ANVÄNDNING AV TOFRANIL I INDIVIDUAL- OCH GRUPPSYKOTERAPI

Detta är en intressant text skriven av Enrique Pichon-Rivière som tar upp hans erfarenheter av att använda Tofranil - en av de första antidepressiva preparaten. Sannolikt kan man använda sig av hans iakttagelser av medicinens effekter för att också få en bild av vad som händer när moderna antidepressiva preparat används. Texten publicerades 1960 i “Acta Neuropsiquiátrica Argentina”.

Man ska dock inte förledas att tro att han uppfattade medicinering som ett reellt alternativ till terapi som behandling, vilket framgår av hans intervjusvar till Vicente Zito Lema i intervjuboken “Conversaciones con Pichon-Riviére. Sobre el arte y la locura”.

Zito Lema: Vilket värde tillmäter Ni psykofarmaka?

Pichon-Rivière: Använda på rätt sätt fungerar de hjälpande för den tera­pi som valts. De underlättar den – men ersätter den dock aldrig.

…………………………………………………………………………………………………

Mitt bidrag till denna internationella konferens om Depres­siva Till­stånd behandlar situationer i vilka antidepressiv me­dicine­ring (Tofranil) kan användas som verktyg vid såväl indi­vidual- som gruppsykoterapi. Medicineringens främsta mål är att påverka ste­reotypa strukturer eller mönster, som fungerar bromsande (som motstånd) i terapiprocessen. Depressiv och paranoid ångest inför att förändras eller att lära underlättar bildandet av stereotypier (liknande "hellre en fågel i handen än tio i skogen"). Att tillfälle nu finns till dialog rörande de­pressiva tillstånd har sin grund i det fak­tum att psykiatrin alltmer verkar få sitt fokus på en grundläg­gande depressiv si­tuations tillblivelseprocess, struktur och väx­lingar.

Till att börja med är det dock nödvändigt att jag i allmänna termer förklarar innehållet i min referensram. Här följer alltså först en snabb historisk genomgång av hur mitt referentiella schema vuxit fram.

I

Konstruerandet av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema (ECRO)

Mina undersökningar beträffande en grundläggande depressiv situ­ation (1938) utgick från två verksamhetsområ­den eller -linjer, vilka hela tiden påverkade varandra:

1) en hela tiden pågående verksamhet som individual- och grupp­psykoterapeut;

2) en lång erfarenhet av - parallellt med och ofta i kombina­tion med ovannämnda verksamhet - användandet av biolo­giska be­handlingsmetoder såsom insulinchock, krampterapi, sömnkur etc. 1946 publicerade jag min första sammanställ­ning rö­rande en all­män teori om neuros och psykos. Därvid introducerade jag koncep­ten fenomenisk mångfald, funktionell och utvecklings­mässig (historisk) enhetlighet (en enda sjukdom) och multikausali­tet.

Jag hävdade då följande: "Genom psykoanalys av schizofrena och epileptiker, samt med stöd av iakttagelser gjorda vid bio­logisk be­handling, blev förekomsten av en central, väl avgrän­sad, psykotisk kärna uppenbar. Därur utgår alla övriga struk­turer som sätt eller försök att lösa ovannämnda grundläg­gande situation. Situationen utgörs av de element som karak­täriserar det depressiva tillståndet och dess specifika konflik­ter och mekanismer",

" ... den sålunda formade situationen ... psykosens grund­läggande situation och formad som en melankolisk struktur, fungerar som utgångspunkt för be­arbetandet av de situatio­ner, vilka utgör alla övriga beskrivna kliniska tillstånd. Gene­rellt uttryckt kan detta sägas vara en enda sjukdom - alla öv­riga strukturer utgörs av jagets försök att 'göra sig kvitt denna grundläggande depressiva situation ...' När väl denna smärt­samma situation uppstått tenderar jaget att frigöra sig där­ifrån genom att tillgripa en ny försvarsmekanism - projek­tio­nen. Om situationen projiceras till kroppen formas en andra struktur - hypokondrin. Vad en hypokondriker säger om sina organ är en förflyttning av den tidigare situationen (det vill säga melankolin). Medan man kan säga att melankolikern för­följs av sitt samvete, så förföljs hypokondri­kern av sina organ ... Sker projek­tionen utåt bildas en tredje struktur - den para­noida strukturen ... Om i enlighet med ovan­nämnda tankegång melankolikern är en individ förföljd av sitt samve­te, och hy­pokondrikern av sina organ, så kan paranoikern sägas vara förföljd av sina inre fiender, vilka projicerats till omgivningen" (3), (4), (5).

Senare undersökningar i linje med dessa tankar har möjlig­gjort konstruktionen av ett konceptuellt, referentiellt och ope­rativt schema, vars främsta drag är beskrivna härnedan.

1) Det depressiva svaret bör ses som ett totalt beteendemön­ster in­för situationer präglade av frustration, förlust och berö­vande. Dess karaktär är enhetlig vad gäller före­komst, struk­tur och funktion.

2) En infantil depressiv situation - tillsammans med andra si­tuatio­ner av schizoid och epilep­toid karaktär - innefattas i den normala utveck­lingen (M. Klein) (2).

3) Den grundläggande depressiva situationen inverkar i all upp­komst av psykisk sjukdom (upplevd patogen situation). Dispone­rande faktor kan uttryckas som grad av misslyck­ande vad gäller att bearbeta den infantila depressiva situationen (sorg). Den till sjukdomsprocessen hörande regressionen re­aktiverar den in­fantila depressiva positionen (patogen situa­tion) och underlättar fram­växten av såväl den schizoida posi­tionen (patoplastisk och in­strumentell situation) som den epileptoida situationen (patorytmisk temporal situation).

4) Ytterligare en depressiv situation kan beskrivas - den som inne­fattas i varje terapeutisk process. Upplösningen av den klyvning eller splitting som behäftar jaget och dess förbindelser - det vill säga integrationsprocessen - är endast möjlig genom att på nytt passera en depressiv position (grad av uppnådd in­sight samt redis­socieringsprocessen).

5) Reaktionsmönstrens struktur inkluderar ambivalenskonflik­ten inför ett helt objekt. Därur framgår skuldkänslan och hämning eller förlångsammande av vissa jagfunktioner. Sorg, moralisk smärta, upplevelse av ensamhet och hjälplöshet emanerar ur objektförlust och skuld. Möjligheterna till repa­ration och sublimering är allvarligt blockerade.

6) Inför denna situation av lidande, och i syfte att kontrollera ång­esten, dyker möjligheten till regression till en tidigare ope­rativ och instrumentell position upp (den schizoida situatio­nen). Den grund­läggande mekanismen utgörs här av klyvning eller dissocie­ring (split) av jaget och dess förbindelser. På grund härav växer pa­ra­noid ångest fram och den träder i skuldens ställe. Den epileptoida och patorytmiska situationen bär vitt­nesbörd om hur hanterandet av den grundläggande ångesten eller rädslan tidsmässigt manifes­teras.

7) Neuroserna utgör försvarstekniker mot grundläggande psy­kotisk ångest. De är mer framgångsrika och närmare det nor­mala. Vidare befinner de sig längre från den grundläggande prototypiska de­pres­siva situationen. Psykoserna utgör mindre framgångsrika han­te­randemetoder än neuroserna. Samma sak gäller för psykopatierna, vilka kännetecknas av delegeringsme­kanismen. Perversionerna mani­festeras som komplexa bear­betningsformer av psykotisk ång­est. Den centrala mekanis­men utgörs av försök att blidka för­följa­ren. Brottet utgör ett försök att förinta den yttersta ångestens källa - som då är projicerad till omgivningen. När denna process fo­kuseras till det egna subjektet uppstår suicidbeteendet.

8) Det lidande som hör till den depressiva positionen har att göra med växande insight (autognosis) om den inre och yttre psy­kiska verkligheten. När bearbetningen av den depressiva positio­nen (sorgen) misslyckas kommer samtidigt - förutom ovannämnda konsekvenser - de försvar att dominera, vilka blockerar känsla och fantasi. Framförallt kommer de att för­hindra den grad av själv­kännedom som krävs för en god reali­tetsanpassning (de maniska försvar, som i vissa fall framträ­der, orsakar den ytlighet jaget vi­sar fram och som därigenom förhindrar en fördjupning och för­stärk­ning av jaget under den terapeutiska processen).

9) Rickman (6) hävdar att det inte finns någon psykiatri utan tårar och att det är bättre att konkret konfrontera det som har att göra med den depressiva upplevelsen - naturligtvis utan att för den skull bortse från andra aspekter som har att göra med en utvecklande process. Dessutom är utforskning och terapeutisk process oskiljak­tiga inom all dynamisk psykiatri. Patienten, säger Rickman, kan endast avslöja de djupare ni­våerna av sitt lidande för oss om han samtidigt under den utforskande processen kan erfara ett minskat lidande bero­ende på just denna utforskning (detta kan sägas utgöra en modell över vad som benämns aktiv operativ utforskning inom det psykologiska området).

10) Ovanstående referentiella schema har senare komplette­rats med såväl den depressiva situationen i gruppinramning som be­greppen "språkrör för gruppens ångest", stereotypt gruppmönster, grundläggande gruppdepression, operativ grupp samt graden av enhetlighet i de kommunikations-, klarifika­tions-, läro- och kapaci­tetshöjningsprocesser, vilka sätts i fo­kus vid uppgiftslösning och terapeutisk process. Denna kom­plexa process' riktning synliggörs i form av en dialektisk spi­ral.

II

Individualterapi och Tofranil (instrumentell och situationsanknu­ten användning)

H. Azima (1950) har särskilt studerat de psykodynamiska för­än­dringar som framkallas genom Tofranilanvändning. Därvid har han sökt finna en förklaring till medicinens effekter. Föl­jande observa­tioner gjordes:

1) Från att ha handlat om inre objekt övergick bekymren till att handla om yttre.

2) Minskning av känslan av skuld.

3) Riktningen på de aggressiva impulserna förändrades - i vissa fall ledde deras frigörande till explosiva utbrott.

4) Sekundär reorganisering av objektladdningar.

5) Eufori och hypomant beteende hos patienter som klassifi­cerats som manodepressiva.

6) Det krävs en viss grad av depression för att Tofranileffek­terna ska bli märkbara. Lättare depressiva manifestationer påverkas ej.

7) Minskning av behov att dricka alkohol.

8) En förändring med fokus i det depressiva tillståndet.

9) Ingen förändring när det gäller mer grundläggande person­lig­hetsdrag som funnits innan det depressiva tillståndet (1).

Med stöd av dessa observationer visar Azima på förändringar i ag­gressiviteten satt i relation till överjaget. En konsekvens därav blir att det depressiva tillståndet dämpas. Förändringen i den psyko­dynamiska balansen tycks dock vara övergående. För att denna förän­dring ska äga rum tycks det också krävas ett visst mått av depres­sion.

Hittills är Tofranil det enda tymoleptikum (av grekiska thy­mos, själ, sinne, känsla + lepsis, gripande / medel som påver­kar stäm­ningsläget utan att ge eufori/upprymdhet, medel mot depressions­tillstånd/nedstämdhet) som finns och represente­rar därmed en ny inriktning inom psykofarmakologin. Genom att bidra till att humö­ret hålls uppe och att mer energi blir tillgänglig utövar Tofranil en selektiv inverkan på depressio­nens centrala kärna. Detta sker utan de effekter som hör samman med lugnande eller stimulerande prepa­rat.

Den grundläggande depressiva situation som beskrivits häro­van fungerade som referenspunkt vid undersökningen (genomförd med hjälp av mina kollegor, doktorerna F. Tara­gano, G. Vidal, A. Mar­ranti och A. Benchetrit) rörande den antidepressiva medici­nens (Tofranil) verkningar. Häri inklude­rades även konceptet att sjuk­domen implicit - som orsak eller konsekvens - inverkar stö­rande på såväl läro- som kommuni­kationsprocesser.

Anhopning av företrädesvis depressiv ångest ses som orsak till det onormala stereotypiserade beteendemönstret. Ångest inför en för­ändring som kan bli möjlig som konsekvens av klarifiering fram­kal­lar å sin sida ett förändringsmotstånd. Det brukar i allmänhet benämnas negativ terapeutisk reaktion. Tofranil verkar genom att minska aggression, ångest, ambivalens och skuld. Medicinen möj­liggör en förändring på grund av att arbetsområdet tydliggörs. En tidigare ond cirkel öppnas upp och därigenom skapas förutsätt­ningar för att en dynamisk läro- och kommunikations­spiral ska växa fram. Den negativa överföringen minskar (när fientligheten min­skar) och den uppgift psykoterapeut och patient ställs inför siktar mot en högre integrationsnivå. Upplevelsen av monotoni eller stereotypi medvetandegörs såväl vad gäller struktur som orsaker. Stora framsteg märks i insight och patienten inser att varje verk­ligt effektiv behandling kräver att man går in i den depressiva po­sitionen. På olika sätt uttrycks därvid känslan av att olika sa­ker hänger samman, att de får ny innebörd och nu är lättare att förstå (integration).

En illustration av denna (för all behandling prototypiska) si­tuation utgör ett av min kollega Dr Guillermo Vidals analys­fall. Det hand­lar om en 35-årig gift kvinnlig patient. Hon sö­ker för peridiska de­pressioner som nästan alltid infaller på vintern. De sammanfal­ler med den årstid när maken reser som mest. Den första de­pres­sionsepisoden inträffade som följd av det första barnets födelse. Episodernas längd är i regel 3-4 månader. Vid flera tillfällen har hon behandlats med in­sulin- och elchocker.

Den psyko­analytiska behandlingen inleds i samband med en kor­tare depressionsepisod i maj 1959. Efter en kort semester infaller den sjätte depressiva kri­sen i juli. Depressionen ut­vecklas långsamt och gradvis i kombina­tion med kraftig psy­komotorisk hämning. Patienten visar sig oemottaglig för de tolkningar som görs. Det är att notera den kla­gande och mo­notona ton hon har i rösten. Hon säger: "Jag mår så dåligt". "Jag kan inte ens gå upp ur sängen". "Det går inte att arbeta". "Jag vill hjälpa mina döttrar, men kan inte". "Jag kan inte, jag kan inte" upprepar hon enträget. Eftersom tillståndet tyd­ligt för­sämras och patienten knappast kan infinna sig till mottag­ningen beslutar sig terapeuten för att sätta in To­franil i grad­vis ökande dosering upp till 5 tabletter dagligen. Detta inträf­fade en fredag.

Påföljande dag kunde inga större förändringar regis­treras. Men på måndagen - när patienten ätit 8 tabletter - uppen­barar sig pati­enten förändrad. Hon säger: "Jag vet inte vad som händer med mig. Det är som om jag inte kunde fortsätta att vara led­sen. Eller så är jag ledsen, men har inte längre någon ångest. Jag känner mig helt enkelt trött. Det går inte att precisera riktigt vad som händer med mig". Med viss förundran medver­kar hon i det egna skeendet. Två dagar senare är förvand­lingen tydligt märkbar. Hon uttrycker sig på följande sätt: "Idag mår jag bra, doktorn". "Kan Ni tänka Er att igår kunde jag på ett naturligt sätt ligga med min man (patienten var fri­gid) - något som aldrig tidigare hänt ...". "Dessutom är det något konstigt som hänt. Det är som om jag nu plötsligt förstod allt som Ni tidigare sagt mig under analysen - som om olika sa­ker bör­jade hänga ihop och få mening, som om jag för­stod dom bättre. Jag vet bara inte vad som händer med mig".

En vecka efter det att patienten påbörjat Tofranilbehand­lingen är hon praktiskt taget helt återställd - mår bättre än vid tidigare lik­nande tillfällen - samtidigt som hon upplever sig förstå mer (insight) och känner sig som en annan kvinna. Man skulle kunna säga att effek­ten av fem månaders psyko­analytisk behandling helt plötsligt hade utkristalliserat sig. Pa­tienten tog totalt 100 tabletter Tofranil.

III

Gruppsykoterapi (familjegrupp). Instrumentell och situationsan­pas­sad användning av Tofranil.

Psykisk sjukdom är uttryck för bristande förmåga att uthärda och bearbeta en viss mängd av lidande. Det rör sig om en tole­ransnivå som är unik för varje människa. I stor utsträckning hänger den samman med förmågan att bemästra den grund­läggande infantila de­pression som vävts samman med frus­trationer, önskningar och oproportionerliga biologiska behov. Svårigheter med detta bemäs­trande framkallar aggression (vrede), depressiv och paranoid ång­est (rädslor), ambivalens, skuld, hämningar etc.

Framväxt av neuros eller psykos i en familjemiljö innebär att en medlem i familjegruppen intar en ny roll och därvid för­vandlas till språkrör för eller förvarare av gruppens ångest. Gruppstrukturen förändras, störningar sker i systemet att tilldela och inta roller, och mekanismer för utstötning av den sjuke framträder. Intensiteten i utstötningsmekanismerna är av prognostiskt stor betydelse. Den sjuke främlinggörs av sina egna närstående.

Ett visst mått av social osäkerhet har bemäktigat sig gruppens själva kärna. Osäkerheten hänger samman med ångest inför för­ändring. Härvid rör det sig om de två typer av ångest som tidigare omnämnts - depressiv ångest, vilken uttrycks som rädsla för att ett visst tillstånd ska gå förlorat, och paranoid ångest inför nya livs­förutsättningar eller inför risken att bli utsatt för attack. Det ste­reotypiserade mönstret tar form efter att sjukdomen växt fram hos en av gruppmedlemmarna. I form av en sluten cirkel utgör mönstret ett - själv­försörjande - system, vilket vidmakthåller sig självt och fungerar som en patologisk säkerhetsmekanism.

