Samtal med Enrique Pichon-Riviére. Om konst och vansinne.

Av Vicente Zito Lema

Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne.

Av Vicente Zito Lema

Översättning Sören Lander

Möten

En morgon – jag kan väl ha varit elva eller tolv år gammal – slogs jag med en annan pojke i min ålder. Orsaken till att vi slogs har jag inget klart minne av. Plötsligt kom jag åt att lägga händerna om hans hals och tryckte till ordentligt. Han upphör­de att kämpa emot. Jag trodde att jag dödat honom; förtvivlad föll jag på knä mitt på gatan och började be. Han hade dock bara svimmat av till­fälligt – eller så var det ett trick – eftersom han plötsligt gav mig ett slag i huvu­det och sprang därifrån.

Några dagar senare fick jag reda på att ”min fiendes” mor hade hängt sig. I kvarteret kommenterades händelsen i lågmälda ordalag med mer av rädsla än smärta eller respekt. Jag vågade inte ta reda på detaljerna. Men jag ville vara med på likvakan, något som jag i praktiken var helt obekant med (jag hade knappast kvar minnet av när min farmorsmor/mor­morsmor dog; jag såg henne aldrig; minnen finns av några foto­grafer med enorma kameror riktade mot oss medan kistan blev synlig genom dörren).

Jag begav mig till den hängdas hus – det hade börjat kallas så; ett hus med röda plattor uppfört i en liten fördjupning mitt emot järnvägsspåret där mjölk­tågen passerade. Ingen svarade på mina signaler. Några grannar berättade att man fört den döda till Mármol eller City Bell, ett samhälle nära La Plata.

När jag kom fram till platsen var jag redan trött och rädd. Jag har ingen tydlig bild av hur den såg ut. Det var mer en känsla av halvdunkel och ångest (eg. kvävning/övers.anm.) ... Och mitt i rummet den blanka kistan utan kors och med min vän sittande på golvet nära sin mor. Jag satte mig bredvid honom, han om­famnade mig och sade: ”Hon hade varit vansinnig länge”, Jag stannade kvar till dagningen utan att helt förstå vad han sagt mig eller vad jag gjorde där.

Jag träffade Pichon-Rivière i konstnären Juan Batlle Planas ateljé. Klockan var om­kring tre eller fyra en lördagseftermid­dag vintern 1964, när en mycket smal man med kraftig näsa och mörkklädd up­penbarade sig i en av korridorerna. Vi började prata med va­randra. Samtalsämnet var Isidoro Ducasse: hans poesi, fa­milj och tragedi.

Undan för undan väcktes ett intryck, som flera gånger skulle komma att förstärkas, till liv inom mig: trots sitt engagemang utstrålade Pichon ett egendomligt lugn; trots sin bräcklighet, styrka; trots sin distans, en mycket stor vänlighet.

Från denna eftermid­dag etsade sig (allteftersom timmarna gick) en genomträngande bild av honom fast: av en kraftfull stridstupp beredd att med näbb och utspärrade vingar störta sig mot mörkret.

På hundraårsdagen av greve de Lautréamonts död arrangerade vi 1970 en hyllningsce­remoni tillsammans med Aldo Pellegrini. Samma kväll, när jag gick ut från ett galleri, såg jag Pichon-Rivière mitt ute på Avenida Córdoba. Det var nu några år sedan vårt första möte, och här var han ... han rörde sig ostadigt, medan bilarna närmade sig i full fart. Jag sprang fram, tog honom i armen och drog upp honom på trottoaren. Min hållning tycktes inte förvåna honom: han kände igen mig, hälsade tillgivet och började prata om sina studier kring vansinnet och det kusliga i Lautréamonts poesi.

I slutet av 1971 dör Jacobo Fijman på mentalsjukhus.

Det kostade på att återvända dit. När jag gjorde det var det för att upptäcka delar av en verklighet som varit fördold. Fram tills dess hade min bild av mentalsjukhuset varit att det visst var en tragisk plats, men att där ändå fanns utrymme för ett origi­nellt tänkande. Fijmans förvirring, briljans och köttsliga poesi övervann allt. Min bok om våra samtal söker rädda just de vilda, reella glimtar av ljus som var hans tänkande. I och med hans död började jag upptäcka att det vardagligt förhärskande på den platsen var smuts, ensamhet och hunger; en hela tiden pågående förlust av identi­teten. Och att Fijman hade varit ett exceptionellt fall ... en av de få med styrka nog att rädda sig undan den värsta katastrofen.

Jag började då arbeta på sjukhuset. Jag registrerade och samlade – utan att göra skill­nad – på alla de former de intagna uttryckte sig genom. Samtidigt påbörjade jag mina utforskningar rörande de kreativa mekanismernas fungerande. Därvid använde jag mig av Pichon som guide och stöd: också på det kunskapsområdet hade han varit en klarsynt föregångsman.

I mitten av 1974 läggs Enrique Pichon-Rivière allvarligt sjuk in på Hospital de Clíni­cas. Han lyckas dock återhämta sig; detta gör det möjligt för oss att (med honom fort­farande inneliggande) återuppta våra diskussioner om konst och vansinne: ett ämne vi är lidelsefullt intresserade av och som - trots vissa diskrepanser – för oss samman.

Utifrån behovet av fördjupning och ett behov av att få mer kunskap om Pichon (och om mig själv) föds idén till denna bok, vilken skulle komma att få konkret form ett antal månader senare. Vad beträffar Pichon och hans medverkan, så tror jag att den innebar en utmaning för honom. För en människa som han - som älskade äventyret - var det inte möjligt att låta bli att anta den.

Dessa samtal förvandlades till ett kreativt sätt att bekämpa hans sjuk­dom och att, möjligen ytterligare en gång och inte den sista, möta sina "spöken" ... som han känner och behärs­kar, men som fortsätter - vilket han anat - att hemsöka ho­nom. (Hur kan man annars förstå dessa Pichons plötsliga tystnader, denna tysta överenskommelse om att inte beröra vissa områden, hans plötsliga nedslagenhet eller sorg och, plötsligt, hans upphetsning ...).

Men jag måste erkänna att likaväl som att han teg några gånger kunde inte heller jag överskrida vissa gränser. Därav kom det sig att frågor, som vi teg om med bandspe­laren påsla­gen, kom upp till ytan i avskedets stund - som om vi beslutat att behålla en gemensam zon hemlig.

Vårt arbetssätt var i stort sett följande: vi träffades en eller två gånger i veckan under hösten och vintern 1975. Sessioner­na (inspelningar, kommentarer till föregående in­spelningar, sökande efter och läsning av böcker och dokument) varade ibland exakt femtio minuter; andra gånger, och speciellt då lörda­garna, upp till fem-sex timmar.

Dessa möten kom undan för un­dan att följa ett oföränderligt schema - nästan som en ritual. Jag besökte hans bostad, som samtidigt är hans mot­tagning. Hans sköterska släppte in mig; Pichon uppenbarade sig genast och vi omfamnade varandra. Sedan satte vi oss mitt emot varandra, jag med ryg­gen mot hans psykoanalyti­ker­divan (brun med egendomliga fläckar som uppkommit på grund av lädrets förslitning och som lå­ter en skönja ett nästan perfekt leopar­dansikte och - där bredvid - en kvinnobål). I vå­ningen finns också flera tavlor. En av dessa är av Casimiro Domingo, vilken Pichon lärde känna på mentalsjuk­huset; jag betonar detta verk där­för att det kanske mer än något annat symboliserar den känsla för liv och kunskap i form av spiral, som Pichon med jämna mellanrum hänvisar till. Ett annat signifikativt ele­ment i detta rum är böckerna och för­varingspärmar med pap­per; på skrivbordet, på golvet, de faller från möblerna och täcker, även, stolarna. En känsla av totalt kaos uppstår, som dock över­går till helhet när Pichon - utan att missta sig - sö­ker efter någon bok eller något pap­per.

När vi inrättat oss frågade Pichon mig varje gång: "Hur har vi det? Vad händer på sta'n?".

Jag kommenterade dagens - nästan alltid dramatiska – hän­delser för honom. Däref­ter pratade jag om mitt eget ... jag undvek aldrig att - mycket kort fast i omskriven form - beröra något problem som tyngde mig. Vi diskuterade det.

Därefter var det Pichons tur: lite i taget lät han sig pene­treras ... lät sig blottas. Jag hade en känsla av att han över­förde ett chiffrerat meddelande till mig och att han, när han talade om sig själv, samtidigt också talade om mig. Det tröt­tade mig: jag såg mig omvandlad till spegel. Detta inträffade när Pichon sade till mig - ibland skrattande, ibland betrak­tande mig stint - att för honom var jag som en själasörjare.

Efter denna "uppvärmningsfas" startade jag bandspelaren. För tyd­lighetens skull bör jag säga att vi gjorde upp en plane­ring den första dagen (inte särskilt strikt naturligt­vis) över vad våra samtal i grunden skulle handla om. Senare - när ar­betet redan kom­mit igång och ställda inför dess spontana dy­namik, vilken överskred vår målsättning att ta upp äm­nena i speciell ordning - införde vi som metod att jag inledningsvis läste upp vad som spelats in under föregående samtal. Uti­från detta förtydligade och kom­pletterade vi olika teman när så var behövligt. Eller så kom vi in på andra, vilka – oav­sett om de fanns i ursprungsplanen eller ej – framstod som viktiga just då.

Samtalet för dagen avslutades (utom när vi på förhand kom­mit överens om en viss tidsgräns) när någon av oss blev trött. Och vi tröttades av olika - eller kanske av samma - skäl. Ibland blev Pichon fy­siskt trött eller så kom vi in på något om­råde, som bedrövade honom mycket (speciellt vissa kär­leksminnen). Då slöt han ögonen och strök sig långsamt - mycket långsamt - över ansiktet. Det var tecknet. Andra gång­er kände jag att jag stött på något mycket laddat och att min varseblivningsförmåga var mättad; det hände också att jag kände rädsla, en egendomlig rädsla som jag inte kan dechiffre­ra. El­ler förvirring. Jag frågade mig: "Vad gör jag egent­ligen här?". Och - utan att fin­na något svar - fick jag lust att springa därifrån. Det var då Pichon be­traktade mig med yt­terlig stränghet - såsom förargad över min svaghet - för att därefter snabbt skif­ta och mjukt klappa mig på ryggen. Hur som helst och oavsett om avbrottet i ett sam­tal initierats av mig eller av honom, så tog jag mig ett glas vin, han tände da­gens enda cigarett och följde mig sedan till lägenhetens dörr. Vi kom öve­rens om nästa samman­träffande och tog avsked med en om­famning, vilket dock inte hin­drade oss från att pra­ta ytterligare en stund ... och detta var de ögonblick när vi lös­ryckt (vilket jag tidigare omnämnt) kom in på teman, vilka vi med bandspelaren påslagen av olika orsaker ut­elämnat el­ler inte fördjupat oss i. Jag kan nu tillåta mig att avslöja: de rör­de sig alltid om döden.

Ytterligare något om vårt arbetssätt: beroende på Pichons fy­siska svårigheter, vilka gör hans röst svår att uppfatta (i vil­ket fall som helst svår att uppfånga på bandet) upprepade och sammanfattade jag - allt eftersom han besvarade mina frågor eller ställde frågor tillbaka - hans ord så pass troget som möj­ligt.

Klargöras bör också att Pichon, när vi kom in på vissa teman han tidigare skrivit om, använde sig av det materialet för att dels uppnå större tydlighet, dels undvika att ytterligare trötta ut sig.

När det bandinspelade materialet i sin helhet var nedskrivet och bearbetat av mig för att därigenom undvika de oklarheter, som är typiska för alla samtal (här rörde det sig mer om språ­ket än begreppen), läste jag texten för Pichon. Han kom då med idéer och kommentarer, samt föreslog även smärre änd­ringar. Jag arbetade vidare med tex­ten och fick så hans slut­liga godkännande.

Den förnyade läsning jag nu ikväll företar på egen hand vid korrekturläsningen väcker minnen (vissa som redan hade för­svunnit) och ger upphov till reflexioner, vilka kanske inte syf­tar till något annat än att dra fram i ljuset den täta samman­flätning oss två emellan som mina möten med Enrique Pichon-Rivière innebar. Jag sluter här en liten cirkel.

I. Familjen. De första åren.

Vicente Zito Lema: Ni har alltid hävdat att det finns ett myc­ket nära samband mellan Era teoretiska uppfattningar och det liv Ni har levt. Därför är det tvivelsutan på sin plats att börja våra samtal kring vansinne, psykisk hälsa, det konst­närliga skapandets problem och den så kallade ”patologiska konsten” från en mycket precis utgångspunkt: Er barndom.

Enrique Pichon-Rivière: Jag kan förbereda Er på att jag varit kringvävd av mycket märkliga händelser ... Jag föddes ex­empelvis i Genéve, vilket motiverar mitt djupa intresse för Le­nin och min önskan om att ha träf­fat honom. Lenin brukade leka med barnen på ett av stadens torg, vilket jag också sena­re som barn besökte ... Och härigenom genererades en förbin­delse, en längtan efter att få kunskap, som föregick min intellek­tuella – eller mer ideologiska – uppfattning.

Zito Lema: Vilka var Era föräldrar?

Pichon-Rivière: Bägge var från Frankrike: Alfonso Pichon och Josefina de la Rivière. Han påbörjade en militär bana på Sa­int-Cyr-akademin, men blev snart utsparkad för sina poli­tiska idéers skull och för sina kontakter med stadens borg­mästare, Herriot, en av de främsta socialis­tiska ledarna. Där­efter skickas han av sin familj till Manchester, där han stude­rar textilframställningsprocesser. Redan då umgicks han med tankar på att odla silkesmaskar. Hans plan var att starta en textilfabrik i norra England. På grund av detta har alltid vår långa resa, och att vi slutligen skulle komma att hamna i rena urskogen i Chaco (Argentina), varit ett mysterium för mig.

Zito Lema: Men Ni föds i Genéve ...

Pichon-Rivière: Ja, den 25 juni 1907. Men att jag föds där bör ses som en ren tillfällighet. Och jag kom till Argentina när jag var tre år gammal, vid själva Hundraårsfirandet (av Ar­gentinas tillblivelse/övers. anm.).

Från Genéve kommer jag endast ihåg en bil tydligt, en stor svart bil med ett signalhorn i form av en huggorm. Ibland åkte vi, mina föräldrar och syskon, i den. Därefter följde den långa pilgrimsfärden till andra si­dan havet; från den har jag bara förnimmelser, förnimmelser av en kontinuerlig stigande rörelse ... I Buenos Aires stannade vi bara ett kort slag, min far är där upptagen med olika slags förhandlingar och så reser vi genast till Chaco. Jag upprepar att jag aldrig förstod den verkliga or­saken till detta.

Väl i Chaco lyckas min far utverka mark från Staten, skatte­jord, och börjar sedan arbeta. Koncessionen var stipulerad för en viss tid och det var år fyllda av motgångar ... gräshoppor, översvämningar och regn fram tills att allt gick förlorat.

Zito Lema: Vad är det Er far börjar arbeta med?

Pichon-Rivière: Han planterar bomull, men misslyckas, som sagt, trots sitt slit. Naturen var inte hjälpsam mot honom. Det gick till och med så långt att en gräshoppssvärm åt upp taket på den bungalow vi bodde i. Och från en dag till nästa kom vi att bo under bar himmel. Jag glömmer aldrig det ögonblick när taket försvinner och min far utropar: ”Så vackert! Vilken blå himmel!”.

Zito Lema: Hur lång tid stannar Ni kvar i Chaco?

Pichon-Rivière: Ungefär fyra år; vi flyttade därifrån när jag var åtta år. På den tiden var det ett helt obefolkat territori­um.

Zito Lema: Vart flyttar Ni?

Pichon-Rivière: Till Corrientes. Och där envisas min far återigen med att arbeta med jorden, att plantera bomull och tobak, och återigen utan någon framgång. Det gick alltid illa för honom med alla hans sysselsätt­ningar.

Zito Lema: Hur många syskon hade Ni?

Pichon-Rivière: Vi var sex syskon, två flickor och fyra pojkar. Jag är den yngste. Men redan här uppenbarar sig den första konflikten: min far gifte sig med sin svägerska. Hans första fru dör alltså och han gifter sig med hennes syster. I det första äktenskapet föds fem barn och i det and­ra bara jag.

Zito Lema: Gav denna omständighet någonsin upphov till bråk?

Pichon-Rivière: Nej, men den fanns alltid närvarande som en skugga. Ständigt ”flöt” familjekonflikten omkring hos oss.

Zito Lema: När får Ni reda på denna realitet eller, som man brukar säga, ”familjehemlighet”?

Pichon-Rivière: Vid sex-sju års ålder. Fram tills dess trodde jag att vi alla hade samma far och samma mor.

Zito Lema: Hurdana var syskonen mot Er?

Pichon-Rivière: Mycket snälla, mycket tillgivna, det fanns mellan oss aldrig minsta skryt eller särskillnad - tvärtom; och kanske genom att vara minst ägnade de sig mycket åt mig.

Zito Lema: Hur skulle Ni vilja karaktärisera familjen?

Pichon-Rivière: I grund och botten stark, enad och med stor kampvilja. Den försökte omvandla verkligheten. Den accepte­rade aldrig passivt motgångar. Den ryggade inte tillbaka för motgångar.

Zito Lema: Huset, där man tillbringar sin barndom, brukar anses som betydelsefullt. Vilka minnen har Ni från denna första bungalow?

Pichon-Rivière: Det var en mycket enkel konstruktion, alltid extremt ren och mycket hemtrevlig. Men den var gjord helt i lera och halm och därför fanns risk för brand. Dessutom var vi exponerade för anfall under in­dianräder som ofta förekom på den tiden. Det rörde sig om guaraní-in­dianer, mycket kri­giska, och de gav sig på små byar och isolerade hus ute på landet.

Zito Lema: Tog sig dessa hot konkret form någon gång? Jag tänker på brand eller indiananfall mot Er familj.

Pichon-Rivière: Nej, och på sätt och vis var detta nästan värre i och med att fantasin förstorade upp faran och spännings­tillståndet var per­manent.

Nåväl, hotet från indianerna uppkom när de samlade ihop sig till räder; som individer var de mycket arbetsamma. Om man kunde språket var det inga större svårigheter att bekanta sig med dem.

Jag kan inte precisera omständigheterna, men jag glömmer inte att jag har varit tillsammans med dessa indianer, att jag känt dem, att vi har pratat ...

Zito Lema: Var det något speciellt som gjorde intryck på Er?

Pichon-Rivière: Deras sätt att hugga ned träd imponerade all­tid på mig. De tog omkull stora träd, quebracho-träd, med otrolig skicklighet.

Zito Lema: Jag kan föreställa mig att det i regionen förekom prat om all­varliga händelser eller blodiga legender med guaraní-indianerna som protagonister ...

Pichon-Rivière: Ja, och detta spädde naturligtvis på den kollektiva räds­lan. Det rörde sig alltid om händelser förk­nippade med bortrövade barn och våldtagna kvinnor.

Zito Lema: Med andra ord den klassiska exterioriseringen av en ras­fördom.

Pichon-Rivière: Det var alltså en situation, som förtjänade att kritiseras i all sin komplexa ”färgskala” av sociala band och relationer, vilka häng­de samman ... inte desto mindre var den påträngande och inverkande.

Zito Lema: Vad låg egentligen bakom detta? Vad beror fördo­mar i all­mänhet på?

Pichon-Rivière: Bakom en fördom finner man alltid avund. Och detta kan ha att göra med flit, skönhet, framtidsvisioner eller världssyn hos de människor som blir föremål för avvi­sandet.

Det kan finnas (och finns faktiskt) en ideologisk och religiös bakgrund, men kärnan i denna känsla utgörs av konkurrens, rivalitet samt – vill jag åter påpeka - i grunden avund.

Vad beträffar fantasierna om våldtäkter finns en projektion av egna önskningar till det yttre, till det främmande, till den ”andre”; och denne görs till sändebud från en förvandlad ”verklighet”.

Det finns en grupp bland männen, som anser att de har ägan­derätt till de kvinnor vilka traditionellt tillhört denna grupp; och de är emot att någon skulle vilja ta upp denna äganderätt till diskussion. Grunden till fördomen är därför även i detta fall rivalitet; det som exterioriseras är en uppfattning som är mer ekonomisk än sexuell.

Zito Lema: På vilket sätt upplevde Ni dessa händelser som tillskrevs guaraní-indianerna? Som legender eller sanna historier?

Pichon-Rivière: I detta fall är det svårt att precisera skill­naden. Även om jag tror att jag huvudsakligen uppfattade det som legender. Deras ”författare” hade när allt kommer om­kring redan försvunnit. Det fanns emellertid några personer i byn, vilka utpekades som avkomlingar till dessa (i vilket fall som helst förstulna) möten – jag vet inte om de varit av tvångskaraktär eller ej – mellan indianer och vita.

Zito Lema: Behandlade eller betraktade man dessa personer på något speciellt sätt?

Pichon-Rivière: Jag tror inte det fanns några tecken på avvi­sande gentemot dem. Dessutom var detta värdefullt som soci­al erfarenhet för mig; det är inte vanligt att man stöter på en grupp människor utan sto­ra olikheter.

I detta avseende hade min familj en mycket klar och öppen hållning. Min far i synnerhet kände speciell sympati för urin­vånarna. Redan i sin barndom hade han hyst starka fantasier förknippade med livet bland ”vildar”. Han drömde ofta om att leva i Afrika, kanske på grund av att han tyckte mycket om Rimbaud såväl beroende på dennes poesi som långa exil från den europeiska civilisationen. Allt detta inverkade på att han aldrig kände rädsla för indianerna och att han inte vidtog några speciella försiktighetsåtgärder ens på de långa resor han gjorde ensam till häst.

Zito Lema: Blev då resten av familjen utan skydd eller var Ni beredda på att försvara Er om det blev nödvändigt?

Pichon-Rivière: Naturligtvis var vi förberedda. Min far använ­de inte va­pen, men han hade flera hemma och när han gav sig iväg delade han ut dem till oss.

Zito Lema: Vart begav sig Er far?

Pichon-Rivière: Man skulle kunna säga att det var en resa till andra världar ... sådan var den känsla av frånvaro han väckte hos oss. Men i realiteten var det så att han varje månad genomförde en riktig expedi­tion in till samhället för att ta ut pengar att betala utgifter för produk­tion och hus. Vi tillbringade två eller tre ångestfyllda dagar i väntan på hans återkomst.

Zito Lema: Hade Er mor också ett vapen?

Pichon-Rivière: Alla hade det, även min mor. Jag var väl sju år då och jag kommer ihåg att min far gav mig en Winchester; jag hade lärt mig att hantera den mycket bra.

Det var ett vackert men livsfarligt område. Exempelvis var där många vilda djur som var livsfarliga. Speciellt bergslejon, som ibland var blod­törstiga. Och huggormar ... de värsta var boaormarna. Jag ser mig själv – nu på avstånd – och lägger märke till det sällsamma med min barn­dom.

Zito Lema: Löpte detta barn några allvarliga risker?

Pichon-Rivière: Någon direkt situation av typen attack? Nej. Men in­direkt fanns en viss fara. En natt upplevde jag panik när jag kände mig bländad av en pumas ögon. Samtidigt var jag på sätt och vis fascinerad.

Zito Lema: Puman är ett mycket vackert djur ...

Pichon-Rivière: Ja, men den kan också döda ...

Zito Lema: Flydde eller skrek Ni? Vad gjorde Ni?

Pichon-Rivière: Där improviserade jag ett beteende som jag senare skul­le komma att använda under likaledes kritiska omständigheter med psykiskt sjuka. Jag förhöll mig absolut stilla, utan att visa något ... och utan att göra eller försöka mig på minsta ansats till försvar eller anfall. Puman gav sig av ...

Allt jag upplevde den natten kom jag att återuppleva många år senare. Jag hade gått till Teatro Argentino i Buenos Aires där en pjäs spelades, vars största förtjänst låg i att den ut­gjorde ett inlägg mot krig. Det var en grupp anarkistiska skå­despelare som uppförde pjäsen. Plötsligt inva­derade polisen teatern; jag blev som paralyserad och rörde mig inte ... och polisen, som slog och arresterade urskillningslöst, lade inte märke till mig och ställde inte en enda fråga. Och jag kunde lämna teatern utan problem.

Jag tror aldrig att jag lika klart som nu varit så medveten om sam­bandet mellan dessa två situationer, som dessutom kom­pletteras med upplevelser från mentalsjukhuset.

En gång på Hospicio de las Mercedes blev jag plötsligt at­tackerad av en sjuk man beväpnad med kniv, och jag förhöll mig helt stilla, tittade stint på honom tills han släppte sitt va­pen som borrade sig ned med spetsen i marken ...

Och jag associerar till ett annat minne från min barndom, kanske därför att det har att göra med just det sätt min far hanterade alla slags risk­fyllda situationer på ... genom att vara såväl mycket närvarande, men samtidigt på sätt och vis på avstånd. Han provocerade aldrig någon; jag såg heller ald­rig någon provocera honom. Det fanns en stor respekt för ho­nom som person ... för ”fransmannen”, som han kallades. Jag kommer ihåg att på den tiden hade min far för vana att spän­na upp en metall­tråd mellan två träd och hänga upp alla sina kostymer där. Så gjorde han åtminstone en gång i månaden. Där fanns smokings, kavajer och alla slags kostymer ägnade för att klä upp sig och för besök ... och han lät dem hänga där fritt i solen i urskogen. Det föreföll som en ritual, en mässa, där han var officiant. I detta kunde jag se all hans längtan.

Zito Lema: Ett slags längtan efter sitt tidigare liv, en annan kultur ...

Pichon-Rivière: Ja, den känslan befriad från ”sötma” ... en lätt hänförel­se, men smärtsam. Min far led på sätt och vis i denna ritual som jag blev ett dolt vittne till ... delande hans sorg.

Zito Lema: För någon tid sedan läste jag en text där Ni analy­serade mänskligt beteende vid katastrofer. Jag ställer mig frågan – associatio­nen är uppenbar – om Ni som barn var med om någon händelse av det slaget?

Pichon-Rivière: Det är bra att Ni kopplar samman väsentliga situationer från min barndom med mina intellektuella intres­sen. Jo, jag var med om översvämningssituationer, där jag aktivt hjälpte till att evakuera översvämningsoffren och där­efter även med att placera ut dem, hitta uppgifter åt dem och få dem att spela fotboll som ett konkret sätt att lindra spän­ningen. Det var min första riktiga erfarenhet av kollektiv panik.

Många år senare - under perioden från april 1966 till maj 1967 - pub­licerade jag en serie artiklar i en Buenos Aires-tid­ning (Primera Plana); det var utkast till en ”vardagslivets psykologi”. Och det var med just den titeln, som en bok in­nehållande allt jag skrivit om temat, gavs ut sena­re, 1970. Ana Pampliega de Quiroga, som jag mest direkt samarbetade med då, tog också aktiv del i den uppgiften. Nåväl, en av de texter Ni re­fererar till tar upp psykologiska reaktioner inför olyckor; man kan, som jag nämnde, säga att återigen bidrar en erfarenhet jag varit med om under mina första år med ma­terial till en undersökning. Mysteriet, det oförutsedda, har fångat mig, och jag försöker dechiffrera det med de ”va­pen” jag skaffat som vuxen.

Jag hävdar i den analysen att kärnan i den attityd, som den katastrof­drabbade individen (subjektet) intar, utgörs av förändringsmotstånd. Förändring är nödvändig för att kunna ”svara” på en ny situation som uppstått - i det här läget inte på grund av samhället utan naturen; och detta sagt utan att förneka det ansvar samhället i sin helhet - och fram­förallt de ansvariga - må ha för att genom strukturella medel (grävning av diken, muddring av floder etc) eller åtminstone effektiva varnings- eller preventionsåtgärder undvika detta slags kata­strofer.

Den drabbade individen (subjektet) gör motstånd på alla sätt på grund av rädsla för den förändring som är på gång. Alla slags manövrer för att förhala eller till och med förhindra att man måste överge eller lämna - alltså evakuera - den plats man bor på, kommer att tillgripas. Det är i det läget den olycksdrabbade bör betraktas som jämförbar med en psy­kiskt sjuk eftersom han eller hon framvisar samtliga en paranoi­kers ka­raktäristika och beteenden.

Nåväl, vid översvämningar, liksom vid alla andra olyckor, uppträder paniken under den andra fas jag benämt ”effekt-fas”. Panik utgör den viktigaste emergenten vid detta slags händelser i och med att den kan förorsaka större konsekven­ser och allvarligare skador än den ur­sprungshändelse ur vil­ken den växer fram.

Panikens typiska – och farliga – drag är dess förmåga att smitta, vilket (som vår vardag lär oss) orsakat oändligt myc­ket elände beroende på de reaktioner som då utlöses: tumult, blind flykt och också mord, våldtäk­ter och annat slags ohäm­mat våld.

För att karaktärisera ”panik” skulle man kunna säga att den utgörs av en komplex enhet vars grundläggande element är: fruktan, bestörtning, rådlöshet samt förlust av kontroll och orientering.

Zito Lema: Om vi återvänder till Era minnen - var upplevde Ni dessa översvämningsscener?

Pichon-Rivière: I Florencia, i Santa Fé-delen av Chaco.

Zito Lema: Hurdant var Florencia?

Pichon-Rivière: Jag lämnade platsen och återvände aldrig ...

Zito Lema: Men Ni vet mycket väl att ingen kan avlägsna sig från barn­domen.

Pichon-Rivière: Det är sant och ännu mindre kan man göra så i min ålder. Florencia var något behagligt ... en röd jord ... en stor lagun ... och min far och jag ute på jakt och fiske i den största av tystnader ...

Och en stark sol. Vi badade i lagunen trots kajmanerna. Min far hade lärt oss ett sätt att göra dem orörliga genom att kila in en gren i deras mun och låsa fast käkarna. Jag gjorde det bara en gång, men det kändes som en evighet. Det var ett mycket speciellt liv, ett liv i naturen ... och även om vi flyttade flera gånger var det ändå till platser inom samma region ... och erfarenheter och minnen upprepar sig.

Zito Lema: Ni var en ny och främmande familj på denna plats; kände Ni någon gång att Ni blev annorlunda bemötta?

Pichon-Rivière: Jag lade aldrig märke till några sådana tec­ken, åt­minstone inte gentemot oss. Men jag kommer också ihåg att när jag var fem eller sex år gammal hörde jag för första gången ordet gringo riktat till någon. Jag tror det var till en italienare och ordet fick en komisk innebörd för mig.

Som barn fick jag tillnamnet ”den lille fransmannen”, men på ett kär­leksfullt sätt. Sant är att jag aldrig kände mig åsido­satt eller avvisad; inte heller kände jag mig överlägsen.

Vi var bara ytterligare en familj i området. Jag lärde mig tala guaraní perfekt; lärare var den person, som var min fars förs­te förman på odlingarna. Guaraní är ett mycket vackert språk och jag kommer fortfa­rande ihåg många ord och uttryck därifrån. Och det märkliga är att jag gick direkt över från franskan till guaraní: spanska lärde jag mig först när jag måste börja skolan. Då var jag till och med tvungen att ta några extralektioner.

Den övriga familjen hade inte heller några större svårigheter med det nya språket. Och även om vi talade franska vid mat­bordet, så sökte vi alltid ämnen som tillät oss alla att prata spanska tills vi slutligen be­härskade detta perfekt. Mina föräldrar lärde sig aldrig guaraní. Jag glömmer inte heller hur ett visst tema ofta kom upp hos oss vid den här tiden: kriget, det första världskriget. Jag såg mina föräldrar prata och lida. Samtidigt bestod våra lekar i att härma och fram­ställa detta krig, bygga barrikader och annat i samma stil.

Zito Lema: Fanns det någon legend i regionen som gjorde sär­skilt in­tryck på Er?

Pichon-Rivière: Jag kommer framförallt ihåg en legend som har med Iberá att göra, den vackra och enorma lagun som lig­ger mitt i Corrien­tes-provinsen och ganska nära den plats vi flyttat till. Det var en legend som fanns hos alla människor i regionen. Man berättade att i Iberá lev­de indianer av en speciell okänd ras. Och varje år förberedde man ut­flykter till lagunen; undan för undan förvandlades denna årliga utflykt till en ceremoni.

Trots mina böner fick jag aldrig lov av min familj att följa med. Hos mig efterlämnade detta en mycket märklig känsla, som senare kom att län­kas till fem av mina kamraters död. De var lika nyfikna som jag och bara lite äldre; från en av dessa resor återvände de aldrig. Men det före­kom alltid för­svinnanden under dessa färder till lagunen, en mycket far­lig plats på grund av träsken och att den var hemsökt av kaj­maner. När sommaren kom började folk från området med sina förberedelser och i dessa deltog också invånare från and­ra närbelägna platser. Utflyktsprojektet utgjorde en gemen­sam uppgift och alla kände till och pratade om färdens olika etapper.

Iberá var för oss en värld av magi ... det okända och också det kusliga. Vi kände oss attraherade av – men samtidigt miss­trogna inför – äventyrets närhet, som också innebar närhet till någon tragedi. Vid sin återkomst berättade folk om ex­peditionen och visade upp troféerna: skinn från utter och kaj­man. Och också från andra vilda djur.

Zito Lema: Vad heter den plats i Corrientes där Ni slår Er ned?

Pichon-Rivière: Där familjen definitivt slår sig ned är staden Goya, men dessförinnan bodde vi en tid i Bella Vista, också i Corrientes. Under den första färden var vi tvungna att korsa en flod och drunknade nästan. Ett kraftigt oväder grep tag i den lilla båt med segel som vi hade hyrt.

Zito Lema: Ni har berättat om den första bungalowen som gräshopporna åt upp taket på. Hurdana var familjens andra bostäder?

Pichon-Rivière: Aldrig lyxiga, men komfortabla. I vår familj led vi aldrig nöd, även om det var knappt. Vi hade det nöd­vändiga. Till sist började min far odla grönsaker nära Goya. Jag följde med honom på kärran från hus till hus och bjöd ut varor till folk. Jag har ett mycket tydligt minne av den här pojken som ropar: ”Pumpor, köp pumpor ... ”. Tills en dag nå­got helt annorlunda inträffar. Det var mycket tidigt på morgo­nen och vi stötte på en kvinna; hon berättade – kanske på grund av att hon uppfat­tade oss som främlingar – att hon hade en son, som studierna gick då­ligt för i Buenos Aires. Det går sedan en tid och kvinnans son kom till Goya under ferier­na och min far hjälpte honom med matematik och eng­elska ... För en tid övergick min far till att bli lärare och den uppgiften hade han med ytterligare några ynglingar. Det gick bra för hans första elev och det upplevde han som en stor triumf. Därefter kom han att an­ställas av olika handlare för att sköta bokföringen, vilket stabiliserade hans situation. Samtidigt gav min mor lektioner i franska och sång. Hon hade mycket bra röst och dirigerade kyrkans kör i Goya.

Zito Lema: Vilken är Er djupaste barndomsupplevelse?

Pichon-Rivière: Jag har aldrig kunna glömma när vi passe­rade Barcelo­na på väg till Buenos Aires, den dag när anarkis­ten Ferrer arkebu­serades. Jag kände stor rädsla för min fars skull; jag var rädd att man skulle få reda på hans åsikter och döda honom i och med att även om han inte var anarkist, så var det känt att han var radikal socialist, dess­utom inbiten sådan genom att ha varit sekreterare hos partiets högste ledare. Min mor visade också sitt stora kurage vid detta till­fälle.

Zito Lema: Hurdan var hon?

Pichon-Rivière: Hon var av medellängd med bruna, behagliga stora ögon, mycket elegant och gick aldrig in i rollen som fattig. Hon hade uppfostrats i en klosterskola. Det var under en period när Staten lade sig i kyrkans angelägenheter och min mor tog med sig alla nunnorna till en av sin familjs egen­domar. Det var en riskfylld handling. Hon hade alltid en stark karaktär och mod att kämpa mot allehanda svårigheter och fördomar.

Jag kommer ihåg att när jag återvände till Europa besökte jag den skolan och alla nunnorna kom fortfarande ihåg min mor.

Med motivet att sätta upp en teaterföreställning blev hon den första kvinnan att röka och bära långbyxor. Min mors svaghet var just teater. Hon reciterade Racine och Corneille ur minnet. Dessutom innehade hon mycket kämpaglöd och framå­tanda. Hon grundade folkskolor, La Escue­la Profesional och El Colegio Nacional ... allt detta i Goya och hon arbe­tade kontinuerligt.

Jag kommer också ihåg något mycket märkvärdigt vad gäller en speciell person. En söndag där borta i Goya lärde vi känna Hortensio Quijano, som senare skulle bli Peróns vice­president. Min mor och Quijanos hust­ru arrangerade konser­ter och Quijano spelade flöjt. Ett antal år senare kom jag i en allvarlig personlig konfliktsituation att vända mig till ho­nom för att be om råd.

Zito Lema: Kommer Ni ihåg någon av Era tidigaste drömmar?

Pichon-Rivière: Alla – utan undantag – hade att göra med in­dianer som låg i bakhåll.

Zito Lema: Hurdan var Ni som barn? Vad var det Ni tyckte om och hur var Ni som person?

Pichon-Rivière: Jag arbetade med min far på fälten; redan vid sex års ålder sådde jag ... Och jag var lugn, hade inga större konflikter, trots att jag led av den latenta risken för indianan­fall och den speciella familjesi­tuationen ... Och jag var mycket tystlåten och med ett oändligt stort in­tresse för äventyr och idrott.

Zito Lema: Älskade Era föräldrar varandra?

Pichon-Rivière: Djupt – och det märktes i allt. Dessutom var de mycket goda kamrater. Och sedan blev min far min kam­rat. Vi gav oss alltid ut tillsammans för att jaga eller fiska, men vi pratade mycket lite eller inte alls. Vi kunde dock båda två ana oss till vad den andre tänkte. Det var ett uppriktigt samförstånd, fyllt av känslor och ordlöst.

Zito Lema: Klandrade Er Mor Er far för de ekonomiska mot­gångarna och misslyckandena i arbetet?

Pichon-Rivière: Jag hörde aldrig minsta förebråelse och mitt intryck är att det aldrig förekom något sådant. Och detta trots att såväl min far som min mor hade en del pengar vid an­komsten till Argentina; och så förlorade de allt och, vad värre var, genom att arbeta.

Zito Lema: Var går Ni först i skolan?

Pichon-Rivière: I en folkskola i Chaco. Vi red dit, sex syskon på tre häs­tar, ett helt gäng. Vad som väckte störst uppmärk­samhet var vår kläd­sel. Jag exempelvis använde skor med spikar, som tillhört min storebror från den tid när han höll på med alpinism i Europa. Alla betraktade oss förundrat, de för­stod inte detta med mina skor ...

Zito Lema: Upplevde Ni som barn någon stor sorg?

Pichon-Rivière: Sorgen har följt mig livet igenom, kanske det är därför jag inte kommer ihåg någon speciell sorglig händel­se.

Zito Lema: Vad kommer sig sorgen av?

Pichon-Rivière: Under en första period i livet upplevde jag sorgen som något ständigt närvarande, något som hela tiden tyngde mig och utan att jag visste det verkliga skälet. Och sedan dess har jag inte gjort annat än att studera för att söka uppdaga något av mitt eget mysterium.

Zito Lema: Och nu har ni kunskap om Er sorg?

Pichon-Rivière: Tillräckligt för att förstå att den, trots alla mina an­strängningar, aldrig kommer att lämna mig. Denna tidiga sorg hade sitt ursprung i familjesituationen, i det som karaktäriserade min fars andra äktenskap, att jag var enda halvsyskon av sex syskon ... Först anade jag det; sedan fick jag veta orsaken.

Zito Lema: Men när aningarna gav plats för visshet – över­vanns då inte detta tillstånd av sorg?

Pichon-Rivière: Nej, det var redan för sent. Sorgen hade märkt mig för alltid ...

Och för att komplettera min barndomsbild vill jag säga att jag var fåor­dig och ouppmärksam, jag befann mig alltid någon annanstans ...

Zito Lema: Var?

Pichon-Rivière: I mina drömmar, i mina äventyr, i mina fanta­sier och kanske också i mina rädslor.

Zito Lema: Vilket var det egendomligaste av dessa äventyr?

Pichon-Rivière: Jag kommer ihåg att mittemot vår by fanns en ö dit tvätterskorna brukade bege sig. Och där var jag med om en mycket märklig sak. Vi upptäckte att en mycket be­märkt politiker i området brukade fara till ön för att söka ekot – sitt eko – från sin egen röst. Han ropade: ”Eko, eko, eko”, och väntade på svaret. En dag klättrade vi – vi var ett li­tet gäng smågrabbar – upp i några träd och gömde oss, och när mannen uppenbarade sig och återigen började ropa: ”Eko, eko, eko”, så svarade vi honom: ”Den hora som födde dig!” Där upplevde jag återigen tydligt vad panik är. Mannen blev stående alldeles stilla, bleknade och sprang sedan därifrån. Han återvände aldrig till ön. Det var en person som bar sombrero de canalete och hade båt; med den gjorde han utflyk­ter och sökte sitt eko.

Zito Lema: Finns det någon annan särskild händelse från Era barnaår?

Pichon-Rivière: Just nu kan jag inte komma ihåg någon ... ti­digt fick jag en stor passion för fotboll. Det är en mycket vacker sport och ur den upp­kommer en mängd olika konflik­ter. Med utgångspunkt i fotbollen har, som jag någon gång nämnt, upplevelser av gruppsituationernas opera­tiva ka­raktär (liksom andra driftsmässiga gruppaktiviteter jag del­tagit i ... vi bodde i små samhällen där ”gäng” eller ”band” na­turligt bildas) stannat kvar hos mig.

Zito Lema: Under flera år hade Ni kontakt med guaraní-kulturen. Vad uppfattar Ni som mest värdefullt i den?

Pichon-Rivière: Det är svårt att skilja ut något ur en enhet­lighet ... Det handlar om en mytisk värld med en tanke­uppfattning som i det väsent­liga är magisk; och det är uppen­bart att allt som hänger samman med döden värderas högt där. Samtidigt finns där en djup poesi som något underlig­gande i vardagshandlingar, myter och legender. Allt detta är mycket synligt i exempelvis guaraní-folkloren, som inte bara utgör ett av kulturens främsta element, utan också är något av det vackraste jag lärt känna i livet. Det finns en sång jag hörde som barn ... och som jag inte glömt; mycket sorgsen, fylld av poesi och däri - skulle jag nu också vilja tillägga – innesluts en typisk analytisk situation. Historien hand­lar om en fågel, El Carao,

” ... som med sin mor sjuk

gick för att söka bot”.

På sin färd hamnar fågeln på en landsortsdans och lär där känna ”unghönan”, en vacker fågel. Och i legenden sjungs det om hur de två fåglarna blev ihop, medan modern till El Carao led i sin ensamhet, vän­tande på den bot och hjälp som inte kommer. När dagen till slut gryr återvänder fågeln och finner sin mor död. Hon fick aldrig reda på sin sons gärningar, hans ”giftermål”. Uttryckt på annat sätt står vi här in­för ett per­fekt Oedipuskomplex, en klassisk triangulär situation med alla dess nyanser.

Zito Lema: Vilka andra element från denna kulturvärld gjor­de intryck på Er?

Pichon-Rivière: Mina iakttagelser av deras sätt att forma grupper ... ar­betet i deras samhällen och känslan för ordning kommer senare att in­verka i mina teorier.

Det är en primitiv ordning, men den har samtidigt mycket djupa rötter. Och även om man talade mycket om detta folks vilda sinnelag och drag­ning åt våld, så tror jag - vad det sist­nämnda beträffar - att detta var något man mer pratade om och fruktade än något som verkligen inträf­fade.

Det finns ett annat kuriöst faktum: Bibeln översätts till guaraní av någ­ra jesuitpräster och i området fanns en säll­sam vördnad inför denna Bi­bel. Jag har ett exemplar och jag kan försäkra att den ännu idag fram­kallar en märklig känsla ...

Ibland när jag tänker på det här området och dess seder är det svårt att föreställa sig mina föräldrars förmåga att anpas­sa sig till ett så an­norlunda sätt att leva. De var vuxna redan färdigformade människor; emellertid hade de en ”tänjbarhet” och förmåga att förstå andras gö­randen som är förvånande. Och i min verksamhet som psykoanalytiker kan jag ofta tän­ka på dem som ”handlingsförebilder” vad gäller att uppfånga det mest djupliggande i vardagslivet.

Min mor bör ha varit den som – på grund av sin natur och sina egenhe­ter – hade störst hinder att övervinna. Hon hade utbildats i en mycket exklusiv skola i Lyon och kom från en överklassfamilj. Trots detta (en viss forskande inflexibilitet) kunde såväl min mor som min far – och därav min förvåning – ständigt och under alla förhållanden locka fram det goda och undvika det dåliga hos de personer, som omgav dem. Deras stela moral störde inte vardagsrelationerna till omgiv­ningen; de hade en speciell känslighet och kunde ge sig av utan att störa, de kunde konsten att överlåta görandet åt and­ra. Vi blev emellertid aldrig utsatta för konf­liktsituationer; man betraktade min far som någon som var beredd att kämpa mot vadhelst han mötte, men därefter att också - om möjligt - reda ut det hela. Därför blev han respekterad av omgiv­ningen. De var mina lärare. Till och med i idrott. Jag glöm­mer inte att min far också var en duktig boxare och fäktare.

Zito Lema: Ni har berättat om Er barndom, men om Ni inte har något emot det skulle vi kunna vidga oss även till andra aspekter av Ert liv med be­toning på det ständiga sambandet mellan det som en människa är med om och vad hon tänker och tror.

Pichon-Rivière: Givetvis. Det här nära sambandet finns ... och i en kanske ännu mer utvidgad bemärkelse uppfattar jag att människor formas i en praxis, i en omvandlande aktivitet, i en dialektisk relation, en ömsesidigt modifierande kontakt med världen.

Zito Lema: Låt oss då övergå till Er tonårstid. Ni har nämnt att famil­jens väg var: från Paris till Genève, från Genève till Barcelona, från Barcelona till Buenos Aires, från Buenos Aires till Chaco ...

Pichon-Rivière: Ja, först till Chacos Santa Fé-område, däref­ter till Chacos landsbygd och slutligen flyttade vi till Corrien­tes.

Zito Lema: Till vilken ålder blev Ni kvar i Corrientes?

Pichon-Rivière: Tills jag gick ut (motsvarande) gymnasiet. Jag ”tog stu­denten” på Colegio Nacional som min mor grundat.

På den tiden var Corrientes en mycket politiserad provins. Det fanns två huvudpartier, det liberala partiet och själv­ständighetspartiet, mellan vilka det fanns stora motsätt­ningar. Man levde med våldet och speciellt i valtider. Situatio­nen blev då förfärlig ... Men jag var uppslukad av id­rotten: jag blev mästare i cykling, höll på med simning, fotboll, tennis ... Jag blev ungdomsmästare i boxning, i fjädervikt.

Zito Lema: Av de händelser Ni var med om – vilken uppfattar Ni som mest betydelsefull?

Pichon-Rivière: I den här åldern är man alltid ute på äventyr. Känne­tecknande för mina är att de nästan alltid hade att göra med el quilom­bo (bordellen). Bordellens dörrvakt hette Canoi, och han var också den som ”tog hand om flickorna”. På måndagarna hade de tillstånd att vara ute i samhället. Port­vakten körde dem runt i häst och vagn. När följet kom in till samhället stängde invånarna alla fönster. Detta orsakade ett förfärligt oväsen, men strax därpå kunde man höra andra små ljud ... från fönster som i smyg öppnades på glänt, skuld­medvetet, begärligt ...

Annorlunda uttryckt så manifesterades först ett avstånds­tagande; där­efter tittade alla familjer i smyg. Nyfikenheten övervägde ... de ville tit­ta på bordellens flickor.

Jag kommer ihåg att jag en eftermiddag var upptagen med ett prov i franska. Den, som administrerade det, var min mor ... hon var lärarinna i ämnet. Plötsligt uppmärksammade hon mig på ett ljud ... ljudet av vagnar som passerar. Jag låtsas inte om något utan säger till henne att ”det är en grupp flickor som arbetar för glädjen”. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag använde för ord, men detta var innebörden. Vad som är sant är dock att min mor, som alltid använde ett myc­ket vårdat språk, tydligt säger till mig - i det att hon höjer rösten: ”Nej, det är inte gläd­jens flickor, utan hororna från bordellen”.

Vi var ett gäng kamrater, som gjorde denne man, Canoi, till vår vän och han berättade för oss om allt som tilldrog sig på bordellen; så när vi bildade en fotbollsklubb blev dörrvakten dess förste ordförande. Klub­ben existerar fortfarande och he­ter Benjamín Matienzo.

Zito Lema: Vilken bild har Ni idag av denne tonåring?

Pichon-Rivière: Att det var en i grunden nyfiken person. Ex­empelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyss­na genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observatör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet.

Zito Lema: Existerar det någon hemlig ”ledstjärna” bakom våra hand­lingar?

Pichon-Rivière: I mitt fall drogs jag till idrotten, sedan till målning och därefter kom det som Ni säkerligen uppskattar mest: poesin. Jag var väl sexton-sjutton år gammal när jag började skriva mina första dikter. En av dessa, Connaissance de la mort, figurerar i prologen till en av mina böcker.

Je te salue

mon cher petit et vieux

cimetière da ma ville

où j'appris a jouer

avec les morts

C'est ici où j'ai voulu

me révéler le secret de

notre courte existence

á travers les ouvertures

d'anciens cercueils solitaires.

Jag hälsar dig

kära gamla stadskyrkogård

där jag lärde mig leka

med de döda.

Här ville jag

låta hemligheten

med vår korta tillvaro

uppenbaras

genom ensamma

gamla kistors sprickor.

(översättningen gjord från den spanska versionen/övers. anm.)

För några dagar sedan när jag gick igenom mina gamla förvarings­mappar hittade jag ett annat poem: Rencontre avec la femme noire.

Couchée dans une foret

verte et vierge

la femme noire dans ce temps

serre son coeur palpitan

entre ses jambes

rondes y charnues

atendant

le visiteur egaré

sortir de l'epaisseur

de sa nuit fantasmale.

Liggande i en

jungfrulig och grön

urskog

pressar den svarta kvinnan

sitt bultande hjärta

mellan

de runda och fylliga

låren

i väntan på

att den vilsegångne

besökaren

ska träda fram

ur hennes

fantomnatts

snårskog.

(översättningen gjord från den spanska versionen/övers. anm.)

Zito Lema: Vad stod poesin för hos Er?

Pichon-Rivière: Poesin var – och förblir – för mig en symbol för livet. Jag började skriva under stor hänryckning. Poesin grep mig emellertid in­nan jag ännu var instrumenterad för detta. Därför kom jag att förstöra nästan allt jag skrev; totalt har jag kvar fyra eller fem poem. Jag skriver inte längre po­esi, men jag är en hängiven läsare.

Även modelleringskonsten attraherade mig och jag inte bara produce­rade kritik och analyser av skapandets mekanismer; jag framställde också en omfattande mängd collage ... även om jag nu bara har två kvar i min ägo. Titlarna på dessa an­knyter på sätt och vis till vårt tema och hänger samman med andra aspekter, som alltid funnits med mig i livet: tangon och sorgen. Ett av collagen heter ”Sång till Discépolo” och det andra ”För att överleva, hoppet, bot för melankoliker” ...

Zito Lema: Ni älskar fortfarande poesin?

Pichon-Rivière: Med samma förundran som förr i tiden ...

Zito Lema: Det slår mig att denne tonåring, som skrev poem på franska i en landsbygdsregion 1924 - då ännu mer påver­kad av guaraní-kultu­ren än nu - , bör ha betraktats som en mycket märklig person.

Pichon-Rivière: Jag var mycket försiktig i vad jag skrev. Men det är sant att jag – trots vår stora anpassning till omgiv­ningen – upplevde alla de speciella motsättningar (varav vis­sa var mycket ångestfyllda) som, i viss utsträckning och bort­om ens egna önskningar, svarar mot mycket olika och till och med motsatta kulturella världar.

Och naturligtvis kom denna primitiva värld – i vilken mina djupaste skräckkänslor för indianräder hade sina rötter – att fånga mig med sin magiska uppfattning om universum. Ett universum styrt av skuld och där döden, smärtan och vansinnet formar den allmänna kontexten. Myc­ket av mitt vetenskapliga intresse och min forskning hänger samman med dessa primitiva strukturers internalisering.

Zito Lema: När lämnar Ni Goya? Varför?

Pichon-Riviére: Vid 18 års ålder beger jag mig till Rosario för att studera medicin. Knappt kommen dit hände det märkliga saker ... En fransman, som bodde på samma pensionat, berät­tar för mig att han från en dag till nästa är tvungen att ge sig iväg. Han ber mig mycket enträget att ersät­ta honom som ”lä­rare i goda manér” för flickorna på en bordell. Flickor­na var polskor och detta var mitt första arbete ...

De skilde sig mycket från dem som fanns på bordellen i Goya. Mycket råa till sättet ... mycket hårda. Alla bar glasögon i kedja och en av mina uppgifter bestod i att lära dem ta av sig kedja och glasögon korrekt ...

Zito Lema: Hur lång tid blir Ni kvar i Rosario?

Pichon-Riviére: Knappt sex månader. Jag hade börjat studera medicin, men insjuknar i lunginflammation. Jag drabbas av den i allvarlig form och möjligen då beroende på det liv jag levde.

Zito Lema: Vilket slags liv?

Pichon-Rivière: Mycket hektiskt, förfärligt. Smärtsamt bohem­aktigt, gränslöst ...

Zito Lema: Vad gör Ni då?

Pichon-Rivière: Jag återvänder till Goya. Min mor sköter om mig med stor kärlek. Och jag lyckas få ett tillfälligt arbete genom att läsa med två pojkar som ska börja på Colegio Na­cional. Det var på en estancia nära samhället och jag tog mig fram och åter dit till häst. Men när detta efter några månader var slut for jag till Buenos Aires.

Zito Lema: Var kommer Ni att bo där?

Pichon-Rivière: Här inträffat något mycket intressant ... man skulle kunna säga symboliskt. Jag hamnar på ett pensionat som hette La pen­sión del francés. Det låg i den byggnad där idag det argentinska fotbolls­förbundet håller hus.

Där lärde jag känna de märkligaste personer jag mött i livet och några av dem skulle bli mina bästa vänner. Den förste av dem var Roberto Arlt med vilken jag såg min första fot­bollsmatch i Buenos Aires. Arlt skulle senare återge detta i en av sina skrifter.

Zito Lema: Hur skulle Ni definiera Roberto Arlts person­lighet? Vad var det som mest drog Er uppmärksamhet till ho­nom?

Pichon-Rivière: Han var mycket tvär, mycket känslig, mycket god kam­rat och mycket begiven åt melankoli. En människa med mycket genuint beteende, utanför det vanliga, sällsynt. ”Ett ljus”, som en landsortsbo skulle uttrycka det. Och jag tror det var detta som mest drog uppmärk­samheten till sig. Att han var en upplyst ... och med all den poetiska laddning detta ord innehar. Också hans ”förmåga till arbete” förvånade mig. Trots hans tillbakadragna natur blev vi riktiga vänner.

På pensionatet bodde likaså författaren Conrado Nalé Roxlo och bröder­na Irazusta, los caudillos entrerrianos ... Men na­turligtvis inte bara des­sa personer. Där fanns alla slags män­niskor. Jag kommer ihåg en fransman som varit med i kriget, en mycket tröstlös varelse. På den tiden var det vanligt i Eu­ropa att soldaterna hade en ”krigsgudmor” (madrina de guer­ra; ett slags kvinnliga brevvänner, som skulle hålla uppe moralen hos de soldater som låg ute i fält/övers. anm.) och av en tillfällighet var denne mans ”gudmor” en kusin till mig och bodde – likt resten av vår släkt - i Frankrike.

På det här pensionatet cirkulerade många knepiga personer med svåra bakgrundshistorier och när det spanska inbördes­kriget bröt ut for några av dem dit. Även jag ville ge mig iväg, men min mor får reda på det och säger att hon tar livet av sig i så fall ... och då stannade jag. Men jag var med i ”Kom­mittén för hjälp till det republikanska Spanien”. Jag utnämn­des till sekreterare, vi arbetade dag och natt. Den första ambu­lans, som skickades till den republikanska sidan, var en frukt av Kom­mitténs arbete: det var några busschaufförer som skänkte pengar till den.

Zito Lema: Varför beslutar Ni Er för att studera medicin?

Pichon-Rivière: Det jag sökte var psykiatrin ... Dessutom vill jag klargö­ra att jag aldrig föreställde mig läkarvetenskapen som en avgränsad verksamhet – och inte heller intresserade den mig som sådan – , utan jag såg och upplevde den som en helhet.

Zito Lema: Vad var det Ni sökte i psykiatrin?

Pichon-Rivière: Jag ville förstå sorgens mysterium.

Zito Lema: Ni kunde ha fortsatt med poesin ...

Pichon-Rivière: Jag övergav aldrig poesin. Lautréamonts och Rimbauds inverkan på mitt tänkande är något permanent alltsedan jag läste dem.

Zito Lema: Men Ni lade betoningen på och valde veten­skapens metod som väg till den mänskliga och kritiska kun­skapen. Poesins väg är an­norlunda.

Pichon-Rivière: Jag svarar Er med förbehållet hos den som befinner sig vid det definitiva slutet. Idag finns hos mig – och mer än denna passion – ett behov av att kasta ljus över mina handlingar. Det enda jag är säker på att jag inte misstagit mig om är det som jag kanske alltför mycket upprepat: mitt sökande har rört kunskap om människan ... och där inom, men mer begränsat, kunskap om sorgen. Jag anar att där finns grunden till alla enskilda beteenden.

Dessutom utgör inte vetenskapen och konsten motsatser. De är två vägar som – om de beträds utan fruktan, med nöd­vändigt djup, hängi­venhet och törst efter äventyr – för oss in i samma mysterium.

På samma sätt som jag levde i två världar, två kulturer som jag sökte integrera, har jag strävat efter att åstadkomma en syntes utifrån den gemensamma nämnare som utgörs av drömmar och magiskt tänkande, mellan konsten och psykia­trin.

Zito Lema: Låt oss återvända till Er studentperiod.

Pichon-Rivière: Jag gjorde också försök att studera antropolo­gi ... Jag tror att detta utgjorde mitt tidigaste vetenskapliga intresse. Det fascine­rade mig att undersöka platser där det utkämpats slag. Jag grävde, sök­te rester efter strider och i synnerhet sådana som Berén de Astrade del­tagit i. Hans livs­historia intresserade mig (det sades att han tagit skinnet från sin egen rygg för att tillverka en manea åt Rosas/karisma­tisk argentinsk ledare under 1800-talet/övers. anm.). Jag upptäck­te till och med en liten kyrkogård där veteraner från kriget mot Paraguay låg begravda.

Om jag nu måste prata om mig själv som student får jag erkänna att jag, utifrån klassisk synvinkel, var en dålig uni­versitetsstuderande i och med att jag infann mig till proven endast när jag inom mig var säker på att det skulle gå bra.

Därför blev jag färdig läkare först tre år senare än den tid det normalt tar. Sökandet efter säkerhet ... Men jag hade redan påbörjat min psykia­triska verksamhet.

Jag måste också erkänna att jag hade flera problem med lä­rarna när det gäller undervisningsmetoderna. Och det är att materialet vi handskades med var fullständigt skilt från vad jag önskade, nämligen att bota. All undervisning var kring lik. Det fanns med andra ord en fundamental motsättning där; ett – kanske omedvetet – val av döden. Våra förberedel­ser rörde sig om de döda; inte om de levande. Och denna motsättning – en undervisning kring lik för att kunna möta livets pro­blem – försvinner sedan inte under hela medicinar­tiden. Det är mycket tråkigt att denna situation fortfarande – i stor utsträckning – är förhärskande.

Och även detta har en historia. Jag drar mig till minnes att Freud – under den tid han studerade medicin i Wien – förbjöds att dissekera på grund av sin religion ... en form av det dåvarande samhällets – och auktoriteternas – fördomar riktade mot judar. Och saker och ting ut­vecklades på så sätt att han mitt i sin karriär började intressera sig för hjärnans patologiska anatomi och mycket tidigt kom att göra upptäck­ter på det området. Enligt mitt förmenande hänger detta samman med hans rebelliskhet gentemot de rasistiska påbud han fick utstå.

Zito Lema: Hur var undervisningen i psykiatri i vårt land under Er tid som student?

Pichon-Rivière: Mycket bristfällig. I vilket fall som helst hade jag redan innan inträdet på fakulteten inlett mina studier i psykiatri. Då givetvis som autodidakt. Och vid den tidpunkt då psykiatrin ”officiellt” blir del av min yrkesverksamhet hade jag redan en ganska solid grund att stå på. Det här var något som möjliggjorde att jag – parallellt med avläg­gandet av examen i psykiatri – kunde ta åtta betyg i andra ämnen. Jag förde exempelvis fram psykologiska aspekter på astma el­ler högt blod­tryck och analyserade detta. Och mer än själva händelsen att få examen godkänd var (ovannämnda aspekter/övers. anm.) till nytta i och med att de bidrog till att patienten kunde betraktas utifrån två synvinklar: den fysiska och den psykiska.

Där kom – nu definitivt – klyvningen eller åtskiljandet av psyke och kropp att brytas. Jag förstod med andra ord att allt det, som genom komplicerade omedvetna mekanismer ut­trycks i form av sjukdom, utgör ekvivalenter till en patologisk struktur hemmahörande inom ett annat område.

Zito Lema: Ni har tidigare nämnt att Ni i psykiatrin sökte det medel genom vilket sorgens mysterium kunde förstås. Eller, uttryckt på annat sätt, att Ni föresatte Er att i enlighet med Er teori få kunskap om hur vansinnet uppkommer.

Pichon-Rivière: Jag gick på jakt efter ”de vansinnigas sten”.

Zito Lema: Och Ni fann samma blomma som Bosch ... ?

Pichon-Rivière: Så skulle man kunna uttrycka det i den me­ningen att kunskap om vansinnet bidrar till att skingra de fördomar som finns däromkring ... och vilka är lika skadliga som själva sjukdomen. Och det är detta, som utgör den verkliga innebörden i Boschs målning ””Utdra­gande av vansinnets sten”, där han visar hur det som dragits ut ur den sinnessjukes huvud inte är en sten - utan en blomma.

Mina studier och yrkeserfarenheter gjorde det möjligt för mig att verkligen få kunskap om att de vansinniga inte var någon ond sten, utan mycket lidande varelser – marginaliserade av samhället – som det alltid är möjligt och nödvändigt att hjälpa till bot. Och finns det kanske någon större utmaning är den uppgiften?

Zito Lema: Var inleder Ni Er psykiatriska verksamhet?

Pichon-Riviére: På en asyl för oligofreniker nära Luján. El Asilo de Tor­res. Och en av mina första uppgifter blev att sätta ihop ett fotbollslag med patienter.

Torres var en liten inrättning där det inte fanns läkare. Jag var på så sätt tvungen att inta den rollen och kom därför att utöva ”totalmedicin” ... dock utan att bortse från fotbollslaget, vilket var en prioriterad uppgift. Och faktum är att vi alltid vann.

Zito Lema: Fanns det någon determinerande målsättning?

Pichon-Rivière: Vår strategi. Den var följande: att alltid, alla till­sammans, följa bollen ... utom jag som placerade mig nära motståndar­målet för att göra mål. Allt gick bra tills en spela­re från motståndarnas lag en dag fick ett klaustrofobiskt ångestanfall beroende på att mina spelare flera gånger om­slöt honom så tätt att han inte fick andrum. Och där tog mat­chen och fotbollen slut - åtminstone för en tid ...

Zito Lema: Vilka var Era andra yrkeserfarenheter?

Pichon-Rivière: Jag undersökte sexualproblemet hos mentalt retarde­rade samt denna sjukdoms klassiska former, varvid jag kom fram till vid för denna tid överraskande resultat. Jag lyckas fastställa att sextio procent av de intagna – som var totalt 3.500 – hade en speciell retarda­tion, som inte var rela­terad till organiska skador, utan produkt av känslomässigt försenad utveckling.

I motsats till de oligofrena benämnde jag dessa känslomäs­siga förse­ningar oligotymier, vilka hade sitt ursprung i nervö­sa störningar.

Den här upptäckten fick mig att inse vikten av att genomföra ett studi­um av de oligofrena, som skulle söka utröna alla sär­skiljande tecken och med en tydlig specificering av ologitymi­erna såsom uppkomna ur stör­ningar i de känslomässiga för­bindelserna; oligotymikerna var tillgäng­liga för uppfostran (inte ”återuppfostran” i och med att de i realiteten inte fått någon uppfostran) och för detta behövde man finna en relevant terapi. Med andra ord handlade det om att ta itu med lärande- och kommunikationsproblem.

Jag noterade också att de former oligotymierna brukar anta är multipla, men att det finns en mycket viktig särskiljande aspekt: det handlar om ”behändiga” välformade barn hos vil­ka det psykiska ”maskineriet” inte fungerar korrekt. Oligo­frenikerna däremot har fysiska stigmata, vilka man direkt kan observera.

Zito Lema: Vilket är det specifika problemet hos de som lider av dessa känslomässigt betingade störningar?

Pichon-Rivière: Det finns inget specifikt problem. Snarare finns det hin­der för läroprocessen, vilken alltid är i spiral ... sker i spiralform.

Zito Lema: Vilka lärdomar drar Ni utifrån Er första direkt­kontakt med psykiskt sjuka?

Pichon-Rivière: Jag upptäcker att man helt enkelt stänger in och döljer dem, men att det inte finns någon metodisk be­handling. Jag lär alltså känna en helt och hållet negativ situa­tion där jag ställs inför det tvingande behovet att skapa eftersom det inte finns någonting.

Jag söker alltså genom tidsfördriv uppnå re-socialisering. Det är ur det­ta som frågan om idrott och fotbollslaget - som dy­namisk gruppterapi – dyker upp.

Zito Lema: Vad är det mer än fotbollen och arbetet på asylen som in­tresserar Er under denna tid?

Pichon-Riviére: Att skriva konstkritik – och nu i mer organisk form – som jag publicerar i tidskriften Nervio. Men denna och andra aktiviteter var vid den tiden sekundära för mig. Det som intresserade mig mest var att arbeta på fotbollslagets strategi.

Zito Lema: Vilka politiska idéer hade Ni?

Pichon-Rivière: Socialistiska. Jag är en av Socialistpartiets grundare i Goya. Och jag blev deputeradekandidat för partiet; vi fick åtta röster. Här finns också en säregenhet; partiet grundades på den bordell där Canoí arbetade. Madame var ledare för det Konservativa Partiet, men hon lät oss fortsätta. Hon sade: ”Det där är sådant som pojkar håller på med ... ”.

Det märkligaste inträffar när jag ska bege mig till Buenos Aires. Min mor hade kommit för att vinka av mig i hamnen och plötsligt uppen­barar sig Madame, helt klädd i rött, och ger mig en översvallande av­skedshälsning ... Min mor förstod inte vad som hände ... Det är uppen­bart att jag i mitt liv all­tid haft en koppling till los quilombos (bordeller­na). De utgjor­de en konstant ... alltid inträffade någon händelse som hade med dem att göra.

... Och nu drar jag mig till minnes om flickorna från bor­dellen i Rosario ... att förutom uppförande måste jag lära dem tio franska ord, givetvis de mest nödvändiga för deras arbete. Det var en lyxig bordell; den som styrde den kallades Mada­me Safo.

Zito Lema: När Ni flyttar till Buenos Aires – är Ni politiskt aktiv för so­cialismen?

Pichon-Rivière: Nej, i praktiken kanaliseras min aktivitet till kommittén för hjälp åt de (spanska) republikanerna.

Zito Lema: Vilka anser Ni vara Era maestros? Och då i be­greppets äldsta mening; alltså ”den som visar oss den rätta vägen”.

Pichon-Rivière: Under min tonårstid i synnerhet mina föräld­rar och rek­torn för Colegio Nacional i Goya som jag kommer ihåg väl. Han var den som förde mig in i litteraturen, han öppnade litteraturens värld inför mina ögon. Och därefter - i Buenos Aires – Roberto Arlt och också Nalé Roxlo; de var äld­re än jag, och de var inte bara mina vänner utan också mina läromästare. I synnerhet Roberto Arlt; han var prototypen för en läromästare.

Zito Lema: Varför?

Pichon-Riviére: Därför att vi ständigt var tillsammans; alla hans hand­lingar, det han sade, tycktes på ett mycket naturligt sätt vara ägnat att undervisa mig. Han gick ofta ut med mig och vi pratade om litteratur, huvudsakligen om rysk li­tteratur; och han berättade för mig om sina projekt, sina äventyr ... och han undervisade mig om livet, om livet på all­var.

Zito Lema: Hur skulle Ni definiera denna skapande persons litterära verk?

Pichon-Rivière: Som det upphöjda verket av en mycket ly­sande, mycket klar och inte alls alienerad människa. Jag tillbringade ibland hela nät­ter med att bara betrakta honom när han skrev; det var ett nöje att se något, komponerat inom en harmonisk helhet, uppstå.

Jag tror också att hans lust mest stod till teatern och han äg­nade sig mest åt den. Han hade en extraordinär förmåga att ”flytta på pjäserna” ... han förmedlade till andra känslan av att stå inför en leda­re. En verklig ledare på varje nivå.

Vad beträffar Arlts romaner tycker jag att Los siete locos (De sju gal­ningarna) är hans viktigaste verk. Vansinnet finns där ... och om Arlt bar ett övergående vansinne inom sig, lyc­kades han – som den verklige konstnär han var – plocka fram det ur sig och förflytta det till romanfi­gurerna och verket i sin helhet.

II. Lautréamont. Det kusliga

Zito Lema: Av de böcker Ni läste i Er ungdom – vilken gjorde mest in­tryck på Er?

Pichon-Rivière: Jag hittade den häromdagen; jag var rädd att den gått förlorad. Det är ”Maldorors sånger” av greve de Laut­réamont. Exempla­ret kommer från den andra utgåvan, återger originalillustrationerna och innehåller ett faksi­milbrev av Isidoro Ducasse (dvs Lautréamont/övers.anm.). Den gavs ut 1890.

Zito Lema: Jag känner till några av Era verk om Lautréa­mont. Jag vet också att Ni har ägnat många år åt undersök­ningar kring denne poets liv samt åt att analysera hans bete­ende och verk. Vad jag emellertid skulle vilja veta mer om nu är Era intryck efter den första läsningen av ”Sångerna ... ”.

Pichon-Riviére: Jag fick två intryck. Poetens magiska tänkande var det ena. Det andra var den historiska närheten till Rio de la Plata och Montevideos belägring.

Zito Lema: Kommer Ni ihåg någon annan konstnär som vid den tiden påverkade Er speciellt?

Pichon-Rivière: Rimbaud och Chaplin. Och från den sistnämn­de speci­ellt ”Moderna tider”; där stiger vår epok - såväl föregripen som blottad - fram helt och hållet. Den fram­står som resultatet av en vision.

