Lärande, kommunikation, förändring och Uppgiftskonceptet. Av Sören Lander

”Lärande” och ”kommunikation” utgör två nyckelbegrepp i Pichons syn på såväl psykisk sjukdom som psykoterapi. Vid psy­kisk sjuk­dom är dessa förmågor störda. Kommunikationsbehovet ses av Pichon som det mest primi­tiva och tvingande hos människan. Detta perspektiv på kommunikationens vikt uttrycks såväl i form av drömmar som i de kommunikationssvårigheter exempelvis au­tism återspeglar. Förbindelsen el­ler kontakten med den andre är det centrala syftet såväl i proces­sen att närma sig som i att dra sig undan.

Psykoterapin söker öka patientens förmåga till att lära och kom­municera genom att skapa större möjligheter att hantera de två grund­läggande ångest­former - rädsla för förlust av objektet och rädsla för attack från ett förföljande objekt - som aktiveras när en män­niska i sin personlighetsut­veckling går från en fastlåst "gam­mal" situation till en föränderlig "ny" situation. Ett positivt ut­fall av denna process innebär att en tidigare sluten ond cirkel bryts och att det istället upp­kommer en progredierande dialektisk spiral­rörelse, där förmågan att - genom ökad kommunikationsför­måga - as­simi­lera nya kunskaper domine­rar (48). Vad Pichon i sin syn på lärande pekar på är att kunskapshindret inte är så mycket epistemo­logiskt som epistemofiliskt, det vill säga att det snarast rör sig om ett omedvetet hinder att närma sig viss kunskap (49). Genom att lösa upp omedvetna hinder, som blockerar lärandet, öppnas också möjligheter till en personlig utveck­ling - ett kritiskt ställningsta­gande till såväl sitt eget liv som till om­givningen (50) och därmed innebärande förändring.

"Förändring" och rädslan för en sådan utgör därmed ytterligare ett tema i Pichons tan­kevärld. Motstånd mot förändring har till syfte att un­danröja de källor till ångest som upplevs när något börjar förän­dras. Såväl individ som samhälle konfronteras därvid med den rädsla som uppstår när något grundläggande existentiellt störs - rädsla för att redan etablerade strukturer (inom människan) förlo­ras och rädsla för att förlora den anknytning till samhället som är föreskriven genom normer och anpassningsmönster. Förändringen innebär förlust och genererar djupa osäkerhetskänslor, vilka i sin tur framkallar eller ökar fenomen som isolering och ensamhet - och detta framförallt genom att känslan av att tillhöra en bestämd grupp i samhället går förlorad.

Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljak­tigt förenade. Den friske indi­viden (subjektet) förändrar - i den ut­sträck­ning han förstår och omvandlar objek­tet - samti­digt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara ut­gångs­punkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiral­process. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten ge­nom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträck­ning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuer­lig modifie­ring. Endast på så sätt är det möjligt att ut­veckla ett tän­kande för­möget till såväl dialog med en annan män­niska som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

För mig är neurosen i alla dess former länkad till en läro- och kommunikationsstörning varvid det finns en oförmåga att lösa upp förändringsmotstånd. På så sätt kan terapi definieras som en omlärningsprocess; att man tar till sig nya lärdomar varvid man uppnår en anpassning när väl de situationer som göder förändringsmotståndet löses upp. (Föreläsning om reflexologi etc (1966) av Pichon-Rivière E. /tillgänglig på Internet)

Förändring innebär också att träda in i en ny situation. Individen har lämnat sin tidigare stereotypa tillvaro och upplever nu - när något nytt uppträder - en rädsla för att bli attackerad. Rädslan för attack har att göra med en känsla av att inte vara tillräckligt rustad för att kunna handskas med den nya situation som uppenbarar sig.

Under sin barndom möter Pichon situationer som har direkt med natu­ren och människans utsatthet att göra. Han upplever över­svämningar, och dessa ger honom de första erfarenheterna av vad en kollektiv panik­reaktion kan innebära och hur den avspeglas i människans förmåga att hantera en ny och förändrad situation. Många år senare skriver han (i artikeln Inundados: Las reaccio­nes psicológicas ante el desastre) på temat psykologiska reaktio­ner inför olyckor.

I den analysen gör jag gällande att motstånd mot förändring utgör kärnan i den attityd som intas av den katastrofdrabbade. Förändring är nödvändig för att kunna handskas med den nya situ­ation som uppstått - och inte på grund av samhället utan på grund av naturen ... Beroende på rädsla för den förändring som krävs gör den katastrof­drabbade individen på alla tänkbara sätt motstånd. Han söker uppskjuta och till och med hindra flykt eller ut­rymning, dvs att lämna sitt hem. Under denna fas kan den olycksdrabbade faktiskt be­traktas som psykiskt sjuk, i och med att han visar upp drag och beteenden som är typiska för paranoikern ... Vid översvämningar och andra liknande katastrofsituationer upp­står panik som en situa­tionens andra fas -vi benämner denna 'effekt'. Genom sin betydelse framstår paniken som det mest fram­trädande vid sådana här händelser. Den kan orsaka värre konse­kvenser och större skador än den händelse som ger upphov till pani­ken ... Det karaktäristiska - och farliga - med paniken är dess förmåga att smitta. Som vi vet från bland annat vardagslivet har den orsakat oräkneliga olyckor och detta beroende på de handlingar som utlöses: tumult, blind flykt, och även mord, våldtäkter och annat ohäm­mat våld ... Panik kan karaktäriseras som en komplex helhet, vars grundläg­gande element utgörs av fruktan, bestörtning, rådlöshet samt brist på såväl kontroll som orientering (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problema­tiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Man kan härvid urskilja tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utveck­las succesivt och de kan sägas inrymmas i varje situation eller uppgift som syftar till förändring av en människa (och/eller si­tua­tion).

I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad. Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bear­betning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epis­te­mologiskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd upp­står en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resul­tat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.

Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter. Manifesta och latenta delar kan inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Försvarsmekanismerna blir till ett slags formelement i vilka såväl uppgift som projekt upplöses. Det man i denna fas kan ob­servera är olika sätt att undvika att ta itu med uppgiften.

När det handlar om terapi överväger överförings- och motöver­föringsprocesser mestadels under förarbetet. Om terapeuten då blandar ihop förarbete och uppgift, går han in i överföringsneurosen och agerar i denna. Därvid förvandlas uppgiften till förarbete. Vad som då sker är att terapeuten (som ett slags ideologiskt motstånd) värjer sig mot att ta itu med den specifika uppgift han har fram­för sig. Terapeuten undviker därvid det väsentliga - att ta sig an, att bli del av, att medvetandegöra sig samt att se framåt.

