Av Ana Quiroga
Föreläsning 9 den 29 juni 1982
Förra gången gjorde vi ett första analytiskt närmande avseende bearbetningen av ett konceptuellt, referentiellt och operativt schema … det freudianska konceptuella schemat. I den analysen sökte vi sammanlänka två perspektiv: dels teorin, det vill säga det ”kulturella verket”, som också kan utgöras av estetisk och konstnärlig produktion (vi uppfattar detta kulturella verk som en samhällig emergent); dels dess upphovsman (den skapande personen) som ett språkrör. Vi söker här ”äntra” kunskapsproduktionsprocessen via samspelet mellan samhälleligt och individuellt, alltså via det perspektiv som är vanligt inom socialpsykologin.
Hittills har vi gjort detta genom reflektioner kring text och kontext i psykoanalysen. Idag ska vi söka fördjupa denna tanketråd. I den analysen utgörs det centrala av några inom socialpsykologin grundläggande hypoteser.
Hur ser relationen mellan socialpsykologi och skapande process ut? Socialpsykologin analyserar den skapande processen som ett samhälleligt och historiskt determinerat beteende - som en emergent - och verket som en historisk-social produkt.
Vi har understrukit att den mänskliga kunskapens historia – kulturens historia – inte är något annat än den samhälleliga historien, vilken i sin tur vilar på produktionens, produktionsmedlens och produktionsförhållandenas historia. Mänsklig kunskap, kulturella verk, konst och vetenskap utgör med andra ord speciella indikatorer, som återspeglar de relationer människorna etablerar till varandra och naturen i syfte att tillfredsställa sina behov under en bestämd tidsepok.
Konstverket eller det kulturella verket som indikator är dock inte detsamma som ett mekaniskt återspeglande … istället innebär det förmedlingar och bearbetningar. I viss mening uttrycker ett kulturellt verk det samspel och den kamp mellan dominerande intressen som i ett visst ögonblick råder inom ett socialt och historiskt system. Verket återspeglar delvis ideologiska brytpunkter, öppningar, motsättningar och konsolideringar. Uttryckt med andra ord återspeglar vissa verk det framväxande medan andra uttrycker konsolideringstendenser och åter andra visar fram motsatsförhållandet mellan dessa två krafter.
Hur uppfattar vi historien? Vi förstår den som en permanent process av destrukturering och re-strukturering. Så - vad är det då som destruktureras? Vad är det ni uppfattar de-struktureras under historiens gång?
Elev: De sociala relationerna.
Ana Quiroga: Med andra ord att tidigare relationsformer, tidigare livs- och produktionsformer, de-struktureras samt att nya former, helheter och relationer växer fram. Och denna de-strukturering av det gamla och strukturering av det nya inverkar på såväl samhällets som individens historia. Både individuellt och historiskt-socialt … såväl i vars och ens av oss individers (subjekts) relationer till världen som i sociala gruppers relationer med sin kontext sker ett permanent sökande efter sammanhängande och meningsfulla svar, vilka förmår lösa upp den motsättning som finns mellan individernas (subjektens) – det vill säga var och en av oss - eller gruppens behov och de medel, mål och förutsättningar som omvärlden (den yttre naturliga och sociala miljön) erbjuder.
Dessa försök till sammanhängande och meningsfullt svar är vad som benämns ”beteende” och det kan komma att lösa upp motsatsförhållandet mellan krav och svar … mellan krav, behov och tillgängliga mål. Och vad syftar då detta svar eller beteende till? Det söker etablera ett jämviktsförhållande mellan oss – som subjekt – och de objektiva villkoren … annorlunda uttryckt mellan oss – som social grupp – och våra objektiva villkor.
Hur ser detta jämviktsförhållande ut? Det är alltid labilt, instabilt och provisoriskt. Något känslomässigt svårt att acceptera är just detta speciella faktum, nämligen att varje gång man uppnår en jämviktssituation öppnas ett nytt motsatsförhållande.
Hur kommer det sig att detta jämviktsförhållande alltid är labilt, provisoriskt och instabilt? Är det på grund av en ödets nyck? Nej, det är därför att människornas handlingar – vare sig dessa nu sker på individuell eller samhällelig nivå – förändrar de objektiva villkoren … omvandlar de objektiva villkoren och då växer nya behov och anpassningskrav fram. Härav kommer det sig att det föregående de-struktureras och att det nya med sina nya former växer fram. Livets permanenta rörelse utgörs av just detta.
När vi talar om kulturell produktion – och då i förhållande till varje slags produktion, teori eller konstverk, som kännetecknas av meningsfullhet eller skapande; det vill säga som utgör något annorlunda och som uppnår ”konsensus” – kan man fråga sig vilka jämviktsförhållanden, som upphör att vara dominerande och vad det är som framträder i och med detta nya ”tecken”? Vad är detta verk och vad är det för nya struktureringar vi vänder oss mot? Vilka nya riktningar dyker upp?
Beträffande den kulturella skapelsens kontext implicerar detta också att ställa sig en fråga vi redan tidigare ställt oss: Vem är kulturens subjekt? Vem är den mänskliga kunskapens subjekt? Vem är tänkandets och handlingens subjekt? Vi har redan tidigare arbetat med detta svar och sade då att ”detta subjekt är ett kollektivt subjekt … det är inte ett individuellt subjekt, utan mänskligheten eller bestämda sociala grupper”. Därför bör vi i detta komplexa nät av inter-individuella relationer definiera vad en samhällsgrupp, samhällssektor och samhällsklass (alltså det vi benämner som något ”kollektivt”) är och vilken speciell plats det subjekt eller den individ vi benämner ”skapande människa” här intar? Hon är det manifesta subjektet och verkets ”upphovsman” … eller - som vi uttryckte det förra gången – språkröret. Och visst är det så att den skapande människan är språkrör för en sektor, en grupp, en klass och sin tidsepok – men hon är ”skapare” just på grund av sin förmåga att i sitt verk återspegla sina samtidas liv … detta på grund av att hon besitter vissa speciella karaktäristika … som ger en viss förmåga eller att hon blir till detta ”radar-språkrör”.
Vi har nämnt vissa av dessa karaktäristika eller drag. Ett av dem är en inre förmåga eller frihet att tänka, som för samman (associerar) det som dittills hållits isär; det vill säga att välja nya sammanbindningsvägar och att dissociera det vanligtvis associerade … att vara förmögen till ”brytning” (med det dittillsvarande) och att således kunna utveckla ett divergerande tänkande, som tillåter en ny syntes och en ny konceptuell eller – när det gäller konstnärlig produktion - formell ”organisation”.
Vad får det här för implikationer på den personliga nivån? Hur kommer det sig att en viss individ (subjekt) upptäcker nya associationsvägar? Hur kommer han eller hon att föra samman sådant som dittills varit åtskilt och att dissociera … och att för sig själv formulera dessa möjligheter till ”brytning” (med något föregående)? Vad finns inom denna människa?
En av de saker hon besitter är förmågan att försjunka i sin inre värld … en förmåga till regression och att kunna stanna kvar där; med andra ord att inte försvara sig genom att fly när hon ställs inför denna regressionsprocess och mötet med aspekter från den egna inre världen och ”imagon” som kan upplevas som kusliga. Hon flyr alltså inte fastän hon är ångestfylld och rädd. Hon flyr inte inför ett objekt hon kan uppleva som förstört … detta älskade och hatade objekt som kan ha skadats av den egna fientligheten när den skapande processen utvecklats utifrån en depressiv position eller ett depressivt moment. Hon flyr inte när hon i dissocierande ögonblick ställs inför objektets förföljande aspekter.
