Homenaje a Enrique Pichon-Rivière 2007/Hyllning till E P-R 2007.

Av Ana Quiroga

”Jag har vistats på denna jord upptagen med en konkret uppgift. Mitt liv har varit ständig praxis i form av en spiralrörelse”.

(Enrique Pichon-Rivière 1976)

Den 25 juni 2007 är det etthundra år sedan Enrique Pichon-Rivière föddes; den argentinska psykiatrins och psykologins maestro, en portalfigur inom vår kultur och skapare av den tankeströmning han benämnde Socialpsykologi.

Inför denna händelse vill vi – hans ”lärjungar” sammanslutna i olika organisationer – bringa en hyllning till den som kom att inverka så mycket i våra göranden och liv; och inte bara genom att få ta del av hans kunskaper, utan genom hans sätt att stimulera oss till utforskande – att outtröttligt utifrån sitt verk och sitt öppna tänkande – vara drivkraft för oss på vår väg mot kreativitet och upptäckande.

Därför vill vi, som församlas för att hylla honom, med tacksamhet högtidlighålla hans liv, vilket börjar 1907, och dra oss till minnes hans död för trettio år sedan under en tragisk period i vårt lands historia. Denna död som – enligt vad Enrique Pichon-Rivière insisterade på – var en del av hans livsprojekt; något som gav livet mening genom att understryka dess samband med tiden och samtidigt en stimulans till sökandet efter transcendens via det han skulle komma att lämna efter sig till andra här i världen.

Vi kan idag säga att Pichon lyckades uppnå denna transcendens genom ett verk som inte bara utgörs av hans texter, de institutioner han skapade, de idéer han sådde ... utan den uttrycks och mångfaldigas i vårt vara och görande idag.

Hyllningen kommer att pågå hela året. Vetenskapsmän, konstnärer, figurer från idrottens värld och många av de som i direkt eller indirekt form drar nytta av Enrique Pichon-Riviéres verk kommer att medverka. Som uttryck för vårt erkännande av denne maestro äger en mängd aktiviteter rum: paneldiskussioner, sammandragningar, föreläsningar, utställningar, festivaler, presentation av böcker som – från olika utgångspunkter och språk – visar på giltigheten i Pichons tänkande vad gäller uttolkning av det mänskliga varat, människans förbindelser och pågående relationer till en samhällsordning vilken vi alla samtidigt såväl är inbegripna i som konstruerar – vi är dess aktörer.

Aktiviteterna kommer att äga rum på olika platser i Argentina; några kommer även att vara i utlandet. De kommer att utannonseras och återspeglas på denna web-sida, som skapats med anledning av dessa hyllningar. Att visa fram Enrique Pichon-Rivières väg, hans produktion och de nutida former därav som dyker upp ... kommer att utgöra web-sidans röda tråd.

Under dessa hyllningsdagar finns också en Hederskommitté sammansatt av personer, som under Enrique Pichon-Rivières levnad samarbetade med och utbildades av honom ... och som sedan följde sina egna vägar för att i sin tur förvandlas till att bli maestros.

Hederskommittén består till dags dato av följande personer: Dr Fernando Ulloa, Dr Hernan Kesselman, Dr Roberto Losso, Dra Ana P. de Losso, Lic María Teresa Calvo, Victor Chab (formgivningskonstnär), Dr Alejandro Scherzer (Uruguay), Dra Marta Gerez Ambertin (Tucumán), Ing Eduardo Rovner, Lic. Carlos Fumagalli, Psykolog Josefina Racedo, Professor Ana P. de Quiroga, Lic Oscar Brichetto, Dr Marcos Berstein, Dr Isidoro Vegh.

Varför föra samman ett livs skeenden med dess protagonists verk?

Enrique Pichon-Rivière säger följande i prologen till sitt verk Från psykoanalysen till socialpsykologin: ”som krönika över tankens vägar är den nödvändigtvis själv­biogra­fisk i och med att en författares referentiella schema har sin struk­tur inte enbart beroende på hur det begreppsligt organiserats. Det vidmakthålls av - och har samtidigt sin grund i - drivkrafter, vilkas ursprung utgörs av upplevd erfa­renhet”.

Enrique Pichon-Rivière är en av vår kulturs viktiga gestalter. Såsom en av den argentinska psykiatrins och psykologins Maestros har hans tankar fått betydelse i Latinamerika och några europeiska länder. Han föddes i Genève den 25 juni 1907 i en fransk familj som härstammade från Lyon. Han dog i Buenos Aires den 16 juli 1977.

Hans första år.

Under 1900-talets andra decennium emigrerade hans föräldrar till Argentina. Till en början slog man sig ned i Chaco och sedan Corrientes - i staden Goya.

Att ha vuxit upp i denna korsväg av kulturer, seder, tankeformer och vardagslivsvanor kom att påverka honom på ett speciellt sätt, något som gjorde det möjligt för honom att utveckla ett tänkande särskilt öppet för mångfald och det heterogena med dess olika former av samband och sammanfogningar. Samtidigt stimulerade denna mångfald av erfarenheter hans sätt att uppfånga relationen individ (subjekt) – social kontext, vilket senare skulle bli en av grundidéerna i hans teoretiska arbete.

Efter en kort vistelse i Rosario genomgick han medicinarutbildningen på universitet i Buenos Aires. Redan i början av denna visade han ett mycket stort intresse för den mentala patologins problematik.

Enligt vad hans samtida berättade – och bland dessa Dr Jorg, chef för Laboratorio del Dr Mazza, och en av dem som upptäckte Chagas sjukdom - utmärkte sig Enrique Pichon-Rivière från sin tidigaste ungdom för sitt outtröttliga intresse för att utforska olika former av mänskligt beteende.

Detta understryks av honom i ovannämnda prolog till verket Från psykoanalysen till socialpsykologin (publicerad 1971) när han framhåller att: ” ... min uppgifts väg kan beskrivas som utforskning av beteendets struktur och mening, samt uppdagandet av dettas sociala karaktär ... ” eller när han kommenterar: ” ... mitt sökande har handlat om att få kunskap om människan och i synnerhet om sorgen ... ” i och med hans antagande att förluster, samt den depressiva struktur dessa kan ge upphov till, omvandlas till en grundläggande situation som inverkar vid utvecklandet av psykisk sjukdom.

Hans sökande orienterade honom från början mot det psykoanalytiska tänkandet, vilket - under en period av stillastående inom psykiatrins utveckling - kom att bidra med nyckelelement för förståelse av det psykiska livet.

Enrique Pichon-Rivière var en av det argentinska psykoanalytiska sällskapets (APA) grundare, lärare för flera generationer av terapeuter och forskare, vilka sedan kom att utmärka sig genom sin praktiska verksamhet och sitt teoretiska utvecklingsarbete.

Att skriva om Enrique Pichon-Rivière – utan att samtidigt nämna de omfattande områden som var föremål för hans intresse och göranden - skulle vara mycket begränsat. Exempelvis: Analysen av vardagslivet, som tog en skissartad början under hans barndom, kom han sedan att utveckla utifrån sin vänskap och sitt samarbete med Roberto Arlt (argentinsk författare/övers anm) – i denna aspekt hans lärare – för att sedan och med utgångspunkt i det terapeutiska arbetet omvandlas till att bli en av grundstenarna i hans uppfattning om psykologin såsom i grunden varande social.

Konst och skapande

Framträdande hos Pichon-Rivière var intresset för konst och skapande. Det fick honom att utforska Picassos, Van Goghs, Artauds, Rimbauds och i synnerhet Isidoro Ducasses verk (sistnämnde var författare till ”Maldorors sånger” och inspiratör till surrealismen).

Denna estetiska böjelse hos Enrique Pichon-Rivière kommer till uttryck i hans djupgående analys av den dialektik som i den skapande processen utvecklas mellan det kusliga och det fantastiska; han vann härvid respekt och intellektuellt erkännande från surrealismens förgrundsgestalter – speciellt André Breton – samtidigt som hans terapeutiska arbete med artister inom vår miljö gav honom såväl förståelse för nyckelhändelser i den skapande processen som för lärandets och upptäckandets medvetna och omedvetna skeenden.

I dessa subjektiva produktioner uppstår – på olika sätt – ett motsatsförhållande och ett samspel mellan det man i fantasin omedvetet upplever som förstört eller som brist och de reparativa processer genom vilka man åter-skapar och ger nytt liv åt det skadade. Härigenom ges åter mening åt såväl värld som individ (subjekt), vilken genomgår en förvandling i den utsträckning han eller hon omvandlar verkligheten.

Genom sitt intresse för konst, skapande och innovationer blev hans hem vid fler än ett tillfälle plats för utställningar samt diskussionsmiljö för avantgarderörelser såsom ”Grupo Madi”, vilken grundades av bland annat skulptören Gyula Kosice och målaren Arden Quin. Många argentinska konstnärer - i synnerhet inom den formbildande konsten och författare - ingick i hans krets av relationer. Ett exempel härpå är den varma vänskap som förenade honom med konstnären Juan Batlle Planas. Han arbetade också med skådespelare och teaterregissörer i reflektionsgrupper.

Pichon-Rivières anföranden i Ver y Estimar, en inrättning som hade stor kulturell vikt under flera decennier, drog till sig en talrik intresserad publik genom hans originella tankar om konst.

Inom det här området är också hans föreläsningar på gallerier och konstmuséer liksom artiklar, publicerade i prestigefyllda skrifter i såväl vårt land som utlandet, betydelsefulla.

Bland samtliga dessa aktiviteter värderade ändå Enrique Pichon-Rivière tvivelsutan sin föreläsning på Café Le Blanc i Paris speciellt mycket. Den var arrangerad av André Breton och riktade sig till en grupp surrealister som där hade sin mötesplats på samma sätt som Café Flore var en sådan för Sartre, Beauvoir och andra existentialister.

Även om Pichon-Rivières skapande produktion formade sig till utarbetandet av en psykologisk åskådning i vilken individen (subjektet) definieras som i grunden social, kom han också i kortvarig kontakt med poesin samtidigt som han använde sig av collaget som ett instrument med speciell kommunikationsrikedom; här kom elementens mångfald och deras inre enhet att bidra till budskapets rikedom.

En tänkare från det tjugonde seklet

Det speciella med hans livshistoria, de många kulturella erfarenheter och kontrasterande situationer han var med om, gjorde honom till en tänkare särskilt öppen för en mängd kunskapsområden. Från sin första ungdom kännetecknades han som individ av en speciell sensibilitet i förhållande till revolutionära processer, innovationer och växlingar i det politiska livet, inom vetenskapen och det estetiska området samt de sociala rörelser som i så mycket kom att prägla 1900-talet.

Härav kommer sig denna passionerade upptäckare med förmåga att gå på djupet; som aldrig missade tillfället att söka förstå det uppenbarligen mest banala, vilket han utforskade på ett kreativt sätt ända tills han funnit dess dolda innebörd. Därför skrivs hans verk också in i den stora tankeströmning, som kallas kritik av vardagslivet, och vars dominerande figur är H. Lefevbre. Den här strömningen växer fram under 40-talet, skyms undan från 80-talet för att under senare år utvecklas och åter få ny kraft.

Steg i riktning mot Socialpsykologin

Som tänkare fanns Enrique Pichon-Rivière inte bara inom en disciplin; han var heller inte en terapeut instängd på sin mottagning. Från början – och även innan han var färdigutbildad – arbetade han på psykiatriska institutioner, främst det dåvarande Hospicio de las Mercedes som idag heter Hospital Borda. Det var under den perioden det slags frågeställningar intensifierades hos Enrique Pichon-Rivière, som senare och mer definitivt skulle inverka styrande för de centrala idéerna i den konceptuella bearbetning han definierar som Socialpsykologi.

Varför hävdar Enrique Pichon-Rivière 1965 att ”i strikt mening är all psykologi social”? Varför sätter han titeln Från psykoanalysen till socialpsykologin på sitt samlade verk som publiceras 1971?

Titeln talar om övergång eller snarare omdefiniering av en teoretisk ram; konstruktionen av ett nytt konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO/övers anm) med en viktig perspektivförändring i analysen av det subjektiva skeendet.

För att förstå Enrique Pichon-Rivières tänkande är det nödvändigt att ”göra en resa” genom denna övergång, analysera verksamheter som fick honom att formulera fundamentala frågor, vars svar fick honom att utarbeta det vi idag känner som Pichoniansk Socialpsykologi.

Arbetet på mentalsjukhus

Vi har nämnt hans arbete på allmänna och privata psykiatriska institutioner. En av hans första erfarenheter utspelar sig på Asilo de Torres. I sitt arbete där med utvecklingsstörda barn och tonåringar observerade Enrique Pichon-Rivière att orsaksfaktorn bakom vissa intagnas patologi definitivt var organisk. Andra däremot saknade dessa kännetecken; de var fysiskt välfungerande med förmåga till musicerande samt utveckling av många färdigheter. De visade emellertid samtidigt upp tecken på intellektuell försening. När han undersökte dessa patienter kunde han konstatera att de familjegrupper de kom från uppvisade relativt gemensamma karaktäristika och i synnerhet ett slags intensiv överbeskyddande relation till det barn eller den ungdom som hade ”svårigheter”. Och så hade det varit sedan tidig barndom.

Han kallade dessa patienter oligotymiker och arbetade med dem för att skapa möjligheter till utveckling av olika slags lärande; likaså fanns här inkluderat gruppaktivitetens (i detta fall fotboll, som var en av hans passioner) terapeutiska och integrerande effekter.

Erfarenheterna på Asilo de Torres fick Enrique Pichon-Rivière att fundera över något dittills obeaktat inom de psykiatriska miljöerna, nämligen familjegruppens roll vid utvecklandet av vissa patologier (vi befinner oss här vid decennierna omkring 1940).

Dessa funderingar fördjupas och omvandlas till systematisk utforskning i hans verksamhet på mentalsjukhuset Hospicio de las Mercedes såväl utifrån sin roll som intagningsansvarig som i den verksamhet riktad till ungdomar han kom att utveckla.

Sistnämnda verksamhet omvandlades till utbildningsmiljö för psykoterapeuter från inte bara olika delar av Argentina, utan också andra länder i Latinamerika. Den kom att betraktas som modellverksamhet beroende på dess chefs kvalitéer och de personer som undervisade där. Bland dessa fanns hans dåvarande hustru Arminda Aberastury, David Liberman och andra viktiga namn inom psykoanalysen. Samtidigt kunde han räkna med medverkan från konstnärer som Batlle Planas, Grete Stern och andra vilka knöt skapande verksamhet till den terapeutiska uppgiften.

Hans verksamhet på sjukhuset fördjupade frågeställningarna rörande sambanden mellan familjegruppens interaktionsprocesser, struktur och dynamik samt dialektiken mellan hälsa och sjukdom.

Detta tema – så djupt sammanlänkat med hans tänkande och praktiska verksamhet – kommer här nedan att utvecklas i denna biografi, vilken samtidigt och oundvikligen utgör en exposé över hans verk.

I sin kontakt med mentalsjukhusinstitutionen kunde han urskilja situationer karaktäriserade av isolering samt ett övergivande från såväl läkares som familjens sida. Han konstaterade något som senare skulle komma att analyseras av Foucault, nämligen den förvaringsplats som denna förmodade hälsoinstitution utgjorde.

I denna genomförs en utstötning av den psykiskt sjuke patienten. Här sker en social inspärrning och bestraffning av ett lidande ”stigmatiserat” såsom något kusligt – något som bör gömmas undan från samhälls- och familjeliv.

Ytterligare något drivande bakom Enrique Pichon-Rivières undersökningar var rotlöshetsproblematiken. Många av de intagna var utländska immigranter eller personer från det inre av Argentina; som inte förmått anpassa sig till de nya livsvillkoren, den smärta det innebar att släppa sina rötter och att befinna sig i ensamhet dömda till isolering.

Detta är något som bekräftas när han utforskar hur kontexten, platsen för förlusten samt obearbetade sorger i den mentala patologins genes inverkar på individen (subjektet).

Det är denna hans praktiska verksamhet, som visar honom hur centralt det är att i den terapeutiska uppgiften förstå de familje- och gruppförbindelseprocesser, vilka utgör den mänskliga erfarenhetens scenarior.

Samtidigt formuleras här behovet att tillsammans med patienterna och deras familjegrupper ta itu med att förändra dessa realiteter och tidigare smärtsamma relationsstrukturer. Han kommer därigenom att närma sig frågan om vilka operativa modaliteter som krävs för en sådan förståelse och omvandling.

På samma gång arbetade Enrique Pichon-Rivière – för att i någon utsträckning hantera det medicinska övergivande som summerades till familjens – gruppsligt med skötarna, vilka hade daglig kontakt med patienterna och därför satt inne med avsevärda empiriska kunskaper.

För att kunna konceptualiseras behövde dock dessa kunskaper tillförsel av teoretiska element; Pichon stod för detta samtidigt som han fick ta del av en väldig mängd erfarenheter.

Han brukade säga att ”jag undervisade dem, men framförallt lärde jag mig psykiatri”.

Med detta underströk Enrique Pichon-Rivière sin tanke om enseñaje (en lekfull sammandragning av de spanska orden för ”undervisning” enseñanza och ”lärande” aprendizaje, vilket blir enseñaje; på svenska skulle man med en liknande ordlek kunna säga ”lärovisning” som en sammandragning av ”lärande” och ”undervisning”/övers anm) och om lärande som en enhetlig process; som dialog och ömsesidigt utbyte där den undervisandes och den lärandes roller alternerar i och med att vetandets mångfald – det vill säga sådant som en erfarenhet, en fråga, ett begrepp etc bidrar till - är något värdefullt som vägar till kunskap.

Hela sitt liv lät han sig som terapeut, lärare och forskare vägledas av denna idé om undervisandets och lärandets enhet, värdet av varje individs (subjekts) kunskaper och det oupplösbara sambandet mellan teori och praktik.

Familjegrupp: Hälsa och sjukdom

Konstaterandet av samband mellan insjuknandeprocess och skeendet i familjegruppen utgör något av ett riktmärke i Enrique Pichon-Rivières tänkande.

Funktionen som ansvarig för intagningsenheten och – lite senare – som tillskapare och ledare för ovannämnda ungdomsenhet blev en av hans mest signifikativa och fruktbara verksamheter; den såväl ”installerade” som ”skisserade upp” svar på frågeställningar hos honom.

Ställd inför uppgiften att lägga in någon möter terapeuten den psykiatriska krissituationen; alltså utbrottet av en kris hos patienten, som kan ”förenklas ned” till relationen figur-bakgrund med omgivande kontext.

Det Enrique Pichon-Rivière observerade var hur man kom till inläggningssituationen. Patienten fördes dit av familjegruppens medlemmar, grannarna eller polisen. I de två sistnämnda fallen fanns frågan: Vad har hänt? Existerar familjegruppen? Hur ser patientens band till övriga familjemedlemmar ut?

Uppenbart var emellertid att mest information kom när intagningen skedde genom familjens försorg. Ty en patient i kris implicerade samtidigt en familj i stor turbulens; att även den befann sig i kris.

Mest manifest i detta ögonblick var de upplevelser och den desorganisation sjukdomen väckte hos några av familjens medlemmar. I den dialog som spontant uppstod dök det emellertid upp omständigheter, hänvisningar, ömsesidiga anklagelser, situationsbeskrivningar och rollintaganden, vilka pekade på andra aspekter av familjeskeendet – och dessa andades om vad som föregick den kritiska situationen. Samtidigt avtäcktes vissa former av ömsesidig internalisering, familjekonflikten och vad man betydde för varandra i familjegruppen. Dessa till sin karaktär omedvetna processer blev delvis synliga i den destruktureringsprocess, som är något typiskt för krissituationer.

Med utgångspunkt i den spontana kontakten med familjen och de hypoteser, som då ”skisserades”, kom Enrique Pichon-Rivière att installera ett angreppssätt; en ram som bestod av sessioner med patienten och samtidigt sammankomster med familjen i vilka patienten vanligtvis deltog.

I den individuella behandlingen arbetade Enrique Pichon-Rivière utifrån sin psykoanalytiska ram med att utforska patientens inre världs struktur och dynamik samt sättet att tolka verkligheten. Och han gjorde det med utgångspunkt i analys av överföringen, vilken han senare skulle komma att definiera - inte bara som aktualisering i nuet av en relation från det förflutna, utan också - som iscensättning av ett i den inre världen ”inskrivet” rollspel, vilket röjer en inre dramatik.

Så här långt om den psykoanalytiska förståelsens ”instrumentering”. Redan här framträder dock element som skulle komma att styra en innebördsrik konceptuell omdefiniering.

Arbetet med familjegruppen gjorde det möjligt att observera ett relationssamspel, registrera vad som dök upp i dialogen och attityder samt formerna för familjemedlemmarnas närvaro och frånvaro.

Genom dessa fakta gjordes processer allteftersom manifesta och utifrån dessa kunde man sluta sig till orsaksrelationer – inte linjära, utan dialektiska och komplexa – rörande skeendet i patientens inre värld samt familjegruppens olika sätt att relatera.

I dessa fanns också innefattad varje familjemedlems inre värld; hur var och en såg på gruppen, vad den betydde och vars och ens olika sätt att dela detta med övriga medlemmar.

Familj: Yttre värld och inre grupp

Enrique Pichon-Rivière utvecklade då hypotesen att denna tolkning av verkligheten – den förvirring och det slags beteende som lett till intagning och dessförinnan patologi – bland sina ”produktionsvillkor” hade den interaktion som ägde rum i familjeskeendets inre.

Här dyker hans första karaktärisering av patienten som emergent ur familjegruppen upp. För Enrique Pichon-Rivière kommer patienten under insjuknandeprocessen att peka på den situation som råder i familjegruppen.

Denna ”anklagelse” är omedveten och blind. Den vittnar om ångestmängderna, konflikten, omöjligheten att synliggöra och lösa detta; förlusten av uppgift, vart familjemedlemmarnas frustrerade behov tar vägen samt bristen på hållande.

Men även när det är på detta sätt kan såväl patient som familjegrupp – i den dialektik mellan hälsa och sjukdom man genomlöper – ha viss klarsyn kring vad som händer även om detta inte (i en aktiv och omvandlande realitetsanpassning) kan processas till ett lärande hos individen (subjektet).

Lidandet får patienten att söka sin tillflykt i stereotypi och rigidisering av sina försvarsmekanismer, vilket i sin tur leder till brytning med en verklighet som inte kan uthärdas.

Emergentkonceptet. Språkrör

Flera år senare kommer Enrique Pichon-Rivière att korrigera sin karaktärisering av patienten som emergent; det är istället sjukdomen som i ett patogent samspel växer fram som emergent och brott med det föregående - en ny kvalitet.

