Vardagslivet och samhället, Ana Quiroga och Pichon-Riviére. Av Sören Lander

I

Ana Quiroga lär känna Pichon 1965 när de två arbetar ihop med en serie artiklar om "det vardagliga" uppfattat såsom varande ett direkt uttryck för den sociala ordningen. I det arbetet betraktar de utforskandet av det uppenbara eller vardagliga som en mer eller mindre "kungsväg" för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna. För Pichon framstår människor som taxichauffören, tidningsförsäljaren eller cigarettförsäljaren som nyckelpersoner. "De utgör den allmänna meningen i koncentrat", var Pichons uttryck. De korta artiklar, som varje vecka publiceras i tidskriften Primera Plana, ges sedan ut i bokform under titeln Psicología de la vida cotidiana .

Den socialpsykologi Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. Denna vardag utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. "Vardagen" eller det vardag­liga kan beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc. Realiteterna i samhället såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Kritiken av det vardagliga genom­förs genom ett ifråga­sättande av detsamma; genom att "det som bara är" problemati­seras; att fenomen och relationer ifrågasätts. En konse­kvens av kritiken blir en avmytifiering, ett övervinnande av illu­sioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser.

Pichon-Rivière ser individen (subjektet) som något emerge­rande el­ler framväxande - produkt av en komplicerad väv av förbindel­ser och sociala relationer; individen som producerad och emerge­rande och på så vis determinerad, men samtidigt någon som pro­ducerar, handlar och har rollen som hu­vudperson.

I denna socialpsykologi ser Pichon psykisk sjukdom - inte som en indi­vids kris - utan som en familjens och den sociala strukturens kris. Dessa tre påverkar varandra och förändrar hela tiden varan­dra. Famil­jen ser han som en i stort sett oförstörbar institution ge­nom historien. Han kan heller inte se att den med sina roller - mor, far och barn - nå­gonsin skulle kunna ersättas. Däremot kan famil­jen ha olika sätt att fungera i olika typer av samhällen.

Pichon av­färdar dock före­ställningen att man med psykologin som verktyg kan förändra världen eller sam­hället. Däremot poängterar han vikten av sam­hällsförändring och att på så sätt förändra de förhållan­den som bidrar till utslagning. Han ser dagens sam­hälle som ett ut­tryck för hur klassers intres­sen får genomslag såväl i en rent for­mali­serad juri­disk lagstiftning som i icke-formaliserade men icke desto mindre sanktio­nerande normer. Sistnämnda menar Pichon får sitt ge­nomslag i hur vissa tan­kar och beteenden omöj­liggörs, avskiljs och ut­sätts för negativa sanktioner. Därav också vikten av att kriti­sera "vardagslivet" och att se vad som finns un­der dess yta. I kon­sekvens med detta menar Pichon att den övervägande delen av da­gens psy­kiatri uttrycker samhällets klasskaraktär och de ideolo­giska förhållanden som råder. Enligt honom existerar det idag två former av lagar. Dels finns den skrivna - kodifierade - som ut­gör den juridiska ordningen och ut­trycker den härskande klassens vilja. Utöver denna lag finns en annan som har samband med den kodifierade och implicerar nor­malitetskriteriet. Även denna sista - oskrivna - lag är ett uttryck för klassintressen. Utifrån den bedö­mer man en människas bete­ende och antingen sanktionerar eller diskvalificerar det. Som förtätning av den domi­nerande ideologin kommer kriteriet på hälsa att ha den döljande och mystifierande karaktär som ideologin ger det i dess roll i klass­kampen (58 f). Den som bryter mot dess normer - likaväl som mot de ju­ridiska normer som finns i samhället - gör sig till föremål för sam­hällets sociala sank­tioner. Dessa kan uttryckas som marginali­se­ring och systematisk diskvalificering av den be­rörde individens tankar och handlingar. Inspärrning på mental­sjukhus är en kon­kret form som denna marginalisering eller sank­tion kan anta.