Samspelet i familjegruppen följer den grundläggande triangu­lära modellen. Personen ifråga, moder och fader - eller deras ersättare - tilldelas och intar bestämda roller. Utifrån kön grupperar sig sys­konen inom moders- eller faderskontexten. Om systemet störs uppstår en mängd störningar och missför­stånd.

Sjukdom hos en av gruppmedlemmarna bör förstås och klar­göras inom ovanstående sammanhang eller område. Den ste­reotypiserade och improduktiva gruppen omvandlas - genom användning av vissa specifika teknker - till den korrigerande operationens själva instrument. Den teknik som används be­nämns av oss operativa grupper - med inriktning på klargö­rande, lärande, vidareutveckling eller uppgiftslösning som te­rapeutisk process. Uppgiftens fokus utgörs av den sjukes till­frisknande. Ett nytt kommunikationsnät, som möjliggör yt­terligare förändring och lärande, tar form. Den omfattande ångest patienten känt fragmenteras nu åter och varje grupp­medlem tar ansvar för en del av den. Gruppen omvandlas till ett företag, vars arbete består i att - genom allas upplysning - ku­rera en av medlemmarna.

Men återigen - liksom vid individuell analys - står vi inför ett grundläggande stereotypiserat mönster, vilket har sin grund i den depressiva situationen. Med alltför hög ångestnivå i detta mönster uppstår motstånd mot förändring (negativ terapeu­tisk reaktion). Behandlingen kör fast och en mängd svårighe­ter uppstår när det gäller att handskas med helhetssituatio­nen. I just denna situation använder vi oss nu av en medicin (Tofranil) som verktyg. På samma gång som den ges till hela gruppen inriktar vi oss på att minska det spänningstillstånd i gruppen, vilket har sitt ursprung i den stereotypiserade de­pressiva situationen.

Jag kommer här att beskriva generella riktlinjer för denna grup­psykoterapimetod. Som arbetsenhet fungerar här familje­gruppen plus den variabel, som utgörs av en till hela gruppen administrerad medicin. Grundresonemanget här är således att en person insjuk­nar psykiskt på grund av att han - genom att förvandlas till språkrör och förvarare av gruppångesten - kommit att inta en sär­skild och i viss mening operativ roll inom familjegruppen. Genom att familje­gruppen på så sätt tilldelar honom denna roll - och han upptar den - uppnås en effekt, vilken kan beskrivas som övervin­nandet av ett under­liggande kaos. I den psykoterapeutiska uppgif­ten förvandlas sedan gruppen till en i realiteten operativ grupp. Utifrån gradvisa klargöranden i gruppen korrigeras rollerna, större ut­rymme för olikheter mellan medlemmarna tillåts, samtidigt som uppgiften i högre utsträckning präglas av homogenitet.

Samordnaren eller gruppterapeuten använder sig av en teknik som består i att skapa, upprätthålla och befrämja en kom­munikation, vars progredierande utveckling sker i spiralform. På så sätt lär, kommunicerar och handlar gruppen, varvid den grundläggande ångesten minskar.

Familjeklargörandet, som ibland sker i form av "avslöjanden", ten­derar att gradvis förminska det grundläggande missförstån­det i gruppen. De referentiella systemen - ideologierna - får en speciell betydelse i denna gruppanalys. Minskning av ambigui­tetssnivån - genom upplösning av de intragruppsliga motsätt­ningarna (dialektisk analys) - utgör en av gruppens främsta uppgifter. Gruppens referentiella schema berikas nu och be­hålls flexibelt, det vill säga icke-stereotypiserat. Den situation av rigiditet eller stere­otypi som kännetecknar det sjuka grupp­beteendet utgör den främsta angreppspunkten. Det är här uppgiftens fokus ligger. Gra­den av gruppstereotypi - efter att en psykos utvecklats inom gruppen - gestaltar det motstånd som reses mot klargörande och tillfrisknande.

När väl en stereotyp situation skapats aktiveras även meka­nismer vars funktion är att avskilja, stöta ut och alienera pa­tienten. Gruppen förändrar form och blir stereotyp i sådan mening att den inte längre släpper in den medlem som skilts ut. Prognosen för pati­entens sjukdom beror huvudsakligen på hur pass mottaglig re­spektive icke-mottaglig gruppen är. Den brukar ofta organisera sig på ett sådant sätt att patienten be­hålls utanför gruppen. Ibland gör den stora ansträngningar för att så ska ske.

De drivande processerna (motiv och behov) samt hur hand­lingen kommer till uttryck har att göra med beslutsprocesserna inom gruppen. Gruppångesten bottnar i rädsla för förändring och social osäkerhet. Som redan nämnts uttrycks den i form av den grund­läggande depressionen och paranoid ångest. Den depressiva posi­tionen formar den essentiellt patogena situa­tionen. Modifi­eringen av gruppångesten kommer - vad gäller gruppens rädsla och ag­gressivitet - att kretsa kring denna si­tua­tions lösning .

Kampen mot depressiv ångest och de som försvar utformade stere­otypierna utgör fokus för varje behandlingsintervention - vare sig det handlar om psykoterapi eller antidepressiv medi­cinering. Syftet är att omvandla en ond sluten cirkel till en godartad med succesiva dialektiska öppningar.

Syftet med att ge Tofranil samtidigt till hela familjegruppen är att minska och dela upp ångesten för att därigenom bryta familjeste­reotypin och göra den icke-operativa (rigida) gruppen flexibel, rörlig och operativ - en grupp vilken ser gruppsjuk­domen, om den fram­träder som emergent hos en av sina medlemmar, som en konkret uppgift att ta itu med.

Sammanfattningsvis: Samordnaren eller gruppterapeuten lyfter med sin teknik fram förbindelserna inom gruppen. Arbetsom­rådet utgörs i grunden av den triangulära situationen. Över­föringsförbin­delsen bör med andra ord förstås och tolkas inom den kontexten. Genom att kämpa mot den gruppångest som språkröret (patienten) ikläder sig, genomgår familjen en reor­gani­sering. Rol­lerna omfördelas och blir till funktionella le­darroller. Segregations­mekanismerna, som tjänat till att alie­nera patienten, minskar i omfattning. Det sker en omfördel­ning av ångesten, stereotypin blir mindre rigid och gruppen kan härigenom möta förändringssituatio­ner. Medicinen under­lättar brytandet av stereotypin. Genom det psykoterapeutiska klargörandet integreras gruppen och får mer drag av en funk­tionell struktur.

Bibliografi

(1) Azima, H., Psychodynamic alterations concomitant with To­franil administration, Canad. Psychiat. Ass. J., 1959, IV, S 172.

(2) Klein, M. y Rivière, J., Las emociones básicas del hombre, Nova, Buenos Aires, 1960.

(3) Pichon-Rivière, E., Patogenia y dinamismos de la epilep­sia, Revista de Psicoanálisis, 1944, II 615.

(4) Pichon-Rivière, E., Contribución a la teoría psicoanalítica de la esquizofrenia, Revista de Psicoanálisis, 1946, IV, 1.

(5) Pichon-Rivière, E., Psicoanálisis de la esquizofrenia, Re­vista de Psicoanálisis, 1947, V, 293.

(6) Rickman, J., Selected contributions to Psychoanalysis, The Hogarth Press, Londres, 1937.

Seminarium om Tolkning. Rimini 2015. Av Sören Lander

Tolkning, emergent och en liten dos argentinsk tango.

Emergent, tolkning och …

I denna korta framställning söker jag bland annat använda den argentinska tangon som ”farkost” för att visa något av det invecklade mänskliga samspel som äger rum i individuell och gruppslig kommunikation. Fokus i framställningen ligger framförallt på begreppen ”emergent”, ”tolkning”, ”förbindelse” ”kanske” och ”extramöjligheter”.

År 1997 hade jag (som översättare av Enrique Pichon-Rivière till svenska) möjligheten att intervjua psykoanalytikern Angel Fiasché (en av Pichon-Rivières tidigaste lärjungar). Via en sympatisk anekdot omkring något, som hände i hans psykoanalys hos Pichon-Rivière, demonstrerade Angel ett (för mig dittills okänt) nytt begrepp - ”emergenten” och dess samband med tolkningsprocessen och förmågan att ”läsa av” en terapeutisk process.

När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt:

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

Senare tydliggjordes ”emergent” ännu mer av Ana Quiroga (personlig kommunikation 2004 i ett email):

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni. När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt. Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt. inom interaktionsområdet - och något nytt …

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten.

Något om mina personliga erfarenheter vid användning av konceptet ”Operativ Grupp”.

Det gruppoperativa konceptet fungerade som mer eller mindre ram vid den gruppundervisning jag och en kollega gav mellan 2004 och 2007. Processen att söka och bearbeta gruppemergenter var något som härvid prioriterades.

I vissa av våra tillämpningar av det gruppoperativa konceptet tillät vi oss att stoppa gruppdiskussionen (som när man stoppar en film) för att låta gruppobservatören informera gruppmedlemmarna om vad han eller hon uppfattade av gruppskeendet (”emergenter” som i realiteten var ett slags tolkning av vad som skedde inför observatörens ögon).

Grundtanken bakom detta förfarande var att ibland behöver gruppen något av en ”spegel” som visar fram vad som ägt rum. Med observatörens feedback – och gruppen lyssnande – skapades ett utrymme för att reflektera.

Och verkligen … något BLEV annorlunda i gruppkommunikationen efter observatörens feedback (tolkning)!

När vi i en senare fas presenterade de (av oss undervisare i form av tolkning) bearbetade emergenterna möttes vi av en mer eller mindre lång tystnad! Till en början överraskade det oss. Var inte gruppens medlemmar överens med oss om vår feedback? Förstod de inte vad vi sade? Gradvis växte en ”insikt” fram hos oss om att det vi hade tolkat i form av nya emergenter behövde smältas eller assimileras av gruppen – därav tystnaden!

När man bearbetar emergenterna – och därefter lämnar tillbaka det bearbetade i form av nya emergenter eller tolkningar – hjälper man gruppen att bevara de explicita innehåll som stigit upp till ytan (av den dialektiska spiralen). Det var dessutom möjligt att föreställa sig samordningsteamets emergenter som en (i form av tolkning) utveckling av grupptänkandet, vilket samtidigt pekade på möjligheten att göra något mer (som en ”extramöjlighet) förutom det som gruppen redan hade producerat.

För att illustrera detta så invecklade samspel och dess vikt för att generera nya emergenter (allt detta med utgångspunkt i tolkningsprocess, emergent och förbindelse) har jag nu för avsikt att avsluta denna framställning med en analogi till dansens värld eller mer specifikt – till den argentinska tangons värld!

Tangon som illustration till en ”upptäcksresa”.

Det engelskspråkiga uttrycket ”It takes two to tango” pekar på att utan samspel – så misslyckas tangon! Och liksom förbindelsen är tangoprocessen till sin natur penetrerande, en metafor över hur vi relaterar till varandra i världen.

I tangon bör det finnas ett ömsesidigt samspel för att dansprocessen ska kunna fungera (kommunikation som ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”). En förbindelsestruktur (en förbindelse via ”tango-omfamningen”) tar form i vilken man kan identifiera emergenter och tolkningar. Den ”subsymboliska” (dvs den icke-verbala) kommunikationen, tillståndet av ”kanske”, förmågan att uthärda en osäker blick, är nödvändigt i tangon; men det är också sant att detta inte är tillräckligt (och samma sak gäller i en operativ grupp).

Tangodansarna behöver också lägga till ytterligare två saker i milongan eller dansen: En av dessa är basal kunskap om dansstegen och danstekniken (det teoretiska); och det andra är attityden (vilken möjliggör tangons praxis).

När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.

Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).

Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).

Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.

Och med ett stort tack till mina kära hustru Inés del Carmen Lander, som har gjort alla illustrationerna till texten (och dessutom hjälpt mig att minska ned texten till ett mindre format) och läste upp texten på spanska på ovannämnda seminarium i Rimini, Italien, lördagen den 16 maj 2015 (för att illustrera ovannämnda stycken om tango dansade vi också en tango för samtliga församlade).

Ovanstående text publicerades 2015 på spanska och italienska i nr 19 av den spanska terapitidskriften Area3 (webadress: http://www.area3.org.es/uploads/a3-19-matrixtextbearb16sept.pdf) tillsammans med en längre svensk version.

2016 publicerades ovannämnda längre svenska version i den skandinaviska terapitidskriften Matrix nr 2 (webadress: http://matrixtidsskrift.no/wp-content/uploads/2017/01/Matrix_2_2016_Lander.pdf) .

Sören Lander: Förarbete inför text att presentera på seminarium Rimini maj 2015

En kort introduktion

Jag har varit verksam sedan 1995 som översättare (spanska till svenska) av texter rörande såväl argentinsk psykoanalys som den argentinska varianten av socialpsykologi (vars grundare är Enrique Pichon-Rivière). Det har då handlat om texter av främst Enrique Pichon-Riviére, José Bleger, Ana Quiroga och ytterligare några andra namn.

1997 fick jag tillfälle att göra en längre intervju med Pichon-lärjungen (en av de tidiga lärjungarna) Angel Fiasché (som också var en av grundarna av Göteborgs Psykoterapiinstitut 1974). Intervjun var en del av översättningsarbetet med Pichon-Riviéres böcker ”El Proceso Grupal” och ”Teoría del vínculo”. Intervjun hade sitt fokus på Pichon-Rivière och dennes gärning. Dittills hade Pichon mest varit en intressant teoretiker, som för mig kompletterade den psykologutbildning jag hade.

Samtalet med Angel kom dock att innebära något nytt i och med att han lyfte fram och tydliggjorde vissa av Pichons begrepp. Till dessa begrepp hörde bland annat ”emergent” och dess användbarhet för att avläsa skeendet i en terapiprocess.

Emergent i förhållande till tolkning

För mig blev det en sannskyldig ”emergent” att på detta sätt få beskrivet för mig något som jag haft framför ögonen under hela min tid som terapeut - dock utan att verkligen uppfatta eller förstå vad jag såg. Angel berättade en liten klargörande anekdot från sin tid i analys hos Pichon.

Det framväxande (emergent) är en föreställning som föds hos Pichon. När jag var patient hos honom kommer jag ihåg en tolk­ning som han gjorde. Jag hade om nå­got han sagt uttryckt mig på ett sätt som var myc­ket portensiskt:

- Hördu, Enrique, nu tycker jag du hoppar i galen tunna.

Han svarade ungefär följande:

- Jag väntar på att arbetshypotesen (=emergenten) ska växa fram .

Uppfatt­ningen om det fram­växande eller emergenten var viktig för Pichon i och med att han lade stor vikt vid de svar som gavs. För Pichon utgör tolk­ningen en arbetshypotes. Vi väntar alltid på vad som ska växa fram - vad nu denna emergent än består av. Det är viktigt för vårt arbete att nå­got träder fram. Emergenten är det som gör att vi kan fortsätta att upptäcka ... det ger ett slags kontinuitet åt processen att upptäcka.

Fast det händer också att det inte växer fram något. Och det är då vi misslyckas. Något har inträffat i den inre världen ... något som gör att det inte genereras någon emergent. Man kan tolka något och patienten svarar inte på detta, utan talar istället om något annat. Det finns här inget som växer fram - ingen emer­gent ... det finns inget flö­de ... ingen kontinuitet. Ty det som växer fram är konsekvens av vår arbetshypotes - av penetratio­nen".

Med denna nyvunna kunskap groende i mitt ECRO fortsatte jag min verksamhet som behandlande psykolog/psykoterapeut, dock utan att få några egentliga praktiska tillämpningar. Det vara fortfarande en ”kunskap för sig” och hade ännu inte övergått till att bli en ”kunskap för mig”.

Ana Quiroga och emergentbegreppets förtydligande

2002 träffade jag Ana Quiroga i Buenos Aires för en intervju om Pichon-Riviére och operativa grupper. Intervjun var led i faktainsamlandet (”fältarbetet”) inför mitt vetenskapliga arbete på den gruppterapeututbildning jag gick i Stockholm vid den tiden. Bland det som togs upp under intervjun var bl a processen att intervenera i exempelvis en grupp och att därvid något nytt kunde aktiveras. Processen illustreras via den upp-och-nedvända konen:

Ana Quiroga: … om vi exempelvis i ett gruppsammanhang ställs inför en serie handlingar eller händelser som är explicita … om vi då gör en analys som följer denna linje (pekar på ”den dialektiska spiralen” i figuren) kan vi nå fram till ett implicit element. Om detta implicita element tolkas – en hypotes, eller hur? – så kan det bli till en del av ”det explicita” som finns här (pekar på konens bas).

Sören: Som en ”emergent” eller …?

A Q: Javisst, emergenten har aspekter här … och aspekter här (pekar i tur och ordning på konens spets och bas).

Jag registrerar något här … en hypotes tar form och jag berör något … någon konflikt eller associationskedja. Det jag säger – vad det nu månde vara – kan sätta igång en associationskedja, vilken tillåter något att bli explicit.

Ca 2004 förtydligade Ana på en fråga från mig i ett email om vad som mer konkret fanns i begreppet ”emergent”. Hennes förtydligande gjorde begreppet mer gripbart.

Vad är en emergent? Som ett första försök att närma sig vad en emergent är, så kan man säga att det finns något observerbart i den.

