jag ska inte gå in på de teoretiseringar som växte fram ur experimentet i och med att jag valt att inte gå längre än till 1958 i min framställning (författarens bok Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos sträcker sig inte längre än till 1958/övers. anm.); det var det år experimentet ägde rum; dess konceptualisering publicerades två år senare. Å andra sidan kan man konstatera att i artiklarna från 1957 ... är teknikens essentiel­la element redan för handen utöver de olika benämningar Pichon-Riviè­re gav den när han talade om ”lärogrupper” (1957), ”kommunikations- och uppgiftsgrupper” (1958) och ”operativa grupper” (1960); sistnämnda är dess slutgiltiga benämning. Om det väl var så att han redan 1958 ta­lade om ”operativ utforskning”, så var det 1960 han – i samarbete med José Bleger, David Liberman och Edgardo Rolla – gav objektiv form åt temat ”De operativa gruppernas teknik” i en text med just denna titel som publicerades i Acta Neuropsiquiátrica Argentina. Ett antal år sena­re publiceras den i El Proceso Grupal (Grupprocessen).

Didaktisk förändring i utbildningsgrupper

Ricardo Avenburg, deltagare i experimentet, kommenterar att vad Pichon-Rivière höll på att realisera kom att bli utgångspunkt för en di­daktisk förändring av utbildningsgrupper. Den inledande fasen i lä­randet blev genom gruppens spontana arbete med ett tema till ”det exi­sterande”. Därefter formulerades föreläsningen till något av en tolkning utifrån ovannämnda ”existerande”. Den därpå följande gruppsamman­komsten uppfattas som ”emergent” kommande ur denna föreläsnings-tolkning. Det materialet tas i sin tur åter upp av Pichon-Rivière i nästa föreläsning. Avenburg tillägger att härigenom utvecklas undervisandet i form av en dialog.

Den nya tekniken spred sig: De operativa grupperna infördes inom psy­kologiundervisning och andra undervisningsområden. Den undervi­sande, som i regel inte alls fått någon pedagogisk träning, utbildades nu i att hantera grupper. Det i grunden karaktäristiska för en operativ grupp var, enligt Fernando Ulloa, att lära dess medlemmar reflektera kring de svårigheter gruppen har med sin uppgift (Balan, 1991).

Låt mig slutligen understryka att denna gruppteknik stod i samklang med en intellektuell strömning, som värderade vardagslivets tänkande och folklig kultur; i allmänhet var detta något föraktat i akademiska kretsar. Värderingen av ”det existerande” (som kan jämställas med ”det konkreta”) realiserades inte bara genom grupptekniken. Pichon-Rivière utforskade det i syfte att försöka förstå vardagsmän­niskan och vad som uttrycktes på ”gatan” och i vardagslivet. När något viktigt inträffade sökte han efter informationscentran; framförallt genom dialog med kio­skinnehavare, tidningsförsäljare, taxichaufförer – personer, som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med många män­niskor och är informa­tionsmottagare (Quiroga 1981).


Översättning: Sören Lander.

Senast uppdaterad 080422