Patienten ”visualiseras” då som språkrör och det är härigenom skeendet framvisas. Fastän Enrique Pichon-Rivière inte specifikt gjorde det till tema pekar analysen av de olika roller som under dessa omständigheter spelas i familjen på existensen av olika språkrör, vilka uttrycker skilda aspekter av det komplexa familjegruppsskeendet.

Vissa medlemmar kommer exempelvis att vara ”ledare” för en massiv deponering och försök till avskiljande, medan andra har en klarare blick för konflikten och att patientens position (i ett samspel av rollgivande och rollintagande) hänger samman därmed. Intensiv ångest och lidande innefattar och genomsyrar med sina speciella nyanser samtliga familjemedlemmar.

Familjegrupp: Kris och patologi

Vad är observerbart i en familjegrupp i kris när den står inför den uppenbara framväxten av patologi hos någon av sina medlemmar?

I förgrunden finns signifikativa kommunikationsstörningar, missförstånd och sådant som är underförstått. På denna nivå lade Enrique Pichon-Rivière särskild vikt vid förekomsten av så kallade familjehemligheter. ”Hemligheten eller familjemysteriet” refererar till händelser, som – förutom sin objektiva innebörd – för några medlemmar förvandlats till något farligt, skamligt eller skräckinjagande som till varje pris bör tystas ned.

Med utgångspunkt i detta uppkommer subgrupper: de som känner till hemligheten tenderar att ”installera” en ”uteslutningszon” kring varje situation som skulle kunna ha något med hemligheten att göra; å andra sidan finns medlemmar som omedvetet känner på sig eller uppfångar närvaron av det gömda och denna förnimmelse blir en orsak till störning.

Den grundläggande situationen bakom familjens lidande och de beteenden som utvecklas utgörs, som sagt, av en hög ångestnivå, vilken stundtals blir okontrollerbar och (i verkligheten eller som fantasi) för familjens medlemmar till randen av kaos.

De försvarsbeteenden som brukar förekomma är allianser, konspirationer, förnekande och massiva projektioner. När massiva projektioner ”installeras” utmejslas språkrörets situation; genom sina egna konflikter och sin obearbetade ambivalenssituation tenderar ”språkrörspersonen” att ta på sig ansvaret för ångesten (i familjen) och insjukna. ”På grund av kärlek och hat”, säger Enrique Pichon-Rivière och karaktäriserar vansinnet som ”uttryck för vår oförmåga att uthärda ett visst mått av lidande”.

När patologin bryter ut kan man – som fortsättning på massiv projektion och ledd av den kanske sköraste gruppmedlemmen – komma att ”konstruera” en patologisk säkerhetsmekanism på familjegruppsnivå.

Den består i massiv deponering (av skrämmande, smärtfyllda och negativa aspekter, vilka genomlöper gruppens medlemmar) över den person som intar språkrörsrollen.

Här tenderar en utstötningsprocess att utvecklas; en fantiserad utdrivning av den ångest och det lidande som genomströmmar dessa ”gruppfält”.

Enligt Enrique Pichon-Rivière finns obearbetade sorgesituationer i denna ångests kärna. De korresponderar mot förluster som familjegruppen upplevt och som vare sig kunnat repareras eller smältas under ibland mer än en generation. Sett till sina patogena effekter kommer denna ”installerade” situation att leda till en interaktion i vilken samtliga/var och en kan definieras som både offer och förövare.

Vi använder oss av termen ”viktimisering” för att förneka detta.

I den klassiska psykiatrin var detta den uppfattning man i stor utsträckning hade om hur sjukdom påverkade en familjegrupp. Utifrån den uppfattningen var familjen offer för patienten. Det var familjen som hamnade i olycka. I stor utsträckning betraktades patienten som plåga och aggressor. Eller i bästa fall som den som gav upphov till omfattande oro.

Senare uppkom omvända, men kanske lika ogenomtänkta, versioner. Jag refererar till den version i vilket det är patienten som framstår som offer för familjen. Men det är faktiskt så att i detta komplexa samspel genomströmmas samtliga av ett lidande, varvid var och en utvecklar olika försvarssätt.

Familjegruppen: Ett terapeutiskt instrument

Ovanstående innebär en ideologisk positionering i överensstämmelse med en viss uppfattning om individen (subjektet) och om kunskap, något som kommer att utgöra ett av Socialpsykologins fundament.

I denna relationsstruktur kan det emellertid uppstå en radikal omvandling i den utsträckning familjegruppens medlemmar via analys kan bli medvetna om sin konflikt och historia; om de kan bearbeta den ångest som försätter dem i kramp; om de kan modifiera förbindelsernas patogena karaktär; om de kan sätta roller och stereotypiserade relationsaspekter i rörelse; om de kan växa genom kommunikation, lärande och ömsesidigt stöd.

I denna uppgift – som inte sker utan lidande, men implicerar mycket mindre smärta än den de befinner sig ”nedsänkta i” – kan familjegruppens medlemmar konstruera och följa en väg som leder mot hälsa.

Enrique Pichon-Rivière noterade att han arbetade i och med familjegruppen för att denna i sin tur skulle omvandlas till ett ”företag” i hälsans tjänst, återta sin uppgift samt sin förlorade hållande och operativa förmåga.

FRÅN PSYKOANALYSEN TILL SOCIALPSYKOLOGIN

Det är i grund och botten utifrån dessa erfarenheter inom sfären hälsa/sjukdom/familjedynamik, som Enrique Pichon-Rivière intar en förändrad position i sin syn på hur individen (subjektet) kan förstås.

Han kommer då att fokusera på det interrelationella – interaktion som central process i subjektivitetens konstituerande – i dess två plan: intersubjektivitet och intrasubjektivitet.

Detta nya positionerande leder honom till att – på en växlingsrik ”väg” - utarbeta ett fundamentalt begrepp inom socialpsykologin. Vi avser begreppet ”förbindelse”, vilket vid en viss tidpunkt kommer att markera övergången från Psykoanalysens teoretiska ”plats” till en Psykologi definierad som Social.

Denna förändrade position uppstår allteftersom kunskaps- eller utforskningsobjektet modifieras i sökandet efter en förståelse av individen (subjektet) och dennes beteende.

Detta (sökande) kommer inte längre att ha sitt främsta fokus i utforskandet av det omedvetna – den uppgift som psykoanalytisk teori och praktik föresätter sig. Utan att åsidosätta analysen av samspelet mellan medvetna och omedvetna processer kommer utforskandet av förbindelsen att träda i förgrunden som grundläggande enhet för att kunna ”äntra” och förstå individen (subjektet) och dennes vara i en permanent dialektik mellan inter- och intrasubjektivitet.

Föreläsningskoncept: Om ett kognitivt grupper­spektiv, gruppanalytiskt perspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”. Av Sören Lander

”Inom undervisningens område utbildar sig gruppen i att lära och detta uppnår man endast medan man lär, det vill säga medan man 'opererar' ...

I den operativa undervisningen bör man sträva i riktning mot det okän­da och att ut­forska sådant som ännu inte är tillräckligt belyst. Om det finns ett grundläggande rättesnöre att hålla sig till, så är det att bryta upp stereotypier på alla nivåer eller plan de än må visa sig. Stereotypi är ett läroämnenas fördärv ...

Inom vetenskapen gör man framsteg inte bara genom att finna lösningar, utan också genom att – som något grundläggande – skapa nya problem; och det är nödvändigt att lära sig att inte vara rädd för att framkalla sådana. I den handlingen lär sig den stu­derande genom egen direkt medverkan att såväl problematisera som använda verktyg för att finna lösningar och formulera möjliga lösningsvägar ” (Jose Bleger: Operativa grupper vid undervisning. Föreläsning 1961).

I

Denna föreläsning syftar bland annat till att ta upp ett möjligt kogni­tivt grupprocess-perspektiv, förhållandet mellan psykody­namiskt och kognitivt tänkande (med tonvikt på grupp) samt något om hur Pichon-Rivières gruppoperativa modell (med tonvikt på figurerna ”den upp-och-nedvända konen” och ”vek­torsmodellen”) skulle kunna tjä­na som ”överbryggning” mellan psykodynamisk och kognitiv tankevärld. Tidigare har tagits upp fyra oli­ka teoretiker som på ett eller annat sätt har anknytning till ett psykody­namiskt grupptänkande. Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet re­presenterar delvis olika skolor, men ...

... Pichon-Rivière, Bion, Foulkes och Turquet

(med sin bas i en psykodynamisk grundsyn)

representerar samtliga föreställningen att

bakom/under det explicita/observerbara

finns något implicit/latent/ej synligt vars

avtäckande kan förklara det man observerar.

Man går alltså från det som kan observeras till att söka dra (kausala) slutsatser om varför detta observerbara framträder. Denna kausalitet behöver inte vara omedelbar genom att ett ”stimuli” direkt följs av en ”respons”, utan den kan vara fördröjd – icke-linjär – på så sätt att en ”respons” kan följa efter en viss tid och då på ett inte så tyd­ligt eller förståeligt sätt.

De här fyra teoretikernas ”kartor” eller ”modeller” är sätt att försöka få kunskap om och förstå de fenomen som uppträder i gruppsammanhang vare sig det rör sig om stör­re eller mindre grupper.

Dessa teorivärldar utgör ett slags ”kartor”

för att försöka göra det som observeras

förståeligt. I vårt sammanhang gäller det

främst de processer som äger rum i en

grupp.

Den ”upp-och-nedvända konen”

(spiralfiguren) är ett sätt att illu-

strera förhållandet mellan ”det synliga”

(explicita) och ”det osynliga” (implicita).

Den är också en ”karta”.

Även ”vektorsmodellen” är en karta att

orientera sig utifrån.

Dessa figurer eller illustrationer skulle kunna be­lysa en del av det tänkande som finns både inom den psykodynamiska och den kognitiva tankevärlden (trots att begreppsapparaterna är skilj­aktiga) och därigenom - som ett slags ”karta” - bli till en referensram för att diskutera dessa två modeller.

Som ”tankefigurer” kan de vara till hjälp

för att försöka beskriva ett psykodynamiskt

och ett kognitivt grupprocesstänkande.

Ett slags ”karta” där man kan orientera sig.

De begrepp jag speciellt vill fästa uppmärksamheten på är ”explicit” och ”implicit”. Som tankefigurer är det möjligt att här innefatta såväl kogni­tiva som psykodynamiska förklaringssätt.

Nyckelorden ... är

”explicit” och ”implicit”. Med

olika betoning och innebörd kan

de användas om de grupprocesser

som äger rum såväl enligt psyko-

dynamiskt som kognitivt tänkande.

II

I den vidare framställningen stöder jag mig (förutom på det pichonianska tänkandet) främst på följande:

• En essä (på norska) om ett experiment med blandat kognitivt och gruppanalytiskt förhållningssätt på dagavdelning (för personlighets­störda) på Ullevål-sjukhuset i Oslo.

• Den svenske psykiatern och kognitive psykoterapeuten Jörgen Herlofssons manualbaserade kognitiva modell för korttidsbehandling av utbrända i grupp (föreläsningsanteckningar från Psykoterapimäs­san 2002).

• Norrmannen Atle Dyregrovs kognitiva modell för debriefing i grupp (med sina rötter i USA).

Något kännetecknande för processen i en kognitiv grupp är att proces­sen åtminstone delvis styrs av en plan eller manual. Det är terapeutens eller gruppledarens uppgift att se till att den föreskrivna ”vägen” eller processen följs.

III

I en kognitiv ”gruppanordning” finns

en uppgift, plan eller manual som i varierande

grad styr hur processen kommer att

se ut. Gruppledarens explicita uppgift

är att se till att den föreskrivna ”vägen” följs.

Man kan ... få ett intryck av att gruppledaren blir till ett slags ”facit” i den kognitiva gruppen med åt­följande föreställningar om vilket slags tänkande som är riktigt.

En beroendegrupp (i bionsk mening) skulle (härigenom) kunna tänkas ta form där gruppen blir bero­ende av gruppledarens kunskaper och information för att ta sig vida­re i arbetet med sin uppgift, men att den får svårt att tän­ka fram sina egna lösningar.

Gruppledaren gör bland annat

sammanfattningar av gruppens

process och ser till att man håller

sig kvar på vägen.

OM gruppen gör “uppror” mot denna ”installerade” beroendegrupp sker det i form av ett kamp-flykt-beteende alternativt parbildnings-beteende (ett alternativt ”maktcentrum” skapas dit gruppens hopp om annorlun­da utveckling, bot, lärande etc riktas).

I det gruppoperativa konceptet (Pichon-Rivières) finns tanken om dels en ”explicit upp­gift” (alltså ett mål man ska ta sig fram till), dels om så­dant som kan inverka störande i dess ut­förande (alltså avvikelser på vägen fram mot målet). Detta senare kan då ses som en ”implicit upp­gift” (hit torde de bionska grundantagandena räknas). Den är vik­tig att arbeta igenom därför att den explicita uppgiftsprocessen annars blir hindrad el­ler be­gränsad (man gör uppgiften i formell mening, men utan att egentligen beröras eller tillägna sig kunskap på ett personligt sätt så att den kan användas).

I psykodynamiskt grupptänkande ges gruppen större utrymme att söka sina egna lösningar. Det finns mindre av föreskriven väg trots att det också här finns en uppgift (mer eller mindre uttalad). Sätten att lösa den är dock inte före­skrivna.

Hos Pichon-Rivière bör UPPGIFTEN vara gruppens ledare. När ett ”språkrör” i en operativ grupp framträder (som underlättare av upp­giftens lösning eller som ”sabotör”) blir detta till en del av grupproces­sen. Språkröret pekar därvid på något som kan vara implicit och viktigt att på något sätt bearbeta för att inte stereotypisera gruppens arbete med sin uppgift (att alltså hindra den från att fungera som en – i bionsk mening – arbetsgrupp) ...

Grundantaganden (i bionsk mening) alternativt en ”implicit uppgift” kan in­verka störande på arbetet med att utföra planen eller den explicita upp­giften. Vart tar arbetet med det implicita vägen i de två tänkesätten (kogni­tivt och psykodynamiskt)?

IV

På Ullevålsjukhuset (ett psykiatriskt sjukhus i Oslo) laborerar man med bägge dessa modeller (psykodynamiskt och kognitivt) på en dagvårdsavdelning för personlighets­störda (At kombinere psykodynamisk og kognitiv teapi og forståelse. Erfaringer fra et psykoterapeutisk dagafsnit (Matrix 2006) av Randi Luggin).

Kan man kombinera de två sätten att tänka om vad och hur en process ska äga rum i en grupps arbete? Ullevålsjukhusets da­gavdelning verkar använda en modell där de två tänkesätten kan komplettera varandra.

En gruppanalytisk grupp och en kognitiv grupp går jämsides med varandra under vårdtiden.

Sistnämnda grupp innehåller kognitiva ingredienser som färdighetsträ­ning, med­vetenhet om grundläggande kognitiv-affektiva scheman, an­vändning av kognitiva tekniker för att identifiera och utmönstra dys­funktionella tankemönster relaterade till olika problemsituationer etc.

Man arbetar med grundläggande kognitiva begrepp (negativa auto­matiska tankar och livsregler – också underliggande scheman – med speciellt fokus på låg självkänsla). Ut­gångspunkterna är patientens vardag. Det är ganska mycket struktur med fastlagt program och hem­uppgifter.

Vad gäller psykodynamiskt respektive kognitivt rekommenderas ex­empelvis patienten i förekommande fall att gå tillbaka till gruppanalys­gruppen med känslor som väckts i den kognitiva gruppens färdighets­träning (här kan ju en patient direkt ha blivit upp­märksam på en viss sak som behöver fördjupas).

Djupliggande ”scheman”, tanke- och känslomönster kommer på så sätt att utgöra ut­gångspunkter för bearbetning i den (psykodynamiska) gruppanalytiska gruppen. I den senare utmanas också mer djuplig­gande personlighetsstrukturer, vilket avsevärt kan öka ångestnivån (med aktivering av de grundläggande rädslor och hinder – av de­pressiv, paranoid och konfusionell karaktär - som finns i botten av ”den upp-och-ned­vända konen”).

I de mer gruppanalytiska grupperna är strukturen rätt liten, men dock med högre terapeutaktivitet än i renodlade gruppanalytiska grupper. Fokus är på relationer här-och-nu och på det medvetna eller förmedvet­na snarare än det omedvetna.

Fokus kommer i en sådan här modell att till en början ligga på det ma­nifesta (eller ex­plicita; se ”den upp-och-nedvända konen”) och på ytan liggande för att därefter övergå till mer djupliggande problematik knuten till personlighetsdrag.

I dessa parallella grupprocesser löses olika uppgifter utifrån vad grup­perna är tänkta att fokusera på. Färdighetsträning etc äger rum i de kognitiva grupperna och det som ej inryms i den ”planen” tas upp och bearbetas i de gruppanalytiska grupperna. I des­sa senare kan fär­dighetsträningsbehov (det vill säga att behöva exponeras för det som är hotfullt eller svårt) bli synliga och läggs därför över till de kognitiva grupperna varpå de mer känslomässiga aspekterna därefter vid behov åter kan bearbetas gruppanalytiskt från en ny erfarenhetsposition.

Skillnaderna mellan de två metoderna eller tanketraditionerna är att den kognitiva terapin till stor del är terapeutstyrd, planerad och manu­aliserad. Den psykody­namiska gruppanalytiska lägger mer betoning på den yttre strukturen (ramen), som ska ge plats och trygghet så att det i patienternas inre liv ska kunna framträda associa­tioner och spontana känslor.

Under fem års tid har man på dagavdelningen sökt kombinera dessa bägge sätt att tänka om människor och deras fungerande. Man har också en storgrupp med syftet att ”dela tankar, känslor och reflektioner om vad som försiggår i verksamheten – och vad som sker utanför som kan påverka verksamheten” ...

I storgruppssammanhanget förhåller sig gruppledaren primärt gruppanalytiskt (såväl tillbakadraget som tol­kande) medan den övriga personalen är mer psykoedukativ, be­svarar direkta frågor eller kan gå in i diskussion om teoretiska spörsmål (främst då om gruppmedlemmar­na så önskar). Här kan man ju fundera lite över skeendet i storgruppen utifrån ett Turquet-perspektiv.

Storgruppen kom till för att ge möjligheter att skapa mening i det större sammanhang en dagavdelning utgör … att de grupprocesser som äger rum där ska bli möjliga att benämna och tala om. Innan storgruppen in­fördes försiggick många storgruppspro­cesser i det fördolda – i uppe­hållsrum och på privata fester – och som personal var det svårt att få överblick över dessa processer. I synnerhet de kognitiva grupperna hade svårt att uppfånga dessa fenomen i och med att överföringsprocessen och konflikter mellan patienterna inte benämndes.

För att ej teorikonkurrens ska uppstå har man en ”metateori” som över­ordnad teori (Kohuts självpsykologi).

Under de fem år som Ullevålexperimentet pågått (enligt ovannämnda artikel) har man utvecklat ett slags ”nyspråk” vari bägge referensramar­na innefattas. Man har fått ett intresse för att se det som är positivt i modellerna och kunnat låta dessa ömsesidigt befrukta varandra. Ett möjligt slutresultat kanske blir en gemensam integrerad teori med såväl dynamisk som kognitiv teori – alltså att man (för att tala ”pichonianska”) skapat ett gemen­samt ECRO som på ett relevant sätt berör den uppgift man som da­gavdelning har att lösa.

I en grundläggande psykoterapiutbildnings gruppramanordning kan möjligen Pichon-Rivières två modeller (”konen” och ”vek­torsmodellen”) samt schema- (ECRO) eller refe­rensramstänkande fun­gera som något liknande. Det är främst de två be­greppen ”expli­cit” och ”implicit” som kan ge möjligheter till överbrygg­ning via modellerna.

”Den upp-och-nedvända konen” som en ”överordnad” teori

att betrakta de psykodynamiska och kognitiva ”kartorna” med …

för att försöka förstå de fenomen dessa teorier beskriver?

V

I såväl kognitivt som psykodynamiskt tänkande tycks det i någon me­ning vara nöd­vändigt att ta sig från den explicita ytan ned mot det mer implicita för att få närmare begrepp om vad olika fenomen innebär, det vill säga att inte bara beskriva utan även förstå dem. Om detta sedan görs uti­från psykodynamisk eller kognitiv förståelsemodell kan säkert ge upphov till skiftande slutsatser.

”Explicit” och ”implicit” som fenomen finns

i såväl psykodynamiskt som

kognitivt tänkande -

oberoende av vilka begrepp

man använder sig av.

Ett språk behövs för att fånga upp processer

som inte är synliga, verbaliserbara eller explicita.

Bland annat begreppet ”överföring” är ett ord som söker

beskriva det som är ”osynligt” eller ”under ytan”.

Med en stabil yttre ram blir det ... möjligt att benämna och tala om de grupprocesser som äger rum i det fördolda – om man har en be­greppsapparat och gruppanordning som kan fånga upp detta. Kan ej processer ”kläs i ett språk” finns stor risk att de lever i det fördolda och ”osynliga” inverkar hindrande i gruppens arbete.

I det kognitiva tänkandet förefaller det inte finnas begrepp för att fånga upp det feno­men som i psykodynamisk teori kallas ”överföring” (”télé” i vektorsmodellen) och där­med blir det svårt att prata om det (or­den sak­nas).

Eller är det helt enkelt så att man ... pratar om det på ett annat sätt ... och med andra ord. Eller gör gruppens sätt att arbeta med sin ”explicita uppgift” (via manual etc) att det inte är vä­sentligt att ta upp annat som väcks i gruppens process?

VI

I den pichonska begreppsvärlden spelar begreppet ECRO en vik­tig roll. Översatt till svenska betyder det ”begreppsligt/konceptuellt, re­ferentiellt och operativt schema”. Pichon-Rivière menar att vi alla bär med oss ett sådant ”schema” eller världsåskåd­ning som fungerar orienterande (en inre karta) i vårt möte med världen. Ju mer med­vetna vi är om HUR vår världsbild är konstruerad ... desto lättare blir det att förstå såväl sig själv som VARFÖR vi uppfattar världen som vi gör.

Och schemat innehåller inte bara det vi på ”formell teoretisk” väg lärt oss i olika typer av utbildningar och skolor, utan även de lärdomar vi fått genom livet i övrigt. Många av dessa lärdomar lever sitt liv i det fördolda (preverbalt, omedvetet/förmedvetet, im­plicit), men kan bli syn­ligt i vissa situationer.

