Operativ grupp och själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ metodik. Av Sören Lander

Nedanstående text handlar främst om en gruppmetod som kan användas i såväl rena gruppterapi- som utbildnings- och handledningssamman­hang m m. Metoden, som benämns operativ grupp, har sitt ursprung i Argentina och utvecklades för 50-60 år sedan av den schweiziskfödde ar­gentinske psykiatern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Till Europa – främst då Spanien, Italien och Schweiz – kom detta grupptänkande för 30 år sedan tillsammans med argentinska flyktingar, vilka flydde från den argentinska militärdik­taturen under senare hälften av 70-talet.

Mitt intresse för metoden väcktes i mitten av 90-talet när jag översatte texter av Pichon-Rivière som bland annat behandlade den operativa gruppen. Jag skrev därefter min utbildningsuppsats om operativa grup­per och det ”pichonska” tänkandet när jag utbildade mig till gruppsyko­terapeut på Psykoterapisällskapet i Stockholm 2001-2003. En del av ”fältarbetet” bakom uppsatsen bestod i en resa till Argentina där jag bland annat intervjuade Ana Quiroga (Pichon-Rivières änka), en av da­gens förgrundsfigurer inom det gruppoperativa tänkandet.

Så vad är då en operativ grupp?

Begreppet ”operativ grupp” skulle egentligen kunna användas om varje grupp i vilken klargörande och handling (med utgångspunkt i den upp­gift gruppen har) inte bara möjliggör en förståelse av gruppens uppgift (eller mål), utan också att den utförs. José Bleger, en av Pichon-Riviéres nära medarbetare och berömd argentinsk psykoanalytiker, gav den kanske mest koncisa definitionen:

an operative group ... is a set of people with a common goal, which they try to approach by acting as a team..

Den pichonianska operativa gruppen bör dock inte huvudsakligen defi­nieras utifrån sina mål; den utgör snarare ett sätt att tänka om grupper och att handla i grupper. Därvid handlar det om vilket slags process man uppfattar som önskvärd (något som i sin tur är beroende av ens ”världsåskådning” eller referensram; det gruppoperativa begreppet för detta är ECRO, som betyder ”konceptuellt, referentiellt och operativt schema”). Metodens upphovsman Pichon-Rivière gjorde härvid ingen större skillnad mellan undervisnings- och läroprocesser å ena sidan, terapiprocesser å den andra:

Den av oss skapade grupptekniken - i form av så kallade operativa grup­per - får sin karaktär av att den explicit fokuseras på en uppgift.. Upp­giften kan handla om lärande, bot (inbegriper då terapigrupper), dia­gnos av en arbetsorganisa­tions svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargöranden siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvå­rar lärande och kommunikation - och som därigenom också in­nebär hin­der i varje utvecklings- el­ler förändringssituation.

En operativ grupp består av samordnare, 1-2 observatör/er (kanske inte så vanligt i terapigrupper) samt mellan 5-8 medlemmar (tera­pigrupp) och upp till 15-20 medlemmar när det rör sig om institutionellt arbete eller undervisning (antalet delvis beroende på hur pass förtrogna medlemmarna är med metoden).

Vad som i strikt mening kallas ”operativ grupp” kännetecknas av en speciell samordnings- eller ledningsmodell. Pichon-Rivières teori har här sin metodologi för att leda och ”läsa” gruppskeendet; den har också sin teknik att göra interventioner utifrån samordnarens och observatö­rens plats.

Som didaktisk modell fokuserar det operativa gruppkonceptet på fakto­rer som underlättar lärande och hinder som försvårar ett sådant. I detta slags läroprocess handlar gruppsamordnarens eller –ledarens huvud­uppgift mindre om att ”dela ut information” än att ”bidra till en begrän­sad men djup förändring i gruppmedlemmarnas personlighet” samt att vägen därmed öppnas för att kunna tänka i nya banor.

Man kan säga att samordnaren söker stödja utvecklandet av ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt hos gruppmedlemmarna genom att bi­dra till ett grupptänkande som går från ”det vardagliga” mot ett mer ut­forskande tänkande. Något grundläggande väsentligt härvid (vilket också framgår implicit av själva termen ”operativ”) är tanken om att endast handling kan förändra verkligheten. En grupp, som är operativ, centreras således kring en uppgift vars yttersta syfte är förändring. I gruppen inbjuds medlemmarna att reflektera tillsammans kring de svårigheter som finns med att ”äntra” en viss uppgift (vilken kan leda till förändring).

I den gruppoperativa teorin utgör begreppet emergent en viktig pro­cessaspekt (ordet ”emergent” finns faktiskt på svenska och betyder en­ligt Nationalencyklopedin: ”uppdykande”, ”oförutsedd”, av lat. emergo ”komma upp”, ”framträda”, som framträder eller ger sig till känna mer eller mindre oväntat eller oförutsägbart). Som samordnare/terapeut väntar man alltid på vad som ska växa fram – vad detta än kan bestå av. Emergenterna öppnar möjligheter att göra upptäckter, som i sin tur genererar verktyg för att upptäcka ytterligare nya emergenter. Pichon-Rivière lade alltid stor vikt vid de svar som gavs och en tolkning eller intervention sågs som en arbetshypotes. Samordnaren i en grupp befinner sig exempelvis alltid i situationen ”här-och-nu” - lyssnande och sökande det annorlunda nya som kontinuerligt växer fram som ”svar” på just situationen. I gruppoperativ praxis blir emergenten härigenom också något som pekar på diskontinuiteter, avbrott, bryt- eller vändpunkter etc.

I en operativ grupp kan emergenten ta ”kroppslig gestalt” i form av ett språkrör som lyfter fram något nytt, en ny insikt, en aha-upplevelse el­ler liknande. Att en viss gruppmedlem på så sätt blir till ett språkrör har att göra med att just han/hon utifrån sin egen livshistoria blir extra berörd av något som kommer upp i gruppdiskussionen - och härigenom fungerar denna person som ett slags ”radar” för just en viss frågeställ­ning eller problematik som kanske annars skulle gå gruppen förbi (men ändå angår den). Det språkröret lyfter fram har i någon mening sam­band med vad som finns närvarande hos alla i gruppdiskussionen; nå­got implicit, outsagt eller omedvetet som inte är direkt explicit eller gripbart. I och med att en operativ grupps huvudmålsättning rör förändring har ett visst språkrörs ”intervention” att göra med sådant som befordrar alternativt motverkar en sådan.

Förändringshinder kan vara av två olika slag: dels rena ”kunskaps­brister” (avseende det gruppen är upptagen med att lösa inom sin upp­giftsram vare sig det nu handlar om terapi eller en undervisningssitua­tion), dels att man av känslomässiga skäl får svårt att närma sig ett visst ”kunskapsobjekt” (jämför bland annat med hur traumatiska upple­velser kan trängas bort, hur fobier kan inverka hämmande på en män­niskas förmåga att söka ny kunskap eller hur i skolan avsky för ett visst skolämne och vad det förknippas med kan medföra exempelvis fokuse­rings- uppmärksamhets- eller koncentrationssvårigheter).

