Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin. Av Enrique Pichon-Rivière

Pichon-Rivière träffade Jacques Lacan första gången 1951. De två sågs fler gånger därefter och Pichon uttryckte sig mycket uppskattande om Lacan.

I nedanstående artikel från Revista Actualidad Psicológica, december 1975, beskriver Pichon-Riviére sin uppfattning om skiljelinjerna mellan sitt perspektiv och Freuds och Lacans. Artikeln är svar på en fråga Lacan ställde till honom 1969: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”. Artikeln publicerades i intervjuform utifrån några sedan tidigare förberedda frågor.

Fråga: Om Ni vore Jacques Lacan – vilket slags självkritik skulle Ni då utöva?

Dr Pichon-Rivière: Om Pichon-Rivière vore Jacques Lacan skulle dennes självkritik alltid ske utifrån Pichon-Rivières perspektiv i och med att vår vänskap inte byggt på att vi skulle hysa identiska uppfattningar utan på överensstämmelser och på ett sätt att tänka vilket, som dialog, innehåller skiljaktigheter.

En gemensam passion fick oss bägge att närma oss psykoanalysen och dess utveckling. Vi möttes – i realiteten var det ett sannskyldigt ”återseende” – på de franskspråkiga psykoanalytikernas kongress 1951 där vi bägge var inbjudna föreläsare. Vårt möte sammanfaller med ett särskilt fruktbart ögonblick i den franska psykoanalysen. Och jag kan då inte heller undvika att nämna några andra goda vänner – Daniel Lagache, Hesnard, Nacht och Francoise Dalto.

Det psykoanalytiska tänkandet öppnade upp sig för påverkan från de dominerande filosofiska strömningarna vid den tiden – fenomenologi, existentialism och marxism.

Sartres, Merleau-Pontys, Lefebvres och Politzers bidrag inkorporerades i våra referensramar och i mitt fall lämnade det märkbara spår vid konstruerandet av mitt ECRO.

Vad som bland annat förenade mig med Jacques Lacan var en militant övertygelse om det freudianska tänkandets oändligt kreativa möjligheter. Och jag säger ”militant” därför att vid den tiden innebar kreativitet i de psykoanalytiska organisationerna sammandrabbningar, konflikter och kanske brytningar. Allt detta var såväl jag som Lacan sedan länge förtrogna med.

Vårt möte var en coup de foudre (kärlek vid första ögonkastet). Jag tror att Lacan uppfattade mig som ”lacaniansk lika mycket som jag uppfattade honom som pichoniansk”. Nu är vi varken det ena eller det andra, men Freud, surrealismen och den franska kulturen utgjorde nycklarna till den omedelbara vänskap som ännu idag kvarstår oförändrad. Detta är något som bekräftas för mig via våra möten då och då, senast i Paris 1969. Det är inte så att vi skriver till varandra, men vänner och lärjungar – bland dessa Nasio och Massotta – utgör en länk och kommunikationsväg oss emellan.

Ni frågar mig: Om jag vore Lacan – vilket slags självkritik skulle jag då utöva? Men som jag nyss påpekade – något sådant vore inte en självkritik, utan något som växer fram ur mitt eget perspektiv. Och det skulle då bli ett ifrågasättande med utgångspunkt i ett begreppsligt, referentiellt och operativt schema som formuleras avseende en annan teoretisk och operationell modell.

Nu finns det inga skäl för en sådan polemik, men principiellt skulle jag i så fall rikta in min kritik mot den lacanianska idealismen, denna essentialism som glider i sin formulering av begärets problematik; en formulering jag finner impregnerad av den hegelska uppfattningen om subjektet som i första hand (och i grunden) begärens begärare. Det är en uppfattning som inkluderar dialektiken och i sådan mening möjliggör den en förståelse av vissa aspekter av subjektets utveckling, dess historicitet, dess relationella karaktär – men den bortser från fundamenten, denna historicitetens materiella grund. En konsekvens härav är att själva historiciteten skyms undan.

Såsom idealist och essensialist bortser Lacan från det för mig grundläggande samspelet behov-tillfredsställelse, vilket är ett - med de sociala relationernas utveckling intrikat – samspel, som här-och-nu ytterst har sin utgångspunkt i dessa sociala relationer.

Detta begärande subjekt, begärets subjekt, är framförallt behovets subjekt och endast därför begärets subjekt. Det är med utgångspunkt i behovskonceptet som subjektets essens’ socialt och historiskt bestämda karaktär kan förtydligas. Det är detta koncept som gör det möjligt att förstå dialektiken subjekt-värld; och att ”äntra” detta subjekt i sina vardagliga konkreta existens-villkor.

Som Skola (det vill säga Pichons Skola i Socialpsykologi/ Övers.anm.) har vi speciellt på senare tid arbetat med behovets tematik och motsatsparet behov-tillfredsställelse avseende subjektets konstituerande och utveckling.

Detta arbete, inkluderat i den samtida psykologiska reflektionens kontext, leder fram till en analys av de människo- och historieuppfattningar utifrån vilka olika begreppsliga modeller utformas.

Denna upptagenhet med ideologier, vilka finns underliggande till människo- och historieuppfattningar (och – i sista instans – formar de teoretiska modellerna), är inte spekulativ i och med att det är dessa uppfattningar, som orienterar eller - kanske snarare - organiserar hälso- och sjukdomskriterierna. Det är sedan dessa kriterier, som i sin tur, fungerar riktningsgivande för den analytiska omvandlande handlingen; en handling i vilken vår teoretiska reflexion får såväl en mening som ett fundament.

Er fråga har lett fram till ett poängterande av skiljaktigheterna i förhållande till Lacan. Jag skulle här dock vilja understryka en fundamental överensstämmelse oss emellan – den grundläggande triangulära situationen och förbindelsen som relationsstruktur; ett komplext system, vilket inkluderar det tredjes strukturerande närvaro. Jag använder här min egen terminologi, inte Lacans, men jag insisterar på att detta är en mötespunkt vad gäller det teoretiska.

När vi 1969 diskuterade ett av mina arbeten frågade Lacan mig: ”Varför Socialpsykologi? Varför inte Psykoanalys?”. Jag tror att hans fråga sammanfattar såväl våra överensstämmelser som skiljaktigheter.

Att definiera psykologin som i strikt mening social innebär att man betonar problemet med vad som i slutändan determinerar de psykiska processerna; den roll de sociala relationerna spelar såsom betingande för den mänskliga – och ytterst – psykiska ordningens möjlighet.

Genom att uppfatta min framställning som psykoanalys pekar Lacan på den nyss nämnda fundamentala överensstämmelsen – hänvisningen till subjektets ursprung i det inre av förbindelse-strukturen. Det faktum att jag framhärdar i att beskriva mitt perspektiv som socialpsykologi visar också på var skiljelinjerna går mellan psykoanalysens - Freuds och Lacans uppfattning om det relaterande subjektet - och min uppfattning om subjektet som agent, producent och en Historiens protagonist på samma gång som det är producerat och konfigurerat i förbindelsesystem samt mer komplexa relationer och skeenden (i enlighet med den socialpsykologi jag postulerar).

Fråga: Få psykoanalytiker hos oss har haft möjlighet att personligen lära känna Jacques Lacan. Vilket är Ert intryck av denne teoretikers personlighet och livsstil? Hur upplevde Ni Er kontakt med Lacan? I Argentina känner man ju till honom huvudsakligen via hans verk.

Dr Pichon-Rivière: Lacan är en mycket sympatisk, känslosam och kommunikativ person som mycket väl vet vad han talar om och hur långt han kan nå tillsammans med den han talar med. Det är inte alla som har den bilden av Lacan och jag tror jag vet varför. Han är en person som väcker såväl avund som rivalitet.

Jag upplevde att vi hade en djup dialog. Under våra samtal kunde vi tala om psykoanalysens grundläggande saker, sådana teman som idag dyker upp.

Vårt första möte föregicks av en specifik händelse som möjliggjorde ett större närmande.

Under mina första dag i Paris gick jag på jakt efter den adress där jag visste att M. Davasse, förmyndare till Isidore Ducasse (Greven av Lautréamont), hade bott. Adressen var ”5. Rue de Lille”. Jag fann dock inga spår där av vare sig Lautréamont eller Davasse. Fokus för mitt intresse för Greven låg dock på ”5, Rue de Lille”, där alla mina utforskningar tillfälligt hade strandat.

Nästa dag inleddes Psykoanalyskongressen. Under denna föreläste såväl jag själv som Lacan. Sedan närmade sig Lacan och vi talade med varandra varvid han säger: ”Jag förväntar mig att Ni kommer hem till mig ikväll på en bit mat”. Och så tittade han lite skälmskt på mig: ”Jag har en överraskning åt Er”. När jag därpå läser hans adresskort blir jag överraskad – men dock inte på det sätt Lacan hade tänkt sig. Hans adress var ”5, Rue de Lille”! Lacan bodde alltså i samma hus jag besökt föregående morgon i mitt sökande efter Grevens spår.

Mellan oss uppstod en atmosfär av möten, associationer, överraskande sammanträffanden - Lautréamonts magiska klimat. Medan jag den kvällen var på väg till Lacan kände jag att jag också var på väg mot Lautréamont. Jag sade till mig själv: ”Vi får se vad som händer”.

Och det visade sig att den överraskning Lacan förberett var att Tristán Tzara (med kopplingar till dadaismen och surrealismen/ Övers.anm.) var där. Han lade beslag på mig den kvällen. Vad vi pratade om kunde knappast vara något annat än Greven av Lautréamont – enligt surrealismen den moderna poesins utgångspunkt och den störste av poeter. Bretons idol.