Vilka inre ”scheman”, världsåskådningar eller före-

ställningar bär vi med oss och blir till de ”glasögon”

vi betraktar världen genom? När och hur blir

de synliga? Hur pass flexibla bör de vara för att

inte stänga ute för mycket?

Som utövande terapeut är det viktigt att ha någorlunda överblick över vilket ”schema” man bär med sig i mötet med sina klienter ... och även att veta att klienten på lik­nande sätt ”betraktar” oss som terapeu­ter genom sitt ”schema” (eller sin referensram).

För att kunna fungera nå­gorlunda bra som terapeut måste ens (inre) schema vara flexibelt och föränd­ringsbart – inte för att det skulle vara något dåligt i sig, utan för att schemat behöver berikas med nya kun­skaper (och därigenom bli ännu mer ope­rativt = användbart).

Om man dessutom tänker sig att detta schema utgör ett slags ”verktygs­låda” ... att där finns olika teorier och livserfarenheter, som hjälper en att ”läsa” världen och dess fenomen, så är det rätt uppenbart att det inte finns någon metod, teknik eller teori som fullständigt kan återspeg­la det som är ”verklighet”.

Det egna schemat som en ”verktygslåda”?

Teoretisk kunskap, livserfarenheter …

vad finns det mer som formar vars och ens schema?

VII

Möjligen är vi här inne på det område som i nutida psykoterapeutisk/psykologisk teori­bildning benämns ”mentalisering”. Psykologtidningen 12/08 beskriver fenomenet på detta sätt:

”Vi människor är relationella varelser, ofrånkomligen delaktiga i varandras inre värl­dar. Vi tolkar hela tiden, på ett mestadels omedvetet plan, vårt eget och andra män­niskors beteende utifrån inre, mentala tillstånd ... Vi läser av ansiktsuttryck, gester och röstlägen hos andra och skapar hypoteser om vad som rör sig inom dem, och på motsvarande sätt vänder vi uppmärksamheten inåt mot våra egna känslotillstånd och försöker förstå vad vi själva känner. Att på detta sätt tolka och förstå be­teenden uti­från inre, mentala tillstånd kallas för mentalisering”.

Ytterligare en definition följer här:

” ... keeping one's own state, desires and goals in mind as one adresses one's own ex­perience; and keeping another's state, desires and goals in mind as one interprets his or her behavior” (Från förordet i Handbook of mentalization-based treatment).

Begreppet definieras vidare på följande sätt av Bateman & Fonagy:

” ... the mental process by which an individual implicitly and explicitly interprets the actions of himself and others as meaningful on the basis of intentional mental states such as personal desires, needs, feelings, belie­fs and reasons” (Ibid sid 31—32).

Enligt Fonagy m fl verkar det som att

”mentalization, defined as the ca­pacity to be specifically aware of mental states as such and to use this awareness in regulating af­fect and negotiating interpersonal relations­hips, provides a critical link in the transmission of attachment security across generations ... It rapidly emerged that secure children in their turn tended to develop the rudiments of the capacity for mentalization faster than did their insecurely attached peers” (Ibid).

I sin förlängning kan detta begrepp tänkas innehålla åtminstone fyra olika sinsemel­lan sammanhängande aspekter (ibid sid 32):

a) ett ”meta-kognitivt” fenomen i sådan mening att det refererar till för­mågan att tolka tankar och handlingar – att tänka om tänkandet eller (för att använda en engelsk term) vara ”mind-minded”;

b) vidare hand­lar det om de betydelser vi tillerkänner egna och andras handlingar – alltså de implicita eller explicita hypoteser vi använder oss av för att förstå varför vi, eller någon annan, handlar på ett visst sätt;

c) den tred­je aspekten berör att ”mentalisering” är något som förknippas med per­soner – i motsats till livlösa saker – och att det handlar om intentioner och förmåga till projektskapande och framtidsönskningar.

d) Slutligen är inte förmågan till mentalisering en fix egen­skap i en människas psy­ke, utan en process, förmåga eller ”skicklighet”, som i olika hög grad kan vara närvarande.

Kort och gott kanske mentalisering bäst förenklas till ”attending the states of mind in oneself and others” (ibid sid 3).

Genom att tala om mentalisering gör man egentligen inte så mycket an­nat än det Freud talade om långt tidigare, nämligen att söka hjälpa sina patienter att minnas snarare än att upprepa (ibid sid 6).

VIII

Även Bion är intressant här. Han talar om ”det omedvetna tänkandet” eller ”reverie”. Denna sistnämnda term kan beskrivas som drömskhet när det gäller sinnestillståndet och vakendrömmande när det gäller ak­tiviteten. Detta vakendrömmande äger hela tiden rum utanför vår varseblivning.

Det tillstånd som gör detta drömmande möjligt kan beskrivas som en försjunkenhet människan kan befinna sig i, samtidigt som hon fullgör vardagens göromål. Under det vi talar med andra människor, tänker, ar­betar och älskar ... så pågår detta vakendröm­mande och vävs omärkligt in i det medvetna tänkandet. Detta ger upphov till över­raskningsmoment i vårt medvetna varande där vi, ibland till vår egen förvå­ning, över­skrider de gränser vi satt upp för oss själva. Det är i detta ständiga sam­spel mellan medvetet och omedvetet som det oväntade, oroväckande och berikande ger sig till kän­na ...

Bions föresats att som analytiker arbeta ”without memory or desire” skulle kunna ses som ett fördjupande av Freuds begrepp ”floating atten­tion”. Bion föreslår dock inte nå­gon förändring i den analytiska tekni­ken, utan snarare en inre attityd hos analyti­kern. Han söker sig här från användandet av minnet som primärt verktyg i arbetet för att istället hitta ett funktionssätt som underlättar användandet av intuitio­nen.

Analytikern bör helst inte influeras av sin föregående kunskap eller a prio­ri-ställ­ningstaganden i och med att detta kan hindra honom från att uppfatta vad som hän­der ”här-och-nu” under sessionen. På så sätt kan han också lättare uppfatta de nya element och ”skuggor” som alltid finns i varje möte mellan analytiker och patient. En implikation av den­na ståndpunkt är att analytikern bör söka uppleva varje session på ett fritt och ”fördomsfritt” sätt så att hans observerande blir effek­tivt och att det intui­tiva kan framträda eller utvecklas.

IX

Att med utgångspunkt i ett eget reflektionsutrymme ha tillgång till ett lagom antal al­ternativa teorier, metoder eller tekniker kan kanske leda fram till följande slutsats, vilken har med mentaliseringsbegreppet att göra (Handbook of mentalization-based treatment):

… that the world is always filtered

through a perspectical mind,

which may be more or less accurate in its

appreciation of reality.

Med ett sådant perspektiv förstår man att EN teori inte är (eller åter­speglar) världen eller verkligheten, utan snarast är ett sätt att försöka förstå den i dess olika yttringar och i enlighet med den information eller kunskap, som är tillgänglig, samt att den in­divid som söker kunskap också kan få saker och ting om bakfoten/missförstå eller inte förstå.

Därför är det av vikt att ha tillgång till olika metoder, teorier etc. Den som inte har det tenderar att hamna i den situation som den ame­rikanske författaren Mark Twain be­skriver:

Om man endast har en hammare i sin

verktygslåda

ser man bara spikar

överallt.

Omvänt kan användandet av alltför många metoder leda till ett svårö­verblickbart ”smörgåsbord” av tekniker och teorier där det till sist inte blir möjligt att se om man är på väg mot att lösa den ”uppgift” eller de mål som man föresatt sig. Det kan därför vara välbetänkt att också ha med sig Bions ord avseende psykoanalytisk skicklighet:

”Psychoanalytic virtue lies not in the number of theories the psychoana­lyst can com­mand but the minimum number with which he can meet any contingency”

Detta utgör Bions version av vad som inom vetenskapen kallas för ”Ockhams rakkniv”:

Ockhams rakkniv är namnet på ett begrepp inom vetenskaplig metod som in­nebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än nödvändigt för att förklara en observation.

(Rakkniv syftar på att man ”rakar bort” onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen (från Wikipedia)).

X

För att nu återvända till ECRO … ens ECRO innehåller såväl teorier som egna er­farenheter; det kan ses som ett flexibelt sche­ma, en flexibel verktygslåda (där såväl psykodynamiskt, kognitivt tänkande m m kan in­rymmas), vilken bör anpassas till de olika processer, si­tuationer eller fenomen man möter. Förhoppningsvis kan man i den pro­cessen använda sig av relevanta begrepp som beskriver det område som är fokus för ens uppsamhet. Ju mer relevanta ens begrepp är, desto mer verknings­fulla eller operativa blir de också för att såväl beskriva som handla i verkligheten.

Skulle då ”vek­torsmodellen” (som del av ett ECRO) kunna funge­ra som något över­bryggande eller ”upplysande”, vilket låter gruppfeno­men framträda och bli synliga varpå man därefter väljer ut den eller de interventioner som är mest rimliga utifrån de behov som finns?

Mot bakgrund av hur kognitiva gruppansatser här presenterats kan man få ett intryck av att deltagarna i kognitiva grupper bjuds in till att vara med om en process som dock i sina huvuddrag är förutbestämd. Om processen avviker från det förväntade förs den åter tillbaka till var den ska vara. Självklart uppstår då frågan om vad som lämnas ut­anför eller inte får utrymme.

Om vi så återgår till den operativa gruppen och dess teorisammanhang finns där fö­reställningar om vad som händer just i situationer där pro­cessen tar sin egen väg. (Det rör sig då om situationer besläktade med det Bion kallar grundantagandegrupper, Do­rothy Stock Whittakers ”re­striktiva lösningar” och Pichon-Rivières resonemang kring explicit och implicit skeende.)

Foulkes föredrar i detta slags situationer att i det längsta låta gruppen hitta sin egen väg. Den operativa gruppens sam­ordnarstil innebär också ofta att vänta, men att inte i onödan låta gruppen ”irra om­kring i blin­do”, utan hjälpa den åter mot sin uppgift och att peka på de hinder som gör att gruppen inte kan fokusera på vad den ska göra. Grundtanken är att det finns skäl för gruppen att agera som den gör.

I Pichon-Rivières terminologi skulle ovanstående process handla om att gruppen be­finner sig i en ”förarbetsfas”, där man har en ”implicit” upp­gift att utföra innan man kan ta itu med den egentliga explicita. Och hoppar man över den implicita uppgiften kommer den i alla fall att fin­nas kvar och inver­ka störande på det man är upptagen med att fullgöra.

Rimligtvis borde en ”icke-fullgjord ... implicit uppgift” inverka stö­rande även i en kog­nitiv grupps process, ja till och med så mycket att man i slutänden kan fråga sig vad grupparbetet, som utförts i enlighet med manualen, givit för resultat. Den process, som var föreskriven, har i och för sig gjorts färdig, men så mycket finns kvar, som ej kunnat tas upp till behandling, att det som ut­förts kanske endast blivit halvfärdigt el­ler kanske inte ens det.

Kanske bidrar här ”Ullevål-modellen” med något annorlunda just genom sin kombina­tion av kognitiva färdighetsträningsgrupper och gruppanalytiska grupper, det vill säga där det som ej har plats i en typ av grupp kan få det i den andra ... att från den kogni­tiva gruppen ex­empelvis det finns kvar implicit material som behöver bearbetas mer ”på djupet” i gruppanalytisk mindre styrd form, men att detta i sin tur jämnar vägen för att kunna följa den ”körplan” som finns i den kogni­tiva gruppen. På motsvarande sätt kan man tänka sig den gruppanaly­tiska (gruppoperativa) gruppen köra fast i fö­reställningar om vad man borde göra i ”levande livet”, men att det inte blir mer än an­satser – där man aldrig egentligen ”äntrar” uppgiften och blir operativa, utan hela tiden skjuter den framför sig, lämnar den åt sidan, omdefinierar bort den etc – och att det därför finns behov av ren ”färdighetsträning” som låter de konkreta hindren bli synliga ”här-och-nu”.

Avtecknande sig mot dessa smågruppsskeenden finns Turquets beskriv­ning av indi­videns förhållande till gruppen, såväl stor som liten. Vart tar exempelvis ”singleton-problemet” vägen i den kognitiva gruppen? Kan man där bli till ”deltagarindivid” eller något mellanliggande och fritt flytande? Eller ”garanterar” den tydligt ledarstyrda strukturen i den kognitiva gruppen att medlemmarna löper mindre risker än i de mer dynamiska grupperna där det finns större otydlighet och ovisshet?

APPENDIX

Reflektioner efter föreläsning om ett kognitivt grupperspektiv samt användning av Pichon-Rivières teoretiska tankar som ”metateori”.

Text att läsa som förbe­redelse till föreläsningen är SLs: ”En lång sydamerikansk resa i tid och rum…till den anglosaxiska (och europeiska) världen”.

En problematiserande fråga dyker upp i utbildningsgruppen om att explicit uppgift kan ha olika innebörd för den som ställer uppgiften och de som får den. För mig som föreläsare blir det en möjlighet att peka på hur det implicita (i konen) genast gör sig påmint; det egna livets erfarenheter stiger fram och gör ”läsningen” av uppgiften unik.

Ullevålmodellen blir ett annat tema och jag kopplar det till utbildningsdeltagarnas egna dilemman omkring kognitivt och psykodynamiskt ... plus att i den modellen finns perspektivet ”metateori” med ... ECRO som ”karta”, det ytstrukturella och djup­strukturella ... vikten av att vara flexibel i sitt eget ”schema” och inte stänga igen det utan låta det berikas utan att för den skull det blir till ett ”smörgåsbord”.

I min roll som föreläsare ger jag en del svar, men agerar stundtals som en gruppanaly­tisk samordnare genom att rikta frågor till mig vidare ut till gruppen att själva reflek­tera över.

I den avslutande muntliga gruppkursutvärderingen framhålls bland annat följande: Det är fortfarande inte helt greppbart vad man håller på med (på utbildningens gruppdel). Det går att se att det finns en process som pågår; det faller nog på plats i och med den avslutande ex­aminationen. När man började steg 1-utbildningen fanns det förväntningar om det psykodynamiska och det kognitiva. Det var överraskande att grupperspektivet tagit så stor del av tiden. ”Det tog en stund att ta till sig detta om grupprocesser, men det har växt in med tiden. Nog har det satt igång processer hos oss. Lite förvirring just nu, men det faller nog på plats … ”. Det finns även funderingar på om det är bra eller dåligt med gruppföreläsningar med långa mellanrum. Man kan ha tappat en del och därigenom har det blivit svårt att relatera till de olika delarna ... ”det är långt emellan och grupprocessen blir annorlunda nu än då. Kan se tillbaka, men tappar det samtidigt”.

Tankar finns om att föreläsare bör kunna anpassa sin föreläsning dels efter åhörarnas behov, dels efter det tidsutrymme som finns. HUR man föreläser säger kanske också något om själva metoden eller teorin. Önskemål om tydlighet finns.

SUBJEKTIVITET, FÖRBINDELSE, ECRO. Av SörenLander

Sammanfattning av texten ”El Hilandero. Un acercamiento a la teoría de Enrique Pichón-Rivière” av Héctor Alonso Ruiz Henao – Estudiante 5to semestre de Psicología-Funlam. Sammanfattningen gjord av Sören Lander.

Subjektiviteten som den ter sig inför gruppskeendet (och omvänt - som detta gruppskeende ter sig för subjektiviteten) har att göra med ett slags meningens eller innebördens logik. Subjektiviteten kan liknas vid en väv fabricerad av tusentals trådar av ett nästan odefinierbart oöverblickbart och samtidigt mycket skört material. ”Vävaren” (det vill säga var och en av oss) har i sin inre och yttre värld med sina ”trådar” bidragit till att ”väva” grupprealiteter. Utifrån denna gemensamma öppnade erfarenhet uppstår som resultat en gigantisk ”väv”. Vi ”ikläder” oss denna ”väv”. Vi lever, önskar, älskar, reproducerar vår tillvaro, fantiserar, blir vansinniga, drömmer etc i den. Dess logik är den ”klädnad” i vilken vi ”uppfinner” verkligheten såväl i vårt eget varande som i den relation vilken de gruppsliga förbindelserna utgör.

För Pichon-Rivière finns det ett subjekt som söker eller begär ett objekt. I detta individuella och gruppsliga fält sammanblandas och hoptvinnas subjekt och objekt i en dialektisk spiral. Denna relation medieras av begäret i och med att subjektet och i slutändan subjektiviteten (det vill säga det personliga, det för individen egna m m definitioner) inte kan förstås utanför den sociala kontext i vilken den definieras via gruppfenomenen. Subjektiviteten konstrueras i gruppen och gruppen i sin tur konstrueras av subjektiviteter.

Subjektivitetens närvaro i gruppsammanhang inkluderar på ett centralt sätt formandet av ett kritiskt medvetande hos den mänskliga samhälleliga varelse, vilken i takt med att hon omvandlas också omvandlar den värld hon lever i. Detta påstående förutsätter också att subjektet så att säga alltid befinner sig ”i situation” (med andra människor) i och med att varje människa väsentligen är en social varelse.

Subjektiviteten i gruppfenomenens skeende uppstår utifrån förbindelserna. Den mänskliga varelsen föds in i ett förbindelseskeende, vilket i bästa fall befinner sig i ett skede av väntan – med ett namn på den som man väntar ska födas samt med därtill hörande önskningar och förväntningar. Därför är det de mänskliga förbindelsernas skeende som upprätthåller vår socialisationsprocess, vår förlängda socialisationsprocess eller vårt införande i kulturens process.

Ovanstående utgör den ena kontextpolen i subjektivitetens konstituerande. Den andra utgörs för Pichon-Rivière av den moderna världen, vilken kännetecknas av sin förändringsbenägenhet. Det är i detta föränderliga samhälle den mänskliga varelsen bör konstruera en referensram eller ”apparat för att tänka verkligheten”, något som gör det möjligt att positionera sig och tillhöra ett symboliskt fält eget för den kultur och subkultur man fötts in i och definierar sig inom. Denna ”tankeapparat” eller detta referentiella schema gör det möjligt för oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Med utgångspunkt i en lång identifikationsprocess, i vilken kan urskiljas drag av de förbindelsestrukturer vi rör oss inom, konstruerar vi detta referentiella schema som skänker stabilitet genom att ge upphov till ett visst sätt att uppfatta världen. Om det inte hade den förmågan skulle vi störtas ned i ett tillstånd av gränslöshet, oöverblickbarhet och kaos.

Moderniteten karaktäriseras av förändring och därmed också av oundvikliga modifieringar av den referensram utifrån vilken vi betraktar verkligheten. På grund härav ser Pichon-Rivière subjektets ständiga dialektiska interaktion med världen som enda möjlighet att kunna konstruera en adekvat ”läsning” av sin verklighet. Förlust av detta dialektiska samspel leder till att referensramen – sättet att varsebli, särskilja och ”operera” i världen – antar en anakronistisk prägel, varvid möjligheten till ett ömsesidigt omvandlande samspel med världen försvinner. Att ”stänga till” om de egna referenterna gynnar framväxt av gamla ”spöken” som läggs över nuets sociala relationer.

I detta samhälle uppfattat som sociala signifikanters ”magma” (Castoriadis) urskiljer Pichon-Rivière olika fält eller områden. Han benämner dessa psykosocialt område (vilket har med individen att göra), sociodynamiskt område (som har med grupper att göra) samt institutionellt och samhälleligt område. Dessa områden möjliggör inte endast visualisering av de scenarior i vilka socialisationsprocessen institutionaliseras med målet att producera de subjektiviteter som blir dess konsekvens. De möjliggör också förståelse av de olika slags logik och därmed också metodologier, tekniker och interventionsverktyg som utövar inverkan på subjektiviterna.

Områdena ses som ömsesidigt påverkande varandra – som de stora förmedlarna av den sociala makrostrukturen – vid subjektivitetens konstituerande. Förbindelsen eller de förbindelseartade skeenden subjektet befinner sig i utgör aldrig ett isolerat element, utan ses alltid som uttryck för dessa successiva gruppsliga, institutionella och sociala områden.

Pichon-Rivière hävdar att likaväl som vi behöver ett konceptuellt schema eller system av idéer som ledstjärna i tillvaron är det också viktigt att detta system av idéer eller denna ”tankeapparat” fungerar som ett öppet system möjligt att modifiera. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den subjektiva referensramen. Dessa modifieringar av schemat innebär enligt Pichons synsätt dock inte att schemat i sig avvisas såsom varande felaktigt. Det handlar istället om modifieringar (nödvändiga för en aktiv anpassning till grupper och realiteter) som syftar till att önskningar och projekt man går med ska kunna bibehållas trots pågående förändringar i kontexten och de sammanhang man befinner sig inom.

Varje referentiellt schema är oundvikligen något som är typiskt för en viss kultur i en bestämd historisk-social situation. Som människa är man alltid ”sändebud” och emergent för det samhälle som såg en födas. Varje referentiellt schema är på samma gång gruppslig och individuell produktion. Det konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer samtidigt att man konstitueras som subjektivitet, vilken reproducerar och transformerar det samhälle i vilket man lever.

En bärande tanke hos Pichon-Rivière är begreppet ”omvandling”. Det handlar inte om att endast beskriva eller förklara verkligheten, utan också om att omvandla eller transformera den. Att omvandla implicerar här också att omvandlas.

Pichon ställer oss inför utmaningen att tänka oss som subjekt präglade av förändringar och insatta i ett samhälle också utsatt för ständiga modifieringar, vilket tvingar oss att tänka subjektet och samhället i ett tillstånd av skapande och föränderlighet. Han bevarar genom ett sådant perspektiv våra förutsättningar att vara skapande i och med att han inte kan se något system som stängt och producerat ”en gång för alla”. Alla system, subjekt, grupper, institutioner, teoretiska referensramar, ECRO:n etc är öppna för produktion av de innovationer, vilka samhället oundgängligen kommer att utsätta oss för utifrån sitt tillstånd av modernitet.