I Pichon-Rivières gruppoperativa modell kan man urskilja drag av ”so­kratiskt tänkande”; att föra en dialog med gruppmedlemmarna och därigenom få kunskaper att växa fram inom dem som de inte visste att de hade. Uttryckt lite annorlunda söker en sådan ”sokratisk lärare” få ”eleven” att ”dra sig till minnes” och att återfinna tankar och kunskaper som han/hon tidigare haft. I den operativa gruppen sker denna process som produkt av ett vetande, vilket föds genom de praktiska erfarenheter olika personer i gruppen har. En grupp kan härigenom ses som ett ”framfödande” instrument alternativt ett instrument som ”lyser upp”. I läro- eller terapiprocessen bör man därför erkänna, respektera och tole­rera det osystematiska i den ”kollektiva produktionen”; införliva det osystematiska i lärandet utan att för den skull bortse från möjligheten att i ett senare skede omvandla det osystematiska eller oordnade till nå­got ordnat. Kunskapsprocessen har sin rytm, sitt tempo och sina vägar och dessa skiljer sig åt mellan de olika gruppmedlemmarna. I gruppens samspel kan dock dessa olikheter framträda som ett hot (åtföljande svårigheter att acceptera dessa blir synliga i kommunikationen).

Gruppens förmåga att utföra sin uppgift kommer i mycket att bero på hur pass realistiska, rigida eller flexibla gruppmedlemmarnas ”mentala kartor” (eller ECROn) är. Ett viktigt steg i den gruppoperativa proces­sen är därför att medlemmarnas ”kartor” (i kommunikativ mening) allt­mer kan fås att överensstämma – inte minst för att man ska tala om samma sak och att missförstånd därigenom så långt möjligt undviks.

Ovanstående resonemang gäller givetvis även gruppens samordnare (el­ler ledare), vilken också behöver förfoga över en flexibel ”karta” eller re­ferensram (ECRO) som gör det möjligt att ”läsa” det nya som växer fram som ”produkt” av grupprocessen. Man kan därför säga att en operativ grupps öde även är beroende av hur pass förändringsbar gruppledarens egen "mentala karta” är.

Den dialektiska spiralen utgör ett orienterande ”verktyg” i gruppope­rativ metodik. Härigenom söker man ”läsa” den process som pågår i gruppen. De aspekter (i form av vektorer) det då rör sig om är anslut­ning/tillhörighet, samarbete, tillämplighet/relevans, kommunikation, lä­rande och télé (ungefär motsvarande överföring). En grupps utveckling kan utvärderas i förhållande till dessa (se nedanstående figur).

vektor2.jpg

I figurens botten finns de rädslor som bildar det motstånd som alltid tar form i en förändringsprocess (rädsla för att förlora den relativa trygghet man har samt rädsla för att bli utsatt för ”attack” från en ny situation man saknar ”verktyg” för att behärska).

Grupprocessen tänks ske i en djupnande spiralform där man gradvis rör sig från yttre mer explicita fenomen mot inre implicita och inte alltid så synliga innehåll, vilka kräver bearbetning och klargörande på grund av att de fungerar som motstånd mot förändring. Samordnarens interven­tioner syftar här till att peka på och tydliggöra hinder som dyker upp på gruppens väg mot sitt mål.

Pichon-Rivière använde sig av ytterligare en variant på ovanstående fi­gur i syfte att kunna ”läsa” en individuell eller gruppslig process.

spiralen.png

I denna spiral går man från den explicita ytan (det som är manifest, medvetet eller möjligt att tala om eller beskriva i processen) ned mot det implicita (det som inte är tydligt, som är diffust eller osynligt, omed­vetet och där­för svårt att benämna eftersom man inte har ord för det). ”Vägen ned” beskrivs som en spiral. Det är dock inte bara att gå raka vägen ned och avslöja det som är implicit, utan det kräver ett arbete som utförs mot något (motstånd). I detta arbete upptäcker man nya in­nehåll och innebörder och inte minst får man mer kännedom om vad det är som kan bromsa kunskaps­tillägnandet.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ra­men eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva ar­betssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hell­re fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas grup­pens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i upp­giften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situa­tion, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den ref­lekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsitua­tionerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhåll­ningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”pro­spektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repeti­tion” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträck­ning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför grup­pen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”upp­giften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I reali­teteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dy­namik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och pro­gression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer tradi­tionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försö­ker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuent­ro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bätt­re förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.

Vad kännetecknar då en operativ grupp?

A) Det är en grupp som är fokuserad på uppgiften.

  • Uppgiften innehåller alltid två grundkomponenter: 1) Att utveckla och genomföra gruppens mål; 2) Att bearbeta den ångest uppgiften väcker.

  • I generell mening är uppgiften den mängd handlingar som genomförs för att uppnå ett syfte eller mål. I särskild mening är uppgiften det moment i en individs (subjekts) eller grupps skeende som följer på förarbetet. Uppgiften består i att bearbeta de basala ångestformerna (implicit uppgift) som förhindrar att man går vidare framåt mot full produktivitet och det mål som individen (subjektet) eller gruppen föresatt sig att uppnå (explicit uppgift).

  • Uppgiften utgörs av tre moment: förarbete, uppgift och projekt. Dessa tre moment uppträder vanligtvis när en individ (subjekt) eller grupp måste möta en förändringssituation. Implicit uppgift (också benämnd ”latent uppgift”) utgörs av utforskning och upplösning av de konflikter som håller gruppen kvar i förarbetets improduktiva fas. Allteftersom dessa hinder avlägsnas kan gruppen ta itu med den explicita uppgift, som består i att fullgöra de mål gruppen blev till för (utöva terapi, studera, skapa en annonskampanj, göra en institutionsdiagnos, konstruera en maskin etc). Denna etapp utmynnar – allteftersom den explicita uppgiften genomförs – i ett PROJEKT som genomsyrar gruppens här-och-nu. Sekvensen ”förarbete-uppgift-projekt” preciseras egentligen bättre av sekvensen ”förarbete-implicit uppgift-explicit uppgift-projekt”. Dessa sekvenser a) går inte bara åt ett håll eftersom en grupp, som befinner sig i uppgiften i ett visst ögonblick kan återvända till förarbetsmomentet och vice versa; och b) det finns inget abrupt ”brott” som skiljer dessa moment åt. Mellan förarbete och implicit uppgift, implicit uppgift och explicit uppgift, explicit uppgift och projekt finns en kontinuitet eller gradvis övergång.

  • I fallet med själverfarenhetsgrupper handlar uppgiften om följande: a) att få ökad självkännedom, b) att medvetet bidra till utveckla den nystartade gruppens arbetsklimat, c) att bli medveten om (få en bild av) de krafter som är verksamma inom grupper, d) att få insikt i att gruppens dynamik kan utnyttjas i terapeutiskt syfte.

B) Tolkningar vertikalt och horisontellt.

  • Det innebär att såväl den enskilde medlemmen med sin livshistoria (den vertikala aspekten) som processen i form av gruppmedlemmarnas samspel här-och-nu (den horisontala aspekten) tolkas.