Med denna anekdot har jag velat visa fram Jacques Lacan; en känslig, subtil, förfinad och generös människa. Han kände till mina undersökningar avseende Lautréamont och kunde dela det dubbla intresse dennes verk väcker inom litteraturen och psykoanalysen, ty i detta möts det kusliga och det fantastiska. I Lautréamonts verk - ”djävulskt och egendomligt, ironiskt och vrålande, grymt och smärtsamt, där man samtidigt hör smärtfyllt jämmer och vansinnets kusliga skallrande” (som Darío skulle uttrycka det) uppenbarar sig det omedvetna med oväntad våldsamhet.

Lacan visste vad det betydde för mig att få samtala med Tzara. Och redan innan han kände mig personligen hade han förberett detta möte i sitt hem i Paris, en typisk Paris-våning med väggarna täckta av Massons tavlor. Surrealismen genomträngde våningen med sina antika möbler, böcker överallt och till med staplade på golvet – allt detta ingav mig en lugnande känsla av något familjärt.

Översättning: Sören Lander

”E. Pichon-Rivière och J. Lacan. Dialog och skiljaktigheter”. Sammanfattning.

I texten E. Pichon-Rivière y J. Lacan. Diálogo y discrepancias, som socialpsykologen Gladys Adamson publicerade i tidskriften Campo Grupal, kommenterar hon ovanstående text ”Pichon-Rivière talar om Jacques Lacan. Från psykoanalysen till socialpsykologin”. Då Gladys text i långa stycken utgörs av långa direkta citat från Pichon-Rivières text har jag valt att inte ta med dessa i nedanstående sammanfattning som i huvudsak fokuseras på Gladys mer direkta kommentarer avseende Pichon-Riviéres och Lacans tänkande.

Att lägga märke till: De spanska orden sujeto (sv subjekt) och subjetividad (sv subjektivitet) är svåra att översätta bokstavligt till svenska utan att bli otympliga och diffusa. Jag har därför valt att låta ”subjekt” följas av ”individ” inom parentes och likaså att låta ”subjektivitet” följas av ”personlighet”, ”det personliga” eller ”individualitet” inom parentes. På så sätt har jag behållit ”subjekt” och ”subjektivitet” i texten, men förhoppningsvis (utan alltför stora förvrängningar av betydelsen) genom parenteserna givit begreppen en tydligare och mer lättläst innebörd.

…………………………………………………………………………

Inledningsvis konstaterar Gladys att det finns många överensstämmelser mellan de bägge teoretikerna. De var bägge födda i början av 1900-talet - Lacan 1901 och Pichon-Rivière 1907. Vid den tiden var avantegarde-tanken mycket framträdande bland de intellektuella. Såväl Lacan som Pichon var läkare och psykiatriker och hade ett passionerat intresse för psykosens område. Bägge utgick från vansinnet och föreställde sig att subjektiviteten (personligheten, individualiteten) konstitueras utifrån bestämningar som sträcker sig bortom Oedipus-komplexet. Deras sätt att konceptualisera skiljer sig dock åt.

Pichon-Rivière tänker i termer av ett socialt subjekt (individ) som determineras av strukturer, vilka överskriver subjektiviteten (det personliga). Han tänker sig subjektet (individen eller personligheten) som emergent ur ett komplext förbindelseskeende vilket äger rum inom olika miljöer: familjen, grupper, institutioner, samfälligheten och det moderna samhället. Härvid fungerar förbindelsen som främsta förmedlingslänk. Subjektet (individen eller personligheten) är alltid sändebud från och språkrör för de strukturer subjektet (individen) strukturerar och som strukturerar detsamma (det vill säga individen eller personligheten).

För Lacan är subjektet (individen eller personligheten) en effekt av språket: ”Det omedvetna är den Andres diskurs”. Den Andre ”designar” den radikala annorlundahet som Lacan jämställer med språket och lagen. Den Andre är den signifikant som ”designar” det symboliska.

Mycket av hur Pichon-Rivière uppfattade Lacan och den ömsesidiga relationen dem emellan framgår av ovanstående artikel. Gladys Adamson fokuserar dock mot slutet av sin artikeltext på den fråga Lacan ställt till Pichon-Rivière – ”Varför socialpsykologi? Varför inte psykoanalys?”.

Hon föreställer sig här att Pichon-Rivière gjort ett medvetet val när han övergår från benämningen ”psykoanalys” till ”socialpsykologi”. Detta symboliseras för övrigt också av undertiteln på hans samlade 3-bandsverk Obras Completas. Del Psicoanálisis a la Psicología Social (”Samlade Verk. Från Psykoanalysen till Socialpsykologin”). Gladys tror att Pichon-Rivière valde en annan benämning helt enkelt därför att det handlar om olika områden och olika sätt att utöva sin praktiska verksamhet.

Psykoanalysen grundar sina interventioner på individualpatientens faktiska diskurs (det patienten faktiskt säger). Den intervention som därvid sker är från en person till en annan person.

Pichon-Rivière introducerar grupp-praktiken, vilket implicerar att området för interventionerna blir betydligt mer komplext. Det rör sig inte längre om en individuell diskurs, utan om en heterogen och multidimensionell grupp-diskurs i och med att det som sägs i gruppen är singulärt (individens vertikalitet eller livshistoria) – det vill säga att en individ talar. Det som sägs innehåller dock gemensamma element (horisontalitet eller det som berör gruppen som helhet), vilket gör att det som sägs kan uppfattas som en grupp-diskurs, vilken är multidimensionell i och med att den äger rum ansikte mot ansikte – de andras närvaro, gester, metaspråket finns där och är uppenbart synligt för alla. Det material som gruppsamordnaren bearbetar utgör också signifikanter, men dessa extraheras fram ur en magma av heterogena singulära (individuella, personliga) och sociala signifikanter.

När Pichon-Rivière upptäckte att han kan få tillgång till innebörden i sina psykiatriska patienters förvirringstillstånd och psykotiska symtom genom att lära känna deras familjer använde han inte denna information bara för att justera sin psykoanalytiska behandlingsstrategi av psykotiker, utan han skiftade även område och beslutade sig för att intervenera utöver den individuella patientens nivå. Han ”äntrade” då den struktur, som genom sin inverkan på patientens subjektivitet också fungerade betingande på denne. Och därvid skapade han inte bara ett nytt terapeutiskt interventionsfält, utan upptäckte också ett nytt teoretiskt område. Genom att uppmärksamma komplexiteten i de olika miljöer, som konstituerar subjektiviteten (personligheten) och genom att kasta ljus över denna komplexitet, formades också en ny passionerande utmaning för Pichon.

Sammanfattningen är gjord av Sören Lander utifrån den spanska originaltexten.

Intervju i “Primera Plana”

Av Enrique Pichon-Rivière

Nedanstående intervju med Pichon-Rivière gjordes i maj 1972 i den vid den tiden mycket populära tidskriften Primera Plana. Texten återfinns i El Pro­ceso Grupal. Framställningen inleds med 10 intervjufrågor som Pichon därefter ger ett samlat svar på.

1) De traditionella psykoanalytikerinstitutionernas elitism och hierarkier är en produkt av den liberala ideologin. Hur organiserar ni er mot bak­grund av att ni intagit en annorlunda inställning?

2) Den teori och teknik ni idag praktiserar – på vilket sätt skiljer den sig från den ni utövade såsom medlemmar i APA (Asociación Psicoanalítica Argentina)?

3) Vad har Ni för uppfattning om kampen inom kulturområdet? Hur hänger den samman med den samhäl­leliga kampen?

4) Hur skulle Ni karaktärisera denna kamp inom Ert specifika område?

5) Hur kan man synliggöra relationen mellan olika grupper som arbetar inom den psykiska hälsans fält? Vilka är skillnaderna dem emellan?

6) Hurdan ser relationen mellan dagens argentinska samhälle och ekonomi ut i förhållande till Er vetenskaps utveckling?

7) Hur inverkar de samhälleliga kriserna i den analytiska situationen?

8) Hur strukturerar ni relationen terapeut-patient?

9) Vilket är Ert hälso- och sjukdomskriterium?

10) På vilket sätt bidrar psykoanalysen till kampen för socialism?

Den kamp som sker inom kulturens område - en ideologisk kamp – skrivs in i klasskam­pens yttringar i den mån ett revolutionärt dialekt­iskt tänkande uppstår, vilket ifrågasätter modellerna för tän­kandet. Till dags dato har dock dessa modeller varit dominerade av en formell och dissocierande logik. De nya kunskapsformerna tenderar att skapa en helhet av det som systematiskt gömts undan och fördunklats av den härskande ideologin, nämligen tänkande, känsla och handling.

Vad gäller mitt eget område speciellt märker jag denna pågående kamp genom en begynnande teoretisk revolution; en revolution som karaktäriseras av hur man närmar sig problematiken om förhållandet mellan socio-ekonomisk struktur och det psykiska livet, utforskandet av hur ideologierna inverkar i det omedvetna, i socialisationspro­cesserna. Jag talar om en begynnande revolution därför att det fram tills nu handlar om att försöka få syn på problemet utifrån adek­vata förutsättningar; att Socialpsykologin är en disciplin som befinner sig i en konstruktionsprocess.

Den största bristen inom det psykologiska verksamhet­sområdet – eller där den dominerande ideologin har störst inflytande – kan noteras när det gäller kriterierna för hälsa och sjukdom.