Det är viktigt att definiera att för Pichon-Rivière är subjektiviteten av social natur och något som kan upplevas i gruppfenomen. I analogi med Freuds tankar i ”Masspsykologi och jaganalys” hävdar Pichon att ”den andre” ständigt finns vid varje mänsklig erfarenhetshorisont. ”Subjektet är inte bara ett subjekt som relaterar till andra. Det är också ett producerat subjekt. Det finns inget i subjektet som inte är resultat av interaktionen mellan individer och grupper”. Detta innebär att det inte existerar något i subjektet, som inte implicerar närvaron av en annan samhällsvarelse. Därför placerar Pichon-Rivière konstituerandet av subjektiviteten i en interagerande dimension. Subjektiviteten är något singulärt/individuellt, men samtidigt en emergent uppstigande ur de förbindelseskeenden den genomträngs av. Subjektiviteten bevarar en relation som både producent och samtidigt producerad av dessa förbindelseskeenden. Pichon säger att:

Den kontrast som överraskar psykoanalytikern mest i utövan­det av sin uppgift består i att upptäcka att vi med varje pati­ent inte står inför en isolerad människa, utan inför ett sän­debud; att förstå att individen som sådan inte bara är den främste aktören i ett drama, där klargörande söks genom analysen, utan också språkrör för en situation, vars protago­nister är en social grupps medlemmar (hans familj), vilka han alltid varit anknuten till och inkorporerat i sin inre värld allt sedan livets första ögonblick. (Psicología de la vida cotidi­ana: La psicología social. Socialpsykologin.)

För Pichon konstitueras subjektiviteten i de förbindelsestrukturer denna genomträngs av och vars konceptualisering sker i termer av gruppsliga fenomen. Detta utgör människans enda möjlighet att strukturera sig med världen och den avviker från en sluten struktur i stil med Humpty Dumpty i ”Alice i Underlandet”. Pichon uppfattar subjektet i en dubbel dialektik: intrasystemisk och intersystemisk. Subjektiviteten är varken något endast inre eller något som uteslutande betingas av det yttre. Det pichonianska ECRO:s subjekt är ett subjekt, som uppfattas utifrån sin vertikalitet, men som ”decentreras” i förbindelsen, vilken talar bortom vertikaliteten och alltid produceras socialt i relation till en oundgänglig ”annan”.

Den subjektivitet Pichon-Rivière talar om utspelas i det inre och i det yttre. Denna subjektiva ”positionering” har att göra med just hans hälsouppfattning, vilken inplicerar ett tänkande subjekt.

Socialisationsprocessen ses av Pichon som en lång läroprocess, vilken ger utrymme till ”formulerandet” av ett referentiellt schema inom varje subjekt. Han benämner också detta schema ”apparat för att tänka verkligheten”. Detta koncept drar uppmärksamheten till en subjektiv struktur, vilken – som produkt av socialisationen – determinerar en subjektets omedvetna reproduktion av de sociala relationer som format strukturen ifråga.

Det ”referentiella schemat” pekar på reproduktionen av de existensvillkor subjektet genomlevt och även på situationer präglade av exploatering och underkastelse. Denna ”tankeapparat” tillåter oss att varsebli, särskilja, känna, organisera och ”operera” i verkligheten. Härur framväxer en aktiv subjektivitet, som också producerar de egna existensvillkoren. Den implicerar dels att subjektet på ett transformerande sätt tänker, känner och ”gör” sin kontext; dels åstadkommer denna aktiva omvandlande betingelse att den reproduktion människan gör av den sociala struktur, som skapat henne, aldrig blir ”bokstavlig”. Den reproduceras alltid – men med vissa smärre omvandlingar. Detta faktum får Pichon att tänka metaforen ”spiral” för att därigenom peka på att även om upprepningen eller reproduktionen ”förefaller lika, så är den det ändå inte”. Den yttre sociala strukturen åstadkommer (via de intermedierande områdena – se ovan) den subjektiva strukturen genom det referentiella schemat och härvid utgör förbindelsekonceptet den stora förmedlaren.

Det etimologiska ursprunget till ordet ”förbindelse” (vínculo på spanska) är ”bindning” (atadura på spanska). Troligtvis har Pichon valt detta ord för att beteckna den materiella betingelsen för vårt subjektiva konstituerande. De mänskliga förbindelserna utgör strukturer, som tillåter och effektiviserar ”bindningen” hos den varelse, vilken - öppen för världen och med ospecifika impulser - föds in i ett symboliskt fält, som utgör den historisk-sociala tids kultur som beskärts henne att leva inom.

Förbindelsen är den sinnes-, affekt- , tanke- och handlingspräglade struktur, som förenar och ”binder” oss till en annan varelse med vilken vi som subjekt identifierar oss. Identifikationen sker inte gentemot en bild utan snarare gentemot drag i en förbindelsestruktur som i sig inkluderar ”innebördsmodeller” av sinnes- , affekt- , tanke- och handlingskaraktär, vilka subjektet sedan reproducerar.

Förbindelsen fungerar intermedierande och möjliggör subjektets inträde i samhället och i gruppers symboliska fält. Därför är också förbindelsen en struktur med ”ansiktet” riktat såväl inåt som utåt. Subjektiviteten uppfattas i konsekvens med detta av Pichon-Rivière som en sannskyldig djungel av gruppförbindelser, vilka möjliggör såväl skeendet i gruppen som subjektiva upplevelser.

Förbindelsen är det speciella sätt

ett subjekt anknyter eller relaterar till

den andre eller de andra

och därvid skapande en struktur

som är specifik för varje situation

och ögonblick.

Gruppoperativt seminarium om ”bete­ende, tankemönster och relatio­ner”. KBT satt i förhållande till pichoniansk metodologi. Korttidsterapi. Av Sören Lander

Med användning av det argentinska gruppkonceptet "operativ grupp" (ett slags learning by doing), söker vi i seminarie­form närma oss och ut­forska i vilken utsträckning rubrikens tre aspekter ""beteende", "tanke­mönster" och "relationer" helt eller delvis berör samma fenomenologiska område.

Genom att låta seminariet ske i gruppoperativ form (med fri diskussion under överinseende av samordnare och observatör) hoppas vi kunna bi­dra till en djupare utforskning av begrepp som – ur olika perspektiv – berör samma fenomenologiska område, nämligen den värld som är män­niskans. I syfte att skapa en utgångspunkt för seminariediskussionen skickas också en text ut till deltagarna. Texten följer här nedan och tar upp vissa begrepp, som vi uppfattar som viktiga.

……………………..

Vad skulle ett seminarium med frågeställningen ”Beteende, tankemöns­ter och relationer – ett sammanlöpande paradigm i dagens psykologivär­ld” kunna innehålla?

EN utgångspunkt vore att utgå från vardagsföreställningar om vad des­sa begrepp innebär. Om vi går till Wikipedia på Internet och undersöker dess definitioner av begreppen ”beteende”, ”tankemönster”, ”relation” och ”paradigm” finner vi följande:

Beteende syftar på handlingar, uppförande eller reaktioner av en indi­vid, vanligtvis menas särskilt människors sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning, tillfälligt men oftare i allmänhet. Beteendevetenskap är en del av samhällsvetenskaperna.

Thought pattern: a habit of thinking in a particular way or making cer­tain assumptions, usu. positive or negative.

En social relation, eller ett mellanmänskligt förhållande, är inom samhällsvetenskap och beteendevetenskap det utbyte som finns mellan två eller flera personer, eller mellan grupper av personer.

Paradigm är en populär term myntad av fysikern och vetenskapshi­storikern Thomas Samuel Kuhn för att beteckna en förebild, ett ide­alexempel eller mönster inom vetenskapen. Enligt Kuhn avgör ett para­digm bland annat:

• Vilka frågor som skall ställas och inte ställas

• Vilka svar som är relevanta (vilka resultat som kan förväntas)

• Hur experiment skall utföras

Vad finns det som på ett eller annat sätt knyter samman begeppen – och därvid “belyser” de fenomen vi möter i vår dagliga yrkesverksamhet som (samtals)behandlare? Vi behöver tänka vidare tillsammans kring detta … inte nödvändigtvis ställa begreppen så mycket mot varandra som låta dem befrukta och berika vår beskrivning av den fenomenvärld vi möter … låta dem “gå i resonans” med varandra för att på så sätt nya emergen­ter ska kunna växa fram. ”Emergent”, som är ett begrepp i den argentinska ”pichonianismen” (men ursprungligen tycks ha myntats av nobelpristagaren i kemi 1967, Ilya Prigogine), definieras på följande sätt i olika sammanhang (Wikipedia):

Emergenta strukturer är mönster som inte skapats av en enskild händel­se. Inget befaller ett system att forma ett mönster, snarare så skapar in­teraktionen av flera delar en komplex kedja som leder till en viss ord­ning. Det kan hävdas att emergenta strukturer är mer än dess kombine­rade delar, eftersom en emergent ordning inte uppstår enbart av de­larnas blotta existens - interaktionen av delarna är det centrala.

Emergent i levande biologiska system: Ett exempel är myrstackar. Drott­ningen delar inte ut order eller berättar för myrorna vad de ska göra. Istället reagerar varje myra på stimuli, så som feromoner från larver, andra myror, inkräktare och mat. I sin tur lämnar myran kemiska spår som andra myror reagerar på. Varje myra är en självständig enhet som endast reagerar baserat på dess närmsta omgivning på genetiskt kodat manér. Trots avsaknaden av centrala beslut så uppvisar myrstackar komplext beteende och kan lösa geometriska problem.

Det har hävdats att språk, eller i alla fall förändringar i språk, är ett fenomen grundat på emergens. Medan en talare endast försöker nå sitt eget mål, används språket på ett visst sätt. Om tillräckligt många talare beter sig på samma sätt så ändras språket (Keller 1994). I bredare me­ning kan språkets normer ses som ett emergent system som formas på lång tid av talarnas kommunikativa problemlösning. (Määttä 2000)

Vi föreställer oss att seminariediskussionen gradvis kommer att ge upphov till framväxten av vissa emergenter – eller aha-upplevelser – som kan vara till hjälp i vars och ens yrkesvardag.

I nedanstående textdelar tas bland annat kognitiv beteendeterapi upp. Men texten söker också ta upp termen ”beteende” ur ett annorlunda perspektiv och framförallt då med sina rötter i de tankar om ”beteende” som den argentinska, socialpsykologiskt influerade, psykoanalysen (”pichonianismen”) lyfte fram. Den ”dialektiska spiral”, som omnämns i texten här nedan, utgör ett av de verktyg man använder i denna teoretiska strömning. Inledningsvis dock något om kbt,

I

Fenomenet ”beteende” har på senare år seglat upp som en viktig aspekt när det gäller psykoterapeutisk behandling. Från högsta ort (i Sverige So­cialstyrelsen) utpekas en speciell behandlingsmetod – kognitiv beteende­terapi (kbt) – som det bästa alternativet. Kbt beskrivs bland annat så här:

Kognitiv beteendeterapi, kbt, kombinerar inslag från både beteendeterapi och kognitiv terapi med syfte att påverka tankar, känslor och beteende i en positiv riktning. Olika strategier med övningar och hemuppgifter är en viktig del. Gränsdragningen mellan de olika terapierna är inte entydig och ofta är det svårt att avgöra vilken terapiform som an­vänts i studier. Oftast avses dock en blandform, dvs kbt. Kbt kan ske individu­ellt eller i grupp (SBU).

” ... att påverka tankar, känslor och beteende i en positiv riktning” är dock knappast något som kbt har ensamrätt till som syfte.

Inom psykody­namisk terapi finns också en betoning på att få syn på de mer implicita faktorer (eller drivkrafter) som kan göra att en människa inte fungerar i sin vardag - i sitt beteende. Man måste alltså söka sig bakom eller under det som finns på ytan (det explicita) och utforska vidare (ned mot eller bakom det implicita/det ej medvetna/det outsagda) … ned i den dialektiska spiralen. Men - vad är då en “dialektisk spiral”?

I den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Riviéres (1907-77) individualpsykoterapeutiska perspektiv ses individualpsykoanalys (eller –psykoterapi) som en läro­process - ett dialektiskt fungerande system som öppnar och sluter sig. Den relation som existerar mellan terapeut och patient kan be­skrivas som en dialektisk spiral i ständig rörelse.

Med hjälp av den ”upp-och-nedvända-konen”/den dialektiska spiralen (se nedan) kan ovanstående illustreras lite tydligare. I figuren går man från den explicita ”ytan” (det pat presenterar som ”identifierat problem”) nedåt mot de mer implicita aspekter som skapar det dilemma pat söker hjälp för (ofta är det så att när pat förmått gå från det oöverblickbara diffusa ”dilemmat” till att formulera vad som är problematik är han också på god väg mot en lösning).

Den ”upp-och-nedvända konen” (spiralfiguren) är således ett sätt att illustrera förhållandet mellan ”det synliga” (explicita) och ”det osynliga” (implicita). Men den är också en ”karta” som kan hjälpa en att ställa det psykody­namiska och det beteendekognitiva perspektivet i förhållande till varand­ra.

En människas beteende kan betraktas som ”svar” på ett ”stimuli” (för att använda ett begrepp från den beteendeterapeutiska arsenalen) som vid något tillfälle trätt in i livet. Men responsen kan komma senare eller kvarstanna på ett repetitivt sätt varvid de implicita drivkrafterna är osynliga. Själva processen kan beskrivas i följande liknelse:

En sten kas­tas i en damm med spegelblankt vatten. Stenen träffar ytan ... ringar sprider sig på vattnet ... samtidigt sjunker stenen mot botten och för undan vattenväxter på sin väg nedåt ... när stenen träffar dammens botten sätter den i rörelse bottenslammet, som i sin tur stiger upp mot ytan som ett slags ”damm” ... Samtidigt sprider sig ringarna på vattnet och blandas med varandra. Man kan här tänka sig att det stundtals inte framstår som tydligt VEM som kastade stenen; inte heller NÄR, HUR eller VARFÖR ... och detta ger upphov till olika ”berättelser” om vad som hänt.

Möjligen är det denna verklighet – som fenomenvärld betraktad – som de flesta psykologiska teorier på ett eller annat sätt söker hantera. Och det teoretiska perspektiv, som utgörs av kognitiv beteendeterapi, är inget undantag.

Här följer ytterligare en – och fördjupad – definition av kognitiv beteende­terapi:

Kognitiv beteendeterapi är en form av psykoterapi som grundar sig på forskning och te­oribildning inom inlärningspsykologi, kognitionspsykologi och socialpsykologi. Begreppet kognitiv beteendeterapi anger att tonvikten ligger på samspelet mellan individen och om­givningen, här och nu.

Det sätt som begreppet "beteende " används inom KBT skiljer sig från vardagsspråkets användning av ordet. Med beteende menas olika kroppsliga reaktioner, egna tolkningar och uppfattningar om händelser och specifika handlingar som gör att både individen själv och dennes omgivning påverkas. Beteende i denna bemärkelse är föremål för förändring inom kognitiv beteendeterapi. De psykoterapeutiska metoder och tekniker som tagits fram utifrån detta synsätt inom respektive område har visat sig effektiva och ibland mycket effektiva när det gäller behandling av psykiska problem.

"Med beteende menas olika 
kroppsliga reaktioner, egna
tolkningar av händelser och
specifika handlingar som gör att
både individen själv och dennes
omgivning påverkas."

En kognitiv beteendeterapeut (KBT-terapeut) börjar alltid med att göra en beteendeana­lys av samspelet mellan individ och omgivning. Grunden för beteendeanalysen är att var­je människa är unik och analysen är därför högt individualiserad men utifrån all­männa principer. Analysen syftar till att kartlägga orsakerna till just denna individs problem.

Orsakerna till problemen är inte på förhand bestämda, men en kunnig KBT-terapeut har god kännedom om vilka olika samspel mellan individ och omgivning som brukar före­komma. Även tanke- och beteendemässiga strategier som kan härledas från tidiga rela­tioner analyseras för att skapa förståelse för problemens vidmakthållande. I terapin fo­kuseras dock på här och nu-situationen och de faktorer som där förekommer. Dessa kan utgöras av t ex sociala färdighetsbrister, feltolkningar av signaler från den egna kroppen och omgivningen eller andras uppmärksamhet för olika beteenden. De behandlingsmeto­der som ryms inom KBT kan utgå från en persons problem och upplevelser som vid indi­vidualterapi eller från flera personer som vid familjeterapi. Både individuellt behandling med en patient i taget och gruppbehandling med flera patienter förekommer inom KBT (Från Beteendeterapeutiska föreningens hemsida: ”Allmänt om kognitiv beteendeterapi (KBT)”).

På många sätt har kognitiv beteendeterapi i dagens terapivärld blivit till ett ”sesam – öppna dig!” och orimliga förväntningar ställs på vad metoden (eller snarare tekniken) kan uträtta.

Men vad händer om man söker sätta in KBT-metoden och dess behandlingsprocess i den dialektiska spiralen?

II

När det gäller explicita, mer lättdefinierade, frågeställningar, som patienten har önskemål om att lösa, är det troligtvis lättare för en patient att ta till sig och tillämpa den metodologi KBT använder sig av (KBT-terapeuten ”konceptualiserar”/sätter ord på den problematik pat beskriver). I figuren återspeglas detta av att patienten tar sig ned något varv i spiralen (med psykoanalytisk terminologi kanske man skulle uttrycka det som att något av det ”förmedvetna” blir tillgängligt för patienten att reflektera omkring och påverka).

När det gäller mer komplex problematik (där dilemmat inte lätt låter sig översättas till problembeskrivning) ”låser sig” vandringen nedåt i spiralen. Patienten kan inte ”lära sig” eller tillämpa KBT:s ”språk” för att synliggöra dilemmat (det fortfar att vara oförståeligt). Alternativt kan det vara så att KBT:s terminologi inte räcker till för att synliggöra/beskriva/sätta ord på det patienten behöver hjälp med. Man kan inte få patienten att ”lära sig” endast genom att dela ut information!

Om man tänker sig att KBT-interventionerna till stor del handlar om psykopedagogiska interventioner, så innebär ovanstående blockerande process att fokus gått över från att handla om främst epistemologiska hinder (dvs att det finns saker pat inte känner till, men som han med god vilja kan lära sig via information som ger kunskap) till att vara epistemofiliska hinder (dvs ångest inför att förändra något p g a att en förändring kan innebära hot om förlust av något stabilt, hot om att bli kritiserad eller ”attackerad” i en ny situation eller helt enkelt förvirring p g a att man tappar ”koordinaterna” i den nya situation man ska förflytta sig till). Epistemofiliska hinder kan beskrivas som känslomässiga hinder vilka blockerar den nyfikenhet och vilja att utforska som är nödvändig för att ta till sig den kunskap som kan lösa upp ett dilemma (och tillåta en effektiv problemformulering). När man blir alltför rädd kan man inte längre tänka! Och då hjälper det inte att man får rationella förklaringar serverade om hur saker egentligen är.

Så vad händer (som jag uppfattar är fallet vid KBT) om terapeuten AVSTÅR från att tolka förmedveten eller omedveten nivå och främst uppehåller sig vid den medvetna, dvs vid det som pat redan känner till (den explicita nivån)? Tolkning innebär ju att gå bakom det talade ordet (det explicita) och upptäcka det som är ”sanning” (man nöjer sig inte med patientens problembeskrivning). När man tolkar övergår fokus från ett sammanhang till ett annat varvid en ny innebörd kan uppenbaras (det Pichon-Rivière benämner ”emergent”).

Det förefaller utifrån ovanstående resonemang som om konceptet ”beteende” behöver fördjupas bortom den föreställning KBT rör sig med, något som gör att vi måste förflytta oss till det argentinska 60-talet (där vi alltså återfinner bland annat Pichon-Rivière).

III

I sin bok ”Psicología de la conducta” (Beteendets psykologi, 1966) understryker den legendariske psykoanalytikern och Pichon-Rivière-lärjungen José Bleger hur det referentiella schemat (ECRO) (som den argentinska operativa psykoanalysen refererar till) utgörs av den sammanlagda mängd idéer, attityder, känslor, kunskaper och er­farenheter som i sin tur formar bakgrunden till hur en individ tänker och handlar. Uttryckt annorlunda är schemat en organiserad och strukturerad ”kristallisering” i personligheten av en stor mängd er­farenheter, vilka (i en viss strukturell form) återspeglar den yttre vär­lden. Det är med detta schema som individen (subjektet) tänker och handlar i världen.

Vetenskaplig objektivitet består inte i att agera utifrån ett ”blankt” psy­ke. Att söka uppnå något sådant vore utopiskt. Man möter varje ny er­farenhet mot bakgrund av en viss personlighetsorganisation som i sin tur utgör en ”kristallisering” av hundratals och åter hund­ratals fö­regående erfarenheter. Och detta gäller vid såväl naiv eller folklig som vetenskaplig kunskap.

Ens referentiella schema (ECRO) kan ”aktiveras” eller ”organiseras” som funk­tion av att man studerar ett visst objekt (man kan kanske här tala om en ”stimuli-respons-reaktion”). Men ett schema kan också stereoty­piseras (vilket innebär att det mer eller mindre sluter sig i förhållande till yttre erfarenheter och därvid går bland annat den intersubjektiva dimensionen förlorad ... det är som om man sluter sig inne i ett slags ”a priori-värld” och inte mer tar in de erfarenheter som är ”a posteriori”).

Den dialektiska uppfattningen pekar på det faktum att det inte föreligger någon motsägelse mellan en öppen och en slu­ten situation. Det beror på att det rör sig om situationer, som öppnar och sluter sig tillfälligt eller gradvis, och därvid skapande spiralsituationer.

Det existerar ingen motsätt­ning mellan det öppna och det slutna. Dessa två moment är nödvändiga i den fortsatta dialektiska processen. Ett moment av tillslutning är nödvändigt för assimileringens skull likaväl som ett moment av öppning, vilket måste till för att nya erfa­renheter ska tas in - vilka sedan berikas i det ögonblick en ny tillslutning sker etc.

I denna dialektiska relation översätts vad den ene (patienten) upplever och känner av den an­dre (terapeuten). Det rör sig om terapeutens återupplevande av patientens upplevelser och om terapeutens återöversättning i form av en tolkning.

Min uppfattning om Pichon-Rivière är att han alltid respekterade hur den andre utvecklade sitt tänkande … Att formulera tolkningen i form av arbetshypotes var något att beakta; man måste kunna ge psyket frihet att generera hypoteser kapabla att organisera ett tänkande, vilket alltmer närmar sig det som är rimligt. Pichon-Rivière hade en humanistisk – och samtidigt dialektisk – inställning. Han sade att psykoanalysen utgjorde en “översättning” på tre: två som arbetade med ett permanent (närvarande) tredje oavsett om detta var en sak, en person eller ett objekt. Han hade en gestaltisk uppfattning som andra psykoanalytiker saknade (Sagt av den argentinske psykoanalytikern Angel Fiasché).

En viktig aspekt i denna process är att terapeuten som ”operativ härbärgerare” av pats utsagor behöver befinna sig på ett optimalt avstånd från patienten (ett ”operativt område” skulle då vara ett sådant där det inte finns alltför stor distans mellan patient och terapeut, men inte heller alltför stor närhet). När patienten säger något som exempelvis sårar terapeuten, väcker ångest eller ilska hos denne, utgör något uppskattande, nedsättande, kritiskt etc – så bör terapeuten inte reagera direkt utan söka följa nedanstående ”tågordning” som ett sätt att skjuta upp den egna reaktionen (att alltså inte ”agera”):

• Registrera förnimmelsen eller känslan – men skjut upp ”urladdningen”/svaret!