C) Bearbetning av de depressiva (rädsla för förlust) och paranoida (rädsla för attack) ångestformerna.

  • Det är från Melanie Klein som Pichon-Rivière tar föreställningen om grundläggande rädslor eller basala ång­estformer. I förändringssituatio­ner aktiveras dessa som rädsla för förlust och rädsla för attack. Rädsla för förlust utgörs av en diffus fruktan för att förlo­ra en situation man redan är instrumenterad för. Rädsla för attack är en diffus fruktan för att bli utsatt för attack genom att man befinner sig i en ny okänd situa­tion. Som del av den operativa gruppens uppgift ingår bearbetning av dessa ångestformer för att gruppen på så sätt ska gå framåt.

D) Att bryta upp stereotypier.

  • Stereotypi innebär rörelse eller handling, som upprepas på samma sätt och också kan ge intryck av att vara något slags automatisk aktivitet. Rädsla för förlust och för attack kan leda till uppkomsten av stereotypier som en form av obsessiv ritual. En stereotypi kan sägas forma en sluten cirkel (som motsats till den öppenhet som kännetecknar den dialektiska spiralen).

E) Reparation av kommunikationsnäten.

  • Kommunikationen kan vara verbal eller preverbal (i form av gester). Vi noterar härvid inte endast budskapets innehåll, utan även dess utseende och avsändare. Att öka förmågan att sända och ta emot budskap, vilka så litet som möjligt förvrängs av ”brus”, är ett av syftena med den operativa grupptekniken. Psykoanalys exempelvis innebär att något implicit eller omedvetet omvandlas till en situation präglad av explicitet och kommunikation.

F) Övervinnande av förändringsmotstånd.

  • Motstånd mot förändring är något som kännetecknar alla gruppers initialfas. Med jämna mellanrum upprepas detta motstånd som i grund och botten handlar om de grundläggande rädslorna (rädsla för att förlora en stabil situation, rädsla för att utsättas för attack i en ny förändrad situation och rädsla för att bli förvirrad om man lämnar något gammalt välbekant). Man kan starkt förenklat säga att gruppen organiserar sig på ett stereotypt sätt för att försvara sig mot den ångest en förändring väcker.

  • En grupps klargörandeprocess tenderar att bli dialektisk när problematiska situationer (vilka kan beskrivas som förän­dringsblockerande situationer i och med att problem fram­läggs i form av dilemman och som ett val mellan "ja" och "nej", där det inte finns möjlighet till lösning) bryts upp. Denna typ av situationer utgör motsatsen till situationer med en lösning (dialektiska situationer) i vilka man genom en samspelsprocess hanterar problemet fram till en lösning (en syntes), som i sin tur omvandlas till utgångspunkt för en ny dialektisk situation (vilken i sin tur sedan utgör tes och genererande en ”operation” eller handling på grund av att där växer fram nya motsatsförhållanden – alltså en antites).

  • I varje grupp möter vi förändringsmotstånd som ett universellt fenomen; men detta motstånd kan i varje grupp eller vid olika tillfällen visa sig på olika sätt såsom uttråkning, aggressivitet, ouppmärksamhet, skämtande, konspiration etc.

G) Kritisk ”läsning” av verkligheten.

  • Pichon-Rivières psykosociala filosofi baseras till stor del på kritik av vardagen i form av en kritisk ”läsning” av verkligheten (”analys av det vardagliga som kungsväg till det omedvetna”). Enligt detta synsätt innebär psykisk hälsa att man genom en sådan ”läsning” kan dra lärdomar av verkligheten för att på så sätt möta, hantera och lösa konflikter på ett integrerande sätt.

H) Utformande av kriterier för aktiv realitetsanpassning.

  • Om det gäller en grupp kan den sägas ha uppnått aktiv realitetsanpassning när den blivit medveten om vissa aspekter rörande den egna strukturen och dynamiken samt när aspirationsnivån (dvs vad gruppen söker uppnå) avpassas efter de faktiska förhållandena. ”Vårt begrepp 'aktiv anpassning' är dialektiskt i den meningen att på samma gång som individen/subjektet förändras, så för­ändrar han även sin omgivning - men genom att förändra sin omgivning förändrar han även sig själv”.

  • Målet för gruppen kan sägas vara: a) Aktiv realitetsanpassning; b) Möjlighet att ta nya roller; c) Förmåga att ta större ansvar; d) Övergivande av tidigare roller som är inadekvata i den aktuella situationen; e) När de grundläggande känslor av tillhörighet, samarbete och fokuseringsförmåga, som finns i varje grupp, samverkar på ett harmoniskt sätt blir gruppen mycket produktiv.

I) Utvärdering i termer av ”den upp-och-nedvända konens” vektorer.

  • En vektor är i det här sammanhanget främst ett diagnostiskt verktyg; en indikator som visar hur en grupp fungerar i ett visst ögonblick. Ursprungligen kommer vektorsbegreppet från matematiken och fysiken, och utgör där ett sätt att representera storheter, vilka besitter en viss intensitet, riktning och innebörd.

  • Enrique Pichon-Rivière använder sig av termen ”vektor” för att uttrycka ett visst slags gruppinteraktionsprocesser. Han gör det genom att låta vektorerna bilda ett schema som möjliggör en ”läsning” av gruppinteraktionen, att gruppens utvecklingsväg kan utvärderas och att man kan komma fram till en diagnostik mot bakgrund av gruppens tema. Den upp-och-nedvända konen är en visuell resurs att använda för att bättre förstå hur gruppsituationer systematiskt kan analyseras. ”Att analysera” betyder här att göra det implicita explicit. Uppgiften att göra det implicita explicit är vad som mer konkret benämns ”tolkning”.

  • Interaktionskategorierna (även kallade den upp-och-nedvända konens vektorer) är en skala för basal utvärdering av fenomenen i gruppen. Skalan utgörs av 6 kategorier (eller vektorer):

  • 1) Anslutning-tillhörighet: Detta är ovannämnda kategoriserings första vektor och innefattar i en första fas fenomenen anslutning till eller identifikation med gruppens processer. I dessa intar dock individen (subjektet) en viss distans utan att helt gå upp i gruppen. Detta första anslutningsmoment är något typiskt i varje grupps historia och övergår senare till tillhörighet där gruppmedlemmen känner sig mer integrerad i gruppen. Tillhörighet består i en känsla av att vara del av en grupp och att identifiera sig med dess skeenden och växlingar. Genom tillhörigheten synliggörs gruppens medlemmar som sådana för varandra; samtidigt upplevs de övriga gruppmedlemmarna som innefattade i den egna inre världen. Att uppnå tillhörighet är vad som gör det möjligt för en grupp att planera. Tillhörighet är inte något givet utan något som varje grupp är upptagen med att konstruera.