Detta observerbara är inte bara av materiell karaktär i stil med en stol eller en bok. Det är också så att vissa objekts närvaro eller frånvaro samt hanterandet av dem kan göra emergenten observerbar.

Inom operationsområdet träder det observerbara i emergenten fram som något annorlunda och motsägande; som diskontinuitet och ”avbrott” (i förhållande till det hittillsvarande/övers anm.). Men - diskontinuitet i förhållande till vad? Till det föregående, som vi kallar ”existerande” - det som uppnått viss grad av närvaro och även installerats med viss hegemoni inom interaktionsområdet - och något nytt.

När vi talar om emergent är det för att något ”bryter in” … något som kan utgöras av en modalitet eller ett uttryckssätt.

Men en emergent är också något hittills icke-närvarande, vilket mer sub­tilt börjar antydas eller avteckna sig som nytt.

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (från email-kontakt SL-Ana Quiroga 2004).

Tillämpningar i olika sammanhang

Det sammanhang, som gjorde att jag behövde få innebörden i begreppet ”emergent” förtydligad, var en utbildning jag och en kollega gav i vilken det gruppoperativa konceptet användes som något av en ”ram” för utbildningen.

Det är intressant att här gå tillbaka till Angel Fiaschés reflektioner om Rosario-experimentet 1958 (i ovannämnda intervju 1997) gällande förhållandet mellan en föreläsnings innehåll och det som sker under en gruppdiskussion:

Någon talar om något ... och så delar man upp sig i grupper. Varje grupp har en ledare. Denne samordnar gruppens diskus­sioner om det sagda ... 'the speech' som personen lade fram. Man lägger ner tid - kanske en dag - på att diskutera detta 'speech'.

Nästa steg blir att alla grupperna tillsammans diskute­rar. Och det här är Pichons metod! Först den som talar ... de som lyssnar ... något (emergenter) växer fram i grup­perna som konsekvens av det sagda ... en samordnare samordnar det som växer fram. Det som växt fram i varje grupp förs med till den stora samlingen ... varje samordnare tar fram de emergenter som växt fram i sina respektive grup­per och man börjar åter ar­beta med detta nya.

För Pichon sker inte läroprocessen genom innehållet i det talaren för fram, utan den sker genom grupperna. Talaren fungerar bara som sti­mulans ... någon som sätter igång läroprocessen. Det är inte vad någon säger ... det är inte så viktigt ... det som någon säger är viktigt som igångsättare! Det finns rika och potentiellt kreativa idéer, vilka möjliggör att det i grupperna växer fram nya emergenter ... och att dessa nya emer­genter sedan integreras i en avslutande fas.

Likt Pichon-Rivière i Rosario gav vi korta inledande föreläsningar. Och även vår användning av det gruppoperativa konceptet var i hög grad ett experiment, där vi mot bakgrund av andra gruppteoretiska tillämpningar (Bion, Foulkes, Yalom m fl) sökte introducera ett nytt sätt att tänka med nya begrepp som kunde kännas såväl ovana som svårhanterliga. Exempel på sådana var ”dialektisk spiral”, ”den upp-och-nedvända konen”, ”ECRO”, ”emergent”, ”epistemofiliska och epistemologiska hinder”, ”språkrör”, ”vektorer” etc etc. Det var med viss bävan vi satte igång samtidigt som vi undrade vad detta nya koncept skulle få för effekter på gruppen. Nedanstående kommentarer från såväl oss själva som gruppmedlemmar visar en del av de reflektioner som kom upp i processen.

Vad sätts igång hos åhörarna? Kommer emergenter att alstras som leder vidare till nya tankegångar och öppningar?

Det föreläsningen står för är ”ytan”; ”djupet” finns i de processer som sätts igång hos åhörarna.

Vektorsmodellen

Att under ett visst skede av föreläsningen om operativ grupp blir det naturligt att rita spiralen och vektorsmodellen som ett sätt att illustrera det pichonianska tänkandet. Är detta en viktig emergent som egentligen hör samman med just det gruppoperativa konceptet? Att tydlighet och klargörande är så viktiga ingredienser och därvid blir illustrationer (som en ”räls” att kommunicera information på) ett naturligt inslag. Vad sker i en grupp när man tar bilder exempelvis till hjälp?

Gruppmedlemmarna bearbetade därefter (enligt vår föreställning om det gruppoperativa arbetssättet) föreläsningen i sina grupper varvid ”krönika” skrevs av en observatör (roterande) i gruppen, som ett sätt att dels lära sig observera gruppskeendet, dels ”hålla kvar” det väsentliga (gruppens emergenter) av diskussionsinnehållet.

”Stoppa filmen!” Observatören som ”språkrör” för skeendet i gruppen.

I vissa tillämpningar av det gruppoperativa konceptet kunde vi stoppa gruppdiskussionen (som om man stoppade en film) för att låta observatören informera gruppdeltagarna om hur han/hon uppfattade det pågående skeendet.

Jag som samordnare intervenerar i diskussionen och ber observatören komma in med sina synpunkter: « 'Stoppa filmen!' ... Bara lyssna! Kommentera eller fråga inte!» ... När observatören är färdig med sin feedback kommenterar jag: «Och så 'rullar filmen vidare' » ...

En del av de frågeställningar, som dök upp under vår användning av det gruppoperativa perspektivet, återges här nedan.

Att ta in observatörer – är det samma sak som att «stoppa tiden» lite, stoppa upp processen och ge möjlighet att ta emot, lyssna, reflektera, skapa distans?

Observatörerna observerar och tänker/söker sammanfatta i situationen vad de ser. Deras emergenter/tolkningar kan endast återspegla deras subjektiva uppfattning om vad de ser och hör.

Praktisk sak med krönikorna … ett praktiskt instrument att jobba med … Man får träna på att ”spegla” en grupp uti­från vad man skrivit. I början var det svårt att hitta emergenter.

Jag var osäker på hur mycket att skriva ... jag uppfattar att gruppen pratat om hur man kan göra ... kopplat det till arbetslivet ... tillbaka mot någon tydlighet ... mycket teori ... historien in istället för här-och-nu ... Spännande att se hur det kommer fram.

Nu finns erfarenhet av vad man ska lyssna efter. Spiralen och vad som pågår. Löjligt hur det följer spiralen ... jätteroligt nu när jag läser an­teckningarna. Det som kom fram i slutet var det medvetna som i början var omedvetet. Det började med ett generellt antagande som fick en kon­kret innebörd.

Resan upp och ned (i den dialektiska spiralen) ... jag ser så mycket!

Det var intressant att se att en emergent egentligen kunde dyka upp tidigare ... innan man lade märke till det ... 20 minuter tidigare, men att sedan rullade det hela på – och så dök den upp igen som en diskussion.

Som observatör kan man stå utanför och få syn på mer av det implicita i gruppens process.

Spännande och positivt att se på hur observatörsrollen hjälper gruppen ... man sitter och ser fram emot observatörens inslag.

Man ser som observatör mycket, men allt kan vara svårt att få gehör för (hos lyssnarna i gruppen) … och speciellt om man talar om något man sett som ingen annan är medveten om eller ser. Inbillar sig observatören eller är det gruppen som inte kan eller vill se? Emergentpresentationen kan faktiskt upplevas som en attack som berövar en något!!

Rädslorna - rädsla för förlust (depressiv ångest) och rädsla för attack (persekutiv ångest).

Något kommer fram ... något kreativt som kom fram i gruppen ... något positivt blir till destruktion (genom emergentåterlämnandet). Emergenterna som återgavs av samord­ningsteamet kändes inte igen.

Detta är kanske ett exempel på vad Pichon-Rivière kallar”ofärdigt tema” ... att det ännu inte är moget och att gruppen måste få fortsätta SIN väg (med sin implicita uppgift) innan den kan ta itu med temat. Något måste falla i god jord för att få tillfälle att växa.

Vi som observatörer blir ”det tredje”. Vad är det man får i sig som observatör och som handlar om gruppro­cessen? Det är lite av en emergent för mig som samordnare (utbildare) att observatörsrollen kan bli en utsatt position (som ”språkrör” kan man också bli ”syndabock”)!

Hur svårt det är att som observatör formulera något – och hur svårt att ta emot något i komprimerad form (jämför vad som sker i handled­ningsgrupper). Men detta är nog något naturligt om det egna ECRO:t ifrågasätts. Smärtsamt att få något benämnt som man ej ”ser”?

ECRO (Esquema Conceptual Referencial y Operativo - Konceptuellt/Begreppsligt Referentiellt och Operativt Schema)

En diskussion uppstår om att det en viss person säger inte landar – men när en annan person säger i stort sett samma sak senare, så blir det en «sanning» som alla lyssnar på. Det kanske är så att vissa saker kan bara sägas av en viss person (utifrån sin position? ... och då kanske som språkrör – eller observatör) ... det skulle inte kunna sägas av någon annan.

Den ”spegel” man i gruppen behöver utifrån utgörs av samordnare och observatör. Observatören gör att det som sagts hittills i gruppen blir sett ... det blir ett hållande i detta; observatören som ”container” av något som deponeras i gruppen och tack vare observatören kan det hållas kvar.

Med observatörens feedback, gruppen lyssnande – så uppstår det ett reflektionsutrymme. Och gruppen upptäcker att det därigenom faktiskt finns reflektionsutrymme. ”Mer lekfullt. Som en lättnad att någon hade hört – och inte lade några synpunkter”.

En insikt uppstår om vad observatörens (och samordnarens) roll egentligen bidrar med, nämligen ett distanserat seende vilket man inte kan ha när man sitter mitt i gruppens process. Observatören berättar om sina iakttagelser och detta innebär ett hållande … som en form av ”ram”.

Mina reflektioner under processens gång:

… att man gradvis via observatörsreflektionerna kommer in i ett lugnare klimat. För mig blir observatörens inverkan något nytt och plötsligt kan jag se att observatö­ren är ett ”verktyg” att använda i grupprocessen ... och inte minst om man kör fast.

Något händer i kommunikationen efter observatörens återlämnande.

Vad hela denna del om framförallt observatörsrollen handlar om är den effekt emergenterna och deras funktion som tolkning får på gruppen (i såväl positiv som negativ mening).

Arbetet med emergenter, tillbakalämning i form av tolkning – och tystnaden som följer

Vi kursledare drog oss nu (i funktionen som samordnare) tillbaka för att ytterligare bearbeta det gruppen formulerat som ”emergenter” i syfte att därefter lämna tillbaka till gruppen vad vi kommit fram till. Vi kom därigenom att arbeta mycket med de emergenter som växte fram i våra utbildningsgrupper. En del av de reflektioner som växte fram (såväl från oss samordnare/kursledare som gruppdeltagarna) var följande:

Vad kan anses vara en emergent? … Emergen­terna - är det ett sätt att i en formulering sammanfatta en diskussion och därmed också förändra något just genom att det hela förtätas i någ­ra ord (som blir en ’dörr’ in till något annat)”?

Har gruppens mayeutiska process inneburit att man faktiskt processat ett innehåll utan att egentligen behöva synliggöra det? Det gick snabbt att ta sig ner i förvirringen … i den upp-och-nedvända konen. Gruppen bör­jade på en punkt och slutade i en annan … och i en gemensamhetskänsla. Att ”lösningen på gåtan” snarast har varit att få dela med sig av sitt ECRO och bli respekterad för vem man är och vad man tänker?

Det är viktigt att söka hålla kvar ett utforskande och frågande klimat ... Hur hanterar man ett okänt fenomen? Båda yta och djup i det som vi letar efter … något håller på att ta form … och kanske ett gemen­samt språk. Avvisar, uppslukar eller närmar man sig detta gradvis? Vi kom underfund med att vi alla kanske inte menar samma sak när vi säger något.

När vi sedan presenterade vår vidarebearbetning av emergenterna (i form av en tolkning) möttes vi oftast av en tystnad som kunde vara mer eller mindre lång! Till en början blev vi förvånade. Höll man inte med om tolkningen? Förstod man den inte? Eller behövde man helt enkelt tid att tänka på innehållet i det som lämnats tillbaka?

Förvirring måste få råda (det hör till kunskapsprocessen). Att inte fastna i de snabba svaren är kanske också en förutsättning för att inte fastna i det gamla – utan man behöver ge sig tid att reflektera och förändras.

En emergent liknar en tolkning – och är kanske inte något man bör acceptera direkt oavsett att den kommer från samordnare eller observatör.

Något nytt bryter in – och det är oförutsägbart! Det hänger troligtvis samman med att kunskap gradvis ackumulerats fram till en viss punkt och att det därefter (i dialektisk mening) blir en kvalitativ förändring. ”Jag såg något jag inte sett förut! Nu kändes det väldigt lätt att ta till sig emergenterna. Känns skönt att få det tydligt”.

Den dialektiska spiralen blir som en illustration av gruppens pro­cess … men man kan också tänka sig att kultur- och maktfrå­gor samtidigt blir synliga som en del av ”nedstigandet i spira­len”. När emergentåterlämnande sker från ett samordnar­team (en tolkning) – så blir det ofta tyst och ett slags reflekte­rande tycks börja i gruppen … ty det är ju vad gruppen själv arbetat fram som vidareprocessats av samordnarteamet och därpå återlämnas i ”smält” form. Det blir ett sätt att hålla kvar det som exempelvis arbetats fram inom gruppen – men också att någon tänker vidare omkring ”arbetsresultatet”, att någon ”sett” det och också lämnat en kommentar.

Vad som möjligen blir en emergent här är att åhörargruppen inrymmer en föreställning om att det GRUPPEN arbetat fram är ”heligt och oberörbart” – vilket det givetvis inte är!!

Vad det gruppoperativa arbetssättet alltså lägger till andra grupperspektiv (exempelvis gruppanalys eller ett bionianskt perspektiv) är att det gör det möjligt att (via sina nya begrepp som ett slags ”nyckelhål” att betrakta genom) se lite annorlunda saker – vilka kan framstå som hot eller möjligheter. Genom att således bearbeta det gruppen arbetat fram och lämna åter de samordnaremergenter detta gett upphov till hjälper man till med att hålla kvar det som ”vandrat” upp till den explicita ytan (av spiralen). Man kan tänka sig att samordnaremergenterna (som vidareutveckling av gruppens eget tänkande) pekar på att man kan göra något utöver det gruppen gör och lyfta in det man observerat i gruppen som ett sätt att hjälpa den att se mer än vad den skulle ha sett på egen hand.

Så småningom blev det tydligt att vad som i talad form lämnats tillbaka som en tolkning av gruppskeendet och vad man producerat (beskrivet delvis i form av en ”krönika”) behövde smältas eller assimileras – därav tystnaden! Senare kom jag att uppleva samma fenomen vid andra tillfällen när det gruppoperativa konceptet användes som en ”ram”.

Den grundläggande arbetsenheten

Som nog har framgått av det hittills sagda uppfattar jag att det finns ett nära samband mellan emergent och tolkning (vilket också illustreras i Ana Quirogas beskrivning av vad som kan hända när man intervenerar i en grupp; se ovan). Vad vi utbildare egentligen gjorde, när vi bearbetade gruppernas utsagor i form av krönikor, emergenter och diskussioner, var med andra ord att – med utgångspunkt i dels det faktiska materialet, dels vår egen intuitiva känsla för det underliggande skeendet – plocka fram egna emergenter, som lämnades tillbaka just i form av en tolkning (vilken behövde tid för att smältas). I den pichonianska teorin beskrivs detta som ”grundläggande arbetsenhet”.

Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till be­handling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent).

Arbetsenheten delas således upp i tre kompo­nenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent.

”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

Således – i tystnaden efter en tolkning kan mycket rymmas. En första reaktion av förnekande inför något nytt (en ny ”emergent”) verkar vara rimligt att tänka sig i och med att tolkningen (om den är relevant) faktiskt uppenbarar något nytt (som behöver assimileras). Vi kan här återvända till Ana Quirogas definition (se ovan) om något som börjar utveckla sig … och sambandet mellan det förra och det nya …

Emergenten – denna nya kvalitet – framträder med olika former av in­tensitet. ”Ny kvalitet” innebär med andra ord, enligt Enrique Pichon-Rivière, att en signifikativ förändring håller på att ta form även om det ännu inte är möjligt att avgöra dess vidd … den utgör en ”syntetise­rande” och skapande händelse.

Han syftar härvid på att man bör vara uppmärksam på den sekvens av processen, som utgörs av de olika former av samband som finns mellan det föregående/existerande och det nya/emergenten (ibid).

Angel Fiasché pekar på vikten att kunna vänta på emergenten, som ibland inte ens uppenbarar sig. Ingenting nytt genereras av det terapeuten säger vare sig i ett individuellt eller ett gruppsammanhang! Det är något med ”förbindelsen” som inte fungerar!! I gruppsammanhang kan det ta sig följande uttryck:

Vad är uppgiften? Vem är det som komponerat den här uppgiften!? Varför är vi här? Vad gör vi nu? Har vi fokus på varför vi är här?

I den här till synes arbetssamma processen blir inga emergenter synliga. Är det för att någon sådan ännu inte genererats? Och är detta i sig en emergent? Att det pekar på att gruppen har svårigheter att tillämpa det nya därför att det gamla finns som ett epistemologiskt och epistemofiliskt hinder?

Hur tar man sig an uppgiften? Detta är ju som en evighetsmaskin! Och visst är det så! Varje emergent leder till en ny i en dialektisk process av tes-antites-syntes-ny tes etc.