Vad beträffar den terapeutiska praktiken – hur kan den vara revolutionär? Vad beträffar den terapeutiska praktiken och om den kan vara revo­lutionär - för att be­svara den frågan vill jag hänvisa till det som är vår uppgift. Den består i att ta itu med och bearbeta den fruktan som skapar mot­stånd mot förändring. Genom att man gör detta bryts ett stereotypt och dissocierande mönster, vilket fungerar som bromsande faktor när det gäller att dra lärdom av verkligheten - annorlunda uttryckt utgör det disponerande punkt för sjukdomen. I det korrigerande arbetet gör individen (subjektet) ett kvalitativt språng varvid en operativ förbindelse av personlig karaktär etable­ras till en annan män­niska.

Om terapeuten (däremot) blandar samman “Uppgiften” med “Förarbetet” går han in i sjukdomsspelet och agerar detta. Terapeuten hamnar då i Förarbetet och träder på så sätt in i ett lögnaktigt förhåll­ningssätt till det som utgör Uppgiften - på grund av eget motstånd mot att “bli medveten” om “Projektet” och något som utgör ideologiska hinder för att gripa sig an med praxis.

Att gå in som “agent” i en korrigerande process innebär att arbeta med patienten och dennes närmaste grupp i syfte att via denna gemensamma uppgift instrumentera patienten och ge möjlighet att up­pnå en kritisk och operativ “läsning” av verkligheten. “Boten” handlar inte om passiv anpassning, ett urskillningslöst accepterande av normer och värderingar, utan om att nå en annan nivå bort från det avvikande beteendets (sjukdomens) implicita anklagelser och kritik för att med utgångspunkt häri etablera en ömsesidigt modifierande och dialektisk relation till omgivningen. Detta är det hälsokriterium vi an­vänder oss av.

Vad beträffar hur samhällskriser får en inverkan i den analytiska situ­ationen skulle jag vilja komma med en motfråga: Hur skulle de kunna und­vika att inverka? De finns närvarande vare sig te­rapeut och patient är medvetna därom eller ej.

Den sista frågan slutligen refererar till hur psykoanalysen kan bidra till att socialismen uppnås. Här skulle jag vilja peka på ett miss­förstånd som hotar att få vådliga konsekvenser: Om väl varje män­sklig handling är en politisk handling så görs inte en samhällsrevolu­tion med psy­ko­login som utgångspunkt.

Översättning: Sören Lander

Förbindelse och subjektivitet i Argentina. Den rioplatensiska kulturen som produkt av immigrationen. En analys med utgångspunkt i Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 13 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen är det en föreläsning som hölls i Silvina Ocampo-salen på Argentinas konsulat i Barcelona den 14 oktober 2015.

Till skillnad från de landområden dagens Bolivia, Peru och Mexiko omfattar gjorde frånvaron eller bristen på guld, silver och ädelsten att Argentinas mark – lyckligtvis – kom att ses som föga värdefull av den spanska kronan. Endast Buenos Aires var fördelaktigt och uppskattat på grund av sin hamn från vilken rikedomarna från Alto Perú (exempelvis silvret från Potosí där dagens Bolivia ligger) skeppades vidare mot Spanien.

Argentina var i besittning av enorma obefolkade bördiga landområden. En del av ursprungsbefolkningen var nomader (som querandíes, tehuelches och qom) medan andra var bofasta (som diaguitas och guaraníes).

Gradvis utpånades dessa ursprungsbefolkningar helt. Till en början via koloniseringsprocessen och därefter i vad som kallades för Campaña del Desierto (ökenfälttåget) som leddes av general Julio A. Roca mellan 1878 och 1885. Som resultat av denna kampanj kom tehuelche-områdets gränser till slut att förskjutas till Patagonien (i södra Argentina). Querandíes, tehuelches och onas blev helt utplånade. Det som finns kvar är colla-samfälligheten, några tobas, wichis och guaranies i norr och mapuches i Patagonien.

Redan under Domingo Faustino Sarmientos presidenttid (1868-1874) inleddes en immigrationspolitik. Sarmiento betraktar kreolen (el criollo; en blandning av ursprungsbefolkning och spanjor med nära band till den katolska kyrkan) som en barbar och européen som civiliserad. Med detta som tema skriver han en bok med titeln Facundo, Civilización y Barbarie (Facundo, Civilisation och Barbari).

Det här sker under Nicolás Avellanedas styre (1874-1880). Han å sin sida lade fram Immigrations- och koloniseringslagen som blev antagen den 6 oktober 1876.

Med Julio Argentino Rocas makttillträde 1880 (han var en emblematisk figur från Campaña del Desierto) inleds den så kallade Konservativa Republikens skede och det sträcker sig fram till 1916. Med en regering av 80-talister är detta en konfessionslös, positivistisk och europeiserad tidsperiod.

Immigrationspolitiken kom att utlösa stora förändringar i landet från och med den sista tredjedelen av 1800-talet.

Fenomenets massiva inverkan gjorde att befolkningen fördubblades vart 25:e år mellan 1869 och 1947, något som kan iakttas i befolkningsstatistiken. I INDEC-CELADE-arkiven (1995) kan man se befolkningsökningen: 1869 (1.897.000); 1895 (4.123.800); 1914 (8.162.000); 1947 (20.611.000) (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:23).

Löften om jordlotter för odling entusiasmerade ett stort antal utlänningar, som dessutom såg Argentina som ett land med fred och välstånd, en löftesrik framtid och enorma möjligheter. I realiteten kom dock endast de första immigranterna att bli ägare till bördig jord lämpad för odling. Övriga fick antingen jord som till övervägande delen var ofruktbar eller så blev de helt enkelt lämnade åt sitt öde. På grund av dessa omständigheter kom många att slå sig ned i staden Buenos Aires med överbefolkning som följd.

Något kännetecknande för immigrantvågorna var att det till övervägande delen var männen som kom först. När de slagit sig ned och fått viss ekonomisk bärgning såg de till att familjen kom efter. Som konsekvens av detta översteg den manliga befolkningen vida den kvinnliga från slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Först vid 1947 års folkräkning kan man notera en tendens till utjämning, något som sedan bekräftades 1960. Männen var dessutom unga – mellan 15 och 49 år (källa: Lattes, Reccini de, Z och Lattes Alfredo, 1974:69).

Ett annat intressant drag att lägga märke till är den heterogenitet som immigrationen präglades av. Det handlade i synnerhet om italienare och senare spanjorer, men det fanns också många med syriskt-libanesiskt, judiskt, ryskt, tyskt och polsk ursprung. Dessutom kom det armenier och i kanske mindre utsträckning walesare, fransmän, irländare, skottar, centraleuropéer (från Ukraina, Jugoslavien, Tjeckoslovakien etc). Den europeiska närvaron blandades upp i språket och med spår efterlämnade i Buenos Aires-slangen lumfardo. Några exempel som visar det italienska inflytandet är ”pibe” (från det genovesiska pivetto, ”pojke, lärling” på svenska); ”birra” (”öl” på svenska); ”laburo” (från lavoro, ”arbete” på svenska); ”manyar” (från mangiare, ”äta” på svenska); ”festichola” (från festicciola, diminutiv av fiesta, ”festlighet”, ”högtid” på svenska); ”fiaca” (från fiacca, ”lättja, oföretagsamhet” på svenska); och ”mufa” (som i Italien associeras till ”dåligt humör” eller ”otur). Även termer som ”orsai” (från engelskans offside, ”utanför spelet” i fotboll). Och från franskan: cabaret, cancel, chalet, bibelot, affaire, afiche, argot, arlequín, etc.

Sammanfattningsvis kan man säga att såväl immigrationens storlek som dess bredd och substantiella heterogenitet utgör särskiljande och viktiga drag i framväxten av den rioplatensiska kulturen.

Denna ursprungens mångfald har givit upphov till kreationer, produkter, uttryck och genrer som är absolut nya. Tangon, som vi senare ska ta upp, är ett uttryck för denna speciella sammansmältning.

Psykosocial analys

Så här långt har det handlat om historiska data och omnämnandet av tangon som emergent (med den ungefärliga betydelsen ”något nytt och oväntat som dyker upp”) från Río de La Plata – regionens sociokulturella kontext. Fortsättningsvis har jag för avsikt att tala mer om de interkulturella processer, vilka uppkom som följd av den nya kultur vi benämner ”rioplatensisk” och som har vissa speciella kännetecken.

Min analys utgår från de begreppsliga instrumenten i (den argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen) Enrique Pichon-Rivières socialpsykologi. Han var också en immigrant, som slagit rot i Argentina – som en produkt av denna ”blandningens kultur” (Sarlo, 1988:15).

Enligt Pichon-Rivière konstitueras subjektiviteten (personligheten) med utgångspunkt i den samhälleliga vardagspraktiken med sin början inom familjekretsen för att därefter äga rum i undervisningsmiljöer, arbetsmiljöer, rekreationsmiljöer, religiösa sammanhang, kulturella sammanhang, samhället etc. Det är förbindelsestrukturen (förbindelsestruktur betyder ungefär ”relationsstruktur”) som är den stora förmedlande faktorn såväl vid primär- som sekundärsocialisation. Förbindelsestrukturen är det som möjliggör ”bindning” av vitala impulser till materiella och symboliska objekt i den omgivningsmiljö vi föds in i.

Varje enskild subjektivitet (eller personlighet) konstitueras i det inre av de förbindelsestrukturer (relationsstrukturer) vi lever inom. Redan vid födseln får vi en bestämd position i familjen och dess historia. Det är så livet tar sin början - som ett samspel i de sociala vardagshändelserna. När vår subjektivitet tar form identifierar vi oss inte bara med drag hos signifikativa personer, utan även med det relationsmönster vi levt i tillsammans med dem. Förbindelseerfarenheter med signifikativa figurer förmedlar till oss en bestämd ”läsning” av verkligheten: Vad är det man uppskattar respektive inte uppskattar i världen? Vad borde få oss att reagera känslomässigt? Vilka handlingar bör vi utföra för att lösa de svårigheter världen ställer oss inför?