Överföring bör förstås som uttryck för omed­vetna känslor vilka, genom att tendera till stereotyp upprepning av tidigare situationer, leder till ett beteende som är karaktäristiskt för passiv anpass­ning. Denna återupprepning får genom häm­mande inverkan från de två grundläggande ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack) förändringsmotstånd och undvikande av smärtsam insikt till följd.

Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituatio­nen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. I gruppsituationer kommer rädslan för förändring att ta sig formen av sabotage - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Detta kan iakt­tas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den ge­mensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa i gruppen tilldelade roller accepteras).

Individens vertikalitet och gruppens horisontalitet får sitt uttryck i ”rollen” . Dialektiken individ-grupp och vertikalitet-horisontalitet blir begriplig genom att begreppet "språkrör" används. Genom sin individuella problematik tenderar en speciell person i gruppen att framträda som språkrör. Men i egenskap av just språkrör kommer han att bidra till att en speciell kvalitet i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastruk­turella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.

Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften be­står i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två for­mer (se ovan) - och den därvid alltmer synliga depressiva utveck­lingspositionen. Därvid blir det möjligt att närma sig kunskaps­objektet på grund av att det hittillsvarande stereotypa och dissoci­ativa mönstret bryts. Detta har dels fungerat som bromsande fak­tor när det gäller att dra lärdom av verkligheten, dels har det för­sämrat kommunikationsförmågan. Härvid ska man dock vara medve­ten om att överföring och motöverföring är närvarande i varje typ av interak­tion eller kommunikation. Och det är interaktionen - genom att vara just interaktion - som kommer att framkalla en situation som i sig implicerar att lära av verkligheten.

I uppgiften bearbetas således den depressiva positionen och därvid är det centrala att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar in­dividens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare strategi i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen.

Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summe­rade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas, vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering.

Kunskap som en ny situation implicerar kravet på aktiv reali­tetsanpassning eller med andra ord att indivi­dens (subjektets) för­bindelser omstruktureras. Varje läropro­cess el­ler handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nöd­vändighet att förbindelsestrukturen och dittill­svarande former för realitetsanpassning förändras. I den här situ­ationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindel­serna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation vil­ken individen (subjektet) ej känner sig ha verk­tyg för att kunna kon­trollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig form i motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras som nämnts i form av stereotypi och upprepning - något som är mot­satsen till den läroprocess som ska förstås som verk­ningsfull för­ändring.

Begreppen förarbete, uppgift och projekt är delar av vad som skulle kunna benämnas terapeutisk attityd. Vart och ett av dessa tre moment innefattar tanke, känsla och handling - vilket är cen­tralt i varje terapi. Härvid är det självklart att den modifiering som sker i situationen äger rum i båda riktningar - såväl i förbindelsen till som från individen/subjektet. Till syvende och sidst handlar uppgiftsbegreppet om att ha ett perspektiv som innebär att när individen (subjektet) betraktas, så betraktas även dennes relationer till andra och till situationen.

Pichon-Rivière och Förbindelseteorin. .Av Sören Lander

I

I en serie föreläsningar i mitten på 50-talet - återgivna i Teoría del vín­culo (Förbindelseteorin) som föreläsningar nedtecknade av Fernando Taragano - ger Pichon bland annat en beskriv­ning av sin syn på vad som äger rum i psy­koanalys eller psykote­rapi. Parentetiskt bör här nämnas att han vid det här laget har avlägs­nat sig från sin tidigare mer or­todoxa syn på psykoanalysen (vad gäller den påbörjade förflyttningen mot socialpsykologin märks den också genom att han avlägsnar sig från ett mer ortodoxt psyko­analytiskt uttryckssätt).

Sett med Pichons ögon är psykoanalys eller psykoterapi en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Om man analyserar tänkandets två grundläggande mönster - det formella tän­kandet och det dialektiska tänkandet - så kan man säga att det först­nämnda har formen av en sluten cirkel, medan det sistnämnda inklu­derar språnget och omvandlingen. Via suc­cessiva övergångar från en sluten till en öppen cirkel växer då något annat fram. När exempelvis tera­peuten intervenerar i den tera­peutiska processen så utgörs den ideala situationen av att patienten ges en tolkning som för denne möjlig­gör en ökad insikt i den störning och det stillastående (i form av en sluten cirkel) som dennes tänkande befinner sig i. Med andra ord skulle en sådan klar­görande tolkning bidra till ett medvetandegörande av de omed­vetna motiv (epistemofiliskt kunskapshinder) som orsakar patientens ifrågavarande svårigheter att ut­vecklas (att öppna upp den slutna cirkeln).

Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta ut­görs av en interaktionssitua­tion mellan två personer. Allt bör be­traktas som en funktion av hela den relation som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka.

En psykoanalys eller psykoterapi är enligt Pichons synsätt en pro­cess eller levande situation som etableras mellan två personer; analyti­kern/terapeuten och patienten. I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Denna tolkning är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.

Terapeuten utför genom sin tolkning en "operation" i patientens psyke. Syftet är att klargöra något för såväl terapeut som patient. I tolkningen är tre processer verksamma:

1) att klargöra för tera­peuten vad som händer inom patienten;

2) att formulera en tolk­ning som klargör detta för patienten;

3) att klargöra det som hän­der mellan patient och terapeut i sam­spelet dem emellan.

I takt med att man blir medveten om processen i sig kan man sätta krafter i rörelse och förutse reaktioner. Man kan alltså för­utse situa­tioner inom det operationella fältet. Vad terapeuten såle­des gör - som en del av en dialektisk spi­ralsi­tu­ation - är att via en tolkning återlämna vad han ob­serverat till pa­tienten. I varje ögonblick och situation av denna spiral kan man tala om ett exi­stentiellt fenomenologiskt ögonblick. Det feno­meno­logiska momen­tet består i att uppfånga det existerande. Dess syfte är dock inte att endast nedteckna, registrera och återge fakta. Observation på det empiriska området "här-och-nu med mig" utgör det empiriska och dynamiska momentet i en psyko­te­rapi. "Här-och-nu med mig" är i realiteten ett "här-och-nu med mig som jag framträder" - och där­med ett "här-och-nu med mig" även utifrån det latenta innehåll jag bär med mig. De verktyg terapeuten använder sig av är dels rationell observation, dels fria associationer. Denna syntes mellan det rationella och det irratio­nella formar en hypo­tes om detta speciella ögonblicks latenta skeende.

Terapeuten närmar sig patienten med ett informellt schema (se nedan om ECRO), vil­ket används som ett slags modell för att söka förstå vad det är som händer. Detta schema bör emellertid vara dynamiskt i den me­ningen att det måste vara öppet för förän­dringar allteftersom ny information påverkar dess användbarhet. Förändringar som bidrar till omvandling eller nedbrytande av schemat framkallar ångest hos terapeuten genom att förlusten av vissa referenspunkter handikappar dennes operationella förmåga.