Det handlar här med andra ord om en människa som situationsmässigt kan stanna kvar i sin inre värld och dess djup … och inte bara stanna kvar där utan att också kunna upprätthålla dialogen med sina fantasmer … stanna kvar i dialogen med sina inre ”personer” … och att ur denna regression kunna rädda kvar vissa varseblivningar, ”märken”, förnimmelser och sedan bearbeta dem till en ”kod”, vilken i sin tur kan utgöras av konstens ”kod”, vetenskapens ”kod” etc.
Vi sade att Freud gav ett generöst exempel på detta när han, nedsjunken i sorgeprocessen efter faderns död, ger sig hän åt en regression, vilken tillåter honom att gå på ”spaning efter den tid som flytt” (la recherche du temp perdu, som den franske författaren Proust - vars skapande process Anzieu analyserade parallellt med Freuds - uttryckte det) … att söka efter den förlorade tiden och de bilder, som blev kvar inhysta i den inre världen (och i det omedvetna, som Freud skulle uttrycka det) … att söka efter arkaiska minnen och arkaiska fantasier. Freud ger sig ut och söker efter sin glömda och förlorade historia … dessa minnen och fantasier. Han bearbetar dem och knyter kontakt med dem … han transkriberar dem till en begreppslig ”kod” inom psykologin … han konceptualiserar dem och kan därigenom upptäcka Oedipusproblemet …Oedipuskomplexet. Härvid utgår han dock från analysen av sina egna erfarenheter och konfronterar dessa med sin kliniska erfarenhet, vilket möjliggör för honom att utarbeta en hypotes av universell karaktär. Förutom detta upptäcker han också barnsexualiteten, den innebörd drömmen har för normalindividen (det vill säga drömmen som önskeuppfyllelse). Han upptäcker … på samma gång som han upptäcker så konceptualiserar han … och visar oss på vilket sätt processen att upptäcka äger rum.
Freud synliggör med andra ord det inre i processen att upptäcka. Varför? Freud drömde … han skrev ned sina drömmar och sina associationer. Och då – genom läsning av detta material – blir det möjligt att förstå ”processandet” … denna transkribering från vad som registrerats på ett personligt, säreget, speciellt sätt – och samtidigt intimt sammanflätat med Freuds egen historia som individ (subjekt) – till en universellt giltig ”kod” av koncept, vilka kan förstås, assimileras och föras samman med många andra individers (subjekts) erfarenheter.
Vi sade att till det grundläggande hör att vara medveten om att kulturproduktionens verkliga subjekt utgörs av det kollektiva; med andra ord att en samhällsgrupp eller en grupp människor är sammanlänkade genom ett relationssystem … sammanlänkade eller sammanbundna av gemensamma intressen och relationer, som uttrycks genom verket. Det är i denna kontext som det är nödvändigt att utforska ”språkrörets” plats och specificitet … denna speciella individ (subjekt) eller skapare.
Lucien Goldmann säger att den sociala gruppen hos sina medlemmar konstituerar en struktureringsprocess … som i deras medvetande utvecklar känslomässiga, intellektuella och praktiska tendenser. De sociala grupper vi tillhör är med andra ord strukturer, vilka hos oss utvecklar känslomässiga, intellektuella och praktiska tendenser i riktning mot ”svar” som stämmer överens med de problem som våra relationer med andra människor och naturen ”formulerar” för oss. Det är den ”kollektiva individen (subjektet)” – det vill säga den sociala gruppen – som utvecklar dessa tendenser. Vad gör då den skapande människan? Hon gör de tendenser som utvecklats i denna sociala grupp explicita.
Den skapande människan gör tanke- , känslo- och handlingstendenser explicita … och härigenom görs innebörden i de tendenser, som dittills varit implicita, medvetna för gruppens och andra gruppers medlemmar. Annorlunda uttryckt är det som alltid på så vis att när språkröret pekar på något så görs något dittills implicit till explicit. Man kan säga att strukturerna i ett verks ”universum” (exempelvis ett litterärt verk) motsvarar tankestrukturerna hos de sociala grupper, vilka får ett uttryck genom verket. Således finns likheter mellan verkets strukturer och tankestrukturerna hos den grupp som uttrycker sig genom verket … eller om det inte finns likheter eller överensstämmelser, så finns det åtminstone ett samband som kan göras begripligt och förståeligt … och som är relativt lätt att etablera. Och de strukturer och tendenser, som författaren eller den skapande människan gör explicita, innebär två möjliga vägar: den ena leder mot en re-strukturering av samhället, den andra mot ett bevarande av de sociala formerna … alltså en väg mot förändring och förnyelse eller - å andra sidan - en väg som leder mot konsolidering. Det här är dock mycket förenklat framställt eftersom det även finns vägar som är motsägelsefulla. I ett verk kan finnas tendenser som drar åt såväl förändring som åt bevarande och detta är något som kan ses på ett speciellt sätt just i det freudianska verket.
Vi talade om Freud och hans originella formulering av den psykoanalytiska teorin. För att kunna analysera det freudianska verket som en emergent … och för att kunna utforska vilken grupp och vilka samhällsintressen som här får sitt uttryck är det nödvändigt att teckna vad man skulle kunna kalla en situationsbild, det vill säga en bild av det samhällsekonomiska och politiska skeendet under andra hälften av 1800-talet i Europa, den epok under vilken Freud föds och formas till vetenskapsman.
För att förstå det freudianska tänkandet tror jag det är grundläggande att vara medveten om att Freud som vetenskapsman är en klassisk företrädare för 1800-talet – även om hans verk får en speciell betydelse för 1900-talets tänkande. Glöm dock inte att Freud fyller 50 år 1900 och att han alltså formas till vetenskapsman och uppnår mognad som människa under 1800-talets sista tredjedel. Låt oss alltså betrakta vilka samhällssektorer och intressen, som befann sig i kamp under detta så komplexa samhällsformande skeende … och låt oss ”öppna” några hypoteser rörande förhållandet mellan dessa intressen, det freudianska tänkandet och dess källor.
Vad hände i Europa i mitten av 1800-talet? Vid den tiden hade redan den andra industriella revolutionen ägt rum. England och Frankrike befann sig på den industriella utvecklingens höjdpunkt, vilket innebar att man gått från manufaktur till storindustri. Dessa två stormakter konsolideras här … Frankrike till det andra imperiet och England under drottning Viktorias långa styre.
Vad hände i England? I detta lands inre förstärks den ekonomiska liberalismen och frihandeln … kapitalismen börjar ta form som finanskapitalism, det vill säga som ett instrument för att kontrollera ekonomin i de länder som inte var direkta kolonier, men som ekonomiskt var beroende av de stora industrimetropolerna ((exempelvis hela Latinamerika).
Vad beträffar direkt politisk-militär dominans var England inåt sett ett avancerat land i det att man nu förstärkte rösträtten. Man var en parlamentarisk monarki och har inom sitt välde Indien, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Afghanistan, Burma, Rhodesia, Beluchistan, Sudan, Zanzibar, Östafrika, Nigeria. Vidare kontrollerar man Suezkanalen och – tillsammans med Frankrike – Egypten.
I denna andra industriella revolution utvecklas en storbourgeoisie i förbund med finanskapitalismen … som sedan blir imperialistisk. Bourgeoisien är nu inte längre revolutionär som under den första industriella revolutionen då den däremot representerade varje slags förändringstendens. Nu tenderar dock denna klass att konsolideras i opposition mot – ja, mot vad? Vad var det som började växa fram vid denna tid?