• Fråga dig själv! Varför känner jag det jag känner? En tolkning är att ”verkställa”, göra verklig och synliggöra misstanken för mig själv och patienten (om det rörde sig om en dramatisering skulle vi behöva konfrontera två scener: den aktuella här-och-nu och dess konsonans med det förflutna).

• Gå över till konceptualiseringsnivån och tänk omkring vad som händer! Varför skapar det patienten säger ångest hos mig och vad är det som väcks? Vad är det som sker inom/hos patienten som framkallar detta ”faktum” eller tal? Gå in på upptäckandets område! Där finns möjlighet till hållande och dekodifiering.

• Utifrån förståelse eller bearbetning av hypotesen – förmedla denna förståelse till patienten via ord, tystnad, en kommentar, en tolkning, ett påpekande etc!

Denna förståelse eller tolkning är således en funktion av vad som väcks inom terapeuten. Terapeuten age­rar gentemot patienten och vice versa.

Medvetet verkar terapeu­ten mot patienten ge­nom sina tolkningar vars syfte är att förän­dra det gemensamma fält som terapeut och patient formar (en interaktionssitua­tion mellan två personer). Allt bör här be­traktas som en funktion av hela den relation (Gestalt) som skapas mellan subjekt och objekt, mellan terapeut och patient, mellan observatör och observerad. Varje terapeutens rö­relse, attityd etc verkar på patientens omedvetna och framkallar förän­dringar inom det ge­mensamma fältet. Dessa förändringar i sin tur på­verkar tillbaka.

I processen är det av vikt att såväl föra samman, avtäcka, dittills obeaktade implicita stimuli eller aspekter som att bryta associationer/stimuli vilka implicit verkat som hinder.

IV

Den dialektiska spiralprocessen, som går från det explicit synliga mot det implicit osynliga, kan beskrivas som en operativ utforskning med fokus på den förelagda uppgiften och där teori och praktik går upp i varandra via den praxis som utvecklas när man (i individuell eller gruppslig form) gradvis synliggör och löser de problem som uppstår.

Vad är det man utforskar? Man utforskar den konflikt som ligger under/bakom det manifesta beteendet; det man kan ”ringa in” som observerat och som – utifrån vårt ECRO/vår referensram – karaktäriseras som ”emergent” eller tecken. Man söker dechiffrera motsatsförhållanden, vilka upplevs som konflikter och som finns underliggande/bakomliggande till en persons uppträdande. Om dessa motsatsförhållanden eller bakom-/underliggande konflikter inte löses utan blir till dilemman (att alltså motsatsförhållandet ”fryses” och stannar upp i sin utveckling) eller får misslyckade lösningar kommer föjden att bli avvikande beteende, störningar i lärandet och hinder. För Pichon-Rivière är ett hinder en patogen struktur – eller kanske snarare att strukturen genererar en patologi på grund av att den leder till att jagteknikernas (försvarens) användning stereotypiseras. Vad som händer då (vare sig det rör sig om individ, grupp, institution eller samhälle) är att hindret får allt att stanna upp i förarbetsfasen. Förmågan att lära har stängts/slutits till på grund av de grundläggande rädslornas (rädsla för förlust, rädsla för attack, rädsla för förvirring) inverkan, beteendet stereotypiseras och samspelet mellan individens inre och yttre upphör (det blir alltså svårt att lära nytt som kan omvandla dilemman till fruktbara problemställningar att arbeta med).

Hur utforskar man? Den psykologiska operationens mest allmänna ram utgörs av det konceptuella, referentiella och operativa schemat (ECRO) vilket i sin tur baseras på den dialektiska metoden.

Vad innebär dialektisk metod? Kännedom om de motsatta tendenser, de motsatsernas spel, vilka fungerar som källa till utveckling och rörelse i alla fenomen och processer som har med natur, samhälle, tänkande etc att göra. Metoden implicerar ett slags tänkande, ett slags analys, som utgår från mer elementära, omedelbara data eller fakta; exempelvis den konkreta individen i sina konkreta existensvillkor, sina förbindelser/relationer – och att därifrån avtäcka de ”principer” som bidrar till att forma denna individ med sitt speciella uppträdande.

Den metod Pichon-Rivière föreslår för den psykologiska operationen är ”observation” (som den psykologiska operationens generella metod) … att registrera, att lyssna … något som är karaktäristiskt för det analytiska lyssnandet och Freud benämnde ”fritt flytande uppmärksamhet”, vilket inte a priori betonar något visst element i det patienten talar om … att som terapeut låta sina egen omedvetna aktivitet flytta fritt … Pichon-Rivière kallar detta att fånga upp de egna emergenterna, känslorna, förnimmelsena, tankarna – i förhållande till det som sker i det psykoterapeutiska mötet.

Analytikerns accepterande av den inre emergent, som hänger samman med det patienten tillskriver honom, utgör tolkningens grund. Men analytikerns motöverföringsemergent motiverar i sin tur analys.

Under arbetet med att analysera den andre bör analytikern vara medveten om att han också analyserar sig själv och att han använder instru­ment - sina inre objekt och fantasier - vilka inte kommer från någon annan än honom själv.

Om terapeuten inte upptar det som deponerats (hos honom) uppstår en interferens:

Analytikerns - eller vår - attityd kan betecknas som "vild" när en tolkning hamnar vid sidan om i ett visst ögonblick av be­handlingssessionen. Man kan se det som ett psykopatiskt be­teende i sådan mening att vi inte koncentrerat oss på pati­entens emergent ... utan istället tolkat denne uti­från vårt eget schema, att vi alltså sökt placera detta inom patienten för att få denne att acceptera vår (egen) situation.

Den önskvärda attityden bör vara sådan att den inrym­mer så lite ångest som möjligt och med en förmåga att - som "depo­nerat" - kunna acceptera vadhelst patienten vill lägga hos terapeu­ten; gott eller ont, moderligt eller faderligt, feminint eller maskulint etc.

Detta sätt att lyssna ”fritt” kombineras med en fokusering på vissa bestämda aspekter av ”fältet” terapeut-patient, exempelvis förhållandet mellan patient och uppgift. Det här förhållningssättet kan beskrivas som en syntes mellan en irrationell och en rationell aktivitet. Vad som då möjliggörs är ett mer djupliggande närmande till det som är observerbart respektive det som finns bakom- eller underliggande.

Den psykoanalytiska metoden använder sig av dels rationell observation, dels fri association ... skapande fö­reställningsförmåga ... syntes mellan det ra­tionella och det irrationella ... en hypotes angående det latenta skeendet just då.

Den flytande uppmärksamheten uppmärksammar andra saker än den rationella observationen gör (exempelvis kan känslor som väcks inom terapeuten av vrede, sömnighet etc ställas i relation till det patienten berättar eller gör).

I korthet handlar detta om två olika sätt att uppfånga eller registrera skeenden, vilka i sin tur kan göra det möjligt att upptäcka samband och föra samman sådant som är fragmenterat eller dissocierat – alternativt att föra isär sådant som sammankopplats.

V

Det sätt man använder för att verifiera eller utvärdera vad som sker under det terapeutiska mötet är via det Pichon-Rivière benämner ”arbetsenhet”: det existerande, intervention, emergent, nytt existerande etc.

Arbetsenheten består av 3 steg:

1) det existerande (som finns från början i den terapeutiska processen);

2) tolkningen, som “stör” det existerande;

3) emergenten (som något nytt i förhållande till det existerande och konsekvens av tolkningen).

Emergenten innehåller olika aspekter vilka dels pekar på att den innehåller något observerbart (såväl i form av någots närvaro eller frånvaro), dels att den utgör ett avbrott eller en brytning i förhållande till det tidigare (det vill säga det existerande). Något nytt bryter in som antingen större tydlighet eller som en antydan om en närvaro av något nytt. Av vikt här är också att söka avgöra sambandet mellan det föregående (existerande) och det nya (emergenten).

Emergenten skulle kunna sägas ”sammanfatta” det latenta (det implicita), vilket därigenom framträder på det manifestas (det explicitas) nivå. Som manifest (explicit) ”händelse” möjliggör detta observerbara ”faktum” (det vill säga emergenten) ett vetande om något underliggande (implicit) i form av ”dolda händelser”. Emergenten utgör härigenom ett slags ”svar” på tolkningen.

The existent has a structure, a form, a configuration. It is a Gestalt or, in reality, a Gestaltum, that is to say an ongoing process of development of a Gestalt or structure. Not only the existent, but also the emergent resulting from a suitable interpretation is a Gestalt. The emergent that is shaped in the here-and-now constitutes what might be called a figure in Gestalt psychology. Ground and figure are the two components we may find in every structure. What appears in the foreground depends on a process that is internally determined … We consider … that the notion of dynamic emergent is part of the notion of Gestalt. In the psychoanalytic work field, new structures are continuously being organized, the emergents, which are produced moment by moment and are the basis of our interpretations. This situation comprising two participants who are constantly working to modify a certain structure is a living, ongoing process that develops as a dialectic spiral (“The Linked Self in Psychoanalysis”, sid 87-88).

Analytikern bör vara något av en medtänkare i denna utforskande process; följa patienten på vägen och söka förstå dennes egen bild – och vid behov (om processen fastnar i en stereotyp cirkel) intervenera (peka på de hinder som finns i processen att fortsätta upptäcka).

Pichon-Rivière tillmätte det existerande – såsom det konkret manifesterades - en fundamental vikt i och med att:

1a) han i varje sessions inledning accepterade den förståelsestrategi patienten gav uttryck för. Först något senare formulerade han en tolkning eller annan typ av intervention.

1b) Han formulerade interventionen som förslag och inte som sanning. Den hade tonen av ett förslag; han frågade och det var något 'ingen psykoanalytiker brukade göra'.

1c) Han utvärderade interventionen utifrån dess effekt på patienten och dennes nya emergent (Fabris: Un viajero ...).

”Metoden” utgörs således av den operativa utforskningen. Och syftet/målet för utforskningen består i att sätta i rörelse de stereotypiserade strukturer som förändringsångest framkallar.

I den upp-och-nedvända konens ”dialektiska spiral” finns den process illustrerad, som gradvis tar sig ned mot de hinder, vilka ofta begränsar eller hindrar ett tillägnande av kunskapsobjektet. Det rör sig enligt pichoniansk teori om tre basala rädslor:

• rädsla för förlust (av den dittillsvarande situation man levt i – oavsett om den varit behaglig eller obehaglig);

• rädsla för attack (i en förändrad situation, som innebär att lämna det invanda för att förflytta sig mot något nytt och okänt);

• rädsla för förvirring (att man till sist ska ha kvar vare sig den tidigare förmågan eller kunnat skaffa sig någon ny).

Dessa tre rädslor finns i det implicita i den upp-och-nedvända konen!

Den operativa teknikens mål är att lösa upp de basala rädslor som varje förändring väcker (se ovan). Det sker, som sagt, genom att sätta stereotypiserade strukturer i rörelse och genom att ”äntra” de kommunikationsstörningar som uppstår när man tar itu med att lösa en uppgift. Försvarsmekanismer igångsättes därvid för att skydda sig; det är väsentligt att omvandla dessa till konstruktiva anpassningsmekanismer som inte blockerar!

VI

Den största objektivitet vi kan uppnå är att medge det relativa i våra kunskaper; analysera det begreppsliga a priori eller referentiella sche­ma vi tänker, betraktar och handlar utifrån. Tänkandets kategorier ut­gör del av det referentiella schemat, men det är också sammansatt av ett stort antal mindre generella (eller mer tillfälliga element) som det är nödvändigt att undersöka. Inom psykologin är det som observeras en emergent ur den totala situation observatören är del av (deltagare). Denna betingar de fenomen som observeras lika mycket som dessa (fenomen) betingar observatören. Observatörens inställning (vilken ju är del av dennes ECRO) betingar till stor del de fenomen som ska obser­veras … och den betingar även de egna observationerna. I den psykolo­giska uppgiften finns därför en optimal di­stans som är väsentlig att be­akta.

Låt oss föreställa oss att vi ska observera hur en individ löser ett visst problem. Inkluderandet av en observatör modifierar betingelserna, vil­ket gör att vi inte längre studerar ”ett naturligt beteende”. Men – vad ÄR då ”ett naturligt beteende”? Likt varje annat mänskligt fenomen be­tingas en persons agerande alltid av en stor mängd faktorer … och därigenom finns det heller inget som kan kallas ”naturligt beteende”. Vad som hän­der och vad man vet kan aldrig särskiljas från HUR och NÄR man fick kännedom eller kunskap därom, inte heller FRÅN VEM.

Rent generellt kan man alltså säga att det inte finns något naturligt be­teende. Beteendet utgör alltid en emergent ur ett fält. Om ett barn har ett visst beteende i skolan och ett helt annat i hemmet består inte pro­blemet i att utröna vilket av dessa beteenden som är genuint eller na­turligt. Bägge beteen­dena är det och bägge utgör också delar av barnets personlighet (eller sätt att vara).

Det som alltså är intressant för oss att härleda är de metodologiska kon­sekvenserna av att studera beteendet som emergent ur ett visst fält.

Å andra sidan kan man också säga att den bästa observationen är den som fortsätter över tid på grund av att förändringar i såväl beteende som fältet i sin helhet då uppmärksammas.

Inom psykologens arbetsområde löser ett konsekvent utforskande av dennes re­ferentiella schema upp det klassiska filosofiska problemet med den aprioristiska komponent som finns i varje erfarenhet. Och lös­ningen består i att komponenten inkluderas såsom del av undersök­ningen i sin helhet. Och det är en lösning som är helt motsatt positivis­ternas antimetafy­siska ansatser, vilka föresätter sig att reducera kun­skapsprocessen till ren empirism (och därmed till synes fri från varje metafysiskt antagande.

När vi förstår och tolkar ett beteende modifieras det gemensamma fäl­tet av tolkningen. Det nya beteendet (emergent) blir resultat av det nya fält som struktu­rerats av vår intervention. Den nya emergenten bekräf­tar eller korri­gerar i sin tur den tolkning som gjorts.

Vad som lyfts fram som något rimligt att beakta är här hur den egna världsåskådningen/ECRO (eller teorin) – som en ”a priori-kompo­nent” - hela tiden bör utsättas för kritisk utforskning för att inte ens ECRO ska stereotypiseras. Det beteende – i form av emergent – som växer fram i exempelvis en behandlingssituation är viktigt att beakta och främst då som ”signal” om att hela det gemensamma fältet mellan terapeut och patient förändrats. Och därvidlag är det betydelsefullt att vara klar över att förändringen påverkar såväl område 1, 2 som 3.

I Enrique Pichon-Rivières efterföljd beskriver vi tre typer av beteende i form av tre utan­på varandra lagda koncentriska cirklar. Vi numrerar dem 1, 2 och 3 - vilket har sina re­spektive motsvarigheter i psykiska fenomen (1), kroppsliga fenomen (2) och handlings­fenomen i den yttre världen (3). Efter att ingående ha studerat detta schema vad beträf­far såväl psykologi som psykopatologi gav Pichon-Rivière cirklarna benäm­ningen ”bete­endets områden”.

Beteendet implicerar alltid de tre områdenas samexistens. I och med att de vart och ett utgör en manifestation av människan som helhet betrak­tad kan alltså inget feno­men framträda inom något av dessa tre områ­den utan att också med nödvändighet de övriga påverkas. Med andra ord samexisterar alltid de tre områdena.

Att exempelvis tänka eller fantisera (beteenden inom område 1 eller psykets område) kan inte äga rum utan att samtidigt manifesteras i kropp (område 2) och yttre värld (område 3) – och omvänt. Denna de tre områdenas permanenta samexistens hindrar dock inte att något av dem i ett visst ögonblick överväger.

VII

Beteendet, som en helhet, har under psykologins historia genomgått en delning som fortfarande till stor del kvarstår utan att ha övervunnits. Å ena sidan talar man om fenomen inom psykets område (område 1), å and­ra sidan om de som finns inom område 2 (kroppen) och 3 (omgiv­ningen).

Alla de ”skolor”, som studerat område 1 (och därvid betraktat detta som psykologins objekt, alternativt även inkluderat område 2 och 3 i sitt studi­um, men ändå sett sistnämnda som underordnade till eller beroende av område 1), tillhör det man kallar ”mentalister”. Å andra sidan har de ”skolor”, som definierat område 2 och 3 som psyko­logins objekt (och där­vid bortsett från fenomen inom område 1, alterna­tivt låtit område 2 och 3 vara överordnade), i regel benämnts ”behavio­ristiska”. Till de förstnämn­da ”skolorna” räknas såväl Wundts och Tit­cheners introspektiva strukturalism som psykoanalysen. Till de sist­nämnda räknas otvivelak­tigt Watsons behaviorism. Skillnaden mellan Wundts och Titcheners mentalistiska schema och psykoanalysen består bland annat i att psyko­analysen även inkluderar område 2 och 3 – även om dessa områden då görs avhängiga ett redan existerande psykiskt innehåll … som är en an­norlunda (omedveten) kvalitet.

Termen ”beteende” (när den refererar till vad en individ manifesterar) tycks alltid bära med sig innebörden av att bortse från de rent psykiska eller mentala fenomenen. Men dessa sistnämnda utgör de fenomen som i realiteten är viktigast i och med att de ger upphov till beteendet. Att såle­des bara betrakta beteendet gör att vi fokuserar på sådant som är produk­ter eller derivat av något annat.

Etimologiskt sett är det spanska ordet conducta (beteende) av latinskt ur­sprung och betyder ”att vara ledd eller guidad”. Alla manifestationer, som förknippas med termen ”beteende”, utgör alltså handlingar ledda eller guidade av nå­got som befinner sig utanför dessa handlingar – och detta något skulle då vara psy­ket. En sådan syn på beteendet sker dock utifrån en dikotomi kropp-psyke … alltså utifrån en rent idealistisk tra­dition i vil­ken psyket existerar för sig och utgör ursprung till alla kroppsliga ma­nifestationer. Med det synsättet är kroppen endast in­strument eller far­kost för psyket (själen) att manifestera sig via. Enligt Bleger är det inte svårt att finna de religiösa rötterna till denna fö­reställning. Som motsats härtill pekar han på det – relativt sett – pro­gressiva i behaviorismens framträdande:

I beteendebegreppets historia inom psykologin är Watsons artikel från 1913 betydelse­full. Det är den som utgör startpunkt för den strömning eller skola som kallas Behavio­rism. Enligt det synsättet bör den veten­skapliga psykologin endast studera yttre ma­nifestationer (motoriska, glandulära och språkliga), alltså sådana som såväl kan obser­veras och regi­streras noggrant som verifieras.

Man kan säga att Watsons behaviorism verkligen förde fram en konse­kvent och öppet materialistisk position inom psykologin. Visst hade man även tidigare talat om psykologin som vetenskap om beteendet; det var dock först i och med Watson som man kan tala om denna vetenskap som en ”-ism” (behaviorism).

I beteendet inkluderade Watson alla de fenomen som var synliga, objek­tivt möjliga att kontrollera existensen av eller möjliga att göras till fö­remål för registrering och verifiering; och vidare att dessa fenomen all­tid är organismens svar eller reaktioner på stimuli som påverkar den. Han sökte skapa en psykologi utifrån den naturvetenskapliga modellen … med en solid experimentell bas. Han presenterade sin modell som motsatsen till den klassiska psykologins två grundläggande postulat: in­trospektion som vetenskaplig metod och medvetandet som objekt för psykologin (se här ovan).

Utifrån sitt materialistiskt-dialektiska perspektiv lyfter Bleger här fram det konstruktiva och vidareutvecklande med behaviorismen. Men för att inte stanna vid de begränsningar det synsättet bär med sig intro­ducerar han via Lagache (som representant för ett psykoanalytiskt per­spektiv) ett annorlunda och fördjupat synsätt på beteende:

Lagache definierar beteendet som ”organismens totala mängd reaktioner i förhållande till en situation i sin helhet”. Här inryms: 1) yttre och manifest beteende; 2) den medvet­na upplevelsen så som den görs tillgänglig i en berättelse … här inklu­deras även subjek­tiva somatiska förändringar; 3) objektiva somatiska förändringar så som dessa görs till­gängliga vid fysiologisk undersök­ning; 4) beteendets produkter i form av skrif­ter, teck­ningar, arbetspro­dukter, test etc.

Så som vi kommer att använda oss av termen ”beteende” så går den å ena sidan utöver den behavioristiska skolans alla varianter, å andra si­dan sammanfattar och använder sig vårt perspektiv av den ”watsonska revolutionens” konsekvenser för psykologin – på samma sätt som vi an­vänder oss av Gestaltskolan och psykoanalysen. I termen ”beteen­de” in­kluderar vi alltså alla människans manifestationer – oavsett hur dessa ”presente­rar” sig. På så sätt vidgas begreppet till områden betydligt mer omfattande än behavio­rismens.

Vår utgångspunkt utgörs av Lagaches definitioner av ”beteende”: ”den sammanlagda mängd betydelsebärande svar genom vilka en levande varelse i en viss situation integre­rar de spänningar som hotar organis­mens överlevnad och jämvikt”; ”den samman­lagda mängd operationer (fysiologiska, motoriska, verbala, mentala) genom vilka en organism i en viss situation reducerar de spänningar, som utgör dess drivkraft, och förverkligar sina möjligheter”. Hos människan som varelse är struktu­ren hos denna sammanlagda mängd operationer av mycket komplex ka­raktär.

Blegers syn på beteendet är att det utgör – och har utgjort - studieobjekt för all hittillsvarande psykologi med sina olika ”skolor”.

Oavsett teoretiska fundament eller ”tankeskolor” har alla psykologiska strömningar (alla psykologiska områden) medvetet eller omedvetet stu­derat beteendet. Och denna ”enhet­lighet” – multiform och motstridig – befinner sig i ett tillstånd av konstant vardande. Det är av den anledningen jag i denna text söker presentera en beteendets dialektik … ett be­teende från vilket de olika ”skolorna” endast betraktat olika frag­ment. Därvid har de förvrängt de reella samband som finns mellan den unika dialek­tiska processens olika moment.