  • 2) Samarbete: Det är det bidrag varje medlem kommer med till gruppens uppgift och det etableras på den grund differentierade roller utgör (rollheterogenitet). När det finns samarbete strävar man i samma riktning vad avser uppgiften. Medlemmarna är en grupps medarbetare och samarbetar i samma riktning, mot uppgiften (homogenitet i uppgiften), varvid medlemmarnas olika handlingar integreras. ”Samarbete be­står i att man ger sitt bidrag - om än tyst - till gruppuppgiften. Det bygger på differentierade roller. Genom samarbetet manifesterar man såväl den operativa gruppens interdisciplinära karaktär som det samspel vi längre fram kommer att definiera som vertikalitet och horisontalitet”. Konkurrens: Det är när konkurrens mellan gruppens medlemmar överväger; istället för att komplettera varandra tävlar man med varandra. Vad som här dominerar är rollhomogenitet och kampen för att vara den som utövar rollen ifråga. ”Om en supplementprincip uppträder kommer gruppen att präglas av en konkurrenssituation som inverkar förlamande på arbetet med uppgiften”.

  • 3) Relevans/tillämplighet: Det är när gruppen fokuserar på den föreskrivna uppgiften och dess klargörande. Relevanta eller tillämpliga beteenden är sådana som bidrar till att gruppens uppgift fullgörs.

  • 4) Kommunikation: Det handlar om utskickande av en serie signaler; ett utbyte mellan en avsändare och en mottagare i en kodifierings- och dekodifieringsprocess vars resultat blir information. I den här processen beaktas inverkan av ”brus” som något störande för kommunikationen.

  • 5) Lärande: Det utgörs av att gruppmedlemmarnas information läggs samman varvid den dialektiska lagen om omvandling från kvantitet till kvalitet uppfylls. En kvalitativ förändring sker i gruppen. Denna förändring kan översättas i upplösning av ångest, aktiv realitetsanpassning, kreativitet, projekt etc. Ett ”äntrande” av objektet sker i vilket man tillägnar sig en instrumentell kunskap som gör det möjligt att använda sig av detsamma.

  • 6) Télé: Det är den förmåga eller beredvillighet var och en av oss har att arbeta ihop med andra.

J) Rollföränderlighet.

  • En grupps struktur och fungerande är avhängigt rollintagande och rolltilldelningsmekanismer. Rollerna har en grundläggande vikt i gruppen.

  • ”En familjegrupp med bra kommunikationsnät och förmåga att effek­tivt ta itu med sina uppgifter är en operativ grupp. Här har varje medlem sig tilldelad en specifik roll. Flexibiliteten är dock av sådant slag att även andra funktio­nella roller kan in­tas ... Komplementaritetsprincipen bör styra rollsamspelet i grup­pen. Därigenom blir dessa funktionella och operativa ... Den opera­tiva gruppens område består av föreskrivna eller givna roller. Dessa roller definieras i termer av tillhörighet, anslutning, samar­bete, tillämplighet, kommunikation, lä­rande och telé. Vid en viss upp­gifts utförande smälter de samman till roller eller funktioner - framställda i form av en upp-och-nedvänd kon - vilka syftar till att bryta upp en stere­otyp situation ... Beträffande skeendet i gruppen kan man säga att individerna kommer att bekläda roller som överensstämmer med deras personlighetskaraktäristika. Detta skeende kan dock inte be­skrivas som något enbart positivt”.

K) Enhet i operationen (existerande-tolkning-emergent).

  • Den grundläggande arbetsenheten utgörs av observation och utforskning av det individen/gruppen säger (det existerande eller explicita). Detta tas upp till behandling via en tolkning, vilken tenderar att göra situationens implicita aspekter manifesta eller explicita (emergent). Arbetsenheten delas således upp i tre komponenter: 1) Det existerande; 2) tolkning; 3) ny emergent. ”Den grundläggande operationella enheten inbegriper relatio­nen mellan det existerande, tolkningen och den nya emergen­ten”.

L) Tids- och rumsram.

  • Gruppen är en avgränsad mängd personer, vilka (sammanbundna tids- och rumsmässigt genom sina ömsesidiga inre representationer) - implicit eller explicit - föresätter sig ett mål.

  • I och med att det implicita har med det förflutna att göra in­nebär tydliggörandet av det implicita att tydliggöra "som om". Att tolka är att belysa överföringskaraktären hos de innehåll, vilka manifesterar sig som inadekvata beteenden. Det innebär att konfrontera två tempus: det arkaiska i fantasierna och gruppsituationens "här-och-nu"-presens.

  • I tidshänseende genomgår gruppsessionen tre olika moment - öppning, utveckling och avslutning.

M) Fasta (samordnare och observatör) och föränderliga roller (resten av gruppens medlemmar).

  • Den operativa gruppen har en speciell lednings- eller samordnings­modell, vilken innefattar att samordnare/gruppledare och co-samordna­re/co-tänkare/observatör intervenerar på speciella sätt. Samordningsteamets uppgift är att visa gruppen på vad som händer när den ger sig i kast med att lösa sin uppgift.

  • Samordnaren fyller, enligt Pichon-Rivière, en föreskriven roll i grup­pen; att hjälpa medlemmarna tänka och att ”äntra” det epistemologiska hin­der som bildas av den grundläggande ångesten (rädsla för förlust och rädsla för at­tack). ”Den ideala roll man kan inta i grupparbetet utgörs av det de­mokratiska le­darskapet. Växelspelet mellan ledare-samordnare och grupp har formen av en per­manent spiral i vilken ut- och inlärnings-processer hänger samman som en enhet av givande och tagande (feedback)”.

  • Observatörsuppgiften: att registrera data och indicier, som möjliggör formulerandet av hypoteser rörande en grupps utveckling, dess förhål­lande till sina mål samt de svårigheter som uppträder relaterade till uppgiften. Observatören bidrar därigenom med synpunkter som kan hjälpa sam­ordnaren att leda gruppen. Observatören är samordnarens ”medtänka­re”.

  • Pichon-Rivière understryker följande roller i en grupp: 1) Ledarroller (vilka driver på eller bromsar förändring); 2) Språkrör (vilka omedvetet uttrycker gruppens behov); 3) Syndabockar.

Praktiska funderingar

Vad skulle då en ”själverfarenhetsgrupp samordnad enligt gruppoperativ metodik” innebära?

Gruppstorleken bör vara högst 8 personer. Om möjligt bör den könsmässigt vara fifty-fifty. Förutom gruppmedlemmarna tillkommer samordnare och observatör alternativt co-samordnare. Uppgiften är att i form av själverfarenhetsgrupp söka skapa större självkännedom och insikt i vad som händer såväl individ som grupp (utforska gruppdynamiken). Tidsåtgången beräknas till 1,5 timmar om gruppen träffas varje vecka, 3 timmar om gruppen träffas var fjortonde dag. Under hur lång tidsrymd gruppen ska träffas är institutionens uppgift att besluta. Maximalt antal grupper om 8 personer i varje att driva samtidigt är för min del två. Lämpligt är också att någon form av utvärdering sker i och med gruppens avslutning. Likaså att någon form av ”lägesbeskrivning” görs innan gruppen kommer igång (att ha som jämförelsematerial relaterat till utvärderingen).

Vad skulle en själverfarenhetsgrupp samordnad med gruppoperativ teknik syfta till? Att beakta här är att den riktar sig till första- eller andraårspsykologstudenter med ännu så länge relativt rudimentära kunskaper i psykologi.