Och diskussionen kan sedan fortsätta ungefär så här (där man på sätt och vis är på väg från dilemma-fasen mot problemformuleringsfasen):

Är det möjligt att ”bryta ny mark” utan tårar … utan att säga farväl till något gammalt? Och att se det nya med gamla ögon … men med ”gamla” ögon ser man inte det nya? Man känner inte igen sig …

Fundera över vad som hände förra gången. Vi får diskutera om detta är en emergent. Emergent – hmm, det är när något nytt dyker upp. Tycker nog att det låter som en emergent … Här har vi upptäckt något! Hänryckt!! Hisnande utveckling från vårt initiala ifrågasättande.

Att upptäcka något är att ha noterat något dittills oupptäckt. Något ”nytt inbrytande”, som funnits implicit men ej betraktats utifrån en synvinkel eller perspektiv som gjort det möjligt att bli synligt, börjar avteckna sig; alternativt har detta nya inte funnits tidigare, men via den operativa gruppens process har det blivit till.

Samspelet mellan människor (förbindelsenätverket) är något viktigt för att kommunikation och utforskning ska kunna fungera. Annars sker inget lärande.

Tango som en bild av upptäckandets resa?!

För att söka illustrera kommunikationens eller samspelets vikt (subjekt versus subjekt) avslutas denna framställning med en analogi till dansens värld, närmare bestämt den argentinska tangon. Inledningsvis lånar vi tangodanserskan Sharna Fabianos ord:

Tangon är en metafor för hur vi relaterar till världen och varandra. Det är en process man ger sig in i. Den här processen får oss att undersöka hur vi lär oss och hur vi kommunicerar med andra, och den lär oss lika mycket om oss själva som om tangon.

När man lär sig tangons ”föra och följa”-teknik blir det möjligt att se brister i kommunikationen snarare än fel, och att söka större klarhet i det icke-verbala dansspråket snarare än att anklaga vår partner för att ta ”fel steg”.

Tangon undviker begreppet ”att göra rätt” utan lär oss istället att framförallt ”improvisera”. Det innebär att ”föraren” använder sig av subtila signaler i trycket från och positionen av sin överkropp för att visa ”följaren” var fötterna ska placeras. Han hittar sedan på ett eget steg som följer hennes, och så vidare till slutet på melodin (Från texten ”Att dansa i nuet. Om tangons ursprung, om dess väsen, om dess lockelse ... ” av Sharna Fabiano).

I tangon måste det finnas ett ömsesidigt samspel för att en dansprocess (= kommunikation) ska kunna äga rum; det vill säga ett ömsesidigt lyssnande med ”frågor” och ”svar”. Om inte detta uppstår bryter dansen samman – och inga nya ”upptäckter” kan göras (inga emergenter kan genereras).

För att något fördjupa vad som sker på dansgolvet får psykoanalytikern Wilma Bucci förtydliga kommunikationsaspekten genom främst de två centrala begreppen ”kanske” och ”extramöjligheter”, som pekar utöver de mer tekniska elementen i tangon (Wilma Bucci:

De subsymboliska och symboliska processernas samspel vid psykoanalytisk behandling. Det behövs två för att dansa tango, men – vem kan stegen, vem leder? Det psykoanalytiska utbytets koreografi (Wilma Bucci: El interjuego de procesos subsimbólicos y simbólicos en el tratamiento psicoanalítico: Hacen falta dos para bailar el tango, pero, ¿quién sabe los pasos, quién dirige? La coreografía del intercambio psicoanalítico).

Översatt till den pichonianska förbindelseteorins terminologi rör det sig om det ömsesidiga närmandet mellan två subjekt, vilka är såväl objekt för den andre som subjekt. Jag föreställer mig (inte minst från egna erfarenheter) att detta samspel tar sig högst konkreta, kroppsliga, uttryck i tangons värld.

I tangon följer vanligtvis inte föraren och följaren en viss bestämd stegsekvens. Tangon skiljer sig härigenom från andra dansgolvsdanser. Kroppskommunikationen blir något fundamentalt i tangon genom att föraren hela tiden behöver ha klart för sig följarens position för att på så sätt kunna ge signal om vilka steg eller figurer som följer härnäst. Följaren behöver i sin tur vara beredd på att ta emot signalerna från föraren för att kunna svara på dessa.

Det här innebär något slags ”normativ dissociering” för bägge dansarna i och med att interaktionen främst äger rum i kroppens ”subsymboliska” zon (”subsymbolisk” är ett ord svårt att definiera, men provisoriskt kan man säga att det handlar om kroppssignaler, som är svåra att okomplicerat överföra till språkliga symboler) - ty att genom språkliga signaler föra i tangon skulle gå alltför långsamt, bli alltför begränsat och göra våld på flödet i dansen. Hela tiden måste bägge dansarna inta ett aktivt och öppet ”kanske”-förhållningssätt där den som för söker markera en rörelse som kanske fungerar, kanske inte.

De två dansarna behöver hela tiden ta emot kroppslig information från den andra och pröva/förändra signalerna för att i sin tur kunna åstadkomma sitt svar. Begreppet ”kanske” utgör på sätt och vis tangons ”osäkerhetsprincip”; ett i tekniskt hänseende öppet system, som är beroende av tillräcklig ömsesidig informationsöverföring för att överbrygga osäkerhet och därigenom överskrida tröskeln till ett svar (ibid Bucci).

I detta tangons samspel, som inrymmer begreppen ”kanske” och ”extramöjlighet” (se här nedan), finns likheter med skeendet i en operativ grupp – och speciellt då när det rör sig om begreppen ”tolkning” och ”emergent” i den ömsesidiga dialogen mellan gruppmedlemmar och samordnare/observatör.

Den grundläggande tolkningsenheten utgörs, som sagt, av ”existerande-intervention-emergent” och den kan utan svårighet överflyttas till tangons samspel. En tangofigurs fullföljande blir då ”det existerande”, vilket bryts upp med en ”intervention” från föraren eller följaren – varpå något nytt kan uppstå eller något gammalt upprepas. Uppstår en ny oförutsedd situation står vi inför en emergent i tangon (även om den givetvis måste återfinnas inom tangons ”förbindelsesystem”, det vill säga tangons regler för vad man får göra).

”Kanske”-tillståndet implicerar en förmåga att våga lita på den analoga information, som ges utan hjälp av något symbolspråk; att kunna ”hänga i luften” - ibland på en fot – och fokusera på den subsymboliska processzonen (utan symboliska bilder eller ord).

Interaktionen följer den subsymboliska informationens väg och vanligtvis är det svårare när man dansar med en ny partner. Bägge parter måste då stå ut med risken att sakna tillräcklig kunskap eller att felaktigt tolka de signaler som sänds. Vissa människor står inte ut med denna osäkerhet. De vill kunna upprepa fixa rutiner på grund av rädslan för att förlora balansen och uppleva förödmjukelse när den dåliga kommunikationen känns alltför stor. Och dessa personer kommer inte att komma så långt i tangon.

Den subsymboliska kommunikationen, ”kanske”-tillståndet, förmågan att uthärda osäkerhet, är nödvändigt i tangon – men det är också sant att detta inte räcker. Tangodansarna behöver även lägga till åtminstone två saker i dansen varav den ena är grundläggande kunskaper om steg och teknik, den andra attityden.

Det är mycket bra att kunna vara öppen och ”hänga i luften” på ett ben; utan en viss ”rörelsevokabulär” och kunskap om tangons figurer fungerar dock inte kommunikationen. Tangoläraren söker i sin undervisning bryta ned stegsekvenserna i element, analysera stegteknik och lära ut namn på stegen. Tangoläraren analyser också användningen av kropp och fötter – att kunna slappna av i höfterna, att kunna skilja mellan kroppens övre och nedre del, att kunna bibehålla överkroppen i en position så att partnern kommer i blickfånget – samt hur man behöver göra för att markera sina stegintentioner.

Denna symboliska kommunikation är nödvändig för att kunna lära och undervisas. Den kan också vara nödvändig för de dansande när kommunikationen fallerar. Om föraren inte är tydlig blir det så att följaren inte förstår (ibid Bucci).

När väl detta är på plats kan ”extramöjligheter” växa fram mellan de två dansarna; de två kan, med andra ord, gemensamt utforska/utveckla dans- och samspelsidéer, vilka går bortom vad de tidigare blivit undervisade om och lärt sig.

Kanske är det så att i en god ”inbjudan” övergår monologen till att bli en dialog … vilket är syftet med tangons ”omfamning” och kommunikation. För att det ska kunna bli tango måste det finnas en kommunikation; det bör inte vara något påtvingat … (som Marcela Lavorato, god vän och instruktör i argentinsk tango i Buenos Aires, understryker i en personlig kommunikation).

Som slutsats av denna lilla ”dos argentinsk tango” kan man spekulera över om det möjligen är så att tidigare tangoerfarenheter (erfarenheter som ibland inte assimilerats eller förståtts och därför heller inte blivit ”operativa”) skulle kunna transformeras till något nytt under själva den (mayeutiska) processen att dansa och tolka (vägen från ”förarbete” till ”uppgift” för att tala ”pichonianska”).

Och att man skulle kunna säga samma sak om kommunikationen i en operativ grupp … denna kommunikation som ibland antar formen av en spektakulär tangodans.

Senast uppdaterad 191005

Sören Lander

Sören Lander: Mi camino a Pichon y el grupo operativo

I

Creo que el nombre Pichon-Rivière me llamó la atención la primera vez en 1985 en las conferencias de psicología clínica en la Universidad de Gotemburgo. El profesor quien dió la conferencia era Mats Mogren, uno de los fundadores de Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Ya hacia los principios de los años 70 Mats entró en contacto con los psicoanalistas argentinos Angel y Dora Fiasché que iban a jugar un papel decisivo en la fundación del instituto psicoterapéutico de GPI (uno de los primeros institutos de Suecia con derecho a licenciar psicoterapeutas). Por este canal la filosofía del psicoanálisis argentino (y de la psicología social argentina) vino a Suecia.

Pero todavía el nombre Pichon-Rivière era más como una sombra o como de una figura mítica … nadie había leido una palabra de él. Todos sus textos eran en español y uno ni siquiera podía encontrar un texto de él traducido por lo menos al inglés. Todos los conocimientos de las ideas de Pichon-Rivière fueron transmitidos a los psicoterapeutas de GPI via conferencias y seminarios dados de Angel y Dora Fiasché, Fernando Taragano, Hernán Kesselman y Tato Pavlovsky. Algunas de las enseñanzas de la perspectiva argentina fueron dadas en Gotemburgo; pero los estudiantes de GPI también terminaron su educación de psicoterapeuta haciendo un viaje a Buenos Aires.

Vivían varios latinoamericanos estudiando psicología en la Universidad de Gotemburgo en esta época. Una de ellas (una mujer argentina llamada Martha) me prestó el libro de Vicente Zito Lema: Conversaciones con P-R. Sobre el arte y la locura. Uno de los profesores suecos de la universidad de Gotemburgo (también un miembro del GPI) me prestó Teoría del vínculo (Fernando Taragano había escrito el prefacio del libro y regaló el libro a este profesor). Pero todavía … P-R era una figura mítica – o mejor dicho mística – una persona que se mencionaba con gran respeto, pero … no había nada de leer de él mismo … todavía.

Después yo empecé a traducir Teoría del vínculo al sueco. Había estudiado español en la Universidad de Gotemburgo desde los principios de los años 80. Había viajado a España unas veces para mejorar mi español. Para mi los textos de Pichon llenaron un vacío en mis conocimientos psicológicos y ahora tenía uso práctico de mis conocimientos de castellano.

Uno debe estar consciente que en la realidad no existe el contexto o la sociedad en la enseñanza sueca de psicología. Somos muy positivistas y individualistas (mucho al estilo norteamericano) y muy pocas veces dejamos a la política o a la sociedad o a las clases sociales influir al mundo psicológico o psiquiátrico. Lo nuevo del pensamiento pichoniano que me atraía era la integración de lo individual y lo social (y la conciencia social y política) … algo que, según mi parecer, podía hacer mi tarea psicoterapéutica más operativa. Era posible usar los textos de Pichon-Rivière para tener una visión más clara en el cotidiano trabajo psiquiátrico.

Simultaneamente a las traducciones yo estaba escribiendo (con dos otros estudiantes) un ensayo psicológico (la obligatoria tésis científica de los estudios psicológicos): El vínculo fantástico. El mito del artista . En aquel ensayo tratábamos de mostrar y esclarecer - via la teoría del vínculo – algunos de los motivos de la destructividad de ciertos artistas conocidos (por ejemplo el gran saxofonista americano de jazz Charlie Parker).

Estaba traduciendo durante unos años, pero sin estar contento con el resultado. Al fin decidí dejar toda la empresa de traducir. Sin embargo de vez en cuando volví a leer algo de Pichon. Y hacia mediados de los años 90 tuve contacto más ”operativo” con su obra. Por entonces el GPI había tomado la decisión de traducir unos textos de Pichon-Rivière al sueco. Habían contratado a un traductor profesional para hacer la traducción. Pero la traducción no resultó en nada (seguramente porque la teoria, la terminología, el contexto etc … todo era nuevo y difícil para el traductor). Por casualidad yo tenía la oportunidad de presentar algunas de mis traducciones y también un texto breve sobre el contenido de Teoría del vínculo. Y el resultado fue que el GPI me contrató para traducir gran parte del libro El proceso grupal de Pichon. El contrato también estipulaba una entrevista con Angel Fiasché (sobre los aportes de Pichon-Rivière) cuando él viajó a Gotemburgo en 1997. La entrevista agregaba más datos importantes de la filosofía psicosocial de Pichon.

Además yo propuse a los responsables de GPI una traducción de Teoría del vínculo y algunos textos más ”antiguos” de Pichon sobre epilepsia y schizofrenia. Mis propuestos fueron aprobados y ahora existen entre 3- y 400 páginas traducidas de Pichon en GPI. Lamentablemente no hemos todavía tenido oportunidad a publicar los textos traducidos por el solo hecho de no poder establecer comunicación con las personas autorizadas a darnos los derechos a publicar los textos en sueco.

II

Durante este período mi interés todavía estaba centrado en torno a las terapias individuales aunque las traducciones de los textos ”pichonianos” sobre metodos grupales cada vez más me llamaban la atención. En 2001 empecé una educación para hacerme psicoterapeuta grupoanalítica en Estocolmo. Y ahora (otra vez) tenía la oportunidad de practicar los conocimientos teóricos que había aprendido al traducir los textos de Pichon. Mis estudios sobre el grupoanálisis inglés de S. H. Foulkes, Malcolm Pines etc me dieron muchos nuevos conocimientos – pero conocimientos más parecidos a los que ya había tenido via la lectura de Pichon.

El instituto de enseñanza grupoanalítica de Estocolmo se llama ”Psykoterapisällskapet”. Allá han formado terapeutas de grupo durante más de 30 años. Al verme el director del instituto – Göran Ahlin – mostró un interés muy vivo en cuanto a lo argentino y a mis traducciones de Pichon-Rivière. También había oído el nombre de Pichon-Rivière vía sus contactos italianos y españoles.

En esta educación grupoanalítica yo dediqué mi tésis científica a una introducción del pensamiento pichoniano. El título: Un operativo aporte grupal argentino. El mundo del pensamiento de Pichon-Rivière, Ana Quiroga y el concepto pichoniano de ”grupo operativo”. Tenía a uno de los ”veteranos” del grupoanálisis sueco, Olof Dahlin, como supervisor y apoyo al escribir la tésis. La parte más importante de la tésis era una entrevista (que hice en el mes de marzo 2002) con Ana Quiroga, directora de Escuela de Psiquiatría  Social, Dr. Pichon Riviere en Buenos Aires (en aquella visita a Buenos Aires también conversé con Hernán Kesselman, Tato Pavlovsky, Angel & Dora Fiasché y Susana Quiroga de la Universidad de Buenos Aires) .

Mi objeto era introducir y presentar un pensamiento grupal más o menos desconocido en el mundo anglosajón (parece mentira pero Suecia pertenece más o menos a ese hemísfero anglosajón debido al hecho que importamos casi toda nuestra literatura teórica de los EEUU y Gran Bretaña y que hablamos bastante buen inglés acá … solamente unos ”riachuelos” de textos o libros nos alcanzan de Francia o Italia). Y claro … después de mis esfuerzos a traducir los textos de Pichon al sueco – y en este proceso encontrando su pensamiento original sobre grupos y procesos grupales – quería escribir algo que podía demostrar y esclarecer su ”visión del mundo” también ante los lectores grupoanalistas suecos (que solamente conocían a Foulkes, Bion, Yalom y algunos otros). Al ver la bibliografía de la educación grupoanalítica comprobé que no había libro ni referencia a literatura latinoamericana o española o italiana o francés. Sólo había referencias a libros en inglés o en los idiomas escandinavos. Parecía existir una barrera inpenetrable entre el mundo anglosajón y el mundo romano-latino en cuanto a intercambiar textos y libros … no tanto del mundo anglosajón y al mundo romano-latino como a lo revés. El hecho de no encontrar libros sobre teorías grupales con referencias sobre todo a los aportes argentinos era para mi una prueba de pobreza.