Rimbaud har alltid intresserat mig mycket på samma sätt som han ti­digare intresserade min far. Jag tror man kan kon­statera vissa likheter mellan Rimbaud och Lautréamont inte bara när det gäller deras verk, utan också deras liv. Båda skriver när de är mycket unga, de är samtida; Lautréamont föddes knappt fyra år tidigare och deras död är likartad. Det öde Rimbaud väljer innebär i praktiken självmord; och man kan även betrakta Lautréamonts slut som självmord. Bägge hade varit upp­slukade av lidandet, äventyret och de ”avlägsna himlarna”. Den ene av Afrika; den andre av Río de la Plata ...

Zito Lema: Och Ni nyanländ till Buenos Aires – vilka händel­ser är det som mest väcker Er uppmärksamhet där?

Pichon-Riviére: Den politiska kampen.

Zito Lema: Varför deltar inte Ni? Ni hade ju redan varit med om att grunda Goyas socialistparti!

Pichon-Rivière: I grund och botten har det att göra med famil­jens påver­kan. Min far tycker som jag, men min mor påverkar mig med sina böner att inte delta i den politiska kampen – precis som när det gällde att inte fara till Spanien.

Jag tyckte inte om det. Men jag brydde mig om vad hon tyckte av om­tanke om henne och kanske speciellt på grund av vet­skapen om att jag var hennes enda barn.

Zito Lema: Upprepas under dessa år någon dröm från Er barndom?

Pichon-Rivière: Drömmarna har förändrats. Om väl temat må vara det­samma – och notera här det singulära! – så är essen­sen annorlunda.

Zito Lema: Vad består denna skillnad i?

Pichon-Rivière: Det kusliga – med allt vad det innebär – fram­träder redan i mina barndomsdrömmar. Det är ett grundläg­gande nytt ele­ment. Mina första barndomsdrömmar återspeg­lar den situation jag lev­de i; de var direkta och hade med om­givningen, händelser och realiteter att göra. De ligger så djupt att de kvarlämnat sina spår ... sedan kommer de tillba­ka i andra situationer under min ungdom, men då som ram eller miljö genom vilket det kusliga manifesteras i mig.

Zito Lema: I Ert verk har Ni karaktäriserat ”det kusliga” som en känsla av negativ karaktär.

Pichon-Rivière: Ja, och ”det fantastiska” är dess antites. Det är två känslor som dynamiskt hänger nära samman. Och den ena utgör den andras upphävande. Eller om man uttrycker det på ett annat sätt ... när man domineras av det kusliga och lyckas upphäva detta ångestfyllda och smärtsamma tillstånd dyker det fantastiska upp i form av ett lugn. Det är också där­för jag relaterat det lugn, som framträder efter en andlig kris, till den mystiska extasen.

Zito Lema: Kan Ni definiera ”det kusliga”?

Pichon-Rivière: Ni har kännedom om att jag ägnat intensiva studier åt denna känsla, speciellt i analysen av Lautréamont, hans liv och verk. Jag utgick från en studie av Freud 1915 om ”det kusliga”; enligt min uppfattning är den ett av de värde­fullaste bidragen till konstens psyko­logi.

Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeel­ser ... det handlar up­penbarligen om en mycket komplex känsla, fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fan­tiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan betraktas som paradoxal: myc­ket av det som i det verkliga livet framstår som kus­ligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att fram­ställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen.

Zito Lema: Och det som Ni uppfattar som ”det kusligas” anti­tes, det vill säga ”det fantastiska” - kan det karaktäriseras i objektiv form?

Pichon-Rivière: Jag skulle säga att ”det fantastiska” utgör en grad av skönhet ... en hög grad.

Zito Lema: Men skönhetens begrepp är i hög grad föränder­ligt och temporärt ... och har med andra kulturella element att göra ... Vad är det Ni uppfattar som skönhet i Er ka­raktärisering av ”det fantastiska”?

Pichon-Rivière: Jag utgår från en distinktion mellan skönhe­ten – eller det vackra – och det vackras teknik. Det vackras teknik skulle vara att ”trolla bort” det kusliga från vadhelst tema det må röra sig om. Allt framträder då som lättare, mindre tyngande och mer subtilt. Det vackra i sin tur kan de­finieras så som Isidoro Ducasse gjorde: ”Vacker som det till­fälliga mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operations­bord”.

Zito Lema: Skönheten som Ni uppfattar den – kan den också återfinnas i det kusliga?

Pichon-Rivière: Där - i det kusliga - befinner sig ”kontra-skönheten”. Det vill säga att det kusligas ”ytterhölje” omvand­las till något fantastiskt, men det kusliga finns där under. I det kusligas skrymslen gömmer sig - levande - skönheten.

Zito Lema: Denna det kusligas känsla, som Ni upptäckt och grundligt analyserat i ”Maldorors sånger” ... och man också kan återfinna hos andra poeter, uppfattade som ”fördömda”, samt i vissa litterära verk av ren fantasikaraktär i stil med Hoffmans berättelser, Lovecraft, Poe eller i Lewis Carrolls Alice ... kan den observeras lika tydligt inom den form­bildande konsten?

Pichon-Rivière: Freud talar om Das Unheimliche, ett begrepp som det är svårt att finna en fullständig motsvarighet till på spanska, något som tydligt understrukits. Vi har valt lo si­niestro (det kusliga), vilket möj­ligen bär med sig den bredaste och mest förståeliga av de olika nyanser som (det tyska) ori­ginalspråkets begrepp inrymmer. Men vi kan också lägga till andra betydelser som ”förfärlig”, ”skrämmande”, ”grym” etc.

Ni förde i Er fråga in om det är möjligt att tydligt observera det kusliga inom den formbildande konsten. Jag tror att Pi­casso är den konstnär, vars tavlor under vårt århundrade framkallar den mycket tydliga nyans av det kusliga som ut­görs av ”det skrämmande”. Han uppnår detta genom den komplexa stympning han får fram i den målade bilden. En stympning som dock inte saknar enhetlighet ... något som gjort det möj­ligt för honom att undvika vansinnet.

Vad beträffar vårt lands konstnärer menar jag att andra ny­anser av det kusliga tydligt kan observeras i vissa verk av Juan Batlle Planas, i syn­nerhet i hans Radiografías paranoi­cas och i mer generell form i Raquel Forners och Aizenbergs produktion samt i de senaste verken av Badíi.

Det kusliga är dock inte något dominerande kännetecken för vår kultur. Det är det däremot i den spanska kulturen; jag skulle till och med vilja säga att det kusliga där direkt söker sig mot döden. Och det är mycket synligt inom konsten när det gäller Goya, Dalí, Valle Inclán etc. Och även inom idrotten och de folkliga nöjena ... till den grad att tjurfäkt­ningen, en till sin essens spansk folklig aktivitet, utgör en typisk dödsce­remoni.

Vid analys av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begrep­pets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka denna känsla kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introduce­rade tekniken och då fram­förallt i filmen "De 39 stegen" .

Också Freud har understrukit att det finns konstnärer som använder sig av olika medel för att antyda och, slutligen, ne­gera det kusligas framträdande.

Ett av dessa medel är att undvika identifikation mellan lä­saren och den fiktiva person, som ställs inför situationer för­mögna att framkalla känslan av det kusliga. Det finns ett av­siktligt ”uppsåt” att förhindra fullständig identifikation; åskådaren bör befinna sig på avstånd, det som händer påver­kar inte honom eller henne.

Zito Lema: Ett annat medel för att undvika att det kusliga helt bryter fram är humorn.

Pichon-Rivière: Så är det. Freud säger att till och med en ”verklig” up­penbarelse – som i Oscar Wildes novell ”Spöket på Canterville” - inte lyckas uppväcka skräck eftersom Wilde för­löjligar vålnaden. Komiska situationer uppstår och dessa fun­gerar som barriär.

Och utgående från Lautréamont kan vi ännu tydligare ur­skilja en an­nan typ av humor som bekämpar det kusliga. Det är den svarta hu­morn, vilken Breton blottlade helt och som är mycket typisk för den sur­realistiska konstuppfattningen.

Zito Lema: Vilken skulle den svarta humorns främsta funk­tion vara?

Pichon-Rivière: För den person, som praktiserar svart humor, kan den­na i sina olika former möjliggöra uppnåendet av en viss jämvikt. Hos den som hör eller tar emot den kan effekten bli motsatt. Därför är de svarta skämten i regel seguidillas (egentligen ett slags spansk folkmelo­di eller folkdans); någon säger något med svart humor i och den andre ger svar på tal. Ingen vill ju bli kvar med den negativa laddningen; ingen ac­cepterar att vara ”slutförvarare” av den svarta humorns olus­tiga eller kusliga innehåll.

Zito Lema: Anser Ni det vara nödvändigt att en konstnär upp­väcker känslan av det kusliga i någon av dess nyanser?

Pichon-Rivière: Om det handlar om en sökt effekt är den vare sig nyttig eller av värde. Det skulle bli bländverk ... det skulle föreställa kusligt, men inte vara det.

Med andra ord är det kusliga vare sig något positivt – eller nödvändigt – eller något negativt i en konstnärs verk; i den mån det är ett naturligt uttryck för den skapande personen bör det godtas.

Zito Lema: Varför framträder det kusliga som ett nytt ele­ment i Era ungdomsdrömmar, men med samband till rädslor från barndomen – som i Ert fall indianräder? Är detta sam­band vanligt?

Pichon-Rivière: Jag tror att det är ett vanligt förekommande samband. I drömmarna åtminstone framträder det kusliga vanligtvis relaterat till barndomsupplevelser. Orsaken härtill är att initialeffekten är så in­tensiv under barndomen att den trängs bort. Och från det ögonblicket sätter upplevelsen spår och omvandlas i realiteten till det kusliga när den – nästan obevekligt – åter dyker upp i ungdomen. Så var det i mitt fall.

Zito Lema: Upplever man under barndomen företrädesvis traumatiska ångestfyllda saker som är typiska för det kus­liga?

Pichon-Rivière: Ja. Som under ingen annan period i livet finns där kus­liga erfarenheter – eller åtminstone upplevs de så (konsekvenserna blir likadana).

Zito Lema: Med osedvanlig nit har Ni studerat denna känsla. Varför? Och varför relaterat speciellt till greve de Lautréa­monts liv och verk?

Pichon-Riviére: Det här blir ett komplext svar. Jag skulle primärt vilja säga att – liksom vid andra undersökningar – var det för att dra fram mina egna rädslor ur mig själv ... den rädsla som exempelvis har hind­rat mig från att åtminstone hittillsdags och i fullständigt skick publice­ra min bok om Lautréamont. Den utgör ett verk jag lade sista handen vid 1946; jag betraktar den som det viktigaste jag skrivit i livet. Till denna min attityd tror jag också att den legend, som vilar över Isidoro Ducasse och de tragiska konsekvenserna av varje slags närmande till hans person eller poesi, har spelat in.

Zito Lema: Ni hade redan läst Lautréamont under Er tonårstid. Finns det dock något speciellt man kan ta som ut­gångspunkt för Ert beslut att undersöka och analysera Isido­ro Ducasse och hans ”Sånger”?

Pichon-Rivière: Den där utgångspunkten existerar. Det inträf­far när jag arbetar på Hospicio de las Mercedes och där lär känna en patient: den uruguayanske poeten Eduardo Montag­ne.

Montagne var intagen för en djup depression och detta möte var avgö­rande. Vårt samtal orienterades direkt i riktning mot Lautréamont genom att likartade erfarenheter i våra liv lett till en intensiv identi­fikation med el Conde. Vår vänskap tog abrupt slut när Montagne be­gick självmord.

Under intryck av denna händelse, som förstärkte den ”svarta legenden” om Lautréamont, fokuserades (vilket jag tidigare nämnt) mina an­strängningar att söka upphäva det kusliga genom att upptäcka ”Sånger­nas” dolda nycklar. Och jag gick till väga genom att analysera dem som rörde det sig om ett material, vilket gradvis växt fram under analys-ses­sioner ... som Ducasses inre världs krönika.

Mitt arbete konkretiserades inledningsvis i en serie föreläs­ningar, som jag gav i Uruguay 1946, hundraårsjubileum för poetens födelse. Urugu­ays regering hade bjudit in mig. Dessa föreläsningar utgör dessutom grunden för min bok om Laut­réamont.

Zito Lema: Vilken är drivkraften bakom Er passion – förutom Er så dju­pa identifikation med denne poet?

Pichon-Rivière: Kanske hänger det samman med mycket bety­delsefulla aspekter i min egen personliga historia och i syn­nerhet min barndom. Min familj, liksom Lautréamonts, var fransk; bägge (familjerna) levde i en okänd värld. Och just min barndom, liksom hans, har varit en stor odyssé ... Dess­utom – har inte jag, likaväl som Lautréamont, blivit märkt av mysteriets och sorgens ”vålnader”?

Zito Lema: Med utgångspunkt i Era undersökningar – hur skulle Ni de­finiera Isidoro Ducasses personlighet och psy­kiska tillstånd? Och var skulle man kunna säga att nyckeln till Lautréamonts öde finns?

Pichon-Riviére: Isidoro Ducasse var ingen psykiskt sjuk män­niska; detta sagt rakt på sak för att undvika varje slags miss­förstånd. Visst hade han, när han dog vid 24 års ålder, tydligt epileptoida drag, men framvi­sade inga förvirringstillstånd. Detta frånkänner honom dock inte ett nå­got speciellt uppträ­dande och detta till den grad att hans skolkamrater uppfat­tade honom som lite ”besatt” eller ”virrig” i uttryckets folkliga och utvidgade mening. Eller som den där typiskt besynnerliga figuren med ovanligt, ibland extravagant uppträdande, men där detta ändå inte når upp till att uppfattas som patologiskt eller öppet antisocialt. Härvidlag vet man exempelvis att när det rörde sig om att hålla föredrag i skolan – fem eller sex år innan han skrev sina ”Sånger” - så verkar det som att han ”lät sig ryckas med”, och hans språk och gester blev så våld­samma och främmande att hans skolkamrater blev panikslag­na. Andra skol­kamrater kommer också ihåg att Ducasses sto­ra svaghet var att gå till en bäck och länge hålla huvudet i det friska vattnet; han sade att det mildrade hans eld.

De skribenter, som – förvirrade av ett så komplext och över­raskande verk – först skrev om Lautréamont, valde den lätta vägen att se honom som sinnessjuk. Likaledes, och som direkt konsekvens av ”Sångernas” innehåll, föds en avsiktligt tyglad attityd som tillrättalägger såväl ana­lysen av hans verk som utforskandet av hans person, varvid det tomrum (som då upp­står) ersätts av den ”svarta legenden”; en legend som släpps lös och underhålls, men som man inte heller undersöker. Jag tror att Gómez de la Serna träffade rätt när han, avseende Lautréamonts psy­kiska tillstånd, hävdade: ”Han är den enda människa som passerat vansinnet. Alla vi andra är inte gal­na, men vi kan bli det. Med denna bok drog han sig undan denna möjlighet, han överskred den”.

Men likaväl som jag kan försäkra att Isidoro Ducasse inte var någon dåre kan jag inte låta bli att peka på att hela hans familj var märkt av olycka, självmord och vansinne.

Och hans barndom var förfärligt ödslig. Alltifrån barnsben levde han utan vänner, utan tillgivenhet, han var en riktig ”föräldralös”. Och så dör han slutligen vid 24 års ålder utan att det finns speciellt mycket data vare sig om hur hans tillva­ro var eller hur han dog. Möjligen kan han ha begått själv­mord. Vad man med säkerhet vet är att hans ben kom att hamna i det gemensamma benhuset (för ben från uppgrävda gravar/övers. anm.) på Norra Kyrkogården i Paris. Dödsattes­ten är undertecknad av föreståndaren och en uppassare från det hotell han bodde på ... ytterligare en faktor som talar om hans fullständiga övergi­venhet och som alltid har berört mig.

Möjligen begick även Lautreamonts mor självmord när han var lite mer än ett och ett halvt år gammal ... den 10 decem­ber 1847.

Det som med visshet kan sägas om den händelsen, alltså mo­derns själv­mord, framgår av dödsattesten. Den utsäger att hon dog en ”naturlig död” ... på den tidens medicinska språk betyder det självmord.

Denna tragiska död utgjorde en irreparabel förlust för Isidoro och källa till all hans bitterhet. Och den tystnad som omgav moderns försvin­nande (hon begrovs under endast sitt dop­namn) formade sig för el Con­de till ett helt ”familje­mysterium”. I denna mening blir det som hans skolkamrater från Tarbes' läroverk berättar betydelsefullt; om Ducasses in­tresse för Oedipustragedin och hans missnöje över att Yocas­ta inte dör inför åskådarnas ögon – ett omedvetet uttryck för hans öns­kan att utforska sin mors död samtidigt som han ytterligare en gång manifesterar djupet av sin bitterhet.

Zito Lema: Som Ni har påpekat är allt som har med Lautréa­mont att göra mycket oprecist ... och det till den grad att poe­ten Robert Desnos identifierar honom med en blanquistisk re­volutionär agitator, som också bar namnet Ducasse. Denna förvirring hålls vid liv av Philippe Soupalt i dennes prolog till den första fullständiga utgåvan av Lautréamonts verk. Vad beträffar hans död tror jag att datumet 1870 är klarlagt och li­kaså orsaken, nämligen scharlakansfeber; detta är åtminstone vad som framgår av attesterna. Jag är naturligtvis medveten om att Ni känner till dessa fakta. Och då är jag nyfiken på att höra Er berätta om Laut­réamonts självmord. Känner Ni till något element, som – likt fallet med modern – får Er att anta att det gick till på det sättet?

Pichon-Rivière: Min hypotes om självmord uppstår ur analy­sen av Isido­ro Ducasses liv och verk. Fast om man ska precisera skulle jag nog säga att det var självmord i psykolo­gisk mening, inte juridisk. Annorlunda uttryckt att han in­tensivt önskade dö och således ådrog sig en infektion eller scharlakansfeber ... händelsen i sig är sekundär och formell.

Han föddes i en skräckfylld atmosfär under Montevideos belägring; när han senare befann sig i Paris, överrumplad av dess belägring, kom de smärtsamma upplevelserna från tidig barndom att återupprepas ... den­na till sin karaktär dubbla situation av belägrad poet paralyserade ho­nom. Och här under dagarna kring hans död framträder åter en mycket speciell person, Garibaldi – även han närvarade vid Monte­videos belägring - , som ett oundvikligt ödes sändebud. I och med denna hän­delse dyker för kanske sista gången det kus­liga upp i Isidoro Ducasses liv.

Det finns ett poem av Lautréamont, det nionde i den ”Första Sången”, dedicerat till Oceanen, som mycket tydligt manife­sterar intensiteten i hans frustration, hans inre helvetes outhärdliga proportioner. Han gör en projektion över Oceanen och över Dazet eller ”Satans utandning som skapar stormar­na och mörkets furste som bebodde oceanen”. Maldoror kommer från detta ögonblick att vara helt utlämnad åt sin satanism. Senare söker han hantera och kontrollera den; nå­got han endast skulle kunna göra via brottet eller självmor­det. I de omständigheter Isidoro Ducasse befinner sig kommer även han att söka kontrollera sitt öde genom självmordet.

Zito Lema: Med utgångspunkt i analysen av ”Sångerna” söker Ni rekon­struera Lautréamonts upplevelser. Vilka av dessa har Ni uppfattat som grundläggande i poetens liv? Jag refere­rar inte bara till de som har med familjen att göra, utan även de som orsakas av omgivningen och den politiska situation, som råder under hans tidiga barndom.

Pichon-Rivière: Det övergivande Lautréamont genomlider som barn ut­gör ett fundamentalt faktum; det handlar inte bara om moderns förtida död, utan också om faderns uppträdande. Francisco Ducasse, kanslist vid franska konsulatet, var en mycket aktiv person som hade många kontakter med Monte­videos politiska och litterära grupper, något som höll honom ständigt borta från hemmet; när han var i hemmet hade han mycket lite tid och möjligheter att vara med sonen i och med att hemmet förvandlades till en plats där man träffades för att diskutera tilldragel­ser under belägringen och där ett otal politiska och diplomatiska in­triger smiddes. Alltså saker som Isidoro borde hållas på avstånd från. Allt detta sammantaget formar med andra ord ett kaotiskt och isolerat barndomskli­mat.

Isidoros största nöje bestod i att från hemmets terrass fundera över det som hände under belägringen ... med en flod fylld av båtar och män­niskor. Och denna – denna flod – kommer han att identifiera med Oce­anen, så som den speciellt dyker upp i hans ”Poem IX”. Denna hans barndoms flod, detta hav, kommer att bli föremål för hans stora kärlek och dit kommer han att projicera alla fantasier om sin sönderslitna, mänskliga, hallucinerade och moraliska värld.

Zito Lema: En stor poets värld.

Pichon-Rivière: Ja, en poets värld. Och därför också så diabo­lisk och oskyldig.

Zito Lema: Ett relativt stort antal vittnesmål har uppenbarat sig avse­ende Isidoro Ducasse. Vilka av dessa betraktar Ni som mest autentiska?

Pichon-Rivière: Eduardo Montagne skrev två kommentarer om Lautréa­mont i El Hogar - en 1925 och en 1928. Det är up­penbart att det kring ”Greven” råder förvirring och mysterier ... och därför också ständiga motsägelser. Montagne återgav senare – då på sjukhuset – på nytt dessa vittnesmål. Ett kommer från en farbor till honom, Prudencio Montagne, som kände Lautréamonts far väl, vilket bevisas av det faktum att de brukade träffas en eller två gånger i veckan för att dricka mate. Det är dock mycket lite han bidrar med i och med att han begränsar sig till att beskriva Isidoro som ”en vacker, stökig och outhärdlig pojke”. Och sedan finns Francois Alicots forskning, som Montagne också kände till; han hade kunnat intervjua en av Isidoros skolkamrater från tiden vid Pau-läroverket i Frankrike. Denne man, som hette Lespes, hade gott minne och sensibilitet, och erinrade sig Isidoro som ”en lång gänglig yngling, något böjd rygg med hår som föll fram i pannan, en röst som var lite sträv”. Sammantaget var allt detta knappast något attraktivt, åtminstone inte utifrån traditionell synvinkel. Även Lespes intygade att Ducasse i all­mänhet var en sorgsen och tyst varelse samt att han intog en något distanserad hållning. Dessutom brukade han no­stalgiskt prata om länderna på andra sidan havet där man upplevde ”en fri och lycklig tillvaro”.

En annan antydan om hur han såg ut ger de Lautréamont-teckningar, inspirerade av en Valleton-masque, som finns i Remy de Gourmonts bok; som dokument finns dock mycket att invända mot den.

Det mysterium, som omgett hans liv, har mycket beständiga ka­raktäristika som nästan skadar all forskning. Jag kommer exempelvis ihåg att jag 1946 tog mig till Córdoba i och med att jag fått information om att släktingar till Lautréamont bodde där. Således: jag hittade en gata med namnet ”Ducasse” och en mjölnarkvarn som tillhört nämnda familj. Ägare var en señor Lozada Llanes, som varit gift med en syster­dotter till Lautréamont; jag kunde dock inte träffa henne i och med att hon avlidit flera år tidigare, 1937. Efter att ha fått reda på orsaken till mina efterforskningar lät Lozada Llanes mig få tillgång till all doku­mentation om familjen; den var omfattande och sträckte sig till ”Gre­vens” farfars och far­mors föräldrar. Jag fann dock inget om honom själv. Han tyck­tes ha varit omsorgsfullt avskild (från familjen); han framträd­de inte ens i de brev fadern skickat och hans namn figu­rerade endast i födslo- och begravningsattesternas kopior. Li­kaså fanns porträtt av hela familjen – utom av Isidoro. Dess­utom känner man inte till någon foto­grafisk avbildning av Lautréamont. Bröderna Guillot-Muñoz, två uru­guayanska poe­ter som 1924 upptäckte Lautréamonts födsloattest och ut­förde annan forskning kring poeten, finner ett foto av denne i en av­lägsen släktings hus. Av politiska orsaker genomförs kort tid senare en husundersökning hos bröderna Guillot-Muñoz och polisen beslagtar en mängd papper och dokument, bland dessa fotografiet på Ducasse. Det märkligaste är att myndigheterna återlämnar allt beslagtaget – utom detta foto­grafi som kommit bort eller förstörts. En vän till dessa urugu­ayanska poeter hade sett fotot; han var en utomordentlig teck­nare som ur minnet kunde rekonstruera bilden av Lautréa­mont. Och här kommer åter det dramatiska in: inom några få månader blir denne tecknare vansinnig.

Vad gäller mina efterforskningar i Córdoba lyckades jag få klargjort att denna gren av Ducasse-släkten hade kommit från Frankrike för att till en början slå sig ned i Mercedes i provinsen Buenos Aires. Därefter flyt­tar de till Córdoba, där de åter sätter upp en mjölnarkvarn. Det finns alltså bland dem åtskilliga tragiska öden, som gränsar till vansinne och självmord.

Zito Lema: Utförde Ni undersökningar i Montevideo?

Pichon-Rivière: Ja, i synnerhet 1946 när jag bjöds in att hålla en serie föreläsningar om Lautréamont. Allt som har att göra med hans tidiga barndom och liv i Río de la Plata har jag kunnat studera grundligt trots de olika hinder jag stött på; några av dem har jag redan återgett för Er. Jag har till och med identifierat Isidoro Ducasses dopfunt.

Några år senare, 1951, reste jag till Europa. I Paris samman­träffade jag med André Breton, som hälsade mig med stor värme och speciell upp­skattning, något som motsade det jag hört om honom: att han skulle vara en svår person att umgås med. Knappt anländ så bjöd han hem mig till sig och vi sam­talade i flera timmar, speciellt om surrealismen och Lautréa­mont ... om Artaud och dennes sjukdom. Och Breton blev så imponerad av mina tankar kring Lautréamont att vi – utifrån hans önskemål – kom överens om att påföljande dag träffas på Café Place Blanche, mitt emot hans hus, för att kunna fortsätta samtala på temat. Jag gick dit och träffade Breton, som var omgiven av andra poeter, konstnärer och författare från den surrealistiska rörelsen ... bland vilka jag kommer ihåg Benjamin Peret. Där höll jag vid ett bord en impro­viserad föreläsning om Lautréamont; den kom att vara flera timmar. De blev alla förvånade och hade nästan ingen känne­dom alls om det jag berättade, i synnerhet det som rörde Montevideos belägring och andra historiska omständigheter; och inte heller om andra detaljer rörande familjen Ducasse i Montevideo och Argentina. Det blev en föreläsnings­stund fylld av människor som älskade Isidoro Ducasse; helt infor­mell vad gäller platsen ... men för mig mer betydelsefull än om jag talat på Vetenskapsakademin i Paris. Några dagar senare träffade jag Lacan i hans hem; han tog emot mig med stor värme. Jag kommer ihåg att även Tristan Tzara var där. Ännu mer egendomligt var att Lacan och Tzara bodde i olika lägenheter i samma byggnad; och där hade tidigare Lautréamonts förmyndare bott ... Allt ”lautreamonianskt” har alltid varit nära mig, allt grep in i vartannat och det förvånade mig inte att temat under vårt möte gradvis kom att handla om Ducasse ... och att jag återigen måste ge en improviserad föreläsning om honom. Än en gång förvånades jag över den okunskap de visade rörande Lautréamont trots att de var så förtjusta i honom. De kände inte ens till Alexander Dumas' bok ”Montevideo eller det Nya Troja”, vilken skrevs på de belägrades önskemål och betalades av dem i syfte att göra Europa medvetet om deras situation. Höga ledare inom Unitarios (den politiska gruppering som utsattes för belägringen/övers.anm.) hade dessutom rest till Paris för att ge Dumas nödvändiga fakta till boken; detta verk är mycket nödvändigt för att man ska förstå det klimat i vilket poetens tidiga barndom utspelade sig.

III. Buenos Aires. Kärlekar. Sorgen.

Zito Lema: Var resan till Europa något som också hade med psykoanaly­sens område att göra?

Pichon-Rivière: Jag gjorde resan tillsammans med Arminda Aberastury, min dåvarande hustru. Den var komplex och fick otvivelaktigt flera - varav många berikande - konsekvenser. Exempelvis kunde såväl hon som jag få handledning av Me­lanie Klein och andra mycket erfarna ana­lytiker. Den händel­sen fick avgörande betydelse för Armindas professio­nella in­riktning.

Jag kan även erinra mig andra händelser, som blir väg­ledande för hen­ne i valet att ägna sig åt barnpsykoanalys. En eftermiddag efter lunchen berättade jag för henne om mina projekt och första initiativ för att för­verkliga en mottagning med speciell inriktning mot tonåringar på sjukhuset samt om de tekniker jag ansåg det nödvändigt att imple­mentera. (Vi befann oss då i Buenos Aires, flera år före resan till Euro­pa). Hon blev entusiastisk och beslutade sig för att följa med till sjukhu­set. Hon var ännu inte färdig läkare, men det var faktiskt den dagen hon inledde sin bana. Hennes första lärospån var på sjukhuset.

Och jag har ytterligare minnen, som också har med Armindas inrikt­ning att göra: jag befann mig på vår mottagning i hem­met tillsammans med en svårt störd kvinnlig patient. Kvin­nan hade en liten dotter, som satt i väntrummet medan ses­sionen varade. Flickan verkade ha kropps­liga besvär; säkert är att Arminda observerade henne flera gånger varvid hon noterade flickans övergivenhet och sorg ... och bad mig att få ägna sig åt henne. Modern gav sitt tillstånd och Arminda gick då in i rollen som barnterapeut. Givetvis var den här flickans sjukdom psykisk. Arminda hade med sin stora intuition uppfattat detta. Undan för undan fick hon allt mer kunskap och erfarenhet; jag handledde henne på di­stans och hade in­syn i de problem som eventuellt kunde dyka upp för henne med patienterna. På så sätt ”utbildades” även partnern. Senare kom Arminda att göra en lysande karriär.

För att nu återvända till vår resa, så var erfarenheterna i London an­vändbara även för mig och jag skulle senare aldrig förlora mitt intresse för barnen; jag är fortfarande barnpsykia­ter och barnpsykoanalytiker. Tyvärr gick det dåligt mellan Arminda och mig, vilket ledde fram till skilsmässa.

Under samma Europaresa gjorde jag flera framträdanden inom det vetenskapliga området. Exempelvis bjöds jag in till den fjortonde konfe­rensen för franskspråkiga psykoanalyti­ker. Där presenterade jag mitt arbete Algunas observaciones sobre la transferencia en los pacientes psicóticos (”Några ob­servationer kring överföringen hos psykotiska patienter”); rapporten hade officiell karaktär. Därefter for vi till Genève (det var nu i december månad 1951) där gav jag flera föreläs­ningar om El análisis en pacientes esquizofrénicos (”Analys med schizofrena patien­ter”), ett tema som i viss utsträckning fortfarande var tabú. Trots flera erbjudanden om arbete beslöt jag mig sedan för att återvända till Bu­enos Aires; för mig var den – och är fortfarande – den stad jag tycker mest om ... som har mest dragningskraft på mig. Jag kan inte tänka mig att bo i någon annan stad.

Zito Lema: Om vi går tillbaka lite i handlingen – vilket in­tryck framkal­lade Buenos Aires hos Er?

Pichon-Rivière: Vad som inledningsvis gör mest intryck på mig är inte staden i sig, utan vissa människor jag känner där. Visst är det sant att jag känner mig dragen till Buenos Aires, men jag vill betona att detta gäller ännu mer för människor­na från pensionatet på Calle Viamonte – svårförståeliga och utan bindningar. Dessa fransoser och ungrare, redo att ge sig av, att dö, eller att slå rot ... Det är dessa människor i Buenos Aires som sätter spår hos mig.

Zito Lema: Kommer Ni ihåg den första kvinna Ni älskade?

Pichon-Rivière: Inte nu längre, det har jag glömt.

Zito Lema: Men säkert har andra starka känslointryck ristats in i Er själ ...

Pichon-Rivière: Det är oundvikligt. Om det inte är lyckan, så är det li­dandet som ristas in i oss. För mig var det min fars misslyckande ... misslyckande i ekonomisk mening, men inte desto mindre ångestfyllt. Allt hans arbete gick förlorat, alla besparingar, allt han hade ... och han slutar som grön­sakshandlare i Goya. Jag steg ned ur vagnen och knac­kade dörr för att sälja pumpor. Jag kan inte glömma den bilden: den symboliserade vår familjesituation.

Zito Lema: Det bör dock också ha funnits stunder av lycka hur små des­sa än kan ha förefallit.

Pichon-Rivière: Jo ... I synnerhet allt som hade med idrott att göra. Jag kommer ihåg de fotbollsmatcher vi vann med patienterna från Asilo de Torres ...

Sedan kom jag också att tycka mycket om att dansa. Jag kän­de till alla epokens nöjesetablissemang och tangon blev till en av mina passioner, ännu mer när jag dansade den.

Zito Lema: Hur kommer det sig att Ni fångades av tangon?

Pichon-Rivière: Speciellt för skönheten i dess rytm och melo­di. Om man gör en mer allmän överblick är inte alla texter så bra, men många av dem innehåller ett själsligt djup, en be­tagande poetisk innebörd. Det finns likaledes texter som återger en exakt bild av samhällslivet. Och det i sådan grad att Macedonio Fernández med rätta kunde säga: ” ... Seklets ondska? Men finns något sådant? Var rättfärdigas en sådan uppfattning? I vilken tango uttrycks detta? Så länge det inte sägs i en tango – det enda trovärdiga – ... för oss det enda säk­ra genom att det bara är om detta vi inte konsulterar Europa ... ”.

Och Discepolín är ett typiskt exempel på en tangotextförfatta­re, som uppnår ett exakt återgivande av vad som händer i samhället. Ett be­vis på detta är Cambalache (Lumphandel) - den tango som är mest re­presentativ för den epok som föds i och med Yrigoyens fall (president i Argentina under två perio­der under 1900-talets första tredjedel; genom­drev bland an­nat en del sociallagstiftning, men störtades 1930 av mili­tären/övers anmärkning). Det är en exakt krönika över såväl vad som sker ... som över vad som kommer att hända. Disce­polín, som jag kände väl (jag var hans läkare), var en mycket klarsynt kritiker av sin samtid. Han ut­tryckte sig inte endast via tangon. Jag minns att han också hade ett radioprogram. Där analyserade han grundligt epokens olika kom­plexa händelser - däribland naturligtvis också politiska.

Jag tror också att det är intressant att göra en jämförelse mellan Disce­polín och hans bror Armando. Den förstnämnde förvandlas till samhällets språkrör, medan brodern blir språkrör för familjegruppen – för familjen Discepolín – och som sådant kommer han, genom sina gro­teska teaterpjäser, att representera ”gringons” mentalitet mer än por­teñons, vil­ken den yngre brodern Enrique – sin epoks typiska krönikör – helt och fullt identifierar sig med.

Zito Lema: Och vad beträffar Ert intresse att dansa?

Pichon-Rivière: Jag tror det beror på det samspel som uppstår när man dansar tango: däri finns mycket nöje och ett starkt erotiskt innehåll.

Zito Lema: Tyckte Ni speciellt mycket om någon tangosånga­re?

Pichon-Rivière: Carlos Gardel. Jag kommer ihåg att jag såg honom sista gången han framträdde i Buenos Aires, på Odeón-teatern ... Han gjorde ett positivt, nästan intimt in­tryck på mig. Kanske det var så att han genom sitt franska ursprung bar historien om min far och min familj till mig.

Jag kommer också ihåg att det fanns en stor sorg i hans an­sikte. Men inte en sorg som hade med just detta speciella till­fälle att göra. Snarare skulle man kunna säga att jag hos Gardel ständigt noterade den stäm­ning, som återspeglade den så speciella värld han bar med sig.

Zito Lema: Jag märker att känslan av sorg framstår som allt­mer absolut i Era tankar, i Era minnen ... Varför?

Pichon-Rivière: Kanske beroende på mig själv, möjligtvis på grund av Er ... Som psykoanalytiker är jag van vid att dra fram de mest intima konf­likter i ljuset; men våra långa sam­tal får ofta en innebörd – ett sätt att möta verkligheten – som man skulle kunna kalla ”poetisk”. Och det har mycket att göra med sorgen och den melankoli, vilken – som något defi­nitivt – införlivats i mig. Något som jag för övrigt aldrig försökt förneka, utan snarare förstå.

Min nyfikenhet, mitt behov att få veta, har alltid varit djup och mycket varierande. Emellertid tror jag – och detta har jag nämnt flera gånger för Er – att jag inte gjort annat i mitt liv än att studera sorgens och me­lankolins roll i det mänskliga psyket.

Zito Lema: Men det har inte bara funnits sorg i Ert liv. Ni har varit gift, fått barn ...

Pichon-Rivière: Jo, jag har gift mig, fått barn, älskat och blivit älskad. Emellertid har tragedin fortsatt att kretsa omkring mig.

Zito Lema: Hur lär Ni känna Er första hustru, Arminda Aberastury?

Pichon-Rivière: Hennes bror var studiekamrat till mig på fa­kulteten. Jag var ofta hemma hos honom och där lärde jag känna Arminda.

Vad som främst attraherade hos henne var hennes intel­ligens. Dess­utom var hon en kvinna som var ... man skulle kunna uttrycka det som musikalisk.

Ett år efter att vi träffats gifte vi oss. Och vi slog oss ned i en lägenhet på Coronel Diaz & Santa Fé (i stadsdelen Palermo i Buenos Aires/övers. anm.). Där öppnade jag min första mottagning; hon var då ännu inte färdig med sina studier, men återupptog dem med en gång. Min familj – med undantag för min far som vid det laget var död – lärde känna hen­ne och det uppstår en mycket god relation. Om jag skulle försöka beskri­va henne, så skulle jag säga att hon var mycket ambitiös, men samtidigt med en stor dos förståelse.

Vi fick tre söner: Enrique, Joaquín och Marcelo. Och gentemot dem har jag som far varit likt en kamrat, inte alls sträng. Jag följde min egen fars exempel; honom kommer jag ihåg främst som en kamrat.

Jag skildes från min fru 1956. Många år senare, 1972, skulle hon kom­ma att begå självmord.

Zito Lema: Vilka andra stora kärlekar har det funnits i Ert liv?

Pichon-Rivière: Efter skilsmässan från Arminda lärde jag känna en mycket vacker och god kvinna, som kom att dö i en bilolycka när hon var på väg att besöka mig när jag var inlagd på en klinik i Córdoba. Slut­ligen träffade jag Ana Quiroga, som varit såväl en mycket god kamrat som medarbeterska.

Jag har varit mycket sjuk. Dessa senaste månader har varit fyllda av smärta ... och nu förstår Ni nog, allteftersom jag berättar om mitt liv, varför jag tidigare sade att sorgen satte sina spår i mig för alltid som barn och att tragedin inte upphört att kretsa omkring mig.

Zito Lema: Finns det dock inte i accepterandet av sorgen ett avstående från livet helt och fullt?

Pichon-Rivière: Man väljer inte alltid vad som kommer att hända en i li­vet ... ännu mindre i den tidiga barndomen. Men jag har aldrig resig­nerat eller med liknöje accepterat sorgen. Därför fortsätter jag att arbe­ta. Om det än må vara sant att melankolin alltid funnits närvarande i mitt liv, så är det också sant att jag aldrig sökt eller ”kallat” på den.

Den som accepterar sorgen avstår från livet helt och fullt – men då under förutsättning att den accepteras.

Sorgen bör bekämpas; det är nödvändigt som profylax, ty alla psykiska sjukdomar föds med sitt ursprung i depressionen. Detta är vad jag kal­lar ”den enda sjukdomen” eller ”varje sjukdoms alstrande kärna”. An­norlunda uttryckt är depres­sionen den grundläggande patogena situa­tion som sedan ut­vecklas till schizofreni, neuros etc.

Vi kan idag således upprepa och bevisa vad redan Griesinger sade i mitten av 1800-talet: ”Inledningsfas vid alla psykiska sjukdomar är ett tillstånd av melankoli”. Fast man bör också komma ihåg det påpekande denne klarsynte professor i psykia­tri – med sitt språk – sedan gjorde: ”Det finns emeller­tid undantag: senildemens, hjärnhinneinflammation, de fall av psykisk sjukdom som följer på tyfoidfeber, kolera, lunginflam­mation etc”.

Zito Lema: Jag förstår att Ert minne är mycket selektivt. I våra samtal märker jag ibland Er olust över att inte komma ihåg vissa saker till­räckligt tydligt. Sådant, som har med me­lankoli och sorg att göra, är emellertid ständigt närvarande hos Er.

Pichon-Rivière: Det beror nog på den varierande grad av in­tresse som olika människor och idéer väcker hos oss. Just 1946 skrev jag – som del av boken Psicoanálisis de la melan­colía (Psykoanalys vid melankoli), vil­ken gavs ut av Asocia­ción Psicoanalítica Argentina (APA) – ett arbete som hi­storiserade den manodepressiva psykosen; där refererar jag bland annat till Griesingers studier. Och jag tror det är i den texten, vilken skrevs med stort engagemang, som man på sätt och vis kan finna grunderna till min teori om den ”enda sjuk­domen”.

Zito Lema: Alla människor har upplevt någon sorg. Men vad svarar den­na känsla mot? Hur föds den? Finns det en gemen­sam genes bakom alla dessa tillstånd? Finns det med andra ord grundläggande element som kvarstår oavsett varje konf­likts omständigheter?

Pichon-Rivière: Varje sorg har sitt ursprung i en förlust. Den förlusten brukar vara av känslomässig natur. Den kan också ha att göra med en ekonomisk kris eller en frihetsinskränk­ning. Jag vill dock understryka att det alltid handlar om en förlust. Och det är där konflikten har sitt ursprung. Därigenom kommer också den patogena depressiva situatio­nen – som utgångspunkt för varje psykisk störning – att få sin lösning genom det gradvisa återskapandet av objektet. Detta utgör den essentiella uppgiften ... att ge liv åt det som blivit förstört och som stör en god läsning av verkligheten.

Zito Lema: Om man ser sorgen, eller depressionen, som en struktur – menar Ni att nya element kommer till, dock utan att förändra kärnan, när den (sorgen eller depressionen/övers.anm.) omvandlas till patologi?

Pichon-Rivière: Nej, jag har till och med schematiserat de principer, som inverkar i strukturens bakomliggande orsaks­sammanhang, och de skil­jer sig inte åt vare sig det rör sig om en patologisk eller normal struktur.

Schemat, sammanfattat, ser ut på följande sätt:

1. Mångkausalitet. Dess parametrar utgörs av:

a) Den konstitutionella faktorn (sammansatt av det genetiska och det re­dan tidigt i moderlivet förvärvade); b) den dispone­rande faktorn, som uppstår när den konstitutionella faktorn samspelar med en viss familje­grupp (det disponerande kommer att betinga den ”personliga stilen”); c) den aktuella faktorn, vilken kan beskrivas som en förlust eller ett berövande av sådan intensitet att den normala bearbetnings­förmågan överskrids.

2. Fenomenisk mångfald. Konceptet ”fenomeniskt uttrycks­område” (psy­ke, värld, kropp) bör beaktas. Det finns en sym­tomatisk mångfald, som manifesteras inom företrädesvis ett område. Ytterligare en princip, som här är fundamental, är principen om strukturernas rör­lighet. Med andra ord besitter de så kallade patologiska strukturerna en instrumentell ka­raktär, vilken överensstämmer med de ”situationsmäs­sigt” anpassade resurser individen (subjektet) använder sig av; denna (instrumentella karaktär/övers.anm.) kommer att de­terminera huruvi­da symtomen hamnar inom det ena eller andra området.

3. Genetisk och funktionell kontinuitet. Med andra ord exi­stensen av en central patogen kärna (grundläggande depres­sion). Nåväl: i den de­pressiva situationen - betraktad som röd tråd genom insjuknandepro­cess och terapeutisk process - kan fem karaktäristiska former urskiljas:

a) Protodepression: den som har sitt ursprung i när barnet lämnar mo­derlivet;

b) Depressiv utvecklingsposition: den blir synlig i sorge- och förlustsitua­tioner eller i positiva eller maniska reparations­mekanismer;

c) Depression eller varje psykisk sjukdoms inlednings- eller utlösnings­fas;

d) Regressionsdepression: regression till de punkter, som fö­regår den in­fantila depressiva positionen och dennas misslyc­kade bearbetning genom oförmåga till instrumentering av den schizo-paranoida positio­nen;

e) Iatrogen depression: i vilken den korrigerande uppgiften söker integ­rera individens (subjektets) till olika områden ut­spridda delar.

Naturligtvis har inte min lidelse för detta tema uttömts i och med ovanstående, inte heller med vad jag tidigare sagt; och lika litet genom allt jag skrivit och talat som handlat om sorg och depression under olika perioder i mitt liv. Dessutom – och som del av hur våra samtal förlöper – tror jag att vi då och då kommer att återvända till denna melankolins värld från vil­ken kanske ingen av oss två kan göra sig kvitt ...

Zito Lema: Ändå tror jag det är möjligt att konstatera vissa skillnader i denna melankolins vidsträckta värld. Det vill säga att visst finns det förluster (av liv, frihet, lugn ... ) som är smärtsamma, men vi kan se dem som normala konsekvenser av varje samhälle i förändring. Och det finns sorger av andra slag – också irreparabla – som avskedet till vår barndom, vil­ket brukar vara att säga adjö till oskulden. Men förvärrar vi inte ofta själva dessa situationer? Varför brukar man ofta drastiskt klippa av all kontakt med de platser där de första åren av ens liv fram­levdes? Är det nödvändigt att klippa av band för att växa? Ett sådant konkret fall är Ni: varför åter­vände Ni aldrig till Florencia, till Corrien­tes, till Er barn­doms trakter?

Pichon-Rivière: Det första svar, som kommer för mig, är att jag aldrig återvände till de platser där min familj bodde kvar, därför att min mor kom och besökte mig med jämna mellan­rum i Buenos Aires ... Fast jag tror inte att det är bara detta. Det låter för mig som en dålig ursäkt ... Utan tvivel finns nå­gon djupt liggande motvilja; mycket dold, men myc­ket stark och detta har varit ett hinder.

Men sant är att jag aldrig återvände. Ibland har också saker och ting sin gång och vi har inte tillräckligt med krafter, till­räcklig lust att förändra dem. Hela mitt vuxna liv, från ung­domen fram tills nu, har jag bott i denna stad. Det är faktiskt så; mitt liv byggdes upp här, mitt första giftermål, mina sö­ner, mitt andra giftermål ... från vilket blev kvar en styvdot­ter, dotter till denna kvinna, som dog tragiskt ... ; denna flic­ka kom att bli del av min innersta familjekrets.

Min andra hustru, hon hette Coca, arbetade inte som psyko­analytiker, hon var pianist. Hon var en mycket kärleksfull människa; hon gav mig mod att fortsätta min forskning när jag som mest behövde det.

Jag kommer ihåg första gången hon kom till min mottagning ... något inträffade ... och jag remitterade henne till en annan psykoanalytiker. Kort tid därefter inledde vi en förbindelse. Hennes död var mycket smärtsam för mig, en tra­gisk olycka. Jag befann mig på en vilokur. Nu är det väl tio-tolv år sedan.

Dottern blev sedan mycket tillgiven. Alla mina barn har fun­nit sin plats i livet och blivit ett stöd för mig. Fortfarande ut­gör de en ständig stimu­lans. Jag har varit upptagen med många saker, men alltid tänkt på dem.

Efter någon tid startade jag La Primera Escuela Privada de Psicología Social – som först hette La Primera Escuela Priva­da de Psiquiatría So­cial – och där mötte jag en mycket behag­full person ... man skulle kunna säga fundamental för mitt arbetes utveckling. Det var Ana Pampliega de Quiroga, som visat så pass stor hängivenhet att hon idag är samord­nare på flera nivåer inom Skolan och min nära medarbeterska i allt jag gör.

Zito Lema: Ni har tidigare sagt att Ni inte kan föreställa Er att leva i någon annan stad. Vad är det med Buenos Aires som mest attraherar Er ... ?

Pichon-Rivière: Den är som en person och därför attraherar den mig i sin helhet.

Zito Lema: Man kan i alla fall, och utan att bortse från helhe­ten, peka på något speciellt element ...

Pichon-Rivière: I så fall Calle Corrientes. Den är unik ... jag har tillbringat åtskilliga nätter strövande fram utefter den och lusten finns fortfarande kvar att göra det. Dessutom fasci­nerar det mig att den hyser så pass många tilldragelser och så mycket bokaffärer ... Den är det verkliga centrat för Amerikas nattliga intellektuella liv, och jag tror inte det finns något lik­nande i hela världen. Lyckligtvis är jag inte ensam om att tänka så; flera miljoner porteños tänker likadant.

Zito Lema: Hur skulle Ni vilja definiera Buenos Aires-bon, denne por­teño?

Pichon-Rivière: Det är en karaktär som har genomgått en djup­gående förändring. Under en period när jag bodde på Calle Pedro de Mendoza i stadsdelen La Boca hade jag direkt till­gång till den här zonens nattliv; jag var med om alla slags tilldragelser och beteenden, men man kunde alltid känna en harmoni, som kanske kretsade kring tangon vilken ut­gjorde det sociala ”kittet”.

En tid därefter flyttade jag på grund av arbetet återigen in mot cent­rum, mycket nära Calle Corrientes som på den tiden var en mycket trång gata. Och där kom jag åter i personlig kontakt med ett brett urval beteenden, många av dessa ty­piska för natten och bohemer. Jag analy­serade då det som var typiskt för dessa (nattliga) mönster och särskilde – genom jämförelser - dem från de mönster som rådde under dagtid.

Nattens tema har alltid varit något av tabú. Förutom poeter är det myc­ket få som skrivit eller forskat om natten. Säker­ligen inverkar här det nattligas skräckinjagande och sexuella innehåll.

Zito Lema: Det är sant att beteendet i allmänhet förändras på natten på samma sätt som det förändras när man är ledig. Man skulle till och med kunna säga att en ny värdeskala etab­leras, vilken upphör i och med da­gens – det vill säga ”normalitetens” - inbrott. Det finns emellertid män­niskor som för jämnan – och inte tillfälligtvis – väljer det nattliga livet och det blir till något helt normalt för dem. Vad finns det för orsaker bakom detta?

Pichon-Rivière: En individ med detta slags beteende benämns ”nattmän­niska”. Om nu varje människa i sig kan uppleva den oro, som nattens ensamhet framkallar – och som ound­vikligen är förknippad med döden – , så gäller detta i ännu högre grad för nattmänniskan. Därför vandrar hon inte en­sam i stadens natt, utan söker sällskap ... vilket tillåter hen­ne att upphäva denna nattfobi. Och hon söker sig till andra människor i liknande situation ... ger upphov till en grupp, ett ”gäng”, som känne­tecknas av lojalitet och mycket god kommunikation medlemmarna emel­lan.

Nattmänniskan är också en speciell sorts klaustrofobiker i och med att hon inte mår bra i hemmet och upplever kväv­ningskänslor där. Därför ”rymmer” hon, men inte för att vandra omkring på gatorna, utan – näs­tan alltid – för att bege till något annat ställe; kaféet exempelvis, som alltid brukar vara detsamma, och där träffar hon sin grupp i och med att detta är den plats alla vanligtvis ”hamnar på”.

Zito Lema: Ni sade att en brist på harmoni är synlig i vårt nutida samhälle och att en bidragande orsak härtill är bris­ten på samman­bindande element, som kan ersätta den roll tangon haft ...

Pichon-Rivière: Det stämmer. Harmonin, eller disharmonin, har för­flyttat sig till politiken. Och då kom grupperna att bör­ja sprida ut sig för att ”hamna” - som man säger på lunfardo – på olika kaféer.

Zito Lema: Och detta bidrar till porteñons förändrade ka­raktär?

Pichon-Rivière: Just det; porteñon har förändrats, soci­aliserats och gjorts till någon som uppfattar politik som myc­ket viktigt. Och därför brukar det första samtalsämnet i en grupp, som församlats kring ett bord (ty fortfarande lever gruppmodellen kvar), vara fotboll eller kvin­nor ... men däref­ter övergår man alltid till politik där man sätter olika saker i förhållande till varandra. Ideologierna, som uppenbarligen anta­git divergerande riktningar, har emellertid ett gemen­samt centrum, ledaren, som - fastän död – fortsätter att utöva sitt inflytande över dem.

IV. Upptäckten av Freud. Psykiateryrket. Ifrågasät­tande och försvar. Asylerna.

Zito Lema: Hur får Ni kunskap om psykoanalysen ... och att Ni börjar läsa Freuds verk? Genom någons rekommendation, av en slump ... ?

Pichon-Rivière: Återigen – och som något mycket viktigt i mitt liv – kan man se ett samband med los quilombos (bordellerna). Canoi, dörr­vakten, fungerar här som språkrör.

Denne man var innehavare av det första privata bibliotek jag sett. Det bestod av den kompletta samlingen av Caras y Caretas (argentinsk tid­skrift startad 1898, som fortfarande existerar; finns bland annat på in­ternet/övers.anm.); där fan­ns all information sammanfattad. Och en dag berättade Canoi att han genom den tidskriften fått reda på att en läka­re i Wien höll på med att göra ”samma saker jag skulle velat göra”; det handlade om texter rörande patologisk anatomi. Han gav en föreläsning om ämnet på det sätt som var vanligt i vårt umgänge – gående. På detta peripatetiska sätt berät­tade han för mig om (lokal)samhällets alla schis­mer.

Ett eller två år därefter var vi en grupp ynglingar som höll på att repe­tera en tea­terpjäs som skulle sättas upp på folksko­leseminariet i Goya, en bygg­nad i vilken även det statliga läroverket höll till. Plötsligt stötte jag på några lådor som fan­ns bakom scenen. De var fyllda med tidskrif­ter, nästan samt­liga vetenskapliga; jag började bläddra i dem och stötte för första gången på Freud; han gav mig där den första lek­tionen. Det kändes som om han uppmanade mig att läsa det som fan­ns där: det var tre av de första texterna, de om sexuallivet. Den brådstörtade läsningen gjorde att jag upptäckte psyko­analysen. Jag hade hittat den väg jag sökt alltsedan barndo­men - att få veta vad som finns bakom det sagda.

Till detta ska fogas de utgrävningar jag - som ett slags primi­tiv arkeolog - gjort på de olika platser vi hade bott. Senare skulle jag bli medveten om att arkeologin kan ses som en modell för psykoanalysen i och med att den söker efter det som finns bakom något.

Detta första möte med Freud tillsammans med stölden av tid­skriften – den som jag hittat på teatern och naturligtvis lagt beslag på – var grundläggande händelser. Här vävdes skuld på grund av stölden samman med nyfikenhet (så småningom kom jag dock att inse det verkliga utforskande värdet i detta senare). Det var en impuls som fick mig att stiga in i rollen som utforskare ... jag upphör vid den tiden att känna skuld för min barndoms stora nyfikenhet: jag hade insett dess in­nebörd.

En annan omständighet blir också till stor hjälp för mig vid mitt första studium av psykoanalysen: att ha haft det egen­domliga arbetet som ”lä­rare i uppförande” på Madame Safos inrättning. Och jag säger ”hjälp” i den meningen att det skän­ker realism åt mina undersökningar ... det bringar mig i verklig kontakt med det sexuella problemet och dess före­komst i samhället.

Samtidigt läser och studerar jag med stor iver Freuds hela verk. På den tiden kunde man få tag i nästan alla hans böcker i piratutgåvor.

Zito Lema: Var Freud känd i läkarkretsar och bland intellek­tuella i all­mänhet?

Pichon-Rivière: Nej, det fanns en nästan total okunnighet och psykiatri­kerna ignorerade honom helt.

Zito Lema: Hur inverkade den psykoanalytiska teorin i Ert liv?

Pichon-Rivière: Den inspirerade mig att sätta igång med min självana­lys, något som gjorde senare framsteg möjliga. Ut­tryckt i generella ter­mer öppnade psykoanalysen alla områ­den för mig genom sitt speciella sätt att utforska det okända via det kända; det här formulerar jag givetvis i schematisk form.

Zito Lema: Efter Ert första arbete med psykiskt sjuka på Asi­lo de Tor­res – vilka andra arbetserfarenheter har Ni från lik­nande institutioner?

Pichon-Rivière: Jag arbetade två år vid Asilo de Torres. Där­efter fort­satte jag mina studier och - innan jag ännu var klar - anställdes jag vid ett sjukhus för psykiskt sjuka i Buenos Aires.

Där ser jag mig tvingad att spela rollen som läkare. I stor ut­sträckning var jag autodidakt vad beträf­far kunskaper i psy­kiatri, men dessa kun­skaper var ändå större än hos de profes­sionella som arbetade på sjukhu­set. Därigenom kommer man mer eller mindre att ”tvinga mig” in i rollen, skulle man kun­na säga ... i och med att man ju inte kunde medge att en stu­dent hade så stora kunska­per inom området - kunskaper som mitt djupa intresse hade fått mig att förvärva.

De förbjuder mig från början att tala om att jag är praktikant; å andra sidan visade de inte minsta tillstymmelse till oro. De visste att jag skul­le klara mig bra. Jag lämnar dock sjukhuset och börjar arbeta inom ett annat yrke innan jag ännu är färdigexaminerad som läkare: jag börjar arbeta som journalist på tidningen Crítica. Dock överger jag inte mina studier och jag blir färdig i juli 1936.

Vid samma tid söker jag mitt första arbete och får anställning på Hospi­cio de las Mercedes, idag Hospital Neuropsiquiátrico José Tomás Borda; jag stannade kvar där mer än femton år.

Zito Lema: Vilka var de största problemen Ni mötte på sjukhuset?

Pichon-Rivière: Utan tvivel problemet med den övergivne sju­ke. När jag började arbeta där fanns det omkring 4.500 sjuka och av dessa – av den­na stora mängd människor – var mer än 60 % isolerade; de fick inte be­sök av någon och var övergivna. Dessutom behandlades de mycket då­ligt.

Zito Lema: Hur reagerar Ni inför denna situation? Vilka blir Era första uppgifter?

Pichon-Rivière: Den omedelbara uppgiften blev att bilda grupper med vårdarna. Jag noterade att det dåliga bemö­tande de intagna fick i första hand kom från vårdarna, vilka inte hade den minsta kunskap i ämnet, det vill säga om hälso­problem och psykisk sjukdom. Jag föreslog sjukhu­sets direktor – som vid den tiden var Dr Gonzalo Bosch – att få sätta igång med denna uppenbarligen exotiska uppgift. Bosch accepterar mitt förslag och på så sätt ger jag mig i kast med detta arbete under en period när jag var chef för inläggnings­avdelningen (där patienten för första gången möter sjukhu­set).

Det största problemet var att just här av alla platser kunde vårdarna inte ge något slags förklaring; de visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga ... Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare ... för att de skul­le kunna förklara krisens orsaker för patienterna samt att de psykiska besvä­ren dessutom inte var obotliga ... att återvinna hälsan var beroen­de av allas ansträngningar ... och på de uppgifter som ut­fördes av såväl vårdare som den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset hade med vårdarna att göra. Av den an­ledningen beslutade jag mig för att börja med dem och på så sätt skapar jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ”operativa grupper”.

I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med vårdarna. Det handlade om att ge dem en all­män bred överblick över psykiatrin. Vårdarnas lärande var förbluf­fande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenhet. Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter.

När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjuk­dom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började känna sig bättre omhändertagna och sedda på ett nytt sätt; de var inte längre ”några stackars dårar".

Senare blev jag tvungen att ta itu med en krissituation, som uppkommit av rent politiska skäl; man tog ifrån mig de vårdare som var knutna till vår avdelning. Jag blev då nödsa­kad att låta några av de patienter, som var i bäst skick, genomgå en ”vårdarutbildning”. Detta skedde i grupps­lig form och med ”ledarutbildningsram” (alltså: utifrån en situa­tion ka­raktäriserad av rollstereotypi och via uppgiften – vil­ken utgör miljö för utarbetandet av den operativa funktionens fyra moment: strategi, taktik, teknik och logistik – formas en annan situation med funktionella ledarskap, något som ut­trycks i att dessa roterar).

Den information vi mottog från patienterna samt behovet att urskilja de delar, vilka deponerats hos oss, utgjorde – till­sammans med konceptu­alisering och (formulerade) tolk­ningar – den andra källa, som gav oss ”näring” och möjliggjor­de att vi senare kunde konstruera det konceptu­ella, refe­rentiella och operativa schemat (ECRO) i sin helhet.

Formandet av dessa grupper – först med vårdare och senare med patienter – var en uppgift jag ägnade mig åt med stor entusiasm. Ännu mer så när jag såg den konkreta behåll­ningen för patienternas del av såväl det nya bemötande som införts, som – senare – genom de positiva konsekvenser vilka uppkom ur förvandlingen av sjuka till vårdare, som inte bara bemötte sina vänner (det vill säga medpatienterna) med stör­re inlevelse, utan även var mer kompetenta i sina (vårdar)funktioner än de professionella (vårdare) som de er­satte. Slutligen förbättrades dessa in­tagnas hälsa på ett märkbart sätt. De anpassade sig på ett nytt dy­namiskt sätt till samhället och speciellt därför att de kände sig nyttiga.

Det är klart att detta engagemang upptog all tid och min egen ekono­miska situation försämrades. Men jag gav inte upp: tvärtom föreslog jag skapandet av en ny inrättning för att ta itu med en annan allvarlig bristsituation. Det handlade om en verksamhet uteslutande för tonåringar i och med att dessa dittills överallt placerats bland och be­handlats ihop med barn eller vuxna. Och detta blev nästa arbetsuppgift.

En mycket elementär inrättning kunde sättas upp, men den var tillräck­ligt komfortabel för att kunna erbjuda en an­ständig behandling. Inom kort började en ny period av kamp i och med att de andra läkarna på sjukhuset inte var med på idén. De hade inte ens något begrepp om hur många tonåringar som fanns intagna. Det var till och med så att man blev överraskad när jag den första dagen under min rund­vandring på sjukhuset hittade tjugo stycken tonåringar, vilka blev de första patien­terna inom den nya inrättningen som kallades Edad Juvenil.

Kampen gick vidare och speciellt på grund av att det fanns politiska bakgrundsorsaker. Min inrättning befann sig mitt emot praktikantpa­viljongen och där bodde det faktiskt ett antal personer som tillhörde en fracción aliancista (politisk strömning i den tidens Argentina/övers.anm.). Inrättningen blev fokus för förtal och också aggressioner. Man kom att kas­ta tegelstensbitar på mig och det var bara tillfälligheter som gjorde att jag inte skadades plus det faktum att mina patien­ter skyddade mig. Saker och ting förvärrades; skändligheter­na tilltog fram tills dess att man, utan att vilja tillstå det, an­klagade mig för att tolerera homosexualitet. För att göra an­klagelsen trovärdig slängde man massor av kondomer runt min inrättning. Det uppdagades dock att kondomerna var oanvända. Därpå försökte man tvinga en patient att mastur­bera för att fylla en kondom, men detta lyckades inte; tvärtom gjorde denne oss uppmärksamma på konspirationen. Till slut beslöt jag mig dock, äcklad, för att sluta min anställning.

Men dessförinnan pratar jag med Don Hortensio Quijano, landets vice­president, som var en mycket god vän: han var nästan som en far för mig i och med att han kände mig sedan jag var barn. Jag lade fram situa­tionen för honom och han rå­der mig att avgå eftersom man annars skulle avsätta mig. Det fanns inga konkreta anklagelser mot mig, men mitt arbete hade skapat stort motstånd från vissa mycket reaktionära politiska grupperingar. Situationen var ohållbar på grund av de spän­ningar som genererades.

Jag följde hans råd ... och jag glömmer aldrig hur alla mina patienter tog avsked från mig; jag såg många av dem gråta och jag kunde inte förklara för dem varför jag skulle sluta. Jag glömmer inte heller de sista timmarna, som var de mest dramatiska. Mina patienter, desperata över ett avlägsnande som för dem symboliserade deras egen förtvivlan, ville med några knivar konfrontera los aliancistas, vilka var färre till anta­let, men i besittning av ett stort antal eldvapen. Det kos­tade mig myc­ken ansträngning att avstyra en konfrontation, en massaker.

Så slutade mitt arbete, min kamp på el Hospicio.

Zito Lema: Vilka slutsatser drar Ni idag av det arbetet och den kampen?

Pichon-Rivière: Att varje läkare bör vara kapabel att inta sin roll. Och att bristen på vård för de sjuka är en konkret reali­tet, som tynger ned och skapar modlöshet, men som man ändå bör bekämpa. Det finns ingen annan rättmätig utväg för mentalsjukhusläkaren än att inta ett dynamiskt förhållnings­sätt kapabelt att förändra den hårda verklighe­ten. Men givet­vis i medvetande om att detta inte kan göras individuellt. Det är en uppgift för samtliga. Vilket å andra sidan inte befriar från utan sporrar till det djupaste engagemang. Gensvaret kommer alltid att bli generöst, speciellt om projektet är tydligt och kreativt. När det exempelvis inom övriga delar av verksamheten inte fanns mer än en eller två läkare kom jag i min verksamhet att förfoga över tjugofem. De erbjöd sig att arbeta gratis eftersom det för dem innebar att kunna ta del av mina nya tekniker, ”interiorisera” mina erfarenheter och forskning.

Mitt arbete tillät mig också att undersöka den notoriskt kroniska över­givenhet och fullständiga kommunikations­löshet de sjuka befann sig i.

Främlingskapet har inte förändrats, inte heller bristen på ut­bildade professionella behandlare, den magra ersättningen och de eländiga livsmiljöförhållanden under vilka de intagna framle­ver sin vardagstill­varo. Detta utgör dock inte några isolerade beståndsdelar, utan allt är delar av en åskådning, en ideologi.

Zito Lema: Tror Ni att en psykiater, en sådan som utexami­nerats (och fortfarande utexamineras) från Facultad de Medi­cina, besitter den reel­la – inte formella eller juridiska – för­måga, som gör det möjligt att arbe­ta med psykisk sjukdom?

Pichon-Rivière: Nej, det är detta som är problemet. Det finns inte ens ett minimum av erfarenhet.

Zito Lema: Emellertid är detta en mycket svår fråga att lösa. Det allvar­liga är just att psykiatrikerna – likt i stort sett de flesta inom ”män­niskovetenskaperna” - gör sina erfarenheter på sjukhusen eller inom andra ”fattigdomens institutioner” där nästan alltid allsköns lättja eller kriminalitet döljs eller försvinner i de administrativa labyrinterna.

Dessutom uppfattar jag det som att denna ”praktikuppgift” länkas samman med en verksamhetscykels slutliga baksida; annorlunda ut­tryckt att man fortsätter att ”dra nytta” av des­sa tillstånd präglade av marginalisering. Arbetaren, som nu befinner sig utanför produktions­apparaten, förvandlas till ”försöksdjur”. Och det är nästan omöjligt att vända på den si­tuationen i vårt samhälle.

Å andra sidan är det välbekant att tjänsteåliggandena på sjukhusen tenderar att vila just på nyutexaminerade profes­sionella utan er­farenhet i och med att de som skaffat sig er­farenhet brukar ta sig därifrån för att tjäna mer pengar eller helt enkelt för att de anser den ”individuella ansträngningens möjligheter” (alltså att förändra eller förbättra institutionen från insidan) för uttömda. Det finns också sådana, vilka – som i Ert fall – stöts bort på grund av att de söker åstadkom­ma en verklig förändring i de sjukas situation och av behand­lingsformerna.

Men förutom detta – tror Ni inte att problemet med psykiatri­kernas då­liga utbildning existerar? Tror Ni inte att inför det mycket stora antal fall i vilka den psykiska sjukdomen saknar ett klarlagt biologiskt ur­sprung (dessutom understryker Ni att den gemensamma kärnan i alla psykiska kristillstånd står att finna i depressionen) är de kunskaper medicinen ger otill­räckliga? Och att det vore nödvändigt med en yrkes­utövare som – förutom att behärska medicinska kunskaper – i sin ut­bildning också vore utrustad med kunskaper inom etnologi, konst, psy­koanalys, sociologi, kommunikationsteori och andra angränsande disci­pliner utan att därvid förglömma de ele­ment populärkulturen bidrar med.

Jag tror att den, som tar på sig ansvaret att bidra till att bryta en an­nan människas kommunikationslöshet, som ett obligatorium, borde be­sitta en medvetenhet om den mång­fald plan av mänskliga realiteter det finns; en medvetenhet om hur pass sjukt det samhälle är som beskär den konkreta människans liv.

Jag kommer ihåg att Aldo Pellegrini, i sitt förord till Artauds bok ”Van Gogh, den av samhället suiciderade”, mycket klart pekar på att psykia­tern borde vara ”arkiater” ... en läkare som befinner sig på den högsta nivån av mänsklig förståelse – och, tyvärr, så är det precis tvärtom.

Jag tror dock att även under denna etapp av vårt samhälles utveckling kan man hysa vissa förhoppningar. Ni är ett ex­empel – om så mycket en­samt – på att denna ”arkiater”-figur är möjlig.

Pichon-Rivière: Låt oss ta det steg för steg.

Vad gäller problemet med hur man gör sina praktiska er­farenheter utan att dra nytta av värnlösa människor, så tror jag att en lösning är att terapeuten ifråga skaffar sig egna inre erfarenheter genom sin individu­al- eller gruppanalys, nå­got som jag exempelvis gjorde med vårdarna på el Hospicio.

Det är också sant att de yrkeskunniga brukar lämna sjukhu­set eller – vilket är allvarligare – sparkas ut när de söker åstadkomma en verklig förändring av situationen. Detta be­ror på att den individ, som söker åstadkomma – eller åstad­kommer – en förändring av situationen, ses som autentisk ledare för förändringen ifråga. Och det är då utstöt­ningen – beroende på rivalitet eller för att bibehålla den gammaldags strukturen – sker. Men man bör söka urskilja ”simulatörerna”; alltså de som ”producerar” icke-dynamiska stereotypiserade erfarenheter; de som egentligen inte ut­manar verkligheten i och med att detta knappast är något som intresserar eller inspirerar dem. Det handlar exempelvis om de som teoretiserar omkring operativa grupper, men inte använder sig av dem; som kritiserar elitistiska hierarkiska fö­reställningar, men ald­rig själva samtalar med en patient. De behöver alltid ett vittne, vare sig detta är en besökare för lä­kemedelsprodukter eller en bokförsäljare, och försöker undvi­ka ett direkt genuint möte mellan terapeut och patient.

Nåväl, för att kunna bidra till att övervinna en annan män­niskas kommunikationslöshet krävs det i grund och botten känslor och förståelse ... det vill säga att inte från början uppfatta den andre som ”en galning”, utan istället återupp­rätta det som inte är förstört hos den­ne: med utgångspunkt häri kan en fruktbar dialog komma att utveck­las. Det måste finnas en beredskap hos en själv för att göra detta och ut­gångspunkten härvidlag är ens egenanalys.