Utifrån den position vi försatts i och den position förbindelseskeendena placerat oss i konstruerar vi undan för undan ett sätt att tänka, känna och handla i förhållande till världen och andra människor. Men inte bara detta! Också subjektiviteten inverkar i hur vi tänker, vilka affekter vi utvecklar i förhållande till oss själva och vad vi gör med dem (inkluderat här också att vårt positionerande i förbindelserna till andra hänger samman med denna historia).

I de förbindelser (relationer) vi träder in i med våra vardagshandlingar går det inte att undvika att förmedla ett referentiellt schema (ungefär lika med ”referensram” eller ”världsbild”). ”Referentiellt schema” benämner vi en subjektiv (personlig) struktur som innehåller kognitiva, affektiva och handlingsdimensioner, vilka utgör produkter av människans socialisation. Det är en ”kosmovision”, ett sätt att ”tänka världen” och att tänka sig själv, ett sätt att känna, ett speciellt slags sensibilitet och ett sätt att handla i förhållande till andra och till omgivningen.

Att forma ett eget referentiellt schema, som i viss grad är stabilt och autonomt, är en mödosam uppgift och äger rum under hela livet. Enrique Pichon-Rivière hävdar att det moderna (eller postmoderna) samhället ständigt ställer sina medlemmar inför utmaningar i form av förändringsprocesser, vilka utlöser kriser (som följd av det referentiella schemats destrukturering). I detta referentiella schema får varje signifikativ förändring genomslag. I förhållande till varje ny situation utsätts schemat för en rad skiftningar i stil med olust eller osäkerhet, en känsla av brist på ”instrumentering” och motståndskraft mot det nya – samtidigt som ångesten ökar och gamla ”spöken” inför tidigare liknande processer väcks till liv. Pichon-Rivière poängterar emellertid också att den nödvändiga omstruktureringen av de kognitiva, affektiva och handlingsmässiga strukturerna (som formandet av ett förändrat referentiellt schema implicerar) uppnås genom förbindelsernas (eller relationernas) förankring, kommunikationen och social praxis. Den destrukturering förändring medför och den restrukturering, som på ett operativt (verkningsfullt) sätt inkluderar en ny situation, gör att det därpå följande referentiella schemat blir mer komplext, rikt, flexibelt och bättre förberett inför framtida förändringar.

Personligen tror jag att argentinaren - som produkt av immigrationen och de återkommande kriser vårt land upplevt - har utvecklat ett referentiellt schema, som är mer eller mindre snabbt anpassbart till förändringar eller med en förändringsberedskap inför situationer man inte är nöjd med. Detta flexibla referentiella schema möjliggör kreativa gränsöverskridanden. Samtidigt är detta schema gränsöverskridande vad gäller lagar eller normer. Man skulle kunna säga att argentinarens främsta positiva dygd samtidigt är dennes största brist.

Om man så tillämpar denna konceptualisering på den tidigare gjorda beskrivningen av immigrationen i Argentina så vill jag hävda att sammansmältningen av så olika kulturer skedde i såväl vardagslivet som på vissa platser där folk i hög utsträckning kom samman. Jag vill speciellt betona det egenartade med en vardagstillvaro vars dagliga behov gav upphov till sammanlevnad inom en extrem heterogenitets ramar. Vi kan föreställa oss män och kvinnor, såväl kreoler som immigranter, som uträttade sina rutingöromål; gick till grönsakshandlaren som var italienare; och därefter till diversehandeln vars innehavare var spanjor; eller till en rysk eller centraleuropeisk skomakare för att få skorna lagade; och därefter samspråkade man i affären med en arab eller jude.

Det dagliga livet flöt på i scenarier fyllda med mångkulturell samvaro. Vardagsförbindelserna (-relationerna) inrymde olika kosmovisioner och verklighetsuppfattningar. På så sätt var varje granne ett öppet fönster mot ett främmande land och en annorlunda kultur.

För E. Pichon-Rivière utgör varje subjektivitet (personlighet eller individuell stil) sändebud från och språkrör för sin kultur och ”befolkad” av det samhälle den (det vill säga personen) tillhör. Och varje samhälle skapar subjektiviteter med förmåga att reproducera samhället som sådant - med sina tankesätt, affekter och specifika sensibilitet, sina handlingar och problemlösningssätt.

Låt oss föreställa oss en kreol eller kreolska som måste förhandla med en uttrycksfull, impulsiv, gapig och lättstött italienare - men som samtidigt är solidarisk och glad; med en njugg, stram och fåordig spanjor; eller med en förförisk och förslagen arabisk köpman. De strikta vardagsbehoven medförde även en nödtvungen kontakt. Man kan anta att det fanns många konflikter i denna integrationsprocess i och med att var och en av dessa personers referentiella schema (referensramar) skilde sig åt betydligt – icke desto mindre var man tvungna att ha kontakt med varandra. Dessutom bar immigranterna med sig sina respektive världsåskådningar eller ideologier, vilka kunde vara monarkistiska, anarkistiska, socialistiska etc. De första fackföreningarna tenderade åt det anarkistiska och socialistiska hållet; dock fanns även sådana som tog sitt ursprung i det land man kom ifrån, något som var fallet med exempelvis tyska arbetare eller fransmännens fackförening.

Det förekom ett antal miljöer som skulle kunna betecknas som förbindelse-, relations- eller kontaktknutpunkter.

Marknaderna: Carlos Gardel (legendarisk tangoartist/övers anm) kom från Abastos frukt- och grönsaksmarknad, vilken utgjorde en stor central för kontakter och utbyte.

Hyreskasernerna eller ”los conventillos”: Det rörde sig om gamla hus belägna i luxuösa stadsdelar i södra Buenos Aires. Men efter gula febern-epidemin 1871 flyttade överklassen till de norra delarna och de stora bostäderna hyrdes ut lägenhetsvis till familjer. Los conventillos utgjorde scener för samlevnadskonflikter, men också för många solidariska gärningar och ett lärande. Många teateruppsättningar återskapar dessa historier om groll och småkriminalitet, men också om kärlek, lärande i arbetet och konkret solidaritet i svåra stunder (exempelvis när det var nödvändigt att sluta sig samman för att klaga på ägarnas övergrepp under hyresstrejken 1907). Bostadshyrorna kom att bli dyrare än för en komplett lägenhet i Europa och livsvillkoren var mycket dåliga i och med att man var tvungna att dela på toalett och kök, vilket var otillräckligt för de boende.

Klubbarna: Dessa var platser där de olika kulturerna kom samman och en mer lokal kvarterstillhörighet formades. Här växte idrotts- och spelverksamheten fram. Men det fanns också barer eller restauranger där man under veckoslutet samlades för att dansa sina egna danser. Här skulle kanske fotbollsklubbar som River Plate och Boca Juniors förtjäna ett eget kapitel. I vilket fall som helst bör man inte glömma bort att fotbollen introducerades i Argentina av de engelska immigranterna.

De offentliga skolorna: Immigranternas småbarn umgicks (och kanske mer naturligt än sina föräldrar) med kamrater från en skiftande kulturell bakgrund. Detta skedde via aktiviteter som att göra skolarbetet ihop med grannens barn, leka tillsammans på gatan eller i ett hus’ patio eller spela fotboll tillsammans på en potrero, det vill säga obrukad mark i kvarteret.

Baren: På samma sätt som kvinnorna, vilka kom samman och pratade när de gick ut för att handla, blev det en vana för männen att träffas på kvarterets bar, något som illustreras i tangon Cafetín de Buenos Aires, skriven av Enrique Santos Discepolín:

”( … ) Hur ska jag kunna glömma dig

i detta elände,

ruffiga lilla Buenos Aires- kafé,

om du är det enda i livet

som påminner om min mor.

I din mirakulösa blandning av viktigpettrar

och självmordsbenägna

lärde jag mig filosofi … tärningsspel … spelande

och den grymma poesin

att inte tänka mer på mig själv. ( … )”

Pichon-Rivière fäste stor vikt vid dessa mötesplatser där man, enligt honom, sökte ömsesidig förståelse. Baren blev en plats för att skapa samhörighetskänslor, en fruktbar plats för lärande, något som uttrycktes mer folkligt i stil med att baren var ett ”gatans universitet” eller att man ”tog stöd mot tennbardisken” (tener estaño; uttrycket kan ledas tillbaka till de gammaldags barer där bardisken var gjord i tenn, vilket också gav den ett speciellt utseende).

Enligt Pichon-Rivière handlade männens samtal om politik, fotboll och kvinnor. Man kan säga att de utgjorde svar på:

”Var är jag?” (politiken definierar vilket land man lever i);

”Vem är jag?” (”håller jag exempelvis på fotbollslaget River eller på Boca?”; detta är en tillhörighet som förkroppsligas);

”Hur upprätthåller jag min manlighet, min könsidentitet?” (”hur ska jag göra så att en kvinna ser mig som en man och älskar mig?”).

Rioplatensisk kultur

Den rioplatensiska kulturen har sitt ursprung i denna blandning. Den är en produkt av ovan beskrivna samhällshistoriska händelser, av immigrationens inverkan på Buenos Aires vardagsliv, av de många möjligheter till kontakt och sammansmältning som hyreskasernerna los conventillos, barerna, klubbarna, den offentliga skolan och fackföreningarna gav upphov till; av de heterogena förbindelseskeenden (relationsmönster) som formade staden; av immigranternas förlust av sina ursprungliga familje- och kulturrötter samt behovet av att skapa relationer, samspel och möte med en heterogen mångfald så att samexistens skulle kunna vara möjlig. Denna mångfald av till övervägande delen utländskt ursprung, samt behovet av att samexistera eller överleva, var den formande brygd, vilken skapade den så speciella kultur som den rioplatensiska utgör; och vars kännetecken är de flerfaldiga och olika motsättningar, vilka hänger samman med det praktiska sociala vardagsumgänget och de förbindelser eller relationer som vardagslivet kräver.