Elev: De arbetande massorna.
Ana Quiroga: De socialistiska rörelserna börjar med andra ord ta form i Europa. I Frankrike uppträder socialismen direkt. I England utvecklar två tyskar, Marx och Engels, mellan år 1860 och 1890 en politisk ekonomi, en teori om historien och en politisk teori. Bondeuppror utbryter. I Paris uppstår samhällsfenomenet Pariskommunen 1870. Också anarkismen växer fram. Det finns med andra ord djupgående sociala konvulsioner och dessa börjar uttrycka andra intressen än bourgeoisiens.
Hela Europa är vid denna tid oroligt på grund av att något håller på att upplösas för att därefter re-struktureras (det här är under Freuds ungdomstid). Panoramat är dock inte entydigt, ty likaväl som att två imperier - det franska och det engelska - konsolideras, så börjar andra nationalstater växa fram: Italien, som just förenats, och Tyskland, som börjar på att förenas. Nationalitets- och nationalstatstemat får en speciell betydelse vid denna tid.
Och var föds och bor Sigmund Freud? Han föds i det som idag är Tjeckoslovaken, vilket vid den tiden befann sig inom det österrikisk-ungerska imperiet. Detta faktum får en speciell vikt i såväl hans liv som i hans verk och dess betydelse. I detta europeiska panorama, där motsättningar mellan bourgeoisien och de folkliga klasserna börjar kunna skönjas, representerar Österrike-Ungern och Ryssland det mest efterblivna och feodala … de utgör två regimer som vilar på den absoluta monarkins struktur – de är alltså två helt auktoritära stater.
De idéer, som uttrycker intressena hos den bourgeoisie, vilken tenderar att konsolideras i hela Europa … de dominerande värderingarna i de länder, som är indragna i den kapitalistiska utvecklingen … vilka är dessa värderingar? Vilka idéer är nära förbundna med kapitalismens?
Elev: Liberalismen.
Ana Quiroga: Kommer ni ihåg att vi förra året analyserade gruppkonceptets ursprung och att vi då nämnde att gruppkonceptet uppträdde tillsammans med ett annat koncept, nämligen individkonceptet … det vill säga att här framträder motsatsförhållandet individ-grupp. Vid denna tid och bland dessa värderingar uppträder individualismen som värdering … och som talar om individens frihet … och refererar till individen (subjektet) som fri och ensam träder in på arbetsmarknaden … och som fritt disponerar över sin arbetskraft – men som också är fri i ordets dåliga betydelse … i bemärkelsen lösryckt från sin jord och sina produktionsmedel.
Detta är de robinsonska utopiernas epok. Rousseaus modell om den till sitt väsen individuella och isolerade människan, som väljer att låta sig inkluderas i samhällsordningen och som i slutändan ”fördriver” sin naturlighet, fanns med i ursprunget till den franska revolutionen. Den fortsätter emellertid att utöva sin inverkan i och med att det, som tidigare användes till att förändra (något gammalt), nu används för att konsolidera (något nytt). Lägg här märke till hur en ideologi - från att under en period ha använts till att avtäcka - senare omvandlas till att täcka över! Och det är under övertäckandets fas - det vill säga när de sociala strukturerna tenderar att konsolideras – som ideologin gör det enskilda och partikulära till något allmängiltigt, förevigar det historiska och gör det sociala till något naturbundet. På detta sätt konsolideras det kapitalistiska produktionssättet. Och med utgångspunkt i vad? I en tanke om människan som abstrakt, isolerad och fri individ.
Dessa värderingar hade emellertid redan övervunnits i andra länder där man utvecklat nya idéer i vilka människan uppfattas som en samhällsvarelse. Dock var dessa värderingar (individualismens och liberalismens värderingar rörande individens moral, som inom det teoretisk-filosofiska fältet upprätthållits av positivismen och på det estetiska området av romantiken), vilka i de utvecklade länderna spelade rollen av konsoliderande idéer och uttryck för de dominerande sektorernas intressen, progressiva tankar i länder med absoluta regimer. I Österrike-Ungern var således dessa idéer progressiva!
Vi nämnde att nationalitetsproblemet var ett ”nedfryst” problem och speciellt då i Österrike-Ungern, som inte hade någon nationell enhet. Problemet med nationaliteten eller den nationella identiteten berör speciellt Freud. Man får inte glömma att han tillhör en etnisk, nästan aldrig accepterad, minoritet ständigt utsatt för växlingar mellan förföljelse och tolerans. Jag har redan berättat för er om det intryck den diskriminering fadern utsattes för vid ett tillfälle gjorde på Freud. Han upplevde den emellertid även i egen person genom det faktum att han inte kunde få undervisningsuppdrag på universitetet på grund av att han var jude.
Freud identifierar sig med det enande av Tyskland på preussisk grund som Bismarck genomför. Freud var så pass mycket Bismarckanhängare att han i trettioårsåldern kunde vänta i två timmar för att få se Bismarck passera förbi.
I sin ungdom följer han hänryckt det fransk-tyska kriget. Han ville bli general och om inte det var möjligt så åtminstone minister … och detta så mycket att han tvekar vad gäller att fortsätta studera medicin. Han hyser stora tvivel om sin yrkesbana … uppenbarligen därför att de yrkesalternativ hans omgivningsmiljö erbjöd inte hade mycket att göra med hans kunskapsintressen … och det han ville utforska. Det är här intresset för teologi och för naturvetenskaperna uppträder … men det var hela tiden en linje som hade med utforskande att göra.
Men som ni säkert kommer ihåg var Freud ”märkt” av en hjälteidentifikation … en identifikation med dragning åt det heroiska. Han ville med andra ord bli något … och han hade dessutom förutspåtts bli något betydelsefullt. I familjekretsarna uttolkades detta ”något” som minister. Freud var tveksam till att bli läkare och detta därför att under den här epoken kunde en läkare knappast bli minister. Det var mycket lättare om man var advokat.
I kriget 1914 – Freud var nu omkring sextio år gammal – säger han att han ”satsat” all sin libido på Österrike …
Temat ”nationaliteternas konsolidering” … konsolidering eller grundande av moderna stater intresserar Freud mycket … och det är utifrån detta vi kan se honom innefattad i den tankelinje som inom det nationella – och i hans omedelbara omgivningskontext – kommer att representera en progressiv rörelse. Hans verk – eller tänkande – utgör med andra ord i Österrike ett av de många ”förkroppsliganden” av bourgeoisiens intressen, vilka står i motsatsställning till absolutismen.
I den europeiska kontexten (de källor från vilka Freud tar sin näring … dessa referensramar som utgör grund för Freuds tänkande) - utanför hans eget efterblivna feodala lands kontext med sin absoluta monarki - hade bourgeoisien förvandlats till dominerande klass. Det tänkande och de mentala strukturer, som uttrycks via den mekanistiska fysiken, positivismen, den tyska romantiken, värderingar om individualism och frihet samt ett sätt att förstå världen och vetenskapen etc, ägnas här mer åt att konsolidera bourgeoisien som klass än åt att omvandla de sociala relationerna.
Blir detta begripligt för er? I Österrike-Ungerns kontext representerar detta tänkande – positivismen, den mekanistiska fysiken etc – den klass som opponerar sig mot den dominerande klassen, men inom det övriga Europas kontext representerar däremot dessa teoretiska strömningar och tankeformer intressen hos klasser, vilka nu ägnar sig mer åt att konsolidera formerna och inte åt att omvandla dem.