Vid analys av olika kriterier och definitioner på hälsa (samt de or­ga­nisations- och vårdformer dessa ger upphov till eller rättfärdi­gar) får man gå tillbaka till deras uppkomstförutsättningar - som är histo­riska, ekonomiska och politiska. Varje teori om hälsa och sjukdom implicerar och leder vidare till den individ-, världs- och his­torieupp­fattning som utgör dess grund. Normerna för uppförandet samt de kri­terier som gör det möjligt att fastställa huruvida en persons uppförande är anpassat, normalt eller pato­logiskt är be­släktade dels med ett system av föreställningar, dels med en in­frastruktur av sociala relationer eller produktionsförhål­landen. I sin tur legitimeras dessa i det system av fö­reställningar som styr och inrymmer samhällets förväntningar. Kriteriet på hälsa är funktionellt i systemet av sociala relationer på samma sätt som den juridiska normen i samhället är det.

Pichon-Rivières socialpsykologi undersöker således de lagar som styr formandet av individen (subjektet) mot bakgrund av samspelet mellan behov och tillfredsställelse. Det är i denna dialektik mellan behov och tillfredsställelse - mellan individ (subjekt) och kontext - som varje repre­sentation, social innebörd och ideologi är förankrad. Inom detta sam­spel organiserar sig såväl perceptionssystemen som kunskapsvärlden. På så sätt blir det möjligt att få tillgång till den ordning av betydelser som utgörs av den historisk-sociala ord­ningen - den symboliska ord­ningen - vilken är något för människan specifikt.

II

Vad man bör hålla i minnet när det gäller Pichon-Riviere är att hans verksamhet kan delas upp i tre olika etapper, varav den första handlar om psykiatern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere. Till sin karaktär har de alla tre beröring med vad han definierar som "det epistemofiliska" i människans existens som varelse.

Pichon betraktar sitt förändrade teoretiska perspektiv (vilket inte ska uppfattas som att han tar avstånd från den psykoanaly­tiska teorins resultat) som en förändringsprocess i vilken han lämnar ett verksamhetsfält där han upplevt sig vara rustad med verktyg, skyddad av en organisk/biologisk teori och med tillhörighet i en grupp. Det område han förflyttar sig mot är ostrukturerat och de grundläggande begreppen är fortfarande under utarbetande. Den problematik han föresätter sig att utforska rör sambandet mellan personlighetens strukturering och samhällets utseende.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar således inte Pichon psykoanalysen som grund att stå på - men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen "stänger in" patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld.

Vad Pichon under den här tiden också tillämpar är gruppanalys för terapeuter som ett slags läroanalys. Han upptäcker nämligen att yngre terapeuter i sitt möte med psykiskt sjuka på mentalsjukhusen fylls av ångest. Pichon samlar dessa terapeuter i en grupp för att de där ska kunna uttrycka vad de upplever i sitt arbete med psykotiker. Det som vanligtvis framkommer är att terapeuten blir mycket ångestfylld av sådant han varseblivit hos patienten och som har många berörings-punkter med det egna inre skeendet. Om man alltså skulle kunna prata om denna ångest i gruppen kan man senare nå en punkt där den ångest som finns i patientens terapi bearbetas på ett mer fruktbart sätt. På så sätt lär sig alltså terapeuten att hantera sin rädsla. Pichons uppfattning var att den största fara som hotar terapeuten i behandlingsarbetet är att inta så pass stor distans att den andre inte existerar, alternativt att komma så pass nära att möjligheterna att skilja ut sig försvinner - och i ingetdera fallet blir patienten hjälpt.

Så länge inte Pichon sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället, med bland annat "Rosario-experimentet", med José Bleger och människor från andra discipliner. Pichon har också stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon lämnar aldrig APA som institution. Däremot blir han på sätt och viss hängande i luften; han blir marginaliserad, vilket på sätt och vis kan ses som något av en brytning. Han tar detta ganska hårt och är tidvis deprimerad. Han hade lagt ned mycket i APA.