Den rioplatensiska kulturen är kosmopolitisk och, samtidigt, lokal. Den universella kulturen förmedlades via vardagen eller genom en önskan om att lära känna den(na universella kultur) mer, en önskan som väcktes av de spänningar som fanns i förhållande till den lokala verkligheten. Genom att framstå som något avlägset fanns den(na kultur) införlivad i det socialt imaginära (föreställningsvärlden), men som något av en frånvaro, vilken upplevdes utan att man genom någon traditionsbundenhet var tvungen att följa den. I en intervju med 1995 års Nobelpristagare i litteratur, Seamus Heaney, sammanfattade Jorge Luis Borges (1899-1986) den på följande sätt: ”Hos argentinaren existerar det ingen exklusiv allians med någon enskild europeisk kultur. Som jag nämnt kan vi ta saker från flera olika europeiska språk och litteratur … kanske anta en ’Europas sammanlagda själ’ om det nu finns något sådant. Men just på grund av vårt avstånd till Europa har vi också en kulturell eller föreställd frihet att blicka bortom Europa mot Asien och andra kulturer”.

E. Pichon-Rivière skulle säga att denna kulturella eller föreställda frihet utgör en stor möjlighet att göra ett kvalitativt språng – att skapa något nytt.

Ett annat drag att också lägga märke till är samexistensen av en dimensionsmångfald - det vardagliga lever jämsides med det magiska och det drömlika närvarar i det vakna livet. Man beaktar verkligheten, men samtidigt finns det något främmande i det som varseblivs; något främmande i det egna varandet kan även upplevas i vardagen.

Man kan uttrycka det som att Surrealismen fanns ”inskriven” i det kulturella klimatet och gynnsamt för framväxten av poeter, författare, tänkare eller tangokompositörer så singulära (ensartade) som Jorge Luis Borges, Macedonio Fernández, Felisberto Hernández, Julio Cortázar, Leopoldo Marechal, Enrique Santos Discépolo, Homero och Virgilio Espósito, Homero Manzi etc.

Också den författare vi ägnar oss åt här, E. Pichon-Rivière, var emergent (något framsprunget) ur den rioplatensiska kulturen och språkrör för den.

Macedonio Fernández kanske är det mest representativa språkröret för Rio de La Platas kulturella atmosfär. Han opponerar sig mot sin epoks naturalism och barmhärtighetsrealism, vilket representeras av författare som Eugenio Cambaceres eller Manuel Gálvez, som tillhörde överklassen och skrev berättelser om de fattigare delarna av samhället utan att ha kännedom därom.

För Macedonio borde litteraturen utgöra ett rent experimentfält och ett nytt sätt att närma sig det outgrundliga; den rena överraskningen, litteraturen som en händelse, vilken ”installerar” osäkerhet eller perplexitet i tillvaron. Han understryker själv följande: ”I hela mitt skrivna verk har jag vid åtta eller tio tillfällen lyckats frambringa två eller tre skrivna rader som skakar om någon annans stabilitet eller enhetlighet”.

Och ytterligare några fraser från honom som bekräftar detta: ”En framställnings inledning är dess svåraste del och jag misstror den som börjar med inledningen”; ”det saknades så många att hade det saknats ytterligare någon så hade det inte funnits plats”.

Hans ironiska humor bryter upp meningsinnehållets kontext och bryter med varje kontinuitet. Är det inte detta som är immigrantens upplevelse? Denne har förlorat kontinuiteten i livet, vardagen och dess kontext, och är ”de-kontextualiserad” (sammanhangslös).

Men Macedonio leker också med tanken att kontexten och de andras tal nödtvunget framkallar subjektivitet. I sin artikel Fragmentos de una prologomanía: en torno a Macedonio y las batallas del prologar moderno (sv ”Fragment från en prologomani: rörande Macedonio och kampen för att skriva en modern prolog”) citerar Laura Pollastri ordagrannt Macedonio: ”Jag föddes som en porteño under det år som var mycket 1874. Fortfarande inte, men kort därpå, började jag bli citerad av Jorge Luis Borges och med så liten återhållsamhet vad gäller lovtal från dennes sida att det förelåg risk att denna hans iver skulle göra att jag sågs som författare till det bästa som han själv skrivit. Jag blev en de facto-begåvning” (Från: Grunwald, Hammerschmidt, Heinen y Nilsson, 2004:5676).

Också Jorge Luis Borges är inne på tanken att kontexten gör oss annorlunda (till någon annan). 1955 utsågs han till chef för Nationalbiblioteket. Det är samma befattning som Paul Groussac (liksom Borges även han blind) innehade 1822. Utgående från vardagserfarenheten att befinna sig bland böcker skriver Borges dikten Poema de los dones (Borges, 1974:809) från vilket följande rader är tagna:

” ( … ) Långsam i min skugga undersöker jag

det tomma dunklet med den tvekande käppen,

jag som föreställt mig att Paradiset

skulle bestå av ett bibliotek.

Något som säkerligen ej betecknas

med ordet ödet bestämmer dessa ting:

redan en annan i en skymmande afton

blev given de många böckerna och mörkret.

När jag irrar där i de långa gångarna

brukar jag med helig bävan förnimma

att jag är den andre, den döde, som säkert

tagit samma steg som jag på samma dagar.

Vem av oss båda är det som skriver dikten

med ett dubbelt jag och en enda skugga?

Vad betyder det ord som utgör mitt namn

om fördömelsen är en och densamma?

Som Groussac eller Borges ser jag på den kära

värld som vanställs eller slocknar i aska,

så blek och ogripbar att den låter sig

förväxlas med sömnen, drömmen, glömskan.”

(svensk tolkning av Marina Torres och Artur Lundkvist från Jorge Luis Borges: ”Tigrarnas guld”, 1975).

Man skulle också kunna peka på det surralistiska klimatet i den uruguayanske författaren, kompositören och pianisten Felisberto Hernández’ (1902-1964) verk. Hans noveller tillhör den fantastiska litteraturen, men är fyllda av verkliga platser och baserade på vardagsupplevelser. Hans poem Caballo humano (sv ”Mänsklig häst”, inleds på följande sätt: ”För några somrar sedan började jag tänka att jag varit en häst. Till natten kom denna tanke till mig som till ett skjul vid mitt hus. Knappt hade jag lagt min manskropp till vila så började mitt minne av att ha varit häst att röra på sig. En natt gick jag på en jordväg och klev på de fläckar som trädens skuggor kastade. På min ena sida följde mig månen, på den motsatta sidan återkastades min skugga. Samtidigt som jordklumparna lyftes och sänktes täcktes spåren över. Från motsatta hållet kom träden med stor möda emot mig och min skugga flöt samman med deras ( … )”.

(Den italienske författaren) Italo Calvino beskrev Hernández som: ” … en författare som inte liknar någon annan, vare sig någon av de europeiska eller de latinamerikanska; han är en ’friskytt’, som trotsar varje slags klassificering och inordning, men omöjlig att inte känna igen så snart man börjar läsa honom”.

Här skulle också Julio Cortázar (1914-1984) kunna inkluderas: ”Ingen aspekt av relationen mellan människa och värld förpassas till något sekundärt hos Cortázar. Vad som händer är att mitt i nutidsvärldens absurditeter, som griper in i vardagens ordnade liv, talar Cortázar på sitt eget sätt. Han skapar inga fiktiva eller imaginära världar: han vecklar ut eller mångfaldigar verkligheten i former som förnekar denna som sådan i en det ologiskas logik. Det omöjliga och icke-verifierade blir upplevt” (Piñon, 2000).

Jag citerar här från en av Cortázars berättelser: La foto salió movida (”Fotografiet blev rörligt”) från Historias de Cronopios y de Famas (tillgänglig på (sv ”Kronoper och famer”): ”En kronop går för att öppna dörren mot gatan och när han stoppar handen i fickan för att ta fram nyckeln får han upp en tändsticksask och den här kronopen blir då mycket bekymrad och börjar tänka att om han istället för nyckeln hittar tändstickorna så vore det förfärligt om världen helt plötsligt hade flyttat på sig och att om tändstickorna kanske befinner sig där nyckeln är så kan det hända att han upptäcker att plånboken är fylld med tändstickor och sockerströaren är fylld med pengar och pianot är fyllt med socker och att telefonkatalogen är fylld med musik och garderoben fylld med abonnenter och sängen full med kostymer och blomvasarna fulla av lakan och spårvagnarna fulla av rosor och fälten fyllda med spårvagnar. Den här kronopen oroar sig som sagt alldeles förskräckligt och rusar iväg för att se sig i spegeln, men eftersom spegeln hänger snett så är det hallens paraplyställ han ser och hans föreställningar besannas varpå han börjar gråta, faller på knä och knäpper sina händer och han vet inte varför. Grannfamerna kommer för att trösta honom och ge honom hopp, men det tar flera timmar innan kronopen tar sig ur sin desperation och accepterar en kopp te som han noggrant undersöker innan han dricker så att det inte istället för en kopp te är en myrstack eller en bok av Samuel Smiles”.