Den motsättning, som framträder beträffande innebörden i Freuds verk, är särskilt tydlig i det han skrivit om samhället. Detta förringar absolut inte hans upptäckter, men han placeras däremot inom sin kontext. Vi får med andra ord en förklaring på vissa av psykoanalysens ”instrumenteringar” … instrumenteringar som är möjliga utifrån den människo- och världsåskådning, som finns underliggande till och genomsyrar det freudianska tänkandets utveckling.
Sammanfattningsvis kan man lägga fram den lite djärva hypotesen att en komplex kamp mellan nya och gamla strukturer utvecklades i Europa. Bourgeoisien och de bredare befolkningslagren kämpade, trots sinsemellan allvarliga motsättningar, mot det mest efterblivna, vilket utgjordes av monarkin och det absoluta systemet, det vill säga den absoluta monarkin, feodalsystemet etc.
I denna motsättningsfyllda ”front” placerar det freudianska tänkandet in sig (som representant för det mest avancerade i det egna landet), dock utan att få sin näring från det på den tiden mest avancerade tänkandet. Det freudianska tänkandet uttrycker nämligen i det egna landet den sektor, som i den västliga världen tenderar till konsolidering via nya värderingar: positivism, agnosticism, individualism, liberalism etc. Tillsammantaget bidrar allt detta till det freudianska verkets essens … ett verk mycket rikt på element som, trots att det inte tagit sin näring från de allra nyaste tendenserna, kommer att bidra till utvecklandet av en ny människo- och verklighetsuppfattning.
Vad utgjorde Freuds specifika kontext inom psykologins område? Hans kontext dominerades av ett epistemologiskt hinder, det vill säga av ett hinder vad gäller att producera vetenskaplig kunskap inom psykologin. I sina möten med detta hinder åstadkommer Freud stundvisa genombrott. Vid andra tillfällen snärjs han av hindret som faktiskt ännu ingen psykologisk teori övervunnit i och med att psykologin som vetenskap fortfarande befinner sig under utveckling.
Vilket var då detta hinder? Det utgjordes av tron på eller myten om ”det inre livet”. Vad innebär myten om det inre livet? Det innebär att det inre livet uppfattas som en självständig storhet och inte som en mängd processer, vilka determinerats utifrån samspelet mellan kroppen och den givna sociala ordningen. Det inre livet uppfattas som ”substans”, som något ”i sig” existerande och avskilt - långt från varje samhällsideologisk erfarenhet och determinering. En storhet vars ursprung man inte känner till …
Elev: Själen …
Ana Quiroga: Själen utgör arketypen för detta hinder … konceptet ”själ” som en från kroppen avskild storhet … som ockuperar kroppen och sedan kommer att överge den. Just detta hinders kvintessens’ utgörs av idén om själen och av det psykiska livet som en funktion av själen. Ett hinder som till formen motsvarar ovannämnda hinder – eller som kanske är en del därav – framträder genom delningen psyke-kropp.
1800-talets psykologi – den prefreudianska psykologin – kännetecknades av att vara en psykologi om det inre livet och i synnerhet om funktionerna; det vill säga en psykologi som analyserade sinnesintryck, uppmärksamhet, minne etc. Med utgångspunkt i denna psykologi fragmenterades hela människan som kunskapsobjekt.
Gentemot denna psykologiska uppfattning (det inre livets och funktionernas psykologi), som i grund och botten byggde på introspektion, utvecklas tre framgångsrika och motsatta strömningar: psykoanalysen, beteendeteorin (vilken producerade sådana lysande tänkare som Mill) och Gestaltteorin (som utgör den strukturellt fokuserade förståelse av helheter vars upphovsmän heter Kohler och Koffka).
Det inre livet uppfattat som själ och ”system av förmågor”, men hela tiden en autonom storhet och ”substans” radikalt avskuren från kroppen och den sociala ordningen, verksamhet, görande, interaktion, dialektik mellan subjekt och värld … detta inre liv omvandlas till en myt i sådan mening att det innefattar vad som av vissa teoretiker benämns det subjektivas ”fetischering”.
Vad innebär detta? Allt som man i vid mening indikerar med termen ”fetischering” innebär ett döljande av en viss händelses eller ett visst faktums uppkomstbetingelser, med andra ord av vad som föregår det och vad det är som händer. Händelsen eller faktumet skärs bort och isoleras från sin egen kausalitet. Det som här förblir dolt är förutsättningarna för det subjektivas framväxt. Det psykiska livet tycks därför inte framträda som en aspekt av individen (subjektet); det tycks inte hänga samman med dennes handlingar och konkreta liv, utan snarare framstå som en sak och storhet med egen ”natur”.
Denna myt om det inre livet (med sin grund i tanken om människans natur som något pre-samhälleligt och ahistoriskt) kommer – om man betraktar den ur ett annat perspektiv än individualismens eller liberalismens – att legitimera arbetsdelningen i samhället. Arbetsdelningen i manuellt och intellektuellt arbete legitimeras av denna uppfattning om själen som autonom storhet. Denna delnings historisk-sociala karaktär döljs på grund av att man framställer själen eller anden som något avskilt från verksamheten, praktiken och det vardagliga.
Om den psykiska aktiviteten befinner sig långt från görandet – alltså långt från praxis – skulle man kunna härleda uppdelningen i samhället (mellan människor som arbetar med händerna och människor som arbetar med intellektet) från det psykiskas själva ”natur” och inte från människornas objektiva, sociala och ekonomiska existensvillkor.
Är ”den andliga människan” och ”den förädlade själen” en social produkt, resultatet av en bestämd praktisk verksamhet eller något som har att göra med en särskild kvalitet i denna autonoma ”substans”? Visst finns detta slags förädlade och andliga människa med förmåga att kultivera sin själ. Denna möjlighet finns … visst finns det mer förädlade individer (subjekt) som är högre kulturellt utvecklade. Det handlar dock inte om ett väsensdrag … eller ett kvalitetsdrag hos denna autonoma storhet … något som skulle vara mer utvecklat hos vissa människor än hos andra – utan det handlar om något som växer fram utifrån en social verksamhet. Och detta är vad som döljs med myten om själen och myten om det inre livet … myten om det andliga livet … något som skulle vara avskilt från praktiken och förvandlat till autonoma storheter. Om man skulle tillämpa ett sådant synsätt skulle alltså den människa som måste sälja sin arbetstid och som brutaliseras av sina existensvillkor … ha dessa karaktäristika inte på grund av sina existensvillkor och sin plats i samhället utan beroende på sin egen natur.
I varierande utsträckning kommer Freud att implicera en brytning med en sådan position … med myten om det inre livet och själen som storhet. Freud bryter med funktionernas, perceptionernas, minnets etc psykologi och studerar beteendet och uppträdandet i sin komplexitet. Han studerar inte enskilda data - som om dessa i sig skulle vara nog - utan intar en tolkande attityd på så sätt att varje data utgör ett tecken som pekar på individens (subjektets) konkreta liv. Varje data pekar på en komplex helhet som är livet självt … han studerar alltså drömmen, lapsusen och symtomet i förhållande till den individuella dialektik som yttrar sig i samspelet mellan konstituerande, disponerande och aktuella faktorer … och hur det i detta samspel uppenbarar sig ett centralt faktum i det psykiska livet (och det är detta Freud upptäcker) – den psykiska konflikten.