För att kunna arbeta på ett bra operatio­nellt sätt använder tera­peuten sig inte endast av sitt schema utan även av sina känslor. När således analytikern analyse­rar någon bör han också känna att han ana­lyserar sig själv och att han använder in­strument - sina inre objekt - vilka härrör endast från honom själv.

Det är viktigt att använda sig av ett referentiellt schema som man själv utarbetat och att inte bara ta över någon annans. När man korrigerar sitt schema bör detta ske med perspektivet att berika det - inte att det skulle vara dåligt eller bra. Den dialektiska pro­cessen förutsätter också väx­ling mellan öppenhet och slutenhet; sluten­het för assimileringens skull och öppenhet för införlivandet av nya erfarenheter.

Psykoanalys innebär enligt Pichon omvandlingen av en från impli­citet präglad situation till en som präglas av explicitet och kom­munikation. Hela tiden bör det som är implicit i kommunikationen göras explicit av analytikern och upptas av patienten i en spiralrö­relse i ständig utveck­ling. Den analytiska situationen bör för pati­enten utgöra en ständig lä­rosituation genom testande, utforskning, konfrontationer, rättelser och bekräftelser av alla de element och företeelser som ingår i en läropro­cess. Framsteg i analysen skulle kunna definieras som en progredie­rande ökning av förmågan att få budskap att nå ett allt större antal personer.

II

Med förbindelseteorin lämnar Pichon en psykoanalytisk teori som han ser som företrädesvis intrapsykisk för att istället forma en socialpsykia­tri (senare socialpsykologi). Härvid ser han indivi­den som dynamiskt-me­ka­niskt resultat inte av drifternas spel och av de internaliserade objekten, utan av det samspel som etablerats mellan indivi­den (subjektet) och de inre och yttre objek­ten. Han ut­vecklar en psykiatri som kretsar kring studiet av de inter­perso­nella relatio­nerna och kallar den förbindelsens psykiatri. Denna byggs upp uti­från psykoanalytiska postulat.

Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. Den skiljer sig emellertid från objektrelationen i och med att den inbegriper be­teendet. Pichon menar att "förbindelse" - som den definieras av ho­nom - ersätter den freudianska benämningen "objektrelation".

En förbindelse kan etableras till såväl ett inre som till ett yttre objekt. Ur psykosocial synvinkel (det vill säga den del av individen som ut­trycker sig utåt mot de omgivande människorna) är den yttre förbindel­sen intressantast. Ur psykoanalytisk eller psykia­trisk synvinkel är den inre förbindelsen ( det vill säga den speciella form som Jaget har när det relaterar till bilden av ett inre objekt) intressantast.

Den inre strukturens område - som förvaringsplats för drivkraf­ter, behov och önskningar - utgörs av det omedvetna med sina fan­ta­sier, vilka är produkter av de inbör­des relationerna mellan den inre gruppens delar (den inre gruppen som indi­rekt och direkt inter­nali­serad grupp). Gruppen blir det som för socialpsykologin möjlig­gör en undersökning av samspelet mel­lan det psykosociala (den inre grup­pen) och det sociodynamiska (den yttre gruppen). Detta sker genom att man obser­verar meka­nismerna för hur roller ges och tas.

"Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp i och med att Pichon använder det för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats som han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om detta på något systematiskt sätt. Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

Förbindelsen etableras av personen som helhet och inte av en del av denne. För man in termer som "Det", "Jag" och "Överjag" kan man inte säga att endast någon av dessa storheter formar förbin­delsen. Den psykiska apparaten uppträder som en helhet. "Van­sinne" kan exempelvis tolkas som att en inre förbindelse läggs ovanpå en annan yttre och att den inre dominerar. Det irrationella i ett bete­ende kommer att bero på gra­den av omedvetenhet om den inre förbindelsen i och med att denna in­verkar på individens beteende i ett givet ögonblick. En (explicit) ra­tionell förbin­delse inkluderar alltid en (implicit) ir­rationell förbindelse. Det är den senare man strävar efter att göra medveten under exempelvis den analytiska proces­sen.

En människas karaktär kan förstås i termer av förbindelser. En mer eller mindre stabil och permanent förbindelse ger hennes ka­raktär uti­från sett. Denna betingas i sin tur av den inre förbindel­sen. En särskild psykisk verklighet betingar människans sätt att vara. I den mån den inre förbindelsen avtäcks är karaktären ana­lyserbar.

Förbindelsen är en dynamisk struktur stadd i ständig förändring. Såväl individ (subjekt) som objekt innefattas i denna. Den har karak­täristika som betraktas som normala och förändringar som kan tolkas som pato­logiska. Förbindelsen knyts till personen som en helhet. Den är en Gestalt i en konstant utvecklingsprocess.

Det existerande har struktur och form (utgör en Gestalt), och detta "här-och-nu"-sig-formande bildar vad som i Gestaltteoriter­mer kallas för ”figur”. I varje struktur finner man delningen i ”figur” och ”bakgrund”. Vad som framträder i förgrunden för oss har inre el­ler bakomliggande de­terminanter. Enligt Gestaltsynsättet organi­serar sig strukturer kontinuerligt och de utgör företeelser som framträder (de är det i varje ögonblick existerande) och som vi be­möter med en ny tolk­ning.

När en patient och en terapeut tillsammans befinner sig inom ett gemensamt arbetsfält blir resul­tatet en Gestalt. Denna situation på två, som hela tiden verkar för att förän­dra en bestämd struk­tur, formar en levande och permant process i dialektisk spiralrö­relse. Den psykoanalytiska undersökningen förs med detta perspektiv när­mare den experimentella undersökningen såväl vad beträffar tera­peut som patient. Psykoanalytikern betraktas som medage­rande observatör i den psykoterapeutiska behandlingen.

Vardagslivet och samhället, Ana Quiroga och Pichon-Riviére. Av Sören Lander

I

Ana Quiroga lär känna Pichon 1965 när de två arbetar ihop med en serie artiklar om "det vardagliga" uppfattat såsom varande ett direkt uttryck för den sociala ordningen. I det arbetet betraktar de utforskandet av det uppenbara eller vardagliga som en mer eller mindre "kungsväg" för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna. För Pichon framstår människor som taxichauffören, tidningsförsäljaren eller cigarettförsäljaren som nyckelpersoner. "De utgör den allmänna meningen i koncentrat", var Pichons uttryck. De korta artiklar, som varje vecka publiceras i tidskriften Primera Plana, ges sedan ut i bokform under titeln Psicología de la vida cotidiana .

Den socialpsykologi Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. Denna vardag utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. "Vardagen" eller det vardag­liga kan beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc.

Realiteterna i samhället såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Kritiken av det vardagliga genom­förs genom ett ifråga­sättande av detsamma; genom att "det som bara är" problemati­seras; att fenomen och relationer ifrågasätts.

