”Lärande” och ”kommunikation” utgör två nyckelbegrepp i Pichons syn på såväl psykisk sjukdom som psykoterapi. Vid psykisk sjukdom är dessa förmågor störda. Kommunikationsbehovet ses av Pichon som det mest primitiva och tvingande hos människan. Detta perspektiv på kommunikationens vikt uttrycks såväl i form av drömmar som i de kommunikationssvårigheter exempelvis autism återspeglar. Förbindelsen eller kontakten med den andre är det centrala syftet såväl i processen att närma sig som i att dra sig undan.
Psykoterapin söker öka patientens förmåga till att lära och kommunicera genom att skapa större möjligheter att hantera de två grundläggande ångestformer - rädsla för förlust av objektet och rädsla för attack från ett förföljande objekt - som aktiveras när en människa i sin personlighetsutveckling går från en fastlåst "gammal" situation till en föränderlig "ny" situation. Ett positivt utfall av denna process innebär att en tidigare sluten ond cirkel bryts och att det istället uppkommer en progredierande dialektisk spiralrörelse, där förmågan att - genom ökad kommunikationsförmåga - assimilera nya kunskaper dominerar (48). Vad Pichon i sin syn på lärande pekar på är att kunskapshindret inte är så mycket epistemologiskt som epistemofiliskt, det vill säga att det snarast rör sig om ett omedvetet hinder att närma sig viss kunskap (49). Genom att lösa upp omedvetna hinder, som blockerar lärandet, öppnas också möjligheter till en personlig utveckling - ett kritiskt ställningstagande till såväl sitt eget liv som till omgivningen (50) och därmed innebärande förändring.
"Förändring" och rädslan för en sådan utgör därmed ytterligare ett tema i Pichons tankevärld. Motstånd mot förändring har till syfte att undanröja de källor till ångest som upplevs när något börjar förändras. Såväl individ som samhälle konfronteras därvid med den rädsla som uppstår när något grundläggande existentiellt störs - rädsla för att redan etablerade strukturer (inom människan) förloras och rädsla för att förlora den anknytning till samhället som är föreskriven genom normer och anpassningsmönster. Förändringen innebär förlust och genererar djupa osäkerhetskänslor, vilka i sin tur framkallar eller ökar fenomen som isolering och ensamhet - och detta framförallt genom att känslan av att tillhöra en bestämd grupp i samhället går förlorad.
Aktiv realitetsanpassning och förmågan att lära är oskiljaktigt förenade. Den friske individen (subjektet) förändrar - i den utsträckning han förstår och omvandlar objektet - samtidigt sig själv. Han ingår därvid som del i ett dialektiskt samspel, där den syntes som upplöser en problematisk situation omvandlas till att vara utgångspunkt eller -tes för en ny antinomi, vilken bör få sin lösning i denna kontinuerliga spiralprocess. Psykisk hälsa utgörs av denna process där man drar lärdomar av verkligheten genom att möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt. I den utsträckning denna väg följs genomgår kommunikationsnätet en kontinuerlig modifiering. Endast på så sätt är det möjligt att utveckla ett tänkande förmöget till såväl dialog med en annan människa som till att kunna möta förändring (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).
För mig är neurosen i alla dess former länkad till en läro- och kommunikationsstörning varvid det finns en oförmåga att lösa upp förändringsmotstånd. På så sätt kan terapi definieras som en omlärningsprocess; att man tar till sig nya lärdomar varvid man uppnår en anpassning när väl de situationer som göder förändringsmotståndet löses upp. (Föreläsning om reflexologi etc (1966) av Pichon-Rivière E. /tillgänglig på Internet)
Förändring innebär också att träda in i en ny situation. Individen har lämnat sin tidigare stereotypa tillvaro och upplever nu - när något nytt uppträder - en rädsla för att bli attackerad. Rädslan för attack har att göra med en känsla av att inte vara tillräckligt rustad för att kunna handskas med den nya situation som uppenbarar sig.
Under sin barndom möter Pichon situationer som har direkt med naturen och människans utsatthet att göra. Han upplever översvämningar, och dessa ger honom de första erfarenheterna av vad en kollektiv panikreaktion kan innebära och hur den avspeglas i människans förmåga att hantera en ny och förändrad situation. Många år senare skriver han (i artikeln Inundados: Las reacciones psicológicas ante el desastre) på temat psykologiska reaktioner inför olyckor.