Genom att knyta varje data i sin utforskning till individens (subjektets) konkreta liv och individuella utveckling bryter Freud med de själsliga storheternas psykologi. Några av Freuds kritiker, såsom Politzer och Bleger (vars tankar vi delvis kommer att följa här se Not 18), hävdar att när Freud i sin första formulering av den psykiska apparaten går från att förstå det omedvetna som en kvalitet av de psykiska processerna till att definiera det omedvetna som system - alltså genom att definiera det som en storhet - har han uppenbarligen återvänt eller återfallit till något han ville överskrida. Freud skulle med andra ord - när det omedvetna förvandlas till ”det omedvetna” - återigen ha återfallit i sökandet efter en storhet.
Med utgångspunkt i adjektivet: omedvetna processer och substantivet: ”det omedvetna” skulle enligt denna hypotes (Politzer, Bleger) en ny version av de psykiska storheterna uppstå. I vilket fall som helst, säger dessa teoretiker, konstituerar sig Freud genom de brytningar och möjliga ”suturer” (alltså genom dessa brytningars tillslutanden) han genomför under ett nödvändigt moment av psykologins utveckling. Dessa växlingar (mellan ”brytning” och ”stängning”) är med andra ord nödvändiga. Glöm inte förekomsten av möjliga hinder och att vi på den psykologiska kunskapens område kämpar mot epistemologiska hinder som inte fullständigt övervunnits.
Vad var det då Freud föresatte sig i förhållande till psykologin? I grund och botten föresatte han sig att frigöra psykologin från det mytiska förvetenskapliga tillstånd den dittills befunnit sig i och att bearbeta den som en naturvetenskap. Under Freuds tid var den naturvetenskapliga uppfattningen synonym till objektiv kunskap.
Försöket att utveckla psykologin som naturvetenskap har en föregångare i Herbart, som formulerade en själens eller det själsliga livets statik och dynamik. Givetvis når inte Herbart fram till Freuds syntes … och detta kanske genom att vara fången i den formella logiken (ytterligare ett epistemologiskt hinder) på grund av att han förvånande nog hävdar att verkligheten inte kan vara kontradiktorisk. Detta hindrar honom att få syn på det vi nyss nämnde - vilket är en av Freuds mest lysande upptäckter och som ger honom just mentalsjukdomens ”nyckel” - med andra ord den psykiska konflikten. Vad Herbart emellertid gör är att bryta med förmågornas och funktionernas psykologi.
Jag nämnde Herbart som en föregångare till Freud inom psykologins område. Freuds största influenser kommer emellertid inte från psykologins område. Man ska inte glömma att Freud forskade inom fysiologins område - neurologin - och att hans mest ambitiösa försök härvidlag, vilket han dock släpper (fast man kan fråga sig om han verkligen släppte det), är att söka etablera samband mellan det neuro-cerebrala fungerandet och de psykiska processerna. Hela den första fasen i hans forskarkarriär pekar mot detta mål, nämligen att etablera relationer mellan den psykiska processen och det cerebro-neuronala fungerandet.
Någon har nämnt att Freud, liksom Columbus, ”sökte vägen till Indien” (det vill säga fastställandet av sambanden mellan psykiska processer och cerebro-neuronalt fungerande - vilket fortfarande till stora delar är outforskat även om man avancerat något på senare tid) , men att han i likhet med Columbus istället ”upptäckte en ny kontinent”, som i hans fall var de omedvetna processernas ”kontinent”. Med ett sådant betraktelsesätt kan man säga att skillnaden mellan Columbus och Freud består i att sistnämnde dog medveten om att han upptäckt en ny ”kontinent” och ett nytt kunskapsområde.
Freud studerar fysiologi i flera år med Brucke. Genom denne knyts han till sin tids vetenskapliga tänkande. Vi befinner oss nu mer eller mindre vid 1880. De viktigaste namnen under denna tid inom fysikens område (som då utgör arketyp för vetenskapligt vetande) är: Von Helmholtz, Klausius, Kirchoff och Bolzman. Några av dessa bildar en Berlingrupp. Och här återvänder vi på nytt till historien, det vill säga ett förenat Tyskland som förnyar vetenskaperna och – som en konsoliderad och förenad nation – går in i en expansionistisk period. Brucke levde i Wien och påverkades starkt kulturellt av det mest avancerade i Tyskland. Härigenom kom han också att representera det mest avancerade i Österrike.
Vilken vetenskaplig åskådning är det då Freud ”skriver under” på? I vilken vetenskaplig modell kom den jämförande anatomin, den cerebala neuropatologin, histologin etc att integreras? Vilket är det vetenskapsideal denna grupp - exempelvis Helmholtz - postulerar? Jo, att en förklaring är vetenskaplig när den helt och hållet reducerats till att vara ett naturfenomen som är en effekt av enskilda krafter (och Freud försöker tänka så när det gäller de psykiska processerna) … och när man demonstrerat att denna reduktion till ett naturfenomen - som effekt av enskilda krafter - är den enda möjliga. Den fysik, som utgör Freuds referensram, grundas på den mekanistiska fysikens modell. Dess grundläggande postulat är: fenomenens orsaker utgörs av fysiska krafter; varje fenomen är underkastat en strikt determinism eller, uttryckt med andra ord, så finns det en mekanisk kausalitet (Freud säger att i praktiken finns vare sig godtycklighet eller slump i de psykiska processerna, utan dessa är underkastade en kausalitet). Vidare bör all vetenskaplig kunskap vara möjlig att formulera kvantitativt. Freud höll i hela sitt verk fast vid några alternativ som svarade mot merparten av dessa principer; i linjär form finns detta i ”Utkast till en psykologi”, vilket är det verk han producerar efter sin första kris, då han måste sluta röka på grund av kardiologiska problem och han möter möjligheten av såväl sin egen död som en smärtsam depression. Freud kommer ur den och skriver ”Utkast till en psykologi” i ett slags upprymdhetsprocess. Han skriver att kvantiteten (som utgörs av kraften) påverkar materiella partiklar, vilka utgörs av neuronerna.
Och detta är det första utarbetandet av Freuds psykiska modell. Vad han senare kommer att hävda är att känslorna sätter de mentala representationerna i rörelse. Och återigen finns här en kraft som sätter ett element i rörelse. Till yttermera visso säger han många år senare att alla psykiska processer – undantaget att man mottar yttre stimuli – kan hänföras till ett samspel mellan krafter (drifterna) och att dessa krafter stimuleras, hämmas, kombineras och ”kommunicerar” sinsemellan.
Ovannämnda idéer är några av de tongivande inom fysiken på Freuds tid och de influerar hans tänkande. De ger med andra ord tankemodeller, som är utgångspunkter, när han börjar tänka kring de psykiska processerna.
Vad som nu återstår är att under nästa lektion knyta samman termodynamikens principer med vissa av psykoanalysens centrala uppfattningar, exempelvis dödsdriften, den psykiska apparaten, lustprincipen etc; vidare förhållandet mellan energetismen och de uttryck denna får i libido-teorin och andra aspekter av hans tänkande. Vad som också kvarstår att analysera är det darwinska utvecklingstänkandets influenser. Darwins tänkande är en av de grundläggande ”stöttepelarna” i det freudianska tänkandet i och med att det är därifrån Freud hämtar den genetisk-historiska metod, som är kännetecknande för psykoanalysen … att gå från att analysera ursprungshistorien/genesen till processernas utveckling. Även förhållandet mellan den tyska romantiken (som filosofisk och estetisk strömning) och Freuds referensram återstår att ta upp.