En konse­kvens av kritiken blir en avmytifiering, ett övervinnande av illu­sioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Pichon-Rivière ser individen (subjektet) som något emerge­rande el­ler framväxande - produkt av en komplicerad väv av förbindel­ser och sociala relationer; individen som producerad och emerge­rande och på så vis determinerad, men samtidigt någon som pro­ducerar, handlar och har rollen som hu­vudperson.

I denna socialpsykologi ser Pichon psykisk sjukdom - inte som en indi­vids kris - utan som en familjens och den sociala strukturens kris. Dessa tre påverkar varandra och förändrar hela tiden varan­dra. Famil­jen ser han som en i stort sett oförstörbar institution ge­nom historien. Han kan heller inte se att den med sina roller - mor, far och barn - nå­gonsin skulle kunna ersättas. Däremot kan famil­jen ha olika sätt att fungera i olika typer av samhällen.

Pichon av­färdar dock före­ställningen att man med psykologin som verktyg kan förändra världen eller sam­hället. Däremot poängterar han vikten av sam­hällsförändring och att på så sätt förändra de förhållan­den som bidrar till utslagning. Han ser dagens sam­hälle som ett ut­tryck för hur klassers intres­sen får genomslag såväl i en rent for­mali­serad juri­disk lagstiftning som i icke-formaliserade men icke desto mindre sanktio­nerande normer. Sistnämnda menar Pichon får sitt ge­nomslag i hur vissa tan­kar och beteenden omöj­liggörs, avskiljs och ut­sätts för negativa sanktioner. Därav också vikten av att kriti­sera "vardagslivet" och att se vad som finns un­der dess yta. I kon­sekvens med detta menar Pichon att den övervägande delen av da­gens psy­kiatri uttrycker samhällets klasskaraktär och de ideolo­giska förhållanden som råder. Enligt honom existerar det idag två former av lagar. Dels finns den skrivna - kodifierade - som ut­gör den juridiska ordningen och ut­trycker den härskande klassens vilja. Utöver denna lag finns en annan som har samband med den kodifierade och implicerar nor­malitetskriteriet. Även denna sista - oskrivna - lag är ett uttryck för klassintressen. Utifrån den bedö­mer man en människas bete­ende och antingen sanktionerar eller diskvalificerar det. Som förtätning av den domi­nerande ideologin kommer kriteriet på hälsa att ha den döljande och mystifierande karaktär som ideologin ger det i dess roll i klass­kampen (58 f). Den som bryter mot dess normer - likaväl som mot de ju­ridiska normer som finns i samhället - gör sig till föremål för sam­hällets sociala sank­tioner. Dessa kan uttryckas som marginali­se­ring och systematisk diskvalificering av den be­rörde individens tankar och handlingar. Inspärrning på mental­sjukhus är en kon­kret form som denna marginalisering eller sank­tion kan anta.

Vid analys av olika kriterier och definitioner på hälsa (samt de or­ga­nisations- och vårdformer dessa ger upphov till eller rättfärdi­gar) får man gå tillbaka till deras uppkomstförutsättningar - som är histo­riska, ekonomiska och politiska. Varje teori om hälsa och sjukdom implicerar och leder vidare till den individ-, världs- och his­torieupp­fattning som utgör dess grund. Normerna för uppförandet samt de kri­terier som gör det möjligt att fastställa huruvida en persons uppförande är anpassat, normalt eller pato­logiskt är be­släktade dels med ett system av föreställningar, dels med en in­frastruktur av sociala relationer eller produktionsförhål­landen. I sin tur legitimeras dessa i det system av fö­reställningar som styr och inrymmer samhällets förväntningar. Kriteriet på hälsa är funktionellt i systemet av sociala relationer på samma sätt som den juridiska normen i samhället är det.

Pichon-Rivières socialpsykologi undersöker således de lagar som styr formandet av individen (subjektet) mot bakgrund av samspelet mellan behov och tillfredsställelse. Det är i denna dialektik mellan behov och tillfredsställelse - mellan individ (subjekt) och kontext - som varje repre­sentation, social innebörd och ideologi är förankrad. Inom detta sam­spel organiserar sig såväl perceptionssystemen som kunskapsvärlden. På så sätt blir det möjligt att få tillgång till den ordning av betydelser som utgörs av den historisk-sociala ord­ningen - den symboliska ord­ningen - vilken är något för människan specifikt.

II

Vad man bör hålla i minnet när det gäller Pichon-Riviere är att hans verksamhet kan delas upp i tre olika etapper, varav den första handlar om psykiatern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere. Till sin karaktär har de alla tre beröring med vad han definierar som "det epistemofiliska" i människans existens som varelse.

Pichon betraktar sitt förändrade teoretiska perspektiv (vilket inte ska uppfattas som att han tar avstånd från den psykoanaly­tiska teorins resultat) som en förändringsprocess i vilken han lämnar ett verksamhetsfält där han upplevt sig vara rustad med verktyg, skyddad av en organisk/biologisk teori och med tillhörighet i en grupp. Det område han förflyttar sig mot är ostrukturerat och de grundläggande begreppen är fortfarande under utarbetande. Den problematik han föresätter sig att utforska rör sambandet mellan personlighetens strukturering och samhällets utseende.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar således inte Pichon psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld.

Vad Pichon under den här tiden också tillämpar är gruppanalys för terapeuter som ett slags läroanalys. Han upptäcker nämligen att yngre terapeuter i sitt möte med psykiskt sjuka på mentalsjukhusen fylls av ångest. Pichon samlar dessa terapeuter i en grupp för att de där ska kunna uttrycka vad de upplever i sitt arbete med psykotiker. Det som vanligtvis framkommer är att terapeuten blir mycket ångestfylld av sådant han varseblivit hos patienten och som har många berörings-punkter med det egna inre skeendet. Om man alltså skulle kunna prata om denna ångest i gruppen kan man senare nå en punkt där den ångest som finns i patientens terapi bearbetas på ett mer fruktbart sätt. På så sätt lär sig alltså terapeuten att hantera sin rädsla. Pichons uppfattning var att den största fara som hotar terapeuten i behandlingsarbetet är att inta så pass stor distans att den andre inte existerar, alternativt att komma så pass nära att möjligheterna att skilja ut sig försvinner - och i ingetdera fallet blir patienten hjälpt.

Så länge inte Pichon sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället, med bland annat "Rosario-experimentet", med José Bleger och människor från andra discipliner. Pichon har också stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon lämnar aldrig APA som institution. Däremot blir han på sätt och viss hängande i luften; han blir marginaliserad, vilket på sätt och vis kan ses som något av en brytning. Han tar detta ganska hårt och är tidvis deprimerad. Han hade lagt ned mycket i APA.