VIII

Att inom psykologin använda sig av beteendekonceptet utgör, enligt Bleger, ett slags återvändande till ”händelserna i sig själva”. När man på detta sätt fokuserar på händelser (”fakta”) så som de visar sig (och existe­rar) kan man låta ob­servationer konfronteras, teorier verifieras – och även få möjlighet att nå fram till enhetlig förståelse med hjälp av bi­drag från olika sammanhang och te­oretiska horisonter. Bleger betonar dock här att

Vårt studium av beteendet tar sin utgångspunkt i personligheten och den sociala kontext, som är en från personligheten oskiljbar del (i och med att människan alltid är del av en social kontext). Vi studerar bete­endet i sin egenskap av process – inte som ett ”ting”. Vi studerar alltså beteendet såsom varande något dynamiskt.

Vad beteendet avser bör fyra väsentliga minimiaspekter inbegripas i en dynamisk person­lighetsteori:

a) Att beteendet är funktionellt; med ”funktionell” menas att varje be­teende har ett mål, nämligen att lösa upp spänningar.

b) Att beteendet alltid implicerar konflikt eller ambivalens.

c) Att beteendet kan förstås endast mot bakgrund av det fält eller sammanhang inom vilket det äger rum.

d) Att varje levande varelse strävar efter att bibehålla ett tillstånd av maximal integration eller inre konsistens.

Om vi så tänker oss att varje beteende är knutet till ett objekt (objektrela­tion), så beskriver man också som ett faktum att beteendet utgör en för­bindelse till andra människor. Beteendet är alltså en interperso­nell rela­tion. Varje handling i den yttre världen utgör uppenbarligen – från indi­videns (subjektets) sida – en relation till ett (levande eller dött) ob­jekt som (i detta fall) är konkret. Varje beteende inom psykets områ­de (område 1) eller kroppens (område 2) har alltid med ett objekt att göra – oavsett att detta objekt är virtuellt är det icke desto mindre ur psykolo­gisk synvinkel reellt.

Vi skulle kunna definiera förbindelsen som en speciell relation till ett objekt. Denna rela­tion formar ett pattern, ett beteen­demönster, vilket tenderar att upprepa sig auto­matiskt i såväl den inre som den yttre relationen till objektet. I förbindelsen finns så­ledes två psykologiska områden - ett inre och ett yttre. (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Patología del vínculo. Förbindelsens pato­logi.)

Även relationen till livlösa objekt implicerar existensen av virtuella ob­jekt eftersom beteendet från början i grund och botten utgör en förbin­delse till andra mänskliga varelser. Med andra ord är beteendet alltid en interper­sonell relation. Varje kontakt med livlösa objekt sker utifrån assimilerade beteende­mönster som förknippas med interpersonella relationer. Och var­je objekt innehåller (i ”kristalliserad” form) ett antal mänskliga förbindel­ser.

När ett mänskligt beteende tar form är det inte ”abstrakta”, utan socia­la eller interpersonella stimuli som ”agerar”. En individs (subjekts) be­teende i förhållande till exempelvis ett bord är inte ett beteende i förhål­lande till bordets abstraktion utan till ett konkret bord relaterat till vir­tuella ob­jekt; man kan inte utforma ett beteende i förhållande till ett abstrakt bord utan det sker alltid i relation till andra människor (när man äter, le­ker etc). Re­lationen till objekt innehåller eller implicerar alltid mänskliga förbindel­ser. Ett barn, som leker med något, leker virtuellt med eller mot andra (levande varelser). Barnet, som suger på tummen, låter fing­ret (ett kon­kret objekt) ersätta moderns bröst eller hela mo­dern (virtu­ellt objekt).

IX

Varje beteende är således alltid en förbindelse (något som vittnar om en interpersonell relation). Annorlunda uttryckt så refererar alla beteen­den alltid till någon annan. Relationen till saker utgör alltid derivat av relatio­ner till personer (interpersonella relationer) och objek­ten är alltid ”för­medlare”, som laddas upp av de mänskliga relationer­nas olika kvali­teter. Beteendemönster assimileras eller lärs alltid in i relation till and­ra män­niskor.

I sådan mening är ett beteende inte bara en konkret förbindelse. Beteen­det är alltid en MÄNSKLIG förbindelse i konkret och/eller virtuell form ... och denna vir­tuella förbindelse och varje konkret förbindelses virtuella ob­jekt är det som Freud beskrev i termer av ”omedvetet in­nehåll”.

Det omedvetna består alltså av en serie ackumulerade beteen­demönster, vilka har att göra med förbindelser och roller som individen/subjektet intar i förhållande till vissa be­stämda individer (subjekt). (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Vínculo, comunica­ción y aprendiza­je. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Allt vårt beteende i förhållande till närvarande objekt är till stor del influ­erat eller betingat av tidigare erfarenheter i förhållande till andra ob­jekt. Ett beteende ter sig mer adekvat ju mer konkret och virtuellt ob­jekt öve­rensstämmer. Och ett beteende, där konkret och virtuellt objekt inte stäm­mer överens eller är skiljaktiga, ter sig mindre adekvat. I sistnämn­da fallet kan det sträcka sig till att utgöra ett förvirrat eller hallucina­toriskt beteende.

Vansinne kan beskrivas som konsekvensen av att lägga en inre förbindelse över en yttre och att därvid prioritera den förra. (E. Pichon-Rivière: Teoría del vínculo: Vínculo, comunicación y aprendi­zaje. Förbindelse, kommunikation och lärande.)

Varje beteende är således alltid en förbindelse, en Gestalt, be­stående av ett ob­jekt, ett subjekt (individ) eller del av ett sub­jekt (jaget) och ett visst re­lationsmönster (strukturen). Dessa element existerar aldrig var för sig.

X

Slutligen följer här nedan ett stycke text, som beskriver en korttidsbehandlingsmodell där såväl beteende, tankemönster som relationer finns med – utan att någon del därför betonas speciellt. Texten är ett utdrag ur den argentinske psykiatrikern, psyko­analytikern och psykodramatikern Hernán Kesselmans bok ”Kort­tidsterapi” (första utgåvan från 1969).

Planering

Planering består i att skissa en väg att följa för den korrigerande agenten (det vill säga psykoterapeuten) och korrigeringens subjekt (det vill säga patienten). I det vi benämner ”korrigerande process” kommer man under viss tid och omständigheter att såväl gå igenom (och se till­baka på) den bana en avvikelse följt som föreslå nya vägar.

För att kunna ta mig an den korrigerande uppgiften använder jag mig av de metodologiska principer och koncept Enrique Pichon-Riviè­re (Pichon-Rivière, E.: Clases de la Primera Escuela Privada de Psicología Social.) utvecklat inom vårt område. Vissa synpunkter är resultatet av egna tankegångar.

Jag ska göra en kort genomgång av de element jag uppfattar vara vik­tigast för att kunna manövrera inom det här området.

Vidare kommer jag att beskriva konceptet ”korrigerande process” samt fyra grundläggande principer för planering och genomförande av den korrigerande uppgiften.

Begreppet ”korrigerande process”

Den korrigerande processen är en uppgift i vilken den korrigerande agenten i en bestämd situation - med hjälp av ett instrumentellt schema - psykologiskt hjälper den individ (subjekt) som är föremål för korrige­ringen.

Den korrigerande agenten kan vara en individ eller en grupp (team). In­dividen (subjektet) eller ”aktören” (det vill säga patienten) kan li­kaså vara en individ eller en grupp (liten, median eller stor) av indi­vider.

”Korrigering” implicerar förändring. I vår uppgift utgörs föränd­ring i grund och botten av att de individer eller grupper, som genom­går be­handling, under processens gång lär sig nya sätt att möta psy­kiska konf­likter, vilka fungerar begränsande för deras förmåga.

Uppgiften utvecklas inom en referens- och arbetsram.

Referensramen utgörs av det begreppsschema den korrigerande agenten använder sig av för att genomföra ett givet fälts omvandling: Konceptu­ellt, referentiellt och operativt schema (på spanska ECRO – Esquema Conceptual Referencial y Operativo; fortsättningsvis kommer schemat i texten att förkortas till ECRO/övers. anm.).

ECRO:t hos den korrigerande agenten innehåller dels en ytstruktur (su­perstruktur) bestående av det begreppsskelett han eller hon inför­livat under sin vetenskapliga utvecklingsbana, dels en djupstruktur (infra­struktur) huvudsakligen bestående av de psykologiska driv­krafter, som läggningsmässigt kommit att styra honom eller henne i riktning mot den här typen av verksamhet, samt slutligen hans eller hennes ideologi (världsåskådning, inställning till förändring och samhället överhuvud­taget).

Arbetsramen innefattar relationsområdet mellan individ (subjekt) (det vill säga patient (er)/övers. anm.) och korrigerande agent. Och området är de avvikande beteendenas område.

Begreppet ”beteeendeavvikelse” hänger samman med olika varianter av vad som kan kallas ”det normalas rättesnöre” - vilket inte kan vara en fast och universell norm (då man i så fall skulle riskera att förvandla korrigering till ett instrument för passiv anpassning och social under­kastelse). Utgående från sitt ECRO beaktar den korrigerande agenten tids- och rumssituation, roll och social status, ålder, kön etc avseende den eller de individer som är föremål för korrigering.

Något kännetecknande för den korrigerande processen är därför att den inte använder sig av fixa, utan situationsbundna modeller; och vidare att korrigeringens meningsfullhet framgår av om den är funk­tionellt och socialt verkningsfull (operativ).

Om en avvikelseprocess primärt har sin grund i bristande förmåga att ge och inta sociala roller bör den korrigerande processen leda fram till att individen (subjektet) kan inta mer (med honom eller henne) överens­stämmande roller.

Varje korrigerande process innehåller sex konstanter: tillhörighet, sam­arbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lärande och télé.

Konstanterna grupperas tre och tre på vardera sidan av det Pichon-Rivière kallar ”den upp-och-nedvända konen”. De fenomen, som regi­streras inom var och en av dessa (konstanter), gör det möjligt för den korri­gerande agenten att spåra en avvikelses natur och därigenom plane­ra en korrigerande process.

a) Tillhörighet: Det är det sätt på vilket den eller de, som står i fokus för korrigeringen, identifierar sig med den korrigerande uppgiften. Den här konstanten bedöms utifrån hur mycket ansvar som tas för att utföra uppgiften. Den kan identifieras som anslutning alternativt reell tillhörighet (exempelvis i stil med ett fotbollslags anhängare re­spektive spelare). På liknande sätt kan man tänka när det rör sig om en patient (samt dennes närstående och familjemedlemmar) under behandlingen.

Vi talar om olika slags tillhörighet eller om högre alternativt lägre grad av tillhörighet inom en och samma form.

b) Samarbete: Det är hur pass effektivt varje individ (subjekt) i realite­ten bidrar till att uppgiften utförs eller misslyckas. När det hand­lar om grupper (eller olika skeden för en individ) kommer roller att formas som bidrar till framsteg alternativt tillbakagång och sabotage. Vi vill här poängtera ”reell effektivitet” i och med att effek­tiviteten inte utvärderas genom en individs (subjekts) medvetna in­tentionsstyrda utsagor, utan genom de (faktiska) beteendeeffekter, vilka växer fram som en följd av arbetet med uppgiften.

Ett vanligt exempel på samarbetsstörningar vid behandling av par­förhållanden, familjegrupper, institutioner etc är när - under pro­cessens gång - omkastning av roller sker bland de som inledningsvis uppträdde aktivt respektive deltog på ett passivt accepterande sätt.

c) Tillämplighet/relevans: Det handlar om förmågan att fokusera på den föreskrivna uppgiften. Det är också vad som gör det möjligt att hålla kvar processens verkliga innebörd i uppgiftsfokus. Störningar här kan vara det så vanliga fenomenet att ”gå utanför ramarna” under vissa ar­betsmoment eller att psykoterapeuten tillskrivs en an­nan roll (domare, präst) än man tidigare kommit överens om (att kämpa mot sjukdomen).

d) Kommunikation: Denna konstant tycks vara det element som är lät­tast att peka på när det gäller att upptäcka och synliggöra relationsstör­ningar. Vi fokuserar här på två nivåer för att närma oss detta: informa­tionsteorielementet och de libidinösa nivåer­nas dynamiska element.

Utgående från informationsteori låter vi beteckningarna ”avsända­re”, ”mottagare” och ”budskap” avgränsa en kommunikationskrets (egent­ligen ”arbetskrets” i det spanskspråkiga originalet/övers. anm.) för att på så sätt ta reda på till vilken del av kretsen den ”kortslutning” vi benäm­ner ”missförstånd” kan lokaliseras.

Vad beträffar de libidinösa nivåernas dynamik noterar vi psykoanaly­sens klassiska tre nivåer: oral, anal och genital.

Var och en av dessa karaktäriseras av det slags relation individen (sub­jektet) har till sina intresseobjekt. På den orala nivån överväger före­bråelser och önskan om att ”tömma” den andre samt med krav på att få ta emot och om förändring. På den anala nivån överväger häftiga ut­brott med ömsevis attacker, ömsevis medlidande gentemot den andre och samtidigt oförmåga att vare sig gå ihop med eller separera från den­ne. På den genitala nivån överväger förmågan till identifikation (att kunna sätta sig in i den andres situation) och önskan om att skydda den andre från förintelse, alternativt att gottgöra för attacker som denne fått utstå. Det här innebär att kunna förstå den andre, förstå relationen till den andre samt handla i enlighet med den förståelsen.

e) Lärande: Att lära är att tillägna sig förmågan till alternativa beteen­den för att på så sätt kunna ta itu med hinder; att lära sig tänka kring känslor, handlingar och tankar; att sätta det egna beteendet i relation till andras. Enligt min mening inbegrips här utvärdering, vilket skulle innebära förmåga till rekonstruktion av livshistoriska händelser i syfte att förstå nuet och - med utgångspunkt i vad man uppfattat - konstrue­ra ett framtidsprojekt.

f) Télé: Människans hemsöks av basala rädslor – förföljande (rädsla för attack) och depressiva (rädsla för förlust). Hos varje individ (sub­jekt) framkallar de basala rädslorna en ”subjektiv” bild av den yttre världen, som i sin tur blir till föremål för omedvetna projektioner av nämnda rädslor och mot dem korresponderande objekt, vilket får till följd att man – utan att veta varför – känslomässigt vill närma sig al­ternativt inta distans till vissa personer. Uppenbarligen handlar det här inte om ”möten” som är lyckliga eller olyckliga, utan snarare – vad den yttre vär­lden avser – om ”återseenden” med arkaiska objekt i den inre vär­lden. Dessa känslor av attraktion eller avvisande benämner vi positiv respektive negativ télé.

I det föregående underströk vi att dessa sex konstanter gör det möj­ligt att lägga märke till fenomen, vilka hjälper den korrigerande agenten att utforska vad som ligger under en manifest avvikelse. Agenten kan därigenom planera en korrigerande process enligt följande: låt oss anta att han eller hon i sin behandlande uppgift ställs inför en klinisk stör­ning vad gäller konstanten relevans/tillämplighet hos patienten/patien­terna. Den korrigerande agenten försöker då undersöka om detta i sin tur kan bero på en underliggande störning i samarbetet; att alltså söka upptäcka varför sabotage eller tillbakagång (medvetet eller omedvetet) dominerar över framstegets krafter hos patienten/patienterna.

Med detta väl klarlagt leds man vidare till samarbetsstörningarnas underliggande drivkrafter, det vill säga störningar i tillhörighet. När dessa störningar (svårigheter att identifiera sig med uppgiften) över­vunnits kommer på nytt framsteg och därmed också förmågan att återigen fokusera på uppgiften - som en emergent – att överväga i förhållande till tillbakagång.

Vi har här i korthet beskrivit den modell för utvärdering en korrige­rande agent vanligtvis använder - eller bör använda - sig av.

Vad de andra tre konstanterna beträffar kan den korrigerande agenten stundtals ställas inför en så pass kraftig störning i télé att relationen till patienten paralyseras. Här bör man fråga sig hur det epistemolo­giska hinder ser ut, vilket blockerar andra sätt att relate­ra känslomäs­sigt på än de som stereotypt framträder hos patienten med ett påföljande stereotypt rollintagande och rolltilldelande.

Man kan börja med att undersöka de grundläggande missförstånd, som bloc­kerar eller stör den vanliga kommunikationskretsen och med fixe­ring i någon av de mer regressiva libidinösa nivåerna. Via sina korri­geringsverktyg söker den korrigerande agenten få till stånd modifie­ring eller förändring av de störningar som påträffas; om detta lyckas blir det möjligt att ta bort det ”epistemologiska hindret”, varvid al­ternativa be­teenden och mobilisering av sätt att inta och tilldela rol­ler framträder.

Givet ovanstående kan man anta att de känslomässiga stereotyper vi in­ledningsvis utgick från också kommer att förändras med åt­följande modifieringar i télé (att gå från divalens till ambivalens).

I den schizo-paranoida positionen är objekten delobjekt. De är uppdelade i goda och onda och därvid uppstår det Pichon-Rivière kallat "divalens", dvs samtidighet i varandra motsatta del­känslor ... I ambivalenssituationen handlar det om en relation eller för­bindelse till ett helt ob­jekt. Kärlek och hat styrs mot samma objekt. I den schizo-para­noida positionen riktas däremot kär­lek och hat mot skilda objekt. Det handlar om skilda objekt och skilda delar av jaget, vilka i denna process etablerar skilda förbindelser (Enrique Pichon-Rivière: Diccionario).

De tekniska verktyg den korrigerande agenten använder sig av (tolk­ning, klargörande, dramatiseringar etc) syftar till att patienten på ett adekvat sätt ska kunna hantera och minska sina basala rädslor (det vill säga rädsla för förlust och rädsla för attack) samt mer grundläggande minska rädslan för förändring.

För att bekräfta eller rätta till våra dynamiska hypoteser – med vars hjälp vi söker förstå och korrigera under processens gång – drar vi nytta av vissa psykologiska universaler från objektrelationsteorin. Dessa finns med som allmängiltiga variabler i varje korrigerande pro­cess. I vår korrigerande verksamhet söker vi fokusera på:

a) minsk­ning av de basala rädslorna (rädsla för förlust och för attack);

b) flexibilitet i samspelet mellan introjektion och projektion;

c) att göra det implicita explicit;

d) att gynna rollföränderlighet;

e) att gynna återskapandet av ideologier.

Slutligen möjliggör de uppnådda modifieringarna av initiala stör­ningar i kommunikation, lärande och télé (med sin början under patientens in­ledande samtal och/eller under den terapeutiska proces­sen) att den korrigerande agenten, terapeuten, får tillgång till utgångsreferenspunk­ter, vilka i samråd med patienten kan användas för att planera en upp­gift eller bana att följa (för bägge parter). Då och då kan dessa referens­punkter användas för att utvärdera be­handlingsprocessen och, samti­digt, tänka över hur att gå vidare framöver.

De korrigerande processerna kan, beroende på varaktighet och målsätt­ning, delas in i avgränsade och icke-avgränsade.

Korrigerande processer avgränsade i varaktighet och målsättning kan även delas in i sådana som utvecklas med personer, vilka söker psykolo­gisk hjälp (syftande till större effektivitet och kunskap) men där de av varken sig själva eller den korrigerande agenten betraktas som sjuka (hälsans område); vidare sådana korrigerande processer som utvecklas med personer, vilka söker psykologisk hjälp (för att bli friska) och därvid av den korrigerande agenten (vilken söker göra dem friska) betraktas som sjuka (sjukdomens område).

Inom detta område bedriver den korrigerande agenten psykoterapi ...

De fyra grundläggande principerna för planering och genom­förande av den korrigerande uppgiften

Vi kan utgå från fyra grundläggande och styrande principer i den korri­gerande agentens totala uppgift: logistik, strategi, taktik och teknik.

Erfarenheter från grupper (fotbollslag, terapeutiska team, ”komman­do”-grupper i krig etc) ledde in tanken på ... att man kan se kampen mot psykisk sjukdom i termer liknande de, som används när man ta­lar om att konfrontera en fiende eller rival på slagfältet.

Den korrigerande agenten ses då som en soldat i kamp mot en fien­de – sjukdomen. Här bör den korrigerande agenten söka bli klar över möj­ligheterna till framgång. Han eller hon bör sträva efter att ge sitt stu­dieobjekt (patienten) och det område inom vilket arbetet sker (den tera­peutiska relationen) bästa möjliga förutsättningar för att kampen (mot sjukdomen) ska bli så fruktbar och lite frustrerande som möjligt. Det in­nebär också att använda sig av minsta möjliga energi för att nå bästa möjliga resultat. För att så ska kunna ske bör den korrigerande agenten dock först utföra ett inledande observa­tionsarbete där han eller hon sö­ker ordna och systematisera relevan­ta data från det aktuella området ifråga; vidare utvärdera möjlighe­ten att använda sig av dessa data eller genomföra operationer, vilka syftar till modifiering av det som utgjorde utgångsdata. Allt detta benämns av oss logistik, vilket vi definierar som ett utforskande när­mande till arbetsområdet i syfte att genomföra de nödvändiga (logis­tiska) operationer som skapar gynnsammast möjliga förutsättningar för att den person, som är föremål för studium och korrigering, ska få en användbar erfarenhet.

När vi väl utforskat detta område och studieobjekt kan vi utforma ett sätt att attackera, ”äntra” och bli bekanta med studieobjektet; ut­veckla en form som indikerar vad vi bör göra, under hur pass lång tid och vart att nå – det vill säga till vilket mål och genom vilka etapper. Denna de­sign har inte skapats utifrån ett på förhand uppgjort sche­ma eller en i förväg utformad fantasi i den korrigerande agentens huvud, utan uti­från de reella möjligheter, som vuxit fram ur den in­ledande logistiska åtgärden. Det här benämns strategi. Strategi är alltså en handlings­plansbeskrivning avseende den väg som ska tillryg­galäggas för att nå fram till det slutliga målet. Det sker genom an­vändning av de data vi fått fram under den logistiska etappen.

Hur handlingsplanen kommer att användas, tidpunkten för när vi sät­ter den i verket eller ändrar den, ögonblicket när vi utvecklar den helt eller delvis etc – allt detta indikerar hur pass mycket ”käns­lighet” den korrigerande agenten besitter. I vardagslag säger man att det krävs viss timing för att göra eller säga saker vid rätt tidpunkt eller plats; att man exempelvis kan göra mycket goda tolkningar, men att de måste göras på ett taktfullt sätt gentemot personer och under omständigheter som är rimliga. Just denna suntförnuftsbaserade förståelse, genom vilken en handlingsplan sätts i verket vid lämplig tidpunkt och plats, är vad vi kallar taktik.