Vi kommer därefter att försöka se hur dessa psykiska former och innehåll hänger samman med en egen dialektik i upptäckandets strategi (som Pichon-Rivière skulle uttrycka det). Ty vi har nämnt att det finns ”tankelinjer”, som inte är sinsemellan överensstämmande - ja, som till och med är ”antagonistiska” - , och därför är det av vikt att föra samman (associera) det som är åtskilt (dissocierat) och ta isär (dissociera) det sammansatta (associerade).
Och detta hos vem? I Freuds fall hos en människa, som önskar motsvara modersönskan och situationen att vara favoritbarn … något som, enligt vad Freud själv bekänner, garanterar honom trygghet och styrka. Och detta hos en man som identifierar sig med hjältar och halvgudar … som vill gå segrande ur kampen med sin Oedipusrival, en rival som är såväl tillåtande som utmanande (i det att han säger ”Det kommer aldrig att bli något av den här pojken!”).
Inför allt detta (att kunna syntetisera, uttrycka, vara spegel för sin tid och en skapande människa) har säkert några av er frågat sig: Var kommer då detta med begåvningen in? Ja, den kanske existerar, ty utan tvivel finns det konstitutionella element - men denna personliga ekvation, denna historia och plats i familjen och samhället utgör också del av begåvningen. De utgör produktionsförutsättningar för vad vi kallar ”begåvning”. På samma sätt utgörs en del av begåvningen av förmåga till regression … att kunna hejda sig och behärska sig inför de inre objekten … inför fantasmer och sitt förflutna. På samma sätt utgörs begåvningen av att ha modet att möta inre hotande, förstörda eller lustgivande objekt – och en del av begåvningen är att samtidigt såväl frukta som att dras till vansinnet och att i skapandet kunna övervinna detta.
Noter:
(18) Det kan här vara av intresse att titta närmare på den diskussion som finns som en del av den argentinska psykoanalytiska kontexten och också som något influerande i Ana Quirogas resonemang kring Sigmund Freud och psykoanalysen. Det är framförallt två namn som här är intressanta – Politzer och Bleger.
Den franske filosofen Georges Politzer och hans tänkande runt en konkret psykologi är närvarande i den diskussion som förs i mer radikala psykoanalytiska kretsar i Argentina på 50- och 60-talet och han skrev en del om denna ”inre värld” eller - som han uttryckte det - ”drama” i sina försök att nå fram till en ny ”konkret” psykolog. Den argentinske psykoanalytikern (och tillika Pichons elev) José Bleger är en av de som tänker vidare med utgångspunkt i Politzers tankar om psykoanalys och psykologi. Även Pichon-Rivière känner till Politzer och hänvisar till honom vid några tillfällen; det verkar rimligt att Politzers tankar om vardagen skulle ha influerat Pichon och beröringspunkter verkar onekligen finnas.
Politzer menar att med psykoanalysen börjar för första gången en psykologi i egentlig mening ta form. Den dittillsvarande psykologin – den ”klassiska” psykologin – hade inte analyserat den konkreta människan och hennes medvetande. Han menade att det var nödvändigt att studera människan som aktör. Det medvetande man då skulle studera var det vardagliga medvetandet. Det är först psykoanalysen som närmat sig människan på detta konkreta sätt. Politzer såg på psykologin som utforskare av människan i hennes vardagliga konkreta liv.
Psykologins objekt ses genom totaliteten av de mänskliga händelserna när dessa betraktas i sitt förhållande till individen, det vill säga så länge som de utgör en människas liv och människornas liv. Äktenskap är en psykologisk händelse endast såsom äktenskap, det vill säga utfört under bestämda villkor av enskilda individer. Men själva de mänskliga händelserna har en struktur och är underställda en determinism som psykologen bör känna till för att kunna se dessa händelser i förhållande till individen. Och han måste söka den där den faktiskt finns (Psykologi och marxism. G. Politzer: Vart går den konkreta psykologin? Sid 156-157).
Han lutar sig i sitt tänkande mot en, som han uppfattade det, tidigare huvudströmning inom psykologin – den dramatiska traditionen. Denna tradition föresätter sig att studera den konkreta människan såsom hon framstår i sitt livssammanhang. Politzer hämtar sitt centrala begrepp ”dramat” från denna tradition.
Vi har valt begreppet ’drama’ i dess glanslösaste betydelse, fri från alla känslor och sentimentalitet, kort sagt i dess sceniska betydelse. Bör teatern imitera livet? För att psykologin skall kunna bryta med en tusenårig tradition och återvända till livet, så bör den kanske imitera teatern. Bör psykologerna avvänjas från sökandet efter processer? Det bästa vore, tror jag, att ge dem en dramatikers mentalitet, trots att det inte gäller att uppfinna, stilisera eller romantisera något. Det gäller bara att ersätta processerna och deras artificiella miljö med människorna och deras egentliga levnadsvillkor (Ibid sid 150).
Det är dramat som är den konkreta psykologins studieobjekt och detta utspelar sig under människans liv; ”liv” dels som ett biologiskt begrepp, men samtidigt människans vara mellan födelse och död – ”människans dramatiska liv”. ”Dramatisk” har dock inte innebörden av ”spännande” i Politzers terminologi, utan det handlar om människans görande och varande. Psykologin blir konkret först genom att till sitt objekt ta dramat och härigenom kan man – genom att förstå människan i hennes konkreta livssammanhang – också förstå henne och hennes handlande.
Politzer kritiserar vad han kallar den ”klassiska” – eller ”mytologiska” – psykologin (som studerar ”själen” som avskild från människan i övrigt) på tre punkter:
Realismen. Genom att betrakta psykologiska fakta ur ”tredje person” förtingligar eller objektiverar man de fakta som till sin natur endast existerar i relation till ”första person” (ett jag betraktar objektet och objektet får härigenom en personlig betydelse och relation till jaget). Politzers uppfattning är att psykologin är ”första personens” vetenskap, medan exempelvis en vetenskap som fysiken är den ”tredje personens”; därför är det endast existensen av jaget, det vill säga ”första personen” som motiverar att det finns en psykologisk vetenskap. Alla psykologiska fakta måste ses i relation till den konkreta akt eller det drama de ingår i. Det är då de kan ses som fakta i ”första person”. Enligt Politzer blir introspektion därför en naturlig metodologisk följd av realismen.
Abstraktionen. Genom detta ”realistiska” betraktelsesätt blir de psykologiska fenomenen till från jaget skilda ting eller abstraktioner. Härigenom ses inte heller exempelvis en dröm som en produkt av en individ (subjekt) , utan som en produkt av impersonella krafter.
Formalismen. En konsekvens av ”realismen” och ”abstraktionen” är att den ”klassiska” psykologin (som saknar ett subjekt eller jag i egentlig mening) betraktar alla psykologiska fakta utifrån på förhand uppgjorda och bestämda klassifikationsbegrepp; det blir en formell psykologi.
I och med Freuds drömteori förs psykologin tillbaka till att bli en vetenskap om det konkreta subjektet. Drömmen är en produkt av en enskild individ och kan endast ha en betydelse och mening inom ramarna för denna individuella, konkreta individs drama eller liv. Politzer hävdar också i konsekvens med detta att Freud analyserar vardagslivets människa.
Han menar vidare att den psykologiska metoden inte kan vara observation. De enskilda handlingarna och akterna måste tolkas utifrån individens hela drama. Först i det sammanhanget får de psykologiska fakta en mening som är konkret och användbar.