Ni nämnde Pellegrini, som varit gemensam vän till oss båda, och det be­hov av ”arkiater” han underströk. Jag är medveten om att även jag känt detta behov och att jag kämpat för att försöka täcka det. Ett behov som, samtidigt, handlar om bete­ende och känslor, men också innebär ett rest­löst sökande efter vetande. Denna längtan efter att – i grunden och med de risker det medför – penetrera den mänskliga naturens mysterier. Jag vet att jag under hela mitt liv bemödat mig om detta.

Om vi återvänder till problemet med erfarenhet, nyttan därav och hur psykiatrikerna - eller vilken som helst annan ut­forskare inom män­niskovetenskaperna – ska få sådan ... det problem, som Ni grundligt formulerat, för oss oundgängligen – likt andra problem inom detta fält – fram till det av mig redan omnämnda utarbetande av ett hälsokriterium som, en­ligt min mening, kan utgöra enda möjliga utgångspunkt för att karaktärisera och utvärdera vårdstrukturer, institutionel­la situationer och kritiska punkter i den teoretiska och tekniska utvecklingen ... i den nödvändiga utbildningen av ”agenter” i den psykiska hälsans tjänst. Målet är utformandet av instrument för omvandling av dem själva, patienter och omgivning ... det vill säga av allt det som i deras ”operation” utgör text och kontext.

När man analyserar de olika kategorier, som används av människo­vetenskaperna i syfte att ”äntra” problemet med ”hälsa”, det ”normala” och det ”patologiska”, ”former för an­passning” tycks det oss som att vi träder in på ett undflyende och mångtydigt område, fyllt av obestämd­heter eller motsägande definitioner.

Jag menar att denna mångtydighet är endast skenbar; i reali­teten handlar det om ett ideologiskt undanskymmande av problemets ka­raktäristika i syfte att dölja produktionsbe­tingelser, hälsokriterier och psykisk sjukdom – normalitet och anormalitet – samt den funktion ”ap­paraten” och hälsoorgani­sationen fyller i ett klassamhälle.

Analys av olika kriterier och definitioner på hälsa samt de organisa­tions- och vårdformer de inspirerar till hänvisar oss till dessa produk­tionsbetingelser ... betingelser som är hi­storiska, ekonomiska och poli­tiska. Varje teori om hälsa och sjukdom implicerar och pekar tillbaka på den individ(subjekt)-, världs- och historieuppfattning som är dess grund.

Zito Lema: Man kan då säga att i alla samhällen är dessa och andra kriterier av normativt slag (de juridiska och estetiska exempelvis) kon­kreta uttryck för makt. Deras legitimitet är därigenom i hög grad re­lativ: mer än vetenskap eller konst rör det sig om ideologi. Med detta ta­get i beaktande i vårt land idag - när kan då en person (ännu mer om det rör sig om en arbetare) betraktas som ”vansinnig” och tas in på sjukhus?

Pichon-Rivière: Uppträdandenormen ... det kriterium som gör det möj­ligt att fastställa huruvida en individs (subjekts) bete­ende är anpassat, normalt eller patologiskt, hänger faktiskt i första hand samman med ett system av representationer; i andra hand med en infrastruktur av socia­la relationer, produktionsförhållanden, som i sin tur legitimeras via det­ta system av representationer vilka styr och inrymmer samhällets för­väntningar.

Kriteriet på hälsa – den norm som värderar sättet att anpas­sa sig till verkligheten – är funktionellt inom ett system av so­ciala relationer på samma sätt som juridiska normer är det.

Det förhärskande kriteriet på hälsa – ett kriterium, vilket handlar om social kompetens – och som förtätning av tankar, är en förtätning av den härskande klassens tankar och funk­tionellt utifrån dennas objek­tiva intressen. Och som förtät­ning av den dominerande ideologin kommer dess roll i klass­kampen att få den döljande och mystifierande karaktär som ovanstående ideologi tilldelar den.

Den som bryter mot någon av dessa normer – den juridiska normen och hälsonormen (och i viss utsträckning säkerligen också de estetiska nor­merna), vilka hänger samman via sitt gemensamma ursprung (sociala relationer och äganderelatio­ner) och en delad funktion (social kontroll) - gör sig i vårt sy­stem till föremål för samma samhällssanktioner; an­norlunda uttryckt marginalisering och systematisk diskvalificering av sina handlingar och tankar.

Inspärrning på mentalsjukhus är faktiskt en konkret form som denna marginalisering eller sanktion kan anta.

Man kan säga att det idag finns två former av lagar: den skrivna, kodifie­rade, som utgör den juridiska ordningen och uttrycker viljan hos den klass som sitter vid makten. Vidare finns en annan form av lag, överensstämmande med fö­regående, som implicerar det normalitets­kriterium utifrån vilket man bedömer – godkänner eller underkänner – indivi­dernas (subjektens) beteende. Denna oskrivna lag är också ut­tryck för klassintressen.

Zito Lema: Utan att nå gränsen för total diskvalificering och intagning uppskattar man att det i vårt land finns mer än 2,5 miljoner människor som lider av olika former av psykisk sjuk­dom. Vad anser Ni att denna situation beror på?

Pichon-Rivière: Huvudsakligen på otrygghet inom såväl individ som familj och att dessa tenderar att ge näring åt varandra. Det är en otrygghet med ekonomiska och sociala rötter ... och som förstärks i tider av samhällskris. Ångesten tenderar att invadera stora delar av befolk­ningen via faktorer, som har med olika slags förluster att göra; individ (subjekt) och samhällskropp förs fram till depressionen och, därifrån, till våldet som svar.

Zito Lema: Vad uppfattar Ni som den svårighet som är mest belastande inom den argentinska psykiatrin ?

Pichon-Rivière: Dess tröghet och brist på dynamik. Givetvis finns det undantag bland de som arbetar inom detta hälso­område ... men de som målmedvetet söker åstadkomma förändringar stöts ut; man omöjliggör för dem att agera kon­kret på sjukhusen, vilka är just den plats, som är i störst be­hov av att genomgå förändringar för att den desperata situa­tion de intagna tvingas utstå, ska lösas.

Zito Lema: Finns inte problemet hos psykiatrikerna själva be­roende på en utbildning som ger dem en mycket snäv verklighetsbild?

Pichon-Rivère: Jag håller med: alla psykiatriker har inte in­sett att deras instrumentering bör vara komplex och bred samt att man måste söka omfatta mycket. Vadhelst, som är förmöget att framkalla förändring, kan tas eller komma från såväl vetenskap som konst ... och att man inte på grund av fördomar förkastar sådant som kommer från den folkliga kulturen i och med att den är oundgänglig för att kunna ”äntra” det verklighetens centrum som utgörs av vardagslivet.

Personligen tror jag att mina kontakter med guaraní-kultu­ren, min kännedom om los quilombos (bordellerna) och Bu­enos Aires' nattliv lik­som exempelvis mina studier över Laut­réamont och vänskapen med Ro­berto Arlt ofta varit lika an­vändbar för mig - vad gäller att arbeta med sjukdom - som mina kunskaper om Freud eller medicin i allmänhet.

Det motsatta – alltså att röra sig inom ”vattentäta skott” - är att redan på förhand avstå från att lära känna människan, detta historiskt kon­kreta vardagliga subjekt till vilket vi sö­ker upprätta en terapeutisk för­bindelse.

Dessutom har frånvaron av en helhetsomfattande vision framkallat en ”handlingskris” i många vetenskaper och speci­aliteter, något som är mycket påfallande inom psykologin.

Zito Lema: Eller är det så att terapeuternas ”initiering” (i sin verk­samhet) sker med stora brister, vilka vanligtvis inte över­vinns med åren; de förvärras genom att fragmenteringen odlas och därmed tende­rar man definitivt att glömma bort den mänskliga visionens komplexitet ... man strävar efter att separera individen (subjektet) från sin sociala omgivning.

Pichon-Rivière: Ja, det är så här situationen kan beskrivas. Man strävar, bland annat, också efter att bortse från att detta slags ”änt­rande” bör vara såväl gruppsligt som dynamiskt.

I en del av min bok Psicología de la vida cotidiana (Vardagsli­vets psyko­logi) har jag beträffande detta pekat på att man i de vetenskaper, som pretentiöst benämnts själs(vetenskaper), i åratal bortsett från hela människan och såväl fragmenterat henne till sin struktur som förstört hennes identitet. På så sätt föddes (bland annat) en dissocierande och avpersonaliserad psykologi för vilken psyket avgränsas i vattentäta skott. Som en följd av denna delning undvek psykologin handlingens problem; man arbetade med bilden av en statisk människa isolerad från sin sociala omgivning. Härigenom hamnade hennes förbindelser till den miljö, i vilken hon levde ”nedsänkt”, i analysens marginaler ...

Zito Lema: Är det möjligt att i vårt land sikta mot en häl­sovårdspolitik som syftar till att ta bort mentalsjukhusen; el­ler åtminstone, som en första etapp, att de upphör att vara in­stitutioner som marginaliserar? Är detta möjligt utan en stor samhällsförändring?

Pichon-Rivière: Hälsovårdspolitiken kan inte vara fristående från den övriga politiken ... speciellt inte från den ekono­miska politiken och undervisningspolitiken.

Nåväl, jag tror att vi är på väg mot en djupgående omvand­ling och att mentalsjukhusen - som del av denna - gradvis kommer att minska i om­fattning, antalet inlagda patienter bli allt färre, och vården till över­vägande delen kommer att ske ”utanför murarna”, alltså ute i samhället. Asylkonceptet kommer att ersättas av det terapeutiska samhällets. Detta är den situation jag kan tänka mig för framtiden.

Om å andra sidan ett lands allmänpolitik, för att kunna fun­gera effek­tivt, behöver stå fri i förhållande till de imperialis­tiska metropolerna, bör man – mot bakgrund av en global si­tuation av beroende – ställa sig frågor kring den verkliga ”revolutionära” innebörden i föreställningar som ”korttidsterapier”, ”skyd­dade verkstäder” och till och med själva de ”terapeutiska samhällena”.

Zito Lema: På vilket sätt blir vårt beroende synligt inom vansinnets och hälsans område?

Pichon-Rivière: I själva uppfattningen om sjukt och friskt; i den psykia­triska undervisningens normer och innehåll samt den lilla uppmärk­samhet man fäster vid problemet med den psykiskt sjuke, en varelse som ”inte längre producerar” och som används för att ”uppnå jämvikt” mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Som exempel på denna brist på uppmärksamhet framstår den lilla budget, som viks undan för psykisk hälsa samt den ålderdomliga infrastrukturens fortlevande.

Zito Lema: Om vi håller oss kvar vid våra mentalsjukhus' si­tuation – tror Ni inte att en annan av de allvarliga svårighe­ter som där finns kommer sig av personalens auktoritära in­ställning? Och att detta i slutändan – och till och med förstärkt av de intagnas undergivenhet och värnlöshet – inte upphör att vara en genomgående attityd i rollen som psykia­ter ... och till och med som psykoanalytiker i förhållande till varje patient?

Pichon-Rivière: Jag vill upprepa att det i vårt samhälle finns en härskande apparat som i sista hand syftar till att bibehål­la produk­tionsförhållandena; det vill säga exploaterings­förhållanden. Som jag många gånger sagt härrör varje uppfattning om ”sjukt” och ”friskt” ur detta, vilket i sin tur le­gitimerar en typ av realitetsanpassning - en form av förhål­lande till sig själv och världen - som är okritisk, illusorisk och alienerad.

Denna härskande apparat har bland sina kadrer psykiatri­ker, psyko­loger och andra häl­soarbetare, vilka för vidare just en hierar­kisk, auktoritär, dilemmatisk och icke-dialektisk uppfattning om beteendet. De är ledare för förändringsmot­ståndet och betingande för pati­entens kroniska tillstånd i det att de behandlar denne som en - sett ur ett ratio­nellt perspektiv – ”förvirrad” individ (subjekt).

Dessa korrigerande agenter - vars autokratiska ideologi och person­lighet förhindrar dem att i den terapeutiska förbindel­sen inklu­dera en dialektisk problematik - upprättar hierar­kiska relationer till sina patienter ... och i dessa reproduceras förhållandet dominerande-domi­nerad. Även sig själva oskad­liggör de på så sätt i rollen som agenter-subjekt i den korrigerande behandlingen. Som mest blir de klarsynta ob­servatörer av vad som sker med patienten.

De kan möjligtvis etablera en symbios eller ”siamesisk” situa­tion, men aldrig en operativ ömsesidigt modifierande förbin­delse. I den irreversib­la hierarki, som etablerats mellan den ”friske” och den ”sjuke” - och speciellt inom asylinstitutioner­na där även klasskillnader skiljer tera­peuten från den sjuke – uppstår det som Laing kallar ”ett ödeläggande av patientens erfarenheter, kultur och identitet”.

Zito Lema: Denna hierarkiska relation till den sjuke – skulle ett av dess motiv vara rättfärdigandet av att det som inprän­tats under universitets­utbildningen hålls isär från en ”fient­lig” verklighet?

Pichon-Rivière: Vi står här inför en autokratisk, och till sin natur kom­plex, attityd, vilken struktureras via ideologisk in­verkan och förstärks i en utbildning som – vilket är uppen­bart – håller isär teoretiska princi­per och konkreta områden.

Studieplaner, liksom vårdplaner (gällande den psykiskt sju­ke), bortser från och undviker den sociala verklighet i vilken den korrigerande upp­giften måste utvecklas. Planer och be­handlingsupplägg effektiviserar en politik, som åtlyder stra­tegin hos de imperialistiska metropolerna, vilka söker lägga fast och förstärka beroendet hos länder som vårt; inte endast genom ekonomisk exploatering, utan också genom att uppnå he­gemoni vad gäller sina mål och intressen i den nationella planeringen (kultur, utbildning, hälsa etc).

Zito Lema: Vilken typ av reaktioner brukar den intagne på mental­sjukhus – såsom dominerad och kränkt – uppvisa gentemot maktutövaren, den som kränker?

Pichon-Rivière: Reaktionerna brukar innehålla olika nyanser, men i all­mänhet kännetecknas de av den dominerades bete­ende ... alltså av passivitet. Ibland lyckas man dock sluta sig samman och bemöta sin si­tuation - som dominerade - och det är då våldet uppkommer.

Beträffande detta har jag ett smärtsamt minne i och med att det hela slutade med att en läkare, som var en mycket god vän, dödades.

Det rör sig om Dr López Lecube, psykiater på Hospicio de las Mercedes, som blev halshuggen av en patient. Händelsen ska­pade stor oro i min familj. Min mor ångrade tusen gånger att hon givit sitt tillstånd till att jag skulle studera psykiatri; jag är dock övertygad om att jag i vilket fall som helst skulle följt denna min kallelse. Läkaren ifråga, min chef inom verk­samheten, var också ett slags beskyddare eller mentor i och med att han kom från Goya och kände min familj. Det var också han som in­tresserade mig för att konkurrera om en lä­kartjänst på Hospicio de las Mercedes, något jag hade fram­gång med.

Hans död upprörde oss alla djupt. Och förutom detta och min mors oro uppstod ett klimat i vilket det var svårt att fortsätta arbeta. Jag lyc­kades emellertid stanna på min post, övertog den bortgångne läkarens ansvar och organiserade om verk­samheten. Och härigenom kunde jag få tag i den röda tråden, drivkraften bakom mordet och det sätt på vilket händelsen planerades.

Problemet hade sitt ursprung i det extremt auktoritära sätt López Lecu­be bemötte de sjuka på – som om de vore drängar på hans gods. Många gånger frågade jag mig hur det kom sig att inte något liknande inträffat tidigare.

Men denne psykiaters sätt att vara, vilket på sätt och vis symboliserade hur läkarna i allmänhet uppträdde på mental­sjukhusen, hade undan för undan fått tankar om ett våldsamt svar att växa fram hos de intag­na.

Mellan sig formade man en grupp som skulle ”utdela slaget” för att döda honom. Man hade haft möten och organiserat allt i stil med en komplott. Jag kunde avslöja komplotten, men olyckligtvis först efter mordet. Man hade till och med genom lottdragning valt ut vem som skulle verkställa det hela.

Den person, som skulle vara ”verkställande”, blev en andalu­sier, vilken handlade med otrolig snabbhet och skicklighet. Allt var över på en se­kund. Läkaren satt i en fåtölj under några träd som på den tiden fanns mitt emot administrations­byggnaden. Patienten närmade sig från bakom träden tills han kom tillräckligt nära ... Han var en utomordent­lig tjur­fäktare och gjorde inget som helst misstag.

Han utförde handlingen med en kniv och den kniven har också sin speciella historia. Den hade från början varit sked­handtag och vässades nu ... omvandlades av konspiratörs­gruppen som del av en ritual.

Zito Lema: Vilken var den främsta slutsats Ni drog av denna drama­tiska händelse?

Pichon-Rivière: Något jag i grunden redan kände till: varje psykiskt sjuk människa bör, liksom alla människor, bemötas med respekt. Man kan inte ostraffat trycka ned eller föröd­mjuka en annan varelse ... ännu mindre om den som gör det besitter viss offentlig makt.

Episoden tilldrog sig under mitt första år som läkare och in­nebar – också – en bekräftelse på hur farliga dessa dik­tatoriska eller respektlö­sa behandlingsformer kan vara; for­mer som var typiska för den epokens medicin och, tyvärr, till stor del fortfarande finns kvar. Detta sätt att be­möta patienten är inhumant, men dessutom ineffektivt ur strikt veten­skaplig synvinkel.

Zito Lema: Det är obestridligen så att det samhälleliga finns inneboende i vansinnets koncept och det i så pass hög grad att vi idag åter kan säga att ”det är denna konsensus (det samhälleliga) som avgränsar förnuftets och oförnuftets väx­lande zoner”. Nåväl, vad är det faktiska ... vad kan man förstå som psykisk hälsa? Som Ni vet hävdar Världshälsoorganisa­tionen att det innebär ”individens anpassning till ett tillfreds­ställande och nyttigt liv i sin sociala miljö”, ett kriterium som delas av ett flertal terapeutiska strömningar även när det gäller socialpsykologins område.

Men – handlar det inte om ett politiskt-repressivt kriterium? När an­passning och inte skapande ges företräde – är det då inte så att man väljer stillaståendet; döden och inte livet? Är kanske inte förmågan till anpassning den djuriska delen hos individen, medan förmågan till över­vinnande av det naturliga och biologiska arvet – genom skapande – är vad som ut­märker det mänskliga? Och ytterligare en aspekt – innebär inte anpassning, utan klargörande av legitimiteten i den ord­ning som förutsätts, att ge sitt samtycke till varje slags makt ... även den mest orättfärdiga?

Pichon-Rivière: Jag uppfattar att kärnan i det Ni säger hand­lar om den innebörd som ges åt begreppet ”anpassning”.

Jag har nämnt att varje hälsokriterium vilar på en människouppfatt­ning och den historia som är dess grund.

Genom att jag uppfattar människan som formande sig i en praxis ... i en omvandlande aktivitet ... i en dialektisk – i förhållande till världen sig ömsesidigt modifierande – relation vars drivfjäder utgörs av behovet, in­nebär utarbetandet av det hälsokriterium vi benämner aktiv anpass­ning en analys av individens (sub­jektets) sätt att relatera till världen ... de former som detta konstituerande av människan som sådan antar.

Denna analys' utvärderingsparametrar utgörs av förmågan att utveckla en omvandlande aktivitet, ett lärande.

Jag omformulerar det inom psykiatrin gällande begreppspa­ret hälsa och sjukdom i termer av aktiv eller passiv anpass­ning till verkligheten.

Med termen anpassning refererar jag till det adekvata eller inadekvata i individens (subjektets) svar på kraven från om­givningen ... och till den operativa, omvandlande eller icke-fungerande, utarmade förbindelsen mellan individ (subjekt) och omgivning.

Individen (subjektet) är ”friskt” i den utsträckning han eller hon kan omfatta världen utifrån ett integrerande perspektiv med förmåga till omvandling av denna verklighet och att, samtidigt, kunna omvandla sig själv.

Individen (subjektet) är ”aktivt anpassad” i den utsträckning han eller hon upprätthåller ett dialektiskt samspel med om­givningen och inte en rigid, passiv och stereotypiserad rela­tion. Den psykiska hälsan består i att kunna lära av verkligheten i en relation, som är syntetiserande och helhetsskapande (totaliserande) vid lösandet av de motsättningar, vilka uppstår i relationen individ (subjekt) – värld. Anpassning implicerar här inte ”social kompetens”, urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan tvärtom en ”läsning” av verkligheten med förmåga till utvärdering och förslag till förändring.

I mitt konceptuella schema motsvarar begreppet ”aktiv an­passning” be­greppet ”lärande”, vilket jag definierar som in­strumentellt tillägnande av verkligheten i syfte att omvandla den.

Bearbetningen av behovskonceptet, av individen (subjektet) som hi­storisk varelse, en behovsvarelse, analysen av vårt hi­storiska varande och av den roll, som i detta skeende spelas av en psykologi, vilken ut­vidgar begreppet ”aktiv anpassning” till politisk praxis (definitionen av den dialektiska relationen är inte något annat än detta), fick mig och Ana Quiroga att i en sista etapp inkludera begreppet ”kritiskt medvetande” i vårt utarbetande av anpassningskriteriet.

Kritiskt medvetande är alltså erkännandet av de egna beho­ven och av det samhälle man tillhör, en kunskap som åtföljs av strukturerandet av förbindelser som möjliggör att dessa behov kan lösas.

Kritiskt medvetande är en form av anknytning till det verkliga; en form av lärande, vilket implicerar övervinnandet av illusioner rörande det egna situationen ... som individ (sub­jekt), som grupp, som befolkning. Vad man uppnår är en omvand­lingsprocess ... i en praxis som modifierar situationer vilka man behöver använda fantasin eller illusioner för att stå ut med.

Zito Lema: Annorlunda uttryckt att när man lär sig ”läsa” verkligheten på ett icke-alienerat sätt omvandlas detta till ett frihetssökande, som dock inte huvudsakligen är individuellt, utan socialt ... och att detta sålunda är en gemensam uppgift att realisera.

Pichon-Rivière: Just det. Det är en frigörelseprocess ... kampen för hälsa är inte bara en kamp mot sjukdomen, utan i grund och botten en kamp mot de faktorer som genererar och gynnar sjukdom.

Zito Lema: Det är då inte att förvåna sig över att de som motsätter sig att förlora sina privilegier – under inte bara vår epok utan under samt­liga – söker diskvalificera genuina samhällsförändrare såsom varande galningar eller kriminel­la.

Pichon-Rivière: Ja. Och det är också nödvändigt att upp­rätthålla den verkliga skillnad som finns mellan samhälls­förändraren (eller föränd­ringsagenten), den sjuke och den kri­minelle. En förändrare har inte ett individuellt, utan ett kollektivt mål i det att han eller hon söker uppnå större jämställdhet klasserna emellan; den kriminelle däremot sö­ker tillägna sig själv resultatet av sin handling. Galningen i sin tur tänker inte – även om han eller hon i likhet med förändraren överskrider samhällets normer – på det slutliga utfallet av sina handlingar; på ett bättre samhälle. Han eller hon handlar mot vissa normer, men föreslår inga andra och förstör i allmänhet sig själv genom långvarig inspärr­ning.

Zito Lema: Ni refererade tidigare till sambandet mellan juri­diska nor­mer och sociala beteendenormer. De utgör bägge ”makthandlingar” ... vilka genomdrivs med tvång (ett våld) ... varvid detta tvång sedan legi­timerar normerna.

Nåväl, överträdelse av en juridisk norm implicerar ett ”otillå­tet” beteen­de; bakom detta beteende finns en ”skuld” där idag ingen längre – åt­minstone i teorin – undviker att peka på samhällets ansvar. Men – vad är det som finns ”bakom” ett ”sjukt” beteende? Vad menas här med skuld ... med ansvar? Och vad karaktäriserar detta beteende?

Pichon-Rivière: Vad som finns ”bakom” ett sjukt beteende är också en social konflikt. Med andra ord – bakom tecken på ett ”onormalt”, ”förvil­lat” eller ”sjukt” beteende finns alltid som något underliggande en konf­liktsituation ur vilken sjukdo­men växer fram som misslyckat försök till lösning.

Utifrån ett totaliserande fokus definierar jag beteendet som struktur ... som dialektiskt och meningsbärande system i per­manent interaktion ... som utifrån detta perspektiv söker en lösning på antinomierna psyke-kropp, individ-samhälle, organism-omgivning. Och dialektikens inklu­derande leder oss till att bredda definitionen av ”beteende”, varvid detta förstås inte endast som struktur utan som strukturerande i en multipel interaktionsenhetlighet/ett multipelt interak­tionssystem; på så sätt in­troduceras konceptet ”dialektisk in­teraktion” och begreppen ”ömsesidig modifiering”, ”inter­systemiskt samspel”, ”individens (subjektets) inre värld” och ”individens (subjektets) inre världs relation till yttervärlden”.

Zito Lema: Hur bör ”intersystemisk relation” förstås? Eller – annorlun­da uttryckt – vad är det som här är identifierande? Var lägger Ni tyngd­punkten i analysen av individens relation till sin omgivning?

Pichon-Rivière: Den relation, som utgörs av individens (sub­jektets) jag­dynamik i vilken internaliserade individer (sub­jekt) och förbindelser konfigurerar en inre värld, förstår jag som intersystemisk relation; alltså en intersubjektiv dimen­sion i vilken de (internaliserade individer­na (subjekten) och förbindelserna) interagerar och konfigurerar en inre grupp. Det här systemet är inte slutet, utan förhåller sig till den ytt­re världen genom projektionsmekanismer. Jag benämner den­na relations­form intersystemisk. I sådan mening talar jag om upplösning av den antinomi, vilken visat sig som dilemmatisk situation samt om en ut­veckling av den psykologiska reflektionen inom människovetenskaper­nas kontext.

Zito Lema: Ni har många gånger sagt att psykisk sjukdom i grund och botten är ett kommunikationsproblem.

Man vet att här inverkar (såsom komplext faktum betraktat) flerfaldiga och till och med föränderliga faktorer. Men trots allt – tror Ni det är möjligt att fastställa huvudorsaken ... det som är gemensamt för de flesta fall av psykisk sjukdom (alienation)?

Pichon-Rivière: Ja, denna sjukdomsalstrande (morbigena) faktor utgörs av samhället. De psykiska sjukdomarna är följ­den av individernas konf­likt med samhället. Och naturligtvis räknar jag in familjekonflikterna i de sociala konflikterna genom att familjen utgör permanent cell i varje slags samhäl­le. Givetvis skiftar orsakens tyngd beroende på individen och dennes plats i världen.

Zito Lema: Det existerar idag samhällen med politiskt sett motsatta re­gimer, vilka i större eller mindre utsträckning motsvarar de ”huvudideo­logier” som människan format. Och samtidigt – och utifrån skilda orsa­ker och intressen – är det sant att de psykiska sjukdomarna finns kvar, och till och med ökar, i alla samhällen. Skulle detta indikera att det all­tid – och bortom etablerandet av mer rättvisa samhällsförhål­landen – kommer att finnas kvar en konfliktzon och, således, sjukdom? Att vansinnets lidande inte kommer att försvinna från människan?

Pichon-Rivière: Så är det. Sammantaget tror jag inte att män­niskorna någonsin definitivt kommer att övervinna vansinnet. Jag tror att det i varje typ av samhälle – även det mest perfekta – alltid kommer att fin­nas psykiskt sjuka (ali­enerade) eftersom fullständig likformighet är en omöjlighet. Det kommer alltid att finnas människor, en minoritet, som kommer att ha en annorlunda uppfattning om verkligheten ... och mot­satsförhållanden kommer att fortbestå och, därigenom, ångest som det inte står i mänsklig makt att lösa. Men skillnaden jämfört med idag, åt­minstone när det gäller vårt samhälle, består i att de alienerade då helt enkelt kommer att vara en liten minoritet.

Det är också vår förhoppning att man kommer att kunna ge ett verkligt humant bemötande åt de som lider av någon typ av psykisk sjukdom. Det vore betecknande för ett mer rättvist samhälle.

Zito Lema: Konceptet ”alienation” används såväl för att dis­kvalificera ett individuellt beteende som för att beteckna ett samhällstillstånd. Vil­ka distinktioner och relationer finns, en­ligt Er mening, mellan dessa två ”alienationer”?

Pichon-Rivière: Man tillskriver bägge dessa koncept en överensstämmel­se som inte stämmer. ”Samhällsalienation” defi­nieras utifrån observa­tioner av generella fakta av just samhällelig natur. De produceras ”genom” och ”väger tungt” i sin helhet ... med andra ord såväl i indi­viden som i den ut­sträckning han eller hon är del av denna helhet.

”Alienation” i individuell bemärkelse är synonymt med psy­kisk sjuk­dom. Individen (subjektet) är inte längre förmögen att åstadkomma spiraler; han eller hon är stereotypiserad och intar en fast roll – den sjukes.

Även det alienerade samhället är stereotypiserat. Det finns inget dy­namiskt handlande mellan delarna ... det finns inga ”utbrott” av föränd­ring. Denna statiska situation producerar – eller åtminstone gynnar – individuellt främlingskap (aliena­tion), vilket kommer att bli till språkrör för den kollektiva ali­enationen.

Fragmentering är typiskt för vår kultur. Individen utsätts för den ... och likaså för att resultaten av hans eller hennes upp­gift skingras, varvid en situation präglad av berövande och anomi uppstår som i sin tur gör det omöjligt att bibehålla en reell hälsosam förbindelse till objektet ifråga (det vill säga uppgiftens resultat). Individen tvingas till en frag­menterad, tillfällig och sjuk relation.

Samtidigt bidrar ett till sin helhet alienerat samhälle – vilket är fallet med vårt land – till att dess olika grundläggande ”celler” alieneras; därav kommer sig det allt ökande antalet ”galningar”, alltså sådana som blir till situationens ”syndabockar”.

Det typiska för samhällsalienationen är rotlöshet, brist på förmåga till operativ handling ... och samma drag är i för­minskad form typiskt för det individuella främlingskapet. Men man bör också ha klart för sig att det inte finns någon absolut måttstock för att mäta samhällsalienation, lika litet som det finns något mått för att fastställa hälsa och psykisk sjukdom.

V. Den analytiska praktiken. Dess gränser.

Zito Lema: Ni har under många år arbetat som psykoanalyti­ker och gör så fortfarande trots de svå­righeter som hänger samman med Ert nuva­rande hälsotillstånd. Hur skulle Ni vilja ka­rak­tärisera denna yrkesutöv­ning?

Pichon-Rivière: Att göra "det omedvetna" medvetet - det var så jag bör­jade som ortodox analyti­ker. Se­nare kom jag att ut­veckla "socialpsyko­analysen”. Där bör­jade också mina pro­blem med Asociación Psicoanalí­tica Argentina (APA), och det­ta i så hög grad att jag under en period varit borta därifrån. Jag vill dock understryka att jag för närva­rande är medlem av APA.

Zito Lema: Vilken sorts problem handlade det om?

Pichon-Rivière: I grund och botten hade det med utbildnings­tiden att göra. I detta sam­manhang tror jag att jag hade en viss auk­toritet; jag är en av grundarna, jag har lett hundratals seminarier och jag blev redan l942 utnäm­nd till miembro didáctico (didaktisk medlem) av APA.

Zito Lema: Hur kom det sig att APA grundades?

Pichon-Rivière: APA grundades på 40-talet i och med att då var de vill­kor uppfyllda som in­terna­tionellt krävs; det vill säga att det finns analy­tiker, som genomgått analys. Vi var fyra grun­dare: Garma, Cárcano, Ra­scovsky och jag.

Zito Lema: Är det nödvändigt att psykoanalytiker bildar en sådan sammanslutning?

Pichon-Rivière: I alla länder där psykoanalytiker utövar sin terapeu­tiska verksamhet finns denna typ av sammanslut­ning. I vårt land finns inget slags juridiskt tvång, men jag tycker det finns ett stort behov för psykoanalytiker att vara sammanslutna i en grupp.

Zito Lema: Varför?

Pichon-Rivière: Min utgångspunkt är att psykoanalytikern är en arbeta­re inom den psykiska häl­sans specifika område. Och jag tror det är up­penbart varför varje arbetare bör ingå i en sammanslutning som fö­reträder honom. Dessutom tycker jag att grupphand­lingen inte bara vad gäller arbete, utan även vid varje slags kreativ verksamhet, är den lämpligaste. När det gäller analytiker bidrar den till ett bra erfarenhe­tensutbyte och såväl personlig som vetenskaplig utveckling inom en adekvat miljö.

Dessutom kan en sammanslutning utöva lämplig kontroll och föra regis­ter över analytiker som genomgått analys. Och detta är mycket viktigt. Det är med andra ord nödvän­digt att ha ge­nomgått analys för att få vara medlem i APA. Dessutom tyc­ker jag knappast det är riktigt att en terapeut ska utöva psy­koanalys utan egen genomgången sådan.

Zito Lema: Men de utövar ...

Pichon-Rivière: Detta har ju med allmänhälsan att göra. Men jag vill under­stryka att - utöver gällande an­visningar – finns här ett obligatori­um samt ett veten­skapligt och etiskt be­hov.

Man får inte glömma att när man som yrkesutövare analyse­rar sig når man också högsta möjliga förståelsenivå av sitt eget omedvetna. Den förståelsen fungerar sedan också som ett lämpligt vetenskapligt instru­ment, utan vilket man skulle vara förhindrad att på ett bra sätt fungera som terapeut.

Zito Lema: Ni har berättat för mig att Ni kom att ägna Er åt psykoana­lysen och psykiatrin för att söka dechiffrera Ert eget mysterium. Men vilka drivkrafter uppfattar Ni i allmänhet bestämmer detta yrkesval? Smyger sig en sjukdomens drag­ningskraft in ... ibland den egna sjukdo­mens? Finns ett sö­kande efter just den?

Pichon-Rivière: För det mesta tror jag inte där finns ett sö­kande efter den egna sjukdomen; inte heller en medveten dragning däråt ifall man skulle ha en sådan. Jag vet att det finns många analytiker som helt en­kelt dras till de ekono­miska fördelar som ut­övandet av yrket kan ge. Många väljer yrket utifrån möjligheterna till välstånd och socialt anse­ende. Dessa personer brukar generellt sett också vara de som reser mest motstånd i egenanalysen; deras mål tycks vara mer be­gränsade ... de styrs inte av något sunt in­tresse för ett in­tellektuellt och vetenskapligt äventyr.

Dessutom är förekomsten av denna sorts psykoanalytiker i samhället mycket negativ på så sätt att om de inte har per­fekt kontroll över sitt inre kan de överföra sin egen sjukdom till patienten, något som tyvärr brukar förekomma.

Zito Lema: Ända från början har psykoanalysen utsatts för mycket kri­tik. På senare tid - och från det psykoanalytiska lägret självt - har man sökt systematisera vad som är den främsta kritiken: onödig dramatise­ring, höga arvoden, selektiv uppmuntran av vissa fan­tasier, in­trång i det person­liga, verklighetssubstitut, idealisering från patientens sida. Anser Ni att dessa invändningar är riktiga?

Pichon-Rivière: Denna typ av invändningar brukar - genom att de är alltför allmänna – tendera mot godtycklighet ... men i vilket fall som helst innehåller de ett visst mått av sanning. Jag vill dock understryka att jag inte vet om detta stämmer in på alla analytiker och alla länder.

Den onö­diga dramatiseringen exem­pelvis - alltså att överdriva allvaret i det som händer patienten - kan inträffa när det rör sig om neurotiska eller egocentriska psykoanalytiker, dock inte alla. Annor­lunda uttryckt är det en begränsad kritik som gäller i vissa fall, dock inte i flertalet.

Vad gäller psykoanalytiker som tar ut höga arvoden - ja, detta är en vanlig situation och har att göra med de ohämmade eko­nomiska anspråk, som är mycket vanliga inom yrket. Psy­koanalytikern brukar bör­ja leva ett liv som kräver höga in­komster. Så skapas den kompromette­rande situationen. Ana­lytikern behö­ver pengar och ju mer som går att få ur klienten, desto bättre. Det finns ingen fast avgift och i regel inte heller någon gräns för ambitionerna.

Zito Lema: Tycker Ni att alla terapeuter bör ta ut samma ar­vode?

Pichon-Rivière: De flesta psykoanalytiker tar ut oproportio­nerligt höga arvoden. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att psykoanalyti­ker med ett visst anseende på grund av sin ve­ten­skapliga seriositet och sin erfarenhet ska arvo­deras lika som en färsk kollega. Alla ar­vo­den bör dock vara inom rimliga gränser.

Zito Lema: Vad kan man göra för mindre bemedlade personer som är i behov av psykoanalys?

Pichon-Rivière: Situationen förbättras i viss utsträckning genom att det finns psykoanalys i grupp.

Men inte ens på så sätt breddar man möjligheterna tillräck­ligt för de som behöver denna typ av behandling. För att göra det hela klarare kan man uttrycka det på följande sätt: psykoanaly­sen är, åtminstone fram till nu och i vårt samhälle, något för de resursstarka samhällsklas­serna - de som kan betala.

Zito Lema: I denna verklighet - hur ser Er personliga situa­tion ut?

Pichon-Rivière: Jag, speciellt, har nog slitit mig fördärvad. Jag har inte tjänat mycket pengar. Jag har all­tid anpassat mig efter pati­entens be­hov. Dessutom har jag i många år äg­nat nästan all min tid åt att arbeta på sjukhus eller åt att forska. Men jag vet med mig att jag har haft den­na inställ­ning, vilken också varit medveten.

Zito Lema: Ert handlingssätt är inte vanligt ...

Pichon-Rivière: Nej. Men det finns stora behov. Det finns ett stort an­tal patienter i förhållande till det fåtaliga antalet psy­koanalytiker. Dess­utom väljer allt fler terapeuter sina klien­ter och ökar där­med sina ho­norar. Men inte ens härigenom tycker jag att denna huvudsakligen affärsmannamässiga atti­tyd misskrediterar psykoanalysen; det har med en viss sorts te­ra­peuter att göra och dessa är möjliga att förändra. Det har inte med vetenskapen (det vill säga psy­koanalysen /övers. anm) att göra.

Och på en omedelbar, praktisk, nivå - som psykoanalytikerna väl be­härskar – löper inte "näringsfånget" några risker. Trots all kritik rö­rande denna aspekt är det knappast troligt att terapeuten förlorar sina kli­enter.

Zito Lema: Låt oss återvända till den övriga kritiken. Tror Ni att psy­koanalytikern selekterar - eller självsvåldigt vär­derar - pati­entens fantasier?

Pichon-Rivière: Jag tror snarast att motsatsen brukar inträf­fa, vilket ju också är det riktiga. Psykoanalytikern bör accep­tera det patienten tar upp. Han bör följa den väg eller rutt som patienten föresätter sig att följa. Man bör inte vara en "reformator", utan en "medtänkare" ... det vill säga någon som tän­ker tillsammans med den andre. Psy­koanalysen bör vara spontan, uppslagsrik, och inte bun­den till rigida möns­ter.

Zito Lema: Vad som inte kan förnekas är att psykoanalyti­kern tränger in i det privata.

Pichon-Rivière: Ja, men detta är nödvändigt och inte tvunget något som är till förfång för patienten. Och detta gäl­ler för varje läkare, för varje specialitet. Det finns inget annat sätt att agera än att gå in på vissa områden av den andres privata sfär ... något som också är tillämpbart för andra professioner, för veten­skaplig forskning och till och med för konsten. Man måste alltid ta sig in i ett subjekt, ett objekt ... in i den verklighet gentemot vilken man vill handla, återspegla eller modifiera.

Zito Lema: Men man bör respektera den andres identitet ... något som inte är vanligt bland psykiatriker och psykoanaly­tiker ...

Pichon-Rivière: Det är sant. Terapeutens attityd borde i alla fall vara att "fylla i" och aldrig ta bort eller bryta ned pati­entens identitet ... alltså placera in operativa mekanismer i patienten, vilka hjälper fram en aktiv realitetsanpassning, nå­got som utgör en eminent dialektisk process. Utgångspunkt är respekt för identiteten och man söker korrige­ra det som förhindrar ett verkligt lärande genom att stödja de skapande mekanismerna för att individen (subjektet) på detta sätt ska kunna förändras och i sin tur förändra sin omgivning. Processen är alltid dub­bel, dynamisk och dialektisk.

Zito Lema: Förändrar inte psykoanalytikern patientens verklighet?

Pichon-Rivière: När patienten är mycket vilsen i verkligheten söker psy­koanalytikern forma en ny icke-stereotypiserad, fri, situation som be­finner sig i ständig spiralformad rörel­se.

Zito Lema: Inträffar ofta en idealisering från patientens sida? Är den nödvändig?

Pichon-Rivière: Det är svårt att säga säkert huruvida den fö­rekommer ofta. I vilket fall som helst bör psykoanalytikern ta på sig ansvaret för denna idealisering från patientens sida, som utgör en fak­tor av negativ karaktär. Idealisering innebär alltid ett tera­peutiskt misstag. Man bör dock skilja mellan idealisering och beröm. Idealiseringen är lögn. Berömmet kan vara såväl äkta som oäkta. Och det kan vara nödvändigt. Psy­koanalytikern bör analysera berömmets innehåll för att avgöra dess karaktär.

Zito Lema: Av all den kritik som riktats mot psykoanalysen – vilken tyc­ker Ni är mest välgrundad?

Pichon-Rivière: Jag uppfattar att kritiken mer riktas mot psykoanalyti­kerna än mot psykoanalysen. Och av kritiken är den starkaste, mest utb­redda - och också den mest träffande - den som hänger samman med peng­arna.

Jag kan intyga att psykoanalytikeryrket är ett kostsamt yrke. Men det borde finnas ett pris avvägt såväl gentemot pati­entens betalningsför­måga som psykoanalytikerns behov av ersättning. Vi talar nu givetvis om vårt samhälle av idag.

Zito Lema: Visst finns psykoanalytikerns behov av ersättning, men är det inte så att denne ge­nerellt drar nytta av patientens behov av psyko­analytikerns tjänster?

Pichon-Rivière: Ja, därför säger jag också att detta är den mest träf­fande kritiken. Jag känner till allt­för många fall där psykoanalysen snarare än att ses som ett arbete helt enkelt ses som möjlig­het till vin­ning. Och detta gäller inte endast för de psykoana­lytiker, som ej gått i egenana­lys, utan även för så­dana som gjort det. Ty om den, som analy­serat en annan inom den egna professionen, drivs av pengabegär, är det myc­ket möjligt att detta förs vi­dare och förvärras hos analy­sanden. Den här situationen existerar, den är allvarlig och det är mycket svårt att åt­gärda den.

Det är elementärt att en psykoanalytiker inte begär samma arvode från alla patienter. Man kan inte ha samma taxa för en arbetare som för en företagare eller affärsman. Jag vidhål­ler att man alltid måste söka jäm­viktspunkten mellan vad en patient tjänar och den­nes betalningsmöj­ligheter relaterat till den tid och ansträngning terapeuten lägger ned; och den sist­nämndes normala behov. Jag anser det därför lämpligast att fast­ställa arvodet när processen väl har startat.

Zito Lema: Varför?

Pichon-Rivière: Därför att det rättmätiga bör fastställas uti­från en grundläggande ärlighet ... ömse­sidig ärlighet. När väl behand­lingen in­letts börjar patienten prata uppriktigt om sin eko­nomiska belägenhet, sina tillgångar och det han eller hon då erbjuder sig att betala kan visa sig vara korrekt. I början försöker pati­enten förneka sanningen om sina tillgångar ... sin verk­liga eko­nomiska belägenhet. Patientens fantasier bru­kar handla om att inte betala ... och att lura psykoanalyti­kern. Gentemot detta finns då psykoanalytikerns önskan om att bli rik så snart som möjligt; det finns till och med psyko­analytiker som tar ut sitt arvode i dollar.

Jag upprepar att dessa situationer på grund av ovanstående bör bringas i jämvikt: psykoanalytikern måste moderera sina anspråk och pa­tienten förklara sin reella situation. Och detta är lättare när behandlingen väl inletts. Själv brukar jag an­vända mig av en prövoperiod; jag bestämmer inte mitt arvode förrän pati­enten är ärlig och då försöker jag alltid se till att det blir denne som avgör priset för sin analys. Så ser min norm ut.

Man brukar ofta säga att jag är en psykoanalysens maestro i Argentina ... men tyvärr har jag få elever som sökt efterlikna mig i mitt handlande. Kanske beror det på att man vet att jag inte äger den minsta förmögenhet. Jag, som ar­betat i mer än trettio år, äger väl­digt lite ... jag har inte ens råd att sluta arbeta. För att kunna leva måste jag antingen fort­sätta arbeta eller acceptera hjälp från anförvanter eller vänner i den mån nu dessa har möjlighet att ge sådan. Jag liknar min far i detta hänseende; jag har aldrig förmått vara ekonomisk och alltid varit långt från att uppnå framgång vad gäller förmögenhet.

Zito Lema: Är Ni besviken över detta?

Pichon-Rivière: Nej, absolut inte.

Zito Lema: Förra året blev Ni allvarligt sjuk. Eftersom jag besökte Er vet jag att Ni lades in på ett allmänt sjukhus och inte på en privat in­rättning. Har detta att göra med Er ekono­mi?

Pichon-Rivière: Inte bara på grund av den, utan också därför att jag är läkare och därför van vid sjukhus. Dessutom vet Ni hur väl jag blev be­handlad. Jag tror inte att jag skulle fått bättre vård någon an­nanstans.

Zito Lema: Jag vet också att Ni lever mycket måttligt.

Pichon-Rivière: Även om jag ville skulle jag inte kunna leva annor­lunda ... Inte endast på grund av min hälsa, utan bero­ende på att jag inga andra inkomstkällor har än mina patien­ter (vilka jag fortfarande träffar trots mina svårigheter) och det jag tjä­nar som direktor för la Escu­ela de la Psicología So­cial. I sin helhet täcker dessa inkomster knappast mina mini­mibehov ... och dessutom med den rejäla ekonomiska kris som rå­der för närvarande. Min enda lyx är att då och då kunna köpa mig en bok.

Zito Lema: En kreativ människa kompenserar sina ekono­miska svå­righeter genom att finna andra former för tillfreds­ställelse.

Pichon-Rivière: Det brukar vara så. Och omvänt är den, som hung­rar efter gods och guld, för­hindrad att göra ens den allra min­sta upptäckt eller skapa något genuint ... och givetvis också förhindrad att känna den tillfredsställelse som detta in­nebär.

De är varandra ömsesidigt uteslutande - penningbegäret och förmågan att vara kreativ. Och detta är givetvis inget som gäller endast för psyko­analysen. För att nämna några ex­empel: kan man föreställa sig Artaud eller Roberto Arlt skri­va med målsättningen att bli rika?

Zito Lema: Från ytterligare ett håll riktas kritik mot psyko­analysen el­ler snarare - för att an­vända ett lämpligare ord - "den ortodoxa psyko­analysen". Bland dessa kritiker finns namn som Jung och Adler vilka under någon period varit elever till Freud. Vad är Er upp­fattning om dem?

Pichon-Rivière: En grundläggande analys av det temat skulle gå utö­ver vad vi syftat till med dessa samtal. Jung gjorde sig skyldig till en djup - och för övrigt inkor­rekt - mysticistisk för­villelse.

Zito Lema: Värdesätter Ni hans bidrag till den analytiska psykologin och då speciellt hans uppfatt­ning om "det kollek­tiva omedvetna"?

Pichon-Rivière: All hans forskning kring ”det kollektivt omed­vetna” är mycket värdefull trots det bristfälliga framställ­ningssättet. Men även om jag respekterar Jung som intellek­tuell figur har jag inte kunnat hämta någon inspiration från honom. Min uppfattning är att den mys­tiska framtoningen be­gränsar hans insatser.

Vad beträffar Adler är min huvudsakliga värdering att det hos honom finns en rejäl defor­mering av den psykoanalytiska teo­rin ... detta sagt utan att fördenskull förneka hans posi­tiva aspekter och då speciellt de som rör samhällsperspektivet.

Bland de icke-ortodoxa psykoanalytikerna är möjligen Reich en av de mer intressanta fi­gurerna. Hans fall är mycket speci­ellt. En utomor­dentligt intelligent människa med säker blick för det samhälleliga, men som förvaltade denna förmåga då­ligt. Detta visas av hans uteslutning ur Internationella Psy­koanalytiska Förbundet (IPA). Han var rent ut sagt "stor i käften" (mer ordagrannt "en som skenar"). Men trots allt har han alltid imponerat på mig genom sin förmåga att förstå de samhälle­liga feno­menen.

Zito Lema: Uppfattar Ni att Reich tillhör det socialpsykolo­giska fältet?

Pichon-Rivière: Ja. Han har gjort ett försök - utan tvivel ett av de seriö­saste - att finna beröringspunk­ter mellan psykoanalys och samhällsteo­ri. Han har verkligen slagit broar.

Zito Lema: Tror Ni det är möjligt att skapa en sådan syntes mellan psy­koanalytisk teori och sam­hällsteori?

Pichon-Rivière: Det tror jag. Till yttermera visso gör jag an­språk på att i flera avseenden ha åstad­kommit denna syntes ... liksom na­turligtvis också Reich. I nuläget är soci­alpsykologin en veten­skap, som tar ele­ment från psykoanaly­sen, merparten av dessa redan antydda av Freud ... och den tar också element från marxismen. Dessa integreras i soci­alpsykologins metodologi.

Zito Lema: Just en samhällstänkare som Gramsci - och här återgår jag på sätt och vis till det spe­cifika ämnet psykoana­lys - gör i ett av breven från fängelset till sin svägerska gäl­lande att endast de så kallade socialt "nedtryckta och förtram­pade" bör ha tillgång till psykoanalysen ... i och med att det är dessa, som lider mest av problemen att anpassa sig till det moderna livet och som i ett samhälle i kris inte kan få en klar ut­blick. Och att en "människa med kultur", däremot, borde vara sin egen och bästa psyko­analyti­ker. Vad tänker Ni om dessa utsagor?

Pichon-Rivière: Jag känner stor respekt och sympati för Gramsci, men delar naturligtvis inte hans uppfattning i sin helhet.

Jag håller visst med om att psykoanalysen är ett utmärkt in­strument för att handskas med problem som har att göra med såväl svårigheter att anpassa sig som med att passivt anpassa sig ... likaså vad gäller oli­ka kriser med sitt ursprung i svårigheter att kunna dra lärdom i en allt­mer komplex och konfliktfylld verklighet. Jag tror också att Gramsci har rätt i sin uppfattning om att den samhällsklass man med ett romantiskt språkbruk kan kalla "nedtryckt och förtrampad", är den som mest lider av dessa problem och där­för är i störst behov av psykoanalys. Det övriga håller jag dock inte med om. Först och främst är vi ju alla utan undantag kulturmänniskor - även i den mening jag uppfattar att Gram­sci lägger in i ut­trycket.

Detta aktiva element kan också genomgå kris; och psykoana­lysen är ett instrument för bot. Oberoende av samhälls­klass eller roller i samhället kan vilken människa som helst lida av neuros eller psykos eller vilken som helst av de former som psykisk sjukdom kan anta. Och psykoanaly­sen är an­vändbar för att lösa sådana svårigheter - utan undantag el­ler skillna­der – på samma sätt som aspirin är verksamt mot huvudvärk oavsett sociala eller ideo­logiska skillnader.

Men den är inte bara till för kristillstånd; psykoanalysen är också ide­alisk som hjälpmedel för var och en som ön­skar förändra sin världs­uppfattning ... vilken, hos den som på det­ta sätt vidgar sina erfarenhe­ter, görs mer kreativ, vare sig det gäller ett praktiskt eller ett intellektu­ellt område.

Dessutom kan ingen människa gå till botten med sig själv på egen hand ... och detta gäller oavsett intellektuell kapaci­tet, mod eller är­lighet hos individen (subjektet) ifråga. Motstån­den är omedvetna och det krävs att någon "uti­från" visar på dem för att de ska kunna övervin­nas.

Zito Lema: Och en psykoanalytiker med mycket erfarenhet - - Ni ex­empelvis - kan se sina problem i grunden? Eller behö­ver även Ni någon annan?

Pichon-Rivière: Jag kan se betydligt längre än vilken som helst annan person som söker analysera sig själv. Att det är så beror helt enkelt på att jag är en psykoanalytiker, som varit verksam i många år och gått igenom psykoanalys. Till stor del har jag övervunnit mina inre mot­stånd.

Zito Lema: Men kan man verkligen varsebli dessa motstånd? Kommer de inte att glida undan eller kamouflera sig för att undvika de – redan kodifierade – igenkänningstekniker, som analytikern använder gentemot såväl sig själv som andra? Kommer de inte att leva vidare och inverka på an­dra sätt?

Pichon-Rivière: Om jag lät mig vägledas endast av självanalys skulle även jag kunna missta mig - och avsevärt dessutom. Av det skälet an­vänder jag mig av yttre referenser, exempelvis mina egna böcker, min forskning, vilka tjänar till vägledning. Dessutom hjälper mig den ska­pande verksamheten i hög grad, det vill säga att konstruera mig en an­nan personlighet med inverkan på mig. Genom att behärska en speciell teknik har jag en fördel i förhållande till andra intellektuella, exempel­vis Gramsci.

Men jag erkänner att det finns situationer där mitt eget omedvetna lurar mig ... att det ibland undflyr mig. Som Ni ut­tryckte det hela fram­kallar min kännedom om det (omedvet­na) en annorlunda typ av mot­stånd ... ett mycket djupare undanskymmande. I sådana fall, där jag inte bottnar i mig själv, händer det att även jag tar miste. Men när ögonblicket väl passerat, när det hela väl har hänt, kan jag objektivera det och då bli medveten om vilken inverkan det haft i mig.

Zito Lema: Jag ska på sätt och vis återvända till en fråga som vi re­dan berört. Vi erkänner psy­koanalysens värde och dess mycket speciella nyt­ta i de lägsta samhällsklasserna. Emel­lertid lider vi stor brist på analy­tiker ... och bland de få som finns ser vi en i grunden ideologisk defor­mering. Kommer detta förhål­lande att fortsättningsvis utgöra en oöver­bryggbar avgrund?

Pichon-Rivière: Jag tror det finns få möjligheter att lösa psykoanalyti­kerproblemet - bristen och deformeringen - i vårt samhälle. Och så länge klasskillnaderna är så uppenbara ... desto mer allmänt känt blir problemet. Men samtidigt bidrar situa­tionen till att klargöra behovet av "samhäll­soperatörer". Detta är vad jag söker åstadkomma med min Sko­la. Jag söker där "instrumentera" samhällsoperatörer, vilka kan inverka på samhället främst för att förebygga sjukdom ... så att katastro­fen und­viks.

Det är skolans essentiella funktion. Min utgångspunkt har varit det sto­ra behovet ... eller snarare den stora nöd­vändigheten av ”samhällso­peratörer”.

Och precis som psykoanalytikern bör bidra till att göra indi­viden mind­re alienerad (en mycket behjärtansvärd, men till sin natur begränsad uppgift i och med omöjligheten att möta det stora aktuella behovet) bör en "socialterapeut" söka göra grup­pen mindre alienerad. Behovet är dock hela tiden större och markerar samtidigt gränsen för varje tera­peut eller "opera­tör". De kan inte befria samhället som helhet från ali­enation. En sådan djupgående förändring är nödvändigtvis struk­turell och kräver ett helhetsomfattande politiskt och ideo­logiskt agerande.

Detta hindrar dock inte att "sociala operatörer" effektivt kan bidra till förändring ... och detta genom att mycket konkret in­verka på samhället genom de grupper som blir hjälpta bort från sitt främlingskap.

Zito Lema: En större förmåga till påverkan vad gäller upp­giften att min­ska det gruppsliga och kollektiva – och därigenom även det indi­viduella - främlingskapet skulle kräva en politisk ledare med verklig folklig förankring.

Pichon-Rivière: Givetvis. Det finns personer som kan påverka hela samhället – dess alienation och des-alienation – med sina handlingar. Deras inflytande står i ett direkt förhållande till den makt de innehar. Och en politisk massledare re­presenterar den maximala graden därav.

VI. Socialpsykologin. Dess grunder. Det koncep­tuella refe­rentiella operativa schemat.

Zito Lema: Gradvis går Ni från psykoanalysen mot socialpsy­kologin. Vil­ka är de huvudsak­liga orsakerna till detta?

Pichon-Rivière: Jag tror det beror på att jag alltmer kom att intres­sera mig för sociala aspekter och för gruppers aktivite­ter i samhället. Klart är att detta implicerade ett övergivande av den ortodoxa psykoanaly­tiska uppfattning jag omfattat med så mycket pas­sion. Jag erkänner att den brytningen in­nebar ett sannskyldigt epistemologiskt hinder; en till­spetsad kris som det tog mig många år att övervinna. Jag tror den lös­tes först i och med publi­cerandet av min bok Del psicoanálisis a la psico­logía social (Från psykoanalysen till socialpsykolo­gin) ...och det är inte utan skäl den bär den titeln. För mig in­nebär den boken en doku­menterad redovisning och ett defini­tivt medve­tandegörande.

Zito Lema: Skulle man kunna säga att det finns operativa för­delar vid användande av socialpsykologiska tekniker jämfört med den ortodoxa psykoanalysen?

Pichon-Rivière: Ja. Socialpsykologin erbjuder större operativ förmåga vad gäller effekter samt möj­ligheterna att göra analysen tillgänglig för grupper av individer som inte har råd med in­dividuell be­handling. Den utgör en "demokratisering" av psykoanalysen ... och i den utsträckning denna görs mer användbar blir det också effektivt för samhället.

Zito Lema: Hur ser grundvalarna för Er socialpsykologi ut?

Pichon-Rivière: Mina tankegångar framträdde huvudsakligen ur en praxis. Och jag tror den första förhistorien finns i de ope­rativa skö­targrupper jag drog upp planerna för på Hospi­cio de las Mercedes.

Jag tror att mina uppfattningar också delvis inspirerats av några av Freuds verk: "Mass­psykologi” och ”Jaganalys". Dessutom tror jag att det i realiteten var Freud som skapade socialpsykologin. Givet­vis rörde det sig då inte om något enhetligt. Om man dock analyserar de verk jag nämnt framgår det tydligt att han stundtals uppnådde en komplett bild av problemet ... alltså av det komplexa för­hållandet mel­lan människa och samhälle. Trots detta kunde han ändå inte överge en antropocent­risk uppfattning, något som hin­drade ho­nom från att utveckla ett dia­lektiskt angreppssätt.

Zito Lema: Utifrån perspektivet "antipsykiatri" - och då speci­ellt Laing och Cooper - och andra områden för sociologiskt protesttänkande ifrå­gasätts den klassiska psykologins fokuse­ring på individen genom att den inte inbegriper samhälle och familj ... och sistnämnda är en institu­tion, som uppfattas vara av repressiv karaktär samt befinna sig i kris med tendenser att försvinna. Kritiken gäller även den moderna soci­alpsykologin och riktar in sig på att denna inte uppfattar familjen som "grundläggande centrum för förståelse av or­saksbakgrunden till psy­kisk sjuk­dom", utan – tvärtom - ser den som endast förmedlande in­stitution för social påverkan. Vad anser Ni om denna kritik?

Pichon-Rivière: "Antipsykiatrin" är en uppfattning som fram­bringats av mycket kapabla personer ... det finns där mycket som har med Sartres tänkande att göra ... men där finns slutligen också allvarliga, såväl te­oretiska som praktiska, förvillelser. Dess största nytta består i att man fått unga te­rapeuter att tänka mer och att i grunden ställa sig frågor, som det med jämna mellanrum finns skäl att återvända till. De är med andra ord "inspiratörer" ... med mysticis­tiska rötter, som jag förkastar, och surrealistiska med vilka jag känner mig befryndad. Just av denna anledning finns det så­väl överensstämmelser som skillnader mellan min uppfattning och Laings och Coopers. Jag håller ex­empelvis inte med om Laings alienationsuppfattning och den funktion familjen har inom Coo­pers schema. Jag tror det är nödvändigt att skilja mellan olika typer av familj och mellan de olika samhällsmiljöer kärnfamiljen finns inom.

Familjens roll är exempelvis mycket speciell och signifikativ i ett under­utvecklat land ... och mycket annorlunda jämfört med dess roll i ett in­dustrialiserat land. Detta kan lätt konstateras om man jämför den nor­damerikanska familjen med den syda­merikanska. Det finns djupgående skillnader dem emellan och med sinsemellan skiljaktiga roller; de har också haft olika modeller.

Jag ser fortfarande familjen som en grundläggande sam­hällelig struktur ... och psykisk sjuk­dom som en kris för den struktur familje­gruppen ut­gör – inte för individen. Och här har jag lanserat begreppet "språkrör": den sjuke är med and­ra ord språkrör för gruppens sjukdom.

De sociala konflikterna slår in i den grundläggande kärnan, det vill säga familjen. Det är där bristerna tenderar att få genomslag ... och det är där en depressiv struktur formas som kommer att finna en ”syndabock” i någon av cellens medlemmar.

Man talar om familjens död, men jag tror inte att den (oav­sett allvaret i sin kris) kommer att försvinna. Den utgör en oförstörbar institution. Rollerna som far, mor och barn är per­manenta, genuina och känneteck­nande för alla kulturer ... och de har upprätthållits genom mänsklighe­tens hela historia. Det innebär dock inte att jag förnekar de i grunden djupa problem familjen står inför. Men jag menar att den riktiga upp­giften inte består i att utannonsera ”frånfällen”, som inte blir till verklighet ... utan i att undersöka familjens kris samt förändra dess verklighet genom lämpliga sociala tek­niker ... och detta för att åstad­komma nya ideo­logier inom denna in­stitution som ett led på vägen mot att förbättra den ... tills familjerna förvandlas till reella centran för ett dynamiskt lärande från verkligheten, för kärlek och för att på så sätt generera en större kommunikativ förmåga.

Man måste ”instrumentera” familjerna på ett lämpligt sätt och detta kräver en ny ideologi. Jag vill understryka att det handlar om att över­vinna de främsta orsakerna till denna kris, som utgörs av bristen på kommunikation mellan familjens medlemmar ... eller kanske snarare på en förvillad kommunikation, som stereotypiseras i ett visst ögonblick av familjens utveckling varvid ett grundläggande hinder skapas.

Å andra sidan är det nödvändigt att klargöra att socialpsyko­login inte lägger sin tonvikt på familjen, utan på interak­tionen mellan familj och samhälle. Socialpsykologin utgår från ett reellt faktum - att familjen är den sociala strukturens kärna - och den söker utforska den interaktion som finns mellan centrat (det vill säga familjen) och det sociala sammanhanget. Och schemat (alltid i spiralform) fullständigas med in­dividen, som i dynamisk form integrerar familjen och sam­hället. Det finns inget rigidt i detta. Modifierar man fa­mil­jen så modifierar man samhället och individen. Och om individen förändras kommer också familjen och samhället att förändras. Men jag vill under­stryka att be­toningen läggs på interaktionen mellan kärna och struktur.

Jag har också hävdat att det finns en dubbel - ver­tikal och horisontell - dimension vad gäller beteendet. Och att varje korrigering av en process uppnås genom att det im­plicita görs explicit. För att uppnå detta krävs en dynamisk, historisk och struk­turell psykologi. Den här föreställ­ningen motsvarar den uppfattning, som på det ekonomisk-sociala planet skiljer mellan ytstruktur och infra­struktur ... och den placerar behovet i rollen som verklig im­pulsgivande drivkraft.

I en terapeutisk process löses sprickorna mellan de två beteendedimen­sionerna (den vertikala och den hori­sontella) upp via ett ”produktionsin­strument”, som uttrycks i ter­mer av kunskap ... och detta möjliggör övergången från passiv till aktiv realitetsanpassning. Passiv anpassning innebär aliena­tion.

Zito Lema: Sedan flera år är den av Er grundade och ledda Escuela de Psicología Social verksam i vårt land. Hur ser denna skolas grundläg­gande teoretiska principer ut?

Pichon-Rivière: Först tror jag det är nödvändigt att säga nå­got om den uppgift skolan föresätter sig. Jag har ka­raktäriserat den som att "lära sig tänka" ... vilket in­nebär att konstruera ett ECRO (Esquema Con­ceptual Referencial y Operativo/konceptuellt, referen­tiellt och operativt schema). Inrymda i en praxis sker en ömsesidig, dialektisk, konfigure­ring mellan instrument och kunskapsobjekt.

Jag definierar ECRO som en sammansatt mängd generella teoretiska begrepp, vilka refererar till en sektor av det verkliga ... till en bestämd diskurs' universum, som tillåter ett in­strumentellt närmande till ett särskilt (konkret) objekt. Den dialektiska metoden utgör grund för detta ECRO och dess särskilda dialektik.

Zito Lema: Vilket är den dialektiska meto­dens grundläggande drag – och speciellt då i förhållande till ECROs sätt att fungera?

Pichon-Rivière: Lenin utpekar mycket korrekt "tu­delningen av det enhetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsde­lar" som dialektikens grundläg­gande drag. De antinomiska princi­pernas enhet utgör en föreställning som ut­trycker en kunskapslag samt en lag om den objektiva världen. Identitetslagen eller motsatsernas enhet indi­kerar att motsatta tendenser existerar i alla fenomen - i alla naturens processer, i tänkandet och i samhället – och att dessa ömsesidigt såväl utesluter som relaterar till varandra ... vilket möj­liggör en förståelse av deras egendynamik samt ger oss nyckeln till förändringspro­cesser.

Den dialektiska metoden - genom vilken kunskapsspiralen ut­vecklar sig - implicerar en typ av analys, vilken utifrån elementä­ra fakta (de vardagliga relationerna) avtäcker motsatta principer och motstridiga tendenser såsom formande källor bakom processens dynamik.

Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kun­skap om de lagar som styr naturen, samhället och tänkan­det ... tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar "människa-i-situation". I en uppgift, som återintegrerar vad som fragmenterats av ett dissocierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individer (subjekt), natur och samhälle - föresätter man sig att med termen ”människa-i-situation” karaktärisera ett kunskapsobjekt.

Som Lefébvre säger passerar kunskapen metodiskt från in­divid- till samhällsnivå genom att det partikulära integre­ras med det allmänna och vice versa. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Social­psyko­login är en av de former som kritiken av var­dagslivet antar.

Den socialpsykologi vi postulerar har som objekt studiet av en - mellan samhällsformation eller -struktur och individens (subjektets) omedvetna (på behovsrelationer baserade) fantasi belägen - dialektisk verklighets utveckling och omvandling. Med andra ord rör det sig om förhållandet mellan samhällsstruktur och individens (subjektets) formande av sin inre värld, en rela­tion som hanteras ge­nom förbindelsebegreppet.

För oss är den mänskliga individen en varelse med behov, vilka endast kan tillfredsställas socialt i relationer som också fungerar determine­rande. Individen (subjektet) är inte endast en individ (sub­jekt) som rela­terar ... han eller hon är också en frambringad individ (subjekt). I denna individ (subjekt) finns inget som inte utgör konsekvens av interaktionen mellan individer, grupper och klasser.

Om detta är socialpsykologins objekt, så är det gruppen som (via obser­vation av mekanismerna för hur roller utdelas och intas) inom sitt operationella fält möjliggör utforskande av samspelet mellan det psy­kosociala (den inre gruppen) och det sociodynamiska (den yttre grup­pen) ... eller, om man använder andra ord, genom ob­servation av de in­teraktionsformer, vilka leder oss till att uppställa hypoteser om det de­terminerande bakom dessa.

För oss är socialpsykologin meningsbärande, styrande och operativ. Den orienteras mot en praxis ur vilken dess instrumentella karaktär växer fram. Dess utgångspunkt är en praxis. Och erfarenheterna från denna praxis - som konceptualiseras genom kritik och självkritik - berikar och korrigerar teorin genom korrigerings- och verifieringsmekanismer varvid objektiviteten gradvis växer.

En syntesskapande spiral av teori och praktik sätts här igång, vilken undan för undan kommer att öka "operatörens" förmåga att utarbeta en logistik och konstruera en strategi, som - genom taktikens och teknikens operativa karaktär - leder fram till ett annorlunda slags planerande ... för att det ska bli möjligt att realisera den spiralformade förändring, vil­ken består i den mänskliga existensens fulla utveckling genom att män­niska och natur förändras.

Zito Lema: Er höga värdering av praxis är uppenbar.

Pichon-Rivière: Ja, ty endast den kan göra samhällsrelationerna dialek­tiskt förståeliga och skapa en överensstämmelse mellan representatio­ner och verklighet.

Zito Lema: Ni har refererat till ECRO – alltså det Konceptuella, Refe­rentiella och Operativa Schemat - som ett instrument man "ope­rerar” med inom socialpsykologins fält. Jag skulle vilja be Er ange det kon­ceptuella schemats såväl innebörd som referen­tiella och operativa att­ribut; givetvis utan att glömma att Ni, ge­nom att referera till ECRO som instrument, också har kategori­serat det som något enhetligt.

Pichon-Rivière: När vi säger "schema" talar vi om en sammanhängande mängd kunskaper. Ett ”konceptuellt schema” är ett system av idéer, vil­ka uppnår en bred generali­sering. De utgör mer eller mindre generella synteser av satser, som fastställer de förutsättningar enligt vilka empi­riska fenomen kan relateras till varandra. Det är en samling kunskaper, som bidrar med ”trådar” att följa i ett arbete eller en undersökning. Utan ett adek­vat konceptuellt system skulle en psykologisk undersök­ning - eller vilken som helst annan vetenskaplig uppgift - bli såväl blind som ofruktbar.

En upptäckt möjliggörs av hur pass adekvat undersökarens konceptuel­la schema är satt i förhål­lande till karaktäristika hos det fenomen som ska undersö­kas. Det skulle således handla om att göra en hypotes adekvat i förhållande till verkligheten. Sammantaget är ett koncep­tuellt schema en organiserad mängd allmänna begrepp som möjliggör ett adekvat närmande till ett särskilt objekt. Därige­nom underlättas mötet med den konkreta situation som ska utforskas eller lösas. Av den anled­ningen säger Kurt Lewin: "Det finns inget mer praktiskt än en bra teo­ri".

Det är av vikt att poängtera att man i och för sig genom att använda sig av konceptuella scheman inom vissa vetenskaper kan nå fram till speci­ella upptäckter, vilka senare verifieras via experiment; men man kan också genom direkt observation nå fram till fakta som inte innefattas i konceptuella scheman. I sistnämnda fallet medför detta en korrigering av schemat, medan det i förstnämnda fallet innebär en verifiering. Med andra ord är det alltid nödvändigt med en prövning mot verkligheten

Vetenskapen - och socialpsykologin som del därav - är en samling obser­vationer genom och mot ett konceptuellt schema öppet för korrigering eller verifiering. Det är detta som gör vetenskapen dynamisk.

När det konceptuella schemat väl är utarbetat är dess överför­barhet snabb och lätt; det konceptuella schemat är med andra ord möjligt att lära sig och att överföra

Man kan säga att ECRO är en modell. Den vetenskapliga mo­dellen har definierats som förenkling eller approximering av de naturliga fakta som studeras. Genom sin logiska kon­struktion har den berikat förståel­sen av dessa fakta. Modellen är med andra ord ett instrument som genom analogier möjlig­gör vår förståelse av vissa realiteter. Modellen är alltså ett in­strument för att dra lärdom av verkligheten. Med ett ex­empel taget från Levi-Strauss' Antropología estructural (Strukturell antropologi) skulle man kunna säga att de sociala relatio­nerna är det råmaterial utifrån vilket man konstruerar en modell i syfte att göra dol­da aspekter av den observerade verkligheten manifesta för att på så sätt berika perspektivet.