När väl ett visst bestämt område utforskats, en handlingsplan tänkt att inverka på detta utformats och vi blivit klara över de om­ständigheter under vilka det är lämpligt att sätta planen i verket, kommer vi att hitta många sätt att använda den på. Vi kan tänka oss antingen en repertoar av sinsemellan olika instrument alternativt ett instrument, som kan an­vändas på olika sätt. Vid psykoterapi kan de olika tekniska resurserna innefatta en verktygsrepertoar som den korrigerande agenten har till­gång till i sina operationer: användning av ord, av kroppen och gester via framställningar eller dramatise­ringar, av symboliska förmedlingar i stil med teckningar, målningar eller bearbetning av olika arbetsobjekt såsom lera etc.

Man kan också inkludera hanterandet av ett och samma instrument, men på olika sätt och i olika syften, exempelvis användning av ord: som tolkning, som förslag eller fråga, som instruktion eller hinder etc. Man kan alltså med ett och samma instrument – i detta fall ordet – verka på olika sätt. De olika sätt instrumenten används på inom ar­betsområdet – alltså en systematisering av olika vägar för att uppnå samma mål eller syfte – benämns teknik.

Logistik, strategi, taktik och teknik i sin tur behöver inte följa på varandra (på samma sätt som jag i didaktiskt syfte beskrivit) utan kan även vara samti­digt förekommande. Den korrigerande agenten beaktar dessa fyra grundläggande principer vid den korrigerande uppgiftens planering och genomförande. Om uppgiften inte kan genomföras bör den korri­gerande agenten systematiskt gå igenom i vilken eller vilka av ovan­nämnda principer det inträffat en störning och således en justering måste göras.

Det är utifrån dessa principer vi tar oss an den - i varaktighet och mål­sättning avgränsade - korrigerande uppgiften.

Kommen så här långt i framställningen vill jag redovisa några tan­kar om begreppen ”förändring”, ”förändringsagenter”, ”anpassning” samt ”hälsa och sjukdom”, vilka – enligt min mening – sammanfattar psyko­terapeutens möjligheter att ta ett samhällsansvar.

När vi via den korrigerande uppgiften tar på oss att vara ”förändringsa­genter” är det svårt att undvika frågan huruvida vi verkligen är sådana eller istället håller på att bli ”icke-förändringsagenter”.

Det vanliga arbetssätt vi skolats in i innehåller ett – mer eller mind­re synligt – underliggande ideologiskt skikt, vilket består av det som bru­kar benämnas ”anpassningsmodell”. Denna anpassningsmodell är inget annat än ett ”schema för hälsa”, vilket hos oss och våra patien­ter syftar till social underkastelse eller, som mest, en ”salongsopposi­tionsattityd”, vilken dock blundar för och vidmakthåller den domine­rande borgar­klassens moral, livsstil och aspirationer (vilket ses som modell för fram­åtskridande).

Det har även sagts att korttidspsykoterapi (exempelvis den som prak­tiseras i Nordamerika) är den mest ”adaptativa” av samtliga psykotera­pier och den som ”anpassar” snabbast. Möjligen är det så, vilket kan ut­göra en risk vid tillämpning i exempelvis vårt eget land.

Med avseende härpå vill jag säga att problemet med anpassning – obe­roende av tidsåtgång – inte utgörs av hur pass lång tid det tar att bota en patient. Det utgörs av vilket slags ideologi terapeutens referentiella schema - satt i relation till det mänskliga dramat och ett alienerat samhälle - baseras på.

Och denna ideologi – för eller emot social förändring – kommer (på ett mer eller mindre motsättningsfyllt sätt) att förtätas i ens egen uppfatt­ning om bot. I varje ögonblick av ens arbete är detta för handen - i vissa situationer tydligare än i andra, men framförallt i förhållande till de slags problem där man oundgängligen måste ta ställning utan att kun­na ”två sina händer” genom att hänvisa till ob­jektivitet eller värderings­mässig neutralitet.

Enligt min mening utgörs den mest påträngande uppgiften fortfa­rande av sökandet efter kategorier, som förmår dra en skiljelinje mel­lan samhällsalienation och psykisk sjukdom. Det är ingen enkel upp­gift.

Att på ett spekulativt sätt – och syftande till en enkel förklaring – anta förekomsten av parallellitet och ”översättning” term för term mellan samhällsorganisation och psykologisk struktur utgör, enligt José Bleger, ett fel, som knappast kan rättfärdiga annat än vetenskaplig och ideolo­gisk blindhet.

Jag tror dessutom att vår uppgift går härutöver och hänger samman med Blegers tanke om psykologins framtida möjligheter och problem i ett annorlunda samhälle: ” ... vi behöver nog också veta eller progno­sticera om psykologin behövs i en samhällsorganisation där män­niskor inte längre kan exploatera varandra och man kan skapa förutsättningar för att leva tillsammans på bättre sätt. Personligen hyser jag inga tvivel om att svaret på den frågan är jakande. Och dessutom: det är först på senare tid som psykologin blivit oundgäng­lig, ty det är när ekonomins determinerande tyngd och vår nuva­rande kapitalistiska strukturs ex­ploatering börjar lösas upp som de psykologiska variablerna träder i för­grunden” (Bleger, J.: Apéndice a la Psicología Concreta de Georges Polit­zer. Ed. J. Alvarez, Bs. As., 1965).

Jag ska inte utbreda mig vidare över det här temat; först och främst därför att det ständigt är föremål för diskussion, för det andra därför att det här – trots sin mycket stora betydelse – krävs ett brett och in­gående studium av psykoterapins teori generellt, något som går utö­ver den aktuella textens möjligheter ...

Som något av avslutande slutsats kan man som mest säga att varje slags botkriterium (med sin kompletterande sjukdomsteori) implicit el­ler explicit bär med sig den ideologiska ”stämpel” som samtidigt är dess upprätthållare.

Varje korrigerande agent, vars ideologi hävdar behovet av total system­förändring, kan utöva sitt arbete fritt och offentligt endast så pass långt de styrande inom systemet tillåter.

I vilket fall som helst är det önskvärt att synliggöra vissa konkreta ob­jektiva kategorier att hantera när det gäller psykologisk hjälp inom vad­helst social organisation det än må röra sig om ...

Kontraktet

Kontraktet utgör en samling normer - ett reglemente – terapeut och patient kommer öve­rens om som förutsättning för att terapeuten ska ar­beta med patienten. I detta ingår vidare att bägge parter tar ansvar för vilken väg behandlingen ska följa.

Kontraktet rör tre grundläggande element: behandlingsmål, behand­lingsteknik och säkerhetsåtgärder att beakta så att de psykologiska be­tingelserna för att nå målet garanteras.

A) Mål

Vi bör tillsammans med patienten utforma en hypotes rörande vad som är ett framgångsrikt resultat, hur lång tid processen kan tänkas pågå samt vad slags behandlingstekniker som behöver användas. Tanken är att om såväl terapeut som patient är klara över i vilken riktning man ska gå och vad målet är så blir det möjligt för bägge parter att (under uppgiftens utförande) på ett konstruktivt sätt diskutera framgångar el­ler bakslag på vägen.

Ett adekvat kriterium för att kunna ta ansvaret att dirigera en korrige­rande process är balans mellan följande tre faktorer:

a) Vart vill man komma (såväl terapeut som patient)? Psykoterapin kan beskrivas som ett lopp där vissa är inställda på att springa 100 meter, andra 500 meter och ytterligare andra 1000 meter.

Den som varit inställd på att springa 100 meter kan knappast känna sig besviken om han eller hon inte lyckats vinna ett lopp på 1000 me­ter. Och den som varit inställd på att springa 1000 meter kan heller inte vara besviken över att det tagit mycket längre tid att nå mål än vad det gjorde för den som sprang 100 meter.

b) Vart kan man nå med vad man har här-och-nu relaterat till en mer eller mindre näraliggande framtid? Och detta för att urskilja vad som undan för undan med tiden kan uppnås respektive vad man mer eller mindre direkt kan förvänta sig uppnå när väl den korrigerande proces­sen inletts? Det rör sig alltså om att skilja mellan mer avlägs­na och mer näraliggande mål.

c) Vart vore det idealiskt att kunna nå? Denna fråga gör det möj­ligt att analysera de svårigheter och omständigheter, som gör att en person inte kan uppnå allt han eller hon vill vara samt inse vad som aldrig är möj­ligt att uppnå. Det handlar om att skilja det nåbara från det onåbara och få en uppfattning om hur pass mycket psykoterapin kan fungera som ”förändringsagent”.

Allt detta (alltså en balans mellan a, b och c/övers. anm.) är möjligt i en grans­kande dialog om de ömsesidiga hypoteser, som psykoterapeut och patient utbyter och konfronterar varandra med avseende pro­jektet att bli frisk. Vi har på så sätt kunnat notera hur begräns­ningarnas realite­ter kommit att omfatta inte bara psykotera­pins varaktighet, utan också målen, något som motiverar beteck­ningen ”korrigerande process avgrän­sad i varaktighet och målsättning”.

En analys av ovanstående faktorer gör det möjligt för oss att utforma de tre grundläggande karaktäristika, som bör prägla en överens­kommelse om målen: målen bör vara tydliga och delas av psykotera­peut och patient; näraliggande och mer avlägsna mål bör särskiljas; sistnämnda gäller även för uppnåeliga respektive ouppnåeliga mål.

Om dessa villkor inte uppfyllts kan heller inte processen utvecklas på ett adekvat sätt.

Terapeuten bör föreslå ett psykoterapeutiskt mål. Vid psykoterapier med begränsad varaktighet kan vi inte tillåta oss lyxen att vänta i flera år på att patienten ska förstå vad det handlar om. Antingen har patienten målet klart för sig eller också försöker vi (om det står klart för oss själva) klargöra målet på alla de sätt som är möjliga ända fram tills det är tydligt att de behov och förväntningar patienten ger ut­tryck för överensstämmer med den bild VI fått. Att göra annorlunda vore att inte dra nytta av den ”terapeutiska alliansens” välsignelser samt innebära att man slår in på en väg, som leder bort från psykoterapins själva syfte, varvid utforskandet blir till något primärt och boten nå­got se­kundärt.

Å andra sidan är det bra att komma ihåg att det ofta är helt omöjligt att söka påbörja en omstrukturering av personligheten om man inte dess­förinnan löst vissa initiala problem som bromsar ett mer effek­tivt hanterande av uppgiften. Glöm inte de patienter som i början av be­handlingen klagar över att de mår sämre än innan de sökte hjälp hos oss!

Sammanfattningsvis utmynnar allt det ovan sagda i en lista med mål att uppnå och konflikter att hantera, som – genom att ordnas efter prio­ritet och möjligheter – benämns: ”ranking”, klassificering av teman eller indelning (Wolberg, L. R.: Short-Term Psychotherapy. Grune and Stratton, Nueva York, 1965.).

B) Behandlingsteknik

Generellt kan sägas att när man väl kommit överens om terapimålen och en prioritering fastlagts, så är det lämpligt att med patienten dis­kutera olika sätt eller vägar att uppnå målen. An­norlunda uttryckt rör det sig om vilken teknik vi avser att använda.

Behandlingstekniken bör vara rationellt grundad och möjlig att förmed­la till alla slags patienter. Dess tekniska grunder innefattar alltså inte endast terapeuten med sin uppgift, utan även patienten som medar­betare i uppgiften. Vi menar att patientens medverkan till stor del hänger samman med dennes förståelse av vad man kommer att göra med honom eller henne och varför. Istället för att patienten gör mot­stånd på grund av oförmåga att stå ut med den ångest det okända väc­ker (”ockultism”) kan han eller hon tvärtom hjälpa tera­peuten genom att stödja och samarbeta med denne. Kom ihåg de pro­fylaktiska förbere­delsetekniker som används för barn, vilka ska genomgå kirurgiska in­grepp eller odontologisk behandling! Allt detta sker för att patienten ska befinna sig på vår sida och samarbeta i mesta möjliga mån i kampen mot den fiende vi har - sjukdomen. Att inte beakta eller ta sig tid till ett sådant förarbete är oklokt. Det finns knappast något led­sammare att bevittna än den dialog mellan döva som äger rum när ett visst slags terapeuter är upptagna med upp­giften att tolka för patienter som inte förstår att de blir tolkade.

När terapeuten kommit över det värsta av den ångest situationen kan väcka är det möjligt att förmedla teknikerna på ett enklare och mer na­turligt sätt. Patienterna kan då lättare se det värdefulla med tekniker­na och acceptera dem. Förhoppningsvis kan ramens mångty­dighet minska genom att man sätter ord på vad som kommer att ske; och sam­tidigt kan den ångest, som framkallas genom ansvaret för att genomföra uppgiften, minskas.

C) Säkerhetsåtgärder

Dessa utgörs av de instruktioner eller rekommendationer vi vill att patienten ska acceptera som regler i det spel han eller hon går in i - pro­cessen att bli frisk.

Instruktionerna understryker tre aspekter: det jag som terapeut förvän­tar mig att patienten ska göra, det patienten kan förvänta sig från mig och de optimala säkerhetsåtgärder som ska upprätthålla vår relation.

Den första instruktionen har att göra med vad jag, terapeuten, förvän­tar mig att patienten ska göra. Det här är för att patienten ska få en idé om vad jag önskar att han eller hon gör för att bli frisk. Genom ett så­dant förfarande undviks i allmänhet den stora ångest som väcks av det okända.

Jag brukar säga till patienterna att vad jag önskar av dem är att de berättar om sina konflikter, tankar däromkring, händelser relate­rade till känslor och tankar vilka skulle kunna uttryckas i ord – och om det inte är möjligt med ord försöka använda andra medel, ex­empelvis med hjälp av material jag skulle kunna stå för eller som de själva tar med sig. Patienten skulle också kunna åskådliggöra vardagssituationer för att ge en klarare bild av det som inte kan ut­tryckas i ord.

Därefter berättar jag för patienterna om vad de kan förvänta sig av mig. Jag klargör för dem att jag i min funktion som specialist hela tiden kommer att söka förstå vad som händer samt kommunicera detta i syfte att tillsammans arbeta med det. Om det är så att jag inte förstår kommer jag att låta dem veta det och om det stundvis blir så att jag inte direkt besvarar deras frågor är det på grund av att jag – om så skedde – inte längre skulle kunna fortsätta observera vad som sker; alternativt skulle jag med ett direkt svar beröva dem möjligheten att själva finna svar på den fråga de ställer sig ...

Dessutom säger jag att för att kunna nå de överenskomna målen kommer jag vanligtvis att göra tolkningar, något som jag är kunnig i. Om det rör sig om en patient, som inte vet vad en tolkning är, förklarar jag fram tills det att han eller hon förstått. Exempelvis: jag säger till patienten att det finns andra sätt att se på det presente­rade problemet än han eller hon föreställt sig; alternativt informerar jag patienten om att detta är psykologens sätt att uppfatta verklighe­ten, vilket är något i stil med en samtidig översättning till nya innebörder varav vissa känns igen från tidigare, medan andra inte känns igen eftersom patienten mö­ter dem för första gången. Det påminner lite om hur vissa vardagsut­tryck kan ha en dubbel innebörd.

Att det sker på det här sättet beror på att om patienten inte behövde lära sig något av det jag (som terapeut) kan förklara, så vore det i reali­teten bättre att han eller hon sökte upp en advokat, en vän med sunt förnuft eller kanske till och med vände sig till sig själv utifrån sina tan­kar om hur problemen borde lösas (eller utifrån problemets art).

Man kan tänka sig att behov av psykologisk hjälp för lekmanna­patienten kan uppfattas som tecken på svaghet, brist på styrka, en föröd­mjukande situation där hans eller hennes förmåga till själviaktta­gelse och egen handlingskraft inte fungerar eller framstår som tveksam.

Vi bör söka förändra denna förhandsinställning genom att för patienten demonstrera inte bara att man inte behöver uppfatta det hela så, utan dessutom att det utifrån ett annat perspektiv kan ligga till precis tvärtom.

Vid det här laget – när vi alltså redan kommit överens om slutmål och delmål – föreslår jag för patienten den tids- och rumsram inom vilken (beroende på omständigheterna: sjukhus eller institution, pri­vat mottagning, bostad etc) kontakten kommer att äga rum.

Vanligtvis kommer vi överens om frekvens, period, varaktighet och kost­nad per session (i de fall det rör sig om betalning direkt till mig) under den tid behandlingen pågår. Hur tiden används är en variabel som kan hanteras under den tid behandlingen varar. Det är dock väl­känt att det­ta blir mycket svårare att göra helt fritt när det rör sig om psykoterapi på sjukhus eller institutioner i allmänhet eftersom det skulle kunna in­verka på hur behandlingstiden där överhuvudta­get organiseras.

Slutligen bör det understrykas att relationen mellan patient och tera­peut alltid måste ske med vissa psykologiska säkerhetsåtgärder, vilka ska garantera de genomförda interventionernas och åtgärder­nas fram­gång. Dessa åtgärder skänker större trygghet åt psykotera­peuten i sin uppgift och förebygger riskfyllda situationer, vilka skulle kunna få pro­cessen att leda till större besvär än patienten ursprung­ligen kom för att få hjälp med.

Alla de anvisningar och normer för behandlingsarbetet, vilka syftar till att undvika ”fältets nedsmittning”, benämner vi aseptiska regler (asep­tisk = bakteriefri/övers. anm.). I grund och botten syftar de till att låta psykoterapeuten få bli kvar i sin roll som korrigerande agent och patienten i rollen som korrigeringens subjekt eller aktör.

Generellt sett har dessa regler att göra med respekt för tids- och rums­ramen, den ekonomiska ramen (om det rör sig om behandling som patienten själv betalar för) och andra förutsättningar för behand­lingsprocessen; vidare att det finns garantier från betydelsefulla perso­ner runt patienten som kan ta på sig ansvaret för ovanstående.

Som jämförelse kan man använda olika exempel från allmänmedici­nen: Om läkaren föreskriver en viss dos antibiotika att admini­streras av familjeanförvanterna till en patient med infektionssjuk­dom, exempelvis att medicinen ska fortsätta tas ända tills förpack­ningen är slut – trots att symtom och feber försvunnit – så bör patientens familj ta på sig an­svaret för om medicineringen är fram­gångsrik eller ett misslyckande. Om försämring eller recidiv inträffar på grund av att man inte följt före­skrifterna bör inte läkaren ta på sig ansvaret för detta.

Jag menar att för att inte behandlingen ska störas av situationer där det inte längre går att fortsätta arbeta, bör vi inta en liknande atti­tyd, när det rör sig om psykoterapi. Och det handlar inte om att formulera problemet i termer av ”tillit eller bristande tillit” (och alla de betydelser som kan finnas i dessa termer) vad gäller patientens förtroende för be­handlingen. Det handlar om att göra oss själva till en säker och adekvat förvarare av den ångest patienten konsulterar oss för.

En god början är att berätta om våra möjligheter och begränsningar; alltså vad vi menar oss kunna ha kontroll över i den psykoterapeu­tiska relationen – exempelvis de psykologiska säkerhetsåtgärder som krävs för en god relation i samtalsrummet – och vad vi inte kan kontrollera inom och/eller utanför den.

Vad det sistnämnda beträffar tror jag det är lämpligt att varje patient har tillgång till en ”garant” under behandlingstidens gång. Som namnet antyder skulle det kunna vara en person eller grupp personer, som med patienten delar ansvaret att fullgöra det som sti­puleras i kontrakt och behandlingsplan, samt att - om så blir nöd­vändigt (i början eller alltef­tersom behandlingen framskrider) - inta en beskyddande roll visavi patienten och samarbeta med psykotera­peuten vid sådana tillfällen när den sjuke (i den fas han eller hon be­finner sig) är oförmögen att spontant samarbeta för att bevara ra­men (tider, betalning, kontroll av destruktiva beteenden etc).

Vid psykospsykoterapi utgör detta en vanlig och i allmänhet accep­terad åtgärd trots att alla som arbetat på sjukhus, där psykotiker läggs in, är medvetna om dramat i de familjer, vilka kastar ut patienten ”i fallskärm” och sedan själva fortsätter sin resa (tanken om patologin som något gruppsligt).

Vid barnpsykoterapi däremot används denna åtgärd (ofta även på priva­ta mottagningar) för att skapa vissa säkerhetsåtgärder. Inom barnpsy­koanalysen finns en allmän tendens att skydda ramen från att inva­deras av barnets föräldrar eller deras likgiltighet. Man talar om ”inva­derande föräldrar” eller flyktbenägna föräldrar”. Men jag vill fästa upp­märksamheten på det faktum att om vår teori baseras på tanken om en familjegruppspatologi i vilken barnet (som trots att det verkar vara så inte alltid är den sjukaste) utgör en emergent, så bör vi söka ge familjen bästa möjliga förutsättningar för att stå ut med det vi kallar ”psykotisk återdistribution”.

Detta fenomen uppträder som bekant i det ögonblick barnet bör­jar förbättras. Det är då familjemedlemmerna (åter) bör ta ansvar för att (reintrojicera) allt det psykotiska som (tidigare) deponerats hos barnet. Om detta inte förberetts på lämpligt sätt (profylax) är det mest troliga att de anhöriga återigen deponerar hos barnet (reprojek­tion), något som utmynnar i den välkända kommentaren från be­handlare som utövar psykoterapi med barn: ”Just när pojken började förbättras började föräldrarna sabotera behandlingen” eller ”i det ögonblick pojken började förbättras tog föräldrarna honom ur be­handlingen”.

På grund av ovanstående är det nödvändigt att först göra ett logis­tiskt arbete med familjegruppen - eller motsvarande - omkring det barn som ska påbörja behandling. Vi bör analysera det ”invaderande beteendet” alternativt ”icke-samarbetande beteendet” hos föräldrar­na som effekt av – och inte orsak till – störningar i den triangulära relationen mellan barn och föräldrar. Och den relationen bör också ha tillgång till adekvat psykologisk hjälp. Man kan exempelvis inte tala om ”invaderande föräldrar” eller ”flyende föräldrar” om man inte dessförinnan tänkt igenom vad som utgör en lämplig position för dem innan- och utanför det terapeutiska territoriets gränser.

Något liknande kan sägas om tonåringar och jag tror många psykotera­peuter tänker på just det problemet. Med vuxna kan situationen tyckas vara annorlunda. Vanligtvis har jag mött mycket motstånd hos vux­enpsykoterapeuter mot att börja arbeta med ”behandlings­garanter”. Även jag har haft svårt för detta och ibland därför att det verkat ”myc­ket patetiskt” och ovidkommande i sådana fall där patienten från början själv sökt hjälp. När jag vid andra tillfällen vil­le införa ”behandlings­garanter” i behandlingen på grund av det omöj­liga i att annars fortsätta arbetet, så var det för sent; eller så blev jag varse att den enda ”garant” patienten kunde vända sig till var - mig!