För Bleger var Politzers sätt att använda psykoanalysen, som ”kungsväg” till det mänskligas drama, viktigt. Freuds ”Drömtydning” speciellt hade tillåtit Politzer att studera drömmen ”som en handling av individen (subjektet)” … och analys av drömmen liksom av symtomen kunde bara äga rum i ”första person”. I den meningen kunde ”tolka” inte vara annat än att ”finna innebörden”, vilket i sin tur implicerade en förklaring av såväl drömmen som symtomen ”utifrån individens (subjektets) konkreta liv”. Just häri låg en av Politzers största förtjänster enligt Bleger.
José Bleger använder sig av Politzer och dennes tankar för att företa en radikal revision av psykoanalysen – möjligtvis också för att grunda en ny psykologi. Det är i boken Psicoanálisis y dialéctica materialista (Psykoanalys och materialistisk dialektik) Bleger inleder detta företag. Han pekar på att Politzer i Crítica de los fundamentos de la psicología (Kritik av psykologins grunder) understryker att psykoanalysen tar sin början som en konkret undersökning av människornas liv genom att studera de neurotiska symtomen som mänskliga handlingar. Detta var vad Politzer benämnde ”drama”.
Det är med utgångspunkt i detta drama som psykoanalysen genomför en teoretisk förflyttning i form av en ”abstraktionens”, ”realismens” och ”formalismens” trefaldiga manöver (se ovan). Härvid överges dock dramat och de konkreta mänskliga handlingarna. Istället övergår psykoanalysen till att studera förtingligandets produkter, vilket exempelvis är fallet vid konstruerandet av ”det omedvetna”. Symtomens innebörd görs härmed ”realistiska” eller ”förtingligas” i ett inre livsväsende, vilket tenderar att uppfattas som såväl självständigt som alstrare av de verkliga och synliga fenomenen. Vad här psykoanalysen gör är att överge dramat till förmån för dynamiken (det vill säga en formulering i form av krafter och drifter). Härvid upphör dessa krafter och drifter att utgöra förkortade beskrivningar av en process för att istället övergå till att ha eget självständigt liv.
Uttryckt på annorlunda sätt har därmed i psykoanalysens själva sköte utvecklats en motsättning mellan teori och praktik. Den för spontant in en klyvning eller spricka mellan de handlingar som rapporteras och de teorier med vilka dessa handlingar återspeglas. Inom psykoanalysen kan med utgångspunkt i detta resonemang en tredubbel motsättning konstateras:
- Den psykoanalytiska praktiken hanteras inom den dramatiska ramen, medan teorin utvecklas i dynamiska formuleringar;
- Den operationella modaliteten i psykoanalysen sker i ”här-och-nu”-ramen (situationell), medan den psykoanalytiska teorin i grunden är historisk-genetisk;
- Praktiken innefattar ett affektivt hanterande av faktorer som befinner sig i dialektisk interaktion, medan däremot teorin företrädesvis utvecklats i termer av formell logik.
Man kan uttrycka psykoanalysens dilemma inte så mycket i termer av en ”skilsmässa” mellan teori och praktik som att det har utvecklats en spricka mellan det dynamiska och det dramatiska. Det dynamiska kriterium de psykoanalytiska teorierna baseras på återspeglar inte längre den ”dramatiska” verkligheten.
Det är för att uppnå större tankeprecision som termen ”dramatisk” introduceras. Men – vad är det då som benämns ”dramatisk”? Freud studerar symtomet i relation till den sjukes liv. Enbart information ”från utsidan” om alla händelser i dennes liv räcker dock inte; den ger heller inte fullständig innebörd eller förståelse vad gäller symtomet. Detta uppnås dock om dessa relateras till den sjukes egna upplevelser av dem. Symtomet blir därigenom förklarat utifrån och som del av det mänskliga beteendet. Vad som kallas ”dramatisk” är alltså ytterst en beskrivning, förståelse och förklaring av beteendet utifrån patientens liv och hela beteende. Detta är också något som kan noteras om man observerar psykoanalytikern i arbete inom sitt operationella fält.
När psykoanalytikern förstår och tolkar är det för att han i det mänskliga livets konkreta termer reducerar beteendet till drivkrafter, handlingar och situationer. ”Dramatiken” utgör den verkligt centrala kärnan i Freuds innovativa bidrag till psykologin. Den är ett fundamentalt faktum i psykoanalysen och kan som sådant ge upphov till flerfaldiga teorier.
Den teori Freud använde för att generalisera och abstrahera ”dramatikens” händelser utgörs av den dynamiska teorin, det vill säga han reducerade beteendet till kraftvektorer som befinner sig i ett permanent samspel; dock kom dessa vektorer att i Freuds händer genomgå samma metamorfos som inträffar inom andra vetenskapliga områden. Från att ha varit vektorer, som i deskriptiv och sammanfattad form ersatte en komplex interaktion mellan olika handlingar, kom de att uppfattas som kausala element eller faktorer, vilka i sig skulle vara tillräckliga och yttersta förklaringar till mänskligt beteende. Ytterligare ett steg i den riktningen tas inom den psykoanalytiska dynamiska teorin när dessa krafter reduceras till några få ”väsenden”, som existerar i sig och för sig. Det handlar alltså om drifterna av vilka beteendet i sista hand skulle vara beroende. Vad som här sker är att den dramatiska processen först återspeglas i den dynamiska rörelsen, men att därefter processens subjekt blir omvänt. I ”dramatiken” är det personen som är subjekt, i dynamiken ersätts personen av drifterna.
Dessutom sker ytterligare en sak. Eftersom den process som sker i dramatiken är dialektisk och den rörelse Freud återspeglar i sina dynamiska teorier är en mekanisk rörelse, så blir resultatet att subjektet inte bara ersätts av drifterna utan dessutom av instanser (det, jag och överjag) som därigenom upphör att peka på funktioner eller aspekter hos beteendet för att istället själva förvandlas till subjekt, vilka i likhet med drifterna, placeras i det inre – i människans psyke – och där styr och utgör drivkrafter för beteendet.
Den ”dramatiska” beskrivningen gör det möjligt att säga att patienten i ett givet ögonblick varit exempelvis aggressiv eller känslosam. Detta utgör då beteendets deskriptiva uttryck. Den fortsatta abstrahering eller generalisering psykologen bör använda sig av – för att kvarstanna inom det dramatiskas domäner – kan formuleras som att patienten är aggressiv eller känslosam utifrån andras beteende gentemot honom och utifrån hans egna tidigare upplevelser. Men när psykoanalysens dynamiska teorier – genom hänvisning till ”realiteter” – abstraheras, sker också en förflyttning av mänskliga handlingar till ”väsenden”, som såväl ersätter handlingarna som framstår som dessas orsaker; detta är fallet om man säger att patienten är aggressiv eller känslosam därför att Thanatos dominerar över Eros eller viceversa. Personen och de mänskliga handlingarna ersätts av sannskyldiga mytologiska väsen. Skillnaden i förhållande till den klassiska mytologin består i att i sistnämnda fallet placeras gudarna i en speciell miljö (Olympen eller Himlen), medan de i den mytologi som har sitt ursprung i dynamiken placeras i människans eget inre. Människan framträder som ett förkroppsligande av något ”illusoriskt” och världen blir till en externalisering av dessa ”perfekta” illusoriska företeelsers rörelser.