Förändringen är således ångestfylld, väcker behov av dialog och att kunna tänka tillsammans med andra. Därur föds tanken på ett socialpsykologiskt institut med åtföljande tankeutbyte, vil­ket allt­ef­tersom också bidrar till att övervinna det epistemofiliska mot­stånd Pichon känner - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form (59 d) och att däref­ter få den publicerad. När Pichon så mot slutet av 60-talet startar La Escuela de Psicología So­cial (Skola i soci­alpsykologi) syftar den - förutom ovanstående - dels till att lära skolans elever att konstru­era ett ECRO (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser som får alie­ne­rande effekter).

Pichon kan för övrigt ses som något av en grundare av institutioner - Asociación de Análisis de Grupo, Escuela de Psiquiatría Dinámica (med José Bleger och David Liberman), Escuela de Psiquiatría Social och 1966 Escuela de Psicología Social. En av hans medarbetare från den tiden, Janine Puget (61), ser dock hans roll i de av honom skapade institutionerna som först sammanhållande och därefter tumultskapande. Pichon skapar något, men många gånger lämnar han sedan det påbörjade arbetet i händerna på sina efterföljare.

III

Roberto Manero Brito poängterar i essän Las locuras de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières egensinnigheter), att ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som ännu några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt Marie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och han rör sig som sagt inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977. Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

IV

Tanken på ett kulturellt brott - något i stil med en kulturell eftersläpning mellan olika samhällssektorer - är något högst aktuellt vad gäller 50- och 60-talets Argentina; ett bristande jämviktstillstånd eller funktionella oöverensstämmelser mellan landsbygd och modern stadsvärld som bildar bakgrund till bland annat den våldsamma nationalism och gauchoromantik som frodades under Perón-perioden. Det rör sig om en förflyttning från det traditionella, statiska och nästan helt integererade landsbygdssamhället till massamhället och den moderna staden med dess sociala rörlighet, instabilitet och bristfälliga integration.

I denna atmosfär växer också den argentinska "psi"-rörelsen fram med sitt interdisciplinära fokus på humanvetenskaper, sin skepsis mot den ortodoxa psykoanalysen med sin betoning av drifterna och med en ambition att inte låta sig stängas in i en ideologisk "skola". Pichon-Rivière talar om en "konvergerande epistemologi", José Bleger söker skapa en "beteendets psykologi" som en syntes mellan psykologin och psykoanalysen etc. Kort sagt söker man väva samman psykoanalys, psykologi och samhällsvetenskaperna.

Typiskt här är säkerligen också hur Pichons "objekt" alltmer förflyttas i riktning mot de samtida samhällsförändringarna; familjefokus rör sig från ärftlighet och konstitutionsbetingat mot förbindelser och roller. På samhällsnivån kan detta ha att göra med den förändring den argentinska familjen genomgår - från det traditionella till det urbana och "moderna". Pichon lägger dock ingen större möda på att empiriskt söka bekräftelse på sina tankar. Det är istället så att en pichoniansk psykosocial "tradition" tar form, vilken mindre baseras på empiriska källor och material än på en didaktisk modell, vilken snarast betraktar sina resultat som en direkt effekt av gruppdynamiken. Själva forskningsperspektiven är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen. Egentligen borde man snarare diskutera hans praxis än hans teorier. Han hade stor förmåga att uppfatta olika situationer, att intervenera i dem och att därefter konstruera teorier utifrån interventionerna. Först uppfångade han olika "reflexer" av det fenomen han var upptagen med för att därefter låta detta bidra till den teoretiska referensramen; den därpå följande interventionen styrs dock alltid av den teoretiska ramen.

Vad beträffar Pichon själv lägger han i sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO) betoningen inte så mycket på sin egen - som barn - driftsvärld, utan mer på barndomskonflikten mellan två kulturer, ett öde han delade med otaliga andra immigranter världen över och inte bara i Argentina. Och Pichons eget liv blir en del av vandringen från landsbygdssamhället till städernas komplexa liv - i hans fall från Goya och Rosario till Buenos Aires (63). Möjligen kan det vara så att hans intresse för "förbindelsen" som begrepp - där interaktionen ersatte drifterna - har sitt ursprung här. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undvek att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte.

60-talet i Argentina karaktäriseras av djupa sociala och kulturella förändringar beroende på en såväl politisk, ekonomisk, social som kulturell kris. Dessa tar sig uttryck i strejker, statskupper, revolter, kidnappingar, politiska mord etc. I konsekvens med detta pendlar styrelsesättet mellan framröstade regeringar och militärregeringar. Under dessa senare kommer samhället i sin helhet att präglas mer av militarism.

Här tar också "den psykiska hälsans område" som idé form, varvid psykiatrin upphör att vara ett exklusivt verksamhetsområde, där man botar "psykiska sjukdomar" för att istället börja samexistera med andra discipliner som psykologi, psykopedagogik, antropologi, sociologi etc. Psykoanalysen får en oväntad prestige som inverkar på alla kunskapsområden.

Som en del i den allmänna bakgrunden finns också det faktum att IPA (International Psychoanalytic Association) vid den här tiden omvandlats till en byråkratisk apparat, vars främsta syfte tycktes bestå i att försvara intressena hos de didaktiker som styrde institutionen. Några av de namn som kritikerna stödde sig på är Lacan, Bion, Caruso och Winnicott. En liknande process sker i Argentina på 70-talet i och med grupperna Plataforma och Documento som också åstadkommer den första brytningen inom APA. En grupp APA-medlemmar med marxistisk inriktning - inspirerade bland annat av maj 68 och argentinska arbetskonflikter mot slutet av 60-talet - kritiserar APA på grund av dess reaktionära, slutna och maktorienterade organisationskaraktär. Bland Plataformas medlemmar finns namn som Marie Langer, Emilio Rodrigué, Eduardo Pavlovsky, Armando Bauleo, Hernán Kesselman m m. De tankar man för fram handlar om att söka förena psykoanalysen med ett marxistiskt samhällsprojekt. Militärdiktaturen från mitten av 70-talet (den brutalaste form av statsterrorism Argentina, trots flera tidigare militärregimer, upplevt under sin historia) sätter dock stopp för allt sådant och merparten av medlemmarna i Plataforma - i den mån de klarar sig undan - sprids över världen till bland annat Spanien (Kesselman och Pavlovsky), Mexiko (Langer), Kuba, Italien (Bauleo), Brasilien etc varvid de var och en på sitt sätt söker fortsätta projektet att förena psykoanalysen med ett samhällsperspektiv.

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område (64).

Socialpsykologi i Pichons tappning - med sina utgångspunkter i psykoanalysen - är en omformande och kreativ socialpsykologi. Detta har att göra med att den argentinska psykoanalysen importeras från England. Och den engelska psykoanalysen var just omformande och kreativ i motsats till den amerikanska som till sin inriktning var mer anpassande.