La teoría preferida del instituto de ”Psykoterapisällskapet” de Estocolmo era la del grupanalista inglés alemán (el antes mencionado) S. H. Foulkes y sus discípulos (gran conocedor de la teoría grupoanalista inglesa es el español Juan Campos quien – junto al argentino Hernán Kesselman – trataba de combinar o comparar las teorías de Foulkes y Pichon-Rivière en los años 80). Durante mis tres años para hacerme psicoterapeuta de grupo hallé muchos puntos comunes entre lo grupoanalítico y lo grupooperativo. Pero sobre todo me parecía que ya desde el principio de mis estudios ”leí” a Foulkes y a los otros grupoanalistas ingleses por mis ojos ”pichonianos” - y creo porque no tenía otro punto de partida. La lectura contenía muchas sonrisas al darme cuenta de los fenómenos comunes descritos en los textos de los dos pioneros grupales. El pensamiento de Pichon sin duda vino a enriquecer mi lectura de Foulkes y también a darme una visión más panorámica de los fenómenos descritos por los grupoanalistas ingleses.

Hoy día conozco la teoría grupoanalista bastante bien para tratar de ”leer” los textos pichonianos desde una perspectiva ”foulkesiana”. Sin embargo, todavía tengo la impresión de que los textos de Pichon sean más amplios, más profundos y ”multidisiciplinarios” que los de Foulkes. Uno puede decir que la teoría grupoanalítica bien podría estar contenida dentro de una perspectiva teórica grupooperativa, mientras lo contrario sería más difícil.

Y entonces … por qué me interesa tanto la teoría pichoniana? Y por qué el grupo operativo? Para poder dar una respuesta clara de todas estas preguntas quizás fuera mejor escribir una tésis científica – en sueco! Por el momento no puedo decir más que mi interés se basa en algunos conceptos altamente relevantes tanto para la terapia grupal como para la terapia individual.

Los conceptos (para mi radicalmente) nuevos son: el concepto de ”existente-emergente-nuevo existente”, el concepto de ”espiral dialéctica” o el ”cono invertido” (en sus dos versiones), el concepto de ”pretarea-tarea-proyecto”, el concepto de ”vínculo”, el concepto de ”esquema conceptual, referencial y operativo (ECRO)” y - naturalmente – el concepto de ”grupo operativo”. Los conceptos mencionados subrayan (para mi) el principio dialéctico de movimiento contínuo y el proceso de Gestalt-Gestaltung … conceptos tan importantes y esenciales como ”instrumentos” prácticos en la terapia de grupo. El ”modelo vector” (el cono invertido) me sirve como un mapa mental para orientarme – y reorientarme a la vez – en el proceso cambiante del grupo … sobre todo cuando todo se estereotipa y uno no ve salida ninguna.

Las aperturas, que los conceptos pichonianos producen, evitan – me parece – ciertos riesgos de verse encerrado en un aparato teórico … riesgos que a veces la teoría más ortodoxa psicoanalítica corre.

El concepto de ”emergente” es lo que más me fascina en el pensamiento pichoniano … dándome de vez en cuando asociaciones a la literatura mágico-realista de Latinoamérica (y a veces a las películas de Ingmar Bergman) y también a lo siniestro descrito de Freud y Pichon-Rivière, es decir que algo cotidiano y ”normal” de repente se muestra desde un aspecto desconocido, nuevo y siniestro. Se podría decir que algo semejante ocurre en un grupo de terapia. En la situación grupal yo – como coordinador – primero trato de observar y registrar lo que por lo visto sucede ante mis ojos; después (si puedo esperar el tiempo necesario) emergen cada vez más (”el proceso mágico”) los contenidos ocultos vinculados a fantasías, emociones, pensamientos, acontecimientos, sueños etc. Como terapeuta uno trata de facilitar una actitud de curiosidad y de investigación … y a no estereotiparse en su propio esquema referencial (ECRO) al ver lo que pasa en el grupo. La figura de la espiral dialéctica me ha ayudado bastante a pensar el proceso grupal en términos no-verbales … y también a frenar mis propias intervenciones. El rol de coordinador o terapeuta de grupo hace necesario tener paciencia bastante para poder esperar a que algo emerja … bueno o malo … sabiendo que algo va a emerger de la situación existente … como terapeuta necesito paciencia para no decir demasiado … a no dirigir el proceso (sino cuando vuelve destructivo) … a esperar como co-pensador (que no es cosa fácil). Foulkes denominó a esta actitud ”tener confianza en el grupo”.

Otro aporte pichoniano importantísimo es el concepto de ”vínculo” … como desarrollo de la ”relación de objeto”. Me parece que muchos teóricos anglosajones buscan en vano este tipo de concepto sin de veras poder concretizarlo … o banalizan el fenómeno que tratan de captar. Puede ser que el teórico inglés Bowlby se haya acercado a este tipo de pensamiento, pero sin sacar las conclusiones necesarias. Bowlby sirve como una de las bases de la psicoterapia cognitiva en Suecia, pero … yo no sé … me parece que los ”cognitivistas” suecos tratan de explicar todo y nada con la teoría de Bowlby (también olvidando que desde el principio Bowlby era psicoanalista).

Para mi el concepto de ECRO sirve como instrumento para esclarecer lo ya pensado de Foulkes sobre el ”matrix” común del grupo, es decir lo que emerge como consecuencia del encuentro entre los diferentes ECROs o matrices individuales del grupo. El concepto de ECRO – igual como el concepto de espiral dialéctica – funciona como un modo de facilitar la ”lectura” del acontecer del grupo visto tanto desde una perspectiva individual como grupal (para no mencionar los propios ”patterns” de pensar y razonar del terapeuta).

III

A partir de mi lectura de Pichon-Rivière me parecía que en cuanto al campo fenoménico él y Foulkes tenían mucho en común. Con estas semejanzas como base yo tenía la impresión de que quizás fuera posible profundizar en los conceptos de las dos tradiciones y así crear instrumentos más aptos para la terapia grupal que yo estaba aprendiéndome (y que tenía como fundamento el grupoanálisis inglés). Sin embargo, al fin tenía que limitarme a sólo escribir sobre la perspectiva de Pichon-Rivière (y contentarme de haber leído los textos ”integrativos” de los arriba mencionados Juan Campos y Hernán Kesselman – y más tarde de los grupoanalistas mexicanos Juan Tubert-Oklander y Reyna Hernández de Tubert con su libro en inglés Operative Groups. The Latinamerican Approach to Group Analysis (Jessica Kingsley Publishers. London and New York. 2004. International Library of Group Analysis 24)).

Sin embargo, como uso los dos modelos en mi tarea grupal no puedo evitar de pensar en las semejanzas y diferencias. Y todavía quedan pensamientos míos, fragmentos de textos, citas, preguntas etc. El material leído pero no usado me parecía durante largo tiempo como algo superfluo y sin valor … Estas partes ”superfluas” muchas veces me provocaron a escribir textos ”sueltos” sin salida … pero estos textos también tenían la forma de asociaciones o construcciones illustrativas … aunque sin un hilo conductor. Y todavía me parece que estos fragmentos han sido respuestas de preguntas mías mientras formándome como terapeuta de grupo.

Según la teoría grupoanalítica – de Foulkes – ”se analiza simultaneamente y globalmente al individuo y al grupo y quien hace el análisis es el mismo grupo al que como uno más, pero con características distintas, como miembro, pertenece el terapeuta” (Juan Campos Avillar: Psicoanálisis, psicoanalistas y psicoterapias grupales del libro Psicología dinámica grupal). Se trata entonces de análisis en el grupo, del grupo y por el grupo. Parece que lo que más ha llamado mi atención en cuanto a lo foulkesiano y lo pichoniano es la esperanza o la certidumbre de que tarde o temprano algo emerja – en el caso de grupos algo emergerá de sus propios miembros. Y según la perspectiva grupoanalítica más estricta el terapeuta debe quedarse bastante pasivo para no dirigir demasiado los acontecimientos del grupo. En este proceso las hipótesis, que emergen del existente, funcionan como tentativas para alcanzar un sentir, pensar y hacer más libre y resultan – tarde o temprano – en nuevos emergentes … es decir, algo nuevo aparece como resultado de las interpretaciones, las confrontaciones y los esclarecimientos que los miembros del grupo o el terapeuta hacen.

IV

Pero no hay teoría sin praxis. Por eso yo y una colega finlandesa (psicóloga y psicoterapeuta) jubilada (con mucha experiencia de la terapia grupal bioniana) vamos a emprender un ”viaje” de enseñanza grupal durante los dos próximos semestres – el otoño de 2004 y la primavera de 2005. Con la metodología del grupo operativo como una forma de ”encuadre” del curso tenemos el objetivo de dar conocimientos grupales a un grupo de profesionales que ya tienen cierta educación terapéutica (en el campo individual). En el curso vamos a incluir las teorías de Bion, de Foulkes y de Pichon-Rivière entre otras. Durante el segundo semestre pondremos la énfasis en cómo cada uno de los estudiantes pueda practicar los nuevos conocimientos grupales operativos en la tarea cotidiana psiquiátrica. En total se trata de 22 días de conferencias, seminarios, ejercicios etc (entre ellos 4 días seguidos en ”work conference” al estilo ”bioniano”). También vamos a invitar a algunos experiencados profesionales de otras instituciones para dar clases, aunque la mayor parte de las clases las daremos Marita Lassenius, mi colega finlandesa, y yo.

El contenido será: la historia de la terapia de grupo (Sudamérica, el mundo anglosajón etc), diferentes tipos de grupos y teorías de grupo, el proceso grupal y su desarrollo, la actitud del terapeuta o coordinador, ”work conference” (cuyo fin es planificar usos prácticos de lo aprendido), los procedimientos al iniciar un grupo, problemas metodológicos, las posibilidades del grupo y aspectos destructivos, investigación científica sobre grupos, integración y praxis.

Como encuadre referencial tenemos como objetivo enfocar los procesos grupales con la ayuda de ciertos conceptos pertenecientes a la metodología del grupo operativo: el ECRO, ”la crónica” (para tener la historia escrita del grupo de aprendizaje), la espiral dialéctica (el cono invertido con los vectores), la contínua autoreflexión sobre el proceso del curso etc. A ver si logramos esta tarea! Puede ser que vos consultemos de vez en cuando en Argentina mientras hacemos nuestro ”viaje” de enseñanza y aprendizaje.

……………………………………………………

Y esta parte I-IV fue escrito en 2004 como un mensaje a Ana Quiroga … el texto finaliza con algo sobre un futuro todavía no vivido …

Después han transcurrido 11 años …

Y el texto abajo escrito como continuación en 2015 con la mirada puesta al seminario de Rimini … “Sobre la interpretación” …

………………………………………………………..

V

El concepto grupooperativo después funcionaba como más o menos encuadre para enseñanzas grupales que yo e mi colega dimos entre 2004 y 2007 … y yo después continuaba solo hasta 2010 .. .

A semejanza de Pichon-Rivière en Rosario dimos discursos breves como ”entrada”. Y también nuestro uso del concepto grupooperativo en alto grado era un experimento! A partir de otras teorías de grupo (Bion, Foulkes, Yalom etc) tratabamos de introducir una nueva manera de pensar con la ayuda de nuevos conceptos (a veces muy ”raros” y difíciles a manejar) entre los grupalistas suecos. Ejemplos de estos nuevos conceptos eran (como fue mencionado antes) ”espiral dialéctica”, ”el-cono-invertido”, ”ECRO” (esquema conceptual referencial y operativo), ”emergente”, ”obstáculos epistemológicos y epistemofílicos”, ”portavoz”, ”vectores” y otros.

Empezamos con algo de tensión interior y a la vez preguntándonos cómo este nuevo concepto grupooperativo iba a afectar al grupo. Los siguientes comentarios tanto de nosotros como de los miembros de los grupos muestran algunas de las reflexiones durante el proceso.

El discurso representa ”la superficie” mientras ”la profundidad” se encuentran en los procesos arrancados en los oyentes.

Durante cierta fase del discurso sobre el grupo operativo tiende a ser bastante natural a trazar la espiral y el modelo de vectores como una manera de ilustrar el pensamiento pichoniano. Quizás esto sea un emergente importante que tenga que ver justamente con el concepto grupooperativo? Es decir, que lo bien visible y esclarecido son ingredientes muy importantes y por eso las ilustraciones tendrán una posición tan natural (con semejanza a ”rieles” para comunicar información?) . Qué pasa en un grupo cuando uno de esa manera se apoya en material dibujado y figuras?

Después los miembros del grupo trabajaron (según nuestra idea del grupo operativo) el discurso en sus grupos; un observador del grupo (diferente para cada sesión) tomaba notas para una ”crónica” tanto para de esta manera aprender a observar el acontecer grupal como para no dejar perderse lo más importante (es decir los emergentes del grupo) de lo que ha pasado.

VI

En ciertas aplicaciones de nuestro uso del concepto grupooperativo nos permitíamos a parar la discusión grupal (como si pararíamos una película) para dejar al observador informar a los miembros del grupo sobre cómo veía el acontecer grupal.

Yo, como coordinador, intervengo en la conversación y pido al observador exponer sus puntos de vista: ”Para la película! … Por favor, no hagáis nada más que escuchar! No comentéis o preguntéis nada!” … Cuando el observador ha terminado su feedback al grupo yo comento: ”Y entonces contínua la película” …

Algunos de los planteamientos que aparecieron en nuestro uso de la perspectiva grupooperativa son reproducidos en lo siguiente:

A dejar entrar a los observadores en la conversación? Es algo semejante a ”parar el tiempo”, detener el proceso y dar una oportunidad a recibir, escuchar, reflejar y crear distancia?

Los observadores observan y piensan/tratan de resumir lo que ven mientras en la situación. Sus emergentes/interpretaciones solamente pueden reflejar su opinión subjetiva del trama grupal.

Las crónicas son instrumentos bien prácticos a usar … A partir de la crónica escrita por el observador se puede ”reflejar” un grupo.

Ahora tenemos experiencias que nos dicen algo sobre qué a buscar mientras escuchando y mirando. La espiral y todo lo que pasa. Fascinante cómo sigue la espiral (dialéctica) … Emocionante ahora al leer mis anotaciones. Lo que emergió hacia el final era lo consciente que desde el principio no era consciente. Todo empezo con una suposición que cada vez más se llenaba de un contenido concreto.

”El viaje” arriba y abajo (en la espiral dialéctica) … Yo puedo ver tantas cosas!!

De veras interesante que en la realidad una cosa podía aparecer en una fase anterior … antes de que uno se diera cuenta … 20 minutos antes … y después el trama continuaba – hasta que aquella cosa aparició una vez más, pero ahora como una discusión!

Emocionante y positivo ver cómo el papel de observador ayuda al grupo … y como miembro del grupo uno anticipa la perspectiva del observador.

Sí, como observador es posible ver muchas cosas, pero también puede ser difícil tener una resonancia en el grupo … y particularmente si uno, como observador, señala algo que ningun miembro del grupo entiende, reconoce o ve. En la realidad se puede sentirse atacado en el grupo durante la presentación de los emergentes!!

Algo nuevo aparece en nuestra discusión grupal … algo creativo – y después está destruido cuando el observador entra con sus emergentes … No reconocíamos estos emergentes devueltos!!

Quizás esto sea un ejemplo de lo que Pichon-Rivière llama ”tema incompleto” … que todavía no ha madurado y que el grupo necesariamente debe continuar SU camino (con su tarea implícita) antes de abordar el tema de manera más completa. Lo sembrado necesita tierra fertil para tener oportunidad a crecer.

Una discusión sobre por qué lo que una persona dice no acierta ... mientras cuando otra persona dice lo mismo más tarde se convierte en una ”verdad” escuchada por todos. Puede ser que ciertas cosas son posibles a decir solamente por ciertas personas (según su posición el el grupo … y entonces quizás como portavoz – o observador) … puede ser que ninguna otra persona hubiera podido decir exactamente esto?

La necesidad grupal de un ”espejo” reflejando desde afuera se desempeña en el rol del equípo coordinador (coordinador y observador). El observador hace posible para el grupo a ver lo que ha sido dicho hasta ahora … es un tipo de contenimiento; el observador como ”depositario” de algo que ha sido depositado en el grupo y que gracias al observador sea posible retener?

Con el feedback del observador y el grupo escuchando – entonces se crea un espacio para reflejar. Y el grupo descubre que de veras hay espacio para reflejar. ”Un clima más juguetón. Como un alivio que alguien había captado lo dicho – sin poner una perspectiva crítica”.

El observador dice lo que ha percibido al grupo, algo que significa un tipo de ”depositario” de lo que pasa en el grupo … es como un ”encuadre”.

Mis reflexiones como coordinador durante el proceso: … que uno gradualmente via las reflexiones (el feedback) del observador puede entrar en una atmósfera más tranquila. Para mi los efectos del feedback del observador crean un nuevo ”insight” y de repente es posible ver que el observador funciona como un ”instrumento” a usar en el proceso grupal … sobre todo en situaciones cuando todo el proceso parece haber estancado (en un círculo vicioso).

VII

En esta fase del proceso grupal nos retrocedemos (en nuestra función como equípo coordinador) para retrabajar lo que el grupo o los grupos habían formulado como ”emergentes”. Después nuestra intención era a devolver al grupo nuestros puntos de vista (es decir, una interpretación de los emergentes del grupo). Al hacer eso trabajamos mucho con lo que emergió en nuestros grupos de enseñanza. Vale decir que las experiencias grupales a las que refiero todos tenían que ver con enseñar sobre el grupo operativo; los grupos trabajaban con los conocimientos (”instrumentos”) dados en el discurso inicial.

Como ejemplo de algunas de las reflexiones emergiendo (de nosotros como coordinadores/profesores y de los miembros de los grupos) eran las siguientes:

Qué cosa puede ser visto como un emergente? Devolver los emergentes – a formular la discusión en una frase comprimida y de esta manera cambiar algo precisamente por condensar lo todo en unas pocas palabras (que a su vez se convierten en una ”apertura” a algo diferente)?.