ECRO konstruerat som konceptuellt och referentiellt schema utgör en modell vad gäller dess karaktär av instrument för att lära av verklighe­ten. ECRO är då ett instrument för att kunna dra lärdom från den sektor av verkligheten man föresatt sig att studera, exempelvis interak­tionen. Utifrån en organisering - eller ett sammanförande - av allmänna begrepp möjliggör ECRO som modell en förståelse av varje enskilt faktum.

Den referentiella aspekten anspe­lar på det område - det segment av verkligheten - inom vilket man tänker och handlar ... och på de till detta område eller konkreta faktum relaterade kunskaper vi kommer att refe­rera när vi handlar.

Ett grundläggande element i vårt ECRO är kriteriet operatio­nalitet. I vårt konceptuella schema representerar operationalitet vad som i andra scheman utgörs av det traditio­nella san­ningskriteriet (det tänktas eller formulerades överensstäm­melse med sitt objekt).

Om vi med vårt ECRO ställs inför en konkret social situation är vi inte bara intresserade av huruvida tolkningen är exakt. Vi är i grunden också intres­serade av hur pass adekvat den är i handling, det vill säga av möjligheten att åstadkomma en kreativ eller adaptiv - enligt kriteriet om aktiv anpassning till verkligheten - förändring. Därför har vi ofta sagt att socialpsyko­login är styrande och meningsbärande i den mån den inriktas på förändring.

Detta operationalitetskriterium inkluderas i vårt kon­ceptuella schema och orienterar det mot handling.

Zito Lema: I den mån schemat syftar till att objekti­veras i form av ett in­strument, som "opererar" i den sociala verkligheten - tror Ni inte att praxis borde inkluderas som ytterli­gare ett konstitutivt element i sche­mat?

Pichon-Rivière: Jo, detta har vi också gjort genom att vi betraktar praxisbegreppet som ett ständigt berikande av teori och praktik.

I enlighet med den dialektiska processen och dess modell tes, antites och syntes förändras en given situations a posteriori till en ny situations a priori.

I den mån en dialektisk process studeras - människans relation till sin omgivning - kommer ECRO (som ett sätt att närma sig) att innefatta en dialektisk metodologi; den socialpsykologi vi postulerar är orienterad mot praxis och är därför av instrumentell karak­tär ... och når inte sina lösningar inom en sluten cirkel, utan via ett kontinuerligt berikande av teorin genom dess möte med praktiken. Erfarenheten av en genom kri­tik och självkritik konceptualiserad praktik berikar och korrigerar teo­rin genom korrigerings- och verifieringsmekanismer.

Zito Lema: Vad uppfattar Ni som de viktigaste bidragen i uppbyggnaden av ECRO?

Pichon-Rivière: Vad gäller den aspekt, som har med personlighetens upp­komst och strukturerande att göra, utgörs vårt ECRO av bidrag från Freud, Melanie Klein, G. H. Mead etc. När det handlar om förståelse av sociala processer - och speciellt grupprocesser - lutar vi oss mot Kurt Lewins upptäckter. Dennes metod är dubbelt experimentell:

1) Den utgör ett försök att göra praktik av det sociologiska experi­mentet;

2) Den tenderar mot en form av experiment: den aktiva under­sökningen (action research/övers.anm.).

Som jag nämnt utgör operationskriteriet – planerad produktionsföränd­ring (i förhållande till uppnåendet av uppsatta mål) – vårt ECRO:s ut­värderingkriterium. Varje un­dersökning i sig motsvarar redan en opera­tion. På samhällsvetenskapernas område existerar ingen utforskning som inte också framkallar en förändring; det vill säga att det räcker med att exempelvis förklara ett test för en individ (subjekt) - oavsett att testet inte har något terapeutiskt syfte – så framkal­las ändå en föränd­ring hos denne. Man skulle kunna säga att den relation som etablerats är förändrande. Detta postulerades först av Freud och bekräftades senare av Kurt Lewin.

Den inre gruppen utgör ytterligare ett begrepp som inkluderas i vårt ECRO ... något som i grund och botten gör det möjligt för oss att definie­ra socialpsykologin. Som jag nämnde tidigare såg Freud detta - även om han sedan inte utvecklade den tankegången.

Zito Lema: Hur skulle Ni utifrån det perspektiv, som lägger beto­ningen på det sociala, defini­era begreppet "inre grupp"?

Pichon-Rivière: Vi förstår den inre gruppen som en samling internalise­rade relationer ... de har alltså gått från "det yttre" till den inre världen och de befinner sig i ständig interaktion. De utgör internaliserade socia­la relationer som i Jagets miljö repro­ducerar ekologiska re­lationer (”ekologisk” definieras som samspel organism-miljö/övers. anm).

Nåväl, nu har vi redan omnämnt att socialpsykologin består i ut­forskandet av interaktionsformer; och för denna utforsk­ning har vi kon­struerat ett schema betitlat den upp-och-ned­vända konen. I detta regi­strerar vi som interaktionsmodalite­ter eller psykosociala processer (ob­serverbara speciellt i den operativa gruppen) följande processer: anslut­ning-tillhö­rig­het, samarbete, relevans/tillämplighet, kommunikation, lä­rande, tele.

Zito Lema: Inom den struktur Er teori bildar lägger Ni speciell betoning på "operativa grupper". Vilka uppfattar Ni här de främsta skillna­derna vara i jämförelse med en traditionell terapi­grupp?

Pichon-Rivière: Jag betecknar en grupp som ”operativ” när den siktar i en bestämd riktning i syfte att förstå och styra. I övrigt är den operativa gruppen vårt instru­ment för att uppnå en praxis. Och frågan gäller nu alltså om det rör sig om en tera­peutisk grupp eller ej ...

Mitt svar är jakande. Min utgångspunkt är att varje förvirrat uppträ­dande uppkommer ur störningar i förmågan att dra lär­dom ... ur en lås­ning i förmågan att dra lärdomar av verk­lighe­ten. Den operativa grup­pen är terapeutisk i den utsträckning den gör det möjligt att lära sig att tänka; att genom sam­arbete och komplementaritet i verksamheten övervinna svå­righeter att lära sig.

Den operativa gruppen hjälper alltså till att upphäva låsningar genom att berika såväl självkänne­dom som kunskap om den andre vid en upp­gifts genomförande. Och jag vill upprepa att en operativ grupp därför kan vara terapeutisk i den mening vi ovan be­skrivit; annorlunda ut­tryckt möjliggör den upphävandet av störningar i förmågan att lära, att tänka, i verklighetskontakten etc.

Det är dock klart att den operativa gruppens främsta målsättning inte är terapi; en del av dess konsekvenser kan dock ses som tera­peutiska i den mån de ger individen (subjektet) verktyg att "operera" i verklighe­ten. Den operativa gruppen, som teknik, hjälper till att lösa upp vars och ens inre svårigheter – låsningar och dilemmatiskt tänkande - och blir dialektisk ge­nom en praxis i vilken innefattas klargörande av mot­stånden mot lärande i bemärkelsen förändring. Som vi sagt ger den dia­lektiska lösningen verktyg för att kunna möta denna nya situation.

Zito Lema: Skulle Ni - om vi vänder på det hela - säga att varje tera­peutisk grupp på sätt och vis är operativ?

Pichon-Rivière: Om vi håller oss strikt till min teori säger jag "ja". Och då givet att dess fokus - som grupp - bör vara att den är dy­namisk och operativ.

Vad gäller den terapeutiska gruppen har den som målsättning en upp­gift: att bli frisk, vil­ket är ett sätt att skapa och att lära.

Man kan också uttrycka det som att för att kunna vara grupp - terapeu­tisk eller operativ - krävs ovillkorligen att man fokuserar på det centra­la, nämligen att vara skapande.

Zito Lema: Vilket determinerande samband finns mellan en operativ grupp och ECRO?

Pichon-Rivière: Med den operativa gruppen föresätter vi oss att konstrue­ra ett gemensamt ECRO i och med att det finns en undervi­sandets och lärandets enhet. ECRO, som enda instrument - operativ enhet - orienteras mot lärandet och uppgiften.

ECRO möjliggör en horisontell (de sociala relationerna, organisationen och det sociala systemet) och vertikal (individen insatt i detta system) förståelse av ett samhälle i permanent förändring ... och av de problem med anpassning och relationer visavi omgivningen en individ kan ha.

Zito Lema: Vad får konstruerandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema för konsekvenser när det gäller hur man "än­trar" ett kunskapsområde?

Pichon-Rivière: Det framkallar hos oss en självkritisk hållning inte bara utifrån perspektivet korrigering och verifiering (vilket syntesen teori-praktik leder fram till), utan också genom det vi benämner systemisk och semantisk analys av ECRO ... alltså en vetenskapsfilo­sofi som skulle inkludera:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap är och ett sannings­kriterium (hur pass operativ kunskapen är);

b) en metodologi, utforskning av de metoder som ingår i ECRO;

c) en systematologi, studiet av ECRO som komplext begrepps­system.

Vi benämner detta systemisk analys. Denna kan vara intrasyste­misk, och då studerar vi schemats sammansättning och inre överensstämmel­se. Den kan också vara intersystemisk och då analyserar vi dess relation till andra ECRO.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje kon­ceptuellt, referentiellt och operativt schema har en ytstrukturell aspekt och en infrastrukturell aspekt. Det ytstruktu­rella utgörs av de begrepps­liga elementen och det infrastruk­turella av de emotionella, driv­kraftsanknutna elementen ... det vill säga det vi kallar individens (sub­jektets) vertikalitet; det handlar om element som kommer sig ur indi­videns (subjektets) egna livserfarenheter och fungerar determinerande för sätten att ”äntra” verkligheten. En sammanhängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid - som samhällsoperatörer - att söka klargöra såväl de ytstrukturella som infrastrukturella aspekterna.

Kapitel VII. Botande av psykotiker. Chocktekniker: elchoc­ken.

Zito Lema: För att återknyta till en annan aspekt av Er komplexa verk­samhet – vilka är Era viktigaste erfarenheter som psykoanalytiker?

Pichon-Rivière: Botandet av psykotiker, något som Freud inte trodde var möjligt.

För Freud var alltså psykoanalysen an­vändbar endast för att bota neu­roser. Tvärtemot detta – och med användning av ren psykoanalys - har jag botat psyko­tiker.

Zito Lema: Varför ser inte Freud situationen på det sättet? Miss­trodde han sina egna upptäckter ... deras dimensioner?

Pichon-Rivière: Jag ser det som att Freud fortfarande var innesluten i sin organicistiska uppfatt­ning. Han trodde att psykosen hade ett organiskt ursprung, att den betingades av en fenomenologi av organisk karaktär; därför menar han att psykoanalysen inte kan vara någon ef­fektiv åtgärd. På senare tid har emellertid flera for­skare visat på mot­satsen; och bland dessa jag själv.

Zito Lema: När Ni för första gången använder den analytiska tekniken på psykotiska patienter – Är Ni då övertygad om metodens lämplighet ... eller befinner Ni Er i en undersök­ningsfas där handlingar och resultat ibland beror på tillfälligheter?

Pichon-Rivière: I denna situation finns inget av slumpmässighet, utan dessförinnan har uppgiften att observera patienterna på sjukhuset genomförts. Det var härigenom jag övertygades om att psykotiker alltid har ögonblick av klarhet, när de kan komma att förstå och ha full klarhet om vad som pågår.

Zito Lema: Och det är då man använder psykoanalysen ...?

Pichon-Rivière: Ja - under dessa stunder av klarhet som varje patient har ...

Psykoanalysen har inga gränser. Allt är en fråga om teknik och ut­övarens skicklighet.

Zito Lema: I stort sett alla patienter på mentalsjukhusen har varit lantarbetare, arbetare eller personer med sitt ursprung i andra mar­ginaliserade grupper. Att tillhöra en annan samhällsklass än tera­peuten och att ha andra kulturmönster - utgör inte detta ett verkligt epistemologiskt hinder om man dessutom betänker att psykoanalysens instru­ment är ordet? Finns det alltså inte - på grund av olika ursprung och tillhörighet - förståelsehinder och kommunikationssvårighe­ter mel­lan patient och läkare?

Pichon-Rivière: Min egen erfarenhet har lärt mig att denna situa­tion kan skapa svårigheter, men att den inte a priori innebär något omöj­ligt. Om vi utgår från vardagslivet kommer vi att se att där alltid finns möjligheter till kommunikation trots klasskill­na­der. Givetvis gäller det­ta inte absolut. I prakti­ken kan det finnas stora kommunikations­svårigheter, men i så­dana fall handlar det dock om undantag där det snarast är läkaren som brister än det verktyg som används; och det skulle då röra sig om inkompetenta personer, vilka skulle misslyckas oavsett teknik eller terapi. Det bör dock understrykas att psyko­ana­lysen är en mycket speciell terapi, som kräver ett mer komplext och djupgåen­de hand­lag.

Det riskfyllda med vissa spekulativa ansatser är att när de avlägs­nar sig från att prövas mot verkligheten kan de omvandlas till elitis­tiska tankegångar; alltså att de uppnår raka motsatsen till vad som ur­sprungligen åsyftades.

Zito Lema: Ni har ofta poängterat att terapeuten måste övervinna kraf­tiga motstånd, som har sitt ursprung i såväl det egna inre som i andra människor, men att denna ”belägring” är möjlig att upphäva genom ”god instrumentering”. Vad utgörs en sådan av i grunden?

Pichon-Rivière: Det handlar i grund och botten om att ha god känne­dom om de mekanismer som psyket använder för att förvränga verkligheten. Och man når dit genom sin egenanalys; det är en utgångspunkt, och denna bör kompletteras med ett kontinuerligt sö­kande ... det handlar om en ständigt dynamisk uppgift.

Zito Lema: Kan det som extraheras från vardagskulturen vara använd­bart när det gäller denna ”instrumentering”?

Pichon-Rivière: Ja, i hög grad; i denna finns en grundläggande realitets­princip. Och därför lär man sig också mycket i kontak­ten med de som är intagna på mentalsjukhus; där finns verkli­gen det vardagliga.

Zito Lema: Trots detta saknar psykoanalytikerna i allmänhet tydlig kunskap om mentalsjukhusets verklighet; inte heller värde­sätter de i tillräcklig omfattning - och nästan alltid bero­ende på okunnighet - de folkliga klassernas kulturmönster. Vad skulle kunna göras åt denna si­tuation?

Pichon-Rivière: Det ideala vore att stipulera en skyldighet för varje psy­koanalytiker att arbeta rimlig tid på mentalsjukhus; dock inte ensam, utan under ledning av någon med tillräckligt god skolning för att kunna leda det hela i rätt fåra - utan att gå vilse - och detta gäller även i bemö­tandet av de sjuka. Annor­lunda uttryckt att undan för undan bli undervisad om hur det bör vara.

En psykoanalytiker, som arbetar på mentalsjukhus, skulle först och främst komma i direkt kon­takt med vårt folks lidande, vilket skulle kunna förändra sättet att betrakta världen; det är något grundläg­gande. Det skulle göra psykoanalytikern mer mänsklig, mer sensibel, mer öp­pen.

Där får man dessutom kunskaper om hela psykiatrin, om fenomenolo­gin och om patientens tillvaro. Där ser man de extrema fallen - sjukdo­mens gränser. Detta skulle ge psykoanalytikern en mer omfattande förståelse av den psykiska sjukdomens problematik ... och med detta som utgångspunkt kan han senare möta ofta mindre svåra fall, sådana som han kan behandla som privat- eller allmänläkare inom någon an­nan verksamhet än mentalsjuk­huset.

Zito Lema: Jag tror att många psykoanalytiker, förebärande olika skäl, undviker tät kontakt med mental­sjukhusen. Och att de skulle motsätta sig ett tvång att arbeta där.

Pichon-Rivière: Jag delar Er uppfattning. De är rädda för att "smit­tas" av vansinnet. Att arbeta med vansinnet - i dess extrema former - utgör en fara. Det är härur den rädsla kommer, som får dem att vare sig ha kontakt med eller arbeta på dessa sjukhus.

Zito Lema: Det finns ofta en rädsla för vansinnet och den är utbredd i samhället. Finns det något sätt att bemöta den?

Pichon-Rivière: Ja, genom skapande ... att försöka skapa på alla nivåer. Det är det bästa motgiftet mot psykisk sjuk­dom. För att maximalt förenkla detta koncept skulle man kunna säga att skapandet utgör "aspirin" mot det möjliga vansinnet ... det är en profylaktisk handling.

Zito Lema: Läkarinsatsen på sjukhusen är mycket bristfällig. Inte bara på grund av bristande tillgång på professionella behandlare - samt dessas bristfälliga skolning (som bland annat leder till en nästan undantagslös användning av ”chock”-tekniker) - utan också därför att en stor vilsenhet (trots vissa terapeuters vilja och ansträngningar) är märkbar ... som om de inte kunde förstå och inta sin verkliga roll på mentalsjukhuset. Vad beror detta på?

Pichon-Rivière: Det är sant, där finns inget autentiskt rollintagande. Den verk­liga - inte formella - rollen utgörs av ett verkligt och konkret närmande till patienten i syfte att omvandla sig själv till en god förvara­re av individens (subjektets) sjukdom. Så är dock inte fallet, eftersom rädslan finns där och den leder till att det finns så många dåliga psykia­triker och psykoanalytiker.

Zito Lema: Vad kan behandlaren göra för att bli av med den negativa bördan? Hur undviker han att "smittas"?

Pichon-Rivière: Han återlämnar i omvandlad form det som patienten lagt i honom ... och den negativa delen går bort genom tolk­ningen. Det är ett dialektiskt arbete ... i kontinuerlig spiralform.

Zito Lema: Ni är psykiater och psykoanalytiker. Skulle man utifrån Er direkta kännedom om situationen kunna säga att varje psykiater - för att kunna fungera med ett minimum av korrigeringar - behöver känna till de psykoanalytiska teknikerna.

Pichon-Rivière: För att med korrigeringar kunna fungera inom den psy­kiska sjukdomens komplexa fält borde en psykiater - så som Ni själv ti­digare framhållit - ha kunskap inte endast om psykoanalys, utan också om andra discipliner. Inom detta fält bör fokuset oundgängligen vara in­terdisciplinärt. Minimikravet borde vara att man har en solid psykoana­lytisk skolning i och med att man endast härigenom kan förstå psykisk sjukdom.

Zito Lema: Vad är Er uppfattning om andra terapeutiska tekniker - chocktekniker och då i syn­nerhet elchock?

Pichon-Rivière: Jag bör klargöra att jag var först med att använda el­chocktekniken i Argentina.

Den första apparaten hamnade hos mig (den italienske vetenskapsman­nen Cerletti skickade den) och i samband med detta finns mycket speci­ella situationer. Jag hade knappt fått apparaten förrän jag började trä­na mig i dess handhavande; och att tänka dyna­miskt kring hur jag age­rade ... utifrån min grundidé om att depressionen utgör den enda sjuk­domens kärna.

På den tiden var doktor Gonzalo Bosch chef för el Hospicio. Han kom på att pressen skulle bjudas in för att bevittna den första elchocktillämp­ningen i vårt land; för detta valdes dessutom samma dag som när den tillkännagavs som nyhet i New York. Händelsen blev till en offentlig till­dragelse och det störde mig mycket; emellertid var endast jag kom­petent nog att använda tekniken och på grund av detta kunde jag inte avstå från att medverka. Jag måste tillstå att jag blev skrämd trots att jag vid det laget kunde handskas bra med den.

Vad beträffar de egendomliga omständigheter som jag här ovan refe­rerat till vet jag ännu idag inte hur det kom sig att apparaten hamnade i mina händer.

Zito Lema: Trodde Ni på elchockteknikens användbarhet?

Pichon-Rivière: Ja, och även idag tror jag att den är verkningsfull i väl­digt speciella fall av depres­sion, exempelvis involutionsme­lankoli (me­lankoli som inträder i samband med klimak­te­riet/övers. anm). Jag an­vänder den dock inte längre.

Zito Lema: Rekommenderar Ni dess användning?

Pichon-Rivière: Nej, inte heller det.

Zito Lema: Orsakar elchocken allvarliga skador hos patienten?

Pichon-Rivière: Det finns fördomar ... det finns fantasier ... och det finns smärtsamma san­ningar kring detta ämne. Riktigt tillämpad, av någon som är kunnig, med alla nödvändiga försiktighetsmått och patienten korrekt nedsövd kan meto­den vara till nytta vid speciella till­fällen.

Zito Lema: Vad är det man i realiteten söker uppnå med användningen av elchock?

Pichon-Rivière: Att framkalla en elektrisk urladdning genom hjärnan. Urladdningen fungerar som "självbestraffning" och minskar följdakt­ligen skuldkänslan, melankolins existentiella kärna, som i sin tur är den psykiska sjukdomens ursprung.

Med korrekt tillämpning kan ett förvirrat sinne klarna till. Jag har sett patienter behandlade med elchock snabbt förbättras på ett mycket posi­tivt sätt. Detsamma gäller för in­sulinkomat. I båda fallen föreligger "koma"-situationen, som blir terapeutisk på grund av ”döden”- eller ”nära döden”-mekanismer, vilka lindrar känslan av skuld.

Zito Lema: På mentalsjukhusen används elchocken urskillnings­löst och utan de för­siktighetsåtgärder som Ni har under­strukit. Dessutom tillämpas den som straff. Man söker upprätt­hålla disciplin och ordning på sjukhuset till varje pris – även till priset att pati­enten tar skada. Ef­ter dessa "terapier" är patienten fysiskt och själsligt drab­bad och i ett permanent tillstånd av desorientering och viljelöshet. Man är inte heller på privata institutioner speciellt försiktiga med elchockanvändningen – såvida det inte gäller exceptionella fall där höga arvoden finns med i bilden. Mot bakgrund av dessa realiteter och metodens alltid latenta risker – tycker ni inte att den definitivt borde begravas som terapeutisk metod?

Pichon-Rivière: Jo, det är mycket svårt att tillämpa elchockmetoden med tillbörliga försiktighetsåtgärder. För övrigt är den situation Ni be­skriver vad gäller tillämpningen av elchockmetoden på men­talsjukhusen - god­tyckligt och som ett straff - så motbju­dande och hopplös att det kostar på att medge att det verkli­gen förhåller sig så. Därför tystas det hela ned eller förnekas. Situationen existerar dock. Vi får emellertid inte för­neka ett instruments medicinska effektivitet eller sammanblanda det med en oriktig och godtycklig användning.

Zito Lema: Låt oss föreställa oss att elchocken används på ett bra sätt. Framkallar den trots allt inte ett djupt lidande hos patienten ... en känsla av förlust, tomhet, vilken de som utsatts för den tenderar att lik­na vid döden. Kallar Ni den inte själv för ett "dödstillstånd"?

Pichon-Rivière: Jag vill snarast benämna det dödsmekanism. Men glöm inte att inom medicinen innebär hälsans återvinnande många gånger - nästan alltid - smärta. Metoden bör dessutom tillämpas i kombination med föregående anestesi: den ska alltid använ­das med stor försiktighet, något som jag kan hålla med om vanligtvis inte sker. Och härav följer ett stort ansvar.

Zito Lema: Men även i ett medvetslöst tillstånd, och väl nedsövd – kommer inte den ångest, som utgör konsekvens av att ha upplevt denna ”döds”- eller ”halvdöds”-mekanism, att för alltid finnas inpräntad hos den sjuke?

Pichon-Rivière: Jo, den bör registreras och kanske permanent. Och just här finns dess terapeutiska funktion. Denna känsla av "död", denna kraftiga ångest, som - i enlighet med vad jag tidigare sagt - framkallar lindring av skuldkänslan är något som måste till för att åstadkomma en förbättring. Det är en smärtsam process, men - är det inte ännu smärt­sammare att förbli kvar i ett tillstånd av vansinne? Förmår vi verkligen föreställa oss det li­dandet? Ställd inför möjligheten att uthärda elchoc­ken och återfå sitt förnuft - vad väljer man?

Zito Lema: Framställt på detta sätt blir valet att återfå förnuftet. Men är det inte möjligt att även i de fall, där användningen är mest adekvat, ersätta metoden med andra terapier, exem­pelvis psyko­analys, som Ni själv hävdar har ett obegränsat användnings­område ... och däri­genom undviks alla svårigheter och risker?

Pichon-Rivière: I samtliga fall kan elchocken ersättas med psykoanalys. Men denna och andra, likaså fungerande, behandlingar är mycket långa och kostsamma, och kräver väl skolade be­handlare. Sådana finns inte i överflöd. Av den orsaken - och nu talar jag utifrån egna erfa­renheter - tillämpade jag metoden av nöd­tvång på mentalsjukhus - dock alltid i kombina­tion med anestesi och i mycket speciella situationer. Det fanns - och finns - ingen annan möjlighet när man ser till antalet sjuka och bristen på läkare ... och i synnerhet då läkare med god psykoanalytisk grund ... vilka såväl önskar som får (där finns det dubbla problemet) ar­beta på mentalsjukhus. Det motsatta skulle innebära att lägga armarna i kors inför sjukdomen, något som ingen läkare bör tillåta sig att göra.

Men om vi något lite återvänder till el­chocksanvändningens konsekven­ser, så medger jag att det är en traumatisk upplevelse för inte bara för den som i medvetslöst tillstånd blir utsatt för den, utan även för den person, som tillämpar den ... även om detta sker på ett korrekt sätt. Jag insjuknade i magsår ef­ter att ha använt den de första gångerna. Och det är kopp­lat till den känsla av skuld för eventuell skada som förs över från patienten till en själv. Man får inte glömma att patienten utstår en upplevelse av död och att, i vissa fall, denna död blir reell.

Zito Lema: När Ni använde elchockmetoden - fick Ni inte då känslan av att ha ett tortyrinstru­ment i Era händer?

Pichon-Rivière: Jo, det inträffar i den här situationen.

Zito Lema: Skulle man kunna hävda att den fortsatta massiva använd­ningen av elchock som te­rapeutiskt instrument på mental­sjukhusen har att göra med en situation präglad av kris inom såväl ekonomi som häl­sovårdspolitik? Härvid bortser jag naturligtvis från det kriminella i dess användning som straffmetod.

Pichon-Rivière: I grund och botten - ja. I synnerhet idag med de fram­steg man uppnått vad gäller forskning och erfarenhet av olika behand­lingsmetoder.

Och i sådan utsträckning att åtminstone i teorin varje typ av psykisk sjukdom skulle kunna botas genom psykoanalys. Allt beror helt enkelt på den behandlare som tillämpar tekni­ken. Jag tror att jag nämnt för Er att jag botat schizofrena genom psykoanalys.

Zito Lema: Emellertid är inte situationen sådan generellt sett idag. Åt­minstone till dags dato "motstår" schizofrenin såväl psykoanalys som an­dra terapier.

Pichon-Rivière: Schizofreni, likt varje annan psykisk sjukdom, är en kommunikationsstörning ... och min uppfattning är att psykoanaly­sen utgör en idealisk metod för att utforska vilken blockering det än må gäl­la. Jag vill emellertid understryka att det hela har att göra med vem som tillämpar metoden och hur. Dessutom kan man upptäcka nya psy­koanalytiska tekniker för de fall som hittills varit motsträviga. Till sitt väsen är psykoanaly­sen ett instrument möjligt att förbättra.

Zito Lema: Vilket värde tillmäter Ni psykofarmaka?

Pichon-Rivière: Använda på rätt sätt fungerar de hjälpande för den tera­pi som valts. De underlättar den – men ersätter den dock aldrig.

Kapitel VIII. Det kreativa omfånget. Inre mekanismer. Konst och vansinne. Poeten Antonin Artaud. En liten sanning.

Zito Lema: När vi började med våra samtal - och även därefter – har Ni vid olika tillfällen refererat speciellt till idrotten. Vilken roll har den spelat i Ert liv? Varför finns hos Er så mycket passion för det temat?

Pichon-Rivière: Det stämmer; idrotten har alltid varit något mycket vä­sentligt för mig. Och det i sådan grad att jag tycker det vara lika viktigt att ha grundat såväl Socialistpartiet som fotbollsklubben Matienzo (vil­ken fortfarande finns kvar) i Goya.

Jag tror det hänger samman med att jag ser ett ”att komma till liv igen” i idrotten ... att vinna styrka genom erfarenhet. De tävlingar jag deltog i – och de var många – var inte viktiga för mig i form av priser (om jag vann) utan som ett erkännande. Jag insåg med andra ord att jag befann mig i världen med en konkret funktion att fylla. Och detta skulle då i slutändan komma att utgöra min kreativa uppgifts schema ... vare sig det handlar om konst, idrott eller psykiatri i och med att de i grunden inte skiljer sig åt för mig.

Zito Lema: Använde Ni idrotten som ett botemedel mot sorgen ... hos Era patienter ... hos Er själv?

Pichon-Rivière: Jag vet inte om jag som pojke var medveten om min sorg, men jag vet att den var en outtröttlig drivkraft bakom alla slags sysselsättningar. Och ju mer dessa syftade till något kreativt, desto mer fängslande var de för mig.

Idag tror jag nog att idrotten bidrar till att bekämpa sorg hos såväl ut­övare som åskådare. Därav kommer sig mycket av den vikt jag tillmäter den. Jag vill återigen upprepa att vansinnets frö finns i sorgen. Och angående detta räcker det nog med att betrakta alla allvarliga spän­ningar, som väcks till liv en söndag utan fotboll. Visst genereras spän­ningar även när det är fotboll, men då sker det inom en speciell miljö: fotbollsplanens.

Zito Lema: Konst, vetenskap och idrott har det gemensamma att de är möjliga att omvandla till kreativa verksamheter. Så ... vad skulle det finnas för slags samband och skillnader dem emellan?

Pichon-Rivière: Beroende just på deras gemensamma kreativa möjlighe­ter kan man inte fastställa några större skillnader. Det finns en öve­rensstämmelse på den högsta nivån.

Vad gäller sambanden dem emellan är dessa av ett djupgående slag ... och så pass mycket att jag tror att man för att kunna utöva vetenskap måste ha lekt mycket tidigare. I idrottslig mening utgör detta till och med träning för att nå nya forskningsfält. Och det finns skäl – och ett mycket viktigt sådant – att analysera exempelvis fotbollen när man ska konstruera en teori om grupper; mycket av detta har jag haft i tankarna framförallt när det handlar om min teori om operativa grupper. Jag kom att ägna mig åt såväl idrott som vetenskap och jag vet inte om det är så vanligt förekommande ... fast det borde vara på det sättet.

Med undantag för nyansskillnader – vill jag återigen understryka – finns det i grund och botten knappast något som skiljer dessa aktivite­ter åt. Dessutom ... den person, vilken som barn har en hämning inför att leka, kommer att ha det även senare när det gäller att lära sig utöva vetenskap.

Zito Lema: Tror Ni dock inte att det ändå finns ett ”magiskt innehåll” inneboende i idrotten mer än i andra aktiviteter.

Pichon-Rivière: Att konsten innehåller magi har att göra med omedvet­na processer, vilka hänger ihop med exempelvis fetischism.

Nåväl ... den utforskande handlingen vid en undersökning består hu­vudsakligen i att åstadkomma öppningar inom det objekt man möter. Men - är kanske inte också konstens funktion att erhålla kunskap om och utforska verkligheten? Jag vill betona det djupa sambandet mellan dessa discipliner. Vi ser likaså att mekanismer, som sedan uppträder inom ”lekteorin”, sätts i rörelse vid utforskningsakten (uppfattad i dess högsta bemärkelse). Allt detta pekar på det omöjliga - eller åtminstone svåra – i att skilja dessa två områden åt ... eller att ställa dem i ett mot­satsförhållande till varandra.

Och vad speciellt leken beträffar tror jag det fortfarande finns mycket att utforska, i synnerhet vad gäller kollektiva lekar. Man kan exempel­vis fråga sig varför så mycket känslor laddas ur inom en fotbollsarena.

Något annat, som också är behövligt inom detta område, är att komma fram till nya och attraktiva lekar för vuxna ... lekar som gör att såväl själ som kropp dras med. Som enhetligt perspektiv har detta alltid loc­kat mig.

Zito Lema: Vilka andra saker attraherar Er?

Pichon-Rivière: En färg, röd; och en känsla, vänskapens. Jag glömmer aldrig mina vänner från tidningen Crítica ... bland dem bröderna Tuñón och, främst, Roberto Arlt; han var kanske den vän jag tyckte mest om.

Zito Lema: Ni var professionell journalist?

Pichon-Rivière: Ja, så länge jag levde på den lön jag fick för arbetet. Dessutom uppskattade jag det mycket; speciellt på grund av möjligheten att få tillgång till information. Jag skrev alla slags artiklar, men i syn­nerhet om konst och sport ... och också om humor. Vad jag kommer ihåg mest är just en artikel av sistnämnda sorten ... om ”utan-hatt-ismen”, som jag skrev efter att ha sett ”hattbärarna” som kom och gick på La Prensa och La Nación (argentinska dagstidningar/övers.anm.). Men artikeln kostade mig också jobbet. Botana, som var chefredaktör, kal­lade in mig till sig och förklarade varför. Min artikel hade tagits illa upp av ”hattbärarna” och hattfabrikanterna ... som satte in annonser i tid­ningen. Detta hände 1930; totalt arbetade jag där lite mer än ett år.

Om jag analyserar dragningskraften hos det yrket finns detta med att ”kunna lyssna” plus en stor nyfikenhet. Jag associerar allt detta till min barndom, när jag såg min mor och hennes väninnor församlade och jag – bakom det hål jag ordnat till – spionerande och lyssnande samtidigt som jag försökte få kunskap om det motsägelsefulla hos mänskliga grupper.

Att kunna se och lyssna på realiteterna i den värld, som var de vuxnas och samtidigt min egen verklighet (som ett mysterium) ... en verklighet som jag på liknande sätt har sökt finna via psykiatrins och psykoanaly­sens väg. Därför kan journalistiken, psykiatrin och psykoanalysen - lik­som också konsten och idrotten - ses som delar av samma sökande i mitt liv ... sökandet efter sanningar, eller: att av all min förmåga penetrera det stora mysteriet.

Zito Lema: Det konstnärliga skapandets mekanismer har varit ett av Era utforskningsområden. Temat är dubbelt komplext genom dels de svårigheter det innebär att lära känna de drivkrafter, omständigheter och psykiska tillstånd, som utlöser skapandet ... dels också genom de egendomligheter som innefattas i benämningen ”konstnärligt”. Vilken har Er utgångspunkt varit? Eller snarare ... hur skulle man kunna defi­niera ett konstverk och hur skulle man i grund och botten kunna ka­raktärisera dess ”produktionsmekanismer”?

Pichon-Rivière: Jag utgår ifrån att ett konstobjekt är det som hos oss skapar en upplevelse av det estetiska ... upplevelsen av det fantastiska med sin underliggande känsla av ångest, rädsla för det kusliga och för döden. Och att det på grund av detta syftar till att återskapa livet.

Och dessa produkter har sitt ursprung i en process, som – via en speci­ell teknik – rekonstruerar och bringar i samklang det objekt, vilket dessförinnan varit sönderdelat. Det är som om det vore ett puzzel. Allt hänger på hur man placerar bitarna och den innebörd man söker åstad­komma med dem. När rörelsen strävar mot helhet och har dialektisk spiralform uppstår skapandet.

Zito Lema: Skulle man kunna utvidga Er uppfattning om man säger att människans verksamhet inom en bestämd historisk, social och ekono­misk omgivning – genom att söka penetrera verkligheten och kommunicera en kunskap, som väcker känslor (i och med att den varit i kontakt med döden och återvänder till livet), samt ökar begäret efter det sköna – konkretiseras (kodifierad) i konstverket när detta motsvarar (ovannämnda verksamhets/övers. anm.) inre och yttre mekanismers vill­kor (detta i strikt form och, paradoxalt nog, med fullständig frihet) ... ?

Pichon-Rivière: Just det. Och låt mig ytterligare komplettera denna tan­ke. Varje skapande av objekt – oavsett om det rör sig om estetiska eller industriella – hänger samman med den socioekonomiska situationen i det land där detta äger rum; det de har gemensamt är alltså egen­skapen att vara sociala emergenter ... de härstammar från samma käl­lor och betingas av dessa. Nåväl, ur psykologisk synvinkel bör man understryka att upplevelsen av döden är det grundläggande i varje ska­pande situation. Skillnaden mellan ett industriobjekt och ett konstob­jekt brukar då ha att göra med individernas (subjektens) erfarenheter och deras föregående referentiella scheman ...

Zito Lema: ... Och den grad av frihet, som objektets ”framställare” haft utifrån förhärskande produktionssystem, individens (subjektets) inpla­cering i denna produktionscykel samt de egenheter hos objektet, vilka karaktäriserar det som annorlunda inom varucirkulationen ...

Pichon-Rivière: Ja, det är korrekt. På samma gång ser vi – och här vill jag betona det särskiljande (en konsekvens av det tidigare sagda) – att endast konstobjektet är förmöget att åstadkomma denna upplevelse av ”det fantastiska” ... vilket lägger grunden till det ”sköna”. Det ligger till så att en verklig konstnär – efter att medvetet ha bearbetat ”det kus­ligas” omedvetna närvaro – via en väldefinierad plan och strategi lyckas förmedla en särskild verklighet av harmoni och rörelse till åskådaren. Detta sker inte (och nu kommer jag in på ett mer konfliktartat område) i de psykiskt sjukas (de alienerades) skapelser. I vilket fall som helst, och för att ge mina begrepp större precision, talar jag i dessa senare fall om ”patologisk konst” eller ”de psykiskt sjukas fantasterier”.

Zito Lema: Ni accepterar distinktionen vad gäller produkten ... Ni talar alltså om ”normal konst” och ”patologisk konst”. Tror Ni också att man lika tydligt kan skilja mellan de skapande mekanismerna hos ”friska” och ”sjuka” konstnärer?

Pichon-Rivière: Ja, det finns märkbara skillnader. Hos den normale konstnären sker den skapande processen i kontrollerad form ... och är där definitivt temporär. Hos den psykiskt sjuke är den däremot mer automatisk, mer permanent och, i viss utsträckning, mer nödvändig. Den psykiskt sjukes verk delar det magiska tänkandets karaktäristika. Den normales verk saknar inte magi på så sätt att även denne söker ”behärska” och ”kontrollera” världen; han eller hon skapar dock inte för att transformera den yttre världen på ett fantiserat sätt. Syftet är istället att ”beskriva den” för andra människor - vilka han eller hon sö­ker influera - och därmed har uppgiften definitivt en innebörd. Han el­ler hon lär, utvecklas, ställer ut ... uttryckssätten förändras och stilen kan förändras genom att den inte stereotypiserats till en viss bild eller situation.

Den psykiskt sjuke konstnären drivs att skapa med målet att omvandla den verkliga världen; och söker därvid vare sig publik eller kommunika­tion. Han eller hon söker reparera det objekt som förstörts under de­pressionen, vilken satts igång av sjukdomen. Jag vill göra klart för Er att beroende på den vikt jag tillmäter denna fråga har jag också tänkt igenom den många gånger och vidhåller dessa synpunkter vad gäller det som är grundläggande.

Zito Lema: Tror Ni dock inte att det i varje konstnärlig skapelse alltid finns ett förändrat medvetande och att det, således, rör sig mer om öve­rensstämmelser än skillnader när man jämför de kreativa processerna hos den ”normale” respektive den ”psykiskt sjuke” konstnären? Vad finns måhända bakom ett poem eller en tavla annat än intensiva livs­konflikter? Skiljer sig de lidanden - som finns underliggande och fram­träder i de konflikter, vilka driver fram skapandet - så pass mycket att man kan dra en gräns mellan den ”friske” och den ”sjuke” konstnären ... ?

Ni har själv ett flertal gånger pekat på att det hälsokriterium, som gör det möjligt att fastställa huruvida en individs (subjekts) beteende är an­passat eller patologiskt hänger samman med ett representationssystem och en infrastruktur av produktionsförhållanden ... och att detta hälso­kriterium, såsom förtätning av idéer, utgör en förtätning av den härskande klassens tankar och fungerar just som verktyg för dominans. Nåväl, är då inte det konceptet möjligt att utsträcka till att omfatta även de estetiska normerna? Om den härskande ideologin i försvaret av sina intressen, diskvalificerar beteenden genom att beteckna och be­straffa dem som ”vansinniga” ... varför inte göra likaså med dessa (bete­endens) produkter, det vill säga de ”kreationer” som i hög utsträckning exterioriserar dessa beteenden?

Pichon-Rivière: Allmänt betraktat ... ja, bakom ett verk finns som sub­struktur ett förändrat medvetande. Men denna substruktur skiljer sig åt beroende på utövarnas psykiska tillstånd. Den närs av element som inte nödvändigtvis är gemensamma. I fallet med den normale konstnä­ren överensstämmer substrukturen nästan med individens (subjektets) ytstruktur och de skiljer sig åt i liten omfattning. I det patologiska fallet är däremot avståndet mellan substruktur och ytstruktur större, djupare och deformerande.

Jag håller också med om att varje slags konstobjekt kan uttrycka en livs­konflikt eller man kanske snarare skulle säga livsstil, men den konf­likten kommer också att anta olika karaktäristika beroende på om det rör sig om en normal eller patologisk konstnär. I det förstnämnda fallet är konflikten explicit uttryckt; i det andra fallet förblir den dold och in­verkar utan att vara identifierad. Med andra ord varierar förhållandet mellan konflikterna och produktionsmekanismernas särskilda natur.

I fallet med den explicita konflikten uttrycks ”hur det är”; i fallet med den implicita är det ”som om”. Slutligen är inte lidandet likadant hos en normal och en psykiskt sjuk konstnär. En normal konstnär lider mer direkt och på ett djupare sätt än en psykiskt sjuk konstnär i och med att det handlar om ett ”skenbart” lidande hos sistnämnde ... alltså som om denne vore en skärm på vilken konflikten och dess konsekvenser redan i förväg reflekterades. Det finns känslomässig distans ... affekten är mindre.

Jag övergår nu till den sista delen av Er frågeställning och vill upp­märksamma att jag då söker klargöra vad som från min sida kan fram­stå som en motsägelse. Jag har med andra ord, som Ni tydligt pekar på, hävdat – och hävdar – att den norm, vilken formar det kriterium utifrån vilket individens beteende bedöms som ”friskt” eller ”vansinnigt”, likt alla normer utgör uttryck för klassintressen ... den uppfyller rollen att styra beteendet så att de samhällsrelationer, på vilka den dominerande samhällsklassens makt vilar, ska kunna reproduceras. Härigenom dis­kvalificeras och bestraffas alla de beteenden, som inte är anpassade uti­från (på en ideologi baserade) klassintressen. Och - som Ni så väl formu­lerar det - är det just samma ideologi, som utgör grund till att avvisa alla uttryck, vilka kommer från individer (subjekt) som redan på förhand är diskvalificerade ... exempelvis deras konstnärliga skapelser. Nu talar jag om den ”alienerade” konsten och ”missgynnar” den i förhål­lande till vad jag uppfattar som normal konst ... det är sant att jag gör så. Men man bör fråga sig: Är det samma allmänna ideologiskt grundade diskvalificering av icke-anpassade beteenden jag använder mig av när jag talar om patologisk konst? Nej, det är följden av ett annat sätt att tänka (ett annat tankesystem) som jag omfattar. För mig existe­rar psykisk sjukdom, den är en realitet; skillnaden består i det kriteri­um jag grundar mig på för att uttala mig om när ett beteende är sjukt och när det är normalt. Enligt min mening existerar stereotypiserade beteenden med passiv anpassning till verkligheten ... och det finns en konst - dessa individers (subjekts) konst - som framspringer ur detta speciella passiva psykiska tillstånd.

Därför är det, enligt min mening, viktigt att understryka det faktum att det främst rör sig om tillfälligheter huruvida ett verk tillkommit inom eller utanför ett (mental)sjukhus. Det betydelsefulla är att studera de psykiska moment under vilka det skapade blev till, något som möjliggör att man med större objektiv än ideologisk tyngd kan skilja mellan olika slags konst ... och då inte styrd av den förhärskande inställningen, utan av ett vetenskapligt intresse, ett intresse för sanningen. Och om vi ex­empelvis konstaterar att de ”alienerades” eller psykiskt sjukas bildkonst kännetecknas av orörlighet är det inte för att diskvalificera den, utan för att urskilja och precisera dess karaktäristika.

Zito Lema: Jag ska dröja kvar vid en av Era tankegångar. Ni har sagt – och det verkar mycket korrekt enligt mitt sätt att se – att om ett verk tillkommit på ett (mental)sjukhus eller ej endast har med omständighe­terna att göra. Jag sluter mig till att det alltså inte är här det kritiska ligger när man ska fastställa huruvida ett verk är normalt eller patologiskt ... i och med att inläggning på mentalsjukhus (som något styrt av klassintressen) inte kan fungera som bekräftelse på att alla inlagda patienter lider av själskriser ... utan att det helt enkelt, utifrån mitt sätt att se, är så att den enda gemensamma nämnaren i alla dessa fall utgörs av att dessa människor blivit marginaliserade från produktionsapparaten.

För Er är med andra ord patologisk konst allt det som framställts av, ob­jektivt sett, sjuka konstnärer ... enbart. Nåväl; jag tänker att även med utgångspunkt i en sådan uppfattning bör här ett tongivande tankesätt tydliggöras ... alltså att när man talar om ”vansinniga” konstnärer, så tänker man oftast på Nerval, Hölderlin, Van Gogh, Artaud eller till och med Jacobo Fijman och liknande figurer; det vill säga konstnärer, som ”blev vansinniga”, men som har verk vilka kan analyseras som ”före”, ”under” och ”efter” krisen ... och där vi också kan fråga oss om konstnä­rerna skapade ”genom”, ”utan” eller ”trots” sjukdomen. Det gemen­samma och särskiljande för samtliga dessa är att de blivit accepterade av ”kulturen”; alltså att denna konstnärliga produktion – bortom alla partiella avvisanden och fördomar med sina ofta smärtsamma konse­kvenser – analyseras, sprids och kritiseras som sådan och inte som egendomliga atypiska frukter av ”sjuka själar”. Jag tror således att när man tar upp den förhärskande – och spridda - uppfattningen om ”pato­logisk konst” till diskussion bör vi särskilt begränsa oss till de många verk som framställts av patienter på mentalsjukhus eller liknande ställen ... det vill säga totalt marginaliserade mänskliga varelser och utan de speciella – och ofta gynnsamma - förutsättningarna att ha vun­nit erkännande som konstnär innan inspärrningen.

De på mentalsjukhus intagnas produktion ses inte som konst, och jag tror inte heller – för att nu återvända till vissa speciella fall – att man skulle ha karaktäriserat Artauds eller Fijmans texter som konst om det inte varit för deras prestige eller verksamhet från före inläggningen. Och jag tror att detta stämmer om vi håller oss till den förhärskande traditionella estetiken - men det stämmer inte om vi beskriver estetiken som företrädesvis rationell och ideologiskt sett kastrerande, samt för­bunden med en vision om konst som en form av makt och särskiljande aktivitet, vilken är till för en enda samhällsklass' njutning. Detta sagt utan att glömma bort att man bör skilja mellan detta slags allmänt dis­kvalificerande analyser och Era, vilka gjorts utifrån andra intressen, be­hov och syften.

Pichon-Rivière: För att kunna svara skulle jag nu vilja lyfta fram en del av det omfattande koncept Ni beskrivit. Jag håller alltså med om före­komsten av en attityd, som särskiljer Artauds eller Van Goghs produk­tion från de anonyma mentalsjukhuspatienternas. Men – och utan att gå in i ett försvar för de drivkrafter som får en samhällsklass' eller dess specialiserade ”kadrer” att godkänna eller underkänna verk som ska­pats – den fråga jag har är följande: Finns det kanske inte reella skill­nader mellan å ena sidan produktionen hos en konstnär, som genom att - likt Artaud - övervinna sin sjukdom lyckas uppnå en högtstående poesi och å andra sidan verket av en patient, som söker säga vissa saker ... men inte är poet och heller aldrig kommer att bli det ... och som helt en­kelt försöker uttrycka sig, men utan estetiskt syfte eller mål? Här är det ställt utom all diskussion att det finns en skillnad och att det helt enkelt rör sig om kvalitet. Även när det rör sig om vansinne finns olika grader av estetisk kvalitet.

Zito Lema: Tillåt mig ändå att hålla fast vid min tanke om överensstäm­melse eller, åtminstone, hög grad av släktskap mellan vissa av de ”normala” konstnärernas och mentalsjukhuspatienternas produktion. Om vi betraktar de sistnämndas verk, så ser vi att man här har att gör med en i grund och botten synkretisk, odifferentierad och ”kaotisk” vi­sion av universum. Deras uttrycksätt brukar därför vara direkt, ”auto­matiskt” och utan korrigeringar (”Man korrigerar inte själen”, kommer jag ihåg att en patient svarade mig när jag ställde en fråga angående detta). Det vill säga att där finns ett naivt icke-värderande förhållande; världen är en totalitet, man särskiljer inte eller sätter gott och ont, vackert och fult, jord och himmel före vartannat; man skiljer inte heller det ”egna” eller inre från det ”främmande” eller yttre.

Man kan nog säga att det skapade är långt från ”enhetlighet” ... ja, men då i sådan bemärkelse att man uppfattar det enhetliga som centrum i en kodifierad estetisk verklighet (det ”sköna” som tidlöst och icke-ideolo­giskt värde), vilken man når endast genom ett ”rationellt” - och till de dominerande socio-ekonomiska strukturerna anpassat - tänkande. Nåväl, skiljer sig då dessa verk – och de mekanismer, som lett fram till deras konkretisering och som där återspeglas – egentligen på det hela taget från vad som är typiskt för vårt sekels så kallade ”konstnärsa­vantegardister”? De surrealistiska konstnärerna, exempelvis, och de många andra skapande människor som senare influerats av den rörel­sen (och, dessförinnan, de ”fördömda” och ”romantiska” konstnärerna) ... hanterar och värdesätter de inte samma mönster och processer som de konstnärer, vilka uppfattas som ”psykiskt sjuka”? Och innefattas här inte naiva konstnärer eller verkligt folkliga ”skapare”?

Pichon-Rivière: Jo, jag medger att det i dessa fall finns djupgående och tydliga samband, men det finns ändå, enligt mitt sätt att se, en stor skillnad: den normale konstnären uppnår en (reell) enhetlighet, sätter åter samman det han eller hon dessförinnan plockat isär, sönderdelat ... något som den psykiskt sjuke konstnären inte förmår uppnå. Det här blir mer synligt i bildframställningar än i litterära framställningar, men finns även i sistnämnda. Detta motsäger emellertid inte – vilket jag ännu en gång medger – att den patologiska konsten innefattas i en av ”det imaginäras” kategorier ur vilken också de stora fantastiska produk­tionerna växer fram: myter, religioner, drömmar, förvirringstillstånd, konst ... Därigenom accepterar jag också (förutom det som härovan be­tonats) att det vid sidan om existerande formella skillnader, finns gene­rella lagar, vilka reglerar såväl strukturer som teman och dynamik i samtliga dessa produktioner. Det finns mycket att undersöka inom detta fält och man bör göra det utan förutfattade meningar ...

Men det finns en punkt där vi i viss utsträckning inte varit överens och dit vill jag nu återvända eftersom jag uppfattar den som grundläg­gande vad gäller att fastställa likheter och skillnader mellan den normale och den psykiskt sjuke konstnären. Jag avser begreppet enhet­lighet eller integration. Det är alltså riktigt att detta begrepp är dy­namiskt och inte statiskt ... men det är inte heller godtyckligt, ty enhet­lighet innebär just ett dialektiskt upphävande av kaos. Och man bör inte heller förbise att denna enhetlighet kan ligga fördold eller ”kodifi­erad” i det mest djupliggande och – just därför – svåråtkomliga i verket.

För flera år sedan kommenterade jag några verk av Picasso och det omedvetnas inverkan ... jag tänker på detta därför att man där kan se ett bra exempel. Picasso är möjligen den målare, utforskare, människa som mest vågat närma sig döden - den totala desintegrationen - i det konstnärliga skapandet. Han har utformat ”det fantastiska” med ut­gångspunkt i ett kaotiskt nedbrytande ... men han har haft kunskap och förmåga att re-komponera och re-integrera. Döden har tjänat honom till att åter-skapa livet.

Picasso framträdde alltså då i många av sina verk – och gör så fortfa­rande idag – som i total avsaknad av enhetlighet ... med alla sina stela frikopplade delar. Emellertid ligger det inte till på det sättet. En djupanalys gör oss uppmärksamma på att det rör sig om en konstnär, som använt sig av sitt verk som utforskningsväg ... och att han stigit ned till sitt eget omedvetnas mest regressiva nivåer. Men han har inte gått vilse ... han har inte dött ... han har inte blivit vansinnig under sin färd, utan han har där funnit roten till sin så smärtsamma – men därför inte mindre vitala och kommunicerande – enhetlighet så som den uppenbarar sig i Guernica. Han har alltså inte dukat under för det enorma trycket från sitt eget omedvetna ... vilket sker med en psykotisk konstnär i och med att denne varken är förmögen att exteriorisera sitt omedvetna eller projicera sina känslor som ett sätt att leva och ta del av den omgivande världen.

Emellertid visar också det vi tidigare sagt - och från en annan synvinkel – på det djupa samband som finns mellan konst (generellt sett) och vansinne; och det i sådan utsträckning att ett konstverks förverkligande ofta är ett medel att uppnå eller behålla den psykiska hälsan.

Konstnären är en ”föregripandets” varelse, en sannskyldig ”föränd­ringsagent”, indragen i spiralens ”rutschbana” ... skapande och förstö­rande ett dittillsvarande objekt för att rekomponera det på en högre nivå. Denna förändringsattityd kommer att framkalla starka motstånd - och när det handlar om de djärvaste brytningarna med den dittillsva­rande och accepterade verkligheten kan det gå så långt att samhället sätter diagnosen ”psykiskt sjuk” på en viss konstnär ... intrycket från det nya estetiska objektet har varit alltför häftigt och djupgående och utmanar traditionella föreställningar. Här kan man dock inte tala om patologisk konst, eftersom brytning med det dittillsvarande inte utgör något definierande kännetecken härpå. Tvärtom är det gemensamt för all avancerad konst.

Det rör sig inte heller om icke-kommunikation, utan om kommunika­tionsvårigheter som har att göra med att det nya i budskapet komplice­rar hur det uppfångas av dess mottagare.

Den konst, som är typisk för psykisk sjukdom (”alienerad” konst), sak­nar i regel form-mässig djärvhet ... där finns ingen dynamisk tanke om förändring, utan stereotypi; det finns ingen enhetlighet, utan kaos ... och det rör sig inte om kommunikationsvårigheter, utan om kommunikationsbrist. Jag kan dock medge att vi här är inne på ett område, som är diffust och inte helt utforskat.

Zito Lema: Ja. Jag tror att många av de begrepp, som kommer till an­vändning i denna fråga – och genom dess själva väsen – är provisoriska, föränderliga och svåra att verifiera. Och det gör att många av mina tvi­vel kvarstår. Ni har exempelvis sagt att den ”alienerade konsten” nästan alltid saknar formmässig ”djärvhet” - men jag vill hävda: Hur kan den­na djärvhet mätas om inte i förhållande till en estetik som svarar mot en bestämd samhällsklass' kulturella intressen och mönster?

Och vad beträffar ”kaoset” ... är det så man benämner det som befinner sig utanför ordningen eller det enhetliga? Men kommer kanske inte ”ordningens” innebörd mycket mer från ideologi än vetenskap i män­niskans samhällen. Är det legitimt att på grund av en föreställd enhet­lighet offra värdefulla zoner av det mänskliga psyket ... ? Finns det inte en annan ordning – eller större enhetlighet – där allt som utgör univer­sum utan åtskillnad träder i ett fritt förhållande till vartannat ... ?

Men låt oss för tillfället lägga dessa tvivel åt sidan. Tror Ni, som arbetat så många år på mentalsjukhus och samtidigt befunnit Er i direkt kontakt med alla slags konstnärliga uttryck, att det finns – objektiva - sätt att skilja ett verk utfört av en normal konstnär från ett som tillhör en ”psykiskt sjuk” konstnär ... och då givet att man inte har kännedom om upphovsmannens psykiska tillstånd?

Pichon-Rivière: Det största särskiljande draget är bildens orörlighet ... blickens tomhet. I de figurativa produktionerna – speciellt de schizo­frenas – finner man sällan kommunicerande mänskliga ansikten ”med liv”. Denna brist på ansiktsuttryck kommer sig inte av brist på förmåga eller teknik; vad som kan sägas vara ”stelhet” eller ”tomhet” är möjligen svårt att beskriva. Det är dock inte svårt att känna det. Stelheten i bildens uttryck kommer sig av de allvarliga svårigheter dessa individer (subjekt) har med att lära av verkligheten. Det finns en interferens i för­mågan att kommunicera direkt med andra människor och detta återspe­glas på alla nivåer ... naturligtvis också i den konstnärliga verksamhe­ten. Dessa symtom kan ännu lättare ses om vi jämför de verk i en konst­närs produktion, som utförts när han varit frisk, med de som gjorts i ett tillstånd av psykisk sjukdom. I det senare fallet saknas, på grund av sjukdomens inverkan, helt dynamik. Det finns en målning av Carrá (från när han redan är sjuk), som är det mest tydliga exempel jag skå­dat på orörlighet.

Zito Lema: Det finns målare, vilka betraktats som vansinniga, vars verk till största delen inte är figurativa. Kan man även där se oföränder­ligheten ... icke-livet?

Pichon-Rivière: Ja. Bristen på dynamik utgör ett kännetecknande drag och är skönjbar även i färgen på grund av att den saknar ”liv”.

... Men om vi går tillbaka till det Ni sade tidigare ... inte för att helt lösa upp dessa tvivel – som också finns hos mig – utan för att helt enkelt tillägga några reflektioner som varit av värde för mig. Och då vill jag understryka att i den ”alienerade” konsten finns ett övergivande av all ideologi. Den psykiskt sjuke har med andra ord förlorat sitt kritiska omdöme. Han eller hon har då inte en annan ideologi, utan saknar en sådan. Vad estetiken beträffar, så stämmer det att den har en ideologisk aspekt; den behöver dock inte nödvändigtvis vara reaktionär eftersom det finns ideologier som inte är det.

När jag säger att de psykiskt sjukas konst i regel lider brist på form­mässig djärvhet gör jag en estetisk (och följaktligen ideologisk) värde­ring; men i detta fall finns en objektiv vetenskaplig grund. Jag har haft två omständigheter i åtanke: 1) den psykiskt sjuke har ett försämrat psyke, befinner sig i ett bristtillstånd vad gäller allt slags skapande samt är hämmad; 2) som konsekvens av ovanstående kommer hans eller hennes produktion (om den utan förutfattade meningar jämförs med en frisk konstnärs) att vara mer bristfällig på grund av att där bakom finns ett epistemofiliskt hinder, som försvårar det konstnärliga ge­staltandet. Den psykiskt sjuke är en realitet som finns i varje ordning ... i varje samhälle.

Zito Lema: Ni refererade tidigare till förhållandet mellan konst (i all­mänhet) och vansinne. Menar Ni att det finns psykisk sjukdom även i en ”normal” konstnärs skapande mekanismer?

Pichon-Rivière: Det finns sjukdom, men bara under den period när primärobjektet är upplöst; sedan upphävs den dock eftersom objektet är ”reparerat” och en ny form uppkommer. Det är livets triumf över döden, hälsans över vansinnet. Konstnären har förmått övervinna den konflikt som paralyserar honom eller henne och – samtidigt - lösa upp sin en­samhet genom att låta den komma i dagen. Verket kommer att ge upphov till en djupgående interaktion ... en typisk kommunikationspro­cess har öppnats med en avsändare, en mottagare och ett budskap att översätta. Grafiskt har jag framställt denna process som en spiral, vilken befinner sig i ständig rörelse ... i vilken öppnande och stängande situationer avlöser varandra och allteftersom löses upp dialektiskt – men under onormala omständigheter omvandlas de till en sluten, defekt och patologisk cirkel. Aktiviteten (verket) antar då en stereotypiserad karaktär. Den svårigheten kan definieras som en hämning (fobi) inför den öppning som uppstår genom spiralens nästa varv.

Zito Lema: På samma sätt som att en viss släktskap kan ses mellan konst och vansinne – finns det också ett visst samband mellan konsten och döden ... eller snarare mellan konst och rädsla och den bild vi har av döden?

Pichon-Rivière: Skapandet har också – på samma sätt som att det hjäl­per till att bekämpa vansinnet och rädslan för detta – till syfte att av­lägsna rädslan för döden, vilken otvivelaktigt utgör en av de former vansinnet antar. Men det finns ett ytterligare samband: jag tänker på att allt som har dött kan åter-skapas i det konstnärliga verket. Man kan säga att den skapandes uppgift (genom sin produkt) skulle vara åter-skapandet av den medvetna eller omedvetna dödskänslan. Allt skulle med andra ord då handla om att kunna lösa upp denna känsla på grundval av ett precist handlande ... något som därefter kommer att in­verka på åskådaren, vilken – genom att identifiera sig med den ska­pande – tar del av samma mekanismer. Verket förmedlar också ett slags estetisk upplevelse eller ”behag” till åskådaren genom det faktum att det löser upp djupt liggande – och med döden – förknippade rädslor.

Zito Lema: Är detta slags relation djupare hos konstnärer som lider av psykiskt sjukdom ... ? Jag tror att Ni tidigare sagt att de psykiskt sjuka skulle ha en föreställning om döden ...

Pichon-Rivière: Att lida av en psykisk sjukdom tror jag är ett sätt att be­finna sig i döden ... återigen i sådan mening att det föreligger en statisk situation där det absolut omöjliga i att kommunicera råder; detta åter­speglas sedan i den åskådliga bild dessa personer framställer.

Zito Lema: Upprätthålls ändå inte – även i dessa fall – en basal kommunikation mellan den skapande och det skapade?

Pichon-Rivière: Jag skulle uttrycka det som att ett förhållande mellan den sjuke och sjukdomen fortsätter. En verklig konstnär lyckas utifrån sitt verk etablera en harmonisk förbindelse med åskådaren, mottagaren eller - annorlunda uttryckt – andra människor.

Zito Lema: Men för vad och för vem skapar den psykiskt sjuke konstnä­ren? Är det inte möjligt att kommunikationen etableras – eller finns där latent – genom det skapades blotta existens?

Pichon-Rivière: Jag tror inte att det ligger till så därigenom att det rör sig om ett kodifierat budskap slutet i sig självt. Endast när konstnären återvinner sin hälsa är det möjligt att kommunicera fullt ut i och med att detta förutsätter att det är möjligt att bli förstådd. Konstnärlig kommunikation utgör den högsta formen för att förmedla budskap och kräver optimalt fria förutsättningar. Satt i relation till detta implicerar sjukdomen en blockering ... en allvarlig inskränkning. Därigenom sprids inte det skapade, utan det vissnar i sig självt.

Zito Lema: Ni uppfattar aldrig sinnesförvirringen som en desperat väg mot en poetisk sanning?

Pichon-Rivière: Det är svårt för oss att helt förstå den så djupa smärta som finns i vansinnet; ett lidande som överstiger människan och skakar om henne oändligt mycket. Och jag tror inte att det lidandet är en väg mot livet. På samma gång är konsten en kärlekshandling - en strålande förbindelse som upprättas mellan människor.

Zito Lema: Ni har pekat på orörligheten som ett karaktäristiskt drag i de psykiskt sjukas målade bilder. Tror Ni att detta har motsvarigheter inom andra konstnärliga discipliner ... exempelvis poesin?

Pichon-Rivière: Det går inte att förneka att orden redan i sig själva har en stark dynamisk laddning och att de utgör ett mycket speciellt konst­närligt material. Därför tänker jag att ”orörligheten” endast kan upptäc­kas – eller snarare ”förnimmas” - i en tavla och då huvudsakligen i en persons blick i och med att det är en tom blick; den söker oss inte och varken kan eller vet hur den ska rikta sig mot någon.

I ett poem däremot kan gränsen mellan normalt och patologiskt befinna sig just ”i marginalen” ... på en knivsegg. På detta område är den psyko­analytiska metoden mycket användbar. Den kan göra det möjligt för oss att hitta det särskiljande. Inom det här området har jag erfarenheter från min analys av Lautréamonts poesi ... med andra ord att det är möj­ligt att analysera ett poem inte uteslutande som ett konstnärligt verk – vilket berör, ger förnöjelse och tillfredsställer vårt behov av skönhet – utan det är också möjligt att förstå det som ett fritt och spontant berät­tande: någon berättar allt han eller hon tänker genom att associera fritt. Och mottagarens uppgift begränsar sig till att lyssna (läsa) på ett opartiskt och objektivt sätt – utan förutfattade åsikter – för att på så sätt förstå budskapet ... upptäcka de djupast liggande nycklarna och de konflikter som uttrycks där. Med utgångspunkt häri kan man finna vis­sa vägar för att förstå dess upphovsman, i vilket psykiskt tillstånd hans verk kom till, vilka drivkrafterna var och vad han sökte ... Det kommer också att göra det möjligt för oss att ta reda på om upphovsmannen led av psykisk sjukdom eller ej (eller närma oss en sådan kunskap).

Zito Lema: Ni har flera gånger pekat på vad som skulle utgöra den ”patologiska konstens” essentiella brister. Trots detta – kan Ni uppfatta att den skulle vara användbar i någon utsträckning? Kan Ni se ett be­hov av att stimulera den typen av aktivitet inom asylerna?

Pichon-Rivière: Jag kan utan undantag säga att det är nödvändigt att stimulera all slags kreativ aktivitet hos alla människor. Och när det specifikt rör sig om patienter på asylerna, så leder sådan aktivitet till att ett flertal mål uppnås: att ge tillfredsställelse åt den individ (sub­jekt) som utövar aktiviteten; utlösa en större grad av känslomässig fri­het, som är till nytta såväl diagnostiskt som behandlingsmässigt; den utgör en informativ indikation rörande förändringar i beteende och tillstånd hos patienten; dess frekventa och ansenliga oniriska innehåll utgör utgångspunkt för analytikerns tolkningar. Det handlar således om en terapeutisk aktivitet.

Zito Lema: Dessa verk kan också beröra andra människor ... Jag har ex­empelvis tillbringat åtskilliga timmar med att betrakta väggmålningar­na inne i den här stadens asyl för män, och jag har där funnit en källa till förnöjelse ... jag har förnummit ett budskap som upprör, en mycket djupliggande överföring av smärta ... Jag kunde se att någon bland alla dessa övergivna hade återfunnit den primitiva oskulden och där – full av färger – ”stjälpt” ut den över ett mentalsjukhus' förstörda väggar till andras glädje och utan förväntningar om någon ersättning för detta ... Jag medger också att jag inför andra målningar kände mig liksom bort­stött. Det fanns något i mig, eller i dessa verk, som förhindrade ett verkligt närmande. Men även då väckte de hos mig en mängd vitala för­nimmelser i vilka rädslan kanske fanns i förgrunden ... en ”djurisk” rädsla ... en mycket ”ålderdomlig” rädsla, men alltid förknippad med andra människors skapande verksamhet. Jag tror alltså inte att dessa produkter företrädesvis bör betraktas utifrån en medicinsk föreställningsvärld - dock utan att fördenskull förneka att för en terapeut skulle sistnämnda kunna var en (möjlig) ”läsning” ...

Pichon-Rivière: I princip är ett av konstverkets syften att ”sätta igång” andras känslor, att beröra. Men detta uppnås endast av en normal konstnär.

Om vi betraktar fallet med en konstnär, en målare, som är sjuk, så kan denne också beröra andra människor djupt. Men här kommer andra drivkrafter in. Det är med andra ord inte ett budskap i sin helhet, utan ett budskap som kan tas emot endast av vissa betraktare med en egen okänd sjuk kärna. Det är detta som gör det möjligt att (med utgångs­punkt i vansinnet) etablera en hemlig identifikation mellan den som målat verket – den sjuke – och den som tar emot det.

Men likväl är denna beröring positiv. Jag skulle vilja tillägga: varje beröring är av godo i och med att den fungerar som en dynamiserande faktor.

Emellertid vidhåller jag att man inte bör likställa en sådan beröring med den som kontemplationen av ett konstverk frammanar. Sistnämnda (verk) framkallar hos oss känslor, som är oberoende av till­komstomständigheter och konstnärspersonlighet; dess (känslor) kräver inte heller något speciellt band till betraktaren mer än dennes mottag­lighet. De vansinnigas produktion däremot framkallar, som sagt, käns­lor i förhållande till vissa mottagare med beröringspunkter till vansinnet ... eller hos andra utan sådana beröringspunkter. Men här spelar känslan av medlidande in. Det påverkar oss alltså att se an­strängningarna till kommunikation hos någon som är blockerad ... och som försöker skapa. För mig är det mest dramatiska att denne psykiskt sjuke konstnär, när allt kommer omkring, ändå ”pinkar utanför” som man säger i folkmun. Han har ingen möjlighet att ge skönhet; först be­höver han bli frisk

Zito Lema: Tror Ni att det finns något speciellt samband mellan den typ eller form, som den psykiska sjukdomen antar, och den skapande verk­samheten?

Pichon-Rivière: Detta är svårt att precisera; utifrån mina erfarenheter på el Hospicio skulle jag dock säga att det främst är de schizofrena patienterna som spontant använder sig av konstnärliga uttryck. Ett ty­piskt drag hos dessa patienter är att blanda teckning och text i verket varvid de element som används klungas samman extremt mycket.

Dominans av profiler jämfört med figurer sedda framifrån är också nå­got notoriskt förekommande. Det hänger samman med den schizofrene konstnärens oförmåga (eller svårigheter) att få ihop hela ansiktet; profi­len, däremot, är endast en del av helheten.

Zito Lema: Vilka känslor uppstår hos Er när Ni betraktar dessa profiler ... dessa ansikten?

Pichon-Rivière: Min utgångspunkt är att jag förstår att den schizofrene konstnären är en varelse som dragit sig tillbaka från världen. Därför framstår verket för mig som en generös ansträngning att på nytt träda in i den här världen genom att upprätta känslomässiga förbindelser. Och det är här det positiva, användbara och terapeutiska finns. Men så länge han eller hon fortfar att vara psykiskt sjuk kan förbindelsen – trots denna ansträngning – inte återupprättas. Detta är dock något som kan ske i den mån märkbara framsteg kan uppnås.

Zito Lema: Kan Ni notera stora skillnader – vad konsten beträffar – mellan en neurotisk och en psykotisk patient?