Hand i hand med detta och då som något större - den argentinska psi-rörelsen - kan man se att det i Argentina under efterkrigstiden sker en viktig utveckling inom forskningsområden som psykoser, grupper, psykodrama (med bland annat namn som Hernán Kesselman, Eduardo Pavlovsky och deras "dramatiska multiplikation") och det originella socialpsykoanalytiska projekt som bland annat Ana de Quiroga och hennes socialpsykologiska institut representerar och vilket på sätt och vis ger kontinuitet åt de idéer Pichon utvecklade.

Den pichonianska idévärlden av idag domineras bland annat av Ana de Quiroga och hennes skola för operativa grupper. Det rör sig då emellertid inte så mycket om psykoanalytikern Pichon-Rivière. Fokus ligger istället på operativa grupper, teorin om lärande och psykosociala konflikter.

Pichon-Rivière i polemik. Av Sören Lander

Men med vem eller vilka polemiserade då Pichon i sin teoretiska och praktiska verksamhet? Han polemiserade med det argentinska kleinianska tänkandet. När han talar om socialpsykologi polemiserar han med dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna (och därvid blockerande dessa från dialektiken, samspelet mellan intrasubjektivt och intersubjektivt, det vill säga det som framstår som inre dramatik och skeende i den inre världen). Pichons uppfattning om "omedveten fantasi" skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent. Pichon däremot uppfattar den omedvetna fantasin som den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck.

Dessa relationer av intersubjektivt slag fungerar styrande och de har sin grund i behov, vars skiftningar och intensitet på­verkas av den omedvetna fantasin. Sammantaget utgör detta förbindelsens motivationella fundament. Varje sålunda upp­fattad förbindelse implicerar existensen av avsändare, motta­gare samt ett budskaps kodifiering och dekodifiering. Genom denna kommunikationspro­cess manifesteras innebörden av objektets inkluderande i förbindelsen (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Melanie Klein framstår dock, trots ovanstående invändningar, som en mycket betydelsefull ingrediens i Pichon-Rivières tankevärld. I en intervju söker Dora Fiasché belysa skälen till detta:

(Det kan ses) exempelvis vad gäller de tre områdena …. folk förvränger eller ljuger när de säger att Melanie Klein inte värderar den yttre världen … att hon lägger allt i fantasin, i den inre världen och i monster och i kastration och liknande saker. Men så är det inte eftersom hon hela tiden – och det måste vem som än läser henne erkänna – insisterar på den yttre världens vikt för barnet och människan. Vad som i realiteten händer är att det alltid funnits många som intresserat sig för den yttre världen … många strömningar inom psykologin har gjort så … men däremot mycket mindre för den inre världen. Hon fokuserar på den inre världen – på sådant som mörkerrädsla, omedvetna känslor etc – i och med att detta är vad hon lade märke till och upptäckte hos barnen, exempelvis det tidiga Oedipuskomplexet (och visst kan man se Oedipuskomplexet … och vem som helst kan se det när den lille pojken eller den lilla flickan säger att ”jag vill gifta mig med …” ) … men det tidiga Oedipuskomplexet identifierar man inte alltid. Man kan också säga att hon talar mycket om den inre världen i och med att detta var vad som krävdes för att i grunden förstå barn och psykotiker - men då tror folk att hon inte värderar (den yttre världen) … Ett annat skäl är att hon (exempelvis i sina fallbeskrivningar av barn) talar mycket lite om familjen … ty det handlade många gånger om barn till kolleger och hon kunde inte berätta om familjens angelägenheter. Och slutligen ett tredje skäl till varför hon ville betona det inre – vilket hon lägger till det yttre – men då är det som att detta är ett mikroskop med vilket man ”plockar ut” saker för att tydligare kunna se det centrala … för att kunna se det för den mänskliga varelsen egna – ty vi vet att varje levande varelse är produkt av det hon bär med sig och av miljön. Genom att betona det inre - ge mer utrymme åt det inre - vill hon komma närmare det essentiella … det som finns inom en … som är nästan biologiskt … nästan instintivt … som inte beror av den yttre världen … som utgör del av individen i sig; men därefter kommer det yttre att utöva inflytande (Samtal mellan Sören Lander och Dora Fiasché mars 2002. (Opublicerat)).

I boken Hacia una psicopatología de la pobreza utvecklar Angel Fiasché temat ytterligare:

Det var dock lärdomarna från Freud och Melanie Klein som möjliggjorde för (Pichon-Rivière) att förstå och integrera psykoanalysen. Det var han och hustrun Arminda Aberastury som tillsammans introducerade Melanie Klein i Argentina. Arminda var psykopedagog och har varit barnpsykoanalysens pionjär i såväl Argentina som resten av Latinamerika. Det bör noteras att den kleinianska teorin och tekniken från första början behölls på en strikt vetenskaplig nivå. Efter de första decennierna började dock ett förvrängt kleinianskt tänkande att tillämpas i vårt land, något som ledde till en ideologisering med fundamentalistiska förtecken. Detta accepterades inte i London av vare sig Klein eller av hennes grupp. Britterna kände inte till termen "kleiniansk" och de hade heller ingen aning om att "kleinianismen" var så dominerade i vårt land. Så när Melanie Klein vid ett tillfälle fick reda på vilken inriktning psykoanalysen i Argentina hade, sade hon: "Jag är ingen rörelse. Jag är psykoanalytiker. Jag gör mina erfarenheter och jag undervisar" … Det finns ett djupliggande motiv till varför Pichon introducerade Melanie Klein. Hon lämnade aldrig psykosens område. Följaktligen utgjordes det enda svar Pichon hittade - när det gällde att ge psykosens område kontinuitet - den engelsk-österrikiska psykoanalytikerns teorier (Fiasché, A. Hacia una psicopatología de la pobreza. Buenos Aires: Ediciones Madres de Plaza de Mayo, 2003).

För Pichon-Rivière är individen (subjektet) inte endast ett relaterande subjekt i vilket den andre alltid är närvarande som objekt, modell, rival eller hjälpare. Om det låg till på det sättet skulle han inte befinna sig i polemik med psykoanalysen eftersom detta just är Freuds uppfattning inte minst som han framlägger den i "Masspsykologi": "I vid bemärkelse är all psykologi social", "den andre är alltid närvarande i det psykiska livet" etc. och Freud pekar inte endast på att individen/subjektet är relaterande, utan också på att identifikationsprocesserna är strukturerande. Men - Freud gör också en reservation för ett utrymme eller speciellt slag av situationer där driftstillfredsställelsen kan uppnås i den andres frånvaro. Han benämner dessa processer, där subjektet kan ta sig själv till objekt, för narcissistiska. För Pichon finns dock även i denna uppenbarligen självtillräckliga narcissism (och detta konstaterat via observationer av psykotiker, schizofrena och de processer Bleuler kallar autistiska och Freud narcissistiska) en underliggande förbindelse i den inre världen; att i denna den andre alltid finns närvarande - ett objekt som i och för sig kan vara en fusionerad förbindelse eller en förbindelse, där subjektet inte helt skilt ut sig från ett upplevt omnipotent objekt.