Es importante tratar de mantener un clima interrogativo … para poder continuar el proceso de averiguar y descubrir … Cómo manejar un fenómeno desconocido? Hay tanto superficie como profundidad en lo que buscamos … algo está emergiendo … y en este mismo proceso puede ser que formemos un código verbal común.

Es que uno se acerca o rechaza o devora el recién descubierto objeto desconocido? Gradualmente ibamos descubriendo que nuestras palabras no siempre significaban lo mismo para todos en nuestro proceso de averiguar.

VIII

Después cuando (en nuestro rol como equípo de coordinación) presentamos los emergentes elaborados (por nosotros en forma de interpretación) nos enfrentaba un silencio más o menos largo! Al principio nos sorprendió. Los miembros del grupo no estaban de acuerdo con nuestro feedback? No entendían lo que dijimos? O necesitaban simplemente más tiempo para asimilar el contenido de lo devuelto por nosotros?

Hay que permitir confusión en esta situación (forma parte del proceso de aprendizaje) … y a no pegarse a las respuestas prontas. También sería condición para no repetir lo antiguo -sino darse tiempo para reflejar y cambiar.

El emergente tiene parentesco a la interpretación – y por eso quizás no debe ser aceptado directamente por los miembros del grupo aunque originara en el equípo de coordinación.

Algo nuevo irrumpe – y es impredecible! Probablemente tenga que ver con la gradual acumulación de conocimientos … hasta llegar a cierto punto cuando lo cuantitativo se convierte en cualitativo (en sentido dialéctico).

”Me di cuenta de algo que nunca antes había percibido! Y entonces resultó más fácil aceptar y recibir los emergentes … muy positivo tener las cosas así esclarecidas”.

La espiral dialéctica toma la forma de ilustración del proceso grupal … Pero es posible a la vez pensar que temas culturales y de poder suban a la superficie como consecuencia del proceso de ”bajar en la espiral”? Cuando el equípo de coordinación devuelve los emergentes en forma de una interpretación – sigue un silencio y parece que empiece un proceso de reflexión por parte de los miembros del grupo … y quizás sea algo normal … como lo devuelto (que fue procesado del coordinador y el observador) es el resultado del trabajo grupal … algo devuelto en forma ”procesada”. Es como ha sido preservado el trabajo grupal – y también como si alguien hubiera continuado pensar el resultado del trabajo grupal … como si alguien hubiera ”visto” y ”comentado” …

Algo que eventualmente aparece como emergente en esta fase es que los oyentes tengan la idea que el resultado del trabajo GRUPAL sería algo santo y por eso no posible a tocar.

IX

Lo que la modalidad grupooperativa agrega a otros aportes grupales (como lo bioniano o lo foulkesiano) permite (via los conceptos pichonianos como ”ojo de cerradura”) a uno percibir cosas diferentes - que a su vez puedan aparecer como amenaza o posibilidad. Al trabajar los emergentes del grupo – y después devolver lo trabajado en forma de nuevos emergentes o interpretaciones – uno ayuda al grupo a preservar lo explícito que ha subido a la superficie (de la espiral dialéctica). Es posible imaginar los emergentes del equípo de coordinación (como desarrollo del pensamiento grupal) señalando la posibilidad de hacer algo más (como ”extraposibilidad”, ver abajo) fuera de lo que el grupo ya ha producido. Al informar el grupo de los emergentes del equípo de coordinación el grupo obtuvo ayuda a ampliar y profundizar su perspectiva – aunque esto exista solamente como un levantar la mirada para ver lo potencialmente posible en cierta situación).

Gradualmente iba creciendo nuestro ”insight” que lo que habíamos interpretado (entre otras cosas la ”crónica”) en forma de nuevos emergentes necesitaba procesamiento o asimilación por parte del grupo – por eso el silencio! Más tarde he vivido el mismo fenómeno al usar el concepto de grupooperativo como ”encuadre”.

X

Creo que queda claro por lo ya dicho que me imagino una conexión próxima entre ”emergente” y ”interpretación”; también ilustrado por Ana Quiroga cuando describe qué podría pasar al intervenir via un señalamiento o interpretación (que necesita tiempo para procesarse) en el proceso grupal. En la teoría pichoniana se llama esto ”unidad de trabajo” (unidad básica operacional).

La unidad básica operacional consiste en observar y investigar lo que dice el individuo/grupo (lo existente o explícito). Se desarrolla esto via una interpretación, lo cual tiende att hacer manifiestos o explícitos (emergente) los aspectos ímplicitos de la situación.

La unidad de trabajo se divide en tres momentos sucesivos: 1) existente; 2) interpretación; 3) emergente.

”La unidad básica operacional incluye la relación entre existente, interpretación y el nuevo emergente”.

Por lo tanto – el silencio después de una interpretación podría incluir muchas cosas. Una primera reacción de negación (ante un nuevo ”emergente”) parece razonable debido a que si la interpretación (si es relevante) revele algo nuevo también se necesita tiempo para asimilarlo.

Angel Fiasché señala la importancia de poder esperar la apariencia del emergente … que a su vez puede o no puede aparecer; es decir que nada nuevo se genera por lo que el terapeuta dice o hace (sea en un contexto individual o grupal)! Algo malfunciona en el vínculo” - aquella conexión tan importante entre los seres humanos!! En el contexto grupal puede emerger de esta manera:

Cuál es la tarea? Quién ha compuesto esta tarea? Por qué estamos aquí? Qué hacemos ahora? Estamos enfocando a por qué estamos aquí?

En este proceso al parecer tan trabajoso no aparecen ningunos emergentes. Es porque ningunos se han generado? Y puede ser que exactamente este hecho sea un emergente en sí?! Qué señale a las dificultades del grupo a aplicar lo nuevo debido a que lo viejo coexista como obstáculo epistemológico y epistemofílico?

Cómo abordar la tarea? Esto me parece una máquina eternal!! Y claro que sí!! Cada emergente lleva a un nuevo emergente en un proceso eterno de ”tésis-antítesis-síntesis-nueva tésis etc”.

Y ahora termina la historia … A ver cómo será el nuevo futuro … Rimini 2016 … y después en 2018 de Madrid … A formar una red de operadores o … ?

2015-06-18

Sören Lander

ERFARENHET XXIII. Gladys Adamson - besök i Göteborg 2015. Av Sören Lander

Som en följd av CIGO-konferensen i Chile 2014 och de kontakter som då knöts gjorde Gladys Adamson (från Escuela de Psicologia Social del Sur i Buenos AiresJ) ett besök på Göteborgs Psykoterapi Institut i september månad 2015 (hon fortsatte sedan till Rimini och Madrid för att träffa de ”pichonianska” utövare som finns där).

Vid besöket i Göteborg höll Gladys dels ett fem-dagars seminarium om Pichon-Riviére och dennes tankevärld, dels ett seminarium om Lacan.

Den text som följer här nedan baseras dels på skrivet material från Gladys-seminarierna om Pichon-Rivière, dels på mina anteckningar från dessa seminariedagar där jag dels lyssnade på Gladys inledande föreläsning vid varje seminariedag, dels fungerade som observatör i en av de operativa grupper, som sedan bearbetade Gladys föreläsning enligt gruppoperativ metodik.

Det är till stora delar ”anteckningsråmaterial” från Gladys föreläsningar jag presenterar och med några sammanfattande kommentarer omkring det som sägs i gruppdiskussionen. Den svenska verkligheten då i september 2015 finns med som en fond och (samhällsdebatten om mottagandet av asylsökande - vilket några månader senare kom att ge upphov till en förändring av den svenska migrationsspolitiken) och återspeglas lite i mina anteckningar om vad Gladys sade under dessa dagar.

Utifrån vad som växer fram hos mig under skrivarbetet kommer jag att lägga till reflektioner nu 4 år senare och med den tid som förflutit från seminariedagarna som en bakgrund.

Men vem är då Gladys Adamson?

Doktor Gladys Adamson kommer således från Argentina. Hon är licensierad i psykologi och med examen från Universidad de Buenos Aires (1969), doktor i socialpsykologi på Universidad J. F. Kennedy (2012). Som professionell identifierar hon sig med tiden dock mest som direkt lärjunge till dr Enrique Pichon Rivière (se nedan). De sista tio åren av dennes liv kom Dr Adamson att inta olika roller: som elev, samordnare för grupper och undervisare. När Enrique Pichon Rivière hotades till livet av ”Triple A” (en parapolisiär grupp under 70-talet) tog han nattetid skydd i Dr Adamsons bostad; detta räknar hon också som en ovärderlig vardagserfarenhet tillsammans med den hon betraktar som sin lärofader.

Dr Adamson besitter en bred erfarenhet från såväl argentinska universitet (Universidad de Quilmes, Universidad de Buenos Aires, Universidad del Salvador, Universidad CAECE) som utländska sådana (Universidad Luis Amigó i Colombia, Universidad San Andrés i Bolivia, Universidad Tomas Aquino i Colombia) samt diverse undervisnings- och socialpsykologiska organisationer i Paraguay och Uruguay.

Hon har bakom sig många föreläsnings- och konferenserfarenheter från såväl inhemska som internationella kongresser.

Hon är författare till följande böcker:

2018 - Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) Buenos Aires, Lugar Editorial.

2014 – La Psicología Social de Enrique Pichon Rivière. Una perspectiva Sociopsicológica (Enrique Pichon Rivières socialpsykologi. Ett samhällspsykologiskt perspektiv). Buenos Aires, Lugar Editorial.

2011 – Psicologia Social y el Tercer Milenio reedición revisada y ampliada (Socialpsykologi och det tredje millenniet, reviderad och utbyggd utgåva), Lugar editorial, Buenos Aires.

2005 – Psicología Social para Principiantes (Socialpsykologi för nybörjare), Editorial Era Naciente y Longseller, Buenos Aires.

2002 – Universidad y Verdad (Universitet och sanning), tillsammans med andra författare. Red. Claudia Vélez de la Calle, Antonio Arellano och Alberto Martínez. Artikel av Gladys Adamson: ”Del homo academicus al homo pensador” (Från homo academicus till homo tänkaren”. Anthropos. Barcelona, España.

2001 – La Psicología Social frente al Tercer Milenio (Socialpsykologin inför det tredje milleniet), Editorial Labriego. Buenos Aires, Argentina. Återutgiven 2007.

1992 – Psicología Social hoy (Socialpsykologi idag), tillsammans med andra författare. Red. Graciela Rozemberg, Lugar Editorial. Buenos Aires, Argentina.

1990 – Argentina: mujeres y varones en la crisis (Argentina: kvinnor och män i krisen), tillsammans med andra författare. Red. Blanca Ibarlucía och Virginia Haurie. Ed. Imago Mundi. Colección Argentina Debate. Buenos Aires, Argentina.

1989 – Creatividad, Arquitectura e Interdisciplina (Kreativitet, arkitektur och tvärdisciplin), publicerad av Ecole Politechnique Federale de Lausanne, Suiza. Valda föreläsningar från ”Internationell dialog om kreativitet” 1989. Genève, Schweiz.

1985 – Creatividad en Arquitectura desde el Psicoanálisis (Kreativitet i arkitektur utifrån psykoanalysen), i samarbete med Dr C. Martínez Bouquet och arkitekt J. Sarquis. Ed. Paidos. Speciellt omnämnande av undervisnings- och justitieministeriets kultursekreterare vid nationella arkitekturprisutdelningen år 1983/86. Buenos Aires, Argentina.

1978 – Indios y Inmigrantes. Una historia de vida (Indianer och immigranter. En historia om livet), i samverkan med Marcelo Pichon Rivière. Ed. Galerna. Buenos Aires, Argentina.

För närvarande är Gladys Adamson rektor och undervisar vid La Institución Educativa de Nivel Superior Escuela de Psicología Social del Sur i Buenos Aires, Argentina. Med sina undervisningsinsatser är hon någon att referera till i Argentina och utlandet vad gäller den av Enrique Pichon Rivière skapade argentinska varianten av socialpsykologi.

………………………………………………………..

När Göteborgs Psykoterapi Institut gick ut med annonser om seminarierna skedde detta på föjande sätt:

Ett nytt perspektiv på socialpsykologin och på gruppteknik

Vi är glada att få presentera en socialpsykologisk kurs vars teoretiska och praktiska kunskapsinnehåll under många år har fördjupats, vidareutvecklats samt med stor genomslagskraft tillämpats i den latinamerikanska världen. Grundaren av denna socialpsykologi är den argentinska psykiatrikern och psykoanalytikern Enrique Pichon-Riviére.

Vi vänder oss till dig som är lärare, socialarbetare, psykolog, psykoterapeut eller har ett likartat yrke. Du är intresserad av eller arbetar med socialpsykologiska spörsmål, grupprocesser och/eller ledarskapsfrågor.

Du har här tillfälle, att via Gladys Adamson, leg. psykolog/socialpsykolog och doktor i socialpsykologi, få tillgång till denna värdefulla kunskap. Gladys är rektor och ansvarig för ”Escuela de Psicologia Social del Sur” i Buenos Aires. Denna institution är en privat högskola som ger utbildning i kommunikation och socialpsykologi. Gladys har författat ett flertal böcker och artiklar i ämnet.

Kursen fokuserar på det obevekliga samspelet mellan människan och världen, det vill säga på kommunikation, förvärvande av kunskap (lärandeprocessen) och betydelsen av människans inre och yttre relationer. Under utbildningen förmedlas den operativa gruppens teknik, en specifik form av gruppmetod.

Kursen kommer att ges 21-25 september 2015.

…………………………………………………………………………..

En bok av Gladys – Psicología Social para Principiantes (svensk titel: ”Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken”) – översattes till svenska av undertecknad och fungerade som referensmaterial och litteratur att läsa in före seminariet. Boken skickades ut i förväg till alla som anmält sig som deltagare. Baksidestexten till boken lyder som följer:

Problematiska otrygga förutsättningar har vuxit fram genom att både individers och familjers ”projekt” och det som binder människor till varandra (förbindelseskeenden) brutit samman. Den globaliserade erans människa behöver rekonstruera sina sätt att tänka, känna och handla i världen för att på så sätt bli förmögen att skapa nya, härbärgerande och stödjande sociala nätverk, vilka gör det möjligt att återfinna livsprojekt och mening med livet. Den argentinska varianten av Socialpsykologi understödjer den typen av verksamhet.

”Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken” presenterar detta slags specialiserade vetande med utgångspunkt i ett latinamerikanskt perspektiv – som ”vetenskapen om samhällsförändringsinriktad interaktion” för att använda sig av Enrique Pichon Rivières egna ord. Baserad på detta betraktelsesätt, och genom etisk och ideologisk positionering (uttryckt som engagemang för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle), står (den argentinska) Socialpsykologin för något mer än blott och bart val av metod.

I egenskap av direkt lärjunge till Pichon Rivière utvecklar bokens författare Gladys Adamson här såväl teoretiska begrepp som kunskaper om en praktik. Dessutom ger hon sig i kast med biografin över en psykoanalytiker, vars intellektuella väg och pionjärartade sökande växer fram som något livsviktigt inom ett ämnesområde, där dettas instrumentella och operationella karaktär tvingar fram ständig teoretisk förnyelse.

…………………………………………………………………………………………….

Gladys delar även ut ett par översättningar till engelska av några Pichon-föreläsningar. Jag börjar översätta en av dessa (se nedan) och kommer en bit på vägen (till stora delar beroende på min kännedom om den pichonianska teorivärlden) innan texten börjar bli obegriplig och jag tvingas avsluta översättningen. Möjligen handlar det om en Google-översättning från spanska till engelska och att den fungerade till en början, men därefter inte (när det blev alltför många specifikt pichonianska termer och begrepp). Nedanstående översatta textavsnitt är dock korrekt och jag återger det därför här (som en del av bakgrunden till Gladys-seminarierna).

Primera Escuela Privada de Psicología Social.

Föreläsning av Dr Enrique Pichon-Rivière.

Första året: 1968

Denna första föreläsning kommer att ge en allmän bild av vår uppgift och av skolans målsättningar.

Vad är en socialpsykolog? Inom vilket område är han aktiv? Vilka verktyg använder han? Vilka är hans referensramar (referentiella scheman) och i vilken utsträckning kan han vara en ”förändringsagent” i samhället?

Skolans målsättning är att utbilda socialpsykologer. Härvidlag finns tre grundläggande aspekter:

1. Socialpsykologen är en social förändringsagent;

2. Förändringsverktyget utgörs av den operativa gruppen;

3. Området för förändring skiftar från fall till fall där varje nivå och struktur kan vara politisk, ekonomisk, social, familj, individuell etc.

När vi studerar dessa kommer vi att börja med den psykosociala nivån, som utgörs av individens relationer till sin omgivning. Den andra nivån utgörs av det sociodynamiska, vilket består i att studera grupper. Utifrån vårt tankeperspektiv bör grupperna lämpligen vara heterogena i och med att vad vi, generellt sett, kommer att fokusera på är ett kunskapsobjekt vi benämner ”inter-science”; det vill säga ett antal vetenskaper grupperade på ett sådant sätt att det finns interaktion dem emellan och där tekniken är interdisciplinär. Av den anledningen föredrar vi att gruppernas medlemmar kommer från olika bakgrund.

Oavsett nivå kan vem som helst arbeta i en grupp och bidra till den i och med att de erfarenheter som förs till gruppen kommer från vardagslivet (det vill säga från vanliga vardagshändelser vilka fungerar som en naturlig modell för våra kunskaper).