Förändringen är således ångestfylld, väcker behov av dialog och att kunna tänka tillsammans med andra. Därur föds tanken på ett socialpsykologiskt institut med åtföljande tankeutbyte, vil­ket allt­ef­tersom också bidrar till att övervinna det epistemofiliska mot­stånd Pichon känner - inte så mycket mot att skriva som mot att ge den teori han utarbetat förtätad skriftlig form (59 d) och att däref­ter få den publicerad. När Pichon så mot slutet av 60-talet startar La Escuela de Psicología So­cial (Skola i soci­alpsykologi) syftar den - förutom ovanstående - dels till att lära skolans elever att konstru­era ett ECRO (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser som får alie­ne­rande effekter).

Pichon kan för övrigt ses som något av en grundare av institutioner - Asociación de Análisis de Grupo, Escuela de Psiquiatría Dinámica (med José Bleger och David Liberman), Escuela de Psiquiatría Social och 1966 Escuela de Psicología Social. En av hans medarbetare från den tiden, Janine Puget (61), ser dock hans roll i de av honom skapade institutionerna som först sammanhållande och därefter tumultskapande. Pichon skapar något, men många gånger lämnar han sedan det påbörjade arbetet i händerna på sina efterföljare.

III

Roberto Manero Brito poängterar i essän Las locuras de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières egensinnigheter), att ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns "mobiliserande" element som ännu några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som enligt Marie Langer skapade en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och han rör sig som sagt inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977. Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

IV

Tanken på ett kulturellt brott - något i stil med en kulturell eftersläpning mellan olika samhällssektorer - är något högst aktuellt vad gäller 50- och 60-talets Argentina; ett bristande jämviktstillstånd eller funktionella oöverensstämmelser mellan landsbygd och modern stadsvärld som bildar bakgrund till bland annat den våldsamma nationalism och gauchoromantik som frodades under Perón-perioden. Det rör sig om en förflyttning från det traditionella, statiska och nästan helt integererade landsbygdssamhället till massamhället och den moderna staden med dess sociala rörlighet, instabilitet och bristfälliga integration.

I denna atmosfär växer också den argentinska "psi"-rörelsen fram med sitt interdisciplinära fokus på humanvetenskaper, sin skepsis mot den ortodoxa psykoanalysen med sin betoning av drifterna och med en ambition att inte låta sig stängas in i en ideologisk "skola". Pichon-Rivière talar om en "konvergerande epistemologi", José Bleger söker skapa en "beteendets psykologi" som en syntes mellan psykologin och psykoanalysen etc. Kort sagt söker man väva samman psykoanalys, psykologi och samhällsvetenskaperna.

Typiskt här är säkerligen också hur Pichons "objekt" alltmer förflyttas i riktning mot de samtida samhällsförändringarna; familjefokus rör sig från ärftlighet och konstitutionsbetingat mot förbindelser och roller. På samhällsnivån kan detta ha att göra med den förändring den argentinska familjen genomgår - från det traditionella till det urbana och "moderna". Pichon lägger dock ingen större möda på att empiriskt söka bekräftelse på sina tankar. Det är istället så att en pichoniansk psykosocial "tradition" tar form, vilken mindre baseras på empiriska källor och material än på en didaktisk modell, vilken snarast betraktar sina resultat som en direkt effekt av gruppdynamiken. Själva forskningsperspektiven är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen. Egentligen borde man snarare diskutera hans praxis än hans teorier. Han hade stor förmåga att uppfatta olika situationer, att intervenera i dem och att därefter konstruera teorier utifrån interventionerna. Först uppfångade han olika "reflexer" av det fenomen han var upptagen med för att därefter låta detta bidra till den teoretiska referensramen; den därpå följande interventionen styrs dock alltid av den teoretiska ramen.