En operativ grupp kännetecknas bland annat av att den har två uppgifter: en explicit och en implicit. Om en explicit uppgift skulle formuleras – hur kan den då se ut?

Reflektera omkring utbildningen och på vilka sätt den ger resonans hos var och en samt gruppen i sin helhet (”stenen i dammen”-liknelsen).

Vilka hinder är möjliga att urskilja på vägen? Handlar det om epistemologiska (kunskapsmässiga) och/eller epistemofiliska (känslomässiga) hinder? Och hur bär man sig åt i gruppen för att övervinna dem?

Gruppens process kan illustreras och utvärderas via två figurer: den upp-och-nedvända konen (den dialektiska spiralen) och vektorsmodellen. De kan introduceras på ett tidigt stadium för att på så sätt hjälpa gruppen att söka ”diagnosticera” och ”läsa” sin egen process. Syftet är här att på sikt få en förtrogenhet med gruppers process som kan användas senare i yrkeslivet.

En fjärde aspekt kan tilläggas, nämligen i vilken utsträckning gruppen förmår forma ett grupp-ECRO tillräckligt flexibelt för att ge utrymme för individualitet.

Ytterligare en uppgiftsaspekt skulle kunna vara att gruppen är uppmärksam på de emergenter som produceras.

Den implicita uppgiften utgörs av ”den väg som blir till när man går”. Den vägen kan man illustrera med hjälp av figurerna. Observatören har uppsikt över ”hur gruppen gör i sin diskussion” och noterar de emergenter som produceras.

Senast uppdaterad 091124

ECRO och det dialektisk-materialistiska perspektivet. Av Sören Lander

Människan formas – och blir till människa - i mötet med världen. Denna nya situation - som ”gränssituation” till något nytt - bär förändringen som möjlighet inom sig. För Pichon-Rivière tycks det alltid finnas något ”längre bort”, som måste utforskas, och vars innebörd finns bortanför dess ”manifestationer” eller vad det säger sig självt vara. Utforskandet av bland annat ”det vardagliga” (vardagslivets fenomen) kommer i Pichons föreställningsvärld att ses som en mer eller mindre ”kungsväg” (jmfr Freuds ”drömmen som en väg till det omedvetna”) för att nå fram till de mest determinerande sociala relationerna – med ett annat språkbruk ”det socialt omedvetna”.

På vilket sätt sker det formande av människan som framskapar en individualism av pervers karaktär ... och hur skulle det social­terapeutiska schema se ut som skulle kunna förändra männis­kan och göra henne mer solidarisk och rättvis?

Hur är med andra ord psykoanalysens teoretiska kapacitet att möta ovanstående tankegångar? Den kan få större räckvidd, men måste ändå alltid vara medveten om vilket som är dess arbetsområde. Ty psykoanalysen är inte ett politiskt instrument, utan ett verktyg för att undersöka det omedvetna.

Pichon möter denna utmaning från sin marxistiska filosofis perspektiv - dock utan att i första hand lyfta fram en marxistisk filosofi, utan istället genom att in­foga denna i sitt schema ... som en tankemodell. Han talade egentligen aldrig om marxismen. Däremot förde han in den inom en sektor av den psykoanalytiska världen (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

Den dialektiska och historiska materialismens perspektiv (som sällan diskuteras idag och framförallt förknippas med den gamla realsocialismen och dess dogmatik) ses av såväl Pichon som Ana Quiroga som ett relevant sätt att söka förstå och förklara samhällsskeendet och hur detta inverkar på människan.

Man kan inte automatiskt klassificera någondera av vare sig Pichon-Rivière eller Ana Quiroga som ”militant” inom denna strömning av den marxistiska tanketraditionen. Därtill spelar deras förankring i psykoanalysen för stor roll. Nedanstående citat ger en aning om hur de relaterar sitt marxistiska perspektiv till psykoanalysen:

För att tydliggöra fundamenten i vår teori om själslivet vill vi un­derstryka utgångs­punkterna - psykoanalysen och den his­toriska och dialektiska materialismen …

Såväl en revidering av psykoanalysens begreppsliga schema som grundandet av en soci­alpsykologi genomförs utifrån den dialektiska materialismens teoretiska position. Detta påverkar också valet av metod: den dialektiska metoden …

Genom sin praxis formas människan historiskt och samhälleligt i en icke-polär motsättning till naturen ur vilken hon uppstår och vilken hon dominerar. Människan är som historiskt-social konstruktion resul­tatet av en praxis (Actualidad Psicológica. Pichon-Rivière, E & de Quiroga, A.P. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (Clase de la Primera Escuela Privada de Psicología Social, Octubre de 1972). No 133, Junio de 1987).

En grundprincip i det som kallas dialektisk materialism utgörs av tanken att det är människans vara som determinerar hennes medvetande och inte tvärtom. Praktiken uppfattas som en process i vilken människan - en materiell varelse - påverkar den omgivande materiella verkligheten. Praktiken är människornas hela världsförändrande verksamhet, främst deras produktiva och samhälleligt omvälvande verksamhet. Man går från levande betraktelse (av fenomen) till abstrakt tänkande (teori) och därifrån till praktiskt handlande. Det abstrakta tänkandet måste härvid oupphörligen återvända till verkligheten, gripa tag i den och - genom fenomenen - nå lagarna, de ”objektiva väsendena”. Det abstrakta tänkandet och begreppen, som följer härav, kommer på så sätt att återspegla det väsentliga och inte det skenbara - vilket är något annat än en enkel återspegling via sinnesintrycken. Genom detta handlande når människan ett visst resultat vars betydelse dessutom måste inses.

I Pichons koncept ECRO - som en form av referensram för att närma sig verkligheten eller vardagen - finns tydliga drag av det dialektisk-materialistiska perspektivet. Den referentiella aspekten i ett ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) pekar mot det område av verk­ligheten (fenomenvärlden) man funderar över och vill påverka. Det operationella kri­teriet (eller hand­lingskriteriet) representerar det som i andra sche­man be­nämns san­ningskriterium, det vill säga vad i det tänkta - eller konceptuella (begreppsvärlden) - som motsvarar verkligheten. Av betydelse är inte bara hur pass riktig exempelvis en tolkning är. Det är även viktigt hur pass adekvat den är i prak­tiken (det vill säga timing).

Ett ECRO bör således vara förändringsbart – inte för att det skulle vara bra eller dåligt i sig utan för att det behöver kompletteras med nya kunskaper. Det fungerar då också som ett öppet system möjligt att modifiera. Varje tidigare erfarenhet inlem­mas i sche­mat och bildar en del av det per­spektiv som påverkar tolkningen av senare erfa­renhe­ter – men också omvänt så att senare erfarenheter/kunskaper förändrar tolkningen av tidigare erfarenheter. I Pichons spiral ackumulerar och dissocierar man (i den analytiska meningen ”plocka sönder”) samtidigt för att processen att ackumulera nya kunskaper ska kunna fortsätta.