Behovet av socialpsykologi växer fram hos varje person som uttrycker ett intresse för andra, någon som inte tänker som ”mig” utan som ”oss”.

Den akademiska undervisningens brister, inte bara här utan i hela världen, ligger i det faktum att den glömmer bort att socialpsykologen är en förändringsagent. Det betyder inte att han tillhör ett särskilt politiskt parti. Tvärtom innebär det att hans vetenskapliga ideologi orienteras mot att underlätta förändringar på olika nivåer för att på så sätt frambringa social välfärd. Socialpsykologen väljer sida, men på ett grundläggande sätt, i och med att han är förankrad i verkligheten och att han därmed försöker förändra den i riktning mot att skapa ett socialt välmående.

Utbildningen består mer eller mindre av följande: Under det första året studeras utvecklingsfenomenen inom de psykosociala, sociodynamiska, institutionella och samhälleliga nivåerna; och med speciell betoning på vissa aspekter av socialpsykologin i förhållande till andra vetenskaper.

Men – vad är skillnaden mellan socialpsykologi och psykologi i allmänhet?

Det finns faktiskt bara en psykologi! Men det tycks som att det inom officiella läroinrättningar uppstår många ämnesindelningar; Introduktion till psykologin (som om det inte var psykologi), Utvecklingspsykologi 1,2,3 etc ... och så Djuppsykologi (vilket tycks vara ett magiskt ord). Jag brukar alltid berätta denna anekdot: En kandidat till en professorstjänst blev tillfrågad om han skulle kunna acceptera en tjänst i ”superficial psychology” och han blev indignerad därför att vad han föresatt sig var en tjänst i djuppsykologi. Det är just detta vi undervisar om; att vardagslivets psykologi hjälper oss att handskas med ”fältsituationer”, konkreta på ytnivån, och i syfte att kunna koda in och avkoda detta slags vanliga vardagskunskap.

Ty det finns ”soff-socialpsykologer” som gör socialpsykologi genom böckerna och som föreställer sig förändring – och det finns fältsocialpsykologer. Det är dessa sistnämnda som intresserar oss - dessa socialarbetare som kommit ut i ett progressivt fältarbete. Det konkreta, autentiska och omedelbara arbetet i en pågående verklighet, där man söker implementera en förändringsstrategi, kallas för ”fältarbete”. Uttryckt i fotbollstermer är det förändring som är vår spelplan; våra verktyg är i grunden de operativa grupperna Det finns med andra ord ingen individuell uppgift som kan modifiera en social struktur.

Generellt sett så talas det om en ledare som beslutar något. Det finns emellertid ingen som är ledare på egen hand. Runt honom finns det en grupp – en påtryckningsgrupp – som orienterar ledarens aktivitet (ställer eller ställer inte krav, men tänkandet är alltid socialt). Med den teoretiska information man kan få här är det möjligt för en person att operera inom vad slags socialt fält det än må röra sig om – industri, idrott, samhälls- eller landsbygdspsykologi, affärer etc.

Vad vi söker göra här är att ge er ett allmänt schema (en allmän referensram) baserat på socialpsykologimetodologins universaler så att ni skall kunna verka inom vilket givet fält som helst.

När någon frågar oss vad vi undervisar om svarar vi att vi undervisar i att tänka.

Att undervisa i att tänka är mycket användbart i grupp; att lära ut hur man formulerar problem, hypoteser och hur man söker lösningar med hjälp av vardagslivets modeller som är en grundläggande källa till direktkunskap. Och hur går vi till väga för att göra detta? Med ett referentiellt schema (en referensram) som vi benämner CROS - Conceptual Referential Operative Squeme. (ECRO/Esquema Conceptual Referencial y Operativo på spanska; på svenska Begreppsligt/Konceptuellt Referentiellt och Operativt Schema/KROS). ”Schema” innebär här en uppsättning kunskaper åsyftade för en speciell operation.

Ordet ”schema” har ifrågasatts eftersom det leder tankarna till något rigidt och statiskt; det kommer från ”skelett”, alltså ett generellt ”kunskapsskelett”. Vårt schema visar sig dock vara dynamiskt i och med att det orienteras mot förändring. Nordamerikanerna föredrar att använda ordet ”referensram”. Ordet ”schema” har sitt ursprung hos Kant, används vidare av Bergson och andra filosofer som studerade schemat som en tankemodell, där detta koncept inte är rigidt utan dynamiskt. Och vi insisterar på det dynamiska i ordet ”schema” i och med att det hela tiden är inriktat mot verifieringar och korrigeringar i en spiralrörelse – till skillnad från den linjära rörelse som den formella logiken rör sig med. Här talar vi om en öppen spiral med grindar och svängar där verifierings- och korrigeringsprocessen äger rum via en process kännetecknad av kritik, självkritik och kritik av självkritiken. I grunden behöver vi också ta i beaktande att verktyget, strategin och fältet utgör en helhet. Det är därför vi insisterar på det faktumet att socialpsykologi är en kraft, något som också stör människor som studerar socialpsykologi vid universitetsinstitutionerna …

………………………………………………………………………….

I ett mail från juni månad 2015 presenterar Gladys den ”tågordning” hon önskar för seminarie-dagarna.

1) En timmes föreläsning.

2) 40 minuters samling i operativa grupper där dessa arbetar med föreläsningens teman (det idealiska vore om GPI-medlemmarna samordnade grupperna, om grupperna nu inte arbetar självständigt).

3) En paus som samordnarna och jag använder oss av för att plocka upp gruppernas emergenter.

4) En ny föreläsning utifrån gruppernas emergenter och ytterligare en gruppsamling.

Detta är en metodologi liknande den Pichon-Rivière använde sig av i Rosario-experimentet. Det är en ackumulativ erfarenhet, vilken accelerar lärandet och gradvis genererar en kollektiv kunskapsproduktion. Detta är något utmärkande för Pichon-Rivière: hans gruppmayeutik.

Jag bedömer att översättningen av boken “Psicología Social para Principiantes” (svensk titel: “Argentinsk Socialpsykologi. Enrique Pichon Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken”) är nödvändig som bakgrundsmaterial då seminariet baseras på en dialog. Åhörarna bör inte endast förstå det jag talar om utan även jag måste förstå vad de frågar mig om eller formulerar.

……………………………………………………………………………………………...

SEMINARIEPROGRAM.

Enrique Pichon Rivières Socialpsykologi. Hans ECRO (Konceptuellt, Referentiellt och Operativt Schema).

Introduktion

Enrique Pichon Rivière föddes 1907 i Genéve av franska föräldrar och emigrerade med sin familj till Argentina (”världens ände” på den amerikanska kontinenten) vid tre års ålder. Han växte upp i en landsbygdsmiljö som bar med sig ett möte mellan kulturer: hans familjs europeisk-franska kultur och den magisk-animistiska guaraníkulturen i norra Argentina. Pichon Rivière var en genial föregångare, som kom att revolutionera psykiatrin, psykoanalysen och grupppsykoterapin samt skapa en originell argentinsk socialpsykologisk strömning. Han tillhörde en avantgardistisk generation i Argentina under den första hälften av 1900-talet. Till samma generation hörde Jorge Luis Borges och andra berömda författare såsom Victoria Ocampo, Ricardo Güiraldes, Leopoldo Marechal, Conrado Nalé Roxlo, konstnärer som Zul Solar, E. Petorutti, 1943 års nobelpristagare i kemi Dr Federico Leloir etc.

I ett Argentina, där psykiatrin styrdes av personer med sitt ursprung i markägarolikarkin samt intellektuella med tydligt positivistisk-biologistisk inställning, introducerade Enrique Pichon Rivière från år 1936 och framåt dynamisk psykiatri, socialpsykiatri, familjepsykoterapi, psykoanalys (han var en av det Argentinska Psykoanalytiska Sällskapets, APA, grundare), gruppsykoterapi, barnpsykiatri och psykospsykoanalys. Från 1950 utvecklar han en samhällsforskning utifrån vilken han på teoretisk, metodologisk och teknisk nivå grundar sin Social Psykologi.

E. Pichon Rivière var under sitt yrkesliv läkare, psykiatriker, psykoanalytiker och socialpsykolog; från första början var hans perspektiv socialt. Hans psykiatri var social och hans psykoanalys inte enbart avsedd för mottagningen, utan även för den tidens mentalsjukhus och offentliga vård. Slutligen kom hans Socialpsykologi, via den Operativa Gruppen, att inverka i samhällsstrukturen genom att ge näring åt förbindelseskeenden och självständiga projekt inom inte endast företag och hälsovårdsinstitutioner, utan framförallt bland marginaliserade grupper i samhället.

Hans teori, metodologi och teknik har fått genomslag inte endast i Argentina utan i hela Latinamerika och Europa genom antingen honom själv eller via hans direkta lärjungar – såsom J. Bleger, A. Fiasché, A. Bauleo etc – vilka vidareförmedlade hans lärdomar när de befann sig i exil på flykt från militärdiktaturer.

Idag tillämpas hans ECRO (Konceptuellt, Referentiellt och Operativt Schema) och lärdomar inom verksamheter och institutioner i Chile, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Colombia, Spanien, Italien, Israel, Frankrike och Sverige.

Seminariet

Seminariet syftar till att belysa Pichon Rivières ECRO:s teoretiska, metodologiska och tekniska grundtankar.

I. Hans socialpsykologiska uppfattningar: Han benämnde först sin teori ”Socialpsykiatri” och sedan ”Socialpsykologi”. Utvecklingen av begreppet ECRO.

Hans världsuppfattning: En relationell värld, sammanlänkad (hypersammanlänkad) och i ständig förändring. Sammanlänkad, men inte homogen. Begreppet ”område” (eller ”miljö”). Samhället psykosocialt uppfattat som olika (men ömsesidigt sammanhängande) områden eller miljöer (psykosocialt, sociodynamiskt, institutionellt och samhälleligt).

II. Hans uppfattning om individen (subjektet): Individen är social och ett sändebud från och språkrör för sin sociohistoriska kontext. Emergent ur de familjeförbindelseskeenden och olika miljöer som format hans eller hennes personliga struktur. Det referentiella schemat: dess kognitiva, affektiva och unika handlingsdimensioner. En individ (ett subjekt), som inte är ett system, utan som formar system ihop med den värld han eller hon bott och bor i.

Hans uppfattning om den individuella (subjektiva) utvecklingen: En öppen struktur med drifter i avsaknad av medfödda kvaliteter. Förbindelseerfarenheters företräde. Förbindelse som anknytning. Förbindelse som minsta enhet vid analys av det mänskliga; en nödvändig förmedlingslänk vid socialisering.

III. Hans uppfattning om hälsa: Den hänger samman med att inta en erkänd roll som del av samhället. Ett ömsesidigt modifierande förhållande till världen. Intrasystemisk och intersystemisk dialektik. Lärande och hälsa. Terapeutiskt samhälle, teamarbete. Strategi för återupprättande av fragmenterade förbindelser.

Hans uppfattning om sjukdom: Stereotypi. Upprepning. Tillstängning och isolering. Polära och dilemmatiska motsättningar i förhållande till förändringar. Rigiditet i referentiella scheman och konsekvenserna därav.

IV. En specifik etik: Projektet som social konstruktion. Politisk etik. Sanningsetik, inte som moral, utan som att något är operativt. Dialogens och ordets etik. Förbindelsens, öppenhetens och förändringarnas etik. Självreflekterande lärande.

Dialektisk metodologi: Vardande (tillblivelse). Processer. Dilemmatiska och problematiska motsättningar. De Operativa Gruppernas dialektik. Hegeliansk spiral. E. Morin och det dialogiska. Den Operativa Gruppen som område för multipla motsättningar.

V. Den Operativa Gruppens teknik: Mikrosocial miljö. Gruppuppfattning. De Operativa Gruppernas historia. Grupper fokuserade på en uppgift. Heterogenitet. Homogenitet. Gruppsliga organisatörer. Grundtanke: drivkraft-mål-uppgift. Projekt. Uppgift och förarbete. Motsatsförhållande individ/subjekt-grupp och Projekt-förändringsmotstånd. Sokratisk gruppmayeutik. Spinoza: Förmåga och glädjefylld passion.

Litteraturförteckning:

Pichon Rivière, E: El Proceso grupal (Grupprocessen), Buenos Aires, Nueva Visión 1997.

Pichon Rivière, E: Teoría del Vínculo (Förbindelseteorin), Buenos Aires, Nueva Visión, 2000.

Pichon Rivière, E.: Psicología de la vida cotidiana (Vardagslivets psykologi), Buenos Aires, Nueva Visión, 2012.

Adamson, G.: Psicología Social para principiantes (Socialpsykologi för nybörjare), Era Naciente, 2005.

Adamson, G.: La Psicología Social y el tercer milenio (Socialpsykologin och det tredje milleniet), Buenos Aires, Lugar Editorial, 2011.

Adamson, G.: La Psicología Social de Enrique Pichon Rivière. Una perspectiva sociopsicológica (Enrique Pichon Rivières Socialpsykologi. Ett samhällspsykologiskt perspektiv), Buenos Aires, Lugar Editorial, 2014.

………………………………………………………………………

Dessa Gladys-seminarier i Göteborg 2015 innebar en fyllig presentation av det ”pichonianska tänkandet”, att det fanns en god möjlighet att ta till sig konceptet genom ”learning by doing” – men att det (när jag nu läser igenom mina anteckningar 4 år senare) inte gav upphov till speciellt mycket nytt från mitt perspektiv sett (jag jämför då med tidigare såväl presentationer av konceptet jag givit som när jag varit med endast som deltagare). Det mest bestående intrycket från Gladys-seminarierna är faktiskt de reflektioner hon själv kom med i samband med sina föreläsningar och reaktioner på gruppdiskussionerna. Här nedan följer i sammandrag några av mina anteckningar från dessa:

Det fanns alltid något mer bakom det Pichon såg eller hörde … och psykoanalysen gav en ”nyckel”. Möjligen kunde detta ha att göra med sammansmältningen av det rationella franska och den animistiska Guaraní-kulturen. En guaraní-föreställning som tycks ha präglat Pichon mycket ... är att man ”dör, men ger inte upp”.

Gladys tar upp något som hon benämner “Sydamerikas Oedipuskomplex” och hur detta illustreras i en historia som Pichon-Rivière berättar i Vicente Zito Lemas intervjubok “Samtal med Pichon-Rivière” (intervjuboken finns i sin helhet under rubriken “Essäer” på denna hemsida):

Det finns en sång jag hörde som barn ... och som jag inte glömt; mycket sorgsen, fylld av poesi och däri - skulle jag nu också vilja tillägga – innesluts en typisk analytisk situation. Historien hand­lar om en fågel, El Carao,

” ... som med sin mor sjuk

gick för att söka bot”.

På sin färd hamnar fågeln på en landsortsdans och lär där känna ”unghönan”, en vacker fågel. Och i legenden sjungs det om hur de två fåglarna blev ihop, medan modern till El Carao led i sin ensamhet, vän­tande på den bot och hjälp som inte kommer. När dagen till slut gryr återvänder fågeln och finner sin mor död. Hon fick aldrig reda på sin sons gärningar, hans ”giftermål”.

Uttryckt på annat sätt står vi här in­för ett per­fekt Oedipuskomplex, en klassisk triangulär situation med alla dess nyanser.

Pichon-Rivère: Att tolka legenderna som en dröm ...

I de latinamerikanska familjerna är det kvinnan som står för stabiliteten i familjen medan mannen kommer och går. Modern i familjen är mycktet viktig och Glayds exemplifierar med Colombia där sönerna kan bli professionella mördare för sin mors skull.

Pichon omfattade inte tanken om en primitiv narcissism ... inkluderade alltid objektet. Barnets ”brösterfarenhet” är något som kommer åter var 3:e timme ... interaktionen med bröstet (objektet) ... form, känsla och interaktion (handlingen).

När Pichon som ung läkare arbetade på ett mentalsjukhus formade han fotbollslag med de autister som fanns på avdelningen (alltså personer med lärandeproblem). Dessa hade svårt att lära sig en strategi ... alla sprang efter bollen, vilket förvirrade de motståndar de mötte (och dessa blev klaustrofobiska). Men fotbollen var bra för dessa autister i och med att de blev del av en grupp. Sport och lek är överhuvudtaget bra för den intellektuella utvecklingen.

Psykologin har utvecklat form, känsla, idéer – men missat handling. Att lära gatubarn spela fotboll på grund av att där finns regler ... det är ”ett samhälle i miniatyr”. När vi arbetar med individuella patienter ... jobbar vi med den ” inre gruppen” samtidigt. Kommunikationen i en grupp fungerar som ett passningsspel ... fotbollen användes som ”metafor” av Pichon ...

Det fanns spanska skötare på det sjukhus Pichon arbetade. Dessa skötare satt med en ”tyst kunskap” ... men ingen berättade för dem att de hade en ”tyst vardagskunskap”. Skötarna visste mycket om psykos och sjukdom ... de visste hur man skulle hantera symtomen ... ”den vardagliga praktiken ger dig en kunskap ... den sociala samvaron ... en kunskap som inte kommer från böcker utan från vardagspraktiken”. Vardagstänkandet behöver dock kombineras med ett vetenskapligt. I en operativ grupp finns en ”tyst kunskap” hos varje gruppmedlem. Pichon hade möte med skötarna 1,5 timme per vecka utifrån tanken om att det var en grupp med en uppgift - och att dessa skötare hade mycket tyst kunskap med sig på grund av sina erfarenheter. En konsekvens av gruppmötena blev att attityden hos skötarna förändrades ... de blev mjukare med patienterna. När skötarna fick veta att det de gör har ett namn i en bok - så blev de vitaliserade! “What motivates the group is the task – the project of the group”.