Pichon-Rivière: Som jag nämnde utövar den schizofrene mer skapande verksamhet ... han eller hon är en varelse med ett konstant behov av att skapa förbindelser till världen. Den konstnärliga verksamheten är alltså här frukten av ett djupt liggande behov att bota sig själv. Neurotikern utövar också detta slags aktiviteter – speciellt litterära eller i bild – men han eller hon har inte så öppet dragit sig tillbaka från andra människor ... och verken skiljer sig inte speciellt från den normale konstnärens. Detta är dock fallet med den schizofrene. Jag skulle nog säga att den enda synliga skillnaden finns hos dessa sistnämnda, även om det också här finns undantag.

En normal konstnärs verk och en neurotikers verk är svåra att särskilja även när det handlar om en akut neuros. Skiljelinjen är diffus. Man kan till och med säga att varje konstnär i viss utsträckning handlar neuro­tiskt i sin skapande verksamhet. Eller – om vi ska vara mer precisa – man skulle kunna säga att han eller hon använder sig av sin neuros' dynamik för att skapa.

Det mest typiska fallet när det gäller en målare, som navigerat längs denna skiljelinje mellan normalt och patologiskt, är ”tulltjänstemannen” Rousseau. Han utgör just ett av de undantag vi re­fererade till eftersom det är svårt att precisera hans psykiska tillstånd ... hans grad av sjukdom. Hans beteende indikerar att det skul­le röra sig om en schizoid person. Men trots allt finns rörelse, liv och en viss charm i hans verk; där finns också en kontinuerlig övergång från normalt till onormalt och från det onormala till det normala: allt detta för med sig att hans konst blir till ett mycket originellt äventyr.

Zito Lema: Om man ser på skapande i generell mening – tror Ni på be­hovet av ”stimuli” som kan inverka på den psykiska processen?

Pichon-Rivière: I mycket begränsad utsträckning kan yttre stimuli bidra till att bryta hämningar relaterade till skapande. Och i sådana fall ten­derar dock verket att inte bli originellt: det blir som en kopia. En konst­när, som exempelvis använder droger, hemfaller nästan alltid till visuell reproduktion av andra modeller. Ty skapandets grundläggande me­kanism har här blivit störd. Det finns ingen autenticitet. Sporren att skapa finns, men störningen förhindrar konstnären att verkligen pene­trera skapandets värld – trots att han eller hon är mindre hämmad. Detta är en grym – ofta grym – paradox. Jag tror med andra ord inte på ”effektiviteten” i drogers eller dryckers stimulans. Däremot tror jag på den gynnsamma inverkan natten kan ha. Natten är skapandets vän på samma sätt som den är drömmarnas vän.

Zito Lema: Hur skulle Ni vilja karaktärisera de olika psykiska tillstånd (eller faser) som bildar den skapande processen?

Pichon-Rivière: Dessa olika urskiljbara tillstånd eller faser av en och samma process är av dynamisk natur och leder till en upptäckt eller – om man så vill – bekräftelse: världen är inte uppdelad i vattentäta skott ... i utspridda delar av ett godtyckligt puzzel, utan den tenderar mot syntes och enhetlighet. För att nå den enhetligheten – skapandet – bör man emellertid övervinna ett antal hinder och framförallt ”rädslor”: rädsla för förlust och rädsla för attack ... även om allt detta alltid häng­er nära samman. Annorlunda uttryckt handlar det om rädslor som hänger samman; det är bara så att när den ena rädslan manifesteras finns den andra underliggande.

Processen skulle kunna beskrivas på följande sätt: om konstnären genom handlingen att reparera ett objekt förmår bearbeta den krissitua­tion - av karaktären depression och sorg (främsta determinant bakom skapandemekanismen) – som orsakas av en förlust framträder en annan rädsla: att det objekt han eller hon söker reparera ska gå till attack. De två rädslorna – att ha förlorat något välkänt, existerande och att det okända objekt man söker reparera ska attackera – formar situa­tionen ”motstånd mot förändring”, vilken utgör ett sannskyldigt epistemofiliskt hinder. Det kan alltså finnas inre hinder mot att närma sig ett nytt kunskapsobjekt som utgör ett annorlunda verklighetsper­spektiv.

Men när konstnären genom att bearbeta sina rädslor lämnar en situa­tion av motstånd mot förändring – alltså går in i en kreativ fas (där han eller hon kommer att förändras och förändra det yttre) - ... i detta ögonblick blir han eller hon också kapabel att konkretisera och slutföra sitt verk.

De tidigare vägarna har hängt samman med rädslor; nu har det skett ett avancemang från en depressions-situation till att finna en utväg: den konstnärliga produkten. Reparationen har med andra ord lyckats. Inom det vi benämner ”skapande mekanismer” är det av stor vikt att understryka reparationen.

I första hand finns givetvis en analysnivå som pekar på att människan skapar därför att hon behöver spegla sig ... hon behöver en bekräftelse på sin identitet ... kunna se sig i den yttre världen och att hon på ett mycket speciellt sätt uppnår detta i de konstnärliga verken. Men det finns en annan förklaring; det vill säga att man har objekt, mycket in­nebördsfyllda inre bilder, som i ett tillstånd av depression framstår som förstörda genom egen förskyllan. Ty depressionen implicerar också erkännandet av en ambivalent känsla gentemot det inre objektet: man älskar det och man hatar det och det är således i kraft av detta hat man kan ha skadat det. Den skapande mekanismen kommer då att sättas igång ... och med reparationen som drivkraft.

Med andra ord är det så att utforskandet av den situation (fantasi), som skadat det älskade objektet (och som lett till depression och impulsen att åtgärda det man förorsakat – till reparation) konkretiseras i åter­skapandet. Man kan då sluta sig till att depressionen är terapeutisk ef­tersom den möjliggör ett lärande av verkligheten. Där (i depressionen) blir man medveten om varje dynamisk relations karaktäristiska motsägelser. Uttryckt på annat sätt: ett och samma objekt kan ha en god ”sida” och en ond ... man älskar detta objekt och hatar det; och det älskar och hatar oss – allt på samma gång. Underliggande till reparatio­nen finns då skuld och rädsla för de möjliga risker man kan löpa. Ty detta objekt som man älskar och hatar – och som man kan ha skadat (till och med i fantasin) ... och som vi föresätter oss att reparera - kan återgälda vår aggression. Den känslan kan då inverka på ett frustre­rande sätt; vi kommer att vara rädda för dess attack, vilken innebär ett återgäldande av den åsamkade skadan ... objektets hämnd.

Om man således inte bearbetar denna rädsla (för attack) – som, till­sammans med den tidigare rädslan (för förlust), utgör motståndssitua­tion och inre hinder – kommer hämningen av kreativiteten att fortbestå ... i och med att det konstnärliga skapandet är en form av kun­skap; att lära känna innebär att noggrant närma sig objektet och – utan motstånd – fritt penetrera verkligheten. Bearbetning av det motståndet, sublimering av den ångest som är dess ursprung, ”utlöser” konstverket. Men att nå fram till konstverket tvingar en att passera genom dessa fa­ser ... denna smärta ... dessa rädslor. Förutan detta skulle det inte fin­nas något skapande ... att inte övervinna dem förhindrar likaså det fulla skapandet och kan utmynna i sjukdom och vansinne.

Zito Lema: Är det så att oavsett typ av skapande kan man alltid förutsätta en förlust?

Pichon-Rivière: Ja, där börjar allt. Och som jag redan tidigare nämnt under våra samtal kan den förlusten vara av såväl privat som social ka­raktär. I den mån en sådan förlust påverkar oss i vårt inre (och med kunskaper om de sociala realiteterna) utlöses en depression och den ut­gör det ämne som kommer att bearbetas. Konstnären söker alltså via sina uttrycksmedel bota sig själv, återställa sin jämvikt, få bort den dju­pa smärta och ångest som tagit honom eller henne i besittning. Verket blir dessutom hans eller hennes sätt att anpassa sig till den värld som upplevs vara i djup kris ... helt ”upp och ned”.

Zito Lema: Givet att det finns tillfällen när konstnären skapar huvud­sakligen driven av behovet att övervinna en förlust och åstadkomma re­paration – finns det dock inte andra omständigheter under vilka den de­terminerande drivkraften utgörs av människans behov att övervinna mysteriet, penetrera det okända ... utifrån att konsten är en form av kunskap? Men att samtidigt ”mysteriet” många gånger kommer sig av sociala gruppers avsiktliga agerande för att dölja, förneka eller mystifie­ra den verkliga karaktären i människornas relationer – är det inte så att konstnären i vissa fall agerar driven av behovet att ge svar och bidra till att förtydliga de sociala relationerna? Finns det, med andra ord, motsägelser mellan dessa drivkrafter vilka skulle kunna utlösa den ska­pande processen? Utgör de olika grader av betoning i en och samma helhet – alltså att en av drivkraftens rötter framträder medan den and­ra finns underliggande? Eller, som en tredje möjlighet, och inte nöd­vändigtvis oberoende av de övriga, att det alltid skulle handla om en komplettering?

Pichon-Rivière: I allmänhet rör det sig om en positiv komplettering, utom i de isolerade fall när tydliga motsägelser kan framträda. Ty ska­pande, liksom allt mänskligt beteende, implicerar två slags bevekelse­grunder eller analysnivåer. Det finns med andra ord faktorer, som inver­kar i skapandet, och de hänger samman med det mest utpräglat subjek­tiva – i bemärkelsen personlig historia – hos individen (subjektet). Men samtidigt är det – för att den processen fullständigt ska kunna komma till stånd – mycket möjligt (jag uppfattar detta snarast som nödvändigt) att det på samma gång finns en determinering via den historiskt-samhälleliga kontexten (med sina produktionsförhållanden), vilken fo­gas samman med de behov som är mest sammanlänkade med indi­videns (subjektets) psykiska liv, såsom reparationsbehoven.

Låt oss betrakta ett typiskt fall, nämligen Chaplin, som var en verklig skapare (jag tar detta fall därför att jag även har viss kännedom om hans liv). Vi kommer – genom hans succesiva förluster och brister – att notera hur pass stort behov av reparation av sig själv och sin inre värld denne konstnär hade. Samtidigt – och som emergent kommande ur hans ideologiska övertygelse – förstår vi hans stora behov av att klargöra de sociala relationerna. Det är på så sätt han förmår frambringa de ur var­je synvinkel kompletta verken ”Chaplins pojke” eller ”Moderna tider”.

Jag skulle alltså uttrycka det på följande sätt: faktorn att behöva re­parera sina inre objekt uttrycker en komplex process. I den processen är också konstnärens ideologiska determineringar verksamma (interage­rande), vilket för honom (utifrån ett tydliggörande för egen del) nöd­vändiggör ett tydliggörande för andra människor ... och, dessutom, att reparera sig själv i den allmänna reparation ett verk (vilket möjliggör större kunskap om verkligheten) innebär. Här finns alltså en affektiv lek – en identifikationslek – med alla dessa som är egendomslösa, marginaliserade eller utsatta för den brutala automatiseringsprocessen ... en sjukdomsalstrande och alienerande automatisering såsom den framställs i just ”Moderna tider”. Alltså, vilket jag vill poängtera: det fundamentala utgörs av samspelet mellan två typer av faktorer, vilka inte är kontradiktoriska.

Det kan under vissa omständigheter också vara så att det grundläg­gande handlandet utgörs av inre reparation; under andra omständighe­ter – såsom i föregående fall – ligger betoningen på det sociala ... utifrån ett inre behov och en identifikation mellan vårt eget öde och den under­tryckta klassens. I bägge fallen kan vi se ideologins inverkan. I det första finns en helt och hållet individualistisk, egoistisk och isolerad världsåskådning som uttöms i och med de inre behoven; i det andra finns en - i verkligt human mening - samhällsideologi som leder konst­nären till större identifikation med sina samtida.

Skapandets psykologiska process är med andra ord alltid inflätad i en ideologisk process som å sin sida kan vara av det ena eller det andra sla­get; låt oss inte glömma att det också finns reaktionär konst. Vad som är viktigt att poängtera är att det ideologiska utgör en av beteendets ana­lysnivåer och det strikt psykologiska en annan – även om dessa två nivåer givetvis är mycket svåra att hålla isär. Ty genom vad inverkar ideologin? Den verkar genom varje individs (subjekts) psyke.

Zito Lema: Det finns en traditionell romantisk föreställning om konst där betoningen ligger på konstnärens lidande; att denne till och med sö­ker lidandet för att däri finna inspiration eller drivkraft till sitt ska­pande. Vilka skulle de väsentliga skillnaderna vara mellan den fö­reställningen och en som ser konsten (på åtminstone en nivå) som re­paration med sitt ursprung i smärta och depression?

Pichon-Rivière: Den finns i handlingen att ”operera” ... att den uppfatt­ning, vilken ser reparationen som det konstnärliga skapandets driv­kraft, implicerar att uppnå en syntes mellan det ”främmande” och det ”intra”, mellan det ”yttre” och det ”inre”.

Zito Lema: Kan en konstnärlig skapelse födas i ett tillstånd av fullständig glädje?

Pichon-Rivière: Underliggande till ett tillstånd av glädje kan vara en för­lust och förnekandet av denna ... och förlusten kan vara på omedveten nivå, men trots detta – och med utgångspunkt däri – generera ett behov av att skapa. Det vill säga: verket skulle kunna tyckas ha sitt ursprung i ett glädjetillstånd. Men i själva verket handlar det om en omedveten re­parationssituation. Det skulle då röra sig om en typisk klyvning.

Om det handlar om ett tillstånd av berättigad enkel glädje kan vi se hur personen ifråga söker öppna upp sig, uttrycka sig och kommunicera - men på ett annat sätt. Och då inte genom exempelvis målning eller li­tteratur, utan genom andra – man skulle kunna säga mer relevanta – sätt som dessutom möjliggör fysisk handling för att uttrycka detta känslomässiga tillstånd. Vad gäller att konstnärligt uttrycka sig blir det därför lättare om man använder sig av musik, sång eller – ännu hellre – dans.

Zito Lema: Ja, kanske är det så att glädjen är det tillstånd som mest in­begriper kroppen. Och då behöver man ett speciellt sätt som möjliggör att fullt ut ”berätta” för någon annan vad som tilldrar sig inom oss ... Det ideala kanske vore kärleksakten, vilken för mig fortfarande utgör det mänskliga budskap som är mest fulländat. Men det finns också ett annat slags glädje; man skulle kunna beskriva den som mer reflexiv och stilla, som när man återvinner sitt lugn efter en häftig storm ... Tror Ni då inte att exempelvis även poesi eller målning – jämsides med dans el­ler musik – kan finnas med som konstnärliga former lämpade för att ut­trycka vårt tillstånd ... ?

Pichon-Rivière: Det är riktigt. Poesi kan finnas med som en form, vilken kanaliserar hågkomsten av våra sorger samt tillfredsställelsen över att ha övervunnit dem; det vill säga att ha återfunnit världen efter att ha trott den vara förlorad. Övervinnandet av våra rädslor är vad som gjort det möjligt att uppnå en viss glädje ... Jag har på nära håll lärt känna dessa rädslor och sorgen ... Jag glömmer inte heller att jag älskat med glädje.

Zito Lema: Ni har talat om ”rädslorna”. ”Rädslan för förlust” är lätt ur­skiljbar. Men – vilka yttre former antar rädslosituationen att bli ”at­tackerad” av det objekt vi i fantasin skadat?

Pichon-Rivière: Den rädslan har också medvetna och omedvetna nivåer. Lättast att iaktta är den rädsla konstnären känner för kritiken och för andra konstnärer. Det som är viktigt att betona är att denna rädsla övervinnes (om så inte vore skulle det inte bli något verk), men att den uppenbarar sig på nytt vid varje ny gestaltning ... Det skulle kunna tyc­kas som om konstnären i dessa fall inte kunde dra nytta av sin er­farenhet ...

Zito Lema: För en verklig konstnär handlar det alltid om första gången ... Varje verk, till och med det mest anspråkslösa, utgör ett försök att på nytt återskapa världen från noll, från intet ... en gång och alla gånger. Inför den blanka sidan eller duken existerar vare sig fö­regående erfarenheter eller vana ...

Pichon-Rivière: ... Och den nya situationen, som sådan, kommer alltid att framkalla ångest. Vi misstror våra krafter, utmaningen är konstant, rädslan för misslyckande är konstant, vi känner oss svaga ... och det är inte speciellt mycket värt att veta att man i en tidigare situation haft framgång, ty den nuvarande har likheter med den föregående – men upphör därför inte att vara en annan situation.

Zito Lema: Med utgångspunkt i vad Ni säger tror jag att begreppet ”rädsla för attack” skulle kunna vidgas. Alltså att inte låta det begrän­sas till rädsla för att misslyckas av just fruktan för kritik från andra konstnärer eller specialister, utan att det samtidigt kan uppstå många andra situationer. Till exempel: rädsla för att förlora kärleken från dem vi älskar, kanske på grund av att vi använt dem som modeller eller per­sonlighetstyper; skapandet har lett oss till en djupare kunskap om dessa personer, att de till och med blivit ”avklädda” av oss inför andra män­niskor, och detta kan vara desto mer konfliktartat om det handlar om någon vi har ett mycket nära band till. Eller, tvärtom, en fruktan för att om vi utforskar oss själva och ”klär av oss” som vi är inför andra män­niskor, så kan vi förlora kärleken från de som, ytterst, haft en annan el­ler mer partiell bild av oss.

Dessutom finns oron för att inte vara tillräckligt ärlig eller nå kärnan i det material eller den situation man bearbetar, det vill säga en fruktan för att ödsla bort sina krafter och sin energi; att inte kunna leda den i rätt riktning och med risk för att med ett nytt försök finns nackdelen att materialet har förlorat sin ”oskuld”, sin initiala fräschör eller, ännu vär­re, att temat tömts ut under den första kraftanspänningen; allt detta som emergent för att vi inte förmått övervinna vår självcensur eller att inte vara tillräckligt tekniskt, psykiskt eller ideologiskt förberedda inför det äventyr vi gett oss in på.

Pichon-Rivière: Ja, att vara tillräckligt utrustad för äventyret är det vä­sentliga ... Vad beträffar fruktan att förlora andra människors kärlek utgör den en konsekvens av konstnärens rädsla för att bli ensam ... i och med att han eller hon som individ (subjekt) är mycket sårbar gentemot möjliga förluster och med ett konstant behov av att bli beskyddad och stärkt. Samtidigt har rädslan för att ödsla bort situationen sitt ur­sprung i en instrumentell impotens ... och självcensuren föds genom uppgiftens ”förfall”; det vill säga när konstnären inte längre kan uppfyl­la sina övriga föresatser.

Det är också nödvändigt att betona att det finns en dold rädsla för att göra förlustsituationen medveten; att verkligen låta den träda fram i ”kött och blod”, i dagsljuset ... något som kan vara mycket smärtsamt, mycket mer än när den bara var en föraning eller hölls kvar på ett oklart plan.

I vilket fall som helst är denna handling att ”slita sig lös” enda möjlighe­ten att skapa och, definitivt, övervinna den konfliktfyllda situation som undan för undan skadar oss. Allteftersom man utarbetar verket kan det därför framträda nya motstånd i och med att vi låter det som dittills varit ”satt under vatten flyta upp”. Men när väl gestaltandet igångsatts är vidarealstrandet enda möjligheten till liv. Det motsatta är att välja sjukdomens väg - även om det ofta rör sig mer om avsaknad av krafter eller stöd än om ett val. Men när väl poemet är skapat, så har vi ett ytt­re validt referensobjekt ...

Zito Lema: ... En spegel av vår inre värld, där även andra människor kan spegla sig och lära känna sin egen värld i och med att den aldrig upphört att fungera som ”näringskälla” ...

Pichon-Rivière: Ja, det är nödvändigt att understryka denna djupa öm­sesidiga relation ... Många gånger har jag frågat mig vad som får Laut­réamont att skriva den ”infernaliska” bok som hans ”Maldorors sånger” är. Och vi kan säga: en inre kaotisk situation, en djup smärta, ett behov av att ”ta upp den till ytan”, att kunna se den, att göra så att andra kan hjälpa honom att uthärda detta helvete ...

Zito Lema: Han hade nedstigit till döden ... han hade vidrört den ...

Pichon-Rivière: ... Han hade vidrört den! Han kunde inte längre vara ensam med en sådan börda, han behövde dela den. Men att placera allt detta utanför sig förvandlades till en skräckinjagande svår uppgift. Han konfronterades med en värld han upplevde som skräckinjagande. Hans poem var ett återvändande till sin barndoms belägring av Montevideo, till sina inre fasors Belägring. Och när han lyckas få fram allt detta i ljuset ... när han definitivt kan kontemplera över sin inre värld – så blir han förskräckt över den och förnekar, avsvär sig dessa texter i sina senare poem.

Zito Lema: Kan man utifrån hans poesi sluta sig till att det depressiva momentet är accentuerat i den psykiska mekanism, som leder till dess (det vill säga poesins/övers. anm.) konkretion; annorlunda uttryckt att det finns en akut depression?

Pichon-Rivière: I det kreativa momentet är hans depression inte akut; han är deprimerad rätt och slätt. Och medan han skriver lättar den gradvis, han skräms av sitt helvete och lider av att se det. Men samti­digt verkar det befriande för honom att möta och besegra det. Det är en dynamisk situation: rädslan och förändringen bearbetas dialektiskt i poe­met, poemet bearbetar gradvis situationen och denna reflekteras i sin tur i verket.

Zito Lema: Och med verket avslutat kommer tillfredsställelsens ögonblick för konstnären; den tillfredsställelse, som inte saknar likheter med den som varje arbetare (efter att ha åtnjutit en elementär grad av frihet) känner när han eller hon kontemplerar frukterna av sin an­strängning, av sitt skapande ...

Pichon-Rivière: Detta inträffar för nästan alla skapande personer, men jag tror inte att den olycklige Isidoro Ducasse ens fick den tillfreds­ställelsen ... han uppnådde inte den njutningen trots sitt arbetes bety­delse. Det vill säga att i normala fall kommer en skapande människa att känna glädje därför att hon finner en identitet som befann sig i kris vid processens inledning. Men i det speciella fallet med Lautréamont ... om väl hans poesi inte är patologisk, så skulle jag ändå våga mig på att säga att han är helt redig endast när han skriver. Emellertid fungerade inte hans verk – trots att han förverkligade det – som en botande me­kanism hos honom. Och detta beror kanske på att hans inre kaos var alltför djupt. Hans förnuft uttöms därigenom i den skrivande hand­lingen och omedelbart därpå bryter sjukdomen in ... och den förhindrar i vilket fall som helst att han kan dra nytta av sitt skapande. Det är bland annat denna möjlighet till tröst inför olusten som Freud talar.

Men vanligtvis känner en normal konstnär inte bara tillfredsställelse när han ser sitt avslutade verk; han blir också överraskad. Det är alltid så att även hos den mest rationelle konstnär finns en viss grad av auto­matism som inte hanteras på en medveten nivå; på liknande sätt kommer slumpmässiga faktorer, som aldrig (helt) kan vare sig förutses eller föreställas, att intervenera.

Zito Lema: Är känsloförnimmelserna likadana hos den ”alienerade” konstnär som utformat ett verk?

Pichon-Rivière: Nej, de är annorlunda. För den psykiskt sjuke (aliene­rade) konstnären rör det sig om att förverkliga en uppgift utan speciell innebörd; den utgör ytterligare en handling som inte framkallar någon särskild känsla hos honom eller henne.

Zito Lema: Och om någon uppmuntrar och lyckönskar konstnären ... el­ler helt enkelt förmedlar det intryck verket givit till honom eller henne – vilket blir då svaret? Blir det kanske annorlunda jämfört med en annan konstnärs ... ?

Pichon-Rivière: Det finns alltid, fastän i begränsad form, kvar en viss narcissism (något som är gemensamt för varje skapande människa). Men situationen blir komplex i och med att denne konstnär tenderar att tänka att verket inte tillhör honom eller henne ... att det inte går att identifiera sig med det och elogen tas då emot som om den vore riktad till någon annan.

Zito Lema: Här kan jag dock se något som talar mot min egen er­farenhet. Jag har alltså arbetat flera år på asyler, samlat på (och ibland även varit medierande vad gäller) de intagnas olika uttrycksformer; och vid samtal med dem om deras alster kunde jag inte finna någon större skillnad jämfört med normala konstnärer i liknande situationer. På sin höjd en högre grad av ödmjukhet ...

Pichon-Rivière: Ert fall är mycket speciellt. Ni är en konstnär med myc­ket djupa beröringspunkter till vansinnet. Det ger Er en mycket speciell känslighet och möjlighet att komma in på områden som är tillslutna för andra. Men priset är, naturligtvis, mycket högt. Den kommunikation Ni uppnår med de psykiskt sjuka (alienerade) är av ett annat slag ... jag skulle snarast beskriva den som av poetiskt ursprung ... men detta är inte vanligt förekommande hos en undersökare och ogiltigförklarar således inte det som är vanligtvis förekommande norm.

Zito Lema: Jag vet inte vad jag ska svara på detta. Jag erkänner att jag saknar den djupa tekniska utbildning, som gör det möjligt att nå djupa­re in i sig själv och se det som finns där utan att ta miste. Jag medger också att min bild inte är annat än en poets - trots att jag med stor häng­ivenhet utforskat vansinnet och andra till verkligheten angrän­sande områden ... Men, även om så skulle vara, låt mig dock säga Er följande: Är det inte paradoxalt, och rent ut sagt förunderligt, att dessa asylkonstnärer - som lever under smärtfyllda förödmjukande livs­omständigheter, berövade sin frihet och all respekt för sin integritet - ändå är kapabla till konstnärligt skapande? Och detta leder vidare till ytterligare en frågeställning, som inte vill lämna mig och som jag nu förmedlar till Er: Varför har människan i alla samhällen – trots alle­handa hinder – framställt konst?

Pichon-Rivière: Den utgör en av de former för bevarande som människo­arten besitter. Och – mer specifikt – för att bota sig från vansinnet. Det­ta kan tyckas en aning överdrivet, men det är så det ligger till. Fast det är inte bara för att bota sig, utan även för att undvika vansinnet och fö­rebygga den skräck för det okända, som – i form av död eller vansinne – ständigt lurar på människan.

Zito Lema: Jag vill understryka denna Er uppfattning. Vi accepterar att vansinnet är emergent (växer fram/övers.anm ur ett lidande så pass in­tensivt att individen (subjektet) inte längre kan ”hantera” det genom att hon eller hon invaderats av ett övermått av smärta. Således – och som ett nödvändigt attribut till det mänskliga psyket, organismen, arten ... för att möta den brutala attack med paradoxalt ursprung i den miljö människan vistas i för att bättre kunna överleva – har ett annat natur­ligt försvar genererats, nämligen det konstnärliga skapandets mekanis­mer som möjlighet till fungerande. Eller, för att uttrycka det annorlun­da, som ett vapen mot lidandet; för att förebygga och övervinna det. Just på grund av detta tycks mig den nuvarande estetikens roll tvivelsutan kuslig ... när den rättfärdigar att konsten (i synnerhet dess produktion, men även möjligheten att njuta av den) blir till en aktivitet för minorite­ter och inte för alla människor.

Pichon-Rivière: Beroende på sitt höga terapeutiska värde är konsten gi­vetvis en aktivitet som borde stå till allas förfogande. Vansinne och ska­pande utgör två alternativa vägar när människan ställs inför en svåruthärdlig krissituation - och i bägge fallen kan man notera ett tyd­ligt fantasiagerande. I det ena kan individen (subjektet) påverka sin ytt­re och inre verklighet. I det andra söker han eller hon kontrollera verkligheten – i brist på förmåga att påverka den – genom vansinnets mekanismer.

Därför finns det lek i konsten, medan det i vansinnet endast existerar en grym verklighetsförvrängning. Det inträffar att individen (subjektet) - via vansinnet - i relativ mening blir kvitt lidandet. Det vill säga åt­minstone den mest intensiva smärtan eftersom han eller hon börjar förvränga den verklighet som sårar. Följaktligen blir lidandet mindre än tidigare eller under insjuknandeprocessen. Eftersom individen (subjek­tet) inte uthärdar mer sker en dissociering; han eller hon lämnar vär­lden, uppfinner ett system för att stå ut med och förtunna lidandet. Den skapande människan i sin tur gäldar lidandet med sitt verk.

Om vi så återvänder till ”leken” eller ”hanterandet” av situationen, så sade vi att i vansinnet – eller i dess process - är smärtans ”överflöd” så stort att precis varje möjlighet att kanalisera den förhindras. Den som lider denna smärta stereotypiseras och blir rigid; ”hanterandet” är ”ri­gidt” och detta kan sedan ses i verket, vilket återspeglar det statiska. Den normale konstnären däremot har förmåga att leka med objektet; han eller hon har inga hinder för att närma sig ... att gripa det ... att omvandla det ... att åter sätta samman det. Den sjuke å sin sida behöver ”frysa” objektet, ”frysa sig själv” därför att om så icke sker dör han eller hon av smärtan ... tankar finns om att smärtan inte kan uthärdas, att krafter och hjälp saknas.

Därför säger jag alltid – för att nu specifikt återgå till den skapande me­kanismen – att impulsen att reparera och etablera ett integrerat inre objekt finns i botten av varje autentisk konstnärlig skapandeprocess.

Zito Lema: Ibland föredrar konstnären att själv ”komma överens” med sin sjukdom, sin ångest och sina kriser; han eller hon fruktar att någon ska penetrera och förändra det inre; eller, uttryckt med andra ord, så finns rädslan för att en terapeut, medvetet eller omedvetet, ska förstöra den kreativa förmågan. Och efter psykoanalysens tillkomst är lämp­ligheten i att bli analyserad eller ej, speciellt i konfliktsituationer, en av de mest diskuterade och omtvistade frågorna bland konstnärer. Publice­ringen av ett av Bruno Goetz' ungdomsminnen har dessutom tillfört dis­kussionen ett nytt element; uppenbarligen skulle Freud själv ha menat att konstnären inte ska analyseras. Vilken är Er uppfattning beträf­fande detta?

Pichon-Rivière: Vad beträffar Freuds åsikt menar jag att man kan sluta sig till den endast utifrån den samlade helheten av hans tankar, verk och psykoanalysens teori - inte från vad han kan ha sagt vid ett tillfälle. Dessutom vet vi inte något om hur pass objektiv den som förmedlat det­ta var.

Nåväl, om vi nu går in på själva frågan, så ser vi att i dessa fall – som tvivelsutan är många – tror konstnären att sjukdomen, nästan alltid hans neuros, är något att uppskatta och att han producerar tack vare den. Det är vad han tror. Men när någon uttrycker något sådant kan det – ur terapeutens synvinkel – tolkas som att i realiteten talar inte konst­nären om framtiden, utan om sin nuvarande osäkerhet rörande den kreativa förmågan ... han tvivlar på den och härur kommer rädslan för att psykoanalysen ska ta bort den.

I konsekvens med detta skulle han också uppvisa en hypersensibilitet inför kritik ... men – vilken kritik? Den egna. Vad han visar är återigen sin osäkerhet om vad han gör. Å andra sidan ... om han mår dåligt, om han känner sig sjuk, så har han en fragmenterad bild av sig själv ... som vore han sammansatt av delar ... en god del (som är förmågan att skapa) och en annan dålig (som måste bli reparerad). Han betraktar alltså inte sig själv som en helhet ... vad han visar fram är den nivå neurosen be­finner sig på. Dessutom (och detta är motsägelsefullt i och med att han tvivlar härpå) värderar han sin konstnärliga produktion högre än sin hälsa. Men detta kommer i sin tur att hindra honom från att ha en rim­lig och relevant positionerad relation till världen, något som kommer att slå tillbaka mycket negativt på den skapande processen ... på hans verk.

Zito Lema: Det finns mycket signifikativa fall, exempelvis poeten Antonín Artaud, som även under sina värsta kristillstånd vägrade att låta sig psykoanalyseras ... han levde med sin sjukdom ”på ryggen” ... med dess konflikter och såg den som en oförytterlig del av sig själv – smärtsam, men oavvisbar. På vilket sätt tror Ni att hans speciella psy­kiska tillstånd inverkade i hans konstnärliga verksamhet?

Pichon-Rivière: Huvudsakligen i språket. Det finns hos honom en total, vild och desperat våldsamhet och allt släpps loss av hans sjukdoms­tillstånd.

Zito Lema: Var Artaud beroende av sin själsliga kris?

Pichon-Rivière: Artaud är inte poet på grund av sin sjukdom. Han är poet trots sjukdomen och han kämpar på sitt sätt mot den. Den psy­kiska sjukdomen förstör och omöjliggör ett verkligt skapande. Hos Artaud utgör poesin hans förening med människorna. Sjukdomen är det som avlägsnar och förstör honom.

Zito Lema: Artaud togs in på mentalsjukhus därför att han ansågs som psykiskt sjuk. Tror Ni att Artaud befann sig i ett sådant tillstånd?

Pichon-Rivière: Som jag redan nämnt vid något tillfälle bad Breton mig att besöka Artaud på sjukhuset under min vistelse i Frankrike. Trots min önskan att göra så blev det dock aldrig möjligt att prata med ho­nom. Däremot pratade jag ingående med den psykiater som behandlade honom. Min kännedom om Artaud är därigenom inte direkt trots att den på sätt och vis är omfattande i och med att jag har talat med dem, som var hans närmaste vänner, och också läst hans verk.

Jag tror nog att Artaud ”formulerar” mycket brännande problem inom detta område av medicinen ... speciellt genom det faktum att han hade ögonblick av otrolig klarhet, en nästan övernaturlig klarhet, och att han i andra stunder faller ned i ett förvirringstillstånd där allt blir för­följande för honom. Artauds kliniska tillstånd skulle med andra ord kunna betecknas som kronisk förvirring ... kronisk persekutiv förvir­ring.

Zito Lema: Hur uttrycktes den förvirringen i hans beteende?

Pichon-Rivière: Den fanns under vissa omständigheter och då valde han ut sina offer. Han anklagade alltså vissa personer för att förfölja honom, något som i realiteten inte stämde. Allt detta gjorde att det fanns ett då­ligt klimat omkring Artaud. Dessutom var han överdrivet aggressiv, sarkastisk och spydig ... men alltid med en förvånande intelligens.

Zito Lema: Tror Ni att Artauds intagning var nödvändig och för hans eget bästa ... eller, omvänt, att det helt enkelt handlade om ett straff mot någon som, fastän bara som individ, reste sig - och bröt - mot regler­na i ”ett” samhälle han föraktade.

Pichon-Rivière: I princip kunde Artaud ha kunnat stanna kvar ute i fri­heten. Men han behövde medicinsk tillsyn och inläggningen framstod som enda utväg då han saknade familj.

Zito Lema: Och hans surrealistiska vänner?

Pichon-Rivière: De kunde inte se till honom hela tiden i och med att han hade stunder av lugn följda av andra mycket ångestfyllda och med stor fientlighet mot andra människor. Emellertid tror jag inte att det i hans fall förelåg sådana extrema omständigheter att inläggning på mental­sjukhus vore nödvändig. Det ideala hade varit behandling med psykolo­giska metoder och utan fullständig inläggning. Istället behandlade man honom uteslutande med ”chock”-tekniker. Det är naturligtvis därifrån det hat Artaud kände gentemot psykiatrin kommer. Han hade lidit myc­ket. Man hade behandlat honom mycket illa. Men samtidigt misstrodde han psykoanalysen och avvisade den. Och då slöts cirkeln. En annan faktor är hans ekonomiska situation; han saknade allt vad resurser hette, hade levt mycket påvert, fick in lite pengar på sina författarrät­tigheter, men det var otillräckligt för att kunna bekosta en komplex be­handling som inte kunde erbjudas på en kostnadsfri offentlig inrätt­ning.

Zito Lema: Om vi nu på sätt och vis återgår till föregående tema – vad beror, enligt Er mening, Artauds avvisande av psykoanalysen på ... när i stort sett hela den surrealistiska rörelsen kände stor respekt, nyfi­kenhet och aktning för Freuds verk?

Pichon-Rivière: Först och främst saknade Artaud kunskap om vad psy­koanalys verkligen innebar. Det fanns psykoanalytiker, som närmade sig honom, men de lyckades inte etablera någon god förbindelse; ansvaret ligger här på terapeuterna. Å andra sidan tror jag Artaud kände den klassiska rädslan för psykoanalys ... alltså rädslan för att se sitt inre.

Zito Lema: Men – blottade sig inte Artaud helt i sin poesi? Finns kanske någon poesi så utan ”förklädnad” som hans? Nådde han kanske till och med gränsen för det rent litterära ... genom att ”producera” en överens­stämmelse mellan liv och text?

Pichon-Rivière: Det är riktigt det Ni säger om Artaud, men ändå otill­räckligt. Ingen kan av sig själv – inte ens med poesins hjälp – blotta sig helt. Ur den aspekten hade psykoanalys varit mycket bra för Artaud. Jag hyser inte minsta tvivel om den saken: han behövde otvivelaktigt hjälp. Han hade nått en punkt där man inte längre kunde lämna honom själv på gatan för då ställde han till med ett helsikes liv.

Zito Lema: Är det inte motsägelsefullt att en så intelligent person som Artaud, vilken även i sina stunder av kris – som Ni nämnt – kunde vara helt redig, motsatte sig psykoanalys, den enda utväg som fanns kvar förutom elchock och insulinkoma. Är det inte mycket märkligt och, sam­tidigt, mycket signifikativt?

Pichon-Rivière: Det är inte alls märkligt; tvärtom är det svårt att få det­ta slags sjuka personer att acceptera psykoanalys ... de har ett speciellt motstånd mot att analysera sig.

Zito Lema: Det måste finnas något mer ... Är Ni helt övertygad om att psykoanalys hade varit till nytta i Artauds speciella fall? Annorlunda uttryckt så känner Ni till min djupa aversion mot elchock och insulinko­ma, men min undran är följande: Anade inte Artaud – kommen till en punkt utan återvändo och inför sin egen svaghet (objektivt sett) i förhål­lande till sina förföljare (ett korrupt och destruktivt samhälle han mot­satte sig) – att det var bättre att stå ut med döden, representerad (nu inte längre symboliskt utan verkligt) av de chockbehandlingar han ut­sattes för i sin inspärrning av agenter (psykiatriker), vilka alltid age­rade i fiendens tjänst, hellre än att riskera sin poesi (hans mäktigaste vapen) i en psykoanalytisk behandling ... den mest farliga i sådan me­ning att det är möjligt att – utifrån analytikerns ideologi och intressen – ställa dess enorma makt i såväl mörkrets och underkastelsens tjänst som i ljusets och frihetens?

Pichon-Rivière: Jag delar Era tvivel. Hur ska man kunna vara helt sä­ker när det rör sig om de avancerade gränser för kunskap som poesin, plötsligt, ställer oss inför. Men trots detta kvarstår en del av min visshet. Alltså – tro mig! ... Jag kan inte ljuga för Er; en korrekt genom­förd psykoanalys i händerna på en utövare som, givetvis, bör besitta djup känslighet och ideologisk tydlighet, kan till en poet i smärtsam kris (som i fallet med Artaud) ge tillräckligt mycket mänskligt lugn (som vi alla har rätt till) och också bättre möjligheter att kanalisera sin energi för att den inte ska förspillas. Men det finns också en speciellt omständighet: Artaud hade genomgått en farlig ”anpassning” i form av hospitalisering: han kände att han mådde bra på sjukhusen ... han tyckte det var hans plats och han identifierade sig mycket med övriga patienter.

Zito Lema: Jag erkänner att Artaud är en mycket speciell figur, men ändå – ställer inte hans fall det generella ”budordet”, om att de ”sjukas” verk saknar enhetlighet, i tvivelsmål ... att dessa konstnärer inte full­bordar steget från fragmentering till helhet? Visar oss inte Artaud (trots sitt ”psykotiska” tillstånd) liksom den argentinske poeten Jacobo Fijman (också etiketterad som ”sjuk” av läkarna och internerad trettio år på mentalsjukhus fram till sin död) med sin vackra hjärtskärande poesi att ett poems grad av enhetlighet gives av poemet självt och inte av estetik eller vetenskap?

Pichon-Rivière: Ni för mig åter in till poesins centrum och här kan jag inte göra annat än att återigen upprepa ett koncept jag redan varit inne på: jag älskar poesin djupt och vet att inget i världen likt poesin re­presenterar den tunna linje som skiljer himmel från helvete, liv från död, vansinne från hälsa. Därför är det så svårt att särskilja, precisera, fastställa kategorier – något som däremot är möjligt när det gäller and­ra konstnärliga områden.

Sådana fall som Artaud eller Fijman bär med sig överraskningens förundran. Och i och med att vi har pratat om honom ... Artaud har lärt mig mycket. För mig var det en riktig lektion ...

Zito Lema: Vad lärde Er Artaud?

Pichon-Rivière: Om möjligheten att en psykotiker skulle kunna bli botad genom psykoanalys, något som man dittills inte hade försökt; själve Freud hade dessutom explicit bestridit detta. Artaud utgjorde den tyd­ligaste demonstrationen av att en psykotiker kan ha rediga ögonblick – i hans fall extremt klara ögonblick - ; det fanns således en ”tidpunkt” för psykoanalytikern. Jag är övertygad om att jag i regel lärt mig mer av poeter än av psykiatriker; jag lärde mig också mycket med tangon, speci­ellt Discépolos: där finns, i poetisk och förtätad form, vardagslivets filosofi.

Zito Lema: Finns det något i Artauds liv och verk som gör speciellt in­tryck på Er?

Pichon-Rivière: Paradoxalt nog har alltid hans förnuft, maskerat till sammanhangslöshet, gjort intryck på mig. Det fick mig att se möjlighe­ten att kunna nå in i honom för att modifiera hans inre värld, ty det som var skadat hos Artaud, liksom hos alla psykiskt sjuka, var den in­ternaliserade gruppen. När jag läser honom förlikar jag mig med min gamla föresats att bota psykotiker, något som jag senare skulle komma att göra. Och Artaud gav mig de bästa argumenten för detta. Hela hans verk berör mig, det har mening, hans virrigheter är inte fullständiga, det är fortfarande poesi ... Jag beklagar verkligen att jag inte fick möj­lighet att samtala med honom i Rodez ...

Zito Lema: Ni träffade Dr Ferdière, Artauds psykiater. Vad tänker Ni om honom?

Pichon-Rivière: Han var en bra psykiater, men ortodox, traditionalistisk; jag tror inte att han skulle kunnat bli den lämpligaste terapeuten för Artaud. Emellertid var han extremt godhjärtad och därigenom kompen­serade han den bristande förmågan att penetrera individen (subjektet) i dennes konflikter. Artaud hade förmågan ... skulle jag säga, att ”ge­stalta sina konflikter” och att därefter träda in i dem som en av dess ka­raktärer; han förfogade över det – i det teatrala dramats mening – dramatiska framförandets schema och det scenario han valde berodde på omständigheterna.

Zito Lema: Tror Ni att han var en ständig skådespelare?

Pichon-Rivière: Jag vill återigen förtydliga att jag inte träffat Artaud, trots att jag har ett intryck av att ha känt honom ... och det väl. I ett av mina samtal med Dr Ferdière frågade jag honom samma sak som Ni nu frågar mig ...

Zito Lema: Och vad svarade han Er?

Pichon-Rivière: Vad jag exakt frågade honom om var huruvida det var möjligt att genom att observera Artaud kunna upptäcka vad han i ett visst ögonblick föreställde, och Ferdière svarade mig att det var omöjligt; Artaud hade nått den mänskliga avgrundens djup.

Zito Lema: Och Ni – med utgångspunkt i den samlade helheten av in­direkta element (Artauds böcker, kommentarer från hans vänner och lä­karen) – vilken uppfattning har Ni? Hade Artaud nått fram till att inte kunna skilja mellan det konstnärliga och det vardagliga agerandet?

Pichon-Rivière: Jag tror inte att Artaud någonsin agerade; däremot att han ständigt gjorde saker och därvid ”sökte” det permanenta iscensättandet. Emellertid tror jag att det fanns en stor skillnad mellan vad han var och vad han visade fram ... och han lyckades aldrig få detta att sammanfalla.

Zito Lema: I medvetande om Artauds verks totala kontinuitet och sammanhang – är det möjligt att föreställa sig honom utanför det som var hans verkliga tillstånd (alltså berövad en del av sin själ) ... utanför det som var hans konflikter? Fanns det inte ett egendomligt och värde­fullt (också sönderslitande) orsak-verkan-samspel mellan hans poesi och kriser?

Pichon-Rivière: Jo, inte heller jag kan föreställa mig Artaud utanför sin sjukdom. Mycket material från den tas till hans verk, men då samtidigt ”administrerat” på ett integrerat och förbluffande vackert sätt, som berör och överraskar.

Just på grund av detta skulle jag aldrig kunna uppfatta hans verk som uttryck för ”patologisk konst”. Han hade en hemlig plats undantagen för poesin. Och den hemliga platsen var inte smittad av sjukdomen ...

Zito Lema: Var finns den platsen? Hur hade han skyddat den?

Pichon-Rivière: Se här det mysterium som upptagit mig under så många år! ... genom Lautréamont och Artaud och som jag aldrig kommer att bli säker på att ha dechiffrerat; därför säger jag inget. Vad det dock inte rå­der någon tvekan om är att de uppnådde enhetlighet, något som är näs­tan omöjligt att nå för de psykiskt sjuka som uttrycker sig konstnärligt. Hos dem saknas den nödvändiga mekanismen ...

Zito Lema: Men är det inte också en liten sanning att i all poesi finns en inre enhetlighet given av poesin själv ... ?

Pichon-Rivière: Kanske ... Det kan vara så att i all poesi (endast där) finns en ständigt närvarande enhetlighet, oavsett att poesin är vild, pri­mitiv ... Om det ligger till på det sättet skulle där finnas ytterligare ett motiv till mina beröringspunkter med poesin i och med att min barndom till stor del utspelades just i skogen, urskogen, mitt i naturen ... Och fanns där inte, blottad, en av mysteriets rötter? Och kanske också en orsak till min passion för mysteriet ... ?

Zito Lema: Men vad är då slutligen mysteriet, poesin ... ? Eller om man närmar sig svaret mer ödmjukt: Vilken bör poetens och konstnärens (och de som ännu tror på konstens nödvändighet) funktion i vårt nuva­rande samhälle vara?

Pichon-Rivière: Att ge det en knuff så att det kommer ur sitt stillaståen­de! Det är mycket svårt, mycket smärtsamt ... men varje verklig skapare bör acceptera den utmaningen.

Zito Lema: Det är ett äventyr som förtjänar att upplevas ...

Pichon-Rivière: Ja, och med de ringa krafter jag har kvar hoppas jag kunna hjälpa till med detta.

Zito Lema: De är inte små, Enrique ...

Pichon-Rivière: Jo, Vicente, låt oss inte lura oss själva ... Vet Ni en sak? Trots att jag tillbringat mitt liv först i skogen och sedan i staden, så drömmer jag ständigt om havet ... jag ser mig som en pojke som närmar sig havet.

Zito Lema: Är det havet som föder på nytt, är det livets hav ... ?

Pichon-Rivière: Ibland orsakar det en känsla av rädsla hos mig, men det är en rädsla som fascinerar ... och sedan försvinner den. Havet drar bort och lämnar kvar ett stort tomrum, en stor sorg ... Har jag nämnt för Er att jag inte tror på Gud?

Zito Lema: Nej.

Pichon-Rivière: Det är många år sedan jag slutade tro, trots att jag bli­vit döpt och konfirmerad. Jag fruktar inte heller döden. Den är ett na­turligt faktum, oundvikligt, och det finns ingen orsak att frukta den. Det är just detta som händer när människan har bearbetat livet efter detta ...

Zito Lema: ... Vi har samtalat många kvällar. Varför har sorgen (och jag vidhåller mina tvivel) i en eller annan form hela tiden funnits med oss?

Pichon-Rivière: Därför att den var den spegel vi speglade våra tvivel, våra diskussioner, våra tankar i ... Så länge man är fast förankrad i sitt skapande finns ingen orsak att frukta den; den kommer inte heller att överge oss. Den är en av de motsägelser man måste övervinna i livet ...

Zito Lema: Vad mer vet Ni i grund och botten om Ert liv?

Pichon-Rivière: Att jag har vistats på denna jord upptagen med en kon­kret uppgift. Mitt liv har varit ständig praxis i form av  en spiralrörelse.

Försenat avsked

Av Vicente Zito Lema

Jag ligger och kan inte röra mig fast jag försöker. Jag ser dock hela min kropp och även det som finns omkring den.

Sängen är av vita brädor och smalnar av ned mot fötterna. Där finns också trä som går högt upp mot sidorna. Med andra ord: min säng är en kista.

Den är nästan vit; en snövithet, som stöter samman med en elektrisk stormfront, och i det övre högra hörnet kan man se ett lätt fartyg, som liknar en fågel ur vars mun en färgskimrande orm dyker upp. Där bredvid låter trädets ådror en skymta ett land­skap av praktfulla symbo­ler. Trots detta luktar kistan illa. Lukten bär varken med sig minnen av en mandelträdskog, som spiralaktigt klättrar uppför berget, eller av det slags lund där gräset byter färg och doft alltefter dygnets tim­mar. Den påminner inte heller om havet, dess alger och småsnäckor, dess sälta. Det är den tunga lukten från en tillsluten grotta där man stuvat in gamla, fortfarande saltfuktiga, djurskinn.

Mörkret är inte fullständigt. Det är snarare ett halvdunkel, nästan som sepiafärgad svälld mossa. Ett halvdunkel jag gradvis vänjer mig vid och som lindrar, men dock endast varar för en kort stund. Ett efter ett tänds de stora stjärnformiga ljusen. Jag urskiljer Södra Korset och sedan Vin­tergatan. Men min längtan och syn fördunklas och jag förstår att det inte är en himmel, utan taket på en av tunga murar omgärdad plats. Jag känner platsen väl, det är San Francisco Solano-kyrkan. En plats för gif­termål och familjedop, för bikt och söndagens nattvardsgång.

Inget av det som finns där förefaller mig främmande: de långa bänkarna för åldrade kvinnor med svart sjal och sina litanior; biktstolen och dess titthål; bilden av den he­liga (jungfrun) med det skära barnet som har en trasig fot ... Det enda som är an­norlunda är taket. Istället för ockrafär­gade gyllene änglar finns där nu änglar som jämrar sig medan elden breder ut sig över deras kroppar, vilka – trots sina vingar – tycks mänskliga, men ändå inte är det.

Jag försöker sätta mig upp. Det är lönlöst. Över mig känner jag den sto­ra tyngden av miljoner genomskinliga, men synliga, maskar som alltef­tersom förvandlas till gigan­tiska fjärilar. Det är inte sådana fjärilar jag som barn brukade jaga på eftermidda­gen i sankmarkerna. De här fjärilarna – de finns till och med över mitt ansikte och härigenom kan jag beskriva dem i detalj – har spindelben och stormiga frusna ögon. Och från deras ögon faller inte tårar utan blod. Som letar sig långsamt in mellan mina läppar, det kommer in i munnen, det rinner ned i stru­pen, det kväver mig ...

I det ögonblicket ställer sig någon vid min sida. Det är inte mycket mer än en skugga. Han bär en lång kappa som tycks vara av sand. Han har vare sig hals eller huvud. När han talar till mig – med sprucken röst som mödosamt stiger upp ur magen – känner jag genast igen honom. Han säger: ”Lita på mig”. Och han avlägsnar med stort tåla­mod och ytterlig mjukhet var och en av de fjärilar som täcker mitt ansikte.

Jag lyckas ta mig ur kistan. Jag befinner mig inte längre i kyrkan, utan i det gamla neuropsykiatriska sjukhusets bårhus omgiven av nakna kroppar, vilka lever trots sina förfärliga sår och – likt apelsiner – öpp­nade hjärnor.

Återigen skriker jag och åter närmar sig Pichon – eller snarare hans up­penbarelses sköra skugga – min sida. Jag omfamnar honom häftigt. Och fastän även jag, lite i ta­get, förvandlas till en klädnad av sand, är jag inte längre rädd; jag känner mig egendomligt lugn, nästan lycklig.

* * *

Det är en ny dröm; en av de få drömmar som någon, vilken tidigare brukat drömma mycket och nu befinner sig i exil, kan berätta. Och min dröm oroar och finns med mig denna kalla eftermiddag, som nu går mot sitt slut medan jag strövar längs Prinskanalens stränder i staden Amster­dam. Då och då stannar jag till och skriver i en liten anteckningsbok; framför mig finns några vattensamlingar, som snart kommer att för­vandlas till öar av is - så mörka och fyllda av budskap - medan grönbe­fjädrade änder skriker och desperat simmar från strand till strand.

Man säger att ”minnet är den verkliga kyrkogården”. Eller snarare: ”Det finns ingen större död än glömskan”. Det är sant; detta är de dörrar jag söker öppna till en himmel, som är lika förfärlig som påträngande och på förhand anad. Och mina drömmar – minnena, till och med de minsta be­kymmer - blir slutligen till brottstycken av den himlen och de kämpar, likt de vilda änderna i kanalerna, för att hålla huvudet ovanför ytan.

* * *

Pichon dog i mitten av 1977. Jag gick inte på hans begravning. Jag viss­te att jag var övervakad. Fast jag kanske skulle ha kunnat gå, men inte ville. (Det är svårt att förstå sina handlingar under en tid när sorg och smärta läggs på hög).

Några månader senare när sommaren var på väg – jag kommer ihåg det sista regnets gyllene spår i träden – lämnade jag landet; en av många, under tystnad och förstulet, utan tid att ens ”göra upp mina räkningar” med själen.

Det är inte här jag ska berätta om hur mitt liv varit under dessa år. Men den dröm jag nyss haft och som blir alltmer detaljerad – jag kommer exempelvis ihåg att någon på en av väggarna i bårhuset med darrande hand skrivit: ”här sågar man Gud” - driver mig att söka svar på en skuld och djupt liggande behov. Och när jag kommer fram till hörnet där Prinskanalen möter den stora kyrkan i väster - den med guld­kupol - börjar jag gå tillbaka mot min lägenhet på Trädgatan i vetskap om att jag i denna natt kommer att skriva ett försenat avsked; och att bakom Pichons kattlika ansikte väntar hemlöshetens svindel, rädslan för detta fjärran, som stympar förnuftet och gör oss till nakna barn ställda inför ett meningslöst oväder.

* * *

På väg till lägenheten lånade jag från en väns bibliotek något som det var svårt att föreställa sig skulle finnas där, nämligen min bok om sam­talen med Pichon. Efter så lång tid och så många händelser satte jag mig för att läsa om den, medan snön mystiskt skugglikt föll över Am­sterdam och fick ensamhetens hundar att springa ännu fortare.

Inte utan ansträngning kunde jag åter se mig på Austria y Santa Fe; på denna märkliga mottagning där den gamle maestron rörde om i sitt uni­versums kaos. Och jag kände mig återigen utforskad, dissekerad utan misskund ända tills tankarna går i spinn. För att sedan bli kompen­serad – vilket alltid inträffade – med inte bara den omfamning, som kom direkt från hans nu mycket svaga kropp, utan också med hans behov av att helt öppna sin själs dörrar för mig och ödmjukt, utan omsvep, visa upp sin egen ångest och rädsla.

Vad förenade oss? Vad sökte vi i denna Buenos Aires-lägenhet, medan den dödsmärkte Van Goghs korpar lyfte från fältet i den franska mid­dagstidens ljus för att krossa sina vingar mot det fönster, som med knapp nöd stängde oss ute från polissirenerna och den värsta glömskan?

Jag betvivlar inte att ett legitimt intresse hos oss var att diskutera poesi och andra tecken på mänsklig stupor.

Jag betvivlar inte att vi var lidelsefullt intresserade av att i grunden och utan förutfattade meningar söka förstå inställningen hos den människa som – genom det som benämns vansinne – uttrycker sitt behov att bli äls­kad; som tar risken att färdas den svåraste och mest ensliga väg för att inte behöva inskränka sitt sinnes komplexitet, inte acceptera för­lusten av sin oskuld och därvid – även om det sker stam­mande och bitande – anklagar den rådande ordningens essentiella falskhet.

Jag betvivlar heller inte min önskan om att få kunskap om Pichons liv och att göra hans upplevelsefrukter från det krävande äventyret att dechiffrera vårt beteendes mysterier till mina.

Emellertid vågar jag mig på att säga att den yttersta orsaken till dessa möten – vilka fortsatte efter att boken avslutats – var det band, som fö­renade och fick oss att storkna; att vi var och en på sitt håll var del av en blind och stum uppsättning statister, och som sådana maktlösa, inför den skräckens häxsabbat som dagligen bredde ut sig inför våra ögon.

Och visste vi kanske inte att vi, liksom hela samhället, höll på att an­passa våra sinnen till att stå ut med hur livet ströps, hur denna spott­loska av blod likt en förbannad – men därför inte mindre genomtänkt – besvärjelse filtrerades genom samhällsvävnadens varje fiber.

Ja, vi tog del av kunskapen om en pervers och kvävande verklighet, samtidigt som vi strävade efter att inte överge vårt intellektuella tänkande.

Hur skulle vi kunna undvika att gripas av ångest? Och varför skulle inte ångesten inför det motsägande (och till och med råa), som sökandet efter varje slags särskild sanning om det själsliga kunde nå fram till, förena oss medan samtidigt en hel världs kropp föll i bitar?

Döden växte vid vår sida. Vi kunde till och med urskilja den i gester och tystnader. Döden var inte längre blott de döda, som staplades i avgrunder, som sänktes i havets grav eller – förnekade och utan namn – blandades med varandra i stora gravar. Nej, döden bodde också, fogligt, i de levandes hjärtan.

Missförstå mig inte: jag säger inte att jag och Pichon var de enda som i den stunden bibehöll ett klart förstånd inför terrorn (vilken skuld skulle inte en sådan storordighet maskera? vem skulle våga lägga en sådan till sin karaktär kollektiv tragedis börda över sig?). Jag tror helt enkelt att vårt osäkra personliga svar bestod i att dela en smärta och vanmakt som översvämmade oss. Och däri fanns att välja livet, som aldrig tidiga­re i vårt lands historia varit så föraktat; och att det mellan oss fanns ideologiska beröringspunkter, vilka gav såväl näring åt vår vänskap som genererade ett broderligt stöd. Man får heller inte glömma att can­cern närmade sig Pichon och att en bödelsyxa vilade över mitt huvud.

* * *

Hur mycket ett folkmord än upprör oss, så har det lidande, som berör oss djupt och genomborrar vårt inre, alltid ett ansikte. Det rör sig nu om Pichons.

Cancern förminskade hans kropp, försvagade hans röst och gjorde hans blick till en ljusstrimma trött av att genomtränga kolgrottor; rum utan en skymt av någon barmhärtig stjärna.

Jag fascinerades av hur han i detta tillstånd bemödade sig om sin ele­gans och om att hålla sjukdomens yttringar i schack. Man kan säga att han ända till slutet ville dansa en tango med döden utan att fukten i hans händer skulle märkas. Ännu mindre hans dåliga andedräkt. Och i varje orkesterpaus tog han njutningsfullt ett glas champagne och ett pipstopp av sin grova tobak.

Men han, som accepterade sin sjukdom utan att förlora fattningen, för­tvivlades över ett öde, som band samman hans egen nära förestående död – hans död som vuxen och avmagrad människa, hans egen genom­tänkta och väntade död, den död som kom när hans verk var färdigt och med anhängare att föra det vidare – med döden för en hel ny generation vars skuld bestod i att ha vågat sätta andra människors lidanden framför den egna bekvämligheten.

Hur skulle man heller kunna bortse från att han oroade sig för mig? Ef­ter att jag - mitt bland kidnappningar och bomber - utestängts från uni­versitetet och vår tidskrift Crítica stängts, bönföll han mig öppet om att jag för åtminstone en tid skulle lämna landet. Han såg passivitet inför faran hos mig; resignation inför att acceptera vadhelst som kunde drabba mig; symtomen på mina psykiska försvars nedbrytning, det patologiska sökandet efter ett straff som skulle sona.

Ni bär på den skeppsbrutnes skam; det som gnager Er är den gamla skulden hos den, som räddar sig medan tusentals andra gått under. Och det finns inte ens krafter att försöka rädda de andra. Det är bara så att Ni också försöker dränka Er, sade han till mig.

Det var sant. Var och en av dessa nyss döda - sörjda även om de inte var mina närstående - tycktes ge näring åt en vild egoism att kunna känna sig utom fara för att sedan, omedelbart, hamna i den värsta förtvivlan och, besegrad, önska att allt med ens skulle vara över. Att vara den be­gråtne och inte den som gråter.

Som svar på mycket dunkla impulser om att klamra mig fast vid en bit av hemlandet - oavsett hur detta var och för att inte behöva se mig kas­tad ut i exilens avgrund - vägrade jag att acceptera verkligheten; att jag omöjligt kunde stanna i landet och behålla livet. Och jag tillgrep poli­tiska och slutligen etiska argument, som kanske hade giltig grund men – med sin omnipotens - i det ögonblicket täckte över min lust till själv­mord. Eller, som Pichon slöt sig till, min rädsla för förändring. Ty det var varken möjligt att förvirra eller lura honom. Den gamle maestron visste alltför mycket om människans själ och han demaskerade mig bryskt, till och med irriterat.

Diskussionen avslutades varje kväll med samma fras från honom: Det finns inget viktigare åtagande än det vi har gentemot livet. Aldrig hade hans ord ljudit mer sanna – och ändå var de sköra och gripande.

Jag hade framför mig en människa som nästan liknade ett försvinnande dis. Som nu, mer än röst eller mummel, framvisade ljudet av en växt som torkar, ett djur som kämpar med döden och trots allt, intensivt vackert, tar kärleksfullt avsked av världen medan han insisterar på att jag ska fortsätta leva.

* * *

Amsterdams snöbemängda rödaktiga himmel flyter samman med Bu­enos Aires' svarta himmel och sommarregn, som likt en behandskad hand, stiger upp ur floden.

Här avslutar jag flera år senare nedtecknandet av några minnen.

Med vilka ord tar man avsked av en död vän?

Jag släcker lägenhetens ljus och fortsätter - tyst och förtröstansfullt - att vänta på morgonen som, harmonisk och ny likt en danserska på tå, förebådar sin ankomst

Vicente Zito Lema

Amsterdam, januari 1981;

Buenos Aires, december 1984.

Översättning: Sören Lander

Översättarens anmärkning: Den samhällskontext författaren hänvisar till som bak­grund är det Argentina, som mellan 1976 och 1983 levde under en militärdiktatur, vil­ken förebådades redan de närmaste åren dessförinnan i form av väpnade sammanstöt­ningar mellan vänster- och högergrupper (de senare i form av bland annat så kallade dödspatruller, ett fenomen som uppträtt flera gånger i Sydamerika under de senaste 50 åren). Denna militärdiktatur är, trots flera tidigare erfarenheter av militärdiktatur, den brutalaste form av statsterrorism som Argentina upplevt under sin historia. Omkring 30.000 människor dödades eller försvann under de åren. Det är således i detta spända samhällsklimat strax innan militären tar makten som de samtal, vilka redovisas i boken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière sobre el arte y la locura, äger rum.

Intervju i nättidskriften El Sigma 03-09-2007. Intervjuare: Emilia Cueto.

Hyllning till Enrique Pichon-Rivière. Intervju med Vicente Zito Lema.

Vi erbjuder i detta nummer till läsning ett reportage med Vicente Zito Lema: poet, dramatiker, journalist, filosof och lärare. Relationen mellan Pichon-Rivière och Zito Lema har förevigats i boken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière sobre el arte y la locura (Samtal med Enrique Pichon-Rivière om konst och vansinne), som gavs ut 1976. Zito Lema säger: ”Trots åldersskillnaden, och för att fira den vänskap som föddes, beslöt vi oss för att samarbeta; jag betvivlar inte att Lautréamont och Sokrates höll sin skyddande hand över oss”. Hans ord – fyllda av minnen, känslor och poesi – gör det möjligt för oss att på nytt närma oss hans figur och lärande.

Emilia Cueto: Utifrån Er bild och hågkomster – vem var Enrique Pichon-Rivière?

Vicente Zito Lema: Någon som kunde vara barn och ägna sig åt att ”hoppa hage” (salto perpetuo) mellan himlens och helvetets gränser. Ibland föll han ned i avgrunden och därifrån betraktade han oss med förfärlig ensamhet. Andra gånger öppnade han livets bok och lärde oss att läsa; eller snarare uppmuntrade oss att, utan rädsla, dechiffrera dödens mystiska språk som om det bara handlade om en ny lek ...

Cueto: Ni har givit ut Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière sobre el arte y la locura. Hur kom den boken till?

Zito Lema: Startpunkt var ett tillfälligt och på samma gång efterlängtat möte mitt ute på en aveny, där vi klumpigt och osäkert försökte hindra bilarna från att förvandla oss till ”stjärnstoft” ... och här för jag in musiken, det finns musik i detta minne. Trots åldersskillnaden, och för att fira den vänskap som föddes mellan oss, beslöt vi oss för att arbeta tillsammans; jag betvivlar inte att Lautréamont och Sokrates höll sin hand över oss.

Idag, mer än trettio år efter den boken, kan jag säga att ibland finns det arrogans i frågorna och från svaren skymtar ödmjukheten fram.

Cueto: På vilket sätt har Ni influerats av mötet med denne figur och hans verk?

Zito Lema: Jag tror fortfarande att det finns maestros och att det är en lika historisk som nödvändig kulturell roll. Pichon framställde sig inte som en maestro och han skrattade till och med ordentligt, nästan irriterat, om någon placerade honom på den platsen. Men han visste att han var en sådan, att han vandrade genom den här världen öppnande stigar in i snårskogen, utmanande goda och dåliga samveten, och att hans praxis hade blivit till ett exempel, ett farligt exempel, eftersom det uppmuntrade – och fortfarande uppmuntrar – till att dela hans sökande efter djupa sanningar. Och som maestro lärde han oss: detta sökande efter sanningen är alla orsakers början. Och som maestro gav han oss ett råd: var och en bör i sin egen takt ge mening åt sina erfarenheter och ord.

Cueto: Vilka personlighetsdrag framstår som mest levande i Era hågkomster?

Zito Lema: Hans – egentligen konstnärliga – förmåga att vara sammanhängande även i det motsägelsefulla. Hans liv var inte en rät linje; han betalade ett högt pris, gjorde av sin kropp en dialektisk spiral och av sitt tänkande en gudinna med två ansikten, av sitt öde en Pandoras ask. Och ändå – och sig själv trogen även under de värsta omständigheter – bibehöll han sin kraft och en poetisk längtan, som gjorde det möjligt för honom att ”planera hoppet” (alltså ”hopp” i betydelsen ”hysa hopp”/övers.anm.) till och med under sitt fantastiska livs sista dag.

Cueto: Å El Sigmas vägnar tackar jag för Er medverkan i denna hyllning till Enrique Pichon-Rivière. Era ord – fyllda av minnen, känslor och poesi – gör det möjligt för oss att på nytt närma oss hans figur och lärande.

Vicente Zito Lema är poet, dramatiker, journalist, filosof och lärare. Han har givit ut en stor mängd verk om poesi och teater, också Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière sobre el arte y la locura, Timerman Editores, 1976, och El alma no come vidrio. Los manifiestos de la locura (Själen äter inte glas. Vansinnets yttringar), Editorial Topia, 2006.

Innehåll

Möten.

I. Familjen. De första åren.

II. Lautréamont. Det kusliga.

III. Buenos Aires. Kärlekar. Sorgen.

IV. Upptäckten av Freud. Psykiateryrket. Ifrågasättande och försvar. Asylerna.

V. Den analytiska praktiken. Dess gränser.

VI. Socialpsykologin. Dess grunder. Det koncep­tuella refe­rentiella ope­rativa schemat.

VII. Botande av psykotiker. Chocktekniker: el­chocken

VIII. Det kreativa omfånget. Inre mekanismer. Konst och vansinne. Poe­ten Antonin Artaud. En liten sanning.

Försenat avsked (från den fjortonde utgåvan av boken)

Hyllning till Enrique Pichon-Rivière. Intervju med Vicente Zito Lema 2007.

Denna bok trycktes i sin spanska utgåva den 12 augusti 1976 på IM­PRENTA DE LOS BUENOS AYRES S.A. Rondeau 3274, Buenos Aires, República Argentina. Utgåvan bestod av tretusen exemplar.

Översättningen senast uppdaterad 080318

Metodologi operativ grupp. Av Sören Lander

Metodologi operativ grupp

Av Sören Lander

När den schweiziskfödde argentinske psykoanalytikern, psykiatern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-77) mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere) syftade denna skola i socialpsykologi dels till att lära sina elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper ska kunna befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter); ett nytt slags ”problemlösare” med förmåga att hjälpa individer, grupper, familjer, institutioner m m att diagnosticera sina egna problem och undersöka sin ”vardag”, planera korrigerande interventioner, träna sina medlemmar att utföra sådana interventioner samt utvärdera dem i en ”spiralformad utvecklingsprocess”. Själva arbetsformen kallas ”operativ grupp”.

En av Pichon-Riviéres nära medarbetare, José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (operativa grupper i undervisningen) givit följande definition av operativ grupp:

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team (Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.).

”Läsanvisning”:

Nedanstående text innehåller såväl en relativt enkel beskrivning av grundläggande moment i metoden (del 1) som vissa mer djuplodande problematiserande resonemang (del 2) kring olika begrepp och bakomliggande tänkande (vilket väl skulle kunna beskrivas som en del av det ”pichonianska” tänkandets ECRO – se not 1 om vad ECRO är). Del 2 är alltså avsedd som en fördjupning; för att få en bild av vad operativ grupp är räcker det med att läsa del 1.

Innehåll:

Inledning. En storgruppserfarenhet. Rosarioexperimentet 1958.

Del 1

1. Vad är en operativ grupp?

2. Vad kännetecknar den operativa gruppen?

3. Procedur och operativ grupp.

4. Uppgiftskonceptet.

5. Samordnare och observatör.

Del 2

1. Lärande och hinder.

2. Dialektisk spiralformad rörelse.

3. Emergenten.

4. Dialektisk samspelsprocess individ-värld.

5. ”Maktfrågan” i lärovisningsrelationen.

Noter

Inledning. De första ansatserna till operativ grupp. Rosarioexperimentet 1958. Det vardagliga.