I den analysen gör jag gällande att motstånd mot förändring utgör kärnan i den attityd som intas av den katastrofdrabbade. Förändring är nödvändig för att kunna handskas med den nya situation som uppstått - och inte på grund av samhället utan på grund av naturen ... Beroende på rädsla för den förändring som krävs gör den katastrofdrabbade individen på alla tänkbara sätt motstånd. Han söker uppskjuta och till och med hindra flykt eller utrymning, dvs att lämna sitt hem. Under denna fas kan den olycksdrabbade faktiskt betraktas som psykiskt sjuk, i och med att han visar upp drag och beteenden som är typiska för paranoikern ... Vid översvämningar och andra liknande katastrofsituationer uppstår panik som en situationens andra fas -vi benämner denna 'effekt'. Genom sin betydelse framstår paniken som det mest framträdande vid sådana här händelser. Den kan orsaka värre konsekvenser och större skador än den händelse som ger upphov till paniken ... Det karaktäristiska - och farliga - med paniken är dess förmåga att smitta. Som vi vet från bland annat vardagslivet har den orsakat oräkneliga olyckor och detta beroende på de handlingar som utlöses: tumult, blind flykt, och även mord, våldtäkter och annat ohämmat våld ... Panik kan karaktäriseras som en komplex helhet, vars grundläggande element utgörs av fruktan, bestörtning, rådlöshet samt brist på såväl kontroll som orientering (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).
Begreppet "uppgift" spelar en viktig roll i Pichons socialpsykologiska koncept. Det har som funktion att ge tillgång till överblick över det som framträder som problematiskt, patologiskt etc, och med syftet att utifrån den kunskapen dra upp en planering för att åstadkomma en förändring. Man kan härvid urskilja tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa utvecklas succesivt och de kan sägas inrymmas i varje situation eller uppgift som syftar till förändring av en människa (och/eller situation).
I förarbetet identifieras de försvarstekniker som utgör motstånd mot förändring. Drivkraft bakom dessa är den ångeststegring som har att göra med rädsla för förlust och för att bli attackerad. Försvarsteknikernas syfte är att uppskjuta eller förhindra bearbetning av den rädsla, vilken - när den ökar - fungerar som epistemologiskt hinder i "läsningen" av verkligheten. Som en följd uppstår en "spricka" mellan vad man kan kalla verklighet och vad som är fantasi. Vid exempelvis naturkatastrofer kan detta som resultat få att man inte kan ta till sig information om vad som hänt, om hur pass reell faran är och om hur man bör handla för att på bästa sätt klara sig.
Det motstånd som uppträder i förarbetsfasen kan te sig som ett "som om" - som om man verkligen tog itu med att lösa uppgiften. Detta "som om"-uppträdande har dock något ofärdigt, splittrat och dissocierat över sig. Att det förhåller sig så beror på att det finns en tendens att uppfatta delar som helheter. Manifesta och latenta delar kan inte integreras på ett helhetsskapande syntetiserande sätt. Försvarsmekanismerna blir till ett slags formelement i vilka såväl uppgift som projekt upplöses. Det man i denna fas kan observera är olika sätt att undvika att ta itu med uppgiften.
När det handlar om terapi överväger överförings- och motöverföringsprocesser mestadels under förarbetet. Om terapeuten då blandar ihop förarbete och uppgift, går han in i överföringsneurosen och agerar i denna. Därvid förvandlas uppgiften till förarbete. Vad som då sker är att terapeuten (som ett slags ideologiskt motstånd) värjer sig mot att ta itu med den specifika uppgift han har framför sig. Terapeuten undviker därvid det väsentliga - att ta sig an, att bli del av, att medvetandegöra sig samt att se framåt.
Överföring bör förstås som uttryck för omedvetna känslor vilka, genom att tendera till stereotyp upprepning av tidigare situationer, leder till ett beteende som är karaktäristiskt för passiv anpassning. Denna återupprepning får genom hämmande inverkan från de två grundläggande ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack) förändringsmotstånd och undvikande av smärtsam insikt till följd.