I den operativa gruppen ger samordnaren och observatören ett annorlunda perspektiv på gruppen genom sin co-vision ... We are practising ”praxis” ... tänker ... tar emot ... ger “praxis”. Med bara praktik (byråkratiskt) eller bara teori ... det är inte operativt! Man kan vara duktig med ord, men ha förlorat kontakten med den praktiska verkligheten. Med bara teori ... ”the homo-academicus” ... någon som är produkt av den akademiska processen ...

Uppgiften är vad som ”organiserar” gruppen. Fokus på en uppgift – som också är gruppens ”ledare” (det handlar då om den explicita uppgiften). Den implicita uppgiften handlar om att bryta det stereotypa (rutiner, vanor). Uppgiften kan också vara som ett motståndsmoment ... ”as if” ...

Uppgiften är det man INTE förändrar i en “kommandogrupp” (som var lite av model för Pichon i hans koncept “operativ grupp”) – men annat kan förändras. Uppgiften handlar också om vart man vill/önskar nå. Viktigt att det heterogena i gruppen kommer fram ... meningen är inte att alla ska säga samma sak! På så sätt blir var och en mer sig själv. Det som ska vara homogent i den operativa gruppen är uppgiften!!

Olika moment i gruppen. Först ett mer individuellt ... dialoger, parallellmonologer-/dialoger. Så småningom producerar gruppen ett ”oss” ... men samordnaren stör denna föreställning... integrationen går stegvis ... men samordnaren är inte med ”oss” ... Vi behöver varandra för att fortsätta tänka. Samordnaren står där bara och frågar och väntar på vad gruppen ska producera. Samordnaren i sin roll: Gör en action-investigation ... lyssnar multipelt ... på gruppdiskursen ... är co-thinker ... det är uppgiften som leder gruppen. Viktigt att samordnaren hjälper till en flytande kommunikation ... Samordnaren hjälper gruppen med dess hinder ... dess rädslor. ”Varför tänker, känner, gör jag som jag gör?”

Pichon sade inte ”dialektik” utan ”dynamik” ... använde sig inte av ett “vänsterspråk”. Vi tänker alltid med någon mot någon för något ... Teorierna är ”konceptuella instrument” för att tänka omkring ett problem ... ”en verktygslåda” att ta saker ifrån för att använda på en sak. Ens referentiella schema ger många verktyg – men det har också en gräns. Att ställa sig själv frågor ... ”Extelligens” istället för ”intelligens”!

Om det finns svårigheter eller hinder i gruppen måste du - som samordnare - tala om det. Vad händer i gruppen som gör att det inte blir komfortabelt?

Vektorsschemat tar upp något som Pichon benämner “universaler”, vilket är sådant som är tillämpligt i utvärderingen av gruppen. Det finns sex vektorer man kan titta på:

Tillhörighet - 3-4 gruppträffar ... men åtminstone vid det 5:e mötet kan man se förbindelserna i gruppen.

Samarbete – komplementära roller börjar utvecklas istället för de inledande supplementära.

”Pertinence” (relevans/tillämplighet) – ”You’re on the task”.

Kommunikation – det är en handling! I den handlingen tar och tilldelar man roller. Attityden ... är en handling ... ”början av en handling”, men den slutar inte där ... Man kan ha en öppen, stängd, arrogant attityd ... en attityd är inte en handling, men väl början på en handling. Effekten är dock likadan! Missförstånd har inte så mycket med information att göra utan snarare med attityden. Kommunikationen måste vara dialektisk via diskussioner etc.

Lärande - När ditt referentiella schema påverkas av något som sägs exempelvis ... varvid något nytt inverkar - och därigenom blir schemat påverkat. Att ta instrument från världen/verkligheten för att omvandla den.

Télé - God eller dålig predisposition för att jobba med någon satt i relation till uppgiften. Älska en person i en uppgift och hata i en annan. Sociodrama ... välja personer att arbeta med ... använder det för att arbeta med grupperna år 2.

Emergenten ingår i det som kallas “arbetsenhet” (work unit):

- Existerande

- Intervention (du öppnar något, går emellan två saker; inter=between two things; venire (latin)=it comes; tion=action)

- Emergent (emergenten är det nya som uppkommer … samordnaren måste vänta - vad händer EFTER interventionen?).

Att steg 1 leder till steg 2 som leder till steg 3 etc ... Men du kanske behöver ändra planeringen i steg 1 eller steg 2? Du planerar något – men hittar något nytt som gör att du måste göra om planeringen.

Att planera ... men vara medveten om emergenten ... Att ge en tolkning som vore det en dröm ... att tolka något faktiskt som en dröm.

Etiken i den operativa gruppen ... när du är villig att acceptera effekten av din intervention. Ansvarsetiken innebär att man tänker på effekterna av sina handlingar ... det vill säga vad händer efter interventionen (det är också ett sätt att utvärdera)? Interventionen kan vara teoretiskt korrekt – men du måste VÄNTA på vad gruppen säger om den.

Allmänna intryck 4 år efter Gladys-seminarierna i Göteborg 2015.

Det finns ett antal reaktioner (som kan ses som en form av feedback - eller för den delen “emergent”) som har en tendens att komma igen i diskussioner när det gruppoperativa konceptet presenteras. Detta är något som som blir synligt även under Gladys-seminarierna. Här nedan följer några reflektioner som kom fram:

• Det här är så intressant! Att delge något till en grupp – men sedan vänta ... Skönt med något som går långsamt ... Man SKA ge plats!

• Det här är inte speciellt nytt; vi mötte liknande sätt att tänka redan på socionomutbildningen. Teorin är inget märkligt!

• Betoning på människan som social varelse har alltid använts inom GPI. Skulle kanske kunna intressera många idag ... Representerar ett organiserat arbetssätt där referenserna går till vardagshändelser ... istället för det aktuella hänvisandet till forskare. Viktigt med sådana här tillfällen oavsett tema ... ännu viktigare idag med det ”tryck” som finns.

• Bekant med detta sedan tidigare ... lärande på ett nytt sätt ... En väldigt sympatisk teori ... Men texterna varit svåra att läsa ... mycket teori … det blir mer liv när det blir i ”kött och blod”, dvs när man prövar på konceptet i verkligheten. Mer praktik än teori här ...

• Att detta är en behaglig form att föra diskussioner i grupp. ... att sitta över tid i grupp ... har givit energi ... Ingen avbryter. Kött och blod, trött på teori ... hur det svåraste kan bli det enklaste.

• Skulle detta kunna användas i handledningssammanhang, organisationsarbete etc? Hur skulle operativgrupp-metodik kunna användas? Hur att implementera det i systemet? Hur låsta av formen? Varifrån kommer hindren? Men hur skrider vi till handling? Vilka vägar finns? Är vi för gamla? Kan vi förändra? En insikt om begränsning ... tiden är begränsad.

• Möter det här angreppssättet, men det ”tänder inte till”. 13-14 år sedan stötte på Pichon-Rivière ... fick smak ... ibland in och tittar på www.Pichon.se ... . Filmen gör att förstår något mer ... inte bara teori utan också känsla ... inte bara hopp utan möjligt också. Vektorsmodellen är OK.

Dessa kommentarer bland annat från Gladys-seminarierna skvallrar delvis om en svårighet att ta till sig konceptet - men framförallt om vad att göra med det. Huruvida detta har att göra med den eller de som för ut konceptet eller de personer det presenteras för låter jag vara osagt. Det förefaller ibland som att ”operativ grupp” (översatt till “handlingskoncept”) talar om en ”verklighet” som inte existerar i Sverige … och då blir konceptet också omöjligt att föra in i någon slags reguljär behandlings- eller undervisningsverksamhet etc. Genomgående är nog att om det inte finns verksamheter att använda modellen inom, så finns det heller ingen framtid för den (finns det exempelvis arbete i Sverige för en argentinskt utbildad ”socialpsykolog” och i vilken verksamhet skulle en sådan kunna användas?). Man kan här se de psykoanalytiskt besläktade terapiernas öde i Sverige i samband med att KBT-paradigmet lyftes fram i första rummet av myndigheterna samtidigt som ett antal (på psykoanalysen baserade) utbildningsinstitutioner fick sina examinationsrättigheter och möjligheter att utbilda legitimerade psykoterapeuter indragna – när den offentliga sektorn inte längre efterfrågar psykodynamiska terapeuter försvinner också gradvis utbudet (och yrkeskunskapen dessa terapeuter hade).

För att återvända till den operativa gruppen som koncept – varför finns det en efterfrågan på operativa grupper i exempelvis Argentina? Varför efterfrågas de och av vilka? I vilka sammanhang har man nytta av den operativa gruppen som ”instrument”?

Sannolikt var Gladys-seminarierna 2015 min sista erfarenhet av gruppoperativ användning i Sverige (efter att ha använt mig av konceptet i olika sammanhang sedan år 2004 – se ERFARENHET I - XXIII på denna hemsida under rubriken “Övrigt”). Däremot har jag ytterligare några erfarenheter från länder utanför Sverige – Italien/Rimini 2015 och Spanien/Madrid 2018. Intrycken därifrån (jämfört med Sverige) är lite annorlunda och kan ha att göra med att det i såväl Rimini som Madrid handlade om sammankomster där deltagarna redan var tränade ”pichonianer”. På dessa konferenser fanns det även med folk från länder i Sydamerika, som använt sig av det gruppoperativa konceptet under ett antal år (när det gäller Spanien och Italien är det från ca mitten av 70-talet).

Vad som framförallt var uppenbart i Italien – mindre i Spanien – var förtrogenheten med hur man arbetar med den operativa gruppen som instrument. För att tala ”pichonianska” var ”förarbetet” redan klart till stora delar och man kunde därför fokusera främst på den ”uppgift” man föresatt sig. I Sverige däremot handlar det till större delen om att introducera detta nya tänkande, det vill säga ”förarbetsfasen”, och att därvidlag söka hantera och komma förbi det motstånd som finns mot att ta till sig något nytt och okänt som kan störa det dittillsvarande ECRO:t. Vad som väcks är givetvis depressiv ångest (rädsla för att förlora något tryggt och välbekant) och persekutiv ångest (rädsla för att bli utsatt för ”attack” i en ny situation som man inte upplever sig ”instrumenterad” för), som uttryck för ett förändringsmotstånd.

Man kan givetvis fundera över varifrån denna ”konservativa attityd” kommer, men den är dock ett faktum som sannolikt inte i första hand kan kopplas till de stora förändringar som skett i vårdapparaten sedan sekelskiftet. Motståndet mot att introducera något nytt utanför det psykodynamiska paradigmet fanns redan innan KBT-paradigmet introducerades och tog över – och troligtvis var det denna ”seghet” i att öppna sig för ett nytänkande som gjorde att den psykoanalytiskt besläktade terapeutkåren kom att stå så handfallen när väl de stora förändringarna kom.

Men åter till mina erfarenheter från Sydeuropa och Sydamerika! Jag har där rört mig inom de pichonianska strömningarna och där kunnat konstatera att det förs en levande diskussion om det pichonianska konceptet (en diskussion som med jämna mellanrum pekar på risken för stagnation och det nödvändiga i att påbörja en ny sväng i den dialektiska spiralen för att inte hamna i ett mållöst ”tuggande” i gammal teori).

Det jag tycker mig kunna uppfatta i dessa länder är att man arbetar med ”uppgiften” (även om jag misstänker att det här och var är ett ”as if”-arbete, något som avspeglas i vissa texter som säger sig arbeta med det pichonianska konceptet) och att det handlar om en levande kultur. Det rör sig om att utveckla tänkandet och att kanske på sikt nå fram till en mer formaliserad konceptualisering som går att ”översätta” till en yrkesutbildning (vilket ju är något man i ett antal år strävat för att uppnå ibland annat Argentina). Leonardo Montecchi från Scuola Bleger i Rimini har definitivt sådana ambitioner och detta kanske också kan sägas om det europeiska nätverk som tog sin början i och med CIGO-konferensen i Santiago de Chile 2014.

Vad beträffar riskerna för stagnation pekade den framlidne Armando Bauleo (argentinare som flydde till Italien under militärjuntan och sedan bidrog till att bygga upp den pichonianska rörelsen i främst Italien) på denna risk i sitt inledningsanförande vid Madridkongressen 2006 (Actualidad del grupo operativo):

Hurdant är förhållandet mellan det operativa tänkandets begrepp och den aktivitet som idag utvecklas i grupperna - och allt detta "utklippt" ur detta historiskt-socialt-ekonomiska här och nu? Den analys som sker under denna kongress bör ta sin utgångspunkt i detta här och nu.

Från början utgick den operativa gruppen från en "primitiv" erfarenhet på ett mentalsjukhus i Buenos Aires någon gång på 40-talet (en mytisk födelsemodell) - och de operativa gruppernas idé och praktik kom därefter att genomströmma olika regioner eller länder; vidare etablerades ett stort antal skolor, konferenser, seminarier, studiegrupper likaväl som institutions- och samhällspraktiker. Sistnämnda omständighet bör dock inte sammanblandas med att det samtidigt skulle ha skett en ökad begreppslig och praktisk "förtätning" som idag berikar det operativa synsättet. Snarare finns ett stort avstånd mellan ovannämnda utbredning och en mager begreppslig utveckling.

Noteras kan att det inte saknas texter; dessa fokuserar dock främst på gruppoperativa tillämpningar och observationer kring hur den operativa gruppen fungerar under olika förhållanden. Härvid har man sökt tänka vidare kring de möjligheter som denna typ av grupper öppnar. Tyvärr förekommer också mer eller mindre "vulgariseringar" av metoden i form av rena beskrivningar, som vittnar om antingen brist på teoretisk bearbetning alternativt förändringsmotstånd hos textförfattaren ifråga avseende att gå vidare från den manifesta nivån. Något som kan tjäna som exempel härpå är att endast konstatera som något "lustigt" att en viss grupp saknar uppgift - när vi så väl vet att frånvaro av uppgift väcker ångest såväl på grund av det oprecisa i situationen som det förvirrade klimat som uppstår. Vad som däremot kan benämnas som verkligt lustfyllt är när "demolerandet" av epistemologiska hinder framkallar "kreativa explosioner"; "att arbeta (gruppoperativt) innebär att anträda färden mot ett annorlunda tänkande än det man dittills praktiserat".

När vi blickar mot den operativa gruppens aktualitet finns tre grundläggande frågor att beakta: uppgiftstanken, förståelsen av det latenta (såväl i handlingen "att förmedla" som "att ta emot") och hanterandet av begreppet "emergent".

…………………………………………………………………………………..

När jag tänker mer sammanfattande om de presentationer av det gruppoperativa konceptet i Sverige som jag varit med om, så bör man troligtvis stanna upp vid att det endast handlat om ”ansatser” … att konceptet har presenterats vid ett eller ett par tillfällen (och då man fått pröva på att arbeta enligt ”learning by doing”), men utan en organiserad fortsättning. Konceptet har egentligen aldrig installerats i någon reguljär verksamhet (och med samtidiga möjligheter till långtidsutvärdering). Det närmaste jag kommit en längre tids användning av det gruppoperativa konceptet är användningen av gruppoperativa inslag under en 2-årig steg 1-utbildning (ERFARENHET Del IX under “Övrigt” på den här hemsidan). Det är den erfarenheten – och möjligtvis erfarenheten från 2004-05 (1-årsutbildning grupp – se ERFARENHET Del III under “Övrigt” på den här hemsidan) – som kan säga något mer substantiellt om konceptet och dess användbarhet. Samma sak kan för övrigt sägas om de praktiska erfarenheter som i skriftlig form presenterades av AM, TM och AK från Göteborgs Psykoterapi Institut vid CIGO i Chile 2014.

Att gå från ”ansats” till ”användning” innebär också att utsätta teorin för den praktiska verkligheten och att mot bakgrund av de ”svar” verkligheten ger utveckla teorin. Läser man texter från Sydamerika och Sydeuropa kan man här se olika tillämpningar som man sedan söker dra teoretiska lärdomar ur. Vad det då handlar om är en ”emergenternas didaktik” (som argentinarna säger) … att begrepp, som presenteras under en föreläsning, inte förstås eller kan användas ”returneras” till undervisaren som då måste ta upp ämnet på nytt från ett annorlunda perspektiv (Pichon-Rivière var inte främmande för att ge samma föreläsning på nytt om det framgick att den första föreläsningen inte nått fram eller förståtts). Här kan man också peka på den dubbla läroprocess detta innebär – att när gruppen inte förstår måste undervisaren lära sig vad som inte fungerat med den första föreläsningen (och därför kallas denna ”emergenternas didaktik” för enseñaje på spanska – något i stil med ”lärovisning” på svenska).

I och med att det i stort sett saknas praktiska tillämpningar av det gruppoperativa konceptet i Sverige sker heller ingen teoretisk utveckling baserad på praxis. Därför blir det ett ständigt återvändande till ruta 1 med presentation, diskussion – och en förhoppning om att någon form av konstruktivt ”svar” ska uppkomma i form av en faktisk användning av modellen. Detta har inte skett och därför befinner sig det pichonianska tänkandet och det gruppoperativa konceptet i Sverige fortfarande i den ”förarbetsfas” där motståndet överväger.