Pichon befinner sig också i polemik med de freudianska strömningar som stödjer hypotesen om en objektlös period, alltså en period där relationen till och närvaron av den andre inte skulle märkas eller lämna spår. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer han att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp, ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken är verksam på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan subjekt; detta samspel och denna ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsen - som interaktionsenhet - determineras i sin tur av de former som familjeinteraktionsprocesserna tillsammans med de institutionella och ytterst de samhälleliga processerna antar. Dessa sistnämnda utgör grunden för den symboliska ordningen, som är en specifikt mänsklig ordning - språkets ordning - , vilken har sitt fundament i produktionsförhållandena, det vill säga de relationer människorna upprättar med varandra och med naturen utifrån sina behov och för att materiellt kunna producera sin existens.

Genom att tala om behov och förbindelse - och genom att överge driftsuppfattningen - hierarkiserar Pichon erfarenheterna med den andre i konstituerandet av subjektet. Han pekar alltså på relationens vikt; att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och som Pichon ej tar avstånd från) utan även objektets rörelse mot subjektet, det vill säga den andres rörelse mot subjektet. Detta blir också determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten och för den inre världens och denna inre dramatiks former. När man talar om förbindelsen måste man således ta i beaktande en dialektisk relation (och ej en linjär, vilken finns i objektrelationsuppfattningen). Pichon benämner denna dialektiska ömsesidigt determinerande relation "förbindelse".

Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt når han fram till hypotesen om individen (subjektet) som historisk och socialt determinerad emergent, vilken endast kan "äntras" via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät i vilka individen konstitueras och formas som subjekt.

Pichon-Rivière, Ana Quiroga, Bleger, Politzer, Vardagen och drama. Av Sören Lander

Pichons och Ana Quirogas texter om ”det vardagliga” kan ses mot bakgrund av den diskussion som förs kring den franske filosofen Georges Politzer och hans tänkande (som ett försök att nå fram till en ny ”konkret” psykologi) i mer radikala kretsar i Argentina på 50- och 60-talet. Den tidigare nämnde argentinska psykoanalytikern (och tillika Pichons elev) José Bleger är en av de som tänker vidare med utgångspunkt i Politzers tankar om psykoanalys och psykologi. Även Pichon-Rivière känner till Politzer och hänvisar till honom vid några tillfällen; det verkar rimligt att Politzers tankar om vardagen skulle ha influerat Pichon. Nedanstående utvikning kring Politzers och Blegers tankar får därför tjäna som bakgrund mot de tankar om ”det vardagliga” som Pichon (och Ana Quiroga) utvecklar.

Politzer menar att med psykoanalysen börjar för första gången en psykologi i egentlig mening ta form. Den dittillsvarande psykologin – den ”klassiska” psykologin – hade inte analyserat den konkreta människan och hennes medvetande. Han menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet. Det är först psykoanalysen som närmat sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.

Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns” (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin? Sid 156-157).

Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”dramat” från denna tradition.

Vi har valt begreppet ”drama” i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin).

Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.

Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:

a) Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.

b) Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ/subjekt , utan som en produkt av impersonella krafter.

c) Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktionen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand upp-gjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.

I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.

Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får de psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.

För José Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just här låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger.

José Bleger använder sig av Politzer och dennes tankar för att företa en radikal revision av psykoanalysen – möjligtvis också för att grunda en ny psykologi. Det är i boken Psicoanálisis y dialéctica materialista Bleger inleder detta företag. Han pekar på att Politzer i Crítica de los fundamentos de la psicología (Kritik av psykologins grunder) understryker att psykoanalysen tar sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Detta var vad Politzer benämnde ”drama”.

Det är med utgångspunkt i detta drama som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver (se ovan). Härvid överges dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna. Istället övergår psykoanalysen till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Symtomens innebörd görs härmed ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Vad här psykoanalysen gör är att överge dramat till förmån för dynamiken (det vill säga en formulering i form av krafter och drifter). Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv.

Uttryckt på annorlunda sätt har därmed i psykoanalysens själva sköte utvecklats en motsättning mellan teori och praktik. Den för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:

a) Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;

b) Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker i ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;

c) Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.

Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska. Det dynamiska kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på återspeglar inte längre den ”dramatiska” verkligheten.

Det är för att uppnå större tankeprecision som termen ”dramatisk” introduceras. Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”? Freud studerar symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i dennes liv räcker dock inte; den ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta uppnås dock om dessa relateras till den sjukes egna upplevelser av dem. Symtomet blir därigenom förklarat utifrån och som del av det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende. Detta är också något som kan noteras om man observerar psykoanalytikern i arbete inom sitt operationella fält.

När psykoanalytikern förstår och tolkar är det för att han i det mänskliga livets konkreta termer reducerar beteendet till drivkrafter, handlingar och situationer. ”Dramatiken” utgör den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Den är ett fundamentalt faktum i psykoanalysen och kan som sådant ge upphov till flerfaldiga teorier.

Den teori Freud använde för att generalisera och abstrahera ”dramatikens” händelser utgörs av den dynamiska teorin, det vill säga han reducerade beteendet till kraftvektorer som befinner sig i ett permanent samspel; dock kom dessa vektorer att i Freuds händer genomgå samma metamorfos som inträffar inom andra vetenskapliga områden. Från att ha varit vektorer, som i deskriptiv och sammanfattad form ersatte en komplex interaktion mellan olika handlingar, kom de att uppfattas som kausala element eller faktorer, vilka i sig skulle vara tillräckliga och yttersta förklaringar till mänskligt beteende. Ytterligare ett steg i den riktningen tas inom den psykoanalytiska dynamiska teorin när dessa krafter reduceras till några få ”väsenden”, som existerar i sig och för sig. Det handlar alltså om drifterna av vilka beteendet i sista hand skulle vara beroende. Vad som här sker är att den dramatiska processen först återspeglas i den dynamiska rörelsen, men att därefter processens subjekt blir omvänt. I ”dramatiken” är det personen som är subjekt, i dynamiken ersätts personen av drifterna.

Dessutom sker ytterligare en sak. Eftersom den process som sker i dramatiken är dialektisk och den rörelse Freud återspeglar i sina dynamiska teorier är en mekanisk rörelse, så blir resultatet att subjektet inte bara ersätts av drifterna utan dessutom av instanser (det, jag och överjag) som därigenom upphör att peka på funktioner eller aspekter hos beteendet för att istället själva förvandlas till subjekt, vilka i likhet med drifterna, placeras i det inre – i människans psyke – och där styr och utgör drivkrafter för beteendet.