Min fortsatta inställning är dock att denna resurs erbjuder utmärkta möjligheter och lämpligtvis kan understrykas i det förbe­redande logis­tiska arbetet för att på så sätt användas mer ef­fektivt. Och det är defini­tivt lämpligt att inleda ett så pass osäkert och svårt arbete som korttids­psykoterapi med att skapa största möj­liga trygghet vad gäller de tera­peutiska indikationernas efter­levande.

Operativ grupp och själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ metodik. Av Sören Lander

Nedanstående text handlar främst om en gruppmetod som kan användas i såväl rena gruppterapi- som utbildnings- och handledningssamman­hang m m. Metoden, som benämns operativ grupp, har sitt ursprung i Argentina och utvecklades för 50-60 år sedan av den schweiziskfödde ar­gentinske psykiatern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för 30 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdik­taturen under senare hälften av 70-talet.

Mitt intresse för metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grup­per och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsyko­terapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag bland annat intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av da­gens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.

Så vad är då en operativ grupp?

Begreppet ”operativ grupp” skulle egentligen kunna användas om varje grupp i vilken klargörande och handling (med utgångspunkt i den upp­gift gruppen har) inte bara möjliggör en förståelse av gruppens uppgift (eller mål), utan också att den utförs. José Bleger, en av Pichon-Riviéres nära medarbetare och berömd argentinsk psykoanalytiker, gav den kanske mest koncisa definitionen:

… an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team..

Den pichonianska operativa gruppen bör dock inte huvudsakligen defi­nieras utifrån sina mål; den utgör snarare ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper. Därvid handlar det om vilket slags process man uppfattar som önskvärd (något som i sin tur är beroende av ens ”världsåskådning” eller referensram; det gruppoperativa begreppet för detta är ECRO, som betyder ”konceptuellt, referentiellt och operativt schema”). Metodens upphovsman Pichon-Rivière gjorde härvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocesser å den andra:

Den av oss skapade grupptekniken - i form av så kallade operativa grup­per - får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift.. Upp­giften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), dia­gnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargöranden siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvå­rar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hin­der i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

En operativ grupp består av samordnare, 1-2 observatör/er (kanske inte så vanligt i terapigrupper) samt mellan 5-8 medlemmar (tera­pigrupp) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatö­rens plats.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på fakto­rer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvud­uppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begrän­sad men djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bi­dra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer ut­forskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

I den gruppoperativa teorin utgör begreppet emergent en viktig pro­cessaspekt (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder en­ligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Som samordnare/terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad detta än kan bestå av. Emergenterna öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar ”verktyg” för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes. Samordnaren i en grupp befinner sig exempelvis alltid i situationen ”här-och-nu” - lyssnande och sökande det annorlunda nya som kontinuerligt växer fram som ”svar” på just situationen. I gruppoperativ praxis blir emergenten härigenom också något som pekar på diskontinuiteter, avbrott, bryt- eller vändpunkter etc.

I en operativ grupp kan emergenten ta ”kroppslig gestalt” i form av ett språkrör som lyfter fram något nytt, en ny insikt, en aha-upplevelse el­ler liknande. Att en viss gruppmedlem på så sätt blir till ett språkrör har att göra med att just han/hon utifrån sin egen livshistoria blir extra berörd av något som kommer upp i gruppdiskussionen - och härigenom fungerar denna person som ett slags ”radar” för just en viss frågeställ­ning eller problematik som kanske annars skulle gå gruppen förbi (men ändå angår den). Det språkröret lyfter fram har i någon mening sam­band med vad som finns närvarande hos alla i gruppdiskussionen; nå­got implicit, outsagt eller omedvetet som inte är direkt explicit eller gripbart. I och med att en operativ grupps huvudmålsättning rör förändring har ett visst språkrörs ”intervention” att göra med sådant som befordrar alternativt motverkar en sådan.

Förändringshinder kan vara av två olika slag: dels rena ”kunskaps­brister” (avseende det gruppen är upptagen med att lösa inom sin upp­giftsram vare sig det nu handlar om terapi eller en undervisningssitua­tion), dels att man av känslomässiga skäl får svårt att närma sig ett visst ”kunskapsobjekt” (jämför bland annat med hur traumatiska upple­velser kan trängas bort, hur fobier kan inverka hämmande på en män­niskas förmåga att söka ny kunskap eller hur i skolan avsky för ett visst skolämne och vad det förknippas med kan medföra exempelvis fokuse­rings- uppmärksamhets- eller koncentrationssvårigheter).

I Pichon-Rivières gruppoperativa modell kan man urskilja drag av ”so­kratiskt tänkande”; att föra en dialog med gruppmedlemmarna och därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste att de hade. Uttryckt lite annorlunda söker en sådan ”sokratisk lärare” få ”eleven” att ”dra sig till minnes” och att återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft. I den operativa gruppen sker denna process som produkt av ett vetande, vilket föds genom de praktiska erfarenheter olika personer i gruppen har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. I läro- eller terapiprocessen bör man därför erkänna, respektera och tole­rera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till nå­got ordnat. Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen).

Gruppens förmåga att utföra sin uppgift kommer i mycket att bero på hur pass realistiska, rigida eller flexibla gruppmedlemmarnas ”mentala kartor” (eller ECROn) är. Ett viktigt steg i den gruppoperativa proces­sen är därför att medlemmarnas ”kartor” (i kommunikativ mening) allt­mer kan fås att överensstämma – inte minst för att man ska tala om samma sak och att missförstånd därigenom så långt möjligt undviks.

Ovanstående resonemang gäller givetvis även gruppens samordnare (el­ler ledare), vilken också behöver förfoga över en flexibel ”karta” eller re­ferensram (ECRO) som gör det möjligt att ”läsa” det nya som växer fram som ”produkt” av grupprocessen. Man kan därför säga att en operativ grupps öde även är beroende av hur pass förändringsbar gruppledarens egen "mentala karta” är.

Den dialektiska spiralen utgör ett orienterande ”verktyg” i gruppope­rativ metodik. Härigenom söker man ”läsa” den process som pågår i gruppen. De aspekter (i form av vektorer) det då rör sig om är anslut­ning/tillhörighet, samarbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lä­rande och télé (ungefär motsvarande överföring). En grupps utveckling kan utvärderas i förhållande till dessa (se nedanstående figur).

I figurens botten finns de rädslor som bildar det motstånd som alltid tar form i en förändringsprocess (rädsla för att förlora den relativa trygghet man har samt rädsla för att bli utsatt för ”attack” från en ny situation man saknar ”verktyg” för att behärska).

Grupprocessen tänks ske i en djupnande spiralform där man gradvis rör sig från yttre mer explicita fenomen mot inre implicita och inte alltid så synliga innehåll, vilka kräver bearbetning och klargörande på grund av att de fungerar som motstånd mot förändring. Samordnarens interven­tioner syftar här till att peka på och tydliggöra hinder som dyker upp på gruppens väg mot sitt mål.

Pichon-Rivière använde sig av ytterligare en variant på ovanstående fi­gur i syfte att kunna ”läsa” en individuell eller gruppslig process.

I denna spiral går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva i processen) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omed­vetet och där­för svårt att benämna eftersom man inte har ord för det). ”Vägen ned” beskrivs som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd). I detta arbete upptäcker man nya in­nehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskaps­tillägnandet.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ra­men eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva ar­betssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hell­re fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas grup­pens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i upp­giften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situa­tion, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den ref­lekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsitua­tionerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhåll­ningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”pro­spektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repeti­tion” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträck­ning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför grup­pen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”upp­giften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I reali­teteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dy­namik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och pro­gression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer tradi­tionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försö­ker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuent­ro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bätt­re förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Vad kännetecknar då en operativ grupp?

A) Det är en grupp som är fokuserad på uppgiften.

• Uppgiften innehåller alltid två grundkomponenter: 1) Att utveckla och genomföra gruppens mål; 2) Att bearbeta den ångest uppgiften väcker.

• I generell mening är uppgiften den mängd handlingar som genomförs för att uppnå ett syfte eller mål. I särskild mening är uppgiften det moment i en individs (subjekts) eller grupps skeende som följer på förarbetet. Uppgiften består i att bearbeta de basala ångestformerna (implicit uppgift) som förhindrar att man går vidare framåt mot full produktivitet och det mål som individen (subjektet) eller gruppen föresatt sig att uppnå (explicit uppgift).

• Uppgiften utgörs av tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa tre moment uppträder vanligtvis när en individ (subjekt) eller grupp måste möta en förändringssituation. Implicit uppgift (också benämnd ”latent uppgift”) utgörs av utforskning och upplösning av de konflikter som håller gruppen kvar i förarbetets improduktiva fas. Allteftersom dessa hinder avlägsnas kan gruppen ta itu med den explicita uppgift, som består i att fullgöra de mål gruppen blev till för (utöva terapi, studera, skapa en annonskampanj, göra en institutionsdiagnos, konstruera en maskin etc). Denna etapp utmynnar – allteftersom den explicita uppgiften genomförs – i ett PROJEKT som genomsyrar gruppens här-och-nu. Sekvensen ”förarbete-uppgift-projekt” preciseras egentligen bättre av sekvensen ”förarbete-implicit uppgift-explicit uppgift-projekt”. Dessa sekvenser a) går inte bara åt ett håll eftersom en grupp, som befinner sig i uppgiften i ett visst ögonblick kan återvända till förarbetsmomentet och vice versa; och b) det finns inget abrupt ”brott” som skiljer dessa moment åt. Mellan förarbete och implicit uppgift, implicit uppgift och explicit uppgift, explicit uppgift och projekt finns en kontinuitet eller gradvis övergång.

• I fallet med själverfarenhetsgrupper handlar uppgiften om följande: a) att få ökad självkännedom, b) att medvetet bidra till utveckla den nystartade gruppens arbetsklimat, c) att bli medveten om (få en bild av) de krafter som är verksamma inom grupper, d) att få insikt i att gruppens dynamik kan utnyttjas i terapeutiskt syfte.

B) Tolkningar vertikalt och horisontellt.

• Det innebär att såväl den enskilde medlemmen med sin livshistoria (den vertikala aspekten) som processen i form av gruppmedlemmarnas samspel här-och-nu (den horisontala aspekten) tolkas.

C) Bearbetning av de depressiva (rädsla för förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna.

• Det är från Melanie Klein som Pichon-Rivière tar föreställningen om grundläggande rädslor eller basala ång­estformer. I förändringssituatio­ner aktiveras dessa som rädsla för förlust och rädsla för attack. Rädsla för förlust utgörs av en diffus fruktan för att förlo­ra en situation man redan är instrumenterad för. Rädsla för attack är en diffus fruktan för att bli utsatt för attack genom att man befinner sig i en ny okänd situa­tion. Som del av den operativa gruppens uppgift ingår bearbetning av dessa ångestformer för att gruppen på så sätt ska gå framåt.

D) Att bryta upp stereotypier.

• Stereotypi innebär rörelse eller handling, som upprepas på samma sätt och också kan ge intryck av att vara något slags automatisk aktivitet. Rädsla för förlust och för attack kan leda till uppkomsten av stereotypier som en form av obsessiv ritual. En stereotypi kan sägas forma en sluten cirkel (som motsats till den öppenhet som kännetecknar den dialektiska spiralen).

E) Reparation av kommunikationsnäten.

• Kommunikationen kan vara verbal eller preverbal (i form av gester). Vi noterar härvid inte endast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Att öka förmågan att sända och ta emot budskap, vilka så litet som möjligt förvrängs av ”brus”, är ett av syftena med den operativa grupptekniken. Psykoanalys exempelvis innebär att något implicit eller omedvetet omvandlas till en situation präglad av explicitet och kommunikation.

F) Övervinnande av förändringsmotstånd.

• Motstånd mot förändring är något som kännetecknar alla gruppers initialfas. Med jämna mellanrum upprepas detta motstånd som i grund och botten handlar om de grundläggande rädslorna (rädsla för att förlora en stabil situation, rädsla för att utsättas för attack i en ny förändrad situation och rädsla för att bli förvirrad om man lämnar något gammalt välbekant). Man kan starkt förenklat säga att gruppen organiserar sig på ett stereotypt sätt för att försvara sig mot den ångest en förändring väcker.

• En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer (vilka kan beskrivas som förän­dringsblockerande situationer i och med att problem fram­läggs i form av dilemman och som ett val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning) bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning (dialektiska situationer) i vilka man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning (en syntes), som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation (vilken i sin tur sedan utgör tes och genererande en ”operation” eller handling på grund av att där växer fram nya motsatsförhållanden – alltså en antites).

• I varje grupp möter vi förändringsmotstånd som ett universellt fenomen; men detta motstånd kan i varje grupp eller vid olika tillfällen visa sig på olika sätt såsom uttråkning, aggressivitet, ouppmärksamhet, skämtande, konspiration etc.

G) Kritisk ”läsning” av verkligheten.

• Pichon-Rivières psykosociala filosofi baseras till stor del på kritik av vardagen i form av en kritisk ”läsning” av verkligheten (”analys av det vardagliga som kungsväg till det omedvetna”). Enligt detta synsätt innebär psykisk hälsa att man genom en sådan ”läsning” kan dra lärdomar av verkligheten för att på så sätt möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt.

H) Utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning.

• Om det gäller en grupp kan den sägas ha uppnått aktiv realitetsanpassning när den blivit medveten om vissa aspekter rörande den egna strukturen och dynamiken samt när aspirationsnivån (dvs vad gruppen söker uppnå) avpassas efter de faktiska förhållandena. ”Vårt begrepp 'aktiv anpassning' är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen/subjektet förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv”.

• Målet för gruppen kan sägas vara: a) Aktiv realitetsanpassning; b) Möjlighet att ta nya roller; c) Förmåga att ta större ansvar; d) Övergivande av tidigare roller som är inadekvata i den aktuella situationen; e) När de grundläggande känslor av tillhörighet, samarbete och fokuseringsförmåga, som finns i varje grupp, samverkar på ett harmoniskt sätt blir gruppen mycket produktiv.

I) Utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer.

• En vektor är i det här sammanhanget främst ett diagnostiskt verktyg; en indikator som visar hur en grupp fungerar i ett visst ögonblick. Ursprungligen kommer vektorsbegreppet från matematiken och fysiken, och utgör där ett sätt att representera storheter, vilka besitter en viss intensitet, riktning och innebörd.

• Enrique Pichon-Rivière använder sig av termen ”vektor” för att uttrycka ett visst slags gruppinteraktionsprocesser. Han gör det genom att låta vektorerna bilda ett schema som möjliggör en ”läsning” av gruppinteraktionen, att gruppens utvecklingsväg kan utvärderas och att man kan komma fram till en diagnostik mot bakgrund av gruppens tema. Den upp-och-nedvända konen är en visuell resurs att använda för att bättre förstå hur gruppsituationer systematiskt kan analyseras. ”Att analysera” betyder här att göra det implicita explicit. Uppgiften att göra det implicita explicit är vad som mer konkret benämns ”tolkning”.

• Interaktionskategorierna (även kallade den upp-och-nedvända konens vektorer) är en skala för basal utvärdering av fenomenen i gruppen. Skalan utgörs av 6 kategorier (eller vektorer):

• 1) Anslutning-tillhörighet: Detta är ovannämnda kategoriserings första vektor och innefattar i en första fas fenomenen anslutning till eller identifikation med gruppens processer. I dessa intar dock individen (subjektet) en viss distans utan att helt gå upp i gruppen. Detta första anslutningsmoment är något typiskt i varje grupps historia och övergår senare till tillhörighet där gruppmedlemmen känner sig mer integrerad i gruppen. Tillhörighet består i en känsla av att vara del av en grupp och att identifiera sig med dess skeenden och växlingar. Genom tillhörigheten synliggörs gruppens medlemmar som sådana för varandra; samtidigt upplevs de övriga gruppmedlemmarna som innefattade i den egna inre världen. Att uppnå tillhörighet är vad som gör det möjligt för en grupp att planera. Tillhörighet är inte något givet utan något som varje grupp är upptagen med att konstruera.

• 2) Samarbete: Det är det bidrag varje medlem kommer med till gruppens uppgift och det etableras på den grund differentierade roller utgör (rollheterogenitet). När det finns samarbete strävar man i samma riktning vad avser uppgiften. Medlemmarna är en grupps medarbetare och samarbetar i samma riktning, mot uppgiften (homogenitet i uppgiften), varvid medlemmarnas olika handlingar integreras. ”Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet”. Konkurrens: Det är när konkurrens mellan gruppens medlemmar överväger; istället för att komplettera varandra tävlar man med varandra. Vad som här dominerar är rollhomogenitet och kampen för att vara den som utövar rollen ifråga. ”Om en supplementprincip uppträder kommer gruppen att präglas av en konkurrenssituation som inverkar förlamande på arbetet med uppgiften”.

• 3) Relevans/tillämplighet: Det är när gruppen fokuserar på den föreskrivna uppgiften och dess klargörande. Relevanta eller tillämpliga beteenden är sådana som bidrar till att gruppens uppgift fullgörs.

• 4) Kommunikation: Det handlar om utskickande av en serie signaler; ett utbyte mellan en avsändare och en mottagare i en kodifierings- och dekodifieringsprocess vars resultat blir information. I den här processen beaktas inverkan av ”brus” som något störande för kommunikationen.

• 5) Lärande: Det utgörs av att gruppmedlemmarnas information läggs samman varvid den dialektiska lagen om omvandling från kvantitet till kvalitet uppfylls. En kvalitativ förändring sker i gruppen. Denna förändring kan översättas i upplösning av ångest, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. Ett ”äntrande” av objektet sker i vilket man tillägnar sig en instrumentell kunskap som gör det möjligt att använda sig av detsamma.

• 6) Télé: Det är den förmåga eller beredvillighet var och en av oss har att arbeta ihop med andra.

J) Rollföränderlighet.

• En grupps struktur och fungerande är avhängigt rollintagande och rolltilldelningsmekanismer. Rollerna har en grundläggande vikt i gruppen.

• ”En familjegrupp med bra kommunikationsnät och förmåga att effek­tivt ta itu med sina uppgifter är en operativ grupp. Här har varje medlem sig tilldelad en specifik roll. Flexibiliteten är dock av sådant slag att även andra funktio­nella roller kan in­tas ... Komplementaritetsprincipen bör styra rollsamspelet i grup­pen. Därigenom blir dessa funktionella och operativa ... Den opera­tiva gruppens område består av föreskrivna eller givna roller. Dessa roller definieras i termer av tillhörighet, anslutning, samar­bete, tillämplighet, kommunikation, lä­rande och telé. Vid en viss upp­gifts utförande smälter de samman till roller eller funktioner - framställda i form av en upp-och-nedvänd kon - vilka syftar till att bryta upp en stere­otyp situation ... Beträffande skeendet i gruppen kan man säga att individerna kommer att bekläda roller som överensstämmer med deras personlighetskaraktäristika. Detta skeende kan dock inte be­skrivas som något enbart positivt”.

K) Enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent).

• Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent). Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent. ”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

L) Tids- och rumsram.

• Gruppen är en avgränsad mängd personer, vilka (sammanbundna tids- och rumsmässigt genom sina ömsesidiga inre representationer) - implicit eller explicit - föresätter sig ett mål.

• I och med att det implicita har med det förflutna att göra in­nebär tydliggörandet av det implicita att tydliggöra "som om". Att tolka är att belysa överföringskaraktären hos de innehåll, vilka manifesterar sig som inadekvata beteenden. Det innebär att konfrontera två tempus: det arkaiska i fantasierna och gruppsituationens "här-och-nu"-presens.

• I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning.

M) Fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

• Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordnings­modell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordna­re/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

• Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i grup­pen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hin­der som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för at­tack). ”Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärnings-processer hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback)”.

• Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhål­lande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa sam­ordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”medtänka­re”.

• Pichon-Rivière understryker följande roller i en grupp: 1) Ledarroller (vilka driver på eller bromsar förändring); 2) Språkrör (vilka omedvetet uttrycker gruppens behov); 3) Syndabockar.

Praktiska funderingar

Vad skulle då en ”själverfarenhetsgrupp samordnad enligt gruppoperativ metodik” innebära?

Gruppstorleken bör vara högst 8 personer. Om möjligt bör den könsmässigt vara fifty-fifty. Förutom gruppmedlemmarna tillkommer samordnare och observatör alternativt co-samordnare. Uppgiften är att i form av själverfarenhetsgrupp söka skapa större självkännedom och insikt i vad som händer såväl individ som grupp (utforska gruppdynamiken). Tidsåtgången beräknas till 1,5 timmar om gruppen träffas varje vecka, 3 timmar om gruppen träffas var fjortonde dag. Under hur lång tidsrymd gruppen ska träffas är institutionens uppgift att besluta. Maximalt antal grupper om 8 personer i varje att driva samtidigt är för min del två. Lämpligt är också att någon form av utvärdering sker i och med gruppens avslutning. Likaså att någon form av ”lägesbeskrivning” görs innan gruppen kommer igång (att ha som jämförelsematerial relaterat till utvärderingen).

Vad skulle en själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ teknik syfta till? Att beakta här är att den riktar sig till första- eller andraårspsykologstudenter med ännu så länge relativt rudimentära kunskaper i psykologi.

En operativ grupp kännetecknas bland annat av att den har två uppgifter: en explicit och en implicit. Om en explicit uppgift skulle formuleras – hur kan den då se ut?

Reflektera omkring utbildningen och på vilka sätt den ger resonans hos var och en samt gruppen i sin helhet (”stenen i dammen”-liknelsen).

Vilka hinder är möjliga att urskilja på vägen? Handlar det om epistemologiska (kunskapsmässiga) och/eller epistemofiliska (känslomässiga) hinder? Och hur bär man sig åt i gruppen för att övervinna dem?

Gruppens process kan illustreras och utvärderas via två figurer: den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) och vektorsmodellen. De kan introduceras på ett tidigt stadium för att på så sätt hjälpa gruppen att söka ”diagnosticera” och ”läsa” sin egen process. Syftet är här att på sikt få en förtrogenhet med gruppers process som kan användas senare i yrkeslivet.

En fjärde aspekt kan tilläggas, nämligen i vilken utsträckning gruppen förmår forma ett grupp-ECRO tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för individualitet.

Ytterligare en uppgiftsaspekt skulle kunna vara att gruppen är uppmärksam på de emergenter som produceras.

Den implicita uppgiften utgörs av ”den väg som blir till när man går”. Den vägen kan man illustrera med hjälp av figurerna. Observatören har uppsikt över ”hur gruppen gör i sin diskussion” och noterar de emergenter som produceras.

Senast uppdaterad 091124