Det förnekande av tid och rum som gestaltas i överföringssituationen framstår som en försvarsteknik när det gäller att värja sig mot förändring. I gruppsituationer kommer rädslan för förändring att ta sig formen av sabotage - att en progredierande utveckling stannar upp eller aldrig kommer igång. Detta kan iakttas på såväl den horisontella nivån (det gruppen har tillsammans eller den gemensamma nämnare som håller ihop den) som på den vertikala nivån (det som har att göra med varje gruppmedlems individuella livshistoria och som resulterar i att vissa i gruppen tilldelade roller accepteras).
Individens vertikalitet och gruppens horisontalitet får sitt uttryck i ”rollen” . Dialektiken individ-grupp och vertikalitet-horisontalitet blir begriplig genom att begreppet "språkrör" används. Genom sin individuella problematik tenderar en speciell person i gruppen att framträda som språkrör. Men i egenskap av just språkrör kommer han att bidra till att en speciell kvalitet i gruppen blir synlig - en kvalitet som berör de infrastrukturella relationerna och som till sin karaktär är implicit. Den har dock beröring med alla de i gruppen ingående.
Det moment som innebär att man börjar arbeta med uppgiften består i bearbetning av den grundläggande ångesten - dess två former (se ovan) - och den därvid alltmer synliga depressiva utvecklingspositionen. Därvid blir det möjligt att närma sig kunskapsobjektet på grund av att det hittillsvarande stereotypa och dissociativa mönstret bryts. Detta har dels fungerat som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten, dels har det försämrat kommunikationsförmågan. Härvid ska man dock vara medveten om att överföring och motöverföring är närvarande i varje typ av interaktion eller kommunikation. Och det är interaktionen - genom att vara just interaktion - som kommer att framkalla en situation som i sig implicerar att lära av verkligheten.
I uppgiften bearbetas således den depressiva positionen och därvid är det centrala att göra det omedvetna medvetet. Härvid ökar individens överblick över sin situation. Han kan på ett bättre sätt finna sig tillrätta i tillvaron och genom att använda en lämpligare strategi i vardagen också åstadkomma förändringar - vilka i sin tur gör att situationen (vilken nu framstår som ny för individen) också förändras. Detta startar återigen den process i spiralform där det som nyss var en ny förändrad situation blir till utgångssituation eller -position för nästa varv i spiralrörelsen.
Vid övergången från förarbete till uppgift gör individen ett språng - den tidigare summerade kvantitativa mängden insight kommer att ge upphov till ett kvalitativt språng, vilket som följd ger en större förmåga att skilja ut sig som individ och därmed också till att se var gränsen mellan själv och andra går. Ett projekt formas, vilket innebär en mer realistisk framtidsplanering.
Kunskap som en ny situation implicerar kravet på aktiv realitetsanpassning eller med andra ord att individens (subjektets) förbindelser omstruktureras. Varje läroprocess eller handling för att på ett aktivt sätt anpassa sig till verkligheten implicerar med nödvändighet att förbindelsestrukturen och dittillsvarande former för realitetsanpassning förändras. I den här situationen uppträder de ursprungliga rädslorna - rädsla för förlust av de tidigare förbindelserna och rädsla för att bli utsatt för attack i den nya situation vilken individen (subjektet) ej känner sig ha verktyg för att kunna kontrollera. Dessa ångestformer kommer - sammanvävda - att ta sig form i motstånd mot förändring. Motståndet manifesteras som nämnts i form av stereotypi och upprepning - något som är motsatsen till den läroprocess som ska förstås som verkningsfull förändring.
Begreppen förarbete, uppgift och projekt är delar av vad som skulle kunna benämnas terapeutisk attityd. Vart och ett av dessa tre moment innefattar tanke, känsla och handling - vilket är centralt i varje terapi. Härvid är det självklart att den modifiering som sker i situationen äger rum i båda riktningar - såväl i förbindelsen till som från individen/subjektet. Till syvende och sidst handlar uppgiftsbegreppet om att ha ett perspektiv som innebär att när individen (subjektet) betraktas, så betraktas även dennes relationer till andra och till situationen.