Tangon som emergent ur den rioplatensiska kulturen

I en text publicerad av Flacso kan man läsa följande: ”Tangon är mer än en musikgenre. Den är en förnuftets erfarenhet, ett slags värderande konstruktion, en identitetsmodell. Dess historia – från den första tangon dansad på glädjehusen fram till Astor Piazzollas framträdande – är med nödvändighet länkad till Argentinas politiska och sociala villkor – och i synnerhet då Buenos Aires’ – under mer än hundra år”.

I den enormt diversifierade etniska och kulturella kontext, som kännetecknade hamnstäderna Buenos Aires och Montevideo, föds tangon som musikgenre vid Río de La Platas stränder som en sammansmältning av drag från gauchos, spanjorer, ursprungsbefolkning, afrikaner och italienare. Man skulle kunna uttrycka det som att Buenos Aires hade två stränder – en som vette mot landsbygden och en som vette mot hamnen där den kreolska befolkningen (afrikanska kvinnor; chinas cuarteleras/så kallades de kvinnor som var en blandning av spanjor och ursprungsbefolkning) stod som mottagare av en företrädesvis manlig immigration. 1914 års folkräkning i Argentina registrerar en miljon fler män än kvinnor (Demichelis, 2013:10).

Många av tangotexterna bär vittnesbörd om ett passionerat motsatsförhållande mellan den attraktion och det avståndstagande immigranten känner i förhållande till sitt nya fosterland, något som ger vittnesbörd om de skiftande omständigheter immigranten utsätts för och hur rotlösheten ger sig till känna i form av nostalgi, smärta och ensamhet. Homero Expósito (1918-1984) skriver Cafetín, som inleds på följande sätt:

”Ruffiga lilla café

där männen gråter

och känner smaken

som haven ger …

Lilla café

och den smärta som förbittrar

vid betraktandet av båtar

som återvänder till sina hem …

Jag väntade

därför att jag alltid drömde

om lugnet i en by

utan hunger och kulor.

Lilla café

Jag har inte längre något hopp

inte heller drömmar eller by

att återvända till ( … )” .

I början av 1900-talet översteg således männens antal kvinnornas med en miljon. Under sådana omständigheter innebär förlusten av en kvinnlig följeslagare i livet en ensamhetens tragedi svår att vända. Detta förklarar varför det finns så många tangokompositioner där mannen manifesterar vrede, maktlöshet och ångest inför förlusten av sin kvinna eller att hon övergivit honom. Myten om den sorglösa lättfotade kvinnan, som bjuder ut sig till högstbjudande på dansställena, underlättades härigenom också. Som exempel citerar jag några rader från två mycket berömda tangostycken. I Mi noche triste (med text av Pascual Contursi) beklagar sig mannen: ”Trolösa kvinna, som lämnat mig på livets höjdpunkt, med min själ sårad och taggar i mitt hjärta”.

Och i Mano a mano (med text av Celedonio Flores) ges rådet: ” … att den man som tar dig till sig behöver ha gott om pengar”.

Kvinnan framstår som en oberäknelig och eftertraktad tillgång, ett hela tiden omtvistat ”föremål”. Men det finns också många foton med män som dansar tango med varandra utan att detta för den skull har någon homosexuell bibetydelse.

Med ekonomen Aldo Ferrers ord (Ferrer, 2014:1) var såväl Argentina som Uruguay - ”med en huvudsakligen exportinriktad ekonomi från början av 1800-talets mitt fram till 1930-talets världskris” - samhällen till stor del präglade av en ekonomi inriktad på odling och boskapsuppfödning. Detta innebär en stark närvaro av gauchon och dennes ”universum”, vilket inkluderade indianen, handelsboden, den lantliga milongan och la china (kvinnor som var en blandning av spansk härkomst och ursprungsbefolkning). I städerna däremot övervägde de forna slavarnas kultur, dessa slavar som befriats i och med självständighetsrevolutionernas seger. De folkliga delarna av Buenos Aires och Montevideo - på den tiden små storstäder - hade ett svart ursprung: ”de mörkhyades” och ”de brunhyades”. Dessa blev de naturliga mottagarna när de europeiska immigranterna anlände.

Nu började allmänna danssalonger, milongas (tangotillställningar) och olika mötesplatser att uppstå, platser där man kunde dricka och dansa. Och samtidigt fungerade dessa som referenspunkter för européer i behov av förströelse och integration.

Där möttes även den urbaniserade gauchon (som symboliserade el compadrito, snobben eller sprätten, eg ”den avsuttne gauchon”) och den ”tvålfagre” (el guapo eller ”snyggingen”) som prototypiska personligheter. Men också las chinas (halvblodskvinnorna) varav många var cuarteleras, som deltagit i kriget mot indianerna på den väldiga argentinska pampan. Redan 1830 kan man konstatera existensen av en ”De Brun- och Mörkhyades Danssalong” i Buenos Aires. Snart kom dessa nöjesställen att mångfaldigas och de var alltid förnippade med drickande, musik och prostitution.

Det här utgör den bakgrund mot vilken en fusion av musik och dansrörelser börjar ta form. Härur hämtar tangon sitt ursprung med sin karaktäristiska dansstil – två kroppar i en tät intim omfamning i vilken även ansiktena ingår. Något att uppmärksamma är de dansandes autonomi. Om det väl är mannen som för kvinnan i dansen så svarar hon med sin egen energi och dansrörelser.

Man uppfattar att kvinnans roll, som del av ursprunget till denna musikgenre, var fundamental. Många av dessa hade emigrerat från inlandets byar på jakt efter bättre livsvillkor och kom härigenom att leva tillsammans med halvblodskvinnor, mörkhyade kvinnor (mulatas och chinas) etc. De var danstillställningarnas ”värdinnor” och de ursprungliga tangodanserskor, som skapade koreografin. Denna beskrivning av kvinnan stämmer dock inte överens med hur man traditionellt beskriver henne med en passiv roll i förhållande till mannen. Några historieskrivare nämner att dessa kvinnor brukade ha en kniv i strumpebandet och att de visste hur att använda den.

Tangotexternas inledande ord avslöjar en tydlig sexuell dubbelmening. Innehållet kunde vara allt ifrån skämtsamt till öppet grovkornigt och bordellaktigt. Detta upprörde den tidens samhälle och förstärkte de högre klassernas avståndstagande. Det var dock inte tillräckligt för att avskräcka los senoritos (överklassynglingarna) från det portensiska borgerskapet att frekventera dessa piringundines (danshak) som italienarna döpte dem till.

Den autentiska rioplatensiska tangon växer fram mellan 1895 och 1910. Milongan med mer lantliga drag, den kubanska habaneran och andra tidigare genrer finner sina egna vägar. Flöjten, gitarren och violinen överges och därmed försvinner också de mer livliga och språngliknande rörelserna. Bandoneon (dragspel) introduceras och med den också en mer karaktäristisk, långsam och släpig kadensliknande rytm. Även texterna, som tidigare var mer fräcka, blir alltmer poetiska.

El entrerriano, komponerad mellan 1897 och 1889 av den förnämlige afroargentinske pianisten A. Rosendo, ses som den första rioplatensiska tangon.

Beträffande El choclo (*), vars musikaliska upphovsman uppfattas vara Angel Villoldo, skrevs dess mest kända text av Enrique Santos Discépolo år 1947. Med nedanstående återgivning av texten och en kort analys avslutar jag mitt närmande till det tema som varit vårt fokus här. Texten till El choclo lyder så här:

Med denna skämtsamma och vänliga tango

knöts min förorts ambitioner samman till två vingar;

med denna tango föddes tangon som ett skri

och gav sig iväg från den smutsiga stadsdelen

på jakt efter himlen;

en egendomlig besvärjelse rörande kärlek förvandlad till rytm

som öppnade vägar utan andra regler än hoppet,

en blandning av raseri, smärta, tro, frånvaro

och tårar till en lekfull rytms oskuldsfullhet.

Genom dina mirakulösa olycksbådande toner

föddes, utan tankar därpå, rufflarnas kvinnor

(las paicas och las grelas),

vattenpölarnas måne, compadritons stöddiga sätt att röra höfterna

och en rasande ångest över kärlekens former …

Genom att frammana dig, älskade tango,

känner jag hur bailongons golv gungar

och jag hör muttrandet från mitt förflutna …

Idag, när inte min mor längre lever,

förnimmer jag hur hon kommer tassande för att kyssa mig

när din sång föds till tonerna av en bandoneon.

Den skicklige tangodansarens carancanfunfa

(stopp och svängar),

tog sig över Atlanten under ditt banér

och i en Pernod blandades Paris med Puente Alsina (bro i Buenos Aires).

En nedstämd vän till kvinnoförföraren och förförerskan

och till och med en kopplerska mellan snobben och tonårsflickan.

Genom dig kom elegansen, det gråsprängda håret, kriminaliteten och fattigdomen

att synas i och med att du, med ditt öde, föddes …

Misa de falda (kvinnan i tangon), fotogen, hugg och kniv,

som brann i los conventillos och i mitt hjärta.

I samklang med författaren Alberto Julián Pérez’ (Pérez, 2011) beskrivning kan man säga att Discépolos’ texts poetiska uttryckskvalitéer avslöjar det nära sambandet och ömsesidiga berikandet mellan folklig och mer kultiverad poesi inom argentinsk litteratur.

Vad beträffar texten till El choclo noterar Pérez att - precis som genren grotesco criollo (dramatisk subgenre utvecklad i Argentina) hämtade sin näring ur de italienska immigranternas cocoliche ((spanskt-italienskt blandspråk) – tangon lyfte fram lunfardon, förortens och den undre världens språk.

Slutligen pekar ovannämnde skribent på de visuella metaforer Discépolo använder i texten när han om tangon säger att den är en ”Misa de falda, fotogen, hugg och kniv/ som brann i los conventillos och i mitt hjärta! ”. Och han avslutar: ”I denna avslutande bild framträder tangon på en stor upplyst scen, en sensuell ’mässa’ som brinner samtidigt i det fattiga hemmet, i el conventillo och i poetens hjärta”.