När det gäller hur man för­håller sig till ett kunskaps­område får kon­struerandet av ett ECRO bland annat föl­jande konsekven­ser:

Det leder till en attityd av självkritik - inte bara utifrån perspekti­vet verifiering och falsi­fiering som följd av syntesen mellan teori och praktik, utan också genom vad vi kallar systemisk och semantisk analys av ECRO. Vi får med andra ord en veten­skapsfilosofi som kommer att innefatta:

a) en epistemologi med en definition av vad kunskap innebär samt med ett san­ningskrite­rium (operationalitet);

b) en metodologi - en undersökning av de metoder som innefattas i ett ECRO;

c) en systematologi - en studie av ECRO som system och komplex av begrepp. Detta be­nämner vi systemisk analys. En sådan kan vara intrasystemisk, vilket inne­bär att vi stude­rar dess uttryck och inre överensstämmelse. Den kan även vara inter­systemisk och då med innebörden att vi studerar dess relation till andra ECROn.

För att komplettera ovannämnda skulle jag vilja tillägga att varje konceptuellt, refe­rentiellt och operativt schema har en ytstrukturell och en djupstrukturell aspekt. Det ytstrukturella är givet genom de begreppsliga elementen och det djupstrukturella genom de känslo­mäs­siga och motivanknytna elementen, det vill säga vad vi skulle kalla individens/subjektets vertikalitet - element uppkomna ur den egna livserfaren­heten och bestämmande för hur man förhåller sig till verkligheten. Och en samman­hängande analys av vårt ECRO tvingar oss alltid att söka klargöra såväl ytstruktu­rella som djup­strukturella aspekter (Zito Lema, V. Conversaciones con Enrique Pichon-Rivière. Sobre el arte y la locura. Buenos Aires: Timerman Editores, 1976).

Varje referentiellt schema färgas oundvikligen av den kultur, samhällsordning eller det klimat som råder i ett bestämt historiskt-samhälleligt ögonblick. Schemat konstrueras genom de mänskliga förbindelserna och åstadkommer i sin tur att människan skapar sig en individualitet som dels förs vidare, dels omvandlar det samhälle hon lever i. Det är det ömsesidigt omvandlande samspelet med omgivningen som styr verifiering respektive falsifiering av den ”referensram” som ett ECRO utgör.

I prologen till sin bok El Proceso Grupal tillämpar Pichon konceptet ECRO på sig själv i syfte att teckna en bild av hur han själv formats av såväl sina livserfarenheter (det infrastrukturella) som de teorier (det ytstrukturella) han tillägnat sig. Dessa senare kan sägas innefatta tre stora områden: samhällsvetenskaperna, psykoanalysen och socialpsykologin. Här finns namn som Freud, M. Klein, G. H. Mead, K. Lewin, Marx, Moreno, Piaget, Sartre, H. Lefebre, Fairbairn, Bachelard, Bateson, W. Reich, Sullivan etc. Utifrån Pichons dialektiska uppfattning är detta ECRO ett öppet system i dialog inte endast med andra teoretiska synsätt, utan också i förhållande till praxis (vilket är ett begrepp som betonas).

Dialektisk spiral och ”schema”. Av Sören Lander

Den operativa gruppen har som ett betydelsefullt fokus att bryta stereotypier och upprepningsmekanismer. Begreppet ”dialektisk spiral” inom den ”pichonianska” teorin är ett hjälpmedel för att söka beskriva hur en läroprocess ser ut – men också för hur den kan gå i stå (och då istället blir till en sluten cirkel). Exempelvis innebär ”att lära sig att lära” i detta sammanhang att en stereotypi eller rigiditet bryts … och därvid framträder åter spiralen (om man tänker sig att stereotypin dessförinnan mer gestaltat något av en sluten cirkel). Begreppet ”dialektisk spiral” är värdefullt som hjälpmedel för att förstå att kunskapen är utan gräns. Pichon använder begreppet ”ackumulation” för att beskriva läroprocessen. Det begreppsliga schemat ECRO (se nedan) som begrepp har med detta resonemang att göra i och med att det står för fenomenet ”kumulativt tänkande”.

Ordet ”schema” bör nog kommenteras (inte minst i och med att kognitiv psykoterapiteoribildning använder sig av ”scheman” och att missförstånd kan uppstå i förhållande till hur ”pichonianskt” tänkande använder sig av begreppet ”schema”). I den bemärkelse Pichon använder ordet kan det snarast beskrivas som ”referensram” och syftar till att underlätta en flexibel ”varseblivning” (varseblivning då uppfattad i vid mening).

"Schematisera" kommer från "fixera". Ordet "schema" bär olyckligtvis med sig den samtidiga innebörden av att stå för något rigidt. Kant utvecklade ett primitivt schemakoncept för mer än 150 år sedan. Tyvärr kunde han inte lösa upp an­tinomin mellan det som är a priori och a posteriori (" a priori" = obero­ende av erfarenhe­ten; "a posteriori" = beroende av eller grun­dad på erfarenheten/övers. anm.). I just detta avseende kom han att paralysera dialektiken. Ett antal år se­nare tar Hegel åter upp Kants koncept, men även om han tänker dialektiskt uppfattar han inte begreppet "schema" som en struktur i ständig rörelse eller en Gestalt under utveckling (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).

Möjligen skulle man kunna tänka sig att ”schema” i Pichons mening innebär ”skelett” (fast ett flexibelt sådant) eller något som andra begreppsliga element kan hängas upp på.

När vi närmar oss en patient bär vi med oss ett referentiellt schema med vars hjälp vi söker förstå vad som händer denne. Schemat bör dock vara dynamiskt. Om man exempelvis har träffat en patient under föregående dag, så har man skapat sig ett schema över denne. Om man sedan träffar patienten på nytt påföljande dag söker man med hjälp av detta schema för­stå det material han kommer med. Om det emellertid växer fram något nytt (en ny emergent) som får en att tänka över sitt schema kan man vid behov tvingas korrigera detta. Här­med väcks frågan om terapeutens vetenskapliga ärlighet eller mod och behovet av att bryta sönder en inre struktur och att konfronteras med en ny. Schemats nedbrytande framkallar ångest i och med att den åtföljande förlusten av vissa refe­renspunkter berövar terapeuten en del av dennes operativa förmåga samtidigt som den underlättar framväxten av de­pressiv och paranoid ångest inom såväl terapeut som patient (Pichon-Rivière, E. Teoría del vínculo. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1979).


Gruppen som dramatiskt skeende. Av Sören Lander

I det ”pichonianska” perspektivet finns en tydlig betoning på ”drama” som ett sätt att söka framställa såväl ett inre som yttre skeende. I en text jämför Pichon till och med sitt koncept ”operativ grupp” med den modell som fanns i den grekiska antika teatern.