I sitt ifrågasättande av Freuds referentiella schema kom Bleger att studera vad han kallade ”dynamisk psykologi”, en term som inbegrep en kluvenhet. Å ena sidan hade den en innebörd av ”evolutionism”, vilket innebar att studera de psykologiska fenomenen som processer, å andra sidan en innebörd som visade i riktning mot att undersöka de krafter som fungerande determinerande för de psykologiska ”handlingarna”. Mellan dessa två synsätt fanns, enligt Bleger, en ”avgrund” som skilde dialektiken från den formella logiken. Medan förståelsen av beteendet som process tillät framsteg på det operationella området, så kom hanterandet av ”handlingarna” och reducerandet av dessa till ett samspel mellan krafter (drifterna) att implicera en teoretisk förflyttning, som innebar en distansering från det konkreta för att istället grunda sig på en ontologisk realism som i realiteten inte utgjorde något annat än en form av idealism.
Bleger menar att det finns rikligt med citat från Freud där denne refererar till skillnaden mellan dynamik och det Bleger benämner ”dramatik”. Vad Bleger pekar på är att Freud beskriver symtomuppträdandet i situationer som inbegrep en handlingsimpuls, men där denna av skilda orsaker ej fullföljdes. Han menar att om man betraktar impulsen som ”emergent” i en definierad situation, så befinner man sig inom ”dramatiken”. Gör man dock en dynamisk överflyttning så betraktas situationen som indikator på och uttryck för psykologiska impulser (krafter). Och Freud kom att följa sistnämnda väg. Härigenom förflyttar man sig inte bara från det ”dramatiska” till det dynamiska. Genom att uppfatta beteendet som frambringat av impulser istället för att se impulsen som en situations ”emergent” vänder Freud också upp och ned på skeendet. Sett ur dialektisk-materialistisk synvinkel passerar man därigenom också gränsen mellan materialism och filosofisk idealism.
Vad driftteorin beträffar var Blegers syfte att ”omarbeta abstraktionerna” för att belysa de verkliga och konkreta rörelser, som doldes bakom de animistiska eller idealistiska formuleringarna. I detta syfte föresatte han sig att studera psykoanalysens kraft-koncept. Hur mycket än Freud låtit detta vara beroende av soma framstod dock inte drifterna som om de hade med materialism att göra – snarast då med idealism. Kraft-konceptet, som lånats från fysiken (och därvid givits en förmodad objektivitet), hade under namnet ”drift” använts som kausal förklaring och inte som fenomenisk beskrivning. Här valde Bleger – likt Pichon-Rivière – att använda sig av Kurt Lewins fältteori för att korrigera Freud. Beteendet kom då inte längre att bero på inre krafter, utan på det fälts struktur inom vilket objektet befann sig i relation till sin omgivning. Just driftteorin kom Bleger att specifikt använda sig av för att belysa hur beteendets dialektiska rörelse därvid förändrats till mekanisk rörelse. Och den uppgift Bleger föresatte sig var att få beteendet att återvända till ”dramatiken”.
För att förklara skillnaden mellan ”dramatik” och den dynamiska ”överflyttningen” av den kan man säga att i det förstnämnda fallet impulserna har sitt ursprung i objektrelationerna; Freud däremot utvecklade i de dynamiska teorierna tanken att objektrelationerna tar sitt ursprung i impulsernas samspel.
Vid analys av det ”dramatiska” kan undersökaren inta olika attityder. Tyngdpunkten kan läggas på antingen nu-nivå, historisk nivå eller framtidsnivå. Freud lade speciell emfas på den historiska nivån. Dock är dessa tre nivåer inte varandra uteslutande och en komplett undersökning bör således ta hänsyn till alla tre. I realiteten finns inget utrymme för godtycke här i och med att hela skeendet inom analytikerns arbetsområde – den psykoanalytiska sessionen – äger rum utifrån en definierad konkret situation: ”här-och-nu med mig”.
Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid inte automatiskt en ”dramatisk” analys. Kurt Lewin reducerade ju beteendet till vektorer, vilket innebär ett avlägsnande från den psykologiska ”dramatiken”. Enligt Lewins uppfattning står benämningen ”dynamisk” för en förståelse av rörelsen i termer av vektorer, vilka är beroende av objektrelationen i en definierad situation. Hans dynamik breddade den freudianska dynamikens fokus, men den berikas ytterligare i sin tur genom den ”dramatik” vars introduktion och studium inom psykologin är beroende av Freuds insatser.
För Bleger är psykoanalysen främst en undersökningsmetod som aldrig tidigare funnits och som ännu inte blivit ersatt eller överträffad. Det karaktäristiska i denna metod överensstämmer i stora drag med själva den terapeutiska processen. Sett utifrån samhällsbetydelse har psykoanalysen säkerligen mycket större vikt som undersökningsmetod; att den möjliggör kunskaper som kan tillämpas inom ett mycket brett fält i stil med mentalhygien, undervisning etc etc. I framtiden kommer psykoanalysen möjligen endast att tjäna som förberedelse för forskare inom psykoanalysens område. Psykoanalysen kan dock inte ”rädda” mänskligheten; den är en vetenskaplig disciplin med ett begränsat fält, vars resultat är viktiga i förhållande till den typ av fenomen som utforskas.
Det tycks dock som att det i stor utsträckning varit användbart att använda sig av driftskonceptet i och med att dessa vektorer – i likhet med konceptet ”kraft” inom fysiken – möjliggjort en begränsning av en undersöknings mångfaldiga variabler. Som sådant har driftskonceptet möjliggjort en kunskapsutveckling fram till en viss punkt. Där bortom uppträder dock motsägelser vilka kräver en problemomformulering.
Vad Bleger hävdar är att endast psykoanalysen förmått genomföra en forskning syftande till att klarlägga hur psykologiska fakta determineras. Den har gjort det genom att relatera beteendet till människornas konkreta liv. Materialism är inte enbart att förklara psykologiska fenomen via biologi eller sociologi. Människornas liv är ett lika materiellt faktum som ett biologiskt faktum är det.
Likt allt annat existerande följer psykoanalysen en dialektisk bana. Den är dock på inte sätt konsekvent dialektisk, men trots allt innebär den att de psykologiska processernas dialektiska lopp för första gången i viss utsträckning uppfångas och hanteras. Freud är en av dessa forskare om vilka Friedrich Engels generellt sagt att ”de tänkte dialektiskt långt innan man visste vad dialektisk var på samma sätt som (människan) talade i prosaform långt innan det ordet existerade”.
Till sist kom den blegerianska ”dramatiken” att mer närma sig Pichon-Rivières förbindelsebegrepp och koncept om det psykologiska fältet än Politzers perspektiv. Denna glidning mellan ”dramatik” och ”fält”, som uppstod på teorins nivå, åtföljdes även av en omdefinition av den psykoanalytiska praktiken i pichonianska termer. I sådan mening formulerades relationen mellan analytiker och analysand som en dialektisk relation i spiralform i vilken analytikern oundvikligen var en ”aktiv agent” och inte en ”ren observatör” som inom naturvetenskaperna. Parallellt härmed kom denna positionsförändring att implicera en reducering av den historisk-genetiska metodens vikt i och med att symtomen började framträda mer som ”situtionella emergenter” än som resultatet av individens (subjektets) förflutna. Därmed borde tolkningarna baseras på ”konkreta handlingar så som dessa visade sig i beteendet” och därvid undvikande tekniska termer eller abstrakta konstruktioner. En konsekvens härav var också att det blev nödvändigt att anpassa teorin till praktikens krav. Därmed introducerades den sociala dimensionen, vilket implicerade att den psykoanalytiska sessionen uppfattades som en tvåperson-relation och dynamisk helhet eller konfiguration inplacerad i en situation. Den situationella emergenten presenterades som något nytt och originellt – som moment av den gemensamma Gestalt terapeut och patient bildade med sina beteenden – och inte som exteriorisering av något redan givet.