När Enrique Pichon-Rivière 1936 är färdig med sin läkarutbildning tar han anställning på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes. Den situation han möter återspeglar mycket av den vård psykiskt sjuka får i det argentinska samhället vid den tiden. Patienterna göms undan och stängs in; de är isolerade och övergivna. Det största problemet är dock att det inte finns någon metod i behandlingen – och till stor del beror detta på personalens bristfälliga kunskaper. Vad som sedan sker beskrivs med Pichons egna ord:

Det största problemet var att just här av alla platser kunde man inte ge något slags förklaring. Personalen visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga. Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare - kunskaper som förklarade för patienterna orsakerna till de­ras tillstånd och att de psykiska besvären inte var obotliga; vidare att tillfrisknande var beroende av allas ansträngningar - från den sjuke till den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset rörde skö­tarna. Av den anledningen beslutade jag mig för att börja med dem. Härvid skapade jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ”operativa grupper” ... I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med personalen. Det handlade om att ge dessa en all­män bred överblick över psykiatrin. Skötarnas framsteg var för­bluffande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenhet. Deras brister låg i oförmågan att fånga dessa erfarenheter i språkliga begrepp. Därför hade de inte heller någon nytta av sin erfarenhet ... När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjukdom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades också be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började uppleva sig bättre behandlade. Uttryckt lite annorlunda kände de sig inte längre som '”några stackars dårar” (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

När Pichon några år senare av politiska orsaker berövas sin personal löser han detta problem genom att låta de patienter som är i bäst skick genomgå en ”skötarutbildning” i gruppform. Från en situation karaktäriserad av rollstereotypi – vad gäller patienterna och deras beteende – ställs uppgiften att utveckla ett mer flexibelt fungerande och ansvarstagande. I denna process förbättras patienterna markant och fullgör till och med skötaruppgifterna bättre än den professionella personalen. Ana Quiroga kommenterar detta skeende:

Hur man än väljer att betrakta det tror jag nog att det mest re­volutionerande i Pichons verksamhet är det arbete han utför när han blir stående utan vårdare och då istället ”omskolar” patienter till vårdare. Det var i realiteten problem av politiskt slag som kom att bilda bakgrunden till detta skeende. Pichon anklagades för att uppmuntra ungdomar till prostitution och när man ej kunde av­skeda honom tog man istället ifrån honom hans personal. Man ska ha i minnet att Pichons verksamhet vid den här tiden hade ett jäm­förelsevis högt utskrivningstal och välutbildade behandlare. Sammantaget rörde det sig om något av en mönsterbildande mo­dellverksamhet. När Pichon 1947 berövades sina vårdare började han arbeta med de patienter som var i bäst skick och med syftet att dessa skulle klara av såväl sin egen tillvaro som att hjälpa sämre lottade medpatienter. När patienterna fick en mer positiv roll på mentalsjukhuset gjorde de också ett kvalitativt språng vad gäller det egna tillfrisknandet.

Oftast tänker man på undervisning när operativa grupper kommer på tal. I realiteten handlade dock många av Pichons första erfaren­heter av målinriktade grupper om lärdomar vunna under behand­ling av psykotiker. När det rörde sig om en grupp patienter på en sal handlade uppgiften om att analysera varje persons problematik satt i relation till målet att bli frisk. Rörde det sig om en familjegrupp var målet att klargöra familjekonflikten, fenomenen ”deponering” och ”språkrör” samt hur ”den identifierade patienten'” och familjekon­flikten samverkade. Pichons fokus var här familjegruppen som en­het att analysera vid insjuknandeprocessen (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1981).

Fram mot slutet av 50-talet är Pichon-Rivière en av de mest erkända psykoanalytikerna och tillika gruppbehandlarna. Han är upptagen med olika undervisningsuppgifter och skapar också något av den slutliga syntesen vad gäller konceptet ”operativ grupp" i och med Rosarioexperimentet 1958. Detta har nedtecknats i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960. Dessa operativa grupper - vars föregångare kan spåras till Pichons gruppverksamhet på Hospicio de las Mercedes på 40-talet - fick grupper och psykoanalytiker att ta sig ut ur "kurens" kontext för att senare spridas till olika sektorer av samhälle och kultur.

Det blir ett långt och produktivt veckoslut. Det explicita syftet är att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik tillämpas.

Socialpsykologen tar sig an grundläggande frågor och bör vid djupgående utforskning av såväl individer som grupper und­vika flyktbeteenden eller att låta sig påverkas av sin närmaste omgivnings gängse uppfattningar. Å andra sidan bör han veta att han är inkluderad och inblandad i själva det område han utforskar, samt att han genom denna sin verksamhet också åstadkommer en viss inverkan. Hans möjlighet att utföra sitt arbete beror i stor utsträckning på ett särskilt klimat, vilket via planeringstekniker kan förberedas eller bestämmas. Däri­genom omvandlas situationen till ett lämpligt fält för ak­tiv utforskning med hjälp av tekniker - av Kurt Lewin be­nämnda socialt laboratorium (E. Pichon-Rivière: El Proceso Grupal: Técnica de los gru­pos operativos. De operativa gruppernas teknik.).

Pichon har på förhand via grupptekniker förberett ett arbetsteam. Medlemmarna i detta team bestående av ett fyrtiotal erfarna psykoanalytiker - David Liberman, Fernando Ulloa, José Bleger, Edgardo Rolla, Angel och Dora Fiasché m m - är dock alla noviser vad gäller den uppgift som ska genomföras. Angel Fiasché berättar:

Den dialektiska spiralen föds som resultat av något som skedde i Rosario år 1958. Såväl jag själv som min fru var med. Det rör sig om en kumulativ erfarenhet vilken äger rum vid universitetet i Rosario - 400 kilometer från Buenos Aires. Pichon beslutar sig här för att arbeta med en ny metodik - en kumulativ undervisningsmetod. Det är här han för första gången ritar spiralen – ”den upp-och nedvända konen” . Han pekar på att läroprocessen alltid är något som befinner sig i växande ... att den innebär en sväng eller upprepning, men i form av en uppåtstigande rörelse. Och den sluts aldrig. Detta är spiralbegreppet ... innebörden är att svängen aldrig sluts. Men det finns också ett stillastående. Då inträffar låsningen eller tillslutningen. Ett stillastående illustreras genom att man talar om att något hejdas eller att det sker en cirkulär inneslutning.

När spiralbegreppet relateras till karaktärologi kommer det att beröra termer som ”rigiditet” och ”stereotypi” ... tankar om en sluten cirkel. Här uppenbarar sig också upprepningsmekanismerna. Därvid hejdas också läroprocessen. ”Att lära sig att lära” innebär i detta sammanhang att bryta en stereotypi ... och när detta sker framträder återigen spiralen. Begreppet ”spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns ... och att psykisk hälsa är beroende av förmåga till lärande och att kunskapen berikas. Bion uttrycker detta förhållande som ”att lära av erfarenheten” ... (Sören Lander: Samtal med Angel Fiasché 1997).

Publiken man riktar sig till är heterogen och stor - cirka 1000 deltagare och bland dessa allt från studenter och universitetsprofessorer till boxare, konstnärer, försäkringsagenter, hamnarbetare, affärsanställda, husägare, några prostituerade etc. Man bildar heterogena grupper - sammansatta dels slumpmässigt, dels i den ordning deltagarna anlänt - för den första sessionen. I varje grupp finns en samordnare och en eller två observatörer, vars uppgift är att registrera allt som händer. Samordnarens uppgift består i att fungera som riktningsgivare, underlätta den intragruppsliga kommunikationen och att söka se till att inte frontalkollisioner uppstår i gruppdiskussionerna. I och med att situationen är ny medför den vissa komplikationer för samordnarteamets deltagare.

Å ena sidan kan man notera att situationen med ett helt team psykoanalytiker på plats väcker fantasier om att det handlar om terapi; å andra sidan får Pichons tankar om operativa grupper här en koncentration - genom maximal heterogenitet vad gäller gruppmedlemmar ska man nå största möjliga homogenitet i uppgiften (detta är en av en grundtankarna i konceptet ”operativ grupp”).

Samordnarteamet sätter sig efter den första sessionen ned med Pichon i syfte att gå igenom vad som kommit fram där (emergenterna). En ny session följer med samma gruppkonstellationer och då tar man med i bilden det som nyss analyserats. Åter samlas sedan samordnarna och Pichon för att titta på det nya material (emergenter) som framkommit. Med dessa data framträder Pichon inför publiken i den stora aulan - dock med den skillnaden att publiken vid det här laget växt i antal och att den dessutom nu börjat fungera som en storgrupp via det arbete som gjorts med tema-emergenterna. Genom att föra tillbaka smågruppsdiskussionerna till storgruppen söker Pichon-Riviére få medlemmarna att se sig själva i ett vidare perspektiv och härigenom förvandlas the audience från att vara passiva åskådare till att bli en stor diskussionsgrupp.

När man sedan skall gå vidare skapas homogena grupper - psykosomatisk medicin, psykologi, boxare, statistik, målare och försäkringsagenter. Efter detta grupparbete blir det åter en genomgång mellan samordnarna och Pichon. Denne avslutar sedan med att ge en översikt över vad som skett. I denna deltar såväl de heterogena som homogena gruppernas medlemmar.

Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grupperna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grupper och man börjar åter arbeta med detta nya..

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som stimulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare. Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emergenter sedan integreras i en avslutande fas. Detta utgör Pichons ackumulativa uppfattning …

Det hela utgår från en mer generell kunskap som ges till en åhörarskara. Det sker en uppdelning i grupper ... där arbetar man med och bearbetar det man lyssnat till ... en samordnare antecknar vilka nya emergenter som växer fram ... därefter återförenas samtliga ... samordnarna informerar om de emergenter som kommit upp ... den som talat inledningsvis bearbetar åter dessa emergenter. Om man så önskar kan man fortsätta med denna process en hel vecka. I regel lägger man dock ner ett veckoslut och inget mer" (Sören Lander: Samtal med Angel Fiasché 1997).

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer, vilka underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. Som instrument för terapi och handledning likaväl som för forskning betonar detta koncept skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet - därav den starka betoningen på praxis' betydelse för ECRO som ”teoretiskt schema”. En teori är nämligen inte valid i sig själv, utan den ska alltid utvärderas i förhållande till konkreta mänskliga varelser i deras permanenta kommunikation med sin verklighet/omgivning (vilket Kurt Lewin på ett pregnant sätt berör i sin berömda formulering: ”Det finns inget mer praktiskt än en bra teori!”).

En viktig tankegång bakom Pichon-Rivières socialpsykologiska institut var att personer med denna (operativa) utbildningserfarenhet kan utvecklas till att bli ”förändringsagenter” i den egna sociala närmiljön. Av den orsaken accepterade hans institut människor från alla yrken och samhällsklasser – även sådana som inte hade några tidigare formella studier.

The particular kind of research propounded by this school is the inquiry into the hidden meanings and sources of everyday life, in order to free the social actors from their ideological subjection. In this, Pichon-Rivières project was not only scientific and therapeutic, but also political. From his point of view, the greater development of the individual’s personality is rooted in his participation in collective projects, and therefore requires a social change, in addition to the individual and the group change (Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.).

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (”det explicita”) utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande. Det är just arbetet med en artikelserie om ”det vardagliga” som för honom samman med Ana Quiroga 1965. Hon är då 26 år gammal. De korta artiklar, som blir resultatet härav, publiceras varje vecka i tidskriften Primera Plana och ges sedan ut i bokform under titeln Psicología de la vida cotidiana (vardagslivets psykologi).

I sina artiklar betraktar Pichon och Quiroga utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (som uttryck för den sociala ordningen) som en mer eller mindre ”kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande (”implicita”) sociala relationerna (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det ”implicita” omedvetna).

Den socialpsykologi Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. ”Vardagen” utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. I denna vardagsverklighet framstår människor som exempelvis taxichauffören, tidningsförsäljaren eller cigarettförsäljaren som nyckelpersoner. Enligt Pichons mening utgör de ”den allmänna meningen i koncentrat”. ”Det vardag­liga” kan utifrån detta perspektiv beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc; samhällets realiteter såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Enligt detta socialpsykologiska synsätt (vilket till betydande del vilar på psykoanalytiska postulat) genomförs en kritik av det vardagliga genom att ”det som bara är” ifrågasätts. Kritikens konsekvenser kan leda till avmytifiering och övervinnande av illusioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Tänkandet är dialektiskt …

Den dialektiska metoden, genom vilken kunskapsspiralen utveck­lar sig, implicerar en typ av analys som utifrån elementära fakta - de vardagliga relationerna - framvisar motsatta principer, mot­satta tendenser, som formande källor bakom processens dynamik ...

Det är denna metod som möjliggör frambringandet av kunskaper om de lagar som styr naturen, samhället och tänkandet; tre aspekter av det verkliga som finns i vad vi kallar ”människan-i-si­tuationen”. I en process som reintegrerar det som fragmenterats av ett dis­socierat tänkande - vilket splittrar relationerna mellan individ, natur och samhälle - och med begreppet ”människan-i-situa­tionen” föresätter man sig att karaktärisera ett kunskaps­objekt.

Som Lefébvre säger så passerar kunskapen metodiskt från individnivå till samhällsnivå genom att det särskilda integreras med det allmänna och det allmänna med det särskilda. På så sätt förlorar vår kunskap om vardagshändelserna sin triviala karaktär. Socialpsyko­login är en av de former som utgör en kritik av vardagstillvaron. (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976.).

Influenser finns från den franske filosofen Henri Lefebvre och dennes verk Critique de la vie quotidienne (kritik av vardagslivet). Denne skriver angående ”den sociala texten”:

Each of us is constantly – every day – faced with a social text. We move through it, we read it. Through this text, and through reading it, we communicate with others, with the wider (globale) society on the one hand and with nature on the other. At the same time, we are all part of a social text. Not only do we read, we are also read, deciphered, made plain (or not). We are all both subject and object (first object; the social text encompasses us and we have to see ourselves as encompassed; then, subject; because we decipher and read the text from within, in that we see ourselves inside it, never entirely outside it) (Lefebvre H.: Key Writings. Continuum. New York. London. 2003).

DEL 1

1.1 Vad är en operativ grupp?

1.1.1 Här nedan följer Pichon-Rivières egen definition av konceptet ”operativ grupp” och ett samtidigt särskiljande från andra gruppmodeller.

Operativ grupp, individualpsykoanalys i grupp och gestal­tisk gruppuppfattning. Skillnader.

Den operativa gruppen (som grupp betraktad) fokuserar på uppgiften och syftet är därvid att lära sig tänka i termer av hur man löser - inom grup­pens område skapade och manifes­terade - svårighe­ter. Det handlar alltså inte om var och en av gruppmedlemmarna. Då skulle vi snarare tala om in­dividual­psykoanalys i grupp. Men fokus ligger inte heller (som när det gäller gestaltidéer) uteslutande på gruppen, ty i alla uppgiftens här-och-nu-med-mig opererar man i två dimensioner. På så sätt åstadkoms i viss ut­sträckning en syntes av samtliga (i gruppen ingående/övers anm) tendenser.

Den sjuke (och den­nes framlyftande av en händelse) ses som språkrör för sig själv och gruppens omedvetna fantasier. I och med att tolkningarna görs i två tempus (nu-då/övers. anm) och två olika riktningar (vertikalt-horisontalt/övers. anm) skiljer sig denna opera­tiva teknik från andra grupptekniker. (Citat från El Proceso Gru­pal: Grupos operativos y unfermedad única. Operativa grupper och den enda sjukdomen. i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Operativ grupp och angreppssätt

Vad består vår teknik i? Man kan säga att den utgörs av två grundläggande aspekter - den explicita (manifesta) och den implicita (latenta). I sådan mening närmar vi oss den analytiska tekniken, vilken i realiteten innebär att göra det omedvetna medvetet eller det implicita explicit. Ur teknisk synvinkel utgår man vanligtvis från det explicita för att upp­täcka det implicita i syfte att göra detta explicit, vilket sker i en kontinuerlig spiralrörelse. (Citat från El Proceso Gru­pal: Historia de la técnica de los grupos operativos. Historien om de operativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995)

1. En operativ grupp har en uppgift eller ett mål.

2. Gruppen söker skapa en relevant referensram (ett ECRO – se Not 1) vilken ska hjälpa den att reflektera över sin uppgift – och/eller sina svårigheter att lösa den. Denna process sker i form av ett teamwork där man söker identifiera, förstå och lösa de hinder som alltid uppenbarar sig när olika personer ska samarbeta. Gruppledarens (eller snarare samordnarens) funktion är att fungera som ett slags medtänkare och genom att hjälpa gruppmedlemmarna förstå den gruppdynamik, som utvecklas i det gemensamma arbetet, få dem att reflektera tillsammans kring de svårigheter som uppstår i uppgiftslösningen.

3. Det yttersta syftet med den operativa gruppen är ”förändring”. När gruppen blir operativ blir den också kapabel att genomföra sitt mål. ”Operativ” innebär dels förståelse av uppgiften, dels att förståelsen gör att den kan utföras.

4. Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordningsmodell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordnare/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt; samordnaren genom att tolka gruppdynamiken (det som implicit sker i grupprocessen och gruppens arbete för att lösa sin uppgift) och tillföra information, observatören genom att delge samordnaren sina iakttagelser (se not 8).

5. I konsekvens med detta fungerar ett undervisningsmaterial/en föreläsning – eller gruppens fokus/målsättning i en operativ terapigrupp - mer som igångsättare av en läroprocess. Det som sker i gruppdialogen är det reellt intressanta utifrån de emergenter som växer fram … i varje grupp finns potentiellt rika idéer, som kan bidra till ökad eller annorlunda förståelse av den ursprungliga informationen, alternativt att det egna tänkandet förändras. Det som här sker i gruppdiskussionen är att ”ideologier” eller tänkesätt sätts i rörelse varvid en del av samordnarens uppgift är att peka på att ”polära” positioner inte är oförenliga (visa på vägen från ”dilemman” till ”problemformuleringar”).

6. Konceptet ”operativ grupp” betonar skillnaden mellan grupperfarenheten och det (teoretiska) gruppkonceptet – därav den starka betoningen på praxis betydelse för ECRO (se not 1) som teoretiskt schema och att också låta nya erfarenheter modifiera teorin. Pichon-Rivière menar att när man förhåller sig till ett kunskapsområde får konstruerandet av ett ECRO bland annat följande konsekvenser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

1.2 Vad kännetecknar den operativa gruppen?

1.2.1. Som teknisk modalitet kan den operativa gruppen sägas karaktäriseras av följande (Berstein, M. Contribuciones de Enrique Pichon-Rivière a la psicoterapia de grupo. (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere) Okänd tryckort: okänt förlag, okänt årtal):

• en grupp fokuserad på uppgiften;

• tolkningar vertikalt och horisontellt;

• bearbetning av de depressiva (rädsla förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna;

• att bryta upp stereotyper;

• reparation av kommunikationsnäten;

• övervinnande av förändringsmotstånd;

• kritisk ”läsning” av verkligheten;

• utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning;

• utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer;

• rollföränderlighet;

• enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent);

• tids- och rumsram;

• fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

1.3 Procedur och operativ grupp.

1.3.1. Ana Quiroga ger i nedanstående intervjuavsnitt en översiktlig beskrivning av själva proceduren kring den gruppoperativa sessionen och olika användningar av den gruppoperativa tekniken.

S L: Hur sätter man igång en session? Vilken är samordnarens roll vid sessionens öppnande?

A.Q:I allmänhet öppnar man på enklast möjliga sätt. ”Hej, hur står det till etc?”. Det är mycket viktigt för oss att observera hurdan öppningen är. Hur kommer folk? Sent, tidigt, tillsammans, var och en för sig? Vad manifesterar medlemmarna i denna början? Vanligtvis finns i denna öppning ledtrådar till vad som kommer att utvecklas senare under mötet.

S L: Uppgiften – när och hur beslutar man i den operativa gruppen vad som kommer att vara dess uppgift?

A Q: Du frågar mig hur man öppnar sessionen – utifrån uppgiften. Det beror på uppgiften. Om det är en terapeutisk grupp är det en fri öppning. Medlemmarna tar plats i rummet. Det är dags att börja sessionen och med vadhelst tema det må röra sig om. Uppgiften har ”installerats” i det inledande kontrakt som redan tidigare upprättats. Handlar det om en studiegrupp lägger man fast dagens tema - om det redan tidigare givits en lektion … och så väntar man. Tema läggs inte fast varje dag i och med att det står i kontraktet att gruppens uppgift är att arbeta med den information som ges under lektionerna.

Rör det sig om ett institutionellt arbete har det även då funnits ett tidigare kontrakt, men som har gjorts explicit (se not 8). Man återvänder ofta till kontraktet i och med att det gradvis ”tas” i spiralform fram tills att det integrerats; att det förstås och accepteras … tills ett psykologiskt kontrakt finns som ”installerar” en fungerande förbindelse mellan samordnare och gruppmedlemmar - en förbindelse som gör det möjligt för en (som samordnare) att ”operera” … att tolka exempelvis.

S L: Sammanfattar samordnaren när sessionen avslutas?

A Q: Vad beträffar hur man ”stänger” är det ibland viktigt att göra ett slags beskrivning av det som skett och om vad det handlat. Ibland är det bättre att avstå från detta om man fortfarande bearbetar och det ännu ej är tid att lämna tillbaka något. Det här rör sig om ett situationsbetingat kriterium. Det har också att göra med samordnarstil och om gruppen träffas månadsvis … och om det är nödvändigt att göra en sammanfattning. Om det är veckovis man träffas kan det vara nyttigt att lämna avslutningen öppen. Det beror på vad som inträffat.

S L: I gruppanalys har terapeuten en ganska så passiv roll (i alla fall utåt) – det förefaller mig som om samordnaren i den operativa gruppen är mer aktiv. Stämmer det?

A Q:Samordnaren bör inte vara passiv i den operativa gruppen. Passivitet brukar intensifiera regressionen. Men samordnaren bör inte heller vara överdrivet aktiv … samordnaren bör vara en ”co-tänkare” … ett stöd och en följeslagare. Även detta har att göra med gruppens uppgift i och med att regression i en terapeutisk grupp ej har samma innebörd som i en lärogrupp. I vilket fall som helst är man som samordnare varken ledare eller uppgiftsorganisatör.

S L: En operativ grupp … hur många personer består den av?

A Q: Hur många vi arbetar med i en operativ grupp? Vi har en gräns. Om personerna är vana att arbeta i operativ grupp … upp till 20-21 personer kan det röra sig om. Och gränsen nedåt … i allmänhet 6-7 personer … kanske 5. Det har mycket med uppgiften att göra. Om det rör sig om en terapigrupp - vars uppgift är terapi - handlar det om ett mycket mindre antal personer … 6-7 … eller 8 … men inte mer. Lärogrupper kan innehålla fler personer.

S L: I dessa operativa grupper … byter man medlemmar eller är det hela tiden samma grupp?

A Q: Under 1 år, ja. I realiteten under 9 månader … som en graviditet (skrattar).

S L: Hur ofta träffas man?

A Q: 1 gång i veckan. Man kan även träffas därutöver, men då arbetar man inte med grupptekniker. Då blandar sig medlemmarna med varandra … sätter ihop andra subgrupper etc. Men den som arbetar med ”operativ grupp”-ramen … det är samma grupp under 1 år (Sören Lander: Intervju med Ana Quiroga 2002).

1.3.2. Det bör här tilläggas att i den ”pichonianska” modellen är ”undervisarens” och ”elevens” roller inte statiska utan tvärtom alternerande och snarast ”funktioner” som cirkulerar i undervisningsrelationen eller -förbindelsen. Den ”undervisning” som sker präglas i hög grad av att ge impulser till reflektion, tänkande och att ställa frågor.

Jag tror det har vissa beröringspunkter med vad Paulo Freire benämner "frågandets pedagogik". Jag deltog i ett av den sistnämndes seminarier för några år sedan och Freire poäng­te­rade där, utifrån ett kritiskt förhållningssätt till den franska in­stitutionalistiska linje som fokuseras på Rogers eller Lapas­sades icke-intervention, att undervisaren visst har något att bidra med. Problemet härvid är dock hur det hela framförs och om undervisa­ren är beredd att på ett demokratiskt sätt disku­tera detta. Paulo Freire poängterar att undervisningsinsatser och information i stu­diematerial i allmänhet är svar på frågor som ingen har ställt. Pichon poängterar i sin "det emergeran­des didaktik" vikten av att vara uppmärksam på såväl de frå­gor som ställs som på de frågor vilka - beroende på kun­skapsobjektets grad av tydlighet - inte ställs (Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).

Vem är det exempelvis som driver på processen att tänka och att ifrågasätta i en lärorelation? Eleven ”mobiliserar” utifrån sina frågor, sitt tvivel och sina svårigheter undervisarens förmåga att ta fram sina kunskaper och också att - som undervisare i en undervisningssituation - själv dra lärdom (det vill säga om undervisaren är lyhörd för skeendet hos den elev han/hon har framför sig). Sambandet mellan undervisare och elev nödvändiggör att man är såväl medveten om som arbetar med ”läroförbindelsen” (med andra ord det permanenta flöde som sker i båda riktningar i undervisningssituationen) (som ett exempel på denna process – se not 2).

1.3.3. Att på detta sätt reflektera över erfarenheter och att i sin tur låta dessa korrigera teorin i en kontinuerlig cykel av ”varseblivning-reflektion-handling-ny varseblivning” (annorlunda uttryckt ”existerande-tolkning-emergent-nytt existerande” etc) utgör det Pichon-Rivière benämner praxis.

Pichon-Rivière’s operative technique aimed at integrating the false opposition between theoretical and practical work into a concrete praxis, understood as a perpetual coexisting of inquiry and operation, in a complementary and mutually enriching relation … this mutual regulation between theory and practice is what Pichon-Rivière calls praxis, and it takes the form of an ever-widening dialectic spiral (Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.).

1.4 Uppgiftskonceptet.

1.4.1. Den operativa gruppen skiljer delvis ut sig från övriga gruppkoncept genom att ha en explicit uppgift att lösa. Denna uppgift utgör också den operativa gruppens egentliga motiv för att finnas till. Man kan till och med uttrycka det som att uppgiften är gruppens egentliga ledare. Det grundläggande i metoden är att gruppen - med betoning lagd på att skapa ett för gruppen relevant ECRO - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift.

Pichon-Rivière karaktäriserar (lärande) som ett ”instrumentellt besittningstagande av världen i syfte att omvandla den”. Detta besittningstagande, denna omvandling, detta görande och ”representerande” utgör uppgiften. Uppgiften som praxis är en rörelse vars första steg består i ett erkännande av behov och utarbetandet av ett projekt. Uppgiften implicerar en dialektik i vilken individen (subjektet) ”färdas” från behovet mot det objekt som kan bidra till dess tillfredsställande, från det närvarande mot framtiden och från det kända mot det okända. I dessa multipla motsättningar växer ångest fram, vilken allteftersom den intensifieras kommer att bilda ett hinder. En ny motsättning tar då form: den som bildas mellan projekt och motstånd; en motsättning i vars inre växlingar (i form av enhet och kamp) mellan uppgift och förarbete (”förarbete” i den speciella betydelse det har i pichonsk terminologi/övers.anm.) kommer att äga rum.

Till sitt väsen dialektiskt och materialistiskt refererar uppgiftskonceptet – nära kopplat till praxis, lärande och psykisk hälsa – till det förenande i mångfalden av ömsesidigt sammanlänkade processer. Dessa processer utgörs av bland annat handling, förnimmelse, representation, koncept och bearbetning av ångest inom en fantasmatisk och omedveten dimension … i ett permanent samspel mellan inre och yttre värld, mellan det subjektiva och det objektiva.

Den implicita uppgiften utgörs av såväl inre ”sceners” (”installerade” som hinder) bearbetning som utvecklandet av operativa handlingsstrategier i den yttre verkligheten. På grund av detta är uppgiftskonceptet bland de mest komplexa och konkreta inom det pichonianska tänkandet - och kanske just därför också ofta feltolkat och reducerat till pragmatism, ”operationalism”, ”produktivitetstänkande” eller olika former av beteendemodifiering.

I denna uppgift där individen (subjektet) ”personifieras” (som Pichon-Rivière säger) ”produceras” också förutsättningarna för ett lärande från verkligheten och ett ömsesidigt modifierande samspel mellan inre och yttre värld. Individens sätt eller förmåga att förhålla sig till sig själv och världen karaktäriseras av Pichon-Rivière som psykisk hälsa, lärande, aktiv anpassning till verkligheten eller kritiskt medvetande (Ana Quiroga: Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande).

1.5 Samordnare och observatör.

1.5.1. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

1.5.2. Samordnaren är en ”medtänkare” till gruppen – bidrar till att den kan tänka – genom att påvisa icke uppmärksammade aspekter av dess fungerande; aspekter som gruppen är alltför nära för att själv se. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift, så skapar detta skeende också en möjlighet för samordnarteamet att observera och ”läsa mellan raderna” samt tydliggöra implicita hinder för att gruppen ska kunna gå framåt i arbetet med uppgiften (se not 7).

1.5.3. Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhållande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften.

Som observatör ska man registrera data (insamla information) och uttolka dessa; fånga upp material som uttrycks verbalt eller preverbalt i gruppen. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa samordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”co-tänkare”.

Co-samordning finns alltid som möjlighet i den operativa gruppens teknik. Pichon gillade det inte speciellt mycket … han sade att han var rädd för att om det skulle uppstå konkurrens eller supplementaritet mellan samordnarna skulle detta också kunna störa gruppens sätt att fungera.

Jag kan väl för min del säga att co-samordning erbjuder ett lärande om komplementariet … det är något man upptäcker med åren. Jag har använt mig av co-samordning i såväl terapier som lärouppgiftsgrupper och det har gått bra förutsatt att förbindelsen varit väl upparbetad och referensramen haft gemensamma centrala punkter … det har dock inte nödvändigtvis varit fråga om en homogenitet …

… Jag har även varit med om byte av samordnare (under utbildning) … alltså att ett möte samordnas av en samordnare och nästa av en annan. Det är intressant att notera vad olika stilar väcker (Sören Lander: Intervju med Ana Quiroga 2002).

Att lära sig denna roll erbjuder emellertid vissa svårigheter. Även om observatören må vara befriad från eller marginaliserad i förhållande till den verbala interaktionen, så är han dock inte ”befriad” från överförings- och motöverföringsprocesser, identifikationer med gruppmedlemmar etc. Samtidigt kräver rollen ett objektivt fungerande inom en ram som skiljer sig från den vanliga. Det är viktigt att kunna skilja mellan de till rollen hörande ångestformer, vilka dels ”emergerar” (växer fram) ur arbetsområdet (motöverföringsprocesser i form av omedvetna reaktioner hos observatören i förhållande till det denne observerar), dels är typiska för övergången till en observatörsroll (det som har att göra med att lära sig en roll, exempelvis prestationsångest).

Det handlar om att hjälpa gruppen ”äntra” det epistemologiska hinder som bildas av rädsla för förlust och rädsla för attack; att göra det implicita (outsagda eller oformulerade) explicit (utsagt eller formulerat). För Pichon-Rivière är detta det etiska åtagande samordnaren/samordnarteamet har i förhållande till gruppen.

1.5.4. Samordnaren är en ”operatör” som intervenerar i gruppen (se not 6) i syfte att skapa förutsättningar för grupproduktivitet. I den rollen bör även interventionerna ges en viss riktning. Winnicott uttrycker detta förhållande som att ”ryttaren bör rida på hästen, inte låta sig släpas med av den”.

Vare sig man som samordnare är medveten om det eller ej har interventionerna alltid en riktning; därför är det säkert bättre att redan från början problematisera detta förhållande (och därmed se det) snarare än att ”låta sig släpas med av hästen”. Interventionerna bör vara sådana som siktar på gruppmedlemmarnas autonomi; att dessa i allt högre grad ska bli personer kapabla att ta ansvar för sina egna handlingar.

Interventionerna kan se olika ut – tolkningar, psykodramatekniker, frågor, skämt, blickar, att tala på ett speciellt sätt med vissa betoningar eller röstlägen, att sätta ”rubriker” eller stryka under vissa saker etc (se not 5). De konkreta interventioner man gör som samordnare har att göra med taktiken, medan strategin har att göra med den riktning interventionen har. Och man är mer fri vad beträffar taktik än strategi – därför bör man vara klar över sina egna interventioners riktning.

DEL 2

2.1 Lärande och hinder

Den franske filosofen Gastón Bachelard hävdar att om man undersöker de psykologiska förutsättningarna för vetenskapliga framsteg blir man ganska snart övertygad om att frågeställningar kring vetenskaplig kunskap snarast måste formuleras i termer av ”hinder”. Emellertid handlar det vare sig om yttre hinder som fenomens komplexitet eller flyktighet eller de mänskliga sinnenas otillräcklighet alternativt intellektets oförmåga. Det är snarast i själva akten att intimt ”lära känna” som hindren, oförmågan och förvirringen uppenbarar sig - och då nästan som något av en funktionell nödvändighet. Orsakerna till stillastående eller tillbakagång i kunskapsprocessen benämns ”epistemologiska hinder”.

Det empiriska tänkandet tenderar att framstå som klart och omedelbart när det väl förankrats i en begreppsapparat. Gör man experimentet att vända tillbaka blir man dock varse att den kunskapande vägen kantats av misstag och att sanningen i realiteten mer utgör ett tillstånd av intellektuellt ”ångrande”. I realiteten skaffar man sig alltid kunskap (lär känna) mot en tidigare kunskap. I den processen förintas svagt förankrad kunskap alternativt övervinns kunskap, vilken fungerar som hinder för att tänka vidare.

Det finns alltid hinder mot att lära sig - att lära sig innebär att övervinna hindret. Man lär sig alltid mot något; mot ett objekt, som ska brytas ner, plockas sönder och sedan åter sät­tas ihop. Därför finns det heller ingen motsättning mellan analys och syntes. Syntesen blir möjlig först efter det att man brutit ned den struktur man vill lära känna (Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.).

I sin modell arbetar Pichon-Rivière med den situation som av honom beskrivs som ”hinder” – känslomässiga svårigheter i förhållande till kunskapsobjektet.

Lägg märke till att Pichon poängterar hur kun­skapsobjektet ibland som en fantasi antar formen av fi­ende inom lärandets område. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykoterapeuter … Hans slutsats blev att det fanns två sätt att förhålla sig på. Antingen blandas man samman eller smälter ihop med kunskaps­objektet. Eller så framkallar ångesten en distans där objektet blir onåbart.

Vad Pichon utifrån en psykologisk "läsning" av läroprocessen fö­reslog var en intervention vars syfte var att medvetandegöra un­derliggande fantasier vid lärandet. Han uttryckte detta i be­greppet "hinder" - något som Bachelard hade uttryckt som om det skulle röra sig om ett epistemologiskt hinder. Naturligtvis har inte Pichons formulering samma innebörd som Bache­lards i och med att Pichon betonar det epistemofiliska hin­dret, dvs att kontakten med kunskapsobjektet hindras (Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).).

Fragmentering och ensidighet utgör exempel på hinder för att närma sig ett kunskapsobjekt. Sådana störningar i relationen mellan den som söker kunskap och kunskapsobjektet får konsekvenser såväl intellektuellt som vad gäller förmåga till handling, känslor och samspel med andra.

I den operativa gruppen kan dessa tendenser urskiljas i den fas Pichon-Rivière benämner ”förarbete” (vilken föregår den fas i vilken man i realiteten tar itu med uppgiften och arbetet att närma sig kunskapsobjektet).

I förarbetsmomentet finns ett slags omedveten ”konspiration”, som syftar till att bibehålla status quo; det handlar om ett regressivt moment präglat av fragmentering, förnekande, omnipotens, idealisering, nedsvärtning och primitiva former av projektion och introjektion. Den bakomliggande drivkraften är rädsla för förvirring (konfusionell ångest); rädsla för att bli skadad av ny kunskap, nya vanor eller nya relationsmönster (paranoid ångest); samt rädsla för att förlora tidigare kunskap, vanor eller relationsmönster (depressiv ångest). Dessa omedvetna konflikter måste genomarbetas antingen i form av i gruppen uppkomna spontana insikter eller genom samordnarens tolkande interventioner som syftar till att påvisa underliggande ångest och försvarsmekanismer.

När denna split är passerad går gruppen in i problemstadiet (eller själva uppgiftsfasen) i vilket den kan ta sig an uppgiften från nya och olika synvinklar. Härvid uppkommer en ny kreativitet. Medlemmarna är kapabla att formulera frågan i workable terms genom att använda sig av all tillgänglig information, samarbeta i diskussionen istället för att slösa energi på sterila konfrontationer; identifiera variabler och möjligheter, kolla upp dessa mot de egna resurserna och slutligen komma fram till ett beslut som öppnar vägen mot den avslutande projektfasen. Detta är vad Pichon kallar "den vetenskapliga metoden" (Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.).

Projektfasen är den tid när gruppen tar ut en ny kurs för handling, vilken är baserad på en realistisk analys i enlighet med nyfunna delade intressen. Genomförandet av denna nya uppgift kan överskrida gränserna för de formella sessionerna med samordnaren. Vanligtvis händer detta när man jobbar med en real life group som en familj, organisation eller ett arbetsteam eller när de medlemmar som ursprungligen bildat gruppen kommer överens om att formera sig till en permanent grupp. Därigenom tar en cykel slut i gruppaktiviteten och öppnar vägen för en ny

2.2 Dialektisk spiralformad rörelse

Pichon använder sig av psykoanalysens tanke om ”manifest” och ”latent” (men han benämner dessa ”explicit” och ”implicit”) för att tydliggöra de processer som äger rum i en grupp i dess förhållande till kunskapsobjektet. Om gruppen således diskuterar hur den ska utföra sin uppgift (sitt ”arbete”), så genererar detta skeende också en möjlighet för gruppsamordnaren att observera och ”läsa mellan raderna” vad som sker i gruppen – och att göra det implicita explicit.

Vad består vår teknik i? Man kan säga att den utgörs av två grundläggande aspekter - den explicita (manifesta) och den implicita (latenta). I sådan mening närmar vi oss den analytiska tekniken, vilken i realiteten innebär att göra det omedvetna medvetet eller det implicita explicit. Ur teknisk synvinkel utgår man vanligtvis från det explicita för att upp­täcka det implicita i syfte att göra detta explicit, vilket sker i en kontinuerlig spiralrörelse (Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.).

Det observerbara ger med andra ord samordnaren en öppning för att ta reda på vad något är, varför något är på ett visst sätt samt hur detta något ”sker”.

Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita till det implicita i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit. Som manifest (explicit) ”händelse” möjliggör ett observerbart ”faktum” ett vetande om något underliggande (implicit) i form av dolda ”händelser”.

Vad innebär då spiralformad rörelse? Utifrån den dialektiska uppfattningen innebär den att under ett moment av utvecklingen tycks objekt och fenomen åter passera redan genomgångna etapper och därvid återvända till tidigare moment. Emellertid kan vi med vetenskaplig säkerhet hävda att det aldrig är samma måne som i identisk form snurrar kring en jord som under några få timmar modifierats i sin bana kring en likaledes förändrad sol. Individen (subjektet) tycks återvända till det förflutna: han återupplever känslor, återknyter förbindelser och sätt att relatera; det är detta vi beroende på vad det rör sig om benämner ”regression” eller ”överföring”. Men det är inte samma individ (subjekt); han eller hon återvänder från en mer avancerad etapp, ty hans eller hennes utveckling har – om än motsägelsefullt – fortsatt. Individen (subjektet) har varit med om olika erfarenheter och kommer heller aldrig att bli densamme. I strikt mening finns ingen upprepning varken i naturen, individen (subjektet) eller den sociala ordningen. Det föregående existerar bara i det närvarande där det i högre eller lägre grad upptas och omvandlas (Ana Quiroga: Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande).

2.3 Emergenten.

Samordnarfunktionen som teknik består i att hjälpa till att tydliggöra det implicita för att gruppen ska medvetandegöras och gå framåt i arbetet med uppgiften. Ana Quiroga beskriver i en intervju tankegången:

… om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas) …

… emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas). Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit (Sören Lander: Samtal med Ana Quiroga 2002).

Pichon-Rivière talar om ”emergenten” och åsyftar härmed den nya kvalitet som dyker upp inom det kunskapsområde som utforskas och som samtidigt bidrar till att forma detsamma. I läroprocessen utgör emergenten ett tecken, vilket pekar på rörelser, alternativ och kvalitativa förändringar i processen. En fråga till exempel utgör en emergent eller ett tecken på samma sätt som tvivlet, misstaget, förvirringen, begreppsbildningen eller upptäckten gör det.

Begreppet ”emergent” inrymmer dock betydligt mer än det som finns i begreppet ”hinder”. Som tecken på en process implicerar emergenten också ett observerbart ”faktum” och en innebörd. Det observerbara faktumet (eller signifikanten) hänvisar till ett mer komplext skeende, vilket bör utforskas (i not 3 kan man se exempel på denna process i en gruppoperativ lärosituation).

Illustration av skeendet i en grupp med ”språkrör” (portavoz-portador) som får något nytt (emergente) att växa fram och bli synliggjort (Berstein, M. Contribuciones de Enrique Pichon-Rivière a la psicoterapia de grupo. (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere) Okänd tryckort: okänt förlag, okänt årtal.).

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Mellan det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

Det existerande har struktur, form och gestaltning. Det är en Gestalt och i realiteten ett Gestaltum. Med andra ord rör det sig om en kontinuerlig process av att forma sig en Gestalt eller struktur. Inte endast det existerande är en Gestalt, utan även det som växer fram (emergent) som resultat av en adekvat tolkning. Den emergent, som gestaltas här och nu, utgör vad som i Gestalttermer brukar benämnas figur. Bakgrund och figur är delar som återfinns inom varje struktur. Vad som framträder i förgrunden är för oss en process med inre determinering. När patient och analytiker tillsammans befinner sig inom ett arbetsfält bildar dessa två tillsammans en Gestalt. Den bildar dessa två personers emergent i och med att vad som i ett visst ögonblick uppträder inom patienten också betingas av analytikerns attityd, dennes sätt att vara, dennes arbetsrum, den föregående tolkningen etc. Med andra ord innefattas i Gestaltuppfattningen föreställningen om en dynamisk emergent. Ett kontinuerligt formande av strukturer eller emergenter äger rum. Dessa utgör det i varje ögonblick existerande, vilket vi bemöter med en ny tolkning (Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer subtilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av intensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetiserande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Hos Hegel sker utvecklingen inte endast genom kvantitativa förändringar; i utvecklingen finns brott och kvalitativa språng i och med att ett fenomen ersätter ett annat. Detta implicerar att det på utvecklingens väg uppstår diskontinuiteter i vilka något nytt växer fram som negation till något föregående.

Denna relation mellan det gamla och det nya samt kvantitetens omvandling till kvalitet kan analyseras via händelser i vardagen. Mellan exempelvis våra klumpiga försök att kliva upp på en cykel och den skicklighet som gör det möjligt för oss att cykla utan att hålla händerna på styret eller att sätta fötterna på styrstången finns ett brott, en diskontinuitet och ett kvalitativt språng. Det finns ett brott och en diskontinuitet när en samling människor, som arbetar ihop i grupp, beslutar sig för att grunda en institution (Ana Quiroga: Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande).

I läroprocessen indikerar emergenterna såväl framgångar som brist- eller behovsområden. Emergenterna fungerar därigenom också orienterande eller styrande vad gäller vägar att lösa ”uppgiften”. I denna ”emergenternas didaktik” söker man stimulera utvecklandet av förmågor, synliggöra hinder och omdefiniera positioner visavi kunskapsobjektet.

Tolkningen gör att en ny yta - av oss benämnd "emergent" - dyker upp, vilken i sin tur på något sätt fokuseras genom den konstanta spiral med vars hjälp vi gradvis når fram till förän­dringens essentiella aspekter. Ty den operativa gruppens syfte är att uppnå en förändring. Nivån på förändringen är av­hängig de individer som befinner sig i en behandlings- eller lä­rosituation (Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.).

En emergent är ett observerbart faktum vilket har speciella ”produktionsvillkor”. Dessa villkor eller förutsättningar är inte direkt eller omedelbart registrerbara utan det krävs ett arbete för att av-täcka dem; med andra ord finns det något observerbart vars existens hänvisar oss – som undersökare – till att utforska de förutsättningar under vilka detta observerbara produceras.

2.4 Dialektisk samspelsprocess individ-värld.

Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner.

Läroprocessen bör förstås som ett dialektiskt fungerande sys­tem, vilket öppnar och sluter sig. I ett visst ögonblick sluter det sig för att sedan öppna sig för att på nytt sluta sig. Om ett tänkande alltför länge förblir slutet i en bestämd struktur blir det också stereotypt och formellt (Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995.).

Inom detta dialektiskt fungerande system av motsatser, vilket karaktäriseras av kontinuerlig och optimal föränderlighet, söker man genom samarbete upphäva och lösa antinomier (en process som återspeglas i det sokratiska begreppet maieutik).

Med jämna mellanrum kan observeras hur man i analysen uppnår mayeutiska mål utan att patienten fördenskull tillgodogjort sig dessa på så sätt att de patologiska strukturerna (vare sig dessa är jagdystona eller jagsyntona) förändrats … Mayeutiskt mål eller effekt består i ett berikande; en större utveckling, vilken berör delar av personligheten alternativt personligheten som helhet (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. (Antologi) Lo grupal. Devenires. (Ana Fernández: El dispositivo grupal. Gruppanordningen). Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000.).

Situationen präglas av ett flöde fram och tillbaka mellan konkret och abstrakt. En ”sokratisk” lärare söker i denna process få eleven att ”dra sig till minnes” och återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft.

”Sokratiskt tänkande” återfinns i Pichon-Rivières modell i form av en dialog med eleverna för att därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste fanns där.

Hos Pichon finns … en dragning mot att låta "interferen­ser" uppstå. Pichon rör sig från en grupp till en annan, men han gör det inte som en gycklare, reporter och kommunikationslänk mellan mer eller mindre isolerade kretsar. Pichon får vissa grupper att framträda i an­dra. Han gör fotbollsspelare av oligofreniker, vårdare av sjuka, öppnar terapeutiska "rum" i utbildningsinstitutioner på samma gång som han ser terapi som en läroprocess … (Manero Brito, R. Las ”locuras” de Pichon-Rivière. (Pichon-Rivières 'egensinnigheter') Internet: Biblioteca Grupal. (Internetadress www.campogrupal.com )).

Processen sker som produkt av ett vetande, vilket ”föds fram” genom de reella erfarenheter olika personer i exempelvis en grupp har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. Härvid fungerar den som stöd för såväl utforskning och reflektion som för tvivel och osäkerhet.

I läroprocessen bör man erkänna, respektera och tolerera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till något ordnat. Om således en handledningsgrupps medlemmar (med samordnarens hjälp) förstår vilka känslomässiga reaktioner exempelvis en viss fallbeskrivning inducerar i dem – och om de hittar sätt att syntetisera denna mångfacetterade ”bild” – så kommer de också att få en mycket djupare och mångdimensionell förståelse av inte bara den behandling, som tas upp till handledning, utan även av vad psykoanalys är och skulle kunna bli. I handledningsgrupper, som samordnas med gruppoperativ teknik, används de känslomässiga reaktioner fallmaterialet väcker till att sätta igång reflektioner och teoretisk förståelse av vad som pågår i såväl den handledda behandlingen som handledningsgruppen själv. Det slutliga målet för tankeprocessen i gruppen är konceptualisering och att ”väcka till liv” tidigare inläst litteratur, som nu kan knytas samman med nya personliga erfarenheter.

I processen bör samordnaren (i rollen av ”med-tänkare”) följa gruppmedlemmarna på vägen och söka förstå deras egen bild – samt vid behov (om grupprocessen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka) samt gynna den ”läsning” gruppen själv kan göra av de situationer den genomgår under processens gång.

Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen). I det arbete som gruppen då måste göra läggs fokus på de projektioner och projektiva/introjektiva identifikationer som uppstår i gruppinteraktionen; vidare att stärka ”jaget” så att de i gruppen ingående personerna kan se på sig själva och varandra såväl som likar, men ändå som olika.

2.5 ”Maktfrågan” i lärovisningsrelationen.

Som ”undervisare”/samordnare kan man inte frånsvära sig ansvaret att styra informationen och kunskapssökandet utifrån den uppgift som föreligger. Undervisarens funktion berör därmed också aspekten ”makt”.

Ibland kan man som samordnare uppleva sig som auktoritär och att man inskränker friheten när man gör interventioner som siktar på att underlätta ett lärande. Ofta kör grupper fast på vissa teman beroende på kunskapsbrister och att man därför försöker ”gissa sig fram”. Eller också tar man upp aspekter som tangerar temat, men förbiser de centrala idéerna. Eller så irrar man omkring en lång stund på grund av dålig begreppsförståelse. Men innebär det respekt för gruppen – som huvudrollsinnehavare – att låta ett missförstånd eller en missuppfattning kvarstå under kanske flera sessioner?

När samordnaren blir varse dessa frågor eller problem – och avstår från att intervenera - undanhålls också gruppen de verktyg, som vore nödvändiga för att ett lärande skulle kunna ske. Samordnaren gynnar då ett irrande i blindo som är långt från att hjälpa gruppen bli mer självständig.

Paulo Freire menar att i undervisnings-lärande-processerna brukar två föreställningar – vanligtvis icke-explicita, men med stor verkan – vara i svang. Dessa består dels i att demokratiska metoder kopplas till brist på akademisk stringens, dels att akademisk stringens kopplas samman med auktoritära metoder. Freire tar avstånd från båda dessa föreställningar (Manigot, M. Intervenciones desde el vector comunicación (pamflett – studiematerial på Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere). Okänd tryckort: Ediciones Cinco, okänt årtal).

Att förändra maktrelationerna i läroprocessen är något mycket komplext och får sina konsekvenser. Orsaken härtill är att de inre ”maktmodeller” vi bär med oss är mycket starka; de har lärts in i familjen, förstärkts inom skolinstitutionen och får ständigt ny näring via skiftande erfarenheter inom olika samhällsområden.

Denna underliggande inre ”matris” – utifrån vilken vi organiserar och inkodar våra erfarenheter – består emellertid inte bara av ett slags relation mellan individen och världen. Den inkluderar också ett system av representationer, som tolkar detta möte mellan individen och världen; således en hypotes angående vilka vi som lär oss är samt vilken plats och uppgift vi har i denna kunskapsrelation. De närvarar som något underliggande i kunskapsakten och många av deras aspekter når aldrig medvetandet. De är således av implicit karaktär och vi ”agerar” utan att problematisera dem. Vi frågar oss med andra ord inte i vilken utsträckning våra läroerfarenheter och läromodeller främjar eller alternativt begränsar vårt sätt att göra det verkliga (eller världen) gripbart (se not 4).

Vad är här tillåtet och vad skulle innebära ett gränsöverskridande? Ty själva tolkningen av mötet mellan individ och värld implicerar också en föreställning om kunskap, om individen och om makt. Om man exempelvis föreställer sig att verkligheten är något ogripbart, ovetbart eller omöjligt att förändra – så är detta ett möjligt sätt att tolka relationen individ-värld och sättet att lära. Samma sak sker när någon accepterar ”den andres” auktoritetstyngda framställning och därvid okritiskt tar till sig denna samtidigt som de egna erfarenheterna förnekas (och kanske till och med ges innebörden ”okunskap”). I båda dessa fall sätts ett visst sätt att lära (och att tänka) i rörelse. Att däremot uppleva och tänka kunskapsakten som en process med alternativ, med ett gradvis närmande till kunskapsobjektet; att ge denna akt innebörden av en ömsesidig transformerande rörelse mellan den lärande och objektet utgör ett annat slags tolkning.

Båda dessa tolkningar hänvisar oss till olika modeller för lärande. När en individ kräver plats för sina ord och sin erfarenhet i läroprocessen visar han fram en aspekt av sin inre modell i vilken individen (subjektet) tilldelas en aktiv protagonisk funktion. När man därför söker vägar att ge den lärande (eleven) en större roll i läroprocessen (att gå från att vara den beroende parten mot en ny och okänd autonomi) innebär detta något av en personlig omdefinition inte bara för ”eleven” i relationen elev-lärare, utan också för den som fungerar som ”följeslagare” (lärare) i uppgiften. När man på detta sätt gör en omdefinition (en omdefinition av förbindelse- eller relationsmodeller) i förhållande till kunskapsinhämtandeprocessen dras bägge parter in.

Operativa lärogrupper utgör ett tillfälle för dess medlemmar att ”lära sig musiken” i den disciplin de studerar; och detta sker i och med att det krävs en ständig revision av såväl egna antaganden och ”analysprinciper” som av de antaganden som finns underliggande i det textmaterial som läses in. Det är ett försök att hjälpa de studerande att ”lära sig tänka” och ”lära sig lära”.

En operativ grupp utgör emellertid inte en grupp som kan definieras utifrån sina mål. Istället är den ett perspektiv – ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper – och en uppsättning värderingar om vad som åstadkommer bättre fungerande och ”produktivitet” i mänskliga grupper. Därför är inte heller frågan om huruvida det är lämpligt att leda lärogrupper med gruppoperativ teknik en empirisk utan en ideologisk fråga; det handlar om vilket slags läroprocess man uppfattar som önskvärd, något som i sin tur är beroende av världsuppfattning och värderingar hos den som väljer form av läroprocess (Tubert-Oklander, J. & Hernández de Tubert, R. Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24.).

Undervisarens position – när han/hon tänker med och för (och inte genom) eleven – får konsekvenser i läroprocessen. För att denna ska flyta någorlunda smidigt måste även inre djupliggande internaliserade strukturer bearbetas (dessa inre strukturer fungerar som maktstrukturer inom det som kan definieras som ”läromatriser”).

Lyckas detta kan man skapa förutsättningar för en mångfacetterad eller ”multipel” dialog i vilken en annorlunda cirkulation av vetande och makt skapas (men för att detta ska kunna ske måste det finnas en inre beredskap).

Pichon var … mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika di­mensionen - vad vi idag skulle kalla "läroproces­sens andra scen". Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskaps­objektet. Samordnarens inter­ventioner bör ha som mål att under­lätta uppgiften genom att peka på sådana situationer för att göra dem explicita (Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).).

Vad är det då som börjar ”cirkulera” mellan de personer (subjekt) som medverkar i detta lärande? Inte bara kunskapsobjektet, utan även livserfarenheter –och i stort sett allt man kan innefatta i begreppet praktisk verksamhet. Man söker vända den (förväntade) traditionella lärosituationen till något som utgör ett verkligt möte. Detta ska åstadkommas i form av interventioner i den som struktur organiserade ”tekniska anordning” som benämns operativ grupp.

Den operativa gruppen är en teknik som består i att en sam­ordnare riktar interaktionen mot genomförandet av bestämda mål, vilka har att göra med gruppmedlemmarnas behov här-och-nu. Om samman­komsten rör området "behandling" kom­mer den till behoven kopp­lade uppgiften att handla om att åstadkomma en korrigerande pro­cess. Om däremot samman­komsten har mer att göra med lärande, kreativitet eller större operativ förmåga inom det egna arbetsom­rådet så förändras uppgiftens fokus. Den operativa grupptekniken förblir dock densamma. I och med att behoven ser annorlunda ut ny­anse­rar dock samordnaren i viss utsträckning sina interventioner …

Man kan som exempel ta en operativ grupp inriktad på lärande. Man väljer ett icke godtyckligt tema. Temat är dels en funktion av ett målinriktat program, dels av skeendet i grup­pen och hur den ut­vecklas. Att det är så beror på att de frågor som ställs explicit om fenomen relaterade till gruppmedlem­marna, information och kun­skapsobjekt samt dessas inbördes förhållande också innebär im­plicita frågor. Sålunda kommer den kunskap som undervisaren till­för att ha syftet att föra in element som bidrar till att övervinna de hinder som uppstår i gruppen. Pichon kallade detta "det emerge­randes didaktik" (Actualidad Psicológica. Diálogo con Ana Quiroga. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan. (Samtal med Ana Quiroga. Pichon-Rivière mellan socialpsykologin, läroprocess och Lacan. No 133, Junio de 1987).).

Det ”pichonianska” tänkandet understryker gruppens härbärgerande förmåga att kunna fånga upp ”det okända” och i en ”reorganiserande” rörelse omvandla detta till ”det kända”. Den stödjande karaktär grupper har i förhållande till sina medlemmar är till och med så betydelsefull att man skulle kunna säga att den har en ”modersfunktion” – gruppen har en förmåga att ”föda fram ett lärande”.

Grupprocessen (som den här definieras) kännetecknas av att det mellan gruppens medlemmar uppstår en identifikation vad avser uppgift och interaktion. Genom den fortgående interaktionen och kommunikations- och läroprocesser bygger gruppen upp förbindelser, varvid varje medlem internaliserar de övriga i en ömsesidig internaliseringsprocess; varje gruppmedlem ”skriver in” övriga gruppmedlemmar och det interaktionsnät han/hon är del av i sin inre värld - ett ”relationsskelett” som är synligt endast genom sina effekter, men trots detta ändå i grund och botten mycket ”talande”.

Gruppen ”lyser upp” de kunskaper som finns inom den och den blir också ett kreativt instrument i och med mångfalden ”synsätt” eller ”perspektiv”. Genom mångfalden betraktelsesätt i gruppen kommer också kunskapsobjektet – ”uppgiftens” objekt – att destruktureras och restruktureras. I dialogen och utbytet ”cirkulerar” vetandet; funktionerna ”att undervisa” och ”att lära” alternerar.

Noter:

1. ”En apparat för att tänka verkligheten”. Det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO/CROS) och Weltanschauung

Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar därför framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

Dessa tankegångar fick Pichon att formulera det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller konceptuellt, referentiellt och operativt schema, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I denna understryker han såväl de begreppsliga elementen (det ytstrukturella) som den egna ”livsresan” (det djupstrukturella).

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det används som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing). I en operativ grupp är därmed effektivitet det enda kriterium som kan sägas gälla. Man kan göra liknelsen med ett fotbollslag; det avgörande för dess effektivitet är om det vinner sina matcher. På samma sätt är en operativ grupps effektivitet beroende av vad den uppnår för resultat, det vill säga hur pass effektivt den tar itu med sin uppgift.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter.

I en operativ grupp bryts nödvändigtvis olika referensramar eller världsåskådningar mot varandra. Bara det faktum att andra människor varseblir, tänker och handlar annorlunda än en själv och utifrån andra antaganden är något som kan öppna vägen för att utveckla ett kritiskt tänkande (i vilket det finns utrymme för unlearning, omlärning och nyinlärning).

Konkret går denna grupprocess till så att till en början har varje gruppmedlem sin egen uppfattning om saker och ting (sin egen ”kod” eller ECRO/CROS). Vad som försvårar ”mötet” i gruppen är att stora delar av varje medlems ECRO/CROS är omedvetet. Gruppsamordnarens uppgift är här att ”uttolka” dessa och bidra till att skapa en explicit formulering av något som dittills dags varit en uppsättning implicita antaganden (personliga tankar om hur saker och ting förhåller sig, vilket inom parentes sagt befordrar dogmatism). Pichon-Rivière talar om hur det förflutnas ”bilder” implicit ligger kvar som ett ”som om”. Tendenser till missförstånd uppstår således när vars och ens personliga ECRO/CROS möter de övrigas. Tubert-Oklander etc understryker att missförstånd utgör en allvarligare kommunikationsbrist än brist på förståelse i och med att en människa som missförstått egentligen tror att hon förstått – och därför också saknar skäl att ytterligare undersöka det som kommuniceras till henne.

Gruppsamordnaren visar på förekomsten av möjliga missförstånd för att på så sätt underlätta för gruppmedlemmarna att gå vidare i utforskandet av vars och ens referentiella ”koder” eller ”scheman”. Syftet i slutändan är att komma fram till en gemensam ”kod” som möjliggör effektiv kommunikation i gruppen. Därför blir också en av gruppens huvuduppgifter att bygga ett gemensamt ECRO/CROS. I processen att konstruera ett gemensamt ECRO/CROS i en operativ grupp kan de ursprungliga missförstånden omvandlas till förståelse. Detta skapande av ett ”gemensamt språk” utgör emellertid också en partiell och temporär förlust av gruppmedlemmarnas ”individualism”, vilken istället underordnas behovet av att skapa ett effektivt team kapabelt att lösa det som är gruppens uppgift (vare sig denna är av lärokaraktär eller har mer av be­handling över sig). Förlusten implicerar en känsla av sorg; att ge upp något av sin individuella särprägel blir också en del av vägen in i gruppen.

2. I en föreläsning 1982 pekar Ana Quiroga på det skeende som uppstår i just de lärogrupper hon då riktar sig till: De emergenter, som samordnarna förmedlat, gjorde intryck på mig speciellt genom två drag, vilka tydligt pekar på ett moment av lärande och gruppintegration därigenom att relationen mellan text och lärokontext blir mycket manifest. Vi talade om detta tema i början av året … på samma sätt som vi nu talar om relationen mellan ett verks text och kontext, ett ECRO:s text och kontext.

Vad beträffar det begreppsligt-innehållsliga handlade ert grupparbetes text om temat ”skapande”. Ni arbetade med förhållandet mellan skapat och kreativitet, skapat och vansinne … mellan det kulturella verket och dess betingelser … och ni talade om individuellt och kollektivt skapande. Hos flera grupper var dock ”arbetsklimatet” mycket färgat av depression … alltså av berättelser om förluster eller om osäkerhet kring den egna grupplärandeerfarenhetens fortsättning … eller osäkerhet beträffande framtiden för var och en av er genom svårigheterna att arbeta fram ett projekt. I andra grupper visade detta sig som ett slags bristande tolerans inför att kunna vänta samt brådska med att få svar … som om det skulle saknas tid eller som om frånvaron av svar på vissa ställda frågor skapat ett outhärdligt tomrum.

Vad gäller det individuella har var och en av er kännedom om sin egen historia och de omständigheter ni lever under. Så när det gäller det gruppsliga – vad skulle då det gruppsliga kunna ha att göra med vad som händer? Man kan säga att i det gruppsliga ”installeras” sorgen på ett tydligare sätt … över en grupp som inte längre finns och som börjar förstå att den inte längre finns … sorgen över en erfarenhet som ni lämnat bakom er och nu också sorgen över en grupp som ni idag (i en process) konstruerar med annorlunda drag.

Detta ”klimat” och denna avgränsning av kreativiteten som kunskapsobjekt har också sina tydliga determinanter … och då inte bara vad ni upplever individuellt som personliga omständigheter … och inte heller bara det ni upplever i gruppen. ”Klimatet” har också tydliga determinanter vad beträffar de historisk-sociala omständigheter vi delar här … omständigheter som handlar om sorg och otrygghet; omständigheter och en historisk tid i vilken kriget är närvarande (Malvinaskriget 1982 mellan Argentina och England/övers anm), men inte längre som aktuell närvaro, utan som ett just passerat förflutet som har sina konsekvenser. Krisen är närvarande … brytpunkten är närvarande … Argentinas senaste år är närvarande kanske genom att visa på slutet av en situation, som varit mycket smärtsam för oss alla. Vi upplever omständigheter, som mot bakgrund av oundvikliga realiteter, sätter förstörda objekt i rörelse … förlorade objekt … eller förföljande objekt. Den yttre världen ger sig med andra ord tillkänna på ett speciellt sätt i den inre världen och detta får oss också att formulera frågor rörande möjligheterna till reparation, kreativitet och överblickbarhet.

Detta har utgjort ett depressivt moment … ett moment i vilket många av oss hade upplevelser av oförmåga … som av futilitet, värdelöshet och att inte kunna se igenom … lite av att fråga sig vad det vi gör tjänar till … med ögonblick av tvivel på oss själva och det vi gör.

Våra möjligheter till bearbetning av denna förlust och dessa känslor är beroende av vår kreativa förmåga; utgående från ert arbete avgränsas därför också kreativiteten på ett speciellt sätt som undersökningsobjekt. Vi kunde nämligen ha valt vilket annat tema som helst i denna information (från er) … vi kunde ha valt ett annat ”äntringssätt” som mindre skulle ha betonat kreativiteten som tema. Jag tror att detta är en emergent som många av oss är språkrör för.

När vi talar om ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO) talar vi om en teori och en metodologisk repertoar … alltså om ett system av begrepp, vilka ”pekar” på en viss sektor av verkligheten samt en uppsättning procedurer som utgångspunkt för hur man ”opererar” i denna verklighet (Ana Quiroga: Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst. Några reflektioner kring den skapande processen).

3. Vi har nu tillsammans med andra årets team reflekterat kring vad som kännetecknat den läroprocess ni genomgått under året. Utgående från den analysen skulle man kunna säga att i läroprocessen kom ”lärotexten” (och som ”text” definierar vi här tematisk utveckling, begreppsbearbetning och konstruerandet av gruppen som miljö- och uppgiftsinstrument) att betydligt påverkas av den de-strukturerande kontexten: krigssituationen (Malvinaskriget mellan Argentina och Storbritannien 1982/övers. anm.), som var en ny situation … som innebar en ny kris i vardagen och därpå följande kris vad gäller referensramar … en inre och yttre mobilisering … samt därefter krigets slut, ”efterkrigstiden” med känslor av frustration, vrede, misstro och osäkerhet. Alla dessa händelser kom att sätta sin prägel på vår uppgift … ibland kom de att generera stora svårigheter för såväl er elever som för oss samordnare och lärare att finna vår roll, definiera behoven och det som var relevant.

Vad vi idag kan konstatera är att i ett visst ögonblick (i början) dök speciella hinder att ”äntra” såväl det tematiska som texten upp på grund av att gruppmiljön hela tiden ”invaderades” av nyss nämnda kontext … och detta skakade om oss alla. I den stunden föreföll det oss i teamet lämpligast att modifiera vissa aspekter av programmet, anpassa oss till emergenten (alltså det som framträtt som ”behovspunkter”) och att med utgångspunkt däri följa er i ert företag att ”träda in i” läromiljön … och i ert konstruerande av en gruppmiljö utifrån redan given information - men så att denna erfarenhet (ovannämnda yttre kontext) skulle bli belyst. Vi talar alltså här om lärande, utbildning, institutionella mål och didaktik. Vi gjorde ett första ”äntrande” av ECRO-temat, individ(subjekt)uppfattningen och definierandet av socialpsykologi. Men - varje gång vi avancerade från teorin i riktning mot det komplexa i temat fick vi ”svar” som talade om överkrav.

När vi (utifrån en analys av relationen mellan historisk-sociala förhållanden och en teoris framväxt) fördjupade oss i temat om ett visst ECRO:s ursprung och konstituerande, så dök ett tema upp, nämligen ”kreativitet”. ”Det skapade” och ”kreativitet” (som teman) utgjorde dock inte temafokus. Vi riktade först in oss på en analys av den freudianska teorins fundament och påverkanskällor; därefter gick vi över till grunderna … till Pichon-Rivières ECRO:s ursprung samt de mångfaldiga influenser som samlas upp och syntetiseras däri … det rör sig alltså om den teori vi använder här.

Som teman kom ”det skapade” och ”kreativitet” att få störst betydelse i grupparbetet. Den ”avgränsning” - och också betoning - ni här gjorde med utgångspunkt i er information ”skvallrar” om en emergent … ett tecken på behov att reflektera över skapandets mekanismer som mekanismer för reparation och klarhet.

På frågan om man arbetar i grupperna är svaret ”ja”. Man arbetar ambitiöst och engagerat. Man tar sig an färre teman än de som tagits upp i (den givna) informationen, men man fördjupar sig i dessa teman … annorlunda uttryckt arbetar man sig på gruppnivå fram till en mer genuin integration (av informationen) än vad som var fallet från början. Sammanfattningsvis kan man säga att det inte främst handlar om att hantera begreppen, utan mer om att fördjupa det perspektiv och den ”optik” eller tankemodell som utvecklas med socialpsykologin som utgångspunkt … det vill säga en fördjupning av analysen av relationen ”individ(subjekt)-kontext” och denna kontextproduktions ”emergent-betingelser”. Men här uppträder hos er också en oro inför lärandet (Ana Quiroga: Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst. Några reflektioner kring den skapande processen).

4. Man kan säga att underliggande till varje psykologisk åskådning finns en föreställning om människan, den sociala ordningen och historien. Och när vi säger ”underliggande” så är detta i dubbel mening, ty i allmänhet är detta något implicit. Vanligtvis uttrycker inte en explicit psykologisk teori den människo- och världsåskådning som utgör dess grund. Vi säger således ”underliggande” inte bara för att åskådningen är implicit, utan också därför att den utgör en viss psykologisk teoris grund utifrån vilken problematiken definieras.

Vad innebär det att åskådningen definierar problematiken? Att definiera problematiken är inte att – likt vissa fotbollskommentatorer, som ofta använder termen – definiera en samling problem. Att definiera en problematik är istället att referera till de premisser som styr vissa frågor - premisser som gör att vissa frågor formuleras. Frågor rörande sjukdom eller hälsa styrs således utifrån den problematik som öppnas av en viss människouppfattning: det kan exempelvis handla om en strikt biologisk reduktionistisk uppfattning eller om en uppfattning, som ser människan som determinerad, interagerande och med en biologisk organisation etc. Olika fråge- och svarsmöjligheter uppstår på grund av detta.

Människo- och världsåskådningar definieras här som den optik eller det perspektiv man utgår från vid utvecklandet av en psykologisk teori … problematiken skulle således utgöras av optiken eller perspektivet. Vi vill mena att människo- och världsåskådningen är den teoretiska plats som inverkar styrande för hur individens (subjektets) problem formuleras, för hur frågorna kring de psykiska processerna formuleras och för hur man formulerar hälso- och sjukdomskriterier (Ana Quiroga: Text och kontext vid ett referentiellt schemas tillkomst. Några reflektioner kring den skapande processen).

5. Att vara samordnare i en grupp är något komplext … man träffar rätt eller fel; gruppsamordnaren måste hjälpa till att förvandla dilemman till problem. Detta kan man som samordnare göra endast om man är förmögen att inom sig hålla kvar en spänning mellan två termer eller uttryck, som tycks vara motsatser, utan att känna sig tvingad att lösa upp dem. Det handlar alltså om att avstå från att snabbt lösa dilemmat ifråga … att istället söka problematisera det … och att inte kväva frågor genom ”betvingande” svar. Med andra ord kan man tala om att hålla kvar ”poesin” eller ”mysteriet”. Spänningen i dilemmat bör inte ”annulleras” genom att en av de antinomiska polerna tas bort.

I samordnarens attityd finns en möjlighet till fördröjning … och möte med ett tomrum vilket möjligen kan möjliggöra ett gruppskeende.

Ett av psykoanalysens grundläggande begrepp är ”det omedvetna” … det vill säga att människan inte är riktigt herre över sig själv … vare sig över vad hon säger eller vad hon gör. Det finns alltså något hon är ovetande om. Det omedvetna öppnas och sluts … och bara ibland ”presenterar” det sig för oss. En person, som står på ”god fot” med sitt omedvetna, är någon som lyssnar på dess budskap – genom sina drömmar, sina misstag, sina önskningar etc.

En samordnare, som står ut med sin ofullkomlighet, kan genom sin blotta närvaro och stil bidra till gruppens kreativitet. Och hur många gånger har man inte som terapeut eller samordnare gett sig inför sitt ”vilda” överjag, som inte står ut med något mindre än det fullständiga … ett överjag som endast vill att man strävar mot det ideala och ej accepterar det ofullständiga! Det handlar om samordnarens förhållande till det (i lacaniansk mening) reella … med det inkompletta … det oöverkomliga och okontrollerbara … ”mysteriet”; hur detta hanteras bestämmer också samordnarens position som samordnare och riktningsgivare. Det är exempelvis stor skillnad att arbeta tillsammans med någon som har svårt att uthärda ”mysteriet” eller det oförklarliga; det är lättare att arbeta med en samordnare för vilken det obestämbara och paradoxala fungerar som drivkraft till att fortsätta utforska. Oavsett om det handlar om en operativ grupp eller en terapigrupp etc så kommer gruppens ”öde” att vara beroende av vilken position som intas av samordnaren.