Vid betraktande av relationen språkrör - grupp kom vi att analy­sera den modell som fanns i den grekiska teatern. Även i denna finns, genom relatio­nen språkrör (protagonist) - kör, en "expressiv delegering". Vår uppfattning om överensstäm­melser mellan den operativa modellen och den dramatiska modellen stärks härige­nom. Benämningen "expressiv delege­ring" består i att fantasi, handling, tanke och känsla depone­ras hos någon, som sedan på ett eller annat sätt avtäcker det hela och gör det manifest …

… Den uppfattning språkröret för fram fungerar - likt i tragedin - som ett ound­gängligt hjälpmedel för att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Skeendet i en grupp - eller dess utveckling - har också (likt tragedin) en form. I den kan vi återfinna bör­jan, mitt och slut - inledning, förveckling och upplösning. I vår terminologi benämns detta öppning, utveckling och av­slutning. Uppgiftens varaktighet eller tidsåtgång är beroende av det nödvändiga och na­turliga skeendet (i vårt fall av kon­texten) och de tolk­ningar (ämnade att få fram en kollektiv gruppkatarsis) som söker att - på ett logiskt och progredie­rande sätt - styra protago­nisterna (gruppmedlemmarna) mot upplösningen. Den "dramatiska lag", som Aristoteles beskri­ver med sina tre enheter handling, tid och plats, motsvaras i gruppsammanhang av termerna "här-nu-med mig".

I ett visst ögonblick träder en aktör (språkrör) fram på sce­nen (gruppsituationen). Som språkrör ger denna person i allmän­het uttryck för en dubbel upplevelse som blivit honom up­penbarad. Ett stort välbehag upp­fyller honom - utan detta skulle det inte fin­nas dramakonst. Å andra sidan har en olycka eller yttre katastrof lett till att allt vänts upp och ned (vi menar att den inre katastrofen utgörs av den grundläggande depressionen). Språkröret be­rättar för en andra aktör, som alltid verkar finnas lämpligt till hands (i vårt fall skulle den­nes roll vara samordnarens).

Fortsättningsvis fram­träder an­dra perso­ner (andra språkrör eller personer som kom­menterar vad som håller på att ske), vilka i den klassiska tragedin delar upp sig i två undergrupper: den vita gruppen söker bevara nå­got mycket viktigt som i allmänhet utgörs av kärleken (den po­sitiva överfö­ringen); den andra sub­gruppen - den svarta - ar­range­rar en fälla för den förstnämnda, vilken ibland gör en motattack genom att i sin tur arrangera en motfälla … Liksom i tragedin fortskri­der förvecklingarna mellan vita och svarta. De blandas med varandra och bilden för­dunklas fram tills dess att situationen klarnar. Gruppoperationen kallas i vårt fall för "klargörande". Detta kan - som i tragedin - vara plöts­ligt och övergående eller av mer skif­tande varaktighet (plötslig insight eller ögonblicks­insight, vilken också kan vara övergående). Men det kan även vara något som fortsätter i form av en bearbet­ningsprocess.

Den eviga och sympatiska magin (genom interak­tion samt genom intro­jektiv och projektiv identifikation) träder nu in på scenen. Gyckelmakaren (den rasande hjälten, språkröret) är samtidigt någon annan (gruppmedlem), vilken botar genom att möjliggöra kollektiv katarsis - om ej autentisk, så dock menings­fylld och i samklang med den utforskning gruppen håller på med (Pichon-Rivière, E. El Proceso Grupal. Del Psicoanálisis a la Psicología Social I. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

”Dramat” äger rum i det förbindelsenät som finns i gruppen. I ”pichonianskt” tänkande skulle man i konsekvens med ovanstående – i likhet med vad Ana Quiroga framför i en intervju - kunna tänka sig att det foulkesianska gruppanalytiska begreppet ”matrix” motsvarar den gruppförbindelse eller det nät av förbindelser, som momentant manifesteras, när det vertikala och horisontala synliggörs i det att en emergent (språkrör) visar sig. Emergenten skulle då vara svar på något latent som satts i rörelse i gruppens förbindelsenät. Begreppet ”förbindelse” är ett nyckelbegrepp i det ”pichonianska” tänkandet!

I gruppen etablerar medlemmarna förbindelser till varandra via den fortgående interaktionen och de däri ingående kommunikations- och läroprocesserna. I denna interaktion internaliserar varje gruppmedlem de övriga. En ömsesidig interioriseringsprocess äger rum varvid en samling människor övergår från att vara en ”serie” (i sartreiansk mening) till att bli en ”grupp” (Rosenfeld, D. Psychoanalysis and groups. History and Dialectis. London: Karnac Books, 1988).

Gruppernas liv utgörs av en ständig spänning mellan dessa två extremer. En grupp tenderar alltid att återvända i riktning mot ”serialitet” oavsett att den konstituerats i motsatt riktning. Denna spänning utgör drivkraften bakom gruppdialektiken (Pavlovsky, E. & De Brasi, J. C. Lo grupal. Devenires. Historias. Buenos Aires: Galerna – Búsqueda de Ayllu, 2000). Man ska inte glömma att gruppers liv alltid är förgängligt. Möjligheten att grupporganisationen ska lösas upp finns alltid närvarande på samma sätt som att ”det utspridda” också kan struktureras (det vill säga att en ”serie” kan bli till en ”grupp”).

Reflexioner kring bl. a. operativ grupp och terapigrupp. Av Sören Lander

Möjligen kan det vara så att Pichons intresse för "förbindelsen" som begrepp (där interaktionen ersätter drifterna) har att göra med den barndomskonflikt mellan två motsatta kulturer, som utgör ett viktigt formande inslag i hans personlighetsutveckling. Förmågan att kunna se saker och ting från olika synvinklar samt att kunna föra en dialog (etablera en ”förbindelse”) med vem det vara månde - allt från en prostituerad till en torterare - återspeglar på sitt sätt hur Pichon undviker att skapa sig en stereotypiserad bild av verkligheten. Några av hans medarbetare uppfattar också att Pichon hade en förmåga att betrakta verkligheten förutsättningslöst och att kunna låta sig överraskas av det han mötte. Denna aspekt är också något han söker ge utrymme för i konceptet ”operativ grupp”.

Om man söker förstå mer av vad begreppet ”operativ grupp” stod för i Pichons föreställningsvärld ... han söker uppnå att det samhälle han försökte påverka skulle berikas i det avseende jag benämner ”förmåga till reflexivt tänkande” ... att ”hur?” och ”varför?” är integrerade. Det finns inget ”hur?” utan ett samtidigt återvändande till reflexionen - och till förmågan att tänka vidare (Samtal mellan Sören Lander och Angel Fiasché 26 maj 1997 (Opublicerat) ).

I sin ursprungliga formulering möjliggör den operativa gruppen att det sociala uttrycks inom den psykologiska dimensionen. Med Pichons perspektiv görs kontexten till del av ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema) i sådan mening att detta anger som förutsättningar de sociala ”samhällskoordinater” (samhällssituation) utifrån vilka man gör interventioner. Härigenom undviker man att bara se individen för sig eller att bara se det sociala. Det gruppsliga ”här-och-nu” – den psykologiska dimensionen – genomträngs av det yttre sociala. Utifrån samma tankegång åstadkommer den operativa gruppen ett meningsfullt förhållande mellan det vertikala (individen) och det horisontala (den situation som skapas i mötet). När det uppstår ”brott” i det horisontala (gruppskeendet) framträder de olika ”vertikaliteterna” (individerna med sina ”subjektiviteter”). Det ECRO man sitter med i gruppen syftar till att ge innebörd åt ett speciellt beteende eller skeende oavsett om det framstår som normalt eller patologiskt – varvid allt detta refereras till den på förhand överenskomna uppgiften.