Jag tänker att denna oundgängliga skapelse av Discépolo är den som bäst vittnar om tangons karaktäristiska blandning av raseri, nostalgi, förhoppningar och passioner; och som så livligt uttrycker de rioplatensiska invånarnas existentiella belägenhet och intensivt återupplivas i varje ekonomisk kris, varje diktatur eller varje krig (som det i Malvinas mot England 1982).

(*)

Ordagrannt betyder choclo majskolv. Den bibetydelse ordet har som titel till denna tango har att göra med el compadrito och dennes hårfärg (gulaktig), men också till de prostitutions- och bordellmiljöer som förknippades med tangon.

Översättning: Sören Lander (2020)

Den operativa gruppens blottläggningskontext. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 2 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Texten publicerades i tidskriften Campo Grupal Årgång 17, Nr 173, december 2014.

Introduktion

Syftet med denna text är att beskriva den av E. Pichon-Rivière skapade gruppoperativa teknikens blottläggningskontext. Här inkluderas berättelsen om hans egna första erfarenheter som samordnare av en (icke-terapeutisk) grupp. Han berättade själv om detta för mig i samband med handledning 1972.

Utifrån ett epistemologiskt perspektiv är produktionen av varje slags hypotes eller uppfinning relaterad till personliga, sociala, politiska, ekonomiska eller teknologiska omständigheter, vilka spelar in i och påverkar framväxten och gestaltandet av nämnda upptäckt.

Den operativa gruppen siktar in sig på en liten del av ett socialt nätverk, vilket – genom att vara kollektivt – tillåter att man som individ (subjekt) deltar. Det nät av förbindelser (relationer), som utvecklas i den operativa gruppen, drar in varje gruppmedlems ”referentiella schema” i sin process. Det referentiella schemat ”designar” en subjektiv struktur innehållande kognitiva, känslo- och handlingsmässiga dimensioner (modeller för att tänka, känna och göra) med vilka individen (subjektet) relaterar till världen och andra människor. Det referentiella schemat utgör produkt av en lång socialisationsprocess (Pichon-Rivière, 2011:80).

Det faktum att gruppen är liten (mellan 20 och 30 deltagare) gör det å ena sidan möjligt att uppnå en representation (bild) av gruppen som en helhet, å andra sidan att utforma en individuell representation av var och en av gruppens deltagare. Den (operativa gruppen) utgör också ett optimalt instrument för att uppnå en kollektiv kunskapsproduktion. När deltagarantalet överstiger det ovan nämnda uppstår en spontan tendens att skapa subgrupper.

Upptäckandets kontext (1936)

E. Pichon-Rivières första erfarenheter av gruppteknik daterar sig till 1936. Tillsammans med sin vän från fakulteten, Federico Aberastury, brukade han hälsa på sjukhuschefen (som dessutom var morbror till vännen) på Hospicio de las Mercedes (ett mentalsjukhus i Buenos Aires, idag Hospital Borda/övers anm). De två var ännu inte färdiga psykiatriker. Vid ett tillfälle nämnde Dr González Bosch (i egenskap av sjukhuschef) för dem om sin oro för skötarnas grymhet i sin behandling av patienterna. Likt många av de intagna var majoriteten av skötarna spanska immigranter.

Den unge Enrique, som alltid varit handlingsbenägen, frågade om han fick tillåtelse att söka modifiera denna situation. Sjukhuschefen accepterade förslaget och E. Pichon-Rivière beslöt sig då för att genomföra ett enskilt experiment: han samlade skötarna och föreslog dem återkommande träffar där de skulle kunna ta upp sin vardagliga verksamhet. Han fokuserade här på det talade ordet och på att skapa förutsättningar för skötarna att tillsammans kunna ta upp framgångar och bakslag i det vardagliga patientarbetet med. Pichon-Rivière visste här ännu inte att det han höll på med var att skapa förutsättningar för framväxten av en reflekterande attityd och ett kollektiv vetande som hade sin grund i skötarnas egen praktik. Senare skulle han komma att benämna detta ”att lära sig tänka och att lära sig lära”.

Under en viss tid utvärderade de (under samordning av E. Pichon-Rivière) tillsammans sin skötarroll med dess såväl operativa möjligheter som svårigheter.

Under vår handledning berättade Pichon-Rivière för mig att den som främst blev överraskad av denna erfarenhets effekter var han själv. Hans överraskning var dubbel: å ena sidan upptäckte han att dessa skötare utan systematisk och professionell skolning å ena sidan innehade stora kunskaper om mentalsjukdom och olika kliniska tillstånd (”framförallt hade de operativa färdigheter, de visste hur de skulle göra för att arbeta operativt med den sjuke”, sade han); å andra sidan kom uppgiften att dela med sig av sina erfarenheter till sina skötarkolleger att leda till en attitydförändring och förändring i förbindelsen (relationen) till patienten. ”Vissa mjuknade till och med i kontakten”, berättade Pichon-Rivière.

Vi kan dra slutsatsen att Pichon-Rivière under denna första grupperfarenhet upptäckte följande:

- Att det finns ett vetande som kommer ur den sociala vardagspraktiken och att det är ett vetande som ”man inte har kännedom om” (mer precist ”att man inte vet att man vet”), men som kommer fram när det uppstår förutsättningar för att det ska kunna växa fram. Den unge Enrique samarbetade med skötarteamet inte endast genom att samordna gruppen, utan även genom att bidra med begrepp som motsvarade det vetande skötarna uttryckte – och som de inte uppfattade som kunskap. Han samarbetade alltså med skötarna genom att fånga in detta vetande i begrepp (en konceptualisering).

- Om samordnaren identifierar och legitimerar detta vetande upphör arbetet som skötare att vara något oreflekterat och repetitivt; istället återskapas och vitaliseras det samt kommer att karaktäriseras som en praxis vilken producerar förändringar, vilka är såväl subjektiva som attitydmässiga – och effekter av den uppgift som genomförs i en kollektiv kunskapsproducerande kontext.

Redan vid denna första erfarenhet strukturerar E. Pichon-Rivière en ”anordning” (ett verktyg) med vissa förutsättningar, vilka han senare kommer att konceptualisera som något specifikt kännetecknande för den operativa gruppen som teknik:

1. Den är en anordning (ett verktyg) för att producera ett socialt vetande. Man söker en kollektiv symbolisk bearbetning.

2. Pichon-Rivière inrättar en grupp med fokus på en uppgift och inte på individen - som exempelvis skulle varit fallet om han sökt utforska de enskilda orsakerna till varför varje skötare kommit att bli grym.

3. Den har ett mål, vilket är att reflektera och tänka en bestämd praktik. Den refererar till en praxis; att kunna få tillgång till ett vetande som kommer ur vardagslivet eller de omedelbara sociala erfarenheterna och att med utgångspunkt i detta utveckla ett begreppsligt vetenskapligt vetande.

4. Det gruppsliga tillvägagångssättet implicerar inte en spekulativ relation på två, utan det sker en triangulering via en uppgift som har av-alienerande effekter. I organisationsmiljöer framkallar repetitiv stereotypiserad praktik (som inte är föremål för reflektion) att denna (praktik) hela tiden återupplivas och återskapas, vilket i sin tur ger upphov till främlingskap i form av en byråkratisk praktik upplevd som något utifrån kommande, något man upprepar därför att ”det så ska vara” i en automatiserad sekvens.

5. En grupp, vars produktion är målinriktad, undviker de imaginära relationernas dödande rivalitet. Den ”imaginära dimensionen” är ett koncept som kommer från J. Lacan och betecknar den i grunden narcissistiska och rivaliserande relationen mellan jaget och dettas like. Uppgiften etablerar en triangulär relation med något strukturerande tredje som närvarar i gruppens förbindelser.

6. Den produktion av vetanden, som satts igång, äger rum under heterogena omständigheter. Hos E. Pichon-Rivière har homogenitet inte med individerna (subjekten) att göra, utan med uppgiften. Härigenom undviks mass-effekten att grupperna sluter sig omkring sig själva.

E. Pichon-Rivières andra grupperfarenhet är den som är mest känd: För att sabotera den uppgift han var i färd med på sjukhuset tog man bort skötarna från hans sjukhusavdelning med tonåriga psykotiker. Han beslöt då att välja ut några av dessa tonåringar, de som han uppfattade som mest kapabla till lärande, och utbildade dem till skötare. Trots ungdomarnas motstånd – inledningsvis vägrade de att lämna sin sjukroll – kom E. Pichon-Rivière ändå att förvånas över de resultat man uppnådde. ”De var de bästa skötare jag haft”, brukade han säga.

Hospicio de las Mercedes och dess sociohistoriska kontext

Det sammanhang i vilket den operativa gruppens teknik ser dagens ljus är på Hospicio de las Mercedes (idag Hospital Borda).

För det första var sjukhuset fyllt av fattiga människor. General Uriburus regering (Uriburu var initiativtagare till militärkuppen 1930, vilken inledde det som kallades ”Skammens Decennium”) gynnade den inhemska industrin, men på sätt som ledde till exploatering och misär för immigrantarbetarna och de människor, som emigrerat från Argentinas inre områden. De intagna patienterna motsvarade en del av befolkningen som var svår att socialt integrera som arbetskraft.