Vad gäller interventioner är det inte oviktigt att komma ihåg att frånvaro av teori ofta leder till ”ritualisering” av praktiken. Dessutom är det viktigt att vara medveten om att man som samordnare inte bara tolkar utan också intervenerar. Betraktat på detta sätt blir begreppet ”intervention” bredare än ”tolkning” (Från Graciela Jasiner: Travesías del Coordinador).

6. Från vilken plats observerar, förstår och kommenterar gruppsamordnaren? Hur får han/hon ihop detta med sin önskan om att kunna förstå och att vara kapabel när interventionerna genomförs? Vad determinerar val av interventionsteknik? Hur blir den effektiv? Vilken slags gruppmedlem är samordnaren och vilken typ av ansvar tar han/hon på sig i sin roll som samordnare?

Det finns vissa grundläggande principer, vilka dels begränsar den ångest som är förknippad med samordningsrollen, dels då och då fungerar styrande för de interventioner som underlättar gruppens ”äntrande” av uppgiften. Dessa principer har att göra med den position man intar vid samordningen, gränserna för ens önskan om att kunna och förstå däri inräknat ansvar för gruppen, kontexten och socialpsykologi. Vissa grundläggande föreställningar är viktiga att ta upp härvidlag genom sin betydelse för hur den gruppoperative samordnaren kan sätta igång sin förmåga att handla, känna och tänka.

a) Det första föreställningen att beakta är Pichon-Riviéres tanke om gruppen som en strukturerande struktur – en Gestalt-gestaltung – vars karaktäristiska rörelsemönster av stängningar och öppningar grafiskt illustreras i den dialektiska spiral, vilken – som grupprocess - tydliggör ett flöde fram och tillbaka; uttryckt något annorlunda som en ”produktion”, vilken konstrueras i form av en dialektisk process av tes, antites och syntes.

Läroprocessen bör förstås som ett sig slutande och öppnande system vilket fungerar dialektiskt; i ett givet ögonblick sluts det och öppnas därefter för att senare återigen sluta sig. Om tänkandet alltför länge förblir slutet i en viss struktur blir det stereotypt och formellt (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Den dialektiska grupprocessen (i vilken uppgiften styrs av den logiska tidsprincipen) överskrider varje försök till kronologi i och med att ingen kan veta när en grupp skapar sig en insikt om sina motstånd och sina sätt att ”äntra” uppgiften eller hur en syntes genereras, som möjliggör skapandet av en ny tes, vilken i sin tur kan möjliggöra en läroprocess. Om det i gruppen ”produceras” något (i tidskronologisk mening) oförståeligt bör samordnaren främst inta en avvaktande position. Med denna ”väntande” attityd som utgångspunkt ges också tid för att ett till synes meningslöst innehåll ska få utrymme att förtydligas varvid en kris igångsätts med frambrytande ångest – vare sig denna är av förföljelse- eller förlustkaraktär – och en därpå följande iscensättning av en kreativ handlingsprocess i vilken samordnaren inte tar någon aktiv del. Samordnaren tar inte del häri på grund av att det sätt varpå gruppen kommer att möta uppgiften och skapa ett grupp-ECRO är något okänt. Det är viktigt att samordnaren förmår vänta, ty i en sådan avvaktande position kan han/hon också bli kvar i rollen som gruppens ”följeslagare” i processen att tänka kring en speciell uppgift. Samordnaren placerar sig i rollen som ”dynamikgivande agent” i kunskapsprocessen.

Pichon-Rivière talade om sokratisk mayeutik på grund av att det är genom konsten att ställa frågor, tydliggöra förnuftigt tvivel och påpeka fel eller brister som gruppen undan för undan kan upptäcka sina egna svar; härvid bryts också de egna motstånden upp i processen att lära och att utveckla nya förhållningssätt gentemot kunskap.

b) En andra faktor att beakta är att gruppen uttrycker sig i ljuset av en ömsesidig inre representation gruppmedlemmarna emellan. Förbindelsen framträder som ett band, vilket förankrar, överför och knyts samman med uppgiften och den andre.

Ett förbindelserelationsskeende tar form och över dessa relationer utspelas gruppfenomenet, vilket kommer att tjäna som det ”utrymme” där subjekten kan ”historiseras” via sina handlingar, tankar och känslor. Det är således i konstruktionen av en ömsesidig inre representation som subjekten kan förtydliga sina rädslor och bli medvetna om sina motstånd. Det referentiella schemat bryts upp och man bereder sig på att formulera nya konceptuella scheman. I denna uppbrytande process uppträder hinder, vilka betingas såväl rumsligt som tidsligt allteftersom subjekten kommer i konflikt med ”den andre” eller uppgiften (och detta gör att det är omöjligt att peka ut specifika hinder i och med att dessa har att göra med den kontext ur vilken de växer fram).

Om det är så att gruppen är ett förbindelseskeende och ett möte av ”vertikaliteter” – var finns då samordnarens vertikalitet? Denna fråga berör såväl samordnarens roll samt var han/hon placerar sig själv och blir placerad av gruppen, som den önskan han/hon kan ha om att ta del av ”grupproduktionen”. På detta kan man svara att samordnarens roll är fast – i den utsträckning den representerar uppgiften - ; dock inte så pass att den blir statisk, ty då skulle den generera ett stillastående i gruppen, vilket knappast skulle underlätta för denna att gå från en fas till nästa. Kännetecknande för den dynamisk-fasta rollen är sådana precisa interventioner av samordnaren som - medierade av dennes önskan om att vara del i ”produktionen” – bidrar till att skapa mening, uttrycka idéer, sammanfatta ”produktionen” och ”sluta spiralen”. Samordnarens roll utgör en kontinuerlig konfrontation mellan en önskan om att få kunskap om den explicita uppgiften och en önskan om att kunna ge impulser som leder till dess utförande.

Denna konfrontation mellan (de näraliggande begreppen) ”att veta” och ”att kunna” är hela tiden för handen i grupprocessen och samordnaren bidrar här via sina interventioner. Om kunskapsproduktionen är en gruppkonstruktion rörande något samordnaren inte har kunskap om, så kommer endast gruppmedlemmarna att vara kapabla att konstruera detta vetande; i så fall omvandlas samordnarens önskan om att veta till en önskan om att gruppmedlemmarna ska få ”makt” (=att kunna) över sig själva. Samordnarens önskan om ”makt” (=att kunna) ställs här i gruppmedlemmarnas tjänst, vilket sker när dessa i samordnaren upptäcker en like (någon som inte heller vet); man vänder sig då in mot sig själva och den uppgift som reser motstånd.

c) Den tredje föreställningen utgör konsekvens av de två tidigare. Om gruppen är en sig strukturerande struktur, som uttrycks via konstruerandet av ömsesidiga inre representationer hos gruppmedlemmarna – hur kan man då förstå gruppfenomenet? Svaret är enkelt! Det kan inte förstås i och med att det inte finns något sätt att objektivera grupp-”praktiken”. Gruppfenomen kan bara kommenteras (”kommentera” ska här uppfattas i betydelsen ”verbaliserad eller skriven observation syftande till att förklara, illustrera eller kritisera innebörden i ett verk, ett uttalande etc”). Härigenom kan inte heller grupp-”verkligheten” ”läsas” på samma sätt som vissa naturliga eller artificiella fenomen.

Analysmomentet uppkommer i och med att den som kommenterar sätter igång sin egen vertikalitet. Därvid blir det också nödvändigt att kommunicera med andra (som också kommenterar grupprocessen) för att på så sätt kunna identifiera det existerande, emergenter och hinder. Detta tjänar som grund för att kunna komma med ytterligare klargörande interventioner.

d) Emellertid bör det klargöras att den enda ”position” som ”auktoriserar” samordnaren att komma med kommentarer utgörs av den referensram som utgör grunden för hans/hennes handlande. Samordnarens referensram tillåter denne att skapa sig en trygghet inför den ångest som är förknippad med att vänta eller avvakta, tvånget att hålla tillbaka eller begränsa sina egna önskningar, behovet av att underlätta grupproduktionen samt att generera interventioner – när sådana är nödvändiga - och att i övrigt komma med kommentarer som bidrar till konstruerandet av kunskap. ECRO, språkrör, grupp, förbindelse, upp-och-nedvänd kon/dialektisk spiral, faser etc utgör begrepp som samordnaren lärt in teoretiskt; det är utifrån dessa som han/hon upprätthåller sin plats i gruppen och bidrar till konstruerandet av konceptuella teoretiska scheman rörande operativa gruppers teknik.

Lägg märke till att ovanstående fyra allmänna föreställningar om att arbeta med grupper utifrån en socialpsykologisk horisont givit upphov till tre grundläggande karaktäristika vad gäller samordnare i operativa grupper. Den första handlar om att avvakta utifrån en position av icke-kunskap vad gäller det gruppen producerar; man har som samordnare kunskap utifrån sin referensram, inte utifrån grupproduktionen. Ett andra kännetecken utgörs av att samordnaren representerar gruppens uppgift; därför är hans/hennes funktion att bevaka ramens upprätthållande och att uppgiften utförs. Den enda information samordnaren är ”auktoriserad” att upprepa – när så blir nödvändigt – är sådant som har med ramen att göra; denna information har att göra med antalet sessioner, längden på dessa, den plats man ska vara på, gruppmedlemmarnas närvaro och frånvaro, vilka ”resurser” som ska användas samt allt som har med det logistiska att göra.

I ramen klargörs också samordnarens och observatörens roller. Detta kan underlätta för gruppen att bearbeta det faktum att samordnaren ”inte är en av dem”. Men det kan också bli ett verktyg att använda för att ”få fart” på den implicita uppgiften i och med att när kravet om att få veta samordnarens roll kommer upp kan denna frågeställning lämnas tillbaka till gruppen i syfte att få gruppmedlemmarna att börja bearbeta sin sorg över att deras föreställningar om samordnaren inte motsvarat deras förväntningar och att de därmed inleder en process rörande erkännandet av sina egna kunskaper; i och med detta inleds en process som låter de egna kunskaperna bli erkända och synliga.

Ytterligare en av samordnarens funktioner är att via interventioner mobilisera hinder som finns för att ”äntra” uppgiften; interventionen växer fram ur det möte som uppstår mellan kommentar och personlig stil. Kommentaren har att göra med samordnarens sätt att använda sig av teoretiska ramar för att observera och identifiera typ av hinder, placera dessa inom den upp-och-nedvända konens struktur (den dialektiska spiralen), definiera fas som gruppen befinner sig i samt identifiera det sätt den explicita ångesten upplevs av gruppen.

Interventionen å sin sida har att göra med hur samordnaren tar itu med hinder; den intervenerande handlingen svarar mot hans/hennes speciella sätt att hantera sin önskan om att veta och att kunna, den egna livshistorien och de teoretiska referensramar som kommer till användning i just detta speciella moment av grupprocessen. I akten att samordna kommer därför interventionen att utgöra en iscensättning av det sätt på vilket samordnaren i en ständigt pågående reflexionsprocess kopplat samman teorin med den egna vertikaliteten; detta i sin tur för fram till en subjektiv brytpunkt som möjliggör att samordnaren rekonstruerar sitt eget ECRO. Man brukar också säga att samordnaren i en operativ grupp har konstruerat ett ECRO som tillåter honom/henne att befinna sig i en kontinuerlig dialektisk process mellan sitt teoretiska vetande och sina erfarenheter.

Det hittills sagda medför att varje intervention – vare sig det rör sig om ett poängterande, en tolkning eller en handlingsteknik – svarar mot såväl en analytisk observation av grupprocessen som ett personligt val; tilläggas skall att man endast kan få tag i interventionen och hur den inverkar efter att den redan gjorts (detta skulle också vara ett svar på frågan ”hur att göra?” när det gäller vissa hinder). Man bör lägga märke till att när något har förståtts och tolkats på ett bra sätt av samordnaren så beror detta på att denne har träffat den kritiska punkten; att träffa rätt i en terapi – vare sig det rör sig om individual- eller gruppterapi – förminskar svårigheterna och utgör det som i realiteten är operativt i och med att svårigheten alltid innefattas i uppgiften.

Samordnaren i en operativ grupp tar emellertid inte bara på sig ansvaret för att rekonstruera sitt eget ECRO; genom sina handlingar ger han/hon ett ”svar” i förhållande till dels gruppen som förbindelseskeende, dels den historisk-sociala kontext inom vilken gruppen struktureras och dels socialpsykologins utveckling som disciplin.

Vi är här inne på det tredje kännetecknande för samordnaren, nämligen att hans handlande är innefattat inom relationen åtagande-ansvar. Det ansvar samordnaren tar på sig gentemot gruppen som förbindelseskeende tar sikte på den tvingande nödvändigheten att upprätthålla förbindelsens tvåfaldiga riktning inom processen. Det är med utgångspunkt häri som var och en av gruppmedlemmarna i sin egen takt (som subjekt) kan igenkänna sina motstånd, identifiera de försvarsmekanismer som använts för att minska de två grundläggande ångestformerna (rädsla för förlust och rädsla för attack), uttrycka en ömsesidig inre representation och se sig själv som ett subjekt i behov av ”den andre” för den egna tillblivelsen, men på samma gång också ett subjekt, vilket i sina handlingar underlättar ”den andres” tillblivelse.

Sammanfattningsvis är det inte svårt att med utgångspunkt i ovanstående förstå varför subjektet - för att kunna vara samordnare i en operativ grupp – bör ha konstruerat sitt eget ECRO. Endast utifrån detta kan samordnaren avvakta i ovisshet, ”förkroppsliga” uppgiften och följaktligen ”platsen” som överförings-”kravet” riktas mot, få fart på (men inte stå för) grupproduktionen, begränsa sin egen önskan att veta för att istället placera sig i positionen som ”den som inte vet”, omvandla sina egna önskningar om makt och förmåga till att mobilisera gruppmedlemmarnas egen förmåga samt – slutligen – vidmakthålla ett utrymme för kontinuerligt utbyte med andra samordnare (Från Ovidio Muñoz: Sobre el acto de coordinar grupos operativos).

7. Konceptet operativ grupp handlar om ett sätt att tänka om grupp (och följaktligen om socialpsykologi) och gruppsamordning utifrån antagandet att samordnaren ger tillbaka till gruppen vissa element rörande dess fungerande. Dessa element skulle kunna berika gruppens arbete med att lösa uppgiften. Att samordna handlar i grund och botten om att arbeta med emergenten.

Det handlar här om två grupper som interagerar: gruppmedlemmarna å ena sidan, samordningsteamet å den andra. A) Gruppmedlemmarnas uppgift handlar om skälen till att gruppen blivit till och vad som gör att den kallas samman. Uppgiften klargörs eller blir explicit i den mån den ”definierar” varför medlemmarna samlas till gruppen. B) Samordningsteamets uppgift har dock inget att göra med detta. Dess uppgift består inte i att förverkliga den uppgift som gruppmedlemmarna kallats samman för att utföra. Samordningsteamet finns inte heller med för att ”se till” att gruppen och dess medlemmar utför vad den säger sig vilja göra; det kan således varken upprätthålla någon ”fadersroll” eller bli till en ”mamma” som uträttar de plikter eller den uppgift barnet har med sig när det kommer hem från skolan. Samordningsteamets uppgift är något radikalt annorlunda – en metauppgift som består i att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

När Pichon-Rivière säger att samordnaren är en ”med-tänkare” till gruppen säger han inte att denne arbetar med samma uppgift som gruppen. Han säger att samordnaren bidrar till att gruppen kan tänka genom att denne påvisar ej uppmärksammade aspekter av gruppens fungerande - aspekter som gruppdeltagarna inte själva är kapabla att se i och med att de inte har tillräcklig distans i förhållande till uppgiften. Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i gruppen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hinder som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för attack). Samordnarens ”tekniska” roll skiljer sig således från manipulation, suggestion, rådgivning etc. För Pichon innebär samordning att göra det implicita explicit. Detta är det etiska åtagande samordnaren har i förhållande till gruppen - inget annat.

Man bör dock ha klart för sig att gruppdynamiken involverar även samordnarteamet. Om det än må stå klart att grupp och samordnarteam har olika uppgifter, så innebär detta fördenskull inte att grupprocessen skulle undvika att ”beröra” samordnarteamets medlemmar utifrån dessas specifika vertikaliteter. I gruppen ”produceras” ångest av olika typ och intensitet, vilket kan påverka den ”optimala distans” som samordnarteamets medlemmar bör ha. En del av teamets uppgift består i att utreda vad att göra med ångesten, hur att göra den explicit samt på vilket sätt den kan återlämnas till gruppen för att vara möjlig att bearbeta och tas tillbaka (Från Horacio C. Foladori: La concepción del liderazgo en Pichon-Rivière).

8. Samordnarens-observatörens uppgift är att klargöra gruppens uppgift.

Handledarens roll är att ”samtänka” med samordnarteamet – inte att komma med förslag!

På vilket sätt kan den operativa gruppen bidra till att klargöra ett visst presenterat problem? Och – vilket är problemet i grunden?

Att hjälpa är något annat än att arbeta; i och med att uppdraget handlar om den explicita uppgiften är samordnarens uppdrag att bearbeta denna med gruppen.

Specificera ”kravet”! Institutionen eller gruppen är inte alltid klar över vad den vill – vad den säger att den tror den vill kan skilja sig från vad den behöver. Att konstruera ”kravet” är i slutändan att specificera grupparbetets uppgift.

Vilken plats kommer en viss operativ grupp att ha inom en institution? Att etablera en uppgift innebär att vara klar över ett visst ”projekt”. Att någon betalar behöver inte innebära att arbetet främst är till för den betalande!

Kontraktet görs upp med institutionen, ramen med gruppen. Det är lämpligt att gruppen är medveten om det kontrakt som gjorts upp med institutionen.

Den operativa gruppen arbetar självstyrande med uppgiften. Samordnarens interventioner riktar sig inte mot uppgiftsnivån, utan utgör istället bidrag till metauppgiften, dvs gruppens sätt att ”äntra” uppgiften. Samordnaren går inte in för att utföra arbetet; han/hon pratar om sättet gruppen tar itu med arbetet på. Att installera en operativ grupp inom en institution har en analyserande effekt.

Motivet för att kalla in konsulter/lärare etc är som en ”ursäkt” i och med att gruppens arbete knappt hinner komma igång förrän själva grundmotivet förlorar i såväl intensitet som närvaro i och med att andra teman kommer att ta dess plats. Motivet ”konstruerar” en inledningsdiskurs!

Samordnarteamet bör inte blanda samman den manifesta med den latenta uppgiften. Detta är ett centralt tema vilket bör diskuteras med handledaren.

Modellen för att lära sig den operativa gruppens teknik är inte samma sak som den operativa gruppens modell för interventioner. Samordnaren samordnar alltid, observatören observerar alltid och intervenerar endast i det moment när emergenterna återlämnas. Det finns ingen dialog mellan samordnare och observatör under sessionen och observatören tolkar heller inte.

Det är inget problem om någon i samordnarteamet måste vara borta någon session. Det är däremot ett problem att tappa rollen. Att tappa rollen är inte något i sig betydelsefullt; däremot genom vad det framkallar – ett utsuddande av de psykologiska säkerhetsparametrar som är nödvändiga för att skilja mellan det gruppsligt inre och yttre. Sessionen kan genomföras utan samordnare och med bara observatören närvarande; denne begränsar sig till sedvanlig observation och återlämnande vid lämplig tidpunkt. Genom sin tekniska funktion som del av samordnarteamet måste observatören dock öppna och stänga sessionen.

Vad gäller samordnaruppgifterna förtjänar det att understrykas att det inte finns några irreparabla fel. Vad som kan uppstå är tystnad, komplotter, ageranden etc … fenomen som aldrig lämnar samordnarteamet utanför. Man bör komma ihåg att abstinensregeln inte garanterar att samordnarteamet inte dras in och att man inte kommer att påverkas av grupprocessen samt den regression som uppstår i denna och den ångestform som dominerar i ett visst ögonblick. Sammanfattningsvis gäller det alltid att gå från det preverbala till det verbala och att installera sekundärprocessen där primärprocessen överväger (Från Horacio Foladori: Acerca de cómo se instala un grupo operativo).

The linked self in psychoanalysis. The pionerering work of Enrique Pichon-Rivière. Av Sören Lander

THE LINKED SELF IN PSYCHOANALYSIS. THE PIONEERING WORK OF ENRIQUE PICHON-RIVIÈRE

Edited by Roberto Losso, Lea S. De Setton and David E. Scharff.

Recensent och introduktör: Sören Lander, leg psykolog och leg psykoterapeut

‘Pichon Rivière’s important work is finally available to the English-speaking reader. It is, together with the work of Klein, Fairbairn, and Winnicott, a fundamental contribution to contemporary psychoanalytic object relations theory. Pichon Rivière’s original concept of “link” explains the relational linkages between self and object representations, and expands the concept of the link to the description of unconscious intrapsychic group formations. The present collection of his writings describes the relation between these intrapsychic group structures and the individual’s unconscious relations to the concentric cycles of family and social dynamics, and provides an integrating frame for the psychoanalytic exploration of groups and social organizations. The complementary chapters by distinguished contemporary authors influenced by Pichon Rivière included in this volume make for an actualized, stimulating overview of this important theoretician.’

—Otto Kernberg, past president of the International Psychoanalytical Association (IPA)
 

The publication of this book rightly deserves to be celebrated. The opportunity to give an English-speaking audience access to a polished selection of Enrique Pichon-Rivière’s most important articles is one to be seized. What we have, in fact, is a volume that combines a series of key articles from one of the pioneers of psychoanalysis in Argentina, together with the creative output of his followers. In the collection brought together here for this book, there is to be found the essence of those who truly deserve to be called pioneer.

- Virginia Ungar, 2017 vald till den första kvinnliga ordföranden för International Psychoanalytic Association (IPA).
 

Några inledande ord om boken

Föreliggande bok med dels en presentation av Enrique Pichon-Rivière och dennes verk, dels översättningar av några av hans centrala texter från spanska till engelska, är en efterlängtad händelse mot bakgrund av att texterna funnits så länge inom främst den spanskspråkiga världen. Genom att inte finnas på engelska har dessa texter i stor utsträckning kommit att finnas främst i den latinska världen.

Boken kom ut under våren 2017. Min recension kommer att dels relativt kort presentera innehållet i bokens olika kapitel, dels mer ingående fördjupa några centrala begrepp i Pichon-Rivières tankevärld.

Texturvalet till boken (om man begränsar sig till Pichon-Riviéres egna texter) är logiskt och med tanke på att man lyfter fram begreppet ”link” (på spanska vínculo) som centralt i Pichon-Rivières tankebyggnad blir också de texter, som tagits från boken Teoría del vínculo (”Theory of the link”, ”Förbindelseteorin”) viktiga för förståelsen.

I nedanstående framställning kommer jag att använda ordet ”förbindelse” som mest korrekta översättning av det spanska ordet vínculo till svenska. Begreppet är annars svåröversättling och i en intervju 1997 med en av Pichon-Rivières tidigare disciplar, Angel Fiasché, sökte jag få denne att närmare ringa in begreppet vínculo:

Begreppet vínculo är problematiskt för alla i och med att Pichon-Riviere ald­rig närmare preciserade det. Han pekar på att i ”self'- object”-relationen (vare sig nu objektet befinner sig i yttervär­lden eller i det inre) finns ett ständigt samman­bindande flöde som går i båda rikt­ningarna ... och att detta samtidigt består av kär­lek och hat. Begreppet vínculo innebär just detta - nämligen att det inte bara handlar om ”self'-object”-relationen. Det handlar också om objektets sam­tidiga rela­tion med ”self”'. Det är mer än en rela­tion. Ett "self” kan inte relatera till ett objekt utan att objektet sam­tidigt relaterar till "self" …

… Bions begrepp "link" är lika med det argentinsk-spanska ordet vínculo. … Vínculo an­vänds dock mer specifikt när det gäl­ler mänskliga relationer. Begreppet är mer adekvat i sammanhang som berör den emotionella sfären … Pichon kunde med andra ord ha använt ordet "link" för det han beteck­nar med vínculo - men det skulle inte ha fört med sig den fulla be­tydelsen av vínculo.

Vad gäller bokens användning av ”link” som översättning av vínculo sägs följande i bokens introduktionskapitel:

We note right at the beginning of this volume that the translation of the word vínculo could equally be ”bond”. However, by now there has been established a tradition in those writers who have taken ideas of vínculo from Pichon-Rivière that has used the word ”link” and, in discussion with the translators, we have elected to continue to use ”link”. However, the shades of meaning that have to do with the word ”bond” are also appropriate to consider in understanding the nuances of Pichon-Rivières contribution.

- Roberto Losso, Lea S. de Setton, David E. Scharff från ”Introduction”.

Recensionsbakgrund

Men först något kort om mig själv som recensent av boken. Jag kom i kontakt med Pichon-Riviéres tankevärld i mitten av 80-talet under min psykologutbildning på Göteborgs Universitet. Mats Mogren från Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI) höll i den del som rörde klinisk psykologi och i det kursavsnittet presenterades också en del av de pichonianska tankegångarna. 

Vad var det då som intresserade? För mig, som blivande psy­kolog, fyllde han det vakuum jag uppfattade fanns (och fortfarande finns) inom svensk psykolo­gi (som till övervägande delen be­står av import från det anglosaxiska språkområdet). Kontexten eller samhället existerade knappast i den be­greppsvärlden och i den mån så var fallet blev det i en fragmenterad el­ler sammanhangslös form. Det var mycket sällan man fick känslan av att psykologiska processer äger rum i ett historiskt existerande samhäl­le med speciella betingelser som rimligtvis borde påverka hur män­niskor uppfattar sina liv och sin värld. Det nya, som attraherade mig i det pichonianska tänkandet, var att han integrerade det individuella och samhälleliga på ett begripligt sätt; social och politisk medvetenhet framstod i det perspektivet som något oundgängligt för att överhuvudta­get kunna arbeta ”operativt” som psykolog eller terapeut. Den neutrala objektiva psykologin blev i det perspektivet snarast en anakronism som inte var speciellt användbar (eller ”operativ”, som var ett begrepp Pichon använde).

Men – Pichon-Rivière själv framstod mest som en ”skugga”, en mytisk figur som ingen i den dåvarande undervisningssituationen egentligen hade läst. Själv kom jag över ett par viktiga böcker av Pichon-Rivière på spanska och på så sätt kom jag i direktkontakt med vad han faktiskt skrivit. Jag hade studerat spanska vid Göteborgs universitet under några år i början av 80-talet, dock utan att vara alltför säker på språket och dess olika nyanser. Men ämnet Pichon-Rivière var så pass intressant – och jag kunde obehindrat läsa spansk text – så jag började umgås med tanken att översätta honom. Det hela blev verklighet (i form av uppdragsöversättning för GPI) mot slutet av 90-talet, då jag översatte dels Pichon-Rivières Teoría del vínculo (Förbindelseteorin), dels El Proceso Grupal (Grupprocessen) och den intervjubok, som är central för en förståelse av såväl Pichon-Rivières liv som verk, nämligen Vicente Zito Lemas: Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura (Samtal med Enrique Pichon-Rivière. Om konst och vansinne). De översatta texterna har sedan kommit att användas i den interna undervisningen på GPI, men aldrig givits ut i bokform på grund av svårigheter att få tillgång till publiceringsrättig-heterna.

Jag har sedan (under de senaste 20 åren) följt många av de diskussioner, vilka förts i olika böcker, tidskrifter, på internet etc och har relativt god inblick i vad som rör sig i den pichonianska rörelsen. Jag har även deltagit i några konferenser (vid ett par tillfällen som svensk representant) i såväl Sydeuropa som Sydamerika där fokus legat på Pichon-Rivière och operativa grupper (nästa konferens hålls för övrigt i Madrid 26-28 april i år). Slutligen har jag 2002 och 2011 genomfört intervjuer med Ana Quiroga (som förekommer i denna bok), 1997 och 2002 med ovannämnde Angel Fiasché (som också var med om att grunda GPI) samt med ytterligare några personer i Argentina omkring Pichon-Rivière och dennes betydelse.

När jag nu i samband med skrivandet av denna recension började läsa ”The linked self in psychoanalysis. The pioneering work of Enrique Pichon Rivière” var det främst med stor nyfikenhet; därefter med ett återseendets glädje, men också med ett annat perspektiv än när jag för 20 år sedan grep mig an med att översätta honom. Den engelska översättningen är intressant för mig som översättare i och med att den ger mig ett ”utanförperspektiv” på texten (texter som jag verkligen, i egenskap av översättare, ”närläst”) som jag inte haft på länge (den engelska texten ger tillfälle att distansera mig från min tidigare förståelse av det pichonianska budskapet, texterna blir ”nya” för mig och det har varit nyttigt).

Den sammanfattande känsla läsningen ger mig liknar dock vad den mexikanske gruppteoretikern Roberto Manero Brito uttrycker i en text från 90-talet, Las ”locuras” de Pichon-Rivière (Pichon-Rivières ’egensinnigheter’):

Att göra en omläsning av Pichon är helt enkelt omskakande. Inte endast på grund av de minnen och avdammade begrepp som sov djupt nere i det gamlas "skåp". Det handlar snarast om ett annat slags känsla. Det är mer som att återvända till en annan epok; till andra ögonblick när allt fortfarande åter­stod att upptäcka … Att åter läsa Pichon nu är att paradoxalt nog tappa distansen och att bli desorienterad. Och detta kan inte orsakas av något annat än just det "mobiliserande" elementet i hans teori. Sålunda kommer det sig att en omläsning några decennier senare fortfarande åstadkommer läroeffekter.
 

Presentation

Men vem var då Enrique Pichon-Rivière (1907-77). Han föddes i Genève av franska föräldrar, som emigrerade till Argentina när han var mycket ung. Han växte upp i den glest befolkade nordöstra delen av Argentina, där inslaget av den indianska guaraní-kulturen var påfallande. Han utbildade sig till läkare och psykoanalytiker och blev under sin bana en av de stora inom ar­gentinsk psykoanalys, gruppteori och socialpsykologi. Vidare var han en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersäll­skapet) i början av 40-talet och länge verksam som först ortodox psyko­analytiker, sedan med tydlig ”kleiniansk” inriktning och slutligen som skapare av en ”argentinsk” variant av socialpsykologi. Dock övergav han aldrig psykoanalysen som individuell behandlingsmetod. Man kan egentligen tala om tre olika etapper: Den första handlar om psykiatrikern Pichon-Riviere, den andra om psykoanalytikern Pichon-Riviere och den tredje etappen om socialpsykologen Pichon-Riviere.

Pichon-Rivière betraktar sitt förändrade teoretiska perspektiv (vilket inte ska uppfattas som att han tar avstånd från den psykoanaly­tiska teorins resultat) som en förändringsprocess i vilken han lämnar ett verksamhetsfält där han upplevt sig vara rustad med verktyg, skyddad av en organisk/biologisk teori och med tillhörighet i en grupp. Det område han förflyttar sig mot är ostrukturerat och de grundläggande begreppen är fortfarande under utarbetande. Den problematik han föresätter sig att utforska rör sambandet mellan personlighetens strukturering och samhällets utseende. I intervjuboken Conversaciones con Enrique Pichon-Rivère. Sobre el arte y la locura från 1976 förklarar han bakgrunden till sitt förändrade perspektiv på följande sätt:

Jag tror att det beror på att jag alltmer kom att intres­sera mig för samhällsaspekter och för gruppers aktivitet i samhället. Det är klart att detta förde med sig att jag kom att överge den ortodoxa psykoanalytiska uppfattning som jag omfattat med så mycket pas­sion. Denna brytning har medfört ett sannskyldigt epistemologiskt hinder och en rejäl kris som det tog många år att övervinna. Jag tror att den löstes först nyligen i och med publi­ceringen av min bok Del psicoanálisis a la psicología social (”Från psykoanalysen till socialpsykolo­gin”, volym I-III). Det är inte utan skäl den har den titeln. För mig innebär boken en do­kumenterad redovisning och ett definitivt medve­tandegörande … Socialpsykologin erbjuder såväl större kapacitet vad gäller effekter som möj­ligheter att göra analysen tillgänglig för grupper av individer vilka inte har råd med en in­dividuell be­handling. Den utgör en "demokratisering" av psykoanalysen. I den utsträck­ning denna därigenom blir mer användbar blir den också effektivare för samhället.

Pichon lämnar aldrig APA som institution. Däremot blir han på sätt och viss hängande i luften; han blir marginaliserad, vilket på sätt och vis kan ses som något av en brytning. Han tar detta ganska hårt och är tidvis deprimerad. Han hade lagt ned mycket i APA.

När så Pichon-Rivière mot slutet av 60-talet startade La Escuela de Psicología So­cial (idag Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere, som leds av hans efterträdare Ana Quiroga) syftade den - förutom som forum för dialog - dels till att lära skolans elever konstru­era ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema ECRO/CROS (som ett sätt att systematisera sitt tänkande), dels till att utbilda så kal­lade "samhällsoperatörer" (ett slags socialte­rapeuter, vilka genom sitt specifika kun­nande om arbete med grupper söker befria samhället från före­teelser, som får alie­ne­rande effekter).

Den enda sjukdomen

Den första av Pichon-texterna i boken, ”New problems facing psychiatry” (från 1967), sammanfattar i sig mycket av vad som är centralt i hans tankevärld och innehåller i princip de flesta av hans viktigaste begrepp. Den beskriver hans vandring från ett mer traditionellt psykoanalytiskt perspektiv på 40-talet till det socialpsykologiska (och argentinska) anslag som växte fram under senare delen av 50-talet och fram mot slutet av 60-talet.

Den andra av bokens texter, ”Neurosis and psychosis: a theory of illness” (från 1970), är en mer sammanfattande beskrivning av teorin om den enda sjukdomen (egentligen finns allt detta med som del i den förstnämnda texten ”New problems … ” varför denna andra text upprepar mycket av vad som redan tidigare sagts). Då denna teori är en viktig del av Pichons tankevärld bör den belysas lite mer ingående.

På sätt och vis finns grunderna till teorin om den ”enda sjukdomen” i en essä som Pichon-Rivière skrev 1946 - Historia de la psicosis maniaco-de­pre­siva (Den mano-depressiva psykosens historia). Där refererar han bland annat till Griesingers utsaga från mitten av 1800-talet - att inledningsfasen till i stort sett alla psykiska sjukdomar utgörs av ett tillstånd av melankoli. Depressionen blir med detta per­spektiv den grundläggande pato­gena si­tuation som sedan tar sig uttryck i schizofreni, neuros etc. Betraktar man den depressiva kärnan som struktur kan man se att dess bestånds­delar inte skil­jer sig åt vare sig det rör sig om patolo­gisk eller normal utveckling. Om man söker sche­matisera strukturen kan man urskilja tre de­lar:

Den första pekar på en mångkausalitet. Tre faktorer är därvid vik­tiga - den konstitutionella, den disponerande (när det konstitu­tio­nella sam­spelar med en bestämd familjegrupp och formar den så kallade person­liga stilen) och aktuell utlösande händelse av karak­tär förlust. För­lusten är av så stor intensitet att den överstiger den normala kapacite­ten till bearbetning.

Den andra delen handlar om på vilket sätt symtomet fenomenolo­giskt uttrycks. Det kan då handla om psyket, kroppen eller om­världen. Pichon menar att det inte är möjligt att skilja beteendets yttre aspekter från upplevelsens inre eftersom båda formar en helhet i ett be­stämt ögonblick i vilken som helst "här-och-nu" - si­tuation. Det är härur han utvecklar sin tanke om de tre områdena - område 1 eller psyket, område 2 eller krop­pen och område 3 eller omgivningen. De används som sätt att se, känna och förklara. Delningen mellan de tre är en fenomenologisk så­dan i den meningen att huvudvikten i ett givet ögonblick kan läggas vid någon av dem.

I den tredje delen slutligen gestaltas en kontinuitet vad gäller de­pres­sionens historia och funktion. Det handlar alltså om den de­pressiva situationen tagen som en röd tråd genom insjuknandepro­cessen och den terapeutiska processen. Fem karaktäristiska for­mer beaktas:

a) Protodepression (det vill säga grunddepression). Den uppkommer ur den förlust barnet upplever när det lämnar modersskötet;

b) Depressiv situation i utvecklingen. Den kännetecknas av sorg- eller förlustsituationen (avvänjningen), ambivalenskonflikten ge­nom inte­greringen av Jaget och objektet, samt skuld och försök till bearbetning;

c) Depressionens start- eller utlösningsfas. Det är den prodromiska (prodromos/från grekiskan/ = inledande sjukdomstecken vid en sjukdom) fasen i varje psykisk sjukdom och uppträder inför en frustrations- eller förlustsitua­tion;

d) Regressionsdepression, vilken implicerar ett återvändande till de tidi­gare disponerande punkter som är karaktäristiska för den in­fantila de­pressiva positionen och dess misslyckade bearbetning;

e) Iatrogen depression (yatros är det grekiska ordet för läkare). Så be­nämns det som händer när man i korrigeringsprocessen sö­ker uppnå en integration av Jagets delar hos patienten - när upp­giften består i en förflyttning från den schizo-paranoida positionens ste­reotypa meka­nismer till ett depressivt moment i vilket indivi­den kan integrera såväl Jaget, objektet som den förbindelsestruk­tur dessa innefattar. Härigenom uppnår patienten det som kallas insight och förmåga till självkännedom, vilket möjliggör ut­formandet av ett per­spektiv som innefattar döden som konkret si­tuation - något som angår också honom själv. Det här innebär ett möte med de existentiella pro­blemen och en aktiv anpassning till verkligheten utifrån en egen stil och livsideologi. Det depressiva momentet i in­tegrationen och självkän­nedomen implicerar lidande - ett lidande som dock är verkningsfullt.

Något om Pichons kleinianska period

Den tredje texten, ”Some observations on the transference in psychotic patients”, är från början av 50-talet när Pichon-Rivière befann sig på höjdpunkten av sin mer ”kleinianska” period. Här är det mer traditionella psykoanalytiska anslaget relativt frånvarande. Texten är i sig inte speciellt originell, utan utgör främst ett refererande till traditionell kleiniansk teori - möjligtvis som ett sätt att introducera och popularisera den kleinianska teori som ännu inte hunnit bli så dominerande inom argentinsk psykoanalys (men som väl skulle bli det från 50-talet och åtminstone fram till 70-talets början, då den började få konkurrens av Lacans tankegångar). Vad som möjligvis andas något av den förändring, som skulle bli tydlig i Pichon-Riviéres tänkande från ungefär 50-talets mitt, är den betoning han lägger på den interpersonella dimensionen i samspelet terapeut-patient.

Melanie Klein framstår som en av de viktigare inspiratörerna i Pichon-Rivières tankevärld. I boken Hacia una psicopatología de la pobreza utvecklar psykoanaly-tikern Angel Fiasché temat ytterligare:

Det var dock lärdomarna från Freud och Melanie Klein som möjliggjorde för (Pichon-Rivière) att förstå och integrera psykoanalysen. Det var han och hustrun Arminda Aberastury som tillsammans introducerade Melanie Klein i Argentina. Arminda var psykopedagog och har varit barnpsykoanalysens pionjär i såväl Argentina som resten av Latinamerika. Det bör noteras att den kleinianska teorin och tekniken från första början behölls på en strikt vetenskaplig nivå. Efter de första decennierna började dock ett förvrängt kleinianskt tänkande att tillämpas i vårt land, något som ledde till en ideologisering med fundamentalistiska förtecken. Detta accepterades inte i London av vare sig Klein eller av hennes grupp. Britterna kände inte till termen "kleiniansk" och de hade heller ingen aning om att "kleinianismen" var så dominerade i vårt land. Så när Melanie Klein vid ett tillfälle fick reda på vilken inriktning psykoanalysen i Argentina hade, sade hon: "Jag är ingen rörelse. Jag är psykoanalytiker. Jag gör mina erfarenheter och jag undervisar" … Det finns ett djupliggande motiv till varför Pichon introducerade Melanie Klein. Hon lämnade aldrig psykosens område. Följaktligen utgjordes det enda svar Pichon hittade - när det gällde att ge psykosens område kontinuitet - den engelsk-österrikiska psykoanalytikerns teorier (Fiasché, A. Hacia una psicopatología de la pobreza. Buenos Aires: Ediciones Madres de Plaza de Mayo, 2003).

Polemik

Som följd av sin kliniska verksamhet blev Pichon-Rivière alltmer upp­märksam på psykoanalysens praktiska begränsningar som individuellt inriktad behandlingsmetod och inte minst då vilka människor som kan få tillgång till den. Han var i vissa avseenden även kritisk till några av psykoanalysens begrepp, bland annat driftsupp-fattningen och dess ”blindhet” för den historisk-sociala kontextens betydelse för människans formande. I takt härmed växte det fram ett allt större socialpsykolo­giskt inslag i hans tänkande. Dessa tankegångar, i vilka betoningen lig­ger på studiet av de interpersonella relationerna, utgjorde grunden till den förbindelsens psykiatri, som Pichon-Rivière utvecklade uti­från psy­koanalytiska postulat.

Men med vem eller vilka polemiserade då Pichon i sin teoretiska och praktiska verksamhet? Han polemiserade mot det argentinska kleinianska tänkandet. När han talar om socialpsykologi polemiserar han mot dem som har sitt fokus på endast de intrapsykiska processerna. Pichons uppfattning om "omedveten fantasi" exempelvis skiljer sig mycket från den kleinianska, vilken ser den omedvetna fantasin som driftens psykiska ekvivalent. Pichon däremot uppfattar den omedvetna fantasin som den inre världens dramatik; som ett den inre världens strukturerande element, men dessutom som den inre världens berättelse eller uttryck.

Pichon befinner sig också i polemik med de freudianska strömningar som stödjer hypotesen om en objektlös period, alltså en period där relationen till och närvaron av den andre inte skulle märkas eller lämna spår. Utifrån sina erfarenheter av psykoser och barnpsykologi kommer han att hävda motsatsen, nämligen att de psykiska processerna växer fram ur och har sina förutsättningar i samspelet mellan en biologisk organisation (det vill säga en kropp, ett nervsystem) och en social erfarenhet som formmässigt determineras av den historiska och sociala organisation, vilken är verksam på vissa nivåer redan under fosterstadiet. Psyket har således som uppkomstvillkor denna dialektik mellan två subjekt (detta samspel och denna ömsesidiga determinering som sker i förbindelsen). Genom att på detta sätt betona interaktionens vikt når han fram till hypotesen om individen (subjektet) som historisk och socialt determinerad emergent, vilken endast kan "äntras" via de inre relationsnäten; som endast kan förstås utifrån de relationsnät (förbindelser) i vilka individen konstitueras och formas som subjekt.

Psykoanalys, dialektisk spiral och emergent.

Psykoanalys innebär enligt Pichon omvandlingen av en från impli­citet präglad situation till en som präglas av explicitet och kom­munikation. Hela tiden bör det som är implicit i kommunikationen göras explicit av analytikern och upptas av patienten i en spiralrö­relse i ständig utveck­ling. Den analytiska situationen bör för pati­enten utgöra en ständig lä­rosituation genom testande, utforskning, konfrontationer, rättelser och bekräftelser av alla de element och företeelser som ingår i en läropro­cess. Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienten på vägen och söka förstå dennes egen bild – och vid behov (om processen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Pichon-Rivière was one of the first psychoanalysts to demonstrate the transformations between intrapsychic and interpsychic life, making him an important influence on contemporary relational theories in Latin America. Because he was not known in the English-language literature, it is not recognized that he was the first to describe therapeutic process as a deepening spiral consisting of three elements:

1. That which exists – what appears in the field at the beginning.

2. That which is interpreted – the element the analys introduces that disturbs the existing organisation.

3. That which is emergent – new aspects of organization that emerge following interpretation.

This process involves a dialectic situation established with the analyst in the here-and-now. He put it: as it was also before with others and as it will be later somewhere else in a different way (Losso, 2001). Thus, the center of the analytic link is ”here-and-now-with-me”, a formulation that allows focus on the immediacy of the analytic encounter, the importance of the analytic relationship, and the temporal element of the link that binds the past and future. Psychoanalytic work, of course, facilitates modifications in internal structure and thought, but Pichon-Riviere held that most modification of structure comes after the patient terminates analysis (Introduction sid xxvii).

Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa. Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar. Detta ut­görs av en interaktionssitua­tion mellan två personer. Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning. Tolkningen är en funktion av vad som väcks inom terapeuten.

I tolkningen är tre processer verksamma:

1) att klargöra för tera­peuten vad som händer inom patienten;

2) att formulera en tolk­ning som klargör detta för patienten;

3) att klargöra det som hän­der mellan patient och terapeut i sam­spelet dem emellan.

Begreppet ”emergent” som del av utforskningsprocessen utgör ett viktigt element i Pichon-Rivières tankevärld (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder enligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Tidigare nämnde Angel Fiasché berättar avseende detta följande belysande anekdot från när han gick i analys hos Pichon-Rivière:

När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt (typiskt för en Buenos Aires-bo/övers anm):

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

2004 förtydligade Ana Quiroga (efter en fråga från mig) vad som mer konkret fanns i begreppet ”emergent”.

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den. Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och till något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse. Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2004).

Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes.

Vad analytikern gör - som en del av en dialektisk spi­ralsi­tu­ation (se nedan) - är att via en tolkning återlämna vad han ob­serverat till pa­tienten. I varje ögonblick och situation av denna spiral kan man tala om ett exi­stentiellt fenomenologiskt ögonblick (”here-and-now-with-me”). Denna utforskande process (från ytan mot djupet) uttrycks som en upp-och-nedvänd kon i vilken spiralen tecknar den dialektiska utforskande och klargö­rande rörelse, som går från det explicita (de yttre förbindelserna) till det implicita (de inre förbindelserna) i syfte att göra detta sistnämnda ex­plicit.

Vad innebär då spiralformad rörelse? Utifrån den dialektiska uppfattningen innebär den att under ett moment av utvecklingen tycks objekt och fenomen åter passera redan genomgångna etapper och därvid återvända till tidigare moment. Emellertid kan vi med vetenskaplig säkerhet hävda att det aldrig är samma måne som i identisk form snurrar kring en jord som under några få timmar modifierats i sin bana kring en likaledes förändrad sol. Individen (subjektet) tycks återvända till det förflutna: han återupplever känslor, återknyter förbindelser och sätt att relatera; det är detta vi, beroende på vad det rör sig om, benämner ”regression” eller ”överföring”. Men det är inte samma individ (subjekt); han eller hon återvänder från en mer avancerad etapp, ty hans eller hennes utveckling har – om än motsägelsefullt – fortsatt. Individen (subjektet) har varit med om olika erfarenheter och kommer heller aldrig att bli densamme. I strikt mening finns ingen upprepning varken i naturen, individen (subjektet) eller den sociala ordningen. Det föregående existerar bara i det närvarande där det i högre eller lägre grad upptas och omvandlas (Ana Quiroga: Dialektiken: Fundament och metod i Enrique Pichon-Rivières tänkande).

De framväxande emergenterna bildar det nya ”explicita” (vilket också kan kallas ”det existerande” som del av vad Pichon-Rivière benämner ”grundläggande arbetsenhet: existerande-tolkning-emergent”). Emergenten ”sammanfattar” det latenta som framträder på det manifestas nivå. Som manifest (explicit) ”händelse” möjliggör ett observerbart ”faktum” ett vetande om något underliggande (implicit) i form av dolda ”händelser”.

Ana Quiroga beskriver (2002 i en intervju med Sören Lander) tankegången:

1. … om vi exempelvis i ett sammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje …

(pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren)

… kan vi nå fram till ett implicit element.

Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här ...

(pekar på konens bas)

… … emergenten har aspekter här … och aspekter här …

(pekar i tur och ordning på konens spets och bas)

Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.

Behandlingen söker öka patientens förmåga till att lära och kom­municera genom att skapa större möjligheter att hantera de två grund­läggande ångest­former - rädsla för förlust av objektet och rädsla för attack från ett förföljande objekt - som aktiveras när en män­niska i sin personlighetsut­veckling går från en fastlåst "gam­mal" situation till en föränderlig "ny" situation. Ett positivt ut­fall av denna process innebär att en tidigare sluten ond cirkel bryts och att det istället upp­kommer en progredierande dialektisk spiral­rörelse, där förmågan att - genom ökad kommunikationsför­måga - as­simi­lera nya kunskaper domine­rar.

Vad Pichon i sin syn på lärande pekar på är att kunskapshinder inte är så mycket epistemo­logiskt (kunskapsmässigt) som epistemofiliskt (känslomässigt) betingat, det vill säga att det snarast rör sig om ett omedvetet hinder att närma sig viss kunskap.

Pichon var mycket inriktad på framförallt den omedvetna eller drömlika dimensio­nen - vad vi idag skulle kalla ”läroprocessens an­dra scen”. Dessa scener utgör ofta hinder för att kunna nå fram till kunskapsobjektet ... Lägg märke till att Pichon poängterar hur kun­skapsobjektet ibland som en fantasi antar for­men av fiende inom lärandets om­råde. Han började intressera sig för de blockerande fantasier som var verksamma vid utbildningen av psykoterapeuter ... Hans slutsats blev att det fanns två sätt att förhålla sig på - an­tingen blandas man samman eller smälter ihop med kunskaps­objektet. Eller så framkallar ångesten en distans där objektet blir onåbart. ... Vad Pichon utifrån en psykologisk ”läsning” av läropro­cessen föreslog var en interven­tion vars syfte var att med­vetandegöra underliggande fantasier vid läran­det. Han uttryckte dessa genom begreppet ”hinder” ... Pichon betonar det epistemofiliska hin­dret, det vill säga att kontakten med kunskapsobjektet hin­dras (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière entre la psicología social, el proceso de aprendizaje y Lacan (Diálogo con Ana Quiroga). No 133, Junio de 1987).

Genom att lösa upp omedvetna hinder, som blockerar lärandet, öppnas också möjligheter till en personlig utveck­ling - ett kritiskt ställningsta­gande till såväl sitt eget liv som till om­givningen och därmed innebärande förändring.

Ovannämnde Angel Fiasché ger följande beskrivning av den kanske lite annorlunda psykoanalytikerstil som präglade Pichon-Rivière:

Som terapeut var Pichon en person som talade mycket lite; dock inte från en nagelfarande tystnad - som andra psykoanalytiker där patienten upplevde tystnaden som tyngden hos någon navigerande i det omedvetnas djup … Han talade lite, och när han talade gjorde han inte det utifrån böcker – han talade som en människa inbegripen i ett samtal med en annan person och föreslog ... Efter att ha lyssnat femton eller tjugo minuter föreslog han något eller frågade. Det fanns ingen psykoanalytiker som frågade! I allmänhet konstruerade psykoanalytikerna en tolkning, som var mycket svår att uttrycka i form av arbetshypotes i och med att den medvetet formulerades som en sanning, vilken inkorporerades i personens psykiska process' inre värld. Sådan var inte Pichon! Han kunde säga att ”för mig verkar detta vara något att fundera över etc ... ”. Han sökte alltid formen: ”Hur blir det om Ni ser det på detta sätt?”. Det handlade alltid om ett förslag, en arbetshypotes. Verifiering av tolkningen såsom ”riktig” eller ”oriktig” sker via patienten och inte genom vad analytikern tänker och känner. Pichon uttryckte det som att människans villkor är av epistemofilisk karaktär; det vill säga att kunskapsteorin – la episteme = vetande – var viktig, vilket innebar att söka det verkliga och att inte leva i sanningens skugga. Detta implicerade konstruerandet av en hypotes, en väg - inte ett fundamentalistiskt utövande, vilket psykoanalytiker såväl då som nu är upptagna med (Fabris: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos, 2007).

Vad Pichon hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen - förbindelsen till analytikern?”

Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten förgrund och familjen bakgrund. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon blir därför all psykologi social - därför att individen (subjektet) är social.

Familjen

De femte och sjätte texterna, ”Family groups: an operative approach” och ”The treatment of family groups: collective psychotherapy”, rör Pichon-Rivières familjeperspektiv och här förekommer också hans berömda ”upp-och-nedvända-kon” i sin första version (tyvärr har den engelska översättningens utgivare inte använt sig av Pichon-Rivières illustration – återgiven härovan i ”Psykoanalys, dialektisk spiral och emergent” - utan gjort en egen som inte alls är lika illustrativ). Många av tankegångarna i texten återfinns i ”New problems facing psychiatry” (bokens första text), men är här mer detaljerade (tidsmässigt är bägge dessa texter av äldre datum än ”New problems ...”).

Enligt Ana Quiroga (Pichons livskamrat under senare delen av livet) börjar han prata om socialpsykologin på 50-talet i samband med att han i sin psykoanalytiska praktik finner det möjligt att inom individens mest intima subjektivitet iaktta en familjeordning, vilken upprätthålls och normaliseras av den sociala ordningen. Förutom att inverka i subjektets konstruerande fungerar familjen sammanbindande och medierande mellan den sociala ordningen och individen (subjektet), vilken i sin tur på sitt speciella sätt processar den samling regler familjen explicit och implicit överför.

Man kan säga att det är familjen - utifrån psykiatrin och utifrån psykosociala modeller - som utgör startpunkt för Pichons tankar om förbindelsen. Men det är en komplex bild han ger av familjen. Den framställs som såväl social grupp och "interaktionsplats" som grundläggande kärna för de primärrelationer i termer av "tidiga" erfarenheter, vilka psykoanalysen utforskar. I Pichons psykosociala tänkande är dock förbindelsens problematik alltid relaterad till ett nät av förbindelser.

Förbindelse och inre grupp

I en serie föreläsningar i mitten på 50-talet - återgivna i Teoría del vín­culo och nedtecknade av Fernando Taragano (en av hans elever) - ger Pichon bland annat en beskriv­ning av sin syn på vad som äger rum i psy­koanalys eller psykote­rapi (han har vid det här laget avlägs­nat sig från sin tidigare mer or­todoxa syn på psykoanalysen; vad gäller den påbörjade förflyttningen mot socialpsykologin märks den också genom att han avlägsnar sig från ett mer ortodoxt psyko­analytiskt uttryckssätt).

Den sjunde översatta texten av Pichon heter ”The theory of the link” och utgörs av några kapitel från ovannämnda bok. Här läggs fokus på det så centrala begreppet i Pichon-Riviéres tankevärld, nämligen vínculo (alltså ”link” på engelska; här översatt till svenska som ”förbindelse”; se i övrigt här ovan ”Inledande ord om boken”). I introduktionskapitlet till ”The linked self in psychoanalysis” understryks att konceptet används allmänt idag, men att Pichon-Rivière ar den förste analytiker i världen att tillämpa det. Pichon-Rivière går så långt som till att säga att hela hans teori om hälsa och psykisk sjukdom rör sig kring studiet av förbindelsen som struktur.

Förbindelsen ses som ett protolärande och bärare av de första sociala erfarenheterna, vilka konstituerar subjektet som så­dant (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Förbindelsens inre struktur utgörs av objektrelationen. Den skiljer sig emellertid från objektrelationen i och med att den inbegriper be­teendet. Pichon menar att "förbindelse" - som den definieras av ho­nom - ersätter den freudianska benämningen "objektrelation". Genom att tala om behov och förbindelse - och genom att överge driftsuppfattningen - hierarkiserar Pichon erfarenheterna med ”den andre” i konstituerandet av subjektet. Han pekar alltså på relationens vikt; att det som bör analyseras inte endast är subjektets rörelse mot objektet (något som redan analyserats av psykoanalysen och som Pichon ej tar avstånd från) utan även objektets rörelse mot subjektet, det vill säga den andres rörelse mot subjektet. Detta blir också determinerande för förbindelsens och erfarenhetens kvalitet liksom för sätten att tolka verkligheten och för den inre världens och denna inre dramatiks former. När man talar om förbindelsen måste man således ta i beaktande en dialektisk relation (och ej en linjär, vilken finns i objektrelationsuppfattningen).

I begreppet ”förbindelse” inryms även ett implicit inre multipersonellt nätverk genom det faktum att man som människa föds in i en grupp. För Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur (något som byggs upp via förbindelsenätverket). I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” menar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. "Den inre gruppen" blir i detta sammanhang till ett viktigt begrepp.

Vi förstår den inre gruppen som en samling internaliserade re­latio­ner, det vill säga de har gått från ”det yttre” till den inre världen och de befinner sig i ständig interak­tion. De är internaliserade soci­ala relationer som i Jagets miljö reproducerar ekolo­giska relationer (samspel organism-miljö) (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976) .

Pichon använder begreppet för att tydliggöra den social­psy­kologiska ansats han menar är antydd redan hos Freud - även om nu denne inte skrev om det på något systematiskt sätt.

Individualpsykologin är visserligen inriktad på den enskilda män­niskan och un­dersöker på vilka sätt hon försöker uppnå tillfredsstäl­lelse av sina driftimpulser, men den kan bara sällan, under vissa undantagsförhållanden, bortse från den en­skildes relationer till an­dra personer. I individens själsliv har andra människor i re­gel bety­delse som förebilder, ob­jekt, hjälpare och motståndare. Individual­psykolo­gin är därför samtidigt en socialpsyko­logi i en utvidgad men helt och hållet berätti­gad mening (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Pichon menar att Freud egentligen var den förste socialpsykologen i och med att han indirekt in­begrep ett perspektiv liknande "den inre gruppen".

När jaget framstår som objekt för det jagideal som har utvecklat sig ur det, är det möj­ligt att alla de växelverkningar (vilka man skulle kunna visa på styrs av den öm­sesidiga hand­lingsprincip som fungerar i spiralform /Pichon) som vi inom neuros­läran har lärt känna mellan yttre ob­jekt och jaget som helhet kommer att uppre­pas på denna nya skåde­plats - inom jaget (Freud, S.: Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (inkluderande Masspsykologi och jaganalys och Hämning, symtom och ångest). Lund. Natur och Kultur, 1986).

Enligt Pichons "översättning" av Freuds tankegångar

bör varje omedveten psykisk företeelse, det vill säga en omedveten fantasis domi­nans, betraktas som interaktion mellan inre objekt (inre grupp) i ständigt dialektiskt relate­rande till objekten i den yttre världen ... denna mängd internaliserade relationer i stän­dig interak­tion och under påverkan från försvarsteknikers- eller me­kanismers aktivitet utgör den inre gruppen - med sina relationer - ; den omed­vetna fan­tasins innehåll ( Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

Det finns med andra ord ingenting i individen/subjektet som inte på något sätt implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière formandet av subjektiviteten (människan, vilken som subjekt växer fram ur konkreta existensvillor och förbindelser) i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något individuellt, men samtidigt en emergent (människan som en hela tiden framväxande ”ankomspunkt”) uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av (subjektets rörelse mot objektet och omvänt).

Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess – i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi som människor rör oss inom – konstruerar varje människa en egen personlig referensram (ett personligt referentiellt schema; se ECRO nedan!), vilken skänker viss stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta och relatera till världen och verkligheten (ett slags ”karta”). Denna ”apparat för att tänka verkligheten” gör det möjligt att varsebli, särskilja, känna, organisera, tänka och ”operera” i verkligheten. Om den inte hade en sådan förmåga skulle människan störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos (återgång till ett mer odifferentierat tillstånd). Genom vår moderna världs förändringsbenägenhet frambringas emellertid oundvikligen modifieringar av den referensram eller ”tankeapparat” utifrån vilken vi betraktar verkligheten.

”En apparat för att tänka verkligheten”. Det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO/CROS.

Pichon-Rivière ser individens (subjektets) ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet.

Dessa tankegångar får Pichon att formulera det begreppsliga ”verktyget” ECRO/CROS (ECRO = Esquema conceptual referencial y operativo; CROS = Conceptual referential operative schema) eller ”Begreppsligt, Referentiellt och Operativt Schema”, vilket kan ses som en flexibel ”tankeapparat för att tänka verkligheten”. I detta schema understryker han såväl de begreppsliga elementen som den egna ”livsresan”. Det är inte bara de egna teoretiska kunskaperna, utan även ens personliga livserfarenheter som formar sättet att betrakta världen – ens ECRO.

Den referentiella aspekten i ett ECRO/CROS pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka; att schemat refererar till en viss bestämd sektor av verkligheten är något fundamentalt i och med att inget begreppsligt schema kan täcka in hela verkligheten. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar här det som i andra referentiella sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta – det begreppsliga - som motsvarar verkligheten.

Det är det ömsesidigt omvandlande (dialektiska) samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” en människas ECRO/CROS utgör. ”Upptäckter” möjliggörs av hur pass adekvat un­dersökarens begreppsliga schema (”karta”) är satt i förhållande till karaktä­ristika hos de fenomen (”terräng”) som undersöks. Därför bör ett ECRO/CROS också vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då som ett öppet modifierbart system. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. För analytikern eller terapeuten får detta följande konsekvenser:

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient.

Att schemat alltid refererar till en konkret situation samt att det används som ”handlingsguide” i den bestämda sektor av världen där vi ”opererar” fungerar också determinerande för att det alltid ska testas av mot verkligheten – vilket i sin tur befordrar en attityd av självkritik. Av betydelse är exempelvis inte bara hur pass ”sann” en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Operativ grupp

Bokens fjärde översatta text av Pichon-Rivière som handlar om konceptet ”operativ grupp” tar upp en episod, som fått en mer eller mindre ”mytologisk” innebörd i den pichonianska argentinska traditionen, nämligen det s k Rosarioexperimentet.

Först dock lite om bakgrunden. De gruppbehandlings-insatser Pichon-Riviere i slutet av 30-talet initierade inom psykiatrisk slutenvårdskontext benämndes "operativa grupper". Dessa grupper var mycket influerade av Kurt Lewins Gestaltperspektiv och tog sig uttryck i att patienter, vårdare och läkare sågs som en helhet. Med detta som grund sökte Pichon-Rivière skapa ett mer operativt och konstruktivt behandlingsarbete. I slutet av 50-talet användes denna gruppoperativa teknik i ovannämnda Rosarioexperiment. Det explicita syftet var att i en stad i det inre av Argentina (Rosario, vilken är Argentinas tredje största stad) genomföra ett samhällsarbete - ett socialt laboratorium som experiment där den som så önskade kunde delta; ett försök att analysera en hel stad genom intensivt tolkningsarbete i smågrupper - varvid vissa tekniker och interdisciplinär didaktik kom att tillämpas. När man talat om händelsen i efterhand har man nämnt siffror som tusentals deltagare, medan det i själva verket rörde sig om blygsammare siffror (3-400 deltagare). Experimentet nedtecknades i efterhand med bistånd av José Bleger, David Liberman y Edgardo Rolla (kända namn inom den argentinska psykoanalysen) och publicerades under titeln Técnica de los grupos operativos (De operativa gruppernas teknik) i Acta Neuropsiquiátrica Argentina, 6, 1960 (4). I den engelska översättningen lyder titeln ”Operative group technique”.

Det viktigaste resultatet av "Rosarioexperimentet" var presentationen av Pichons "operativ grupp"-metodologi. Det grundläggande i denna är att en grupp - med betoningen lagd på att skapa ett för gruppen relevant begreppsligt, referentiellt och operativt schema (ECRO eller CROS) - kan reflektera över sina svårigheter med en viss uppgift. De operativa grupperna introducerades sedan snabbt i undervisningen på medicinska fakulteter, inom psykologi och andra utbildningar. Lärarna, som saknade pedagogisk träning, började få sådan genom att lära sig hantera grupper, genom att kunna reflektera över gruppens svårigheter med en viss uppgift och genom att förstå hur ett för varje grupp i sig relevant ECRO/CROS kan utvecklas. Såväl terminologin som tekniken populariserades sedan under 60-talet. Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för nu 40 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdiktaturen under senare hälften av 70-talet.

Ovannämnde José Bleger, har i Grupos operativos en la enseñanza (1961) givit följande koncisa definition av operativ grupp:

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team

En operativ grupp är dock inte en grupp som huvudsakligen kan definieras utifrån sina mål. Den utgör istället ett perspektiv – ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper – samt en uppsättning värderingar om vad som åstadkommer bättre fungerande och ”produktivitet” i mänskliga grupper. Det handlar om vilket slags läroprocess man uppfattar som önskvärd, något som i sin tur är beroende av världsåskådning (se ECRO/CROS) och värderingar hos den som väljer form av läroprocess.

En operativ grupp består vanligtvis av samordnare, (ofta) 1-2 observatör/er samt mellan 5-8 medlemmar (i terapigrupper) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas också av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatörens plats.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på faktorer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvuduppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begränsad men djup förändring i gruppmedlem-marnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bidra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer utforskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten.

En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

Vardagen som ”kungsväg” till det socialt omedvetna

Utforskandet av det uppenbara eller vardagliga (det explicita) - som en mer eller mindre "kungsväg” för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna (det implicita) - utgör en av de grundläggande aspekterna i Pichon-Rivières socialpsykologiska tänkande (jmfr Freud och drömmen som en kungsväg till det omedvetna).

Den nionde texten, ”Some essays concerning everyday life” (skriven ihop med Ana Quiroga tillsammans med andra texter under mitten av 60-talet), handlar om vardagen och sport (framförallt fotboll och socialpsykologiska reflektioner omkring VM i fotboll 1966). Ursprungligen är texten en av de krönikor om vardagen som Pichon-Rivière brukade skriva för en tidning (dessa krönikor fördes senare samman till en bok med fokus just på vardagslivet). Här avspeglas Pichon-Rivières tanke om ”vardagslivet som en kungsväg till det (socialt) omedvetna”; hur det allmänna omdömet i ett samhälle exempelvis visar sig i taxichaufförens berättelse, cigarettförsäljarens omdöme etc och hur man via denna ”kungsväg” kan ta pulsen på tidsandan (även 30- och 40-talets argentinska tangotexter hade en förmåga att lyfta fram det som rörde sig i tiden).

Den variant av socialpsykologi som Pichon postulerar skulle kunna definieras som en kritik av vardagen. Denna vardag utgörs av den familj vi fötts in i, den familj vi lever i, den dagstidning vi läser, television, bio, teater, mat, mode, kommunikationsmedel, arbete, sport, kön, konsum­tionsmönster, var­dagsekonomin, den musik vi lyssnar på etc. Idag skulle säkerligen internet, Facebook etc inkluderas i denna uppräkning. "Vardagen" eller det vardag­liga kan beskrivas som ett slags myt om det som är "naturligt", "evigt", "verklighet", "det som bara är" etc.

Realiteterna i samhället såväl visar sig i som döljs bakom det vardagliga. Kritiken av det vardagliga genom­förs genom ett ifråga­sättande av detsamma; genom att "det som bara är" problemati­seras; att fenomen och relationer ifrågasätts. En konse­kvens av kritiken blir en avmytifiering, ett övervinnande av illu­sioner eller fantasier kopplade till vissa företeelser. Pichon-Rivière ser individen som något emerge­rande (el­ler framväxande) - produkt av en komplicerad väv av förbindel­ser och sociala relationer; individen som producerad och emerge­rande och därigenom determinerad, men samtidigt någon som pro­ducerar, handlar och har rollen som hu­vudperson.

Greve de Lautréamont och det kusliga

Den åttonde texten av Pichon-Rivière, ”The uncanny (sinister) in the life and work of the Count of Lautréamont” (1946), har sitt ursprung i hans mer ortodoxa psykoanalytiska period. Texten är ett försök till tillämpad psykoanalys grundat på hans intresse för den franske 1800-talspoeten Greve de Lautréamont och dennes (som ett slags surrealismens föregångare) verk "Maldorors sånger". I analysen av denne använder han sig av ett begrepp som Freud 1913 ägnade en essä - Das Unheimliche (ungefär "det kusliga"). Det handlar om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga - något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända. I sin framställning refererar Pichon dels till Freuds framställning av Das Unheimliche, dels till egna nya aspekter.

Enligt Freud är ”det kusliga” det speciellt skrämmande som förknippas med sedan länge välkända och familjära företeelser ... det handlar uppenbarligen om en mycket komplex känsla - fylld med olika nyanser. Freud exempelvis insisterar på att man bör skilja mellan det kusliga som det visar sig i verkligheten, det vill säga i livet, och det kusliga som är fantiserat eller känt i fiktionens form. Därigenom kommer han fram till en slutsats som kan ses som paradoxal: mycket av det som i det verkliga livet framstår som kus­ligt får inte samma innebörd i konsten. Dessutom förfogar fiktionen över större möjligheter att framställa olycksbådande effekter. Den förfogar över medel som inte finns i vardagen. … Vid analysen av det kusliga bör man vara medveten om inte bara begreppets vidd, utan också om den mångfald medel genom vilka den känslan kan väckas ... Exempelvis finns uppskjutandets teknik, det vill säga att ända till det sista ögonblicket undvika en avgörande förklaring till en händelses bakomliggande orsak - och därigenom uppnås det kusliga. Inom filmen var det Hitchcock som introduce­rade tekniken och då framförallt i filmen "De 39 stegen" … Ytterligare en allmän observation är att det kusliga uppstår varje gång gränserna mellan det overkliga och det verkliga för­svinner (Pichon-Rivière, E. El Proceso Creador. Del Psicoanálisis a la Psicología Social III. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1982).

Man skulle till och med kunna säga att Pichon-Rivières text utgör ett slags kommentarer till (och uppdatering av) Freuds text – samtidigt som han skriver om denne pre-surrealistiske poet som han så djupt beundrade.

Avslutning

Själva forskningsperspektivet är till stor del frånvarande i den pichonianska ansatsen (såvida man inte går in och tittar på det Pichon skrev under 40-talet när han var mer av ortodox psykoanalytiker). Han skriver en del, men framställningsformen är inte okomplicerad. Den tidigare omnämnde psykoanalytikern José Bleger (ett av de stora namnen inom argentinsk psykoanalys och en av Pichons ”lärjungar”) menar att Pichon-Rivières levande dynamiska tänkande fungerade bättre i personliga muntliga framställningar än i den skrivna textens mer bundna form. De lektioner han höll antog snarast formen av arbetsgrupper; åhörarna deltog därvid aktivt i ”en atmosfär av intellektuellt och vetenskapligt skapande” varvid de teman som togs upp utsattes för revideringar och ombearbetningar. Egentligen borde man snarare diskutera Pichons praxis än hans teorier. Han hade (enligt ögonvittnen) stor förmåga att uppfatta olika situationer, intervenera i dem och därefter konstruera teorier utifrån interventionerna.

Att befinna sig vid Pichon-Rivières sida innebar att läroprocessen aldrig stannade upp. Det innebar också att befinna sig i ett konstant tillstånd av beredskap för att inte falla för den bedrägliga illusionen att redan besitta den vetenskapliga sanningen … Att säga att Pichon-Rivière har varit och fortfar att vara den ar­gentinska psykoanalysens främste Maestro är enligt min åsikt ingen överdrift. Det räcker med att konstatera vilka som idag är de främsta vetenskapliga utövarna inom psykiatrins område i hela Argentina - vad gäller psykoanalysens teoretiker och den psyko­analytiska psykiatrins kliniker; användningen av partekniker, familjetekniker, grupptekniker, samhällstekniker etc; institutionell och social forskning etc. Hos nästan samtliga dessa kan man känna av inflytandet från Enrique Pichon-Rivières tänkande. Det har dessutom via hans många disciplar spritt sig i såväl direkt som indirekt form till nästan samtliga spansk- och portugisiskspråkiga länder i Latinamerika (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen - som fick en sådan "boom" med början under 40- och 50-talet - eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse. Argument för sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda begrepp som "förbindelse", "stereotypi", "dialektisk spiral", "gruppmoment" etc - något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Pichon-Rivière rör sig inom flera områden samtidigt - psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt - med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichons 70-årsdag 1977 ett par veckor före hans död. Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Bokens sista del med sina texter OM Pichon-Rivière utgör på sätt och vis kommentarer till ovanstående. Här kan man läsa mycket om historien omkring Pichon-Rivière. De som skriver eller låter sig intervjuas är personer med god kännedom om (och ofta personlig bekantskap med) Pichon-Rivière: Roberto Losso, Rosa Jaitín, René Kaës, Ana Quiroga, Vicente Zito Lema (medförfattare till den viktiga intervjuboken från 1976 Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre arte y locura) med flera.