Problem kan uppstå om man i en operativ lärogrupp flyter bort från gruppens mål och utan att märka det omvandlas till terapeutisk grupp. Något sådant kan ske om samordnaren slarvat vid fastställande av ramen eller om han genom dåligt tekniskt hanterande av gruppen får den att fungera regressivt. Man kan här tänka sig en situation med en lärogrupp, där samordnaren känner ett tryck från gruppen att frångå syftet med gruppen. En institution kan exempelvis erbjuda sina elever att få kunskaper inom ett visst område (exempelvis socialpsykologi) genom att arbeta i gruppform. Om eleverna ”fångas” av själva arbetssättet - att de inte längre önskar lära sig socialpsykologi, utan hellre fokuserar på gruppen - kan samordnaren uppfatta sig låst av denna önskan och gå in i rollen som terapeut. I sådana fall förflyktigas gruppens mål, den (explicita) uppgiften går förlorad och gruppen hamnar i ”gruppism” eller ”navelskåderi” (där gruppens fokus helt och hållet är på sig själv). Och här kommer man in på något centralt i diskussionen om skillnader mellan operativ grupp och terapeutisk grupp – regression eller progression?

Vad gäller en ”klassisk” terapigrupp gynnas ett regressivt fokus i uppgiften och man skapar även i tekniskt hänseende förutsättningar som underlättar utveckling av regressionen. Härigenom kommer varje situation, som inträffar i gruppen, att i grunden utforskas som om den reflekterade en annan förfluten situation. Samtidigt gynnas ”centripetala” mittpunktssökande tolkningar (som går utifrån och inåt). Gruppsituationerna analyseras såsom varande reflexer eller dramatiseringar av yttre händelser (speglas i terapeutinterventioner i stil med ”Hur kan man exempelvis se detta fenomen X i den här gruppen?”). Båda förhållningssätten förstärker överföringssituationen och genererar ett regressivt klimat.

I den operativa gruppen är det tvärtom. Det ”progressiva” eller ”prospektiva” i uppgiften gynnas. Varje händelse i gruppen utgör en ”repetition” av vad man senare förverkligar utanför gruppen. Här gynnas de ”centrifugala” tolkningarna (inifrån och utåt).

Överföringen tenderar mer att lösas upp än förstärkas i den utsträckning beteenden - som repetitioner av framtida handlingar utanför gruppen - gynnas. ”Projektet” sätts i förgrunden och gruppen får därigenom en ”prospektiv” dimension (progression). Man bör inte glömma att den operativa gruppen är en grupp vars fokus är ”uppgiften”. Och ”uppgiften” är det moment som föregår utvecklingen av ett ”projekt”. I realiteteten fungerar dock inte saker och ting så fyrkantigt. Den operativa gruppen kan också genomgå regressiva ögonblick. Gruppens själva dynamik får den att svänga mellan dessa två poler (regression och progression). Man inriktar sig dock på att förstärka den progressiva polen.

När ett hinder kommer igen bör gruppen gå igenom sitt eget förflutna; i dessa fall går man som samordnare retrospektivt till väga. Detta slags regression är dock operativ (att söka identifiera hinder för att arbeta med ”uppgiften”) och i regel går man inte utanför gruppens egen historia.

En annan situation, som kan uppstå i de operativa grupperna (och som man kan kalla ”regressiv” eller nära en terapisituation) är när någon gruppmedlem upprepar en svårighet eller brist vad gäller att föra uppgiften framåt. Detta får till konsekvens att man som samordnare söker utforska personlig stil och individuell problematik (vertikalitet) hos gruppmedlemmen ifråga. Man måste emellertid komma ihåg dels att tolkning av denna vertikalitet åtföljs av en tolkning av gruppens horisontalitet, dels att man inte fokuserar detta ”äntrande” av individens/subjektets vertikalitet på en utforskning av ”arkaiska” drivkrafter. Istället söker man förtydliga och göra individens problematik explicit och då satt i relation till graden av effektivitet med vilken uppgiften förs framåt. Med andra ord beaktar man det förflutna, men prioriterar nuet (uppgiften) utifrån framtidsperspektivet (projekt-prospektion-progression).

H. Foladori menar att ”den operativa gruppen skiljer sig från mer traditionella gruppansatser (Bion, Foulkes, Anzieu, olika amerikanska skolor m m) just genom sin tanke om uppgiftens (eller ”arbetets”) betydelse. Gruppen måste härigenom vara operativ (det vill säga göra ett arbete, förändra) och befinna sig på verklighetens plan. Detta gör att vi inte får en grupp med ’dibarn’ (som vissa företrädare för kleinianskt tänkande ibland ger uttryck för), utan en grupp med vuxna människor, som försöker vara vuxna; med andra ord en grupp som tänker” (Foladori, H.: El grupo operativo y su concepción de la psicología social. från 3o Encuentro sobre Ámbitos de intervención en grupo operativo, Santiago Chile, 1997).

Vårt bekymmer är att via gruppen - som fokuseras på uppgif­ten - ta itu med det problematiska i uppgiften, lärandet samt personlig problematik relaterad till uppgiften och lärandet. Vad vi söker genomföra är ett lärande av gruppkaraktär. Gruppen föresätter sig en uppgift och uppgiften utgörs av lä­randet eller … bearbetning av de bevistade lektionerna. Med andra ord är det dessa innehåll i uppgifts­gruppen som man bearbetar, lär på nytt eller lär sig slutgiltigt i sin totalitet. Tillsammans med de personliga hinder som in­nefattas i processen realiseras detta i gruppen.

Vad jag just sagt om gruppteknikernas mångfald visar på differentialkaraktären hos den operativa gruppen ge­nom det faktum att den inte fokuseras på gruppen i sin helhet utan på den relation medlemmarna har till uppgiften. Med andra ord utgörs den grundläggande förbindelsen - etablerad eller som något att etablera - av relationen mellan en bestämd uppgift och en grupp och dess medlemmar …

Det essentiella utgörs alltså av denna differentiering: det som är uppgift, det som är grupp, det som är individ. (Citat från El Proceso Grupal: Histo­ria de la técnica de los grupos operativos. Historien om de ope­rativa gruppernas teknik i Pichon-Rivière, E. Diccionario de términos y conceptos de psicología y psicología social. Buenos Aires: Ediciones Nueva Visión, 1995).

För Pichon-Rivière är den operativa gruppen ett arbetsinstrument och en undersökningsmetod. Han menar att det handlar om att lösa upp de hinder som bromsar individens utveckling i gruppen på så sätt att bättre förutsättningar skapas för denne att nå fram till sina egna lösningar. När den operativa tekniken tillämpas på ett terapeutiskt ”projekt” – i vilket ”bot” utgör den implicita uppgiften – är gruppens terapeutiska funktion uppenbar.