Vad beträffar Pichon själv lägger han i sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO) betoningen inte så mycket på sin egen - som barn - driftsvärld, utan mer på barndomskonflikten mellan två kulturer, ett öde han delade med otaliga andra immigranter världen över och inte bara i Argentina. Och Pichons eget liv blir en del av vandringen från landsbygdssamhället till städernas komplexa liv - i hans fall från Goya och Rosario till Buenos Aires (63). Möjligen kan det vara så att hans intresse för "förbindelsen" som begrepp - där interaktionen ersatte drifterna - har sitt ursprung här. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undvek att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte.

60-talet i Argentina karaktäriseras av djupa sociala och kulturella förändringar beroende på en såväl politisk, ekonomisk, social som kulturell kris. Dessa tar sig uttryck i strejker, statskupper, revolter, kidnappingar, politiska mord etc. I konsekvens med detta pendlar styrelsesättet mellan framröstade regeringar och militärregeringar. Under dessa senare kommer samhället i sin helhet att präglas mer av militarism.

Här tar också "den psykiska hälsans område" som idé form, varvid psykiatrin upphör att vara ett exklusivt verksamhetsområde, där man botar "psykiska sjukdomar" för att istället börja samexistera med andra discipliner som psykologi, psykopedagogik, antropologi, sociologi etc. Psykoanalysen får en oväntad prestige som inverkar på alla kunskapsområden.

Som en del i den allmänna bakgrunden finns också det faktum att IPA (International Psychoanalytic Association) vid den här tiden omvandlats till en byråkratisk apparat, vars främsta syfte tycktes bestå i att försvara intressena hos de didaktiker som styrde institutionen. Några av de namn som kritikerna stödde sig på är Lacan, Bion, Caruso och Winnicott. En liknande process sker i Argentina på 70-talet i och med grupperna Plataforma och Documento som också åstadkommer den första brytningen inom APA. En grupp APA-medlemmar med marxistisk inriktning - inspirerade bland annat av maj 68 och argentinska arbetskonflikter mot slutet av 60-talet - kritiserar APA på grund av dess reaktionära, slutna och maktorienterade organisationskaraktär. Bland Plataformas medlemmar finns namn som Marie Langer, Emilio Rodrigué, Eduardo Pavlovsky, Armando Bauleo, Hernán Kesselman m m. De tankar man för fram handlar om att söka förena psykoanalysen med ett marxistiskt samhällsprojekt. Militärdiktaturen från mitten av 70-talet (den brutalaste form av statsterrorism Argentina, trots flera tidigare militärregimer, upplevt under sin historia) sätter dock stopp för allt sådant och merparten av medlemmarna i Plataforma - i den mån de klarar sig undan - sprids över världen till bland annat Spanien (Kesselman och Pavlovsky), Mexiko (Langer), Kuba, Italien (Bauleo), Brasilien etc varvid de var och en på sitt sätt söker fortsätta projektet att förena psykoanalysen med ett samhällsperspektiv.

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område (64).

Socialpsykologi i Pichons tappning - med sina utgångspunkter i psykoanalysen - är en omformande och kreativ socialpsykologi. Detta har att göra med att den argentinska psykoanalysen importeras från England. Och den engelska psykoanalysen var just omformande och kreativ i motsats till den amerikanska som till sin inriktning var mer anpassande.

Hand i hand med detta och då som något större - den argentinska psi-rörelsen - kan man se att det i Argentina under efterkrigstiden sker en viktig utveckling inom forskningsområden som psykoser, grupper, psykodrama (med bland annat namn som Hernán Kesselman, Eduardo Pavlovsky och deras "dramatiska multiplikation") och det originella socialpsykoanalytiska projekt som bland annat Ana de Quiroga och hennes socialpsykologiska institut representerar och vilket på sätt och vis ger kontinuitet åt de idéer Pichon utvecklade.

Den pichonianska idévärlden av idag domineras bland annat av Ana de Quiroga och hennes skola för operativa grupper. Det rör sig då emellertid inte så mycket om psykoanalytikern Pichon-Rivière. Fokus ligger istället på operativa grupper, teorin om lärande och psykosociala konflikter.