Enligt min mening saknas dock här ett par namn, personer vilka varit viktiga för att föra det pichonianska arvet vidare och som gott kunde ha fått ge sin syn. En av dessa personer är Gladys Adamson, föreståndare för Escuela de Psicología Social del Sur, vilken var i Sverige (Göteborg) 2015 för att tala om Pichon-Rivière och operativa grupper. Det andra namnet är Fernando Fabris, som 2007 gav ut en mycket kunnig och detaljerad biografi på spanska om Pichon-Rivière: Pichon-Rivière, un viajero de mil mundos (Pichon-Rivière, en resenär genom tusen världar).

Vill man läsa ytterligare en intressant bok på engelska om främst den argentinska psykoanalysen kan boken ”Freud in the Pampas”, skriven av Mariano Ben Plotkin, rekommenderas.

Pichon-Rivière presenterades också i en dokumentär film 2017 – El francesito. Man kan se trailern på följande web-adress: https://www.youtube.com/watch?v=BYiFQpOn0HE

Denna recension publicerades i två delar på spanska i den spanska terapitidskriften Area3 2018 och 2019. Dessa två delar har slagits ihop till en del och finns också i essä-delen av min hemsida.

PICHON-RIVIERES "EGENSINNIGHETER"

PICHON-RIVIERES "EGENSINNIGHETER"

Av Dr Roberto Manero Brito.

- Men Ni lade betoningen på och valde vetenskapens metod som väg till den mänskliga och ovissa kunskapen. Poesins väg är annorlunda.

- Jag svarar Er med förbehållet hos den som befinner sig vid det definitiva slutet. Idag finns hos mig - mer än en passion - ett behov av att kasta ljus över mina handlingar. Det enda jag är helt säker på att jag inte misstagit mig om är detta som jag kanske upprepat för mycket: mitt sökande har rört kunskap om människan ...

Enrique Pichon-Rivière

Det är inte lätt att teckna ett projekts ursprung, de processer i vilka det konstituerades, förändringarna i dess utveckling samt dess sätt att generera och bevara motsättningar. Att skriva om dessa processer innehåller nödvändigtvis ett grundläg­gande historiskt element. Alla sätt att göra historia är dock inte likadana.

Mer än att vara ett historiskt arbete, vars mål är historien i sig (historicism) och återfinnandet av det pichonianska pro­jektets ursprung; mer än att vara ett försök att förnya eller ge nytt liv åt ett antal praktiker (som i skrivande stund är gan­ska institutionaliserade) syftar detta arbete till ett förtydli­gande av oss själva i våra egna processers historiska perspek­tiv.

Men det handlar inte heller om ett slags introspektion utgå­ende från den pichonianska modellen. Det är inte i sådan mening vi utvärderar vårt handlande. Inte heller försöker vi genomföra en studie med fokus på oss själva. Fenomen med ursprung i den psykoanalytiska rörelsen, vilken i ett givet ögonblick fick en kraftig skjuts framåt i form av de operativa grupperna (även om det motsatta kan vara lika sant - att fe­nomen med rötter i de operativa grupperna bars framåt kraf­tigt av psykoanalysen ...) ifrågasätter även element från det ursprungliga projektet. Den mexikanska "gruppismen", i vil­ken de operativa grupperna spelade en huvudroll, pekar inte nödvändigtvis på bristen på renhet i tolkningarna av det pichonianska "budskapet", inte heller på att projektet skulle ha degenererat i händerna på giriga kommersiella intressen.

Det pichonianska projektets väg in i nuvarande institutiona­liserade former väcker frågor om olika faser i själva projektet; om tvivel och tvetydigheter redan inledningsvis och hur man hanterat riskabla extrema yttringar; till syvende och sidst grundläggande frågor om motsägande faser inom ett och samma omvandlingsprojekt. Och i detta som det tycks ödesdi­gra och oavslutade i historien (institutionalisering eller upp­lösning) kan vi gradvis se hur ett fält av motsägelser formas; ett dynamiskt system av motsägelsefulla relationer, vilka ge­nererats av såväl undersökarens dilemman som motviljan att analysera dom.

Som Devereux säger: undersökningsprocessens första viktiga data är av överföringskaraktär. Det återfinns inte i objektet, utan i själva undersökningssubjektet. I det här fallet konfron­teras studiet av den pichonianska processens konstituerande hela tiden med faran av att bli bländad.

Att göra en omläsning av Pichon är helt enkelt omskakande. Inte endast på grund av de minnen och avdammade begrepp som sov djupt nere i det gamlas "skåp". Det handlar snarast om ett annat slags känsla. Det är mer som att återvända till en annan epok; till andra ögonblick när allt fortfarande åter­stod att upptäcka.

Minnen av långa promenader med Armando Bauleo kommer för mig. Han introducerade detta fängslande panorama för mig (även om jag tror att jag i grund och botten aldrig helt förstod det). Att återskapa andra epoker, början på Pichons skola och guldåldern (mitt i sin skapelseprocess), där allt stod i begrepp att skapas inom en liten grupp ... exalterade berät­telser som relaterar det som så många gånger mött oss. Tonen har alltid något episkt och familjärt över sig.

Känslan stannar trots allt kvar. Att gå in i detta panorama ställer oss inför en säkerligen karismatisk situation. Vi kan falla för vårt karismatiska genis inflytande och konverteras (återkonverteras) till att bli nya "militanter". Vi kan på ett snyggt sätt rädda de pichonianska frågeställningarna nu nå­gra decennier senare och söka överbrygga tidens flykt.

Emellertid tror jag att den grundläggande känslan vid läsning av Pichon är brottet med varje slags neutralitet. Att åter läsa Pichon nu är att paradoxalt nog tappa distansen och att bli desorienterad. Och detta kan inte orsakas av något annat än just det "mobiliserande" elementet i hans teori. Sålunda kommer det sig att en omläsning några decennier senare fortfarande åstadkommer läroeffekter.

Men om detta på något sätt placerar oss som objekt för den pichonianska diskursen, så är det inte mindre sant att det också finns en intention bakom vårt utforskande. Vi läser inte den pichonianska texten som eleverna läser maestrons - i ett tillstånd av fullständig idealisering. Vår uppmärksamhet rik­tas mot händelser, språkanvändning, den publik han riktade sig till och vissa koncepts närvaro eller frånvaro. Vi genomför också en utforskning. Vi omplacerar den pichonianska diskur­sen. Den historiska undersökningens kontext, den pichonian­ska diskursen antar nya nyanser och visar upp nya former av sin originalitet - men i grunden har den också blivit desakra­liserad och sekulariserad.

På så sätt presenteras för oss en mycket intressant konstitue­rande process av ett vetenskapligt projekt med starka politiska och intellektuella implikationer samt en enorm komplexitet. Vår avsikt här är att beskriva dess mer generella former.

a) Källorna

Utifrån dessa inledande tankar förefaller allt som presenteras oss utgöra hinder. Först av dessa kommer källorna. Det är i princip ett titaniskt arbete att samla ihop vad Pichon skrivit. Att skriva var knappast något av hans mer överhängande be­kymmer. Samtidigt är historiska vittnesmål eller studier som kan informera om det gruppoperativa projektets process få. De historiska rekonstruktionerna är fåtaliga och kanske beror detta på att andra uppgifter (som vid den tiden kunde tyckas vara viktigare) fick prioritet.

Dock föranleder frånvaron av källor med kännedom om den teoretiska corpus' tillblivelseprocess vissa frågor. Detta gäller i varje fall om man betraktar själva kunskapsframväxten. Om väl texten i sig framstår som klar finner vi dock få hänvis­ningar till kontexten. Och vad finns att säga om undertexter och sidotexter? Det är som om Pichon själv lade ut en fälla och strikt höll för sig själv alla företeelser av anekdotkaraktär som gav honom uppslag under själva tankeresans gång. Det här är en psykoanalytisk reflex och säkerligen uppkommen senare än Freud. Eller vem vet? Kanske Pichon hade sin Fli­ess? Uppenbarligen finns redan i detta sätt att framvisa de grundläggande begreppen i corpus närvarande ett sätt att uppfatta det problematiska hos subjektet och objektet. Möj­ligtvis överensstämmer inte de teoretiska elementen (i synner­het med hänvisning till människan i situationen satt i förhål­lande till undersökningens själva subjekt) med de valda fram­ställningsformerna. Faktum är att den historiska under­sök­ningen stöter på ett annat hinder i och med att de skrivna källorna - de grundläggande artiklarna som utarbetades under den period när det pichonianska projektet tog form - är ex­tremt sparsamma i sina kontextuella referenser.

Olika publikationer hade turen att kunna räkna med artiklar från Pichon. De sträcker sig från skrifter utgivna inom det psykiatriska området till intressanta reflexioner över vardags­livet i mer tidningsliknande publikationer. Det tycks som om Pichon kunde fungera som psykoanalytiker och utarbeta offi­ciella rapporter till internationella kongresser, samtidigt som han också var en krönikör som berättade om vardagshändel­ser i ett förvandlat Buenos Aires mitt inne i snabba och vik­tiga förändringar.

Vi har emellertid inte lyckats hitta någon systematik i hans sätt att publicera sig. Således har vissa böcker satts ihop av lärjungar eller kolleger utifrån hopsamlade artiklar. Ibland är det svårt att identifiera Pichons egen penna. Artiklarna är transkriberade och korrigerade (och till stor del skrivna) av hans nära medarbetare.

De källor som utgör vittnesbörd under detta moment av vår undersökning överensstämmer å sin sida inte nödvändigtvis med det moment av grundläggande vi är i färd med att utfor­ska.

I denna vår uppgift har vi emellertid kunnat dra nytta av Vi­cente Zito Lemas gynnade vittnesbörd. I hans välkända bok tecknas en allmän bild av Pichons liv, verk och vissa speciella affekter under ett viktigt ögonblick i Pichons liv - förberedel­sen för den egna döden. Sorgen, konsten och vansinnet utgör bokens protagonister.

Man kan fråga sig om källproblemet endast består i att de är utspridda och att texternas skriftliga form motsvarar olika tidsperioder i Pichons verk. Jag är inte av den uppfattningen. Snarare rör det sig om att den historiska utforskningen av grundläggningsprocessen - speciellt vad gäller teoretiska rikt­ningar eller corpus - stöter på djupare och mer strukturella hinder när det handlar om källorna.

Grundläggningsprocessen och de första ögonblicken av liv för ett nytt vetenskapligt eller disciplinärt område sammanblan­das nödvändigtvis med redan existerande former, varifrån terminologi och egna handlingsformer lånas. Det nya avteck­nar sig mot det gamla - men endast i ljuset av den senare ut­vecklingen. I mellantiden kommer denna nya corpus - sam­manblandad med områden vilka senare uppfattas som besläk­tade - att utifrån politisk hemvist ses som eller kallas för marginella egensinnigheter i stil med de "sällsamma" företeel­ser som då och då tolereras av den officiella vetenskapen eller i de praktiska tillämpningar som används. Därigenom är det inte heller sällsynt att träffa på författare med ett slags "dub­belliv"; som skriver om Psykoanalysen i dess officiella tid­skrift, men samtidigt håller på med andra slags skriverier - med annat språkbruk, andra typer av media, annorlunda af­fekter - i tidskrifter eller "mindre seriösa" skrifter.

Följden härav blir att vi svårligen hittar en teoretisk corpus' grundläggande moment i facktidskrifter eller prestigetyngda publikationer. Vad vi i bästa fall stöter på är "den andra si­dan" - den seriösa teorin - som inte manifesterar egensinne eller avvikelser från den officiella vetenskapen. Att utifrån detta perspektiv söka efter skriftliga vittnesbörd blir mycket svårt, ja maximalt svårt när det geografiska avståndet rör sig om mer än halva planeten ...

Uppenbarligen kräver en karaktäristik av de studerade proces­serna en annan form av närmande och då kanske mindre akademiskt. Ett sådant annorlunda närmande för med sig nya områden och andra former av inträngande i den miljö där ut­vecklingen ägde rum. För närvarande känner jag mig inte ka­pabel att genomföra ett sådant företag.

Hursomhelst har jag för avsikt att med det material jag har till förfogande - och ett delvis nytt sätt att närma mig detta - demonstrera de mer generella elementen i det pichonianska projektets formulerande. Därvid utgår jag från det samtidiga i att projektet är i färd med att såväl institutionaliseras som att också befinna sig i sin mest utopiska eller messian­ska fas. Denna institutionaliserade fas kommer några år se­nare att fungera som ursprung till projektets inversion, när socialpsy­koanalysen som projekt når sina gränser i form av det miss­lyckade försöket att länka samman psykoanalys och marxism (eller tvärtom). Vi återkommer till detta senare.

b) Det pichonianska projektet: biografi och rörelse.

"Som krönika över tankens vägar är den (dvs Prólogo) nöd­vändigtvis självbiografisk i och med att en författares referen­tiella schema har sin struktur inte enbart utifrån hur det be­greppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samti­digt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upp­levda erfarenheter. Genom dessa konstruerar forskaren sin inre värld, vilken - med sitt innehåll av personer, platser och förbindelser - i sin egen rytm genom en skapande process ut­trycks i form av den strategi som ligger bakom upptäckten" (Enrique Pichon-Rivière: El Campo Grupal. Prólogo).

Så här beskriver Pichon upptäcktens kontext. I den här ver­sionen är upptäckten frukten av en visionärs egen väg. Han gör inte upptäckten explicit. Däremot träder den fram genom den korta och fängslande historiska berättelse vi delges av honom. Framförallt uppfattas den på samma sätt av perso­nerna i hans omgivning. Sålunda framstår Pichons genialitet utan några tvivel.

Det återstår emellertid ytterligare några frågor att ställa. Dessa struktureras runt sättet att uppfatta de konstituerande processerna i det vetenskapliga bygget.

Med Antoine Savoye frågar vi oss därför om teorierna eller de begreppsliga corpus genereras i huvudet på vissa upplysta människor. Eller om dom snarast är resultatet av vissa nöd­vändiga eller möjliga förutsättningar i sin tur sammanfattade i sin teoretiska genesis: "I idéhistorien får man intrycket att vetenskaperna produceras eller uppfinns i det inre av en cirkel sammansatt av en viss epoks vetenskapliga 'kapital'. De soci­ala och politiska förutsättningarna för dessa teoriers framväxt görs varken synliga eller förståeliga".

Den pichonianska berättelsen, romanen om dess rörelse, har inte minsta intresse av att fördjupa sig i en sådan riktning - trots att denna rörelse påverkas kraftigt av dåvarande tvärve­tenskapliga strömningar. Den process i vilken nya teorier om psykosen - och i sin förlängning ett nytt sätt att uppfatta det mänskliga psyket - tog form, ger intryck av att huvudsakligen ha uppstått under en enda individs/subjekts utvecklingsväg.

Situationen kan tyckas paradoxal. En fråga att ställa sig är kanske varifrån Pichon tog sina idéer. Och berättelsen framvi­sar att det mest karaktäristiska i Pichons process var förmå­gan att i form av gradvisa syntetiserande rörelser låta olika världar smälta samman. Hans fascination inför guaraní-kul­turen; den dis­tanserade och av beundran färgade kamratrela­tionen till fa­dern; relationen till modern ständigt beledsagad av förbud (huvudsakligen vad beträffar hans politiska aktivite­ter, men också med risk att inverka på hans professionella projekt); den "smärtsamma bohemtillvaron" och dragningen mot att röra sig i bordellernas grannskap, där han lärde sig så mycket; ansträngningarna att förstå vansinnet, psykosen; hans nästan autididaktiska skolning i psykoanalys; verksam­heten som psykiater på sjukhus och skapandet av Asociación Psicoanalítica Argentina (APA); etc. Alla dessa världar - och då ej att förglömma fotbollen, det sociala arbetet och annat - blev inte till isolerade erfarenheter med referenser uteslutande till konkreta grupper.

Hos Pichon finns alltså en dragning mot att låta "interferen­ser" (i lourauniansk mening) uppstå. Pichon rör sig från en grupp till en annan, men han gör det inte som en gycklare, reporter och kommunikationslänk mellan mer eller mindre isolerade kretsar. Pichon får vissa grupper att framträda i an­dra. Han gör fotbollsspelare av oligofreniker, vårdare av sjuka, öppnar terapeutiska "rum" i utbildningsinstitutioner på samma gång som han ser terapi som en läroprocess (trots den omfattande psykoanalytiska diskussionen angående analyti­kerns pedagogiska position gentemot patienten! ...). "Interfe­renserna är faktiskt inte till varandra gränsande geo­metriska mellanområden (morfologiskt möjliga att spåra). De utgör handlingar, händelser och krafter som växer, modifierar och omformar i sökandet efter en 'transversalitet' och ett jämvikt­stillstånd som inte är ett systemteorins homeostatiska jäm­viktstillstånd utan med en egen kapacitet till autonomi (och alltid ifrågasättande)". Och längre fram: "Interferensen - jag betonar detta ytterligare en gång - är inte bara en topologisk demarkationslinje mellan två zoner, två kunskaps-'områden'. Interferensen är handling, vilket visar sig i att ett motstånd genereras, vilket syftar till att upp­häva, stabilisera eller för­neka interferensen. Interferensen be­tonar slutligen i sitt fram­växande skapandet av nya represen­tationer - som i fysiken där två interfererande ljud fram­bringar ett tredje ljud".

Den interfererande kreativa aspekten hos Pichon är ställd utom allt tvivel. Marie Langer uttrycker klart den olust och desorientering som hans interfererande tendens framkallade bland kolleger: "Vad Enrique Pichon-Rivière syftade till med sin socialpsykologi är mycket svårare att definiera; på grund av den ambivalens som rådde mellan APA och Enrique arbe­tade han alltid utanför institutionen ... Jag skulle säga att ett av de stora bidragen från denna period är Pichon-Rivières. Enrique tillhandahåller oss ett - om så mycket eklektiskt - analytiskt kriterium för psykoserna ...". Det är alltså mycket svårt att placera Pichon.

Pichon rörde sig inom flera områden samtidigt: psykiatrin, psykoanalysen, konsten (eller snarare konstpsykologin), tid­ningsskrivande ... Och det finns dock en enhetlighet - alltid ofullständig men i färd med kompletteringar - i produktionen och producerandet. Detta utgör innebörden i det sartreanska konceptet "totalisering". Dessa totaliseringsprocesser hos Pichon uttrycktes i realiteten som interferensprocesser. Kon­sekvensen därav blev nya fenomen, vilka det ännu inte fanns ord att benämna.

I etnologiska termer skulle man kunna förvänta sig att kraft­fullheten i den pichonianska genialiteten snart skulle ge upp­hov till följeslagare - hans "tolv apostlar" - och att därmed en mer klassisk beskrivning av en rörelse skulle möjliggöras.

Så är emellertid inte fallet. Det verkar som att Pichon inte hade några särskilda lärjungar. Trots det systematiska insti­tutionaliserandet i form av föreläsningar, praktiska arbeten, tidningsskrivande och hans skola i socialpsykiatri (senare so­cialpsykologi) tycks det pichonianska tänkandet inte kunna förläggas till eller låta sig inneslutas inom mer eller mindre etablerade områden. Den grundläggande förvirringen finns i förhållandet till psykoanalysen. Det skulle kunna formuleras på följande sätt: är det pichonianska tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen eller är det, tvärtom, så att det rör sig om ett tänkande som avgränsar sig och upprättar en gräns mot ovannämnda rörelse?

Vi är medvetna om att verkligheten aldrig låter sig presenteras i form av sådan terminologisk polaritet. Emellertid kan denna typ av frågor beröra de spänningspoler som eventuellt förmår tjäna till vägledning för min framställning.

c) Periodindelning.

Varje försök till periodindelning utgår från ett postulat: varje rörelse belyser i sin utbredning, snabbhet till generaliseringar och olika mått av intensitet konstanta element av diskonti­nu­itet. Utvecklingen i tiden utmärks av perioder i vilka rörel­sens genererande idé, dess profetia, genomgår återaktualise­ringar, modifikationer och nödvändiga anpassningar i syfte att vid­makthålla sin verkningskraft.

Rörelsens diskontinuiteter är mycket belysande. De liknar sprickor i en byggnad och tillåter oss att mer i grunden under­söka dess struktur. Diskontinuiteterna kan genereras av olika faktorer. I förbigående vill jag här emellertid påpeka att de i grund och botten utgör effekter av analyser som företagits av personer med anknytning till rörelsen själv.

Vi är långtifrån att - i stil med Sartre - komma fram till en analys av rörelsens genesis, ett slags "teoretisk genesis", vilket skulle tvinga oss att teckna de olika momenten i varje rörelse och med påföljande omvandlingar i dess projekt. Inte heller är vi intresserade av att i det pichonianska projektet exemplifiera vilken uppfattning det än må röra sig om rörande varje social rörelses (om så också en intellektuell grupps) generella faser. Detta innebär emellertid inte att vår bild av rörelsen inte skulle styras av en uppsättning teoretiska föreställningar om rörelser i gemen. Mer om detta dock längre fram.

Vad som vid en första anblick slår en är skillnader i Pichons terminologi. När han i mitten av 40-talet skriver och föreläser om psykiatriska aspekter (huvudsakligen om psykosen i all­mänhet, schizofreni och epilepsi) möter vi en psykoanalytiker som på ett dynamiskt och originellt sätt tar upp detta till be­handling.

Det originella härvid består enligt min mening i att Pichon inte lämnar samtliga psykiatriska element åt sidan - vilket en stor del av psykoanalytikerna plägar göra. Pichon nöjer sig inte bara med att praktisera en dynamisk psykiatri med ut­gångspunkt i psykoanalysen. Han förmår också inrymma fruktbara reflektioner utifrån vissa inkluderade fenomenolo­giska (exempelvis områdena för hur den psykiska konflikten uttrycks i symtomet) eller psykiatriska element (såsom att be­skriva det epileptiska anfallet) i sina definitivt psykoanaly­tiska föreläsningar.

Vi måste emellertid tillstå att under dessa de första momen­ten är det pichonianska språket huvudsakligen ett psykoana­lytiskt språk.

Några år senare är det inte längre så. Om väl hans föreläs­ningar om socialpsykologi fortfarande har ett tydligt psyko­analytiskt innehåll (hur skulle det kunna vara annorlunda?) så har språket förändrats. Andra begrepp (förbindelse, stereo­typi, dialektisk spiral, upp-och-nedvänd kon - hur mycket detta än må vara en metafor - gruppmoment etc) pekar på ett språk med mindre hemvist i psykoanalysen. Hur skedde denna förändring? Var finner man diskontinuiteterna? När började begrepp som "uppgift" och "stereotypi" att dyka upp?

Pichons diskontinuiteter bör angripas från en annan utgångs­punkt. För mig förefaller det vid läsning av Pichon som om hans tänkande skulle sakna av tidens gång och reflexioner genererade avbrott, korrigeringar och åtskillnader. Med sina idéer grundade i konflikter och motsättningars dynamik tycks hans egen utveckling vara i avsaknad av sådana element. Det är som om Pichons tänkande hela tiden som process innefat­tar allt bredare synteser. I dessa är dock de motsägande ele­menten nedtystade. Allt tycks indikera att vi står inför ett överlagt försök att utsätta föreställningen om dialektiken som spiral för prövning.

Spiralen är faktiskt ett continuum - en geometrisk figur som inte inrymmer diskontinuiteter. Tvärtom är spiralen den figur som bäst representerar den kontinuerliga rörelsen mot det oändliga - som en i grunden harmonisk rörelse av framväxt och bortdöende.

Den spiral Pichon talar om är dialektisk. Det är en spiral i vilken linjerna möter problematiska situationer som bearbe­tats. I den pichonianska spiralen har begrepp som konflikt och motsättning innebörd endast när det gäller analys av objektet, men inte i förhållande till den process subjektet ge­nomgår (inte ens när detta i ett slags självanalys a posteriori är förmöget att se sig som objekt).

Ögonblick av motsättning och konflikt utgör analytiska ögonblick; de grundläggande rädslornas och motståndets ögonblick. Att stanna kvar i dessa element hejdar dock spira­len. Den dialektiska spiralen kommer därigenom att innebära en tömning; konfliktens bearbetning och motsägelsen. I synte­serna tycks motsättningen reduceras och slutligen upplösas i den nya teoretiska eller imaginära kontexten. Pichons dialek­tik skulle alltså framträda som en dialektik ur vilken konflikt och motsättning tagits bort eller reducerats i största möjliga omfattning - detta till förmån för en kanske mindre dramatisk och mer objektivierad och kontinuerlig version av mänskliga rörelser. Denna version bör - även om den inte helt ignorerar den dramatiska aspekten i uppträdandet av motsättningar och konflikter - innebära en i grunden optimistisk version i den meningen att sådana element (dvs motsättningar och konflikter) inte utgör annat än hinder att passera i spiralens obevekliga rörelser. Om så ej sker framträder stereotypin, vil­ken då antar formen av stillastående, sjukdom, desillusion ...

Jag tror att vi härmed finner oss ställda inför en tydlig och uppenbar ansträngning att undvika visa fram diskontinuiteter i tänkandet, de i systemet ingående felen och deras korrigering samt felaktigheter som hävdats vid andra tidpunkter. Bakom detta döljande tycks mig emellertid finnas motsägelsefyllda element, vilka vi senare ska söka utveckla.

Hur kan vi utifrån dessa förutsättningar gå till väga med pe­riodindelningsproblemet? Vi sade härovan att vi inte syftade till att utsätta vårt studieobjekt för något teoretiskt schema över hur projekt och rörelser utvecklas. Den skillnad i språk vi visade på härovan - kan den styrka antagandet att det existe­rade olika perioder under det pichonianska projektets grund­läggningsprocess?

Pichons hållning inför sitt vägval är mer eller mindre ambiva­lent: "Även om dessa frågeställningar växte fram ur en praxis - och delvis antyds i några av Freuds verk (Masspsykologi och Jaganalys) - innebar dess formulerande en brytning med det ortodoxa psykoanalytiska tänkande, som jag omfattat under de första åren av min gärning och vilket jag ständigt sökt bi­dra till att sprida. Jag tror att denna brytning innebar ett sannskyldigt 'epistemologiskt hinder' och en djup kris som det tog mig många år att övervinna. Kanske lyckas jag med detta nu i och med att dessa texter publiceras".

Vad kallade Pichon "ortodox psykoanalys"? Innebär kanske inte de formuleringar som föreslogs i Masspsykologi och Jaga­nalys hela den "ortodoxa psykoanalysens" begreppsapparat? Existerar det verkligen en sådan diskontinuitet mellan den "ortodoxa" psy­koanalysen och den "heterodoxa" som Pichon möjligtvis ön­skade införa? Handlade det inte - förutom om ett sannskyldigt "epistemologiskt hinder" - om ett "epistemofiliskt hinder"?

Skymtar inte bakom uppfattningen "ortodox psykoanalys" just konceptet psykoanalytisk institution? Förklaras inte härigenom den kris ovannämnda brytning innebar? Utgör kanske inte den pichonianska brytningen i grunden en brist på trohet gentemot psykoanalysens institutionella struktur med allt vad den innebär när det gäller teorin och ritualer runt hur denna kan korrigeras (fördjupas)?

Vi har inte tillgång till exakt datum för grundandet av "Escu­ela Privada de Psiquiatría Social" (senare omdöpt till "Escuela Privada de Psicología Social"). Troligtvis kan det för­läggas till 1961-62 utifrån uppgifter i tidningen Temas. Första utgåvan av El Proceso Grupal dateras till 1971. Under 10 års tid sker nu grundläggandet av ett mer specifikt analysområde, en praktisk kodifiering, ett territorium. Begreppsliga gränser och skillna­der fastslås i förhållande till angränsande områ­den.

Dessa den pichonianska teorins 10 år av konstituerande sker i takt med att olika artiklar produceras: "Denna hypotes kan tyckas bekräftad av det faktum att jag - i och med att jag blev medveten om de väsentliga förändringarna i min referensram - ägnade mig mer intensivt åt undervisning, vilket också bröt den tidigare rytmen i min skrivna produktion. Endast i tex­terna 'Användning av Tofranil i familjegruppsbehandling' (1962), 'Operativ grupp och teorin om den enda sjukdomen' (1965) samt 'Introduktion till en ny problematik för psykia­trin' (1967) lyckas jag på ett mer heltäckande sätt formulera mitt konceptuella schema - även om vissa grundläggande aspekter mycket koncist knyts samman nyligen i 'Förslag och metodologi för en skola för socialpsykologer' och 'Operativ grupp och dramatisk modell' (presenterade 1969 i London vid Internationella Kongressen i socialpsykiatri respektive Buenos Aires vid den Internationella Kongressen i Psykodrama)".

Det är uppenbart att det är Pichon själv som pekar på dis­kontinuiteten i föregående stycke. En upplevelsemässig dis­kontinuitet som visar oss en annan - och möjligtvis mer dra­matisk - dialektisk modell: en Pichon-Rivière distanserad från den psykoanalytiska institution han själv hjälpt till att skapa. På distans därför att brytningen skulle komma att äga rum under dessa år. Inte genom honom utan genom Plata­forma och Documento. Denna distans pekar på en ganska ambivalent, men föga bearbetad, relation. Detta är en punkt vi ska utveckla längre fram. För tillfället räcker det med att nämna att relationen till APA utgör modell för hans relation till psykoanalysen. På avstånd från APA fortsätter han att vara ansluten som en av grundarna och fortfarande med funktioner. Med psykoanalysen på distans, som konsekvens av vad han själv producerat, fortsätter han att berika den ge­nom att referera till den. Denna "icke-ortodoxa" - heterodoxa - psykoanalys kommer att bli till Pichons socialpsykologi. Men fortfor den att vara psykoanalys?

I denna andra dialektiska modell finns det mycket mindre plats för optimism. Pichon dröjer 10 år med att bestämma sig och med att argumentera för sin brytning. Under de åren finns inte konflikten och motsättningen närvarande som motpoler att lösa upp dialektiskt för att därigenom bryta upp en pro­blematisk situation. I den verkligheten är det dialektiska spe­let mycket mindre bestämt. De närvarande polerna utgör all­tid brytningar omöjliga att reparera eller kvitta för att kunna skiljas som "goda vänner". Där existerar redan en politisk rest som bryter med varje romantisk uppfattning om spiralen.

Pichon kom att börja sitt arbete på "Hospicio de las Mercedes" (senare kallat "Hospital Neuropsiquiátrico José Tomás Borda") strax efter 1936. Han arbetade där mer än 15 år. Un­der den perioden skapades de operativa grupperna med sjuka och vårdare. Man kan förmoda att det arbetet inleddes under andra hälften av 40-talet. Så förflyter åtminstone 10 år ytter­ligare i Pichons distansering från den "ortodoxa" psyko­analy­sen. Det socialpsykologiska projektet skulle komma att be­höva två decennier för att installera sig inom ett eget om­råde med egna benämningar.

Trots erkännandet av brytningen tenderar såväl Pichon som den senare gruppoperativa rörelsen att både förneka och av­värja den; att hålla den psykoanalys man vid en viss tid brutit med levande inom den egna teorin, programmen etc. Från början var brytningen kamouflerad och "kvävd" av Pichons egen trohet gentemot psykoanalysen. Den vattendelare det in­nebar att skapa "Primera Escuela Privada de Psicología Social" kunde dock inte passera obemärkt - den var omöjlig att dölja.

I termer av det pichonianska projektets rörelse kan vi urskilja två grundläggande perioder: en period av formande eller insti­tuerande som föregick grundandet av "Primera Escuela ..."; vi­dare en period av institutionalisering vilken hade sin ut­gångspunkt i skolans grundande. Dessa tidsperioder hade också var och en sin egen rytm. Vad gäller min framställning räcker det dock att skilja mellan den inledande perioden av processen och dess institutionalisering.

d) Det pichonianska projektets uppkomst.

Hur kan vi förstå formandet och framväxten av en rörelse som de operativa grupperna? Handlar det verkligen om en rörelse eller uteslutande om en psykoanalysens teoretiska hjälpfor­mulering?

Inledningsvis är det av vikt att säga något allmänt angående vårt sätt att uppfatta vad som skulle kunna benämnas "Från psykoanalysen till socialpsykologin"-rörelsen.

Mycket har skrivits om den argentinska psykoanalysens "boom". När det gäller de möjliga förutsättningarna för utveck­ling och generalisering av fenomenet "psi" tycks allt peka på att det ingen annanstans på jorden finns ett samhälle som det argentinska och med de karaktäristika som kännetecknar det.

Som Marie Langer uttryckte det: "en annan sak som underlät­tade (psykoanalysens utveckling) var utan tvivel medelklas­sens betydelse; det europeiska inflytandet i ett land där den europeiska immigrationen är av fundamental vikt såväl vad gäller omfång som livsstil och särprägel på det intellektuella området". Emellertid är den förklaringen alltför allmän för att kunna belysa fenomenet ifråga. På ett annat ställe förklarar Marie Langer varför det blev just psykoanalysen och ingen an­nan typ av terapi: "Helt enkelt därför att det inte fanns någon annan. Du förstår att kommunisterna hade sin terapi - re­flexologin - men den var inte till mycken hjälp. Pavlovs expe­riment, som i huvudsak utfördes på hundar, är mycket vik­tiga. De förklarar de primitiva, de betingade reflexerna, men Pavlovs teorier kan inte användas för att lösa människans komplexa konflikter. I realiteten går därför till och med kom­munistpartiets medlemmar i Argentina i analys.

Enrique Pichon sade alltid till mig att reflexologerna kunde förklara allt för oss och vara emot oss, men när någon från kommunistpartiet verkligen behövde behandling sökte dom den inom psykoanalysen. I dessa fall gav Enrique gratis be­handling och med en speciell känsla av triumf".

I 40-talets Argentina är Psykoanalysen i full färd med att slå rot och att lyfta som rörelse. Samtidigt börjar det i resten av världen hända saker av intresse inom det psykologiska veten­skapsområdet.

I Frankrike går exempelvis Paul Bolvets dramatiska upprop ut till den psykiatriska världen i syfte att råda bot på den förfär­liga situationen på mentalsjukhusen. Deras invånare var de som drabbats hårdast av ransoneringarna. Från den senare hälften av 40-talet inleddes försök till förändringar utifrån en "humanisering" av relationen läkare-patient. Även i Holland påbörjar man efter nazisternas nederlag arbetet med att ut­forma "sektorsmodellen" som medicinsk modell för tidiga in­satser. Det lacanianska tänkandet befinner sig ännu i sin in­kubationsfas och enligt Tosquelles befann sig knappast psy­koanalysen i någon stark utveckling.

Vid den här tiden var emellertid Moreno i färd med att genom­föra vissa sociometriska undersökningar. Balint hade redan påbörjat arbetet med den typ av grupper som skulle göra ho­nom berömd. Gruppterapierna hade utvecklats i England på Tavistockkliniken. Inom kort skulle Kurt Lewin börja med sina dynamiska grupper i USA. Dessutom bidrog sedan tidi­gare till USA emigrerade psykoanalytiker till att samman med Frankfurtskolans kända intellektuella (bland vilka främst Erich Fromm kom att inspirera psykoanalysen utifrån sina försök att anknyta till samhällskritik - även om han sedan skulle komma att gå i mer "humanistisk" och mindre radikal riktning) igångsätta de kulturalistiska strömningarna.

Vi ser alltså att impulsen till "psi"-vetenskapen inte är något exklusivt för Argentina, utan snarare ett mer eller mindre allmänt fenomen under perioden direkt efter kriget. Dessutom kan man inte jämföra den tidens terapiformer med dagens vad gäller omfång och utveckling. Av den orsaken utpekar Marie Langer reflexologin som enda "medtävlare" till psykoanalysen.

Emellertid räcker inte detta för att förklara det argentinska fenomenet. Utan att ytterligare söka fördjupa fenomenet skulle jag vilja peka på några element som, enligt min åsikt, hade en inverkan när det gällde att ge "psi"-vetenskaperna den betydelse de har i det argentinska samhället.

Redan Marie Langer underströk vissa element som hänger samman med såväl exilen och den europeiska immigrationen som med medelklassens villkor. I likhet med Marie Langer vill jag peka på vikten av att Argentina som första latinamerikan­ska land kom att ha en "Asociación" erkänd av IPA (internationella psykoanalytiska sällskapet). Detta möjlig­gjorde att APA utvecklades till något att referera till och att fungera som matris för hur den latinamerikanska psykoanaly­sen utvecklades.

Den argentinska psykoanalysen å sin sida föds med en ten­dens till att göra psykoanalysen mer tillgänglig. Från början strävar den efter att - hand i hand med tankar om psykisk hälsa - ta itu med problemet pengar och honorar: möjligheten att göra psykoanalysen tillgänglig för en större del av befolk­ningen. Uppenbarligen var några av APA:s grundare aktiva på vänsterkanten och deras politiska tendens var tydlig. Men till denna tendens att breda ut psykoanalysen bidrog också det faktum att Argentina - likt merparten av de latinamerikanska länderna - har rikedomen koncentrerad till ett fåtal och att psykoanalysen således ställdes inför en ganska begränsad marknad.

De flexibla villkoren för antagning och utbildning av kandida­ter samt psykoanalytikers medverkan inom universitet och offentlig service innebar en stark militans. De långsiktiga re­sultaten har emellertid visat på effektiviteten.

Mer än att förklara det explosionsartade fenomenet "psi" in­tresserar det mig att peka på en "psi"-rörelse, som vid den ti­den hade innebörden psykoanalys, men som också tenderade att överskrida psykoanalysen - utan att ersätta den - och att i många fall omdefiniera själva det psykoanalytiska projek­tets förutsättningar.

Det är inom denna rörelses kontext som de operativa grup­perna finner sin mening. Vi kan nu hävda att de operativa grupperna var en angränsande rörelse, som inrymdes i och underordnades den bredast konstituerade enskilda "psi"-rö­relse som funnits i världen (eller åtminstone västvärlden). På så sätt kom dess representationer, ideal och yttranden, möj­ligheter och till och med motsägelser att utvecklas inom denna rörelses bredare ramar.

Denna i Argentina konstituerade "psi"-front står för viktig ut­veckling under efterkrigstiden inom forskningsområden som psykoser, grupper, psykodrama och det originella socialpsyko­analytiska projekt, vilket i flera länder gav upphov till nya er­farenheter på skilda områden: utbildning, terapi, politiska och fackliga rörelser etc. Här finns emellertid också det ansvar den bör ta vad beträffar de mänskliga rättigheternas förtrampande under militärdikaturen. Under den aktuella perioden anklaga­des den i berömda skrifter, men det var inte förrän mot slutet av diktaturperioden man kunde bli varse omfattningen av de skador på samhället, som statens användning av psykologisk terrorism orsakat.

Slutligen tar också "psi"-rörelsen och med den de operativa grupperna emot intryck från de stora samhällsanalytikerna, i synnerhet det världsomspännande 1968 och den period av motkultur som där tog sin början: "Vi har mycket att tacka de nordamerikanska intellektuella för ... Dom fann en ny strategi för att bekämpa systemet och dess krig. Vi står i skuld till maj 68 i Paris. För oss argentinare utgör också 1968 ett förän­dringens nyckelår - men då i Rosario, Córdoba och Buenos Ai­res. Då anslöt sig 'Instituto de Psicoanálisis' till den gene­ral­strejk som utlysts i protest mot den våldsamma repression som riktades mot arbetare och studenter. Jorge Mom, som president för 'la Asociación', förde vår protest till allmänhe­tens kännedom".

Man skulle kunna analysera rörelsen utifrån de behovsfakto­rer som var dess ursprung. Att rikta in sig på detta tycks mig emellertid innebära att man utelämnar från observationsom­rådet vad som är varje projekts eller social rörelses centrala element. Med Henri Desroches ord: rörelser som genererar fö­reställningar som genererar rörelser ... Framväxt utifrån det möjligas förutsättningar konstruerar den gruppoperativa rörel­sen sitt projekt huvudsakligen med utgångspunkter i det ar­betsområde projektet utvecklades inom. Dess grundläggande inriktning kom alltså att - vilket Bauleo flera decennier se­nare skulle komma att förklara - i princip växa fram ur tera­pin och undervisningen.

Det pichonianska projektet kan inte förstås endast som ut­vecklandet av en originell teoretisk uppfattning om grupper och det kollektiva mänskliga psyket. Det pichonianska projek­tet är mycket bredare och uppvisar en tydligare dramatisk struktur om vi betraktar det som en rörelses profetia, pro­jekt och strukturerade och strukturerande imaginära rymd. Och om väl rörelsen (utifrån sin materiella bas) till stor del kom att determinera sin imaginära rymds struktur och möjligheter, så kom denna i sin tur att stå för de icke-gränser, icke-platser (utopier) och ännu ej utformade språk som rörelsen måste ockupera och inviga. Det pichonianska projektet gav näring åt en bred rörelse, vilken skulle komma att mer eller mindre institutionaliseras i den argentinska "psi"-frontens nuvarande former.

Men projektet som institutionaliseringsprojekt innebär att den profetia eller det projekt som rörelsen lyfter fram miss­lyckas. Vid sidan av omvandlingsprojektet finns institutiona­liseringsprojektet, vilket som ny social form blir en ekvivalent. Därigenom kommer rörelsen att befinna sig mellan dessa två element i ett spänningstillstånd, som ständigt påpekas av de som analyserar rörelsen.

Sålunda betraktar vi den gruppoperativa rörelsen som under­stödjande i processen att forma den argentinska "psi"-fronten - men med det speciella kännetecknet att ha format ett oer­hört originellt vetenskapligt projekt (och det bör påpekas att även vetenskapliga projekt är avhängiga en historia och en utopisk-messiansk eller - helt enkelt - religiös rest).

Underkastad trycket att dels jämföras med redan tidigare exis­terande sociala former, dels trycket från de egna "analyti­kerna" genomgår rörelsen olika moment, vilka i sin tur kan antyda specifika sätt att periodisera. Skapandet av en inrätt­ning som "Escuela Privada de Psicología Social" informerar oss redan tydligt om hur institutionaliseringsprojektet tar överhanden i förhållande till transformeringens mer utopiska eller messianska (eller radikala) former. Och trots detta inne­bär inte rörelsens institutionalisering att den helt enkelt bara byråkratiseras och att rigida och repressiva strukturer genere­ras. Tvärtom stöter vi på genererandet av fiktiva institutio­nella former och då vanligtvis berättelsen om institutionen.

Vårt projekt i den här artikeln är att ifrågasätta denna berät­telse, konfrontera den med sina egna motsägelser och med andra historiska sanningar. Syftet härmed är att lära känna de sätt på vilka det institutionella imaginära har deformerat historien - men även att finna sanningens kärna, de principer som styr förändringen och att lyssna på de sanningar som härigenom uttrycks.

Förhistoria

Således står vi inför en dubbel historieskrivning. En av dessa följer steg för steg berättelsens skeende - det självbiografiska element som tycks ofrånkomligt för Pichon när det gäller att peka på sitt tänkandes förändringar.

Den andra förhistorian eller historian berättar för oss om möjligheterna för den pichonianska diskursen - denna "egen­sinnighet" - att delas och omfattas av en social bas och på så sätt omvandlad till en ny teoris grundläggande element.

Dessa två historier - biografin och rörelsens historia - är in­timt sammanflätade när det pichonianska projektet uppkom­mer socialt.

Vi är inte intresserade av att upprepa allmänna biografiska data om Pichon. Snarare är det viktigt att peka på vissa ele­ment i hans livshistoria. I huvudsak rör det sådana som möj­liggör andra synvinklar; en serie interferenser, vilka tillåter framväxten av nya fenomen som sammansmältning eller inte­grering av olika kunskapsområden (konst, psykiatri, psyko­analys etc) till ett mer eller mindre systematiserat helt.

En omständighet av relevans när det gäller Pichon är hans tidiga kontakt med guaraní-indianerna. Dessa var enligt Pichon objekt inte endast för en social fördom. Den relation hans far etablerar till guaraní-indianerna är i grunden avvi­kande: "Härvidlag hade min familj en mycket klar och öppen inställning. Detta gällde i synnerhet för min far som hyste speciell sympati för ursprungsinvånarna. Han hade redan i sin ungdom haft starka fantasier med anknytning till 'livet i vildmarken'... Allt detta bidrog till att han aldrig var rädd för dom och att han aldrig vidtog några speciella förebyggande skyddsåtgärder ens på de långa resor han företog ensam till häst". Och i realiteten hade hans far blivit utsparkad från militärakademin i Saint-Cyr på grund av sina socialistiska idéer och relationer till personer och grupper med sådan poli­tisk inriktning. Senare for han till Manchester för att stu­dera (en av de städer där Engels skulle komma att närmare lära känna arbetarklassen) och lära sig om textilindustri. Därifrån for han till Argentina - via Barcelona - i syfte att börja odla huvudsakligen bomull och tobak. Han utverkar en koncession från den argentinska staten, men enligt Pichon tycks alla faderns företag ha slutat i misslyckande.

Pichons mor å sin sida beskrivs som karaktärsfast och modig. Såsom älskare av teater (där hon, utifrån vad som krävdes i en föreställning, blev första kvinna att röka och bära lång­byxor) grundade hon flera skolor i Goya, däribland "Escuela Profesional" och "Colegio Nacional".

I detta sammanhang är det av intresse att Pichon nyss kom­men från Europa - och med franska som modersmål - lärde sig att tala först guaraní och sedan spanska. Bilden av india­nen framstår som mycket ambivalent. Pichon beundrade lik­som sin far indianerna för deras arbetsamhet. Dessutom blev han mycket berörd av deras kultur: "Det rör sig om en mytisk värld och med en tankeuppfattning som i grunden är magisk. Uppenbart är att allt som har med döden att göra värderas högt. Samtidigt finns en djup underliggande poesi i vardags­handlingar, myter och legender. Allt detta är exempelvis mycket synligt i guaraní-folkloren, vilken inte bara utgör ett av den kulturens huvudelement, utan också något av det vackraste jag lärt känna under min livstid ...

... Och även om man pratade mycket om detta folks vildhet och lust för strid, så tror jag - vad sistnämnda beträffar - att det mer var något man pratade om och fruktade än något som hade med verkliga händelser att göra". Emellertid hindrade detta inte honom att säga: "Hotet från indianerna uppkom när de samlades för att göra räder. Tagna som individer var de mycket arbetssamma människor ..."

Pichon väver samman relationen till guaraní-indianerna med utgångspunkt i sina föräldrar: "Ibland när jag tänker på dessa trakter och sedvänjor är det svårt att förstå vilken förmåga mina föräldrar hade att anpassa sig till en sådan fullständigt annorlunda livsstil. Dom var vuxna människor och redan formade. Trots det var dom överraskande tänjbara och gene­rösa när det gällde att förstå andras sätt att leva". I relation till familjen kom Pichon att i den nya omgivningen uppleva ett dubbelt "vansinne". Fadern, beundrare av Rimbaud och son i en ordentlig familj, beslutar att lämna civilisationen och bege sig mot "mer otämjda" trakter i ett nästan utopiskt pro­jekt. Modern å sin sida har ett motsatt "vansinne". Mitt ute i vildmarken och längre fram i Goya ägnar hon sig - som hus­tru till en misslyckad och slutligen fattig "odlare" - åt grön­saksodling. Hon inför en "europeisk" kultur i en helt annor­lunda miljö.

Pichons barndom innefattar smärtfyllda minnen: "Jag arbe­tade på fälten med min far. Redan vid 7 års ålder sådde jag ... Vi levde under knappa förhållanden. Till sist började min far odla grönsaker nära Goya. Jag följde med honom på vagnen och bjöd ut handelsvaror till folk i husen. Jag har tydliga minnen av mig själv som barn ropandes 'Pumpor, köp pumpor ...' ". I denna nya tillvaro var Pichon ännu vare sig vuxen eller formad. Flera världar flöt samman i dessa främmande barn­domsupplevelser: "Och naturligtvis kom denna primitiva värld - i vilken mina djupaste skräckkänslor för indianräder hade sina rötter - att färga mig med sin magiska uppfattning om universum. Ett universum styrt av skuld, där döden, smärtan och vansinnet formar den allmänna kontexten. Mycket av mitt vetenskapliga intresse och min forskning hänger samman med internaliseringen av dessa primitiva strukturer".

Det framstår som klart att Pichons barndomsperiod är en pe­riod under vilken skilda världar och kulturer träder fram utan att nödvändigtvis vara differentierade. Därigenom blir det som internaliserades hos Pichon till grundläggande struktur i en inre värld utsatt för en ständig interferensprocess. Flera av dessa världar kunde vid den tiden vara varandra uteslutande. Som beundrare av Rimbaud och Lautréamont refererar Pichon också till ursprungsinvånarnas poesi i vilken han återfinner samma komplex som är underliggande i den västerländska kulturen (oedipuskomplexet exempelvis). Emellertid tenderar många av dessa hans världs potentiella projekt att avlägsna sig från varandra. Framförallt bromsas den faderliga tenden­sen mot äventyret (som sorgligt nog för överlevnadens skull måste överges till förmån för handel) kraftigt av den moderliga tendensen mot ett mer urbant liv.

Pichon upplevde båda dessa världar. Den som slutligen segrar är modersvärlden. Och det sker inte bara av känslomässiga orsaker. Också världen i övrigt befinner sig i förändring. Det "romantiska" landsbygdslivet håller på att lämna plats för in­dustrialiseringens processer. När Pichon på 40-talet påbörjade sin mer omfattande produktion genomgår samtidigt den väst­liga världen en kraftig omvandling. Dess städer växer, möjlig­heterna att som tidigare leva på landsbygden minskar alltmer till förmån för industriella former även där. Denna process av historiska dimensioner har märkt stora delar av den genera­tionens intellektuella. Man får dock inte glömma att oavsett vilka möjligheter som då öppnade sig, så innebar de nödvän­digtvis en brytning med från barndomen djupt rotade element, vilka också med nödvändighet skulle komma att överges eller förrådas under de närmast kommande åren.

Flytten till Buenos Aires markerar övergivandet av dessa värl­dar. Från och med nu fortlever de endast i minnet. Behovet av att emigrera till städerna för att få utbildning pekar mot det nya samhälle som håller på att skapas. För Pichon innebär hans val av medicinen som bana just att erkänna de förlorade framtids­utsikterna i "dessa trakter", barndomslandskapet, till vilket han inte längre ville återvända. Därmed inleds ett socio­logiskt drama man kan se upprepas hos många intellektuella, exem­pelvis Lefebvre, Lapassade, Lourau ...: "Rötterna i perife­rin ger en ganska sned uppfattning om samhället", noterar Henri Lefebvre, också härstammande från Béarn". "I periferin känner man starkare än på andra platser kraften i centrum i och med att detta lika lätt projicerar sin aktionsradie 800 som 50 ki­lometer. Däremot framkallar den geografiska skillnaden mel­lan 'Nord' (den vanliga översättningen av centrum) och det hörn av det gamla Occitanien där jag föddes, tillbringade barndomen och delar av ungdomen - innan behovet att finna arbete tvingade mig att 'ta mig upp' till en normal skola i Normandie, till en tågstation i Lorena, till en plats i adminis­trationen i Poitiers eller postkontor i Bordeaux' förorter - ett intryck av tvång, godtycke eller absurditet. Känslan av att ha blivit sliten från sin identitet och förenad med samhället un­der en inte alls mytisk period av det förflutna får utan tvivel näring av det ekonomiska tvånget att emigrera norrut: nytt uppbrott, ett dubbelt uppbrott som de före detta koloniserade folken känner med så mycket större intensitet och som sam­tidigt ger en konkret vision av staten och en förvirrad bind­ning till födelseregionen". Pichons sorg, vars orsaker han knappt ville beröra, skulle sålunda också vara knuten till en annan sorg - nästan som ett sociologiskt faktum - som hade att göra med de samhällen, vilka var på väg att växa fram.

Nyckelhålet och bordellerna

Ana Pampliega de Quiroga som Pichon levde en stor del av sitt liv med sammanfattar det pichonianska verkets tidigaste för­historia på följande sätt: "Enrique Pichon-Rivière föds i Ge­neve, den stad som hans familj med rötter i Frankrike tem­porärt bodde i. När han var 4 år flyttar familjen Pichon-Ri­vière till Chaco, dvs till den nordöstra delen av Argentina, där man startar bomullsodling och anställer arbetskraft från gua­raní-stammen. I början av seklet var Chaco fortfarande en av ett erövringskrig söndersliten trakt, där rester av infödda mot­ståndsöar levde kvar. Guaraní-kulturen tillhör ett folk vars erfarenheter ödelagts av den spanska kolonisationen. Den gri­per dock tag i och kämpar för sin identitet genom sina tradi­tioner och med sin världsuppfattning i behåll. Uppfattningen innebär en enhetlig relation mellan människa och natur. Den söker bearbeta sina erfarenheter genom ett tänkande och en känslighet i vilka myten och poesin intar en framträdande roll. Fantasin ses som vare sig något fult eller som ett brott mot tänkandets sociala stereotyper; tvärtom ser man med vördnad på visionären, 'el 'Caraibe', som en bärare av kun­skap. Jag understryker detta i och med att man brukar spärra in oss visionärer på mentalsjukhus.

Sådan är den kultur en grupp bärare av den franska kulturen möter; den rationalistiska kulturen i en kolonialmakt, vilken för inte så länge sedan var en världsmakt, men där det också utvecklats revolutionära rörelser, avantgardetankar som Pichon-Rivières far omfattade, och en kultur med estetiska rö­relser som de så kallade fördömda poeterna - Lautréamont, Rimbaud, Baudelaire. Utifrån det poetiska i dessa två kulturer integrerar Pichon-Rivière inom sig två skilda världar. Och detta blir möjligt på grund av att hans familj slår sig ned på guaraní-territorium utan förutfattade meningar och med en djup respekt för dessa män och kvinnor som de kommer att arbeta tillsammans med på fälten".

Med sin far mer etablerad studerar Pichon i de skolor modern bidragit till att grunda. Mellan sin barn- och ungdomstid i Chaco och Corrientes och fram till sin definitiva bosättning i Buenos Aires utvecklar Pichon en känslighet som tjänar till viktig ledstjärna vad gäller hans intresse för vansinnet. Han är under tonårsperioden "galen" i "de fördömdas" poesi: "Jag var väl 17-18 år när jag började skriva mina första dikter".

Han är en äventyrlig tonåring som "genomlevde alla de egna motsättningar - vissa mycket ångestfyllda - vilka i viss ut­sträckning och bortom de egna önskningarna svarade mot vitt skilda och även varandra motsatta kulturella världar". Under den perioden var Pichon mycket uppmärksam på hur livet tedde sig i den by - Goya - där hans mor utmärkte sig genom sitt kulturella arbete. Han berättar hur han där utförde sin första icke-deltagande observation - arketyp och modell för hur de operativa gruppernas samordnare utbildades: "Exempelvis samlades byns kvinnor en gång i veckan i vårt hus för att prata. Min mor deltog aktivt i dessa möten. Jag hade ordnat ett hål att se och lyssna genom. På så sätt noterade jag de motsättningar och det skeende som ägde rum i dessa grupper. Och jag tror att det var där jag - som icke-deltagande observa­tör - fick mina första kunskaper om hur mänskliga grupper fungerar. Man kan säga att det var en undervisning genom nyckelhålet".

Det rör sig nästan om en poetisk version av hur ett intresse tar sin början. Vad är vackrare än att spionera på sin mor ge­nom nyckelhålet? Bortsett från varje tolkning i oedipala ter­mer är det intressant att notera hur Pichon mitt under sin tonårsperiod uppträder som ensam observatör. Han pekar på gruppers sätt att fungera - grupper av kvinnor från en by som träffas "för att prata". Kulturella element för en tonåring sui-generis som på detta sätt skulle komma att påbörja sökandet efter sin plats i världen.

Det andra "nyckelhålet" kom att befinna sig i bordellerna - dessa för varje mer eller mindre liten befolkning nödvändiga quilombos. Observerandet av grupper av kvinnor (med modern som "aktiv deltagare") gjordes utifrån en erfarenhetskontext som var helt interfererande: "I den åldern har man alltid även­tyr. Symtomatiskt för mig var att mina kretsade kring quilom­bon. Quilombons dörrvakt hette Canoi och han var också den som 'tog hand om' 'flickorna'. På måndagarna hade dom till­stånd att röra sig på byn. Dörrvakten körde dom i häst med vagn. När följet nådde byn stängde alla invånarna där sina fönster. Därvid uppstod ett förfärligt oväsen - men efter en li­ten stund började man höra andra små ljud, fönster som öppnades till hälften i smyg, skuldmedvetet, lystet ... "

Det var utifrån bordellen Pichon observerade byns kvinnor. På så sätt skulle han faktiskt komma att uppmärksamma hur en grupp fungerar - gruppen sedd från "bakom nyckelhålet". Två besläktade situationer som han själv observerat. Från och med nu var det svårt för Pichon att delta i ritualer som syf­tade till att hålla avvikelser i schack. Det var inte bara så att han inte deltog i klandret av de förvillade. Han söker också upprätta ett interferensområde, vilket tvingar modern att överge sitt vårdade språk: "Jag kommer ihåg en eftermiddag när det var förhör i franska. Min mor, som var lärare i detta ämne, höll i det. Plötsligt uppmärksammar hon mig på ett ljud - ljudet av vagnar som passerar. Jag säger till henne - medan jag söker att inte låtsas om något - att 'det är en grupp flickor som arbetar för glädjen'. Jag kommer inte ihåg orden exakt, men sådan var innebörden. Säkert är dock att min mor, som alltid vårdat sitt språk extremt mycket, tydligt säger till mig på franska i det att hon höjer rösten: 'Nej, snarare än att vara glädjens flickor är det hororna från quilombon' ".

Quilombon blev för Pichon en första referenspunkt vad gäller att förstå olika sociala problem. Dörrvakten Canoi uppträder som en första lärare - i praktiken som den person som initie­rar honom i ett från familjen självständigt liv.

Men historien om observerandet och dess koppling till bordel­lerna hade djupare rötter och förutsättningar än så. Likt sin far beundrade Pichon Rimbaud. Han skulle dessutom komma att beundra Chaplin. Han ser poesin som en symbol för livet och därigenom blir det icke-stereotypa konstnärliga skapandet poängterat som ett vitalt element. Det konstnärliga skapandet som symbol för livet blir just ett av nyckelelementen i såväl hans konstens socialpsykologi som i arbetet med psykosen som problem. Vansinnet i sin stereotypi ter sig som dödens närvaro, men en död som utifrån vitaliteten i det konstnärliga verket framstår som reversibel.

Kampen mot döden kom Pichon att känna igen sig i de "för­dömda poeterna". Rimbaud och Lautréamont blir här hans fa­voriter.

Men en läsare - och ännu mer när det gäller en mycket ung läsare - av dessa poeter kan inte förhålla sig oberörd. Poesins eld hade redan vidrört den unge Pichon. Han framträder alltså som en yngling starkt påverkad av sina egna identifikationer med dessa poeter: "Rimbaud har alltid berört mig starkt precis som han tidigare berörde min far. Man kan också anställa vissa jämförelser mellan Rimbaud och Lautréamont. Inte bara mellan deras verk utan också deras liv. De två är mycket unga när de skriver och de är samtida med varandra; Lautréamont var knappt 4 år äldre och deras sätt att dö är likartat. Det öde Rimbaud väljer utgör i praktiken självmord. Även Lautréa­monts slut kan ses som ett självmord. Bägge två hade mycket tidigt gripits av lidandet, äventyret och de avlägsna himlarna. Den ene av Afrikas, den andre av Rio de la Platas".

Jag undrar om inte detta är Pichon när han är som mest självbiografisk. När han senare inlett sin psykiatriska verk­samhet stöter han på en patient vid namn Montagne (poet från Uruguay) som uppskattar och delar hans passion för Lautréamonts poesi. Där inser han hur hans tidiga erfarenhe­ter (och också Montagnes) lett till en stark identifikation med den berömde poeten. Kort därpå avbryts Pichons vänskap med Montagne av den sistnämndes självmord.

Identifierande sig med de "fördömda poeterna" utvecklar Pichon under tonåren ett intresse för avvikelsen, vansinnet och inre upplevelser, som låter livet betraktas ur annorlunda synvinklar; något som i grund och botten innebär en brytning med de etablerade föräldraförebilderna. Under denna del av li­vet introducerar Pichon således en tredje identifikationsmo­dell. Nu handlar det inte om fadern, som lämnade den euro­peiska civilisationen för en utopisk dröm starkt färgad av po­litiska ideologier; inte heller om modern med sin förmåga att bevara och återskapa den franska civilisationen i hela dess vidd i söderns exotiska länder. Det rör sig istället om en exi­stentiell kritik (inte nödvändigvis existentialistisk), vilken ge­nereras av poetens - i synnerhet den "fördömde poetens" - utanförskap.

Detta konstfenomen - att öppna perceptionen mot en annan typ av estetik - innebär fenomen som är intimt sammanlän­kade med observationsprocesser. Observation av konsten? Ja, men också av verkligheten från konstnärens håll.

Den tidiga identifikationen med de "fördömda poeterna" leder Pichon till en skoningslös kritik av de sociala existensfor­merna, ett utanförskap inför det ansvar och de påbud som vilade över en "gringo" och liten fransman som levde i "exo­tiska" länder. Den kommer också att avtäcka ett dubbelliv hos honom: bordellens Pichon i motsats till ynglingen, ännu son i familjen och destinerad till en universitetskarriär. Denna motsättning skulle komma att lösas först flera år senare i och med flytten från hemmet, i den egna exilen från familjen och hemtrakten.

"För mig var poesin - och fortfar att vara - en symbol för livet. Jag började mitt skrivande med stor iver. Tyvärr greps jag av poesin vid en tid när jag ännu inte var tillräckligt instrumen­terad för detta. På grund av detta förstörde jag nästan allt jag skrev. Totalt har jag kvar endast fyra-fem dikter. Nuförtiden skriver jag ingen poesi. Däremot läser jag gärna sådan".

Poesi för Pichon innebär emellertid "de fördömdas" poesi. Pichon, liksom Rimbaud och Lautréamont, "intas", rids och är besatt av poesin. Det är uppenbarligen så att här föreligger en bild eller scen som hänvisar oss till ritualer, vilka har med besatthet att göra. Pichon är besatt av poesin; en "förbannad" poesi; ett barn av natten; med en dragning mot det kusliga; en poesi som avtäcker våra intimaste och innersta sanningar. Nattens skrift skulle komma att belysa vad dagen döljer med sitt ljus. Hos Pichon inträder här en dubbel dialektik: det manifestas och det latentas dialektik, som handlade om vad dagen förnekade av natten, men som samtidigt innehöll det av natten som fortsatte i dagen. En kontinuitet mellan dröm och vakenhet i de omedvetna processerna. Men här innebär Pichons kontinuitet hans inre upplevelse, hans dragning åt sorgen och det kusliga, och hans liv i Goya. Denna dialektik befinner sig dock indragen i en annan - kanske vidare - dia­lektik: dialektiken i observerandet, observationen från nyckel­hålet och bordellen; det är den "smärtsamma bohemvärlden", vilken öppnas som existentiellt rum i själva kunskapen, i ut­forskandet av de mest intima och - vem vet - mest kusliga sanningar.

Hos Pichon sammanblandas inte den sociala kritiken utifrån vansinnets och avvikelsens perspektiv - utifrån vansinnet rent ut sagt - med den ideologisk-politiska kritiken. Han själv kunde inte haft detta så speciellt klart för sig. Trots sin ten­dens åt - och sympatier för - vänstern lämnar hans aktivitet på det området mycket övrigt att önska. "Vid den här tiden var Corrientes en mycket politiserad provins. Där fanns huvud­sakligen två partier - det liberala och det autonoma - vilka stod i skarp motsättning till varandra. Man levde med våldet och speciellt då i valtider. Då blev situationen förfärlig ... Men jag var uppslukad av idrotten: jag blev cykelmästare, utövade simning, spelade fotboll och tennis ... Jag blev till och med ungdomsmästare i boxning i fjädervikt".

Om livet med guaraní-indianerna alltid innebar ett latent hot om indianräder (som han aldrig upplevde), så innebar den po­litiska aktiviteten att Pichon direkt exponerades inför det öppna våldet. Han berättar om sin barndoms mest gripande upplevelse: "Aldrig kunde jag glömma hur man fusiljerade anarkisten Ferrer samma dag vi passerade genom Barcelona på väg mot Buenos Aires.

Jag erfor en våldsam oro för min fars säkerhet. Jag fruktade för att man skulle få reda på hans åsikter och döda honom i och med att även om han inte var anarkist man visste att han var en radikal socialist och att han varit sekreterare åt parti­ets högste ledare. Även min mor uppvisade karaktärsfasthet vid detta tillfälle". Den politiska scenen utsatte otvivel­aktigt Pichon för repressionen: "Jag hade begett mig till 'Teatro Ar­gentino' i Buenos Aires, där man gav en föreställ­ning, vars största värde bestod i att den utgjorde en ärlig plä­dering mot krig. Föreställningen gavs av en grupp anarkistiska skådespe­lare. Plötsligt invaderade polisen teatern. Jag blev som paraly­serad, rörde mig inte och polisen, som urskillnings­löst slog och grep folk, vare sig brydde sig om mig eller gjorde mig en endaste fråga. Och jag kunde lämna teatern utan pro­blem".

Pichons politiska inställning var inte heller fri från vissa ele­ment av "egensinne"; element vilka tydligt pekar i andra rikt­ningar. Han bekänner sig till de socialistiska idéerna: "Jag är en av Socialistpartiets grundare i Goya. Och jag blev depute­radekandidat för partiet. Vi fick åtta röster och partiet grun­dades på den bordell där Canoi arbetade. Madame var ledare för det Konservativa Partiet, men hon lät oss hållas och sade: 'Det där är sådant som pojkar håller på med' ..." Trots allt så inskränker sig Pichons engagemang i Buenos Aires till delta­gande i kommittén för hjälp åt de spanska republikanerna. Den kommittén - och Pichon erinrar sig det med mycket stolthet - var den första att skicka en ambulans till Spanien ...: "I grund och botten har detta att göra med familjens på­verkan. Min far tycker som jag, men min mor - som med sina böner bett mig att inte åka till Spanien - påverkar mig att inte delta i denna kamp.

Jag tyckte inte om detta. Men jag brydde mig om vad hon tyckte av omtanke och kanske speciellt på grund av att jag var hennes ende son".

Vi bör komma ihåg att Pichons politiska arbete inte gick att särskilja från denne tonårings tidiga dragning åt det poetiska. Den politiska kampen har på så sätt en existentiell innebörd som ej kan bortses från och som den dessutom är underord­nad. Pichons revolution skulle således befinna sig närmare Guattaris "molekylära revolution" än den "stora dag" marxis­men tänker på.

Som student gör Pichon några försök att studera antropologi: "Jag tror att detta utgjorde mitt tidigaste vetenskapliga in­tresse. Det fascinerade mig att undersöka platser där det ut­kämpats slag. Jag grävde, sökte rester efter strider och i syn­nerhet sådana som Berón de Astrada deltagit i. Hans livshis­toria intresserde mig (det sades att han tagit skinn från sin egen rygg för att tillverka en manea åt Rosas). Jag upptäckte till och med en liten kyrkogård där veteraner från kriget mot Paraguay låg begravda".

Att överge och omvandla den poetiska inriktningen till veten­skapligt intresse är emellertid inte någon linjär process. Detta är inte en Pichon som mognar gradvis. Hans identifikation med de "fördömda poeterna" är mycket mer djupgående.

När de förberedande studierna är avslutade inriktar sig Pichon på att studera medicin i Rosario. Hans böjelse för det "natt­liga" får förnyad aktualitet: "Vid 18 års ålder beger jag mig till Rosario för att studera medicin. Knappt kommen dit hände det märkliga saker ... En fransman som bodde på samma pensionat berättar för mig att han är tvungen att ge sig iväg nästföljande dag. Han ber mig mycket enträget att ersätta ho­nom som 'lärare i uppförande' för flickorna på en quilombo. Flickorna var polskor och detta var mitt första arbete ...

Dom skilde sig mycket från flickorna som fanns på quilombon i Goya. Mycket råa till sättet och hårda. Alla bar glasögon i kedja och en av mina uppgifter bestod i att lära dom ta av sig kedja och glasögon korrekt ...". Påpekas bör också att det rörde sig om en mycket exklusiv bordell kallad Madame Safo och att Pichon - förutom ovanstående - skulle lära ut de nöd­vändiga franska ord som krävdes för utövandet av yrket ...

Vistelsen i Rosario varar inte så länge. Drabbad av en allvarlig form av lunginflammation återvänder Pichon till Goya, där modern vårdar honom. Han tror att sjukdomen beror på hans leverne: "Mycket hektiskt, förfärligt. Smärtsamt bohemaktigt, utan eftergifter ..."

Utan tvivel är detta Pichons första död, en död i stil med hans första - ej erkända - lärares: Rimbaud och Lautréamont. Båda dog unga på sätt som var förklädda självmord. Denna Pichons misslyckade död märker honom för livet, något som bestäm­mer hans vetenskapliga intresse, vilket tidigt riktas mot psy­kiatrin. När han senare möter Montagne i sin psykiatriska verksamhet gör återigen självmordet sin entré. Senare möter även hans ex-fru Arminda Aberasturay döden genom själv­mord.

Pichon överlever självmordet. Konsten är för honom symbol för och en lust för livet. Men det handlar om den verkliga konsten - den som får skönheten att framträda och som be­finner sig i dödens och det kusligas grannskap. Konstnärens liv rör sig i dödens närhet och hans verk är det bästa - och kanske enda - sättet att bevara livet. I detta avseende befinner sig Pichon närmare Bataille än Freud. Pichons allvarliga sjukdom utgör en sannskyldig vattendelare i hans liv. "Döden" i Rosario utgör också slutet för den "fördömda poetens" radi­kala projekt. Den utgör det ögonblick i vilket hans "vansinne" - mer än agerat - blir teoriserat och konceptualiserat genom en erfarenhet som vänder honom mot vetenskapen utan att fördenskull överge - även om det sker i form av ett dubbelliv (men mer för överlevnads skull) - sitt egensinne.

Under sin konvalescensperiod i Goya arbetar Pichon med att förbereda två ynglingar för inträdet på "Colegio Nacional". Några månader senare beger han sig slutgiltigt till Buenos Aires för att studera psykiatri.

Ovanstående översatta text (originalets titel är ”Las locuras de Pichon-Rivière”) publiceras med vänlig tillåtelse från nättidskriften Campo Grupal (www.campogrupal.com).

Översättningen är gjord av Sören Lander.

Senast uppdaterad 071226