Den ”dramatiska” beskrivningen gör det möjligt att säga att patienten i ett givet ögonblick varit exempelvis aggressiv eller känslosam. Detta utgör då beteendets deskriptiva uttryck. Den fortsatta abstrahering eller generalisering psykologen bör använda sig av – för att kvarstanna inom det dramatiskas domäner – kan formuleras som att patienten är aggressiv eller känslosam utifrån andras beteende gentemot honom och utifrån hans egna tidigare upplevelser. Men när psykoanalysens dynamiska teorier – genom hänvisning till ”realiteter” – abstraheras, sker också en förflyttning av mänskliga handlingar till ”väsenden”, som såväl ersätter handlingarna som framstår som dessas orsaker; detta är fallet om man säger att patienten är aggressiv eller känslosam därför att Thanatos dominerar över Eros eller viceversa. Personen och de mänskliga handlingarna ersätts av sannskyldiga mytologiska väsen. Skillnaden i förhållande till den klassiska mytologin består i att i sistnämnda fallet placeras gudarna i en speciell miljö (Olympen eller Himlen), medan de i den mytologi som har sitt ursprung i dynamiken placeras i människans eget inre. Människan framträder som ett förkroppsligande av något ”illusoriskt” och världen blir till en externalisering av dessa ”perfekta” illusoriska företeelsers rörelser.

I sitt ifrågasättande av Freuds referentiella schema kom Bleger att studera vad han kallade ”dynamisk psykologi”, en term som inbegrep en kluvenhet. Å ena sidan hade den en innebörd av ”evolutionism”, vilket innebar att studera de psykologiska fenomenen som processer, å andra sidan en innebörd som visade i riktning mot att undersöka de krafter som fungerande determinerande för de psykologiska ”handlingarna”. Mellan dessa två synsätt fanns, enligt Bleger, en ”avgrund” som skilde dialektiken från den formella logiken. Medan förståelsen av beteendet som process tillät framsteg på det operationella området, så kom hanterandet av ”handlingarna” och reducerandet av dessa till ett samspel mellan krafter (drifterna) att implicera en teoretisk förflyttning, som innebar en distansering från det konkreta för att istället grunda sig på en ontologisk realism som i realiteten inte utgjorde något annat än en form av idealism.

Bleger menar att det finns rikligt med citat från Freud där denne refererar till skillnaden mellan dynamik och det Bleger benämner ”dramatik”. Vad Bleger pekar på är att Freud beskriver symtomuppträdandet i situationer som inbegrep en handlingsimpuls, men där denna av skilda orsaker ej fullföljdes. Han menar att om man betraktar impulsen som ”emergent” i en definierad situation, så befinner man sig inom ”dramatiken”. Gör man dock en dynamisk överflyttning så betraktas situationen som indikator på och uttryck för psykologiska impulser (krafter). Och Freud kom att följa sistnämnda väg. Härigenom förflyttar man sig inte bara från det ”dramatiska” till det dynamiska. Genom att uppfatta beteendet som frambringat av impulser istället för att se impulsen som en situations ”emergent” vänder Freud också upp och ned på skeendet. Sett ur dialektisk-materialistisk synvinkel passerar man därigenom också gränsen mellan materialism och filosofisk idealism.

Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysen kraft-koncept. Hur mycket än Freud låtit detta vara beroende av soma framstod dock inte drifterna som om de hade med materialism att göra – snarast då med idealism. Kraft-konceptet, som lånats från fysiken (och därvid givits en förmodad objektivitet), hade under namnet ”drift” använts som kausal förklaring och inte som fenomenisk beskrivning. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befann sig i relation till sin omgivning. Just driftteorin kom Bleger att specifikt använda sig av för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändrats till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken”.

För att förklara skillnaden mellan ”dramatik” och den dynamiska ”överflyttningen” av den kan man säga att i det förstnämnda fallet impulserna har sitt ursprung i objektrelationerna; Freud däremot utvecklade i de dynamiska teorierna tanken att objektrelationerna tar sitt ursprung i impulsernas samspel.

Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör således ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.

Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid inte automatiskt en ”dramatisk” analys. Kurt Lewin reducerade ju beteendet till vektorer, vilket innebär ett avlägsnande från den psykologiska ”dramatiken”. Enligt Lewins uppfattning står benämningen ”dynamisk” för en förståelse av rörelsen i termer av vektorer, vilka är beroende av objektrelationen i en definierad situation. Hans dynamik breddade den freudianska dynamikens fokus, men den berikas ytterligare i sin tur genom den ”dramatik” vars introduktion och studium inom psykologin är beroende av Freuds insatser.

För Bleger är psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu ej heller blivit ersätt eller överträffad. Det karaktäristiska i denna metod överensstämmer i stora drag med själva den terapeutiska processen. Sett utifrån samhällsbetydelse har psykoanalysen säkerligen mycket större vikt som undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper som kan tillämpas inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc etc. I framtiden kommer psykoanalysen möjligen endast att tjäna som förberedelse för forskare inom psykoanalysens område. Psykoanalysen kan dock inte ”rädda” mänskligheten; den är en vetenskaplig disciplin med ett begränsat fält, vars resultat är viktiga i förhållande till den typ av fenomen som utforskas.

Det tycks dock som att det i stor utsträckning varit användbart att använda sig av driftskonceptet i och med att dessa vektorer – i likhet med konceptet ”kraft” inom fysiken – möjliggjort en begränsning av en undersöknings mångfaldiga variabler. Som sådant har driftskonceptet möjliggjort en kunskapsutveckling fram till en viss punkt. Där bortom uppträder dock motsägelser vilka kräver en problemomformulering.

Vad Bleger hävdar är att endast psykoanalysen förmått genomföra en forskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv. Materialism är inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi. Människornas liv är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum är det.

Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på inte sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. Freud är en av dessa forskare om vilka Friedrich Engels generellt sagt att ”de tänkte dialektiskt långt innan man visste vad dialektisk var på samma sätt som (människan) talade i prosaform långt innan det ordet existerade”.

Till sist kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Denna glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens/subjektets förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner. En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen, vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet.

Återigen finns här en explicit hänvisning till Pichon-Rivière. I enlighet med dennes uppfattning om beteendeområden menade Bleger att psykoanalysen från att tidigare ha fokuserat på psyke och kropp nu slutligen kommit att inkludera yttervärlden, det vill säga den sociala dimensionen. Vad Bleger här i sin ”revidering ” av psykoanalysen företar sig är i många avseenden parallellt med Pichons egna tankar – och det kanske inte är så märkligt i och med att båda två rörde sig i samma kretsar i det Buenos Aires som på 60-talet var så dynamiskt i psykologiskt och psykoanalytiskt hänseende (Bleger, J. Psicoanálisis y dialéctica materialista. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1988).