Den argentinska industrialiseringsprocessen gav upphov till samma effekter som den europeiska industriella revolutionen, nämligen en inre förflyttning från landet till städerna. I Argentina skedde inflyttningen framförallt i riktning mot Stor-Buenos Aires. Denna mer latinamerikanska befolknings utseende (mate-färgad hud, mörkt hår) gjorde att de fick öknamnet ”svartskallar” beroende på att de skilde sig utseendemässigt jämfört med de ljusa immigranterna av europeiskt ursprung.

Det faktum att sjukhuset huvudsakligen ”befolkades” av immigranter och ”svartskallar” klargjorde psykosens och vansinnets sociala determinanter för Pichon-Rivière; att det handlade om effekterna av symboliska strukturers sammanbrott hos personer underkastade vanmäktighetens och transkulturationens villkor.

Han blev kort sagt varse inte endast personliga misslyckanden, utan även familjegruppens misslyckande med att smälta de nya kulturella omständigheter de mötte som en följd av immigrationen; vidare ett misslyckande från de samhälleliga instansernas sida att kunna härbärgera och kanalisera denna problematik, något som fyllde familjegruppen med vanmakt. Som psykiatriker försökte E. Pichon-Rivière konstruera ett annat sätt att betrakta, andra sätt att intervenera inom institutionen. Detta skedde vid en tid (1936) när psykiatrin (i synnerhet institutionspsykiatrin och den som utövades på sjukhus) kännetecknades av det byråkratiska, auktoritära och biologiska. De ledande mest prestigefulla psykiatrikerna vid denna tid var rasister. Deras ideologi var av typen nazi-fascistisk. En av dess representanter var Dr Arturo Ameghino. Denne högmodige psykiatriker blev 1930 ämnesansvarig för psykiatrin. Det här var just under Pichon-Rivières studieår mellan 1926 och 1936 (vari ingick specialisering inom psykiatrin).

Doktor Arturo Ameghino hävdar följande: ”Det finns i vårt land ett så nära samband mellan immigration och degeneration att när immigrationen tvärt minskade från 1914 till 1918 föll också motsvarande siffror för brottslighet och lagöverträdelser i stort sett parallellt med denna minskning” (Ameghno 1935:131).

Han lutar därför åt att staten bör axla ansvaret för att avskilja allt som skulle kunna degenerera den kreolska rasen genom att låsa in dessa ”degenererade” för att på så sätt undvika ”konsekvenserna av vår befolknings protodegenerering”. Och han tillägger att ”ju mer civiliserat ett land är, desto färre avvikande bör få vara kvar i friheten” (Ameghino 1923-77).

Arturo Ameghino hade utbildat sig i neuropsykiatri i Frankrike och var internmedicinare med koppling till psykiatriprofessuren på Hospicio de las Mercedes mellan 1920 och 1943. 1934 föreslog han att man skulle bygga offentliga asyler för de 45.000 oligofreniker, som fanns i landet, för att därigenom undvika en potentiell degenerativ överföring (vid den tiden översteg inte antalet intagna 15.000 på de offentliga psykiatriska institutionerna).

Ovan beskrivna tänkesätt hos en av epokens företrädare för den argentinska psykiatrin syftar till att påvisa det slutna och fördomsfulla tänkandet hos psykiatrikerna på Hospicio de las Mercedes. Sådant var det tänkande som rådde inom den traditionella psykiatrin på den tiden. Mot detta tänkande var Pichon-Rivière tvingad att kämpa för att kunna införa det nya inom psykisk hälsa samt bättre livsvillkor för de intagna.

En episod från boken Conversaciones con E. Pichon-Rivière (Vicente Zito Lema: Samtal med E. Pichon-Rivière) utgör ett vittnesbörd om kontrasten mellan det traditionella förhållningssättet och den ”läsning” E. Pichon-Rivière genomför avseende problemet psykisk hälsa på sjukhuset. Vi är nu vid år 1936 och precis färdig med sin läkarutbildning fick Pichon-Rivière anställning på Hospicio de las Mercedes och började arbeta på denna institution.

Hans sätt att arbeta inskränkte sig dock inte till den klassiska psykiatrikerrollen. Utifrån vad han berättade är det möjligt att föreställa sig att hans ”läsning” innefattade ett perspektiv på Institutionen i sin helhet som mer liknar idén om ett terapeutiskt samhälle än om de behandlingsinterventioner som fokuserar på varje patient tagen för sig.

Pichon-Rivière beskriver sjukhuset på följande sätt: ”När jag började arbeta där fanns det omkring 4.500 sjuka och av dessa … var mer än 60 % isolerade; de fick inte be­sök av någon och var övergivna. Dessutom behandlades de mycket då­ligt … Den omedelbara uppgiften blev att bilda grupper med vårdarna. Jag noterade att det dåliga bemö­tande de intagna fick i första hand kom från vårdarna, vilka inte hade den minsta kunskap i ämnet, det vill säga om hälso­problem och psykisk sjukdom. Jag föreslog sjukhu­sets direktor – som vid den tiden var Dr Gonzalo Bosch – att få sätta igång med denna uppenbarligen exotiska uppgift. Bosch accepterar mitt förslag och på så sätt ger jag mig i kast med detta arbete under en period när jag var chef för inläggnings­avdelningen (där patienten för första gången möter sjukhu­set).

Det största problemet var att just här av alla platser kunde vårdarna inte ge något slags förklaring; de visste inte vad man skulle säga till vare sig de sjuka eller deras anhöriga ... Min första uppgift blev därför att bibringa dem kunskaper som de kunde föra vidare ... för att de skul­le kunna förklara krisens orsaker för patienterna samt att de psykiska besvä­ren dessutom inte var obotliga ... att återvinna hälsan var beroen­de av allas ansträngningar ... och på de uppgifter som ut­fördes av såväl vårdare som den avdelningsansvarige. Jag var övertygad om att den springande punkten i den situation jag mötte på sjukhuset hade med vårdarna att göra. Av den an­ledningen beslutade jag mig för att börja med dem och på så sätt skapar jag en teknik som senare skulle komma att kallas för ’operativa grupper’.

I dessa grupper diskuterade jag de olika fall vi mötte med vårdarna. Det handlade om att ge dem en all­män bred överblick över psykiatrin. Vårdarnas lärande var förbluf­fande. I och med att de arbetat länge på sjukhuset hade de också samlat på sig mycket erfarenheter. Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter.

När de så började förstå dy­namiken bakom en psykisk sjuk­dom och dess ursprung i depressio­nen fick de också större förståelse. Samtidigt förbättrades be­handlingen av de sjuka. Dessa i sin tur började känna sig bättre omhändertagna och sedda på ett nytt sätt; de var inte längre ’några stackars dårar’ ”.

Detta långa citat gör det möjligt att synliggöra E. Pichon-Rivières professionella positionstagande, hur han förstår mentalsjukdomens problematik samt vilka kollektiva instrument han utformar för att arbeta på sjukhuset på ett sätt som gynnar den psykiska hälsan.

Hans diagnos riktar in sig på närvaron eller frånvaron av förbindelsenätverk (”de fick inte be­sök av någon och var övergivna”) och dessas kvalitet (”de intagna behandlades mycket då­ligt”). Han genomför en ”läsning” av den iakttagbara symboliska strukturen inom de miljöer som var indragna i vansinnets problematik. Med hjälp av denna (”läsning”) får han tillträde till en latent dimension av sjukhusets organisation, vars effekter tar sig uttryck i: tystnader (outsagda, otänkta, oreflekterade, ”självklara” saker), frånvaro (av familjemedlemmar), förbindelseavbrott (skötarna som inte kunde ge något slags förklaringar om patienten), normer, terapeutiska handlingar etc som skulle kunna innefattas i den institutionella kulturen; ett sätt att agera inom institutionen, vilket upprepas som en underförstådd överenskommelse och som lever sitt liv oreflekterat. Det finns i handlingar eller i en handlingssekvens. Endast via de sociala praktiker som utförs och upprepas i vardagen är de möjliga att ”läsa”.

Pichon-Rivière har ett annorlunda sätt att ”läsa” det omedvetnas bildningar inom ett fält som genomkorsas av det subjektiva: de symtomatiska effekterna inom institutionen genom det faktum att de inte symboliseras. Han genomför en ”läsning” av den institutionella miljöns implicita och latenta dimension.

På vilket sätt utför E. Pichon-Rivière sin intervention? Man skulle kunna definiera den som en operation, vilken äger rum genom symbolisering eller återknytande av trasiga förbindelser. Där det finns institutionella ”öppningar” (tystnader, symtom); där det finns oreflekterade upprepningar; där det finns lidande; där det finns trasiga förbindelser introducerar Pichon-Rivière en ”anordning” vars mål är att reparera förbindelser och åstadkomma symboliseringsprocesser. Han noterar att detta får kraftfulla effekter: patienterna ”börjar känna sig väl omhändertagna”; ”de intagnas psykiska hälsa förbättrades synbart”; ”då det inom de övriga verksamheterna inte fanns mer än en eller två läkare kunde min verksamhet räkna med tjugofem” (Zito Lema).

Det är här den struktur (som framöver kommer att utgöra hans favoritinstrument) växer fram: den operativa gruppen. Det gruppsliga förbindelsenätet framträder som optimal struktur för att få tillgång till ett kollektivt vetande, ett pågående vetande inom institutionen (”Skötarnas lärande var förbluf­fande. De hade samlat på sig mycket erfarenhet … Deras svårigheter fan­ns i oförmågan att konceptualisera och därigenom hade de heller ingen nytta av sina erfarenheter”).

Med utgångspunkten att definiera en uppgift ( ”jag diskuterade med skötarna de olika fall som fanns”) produceras sålunda denna anordning, som lyfter fram ett omedvetet vetande och tillåter det individuella/subjektiva processande, vilket var nödvändigt för att kunna uppnå förändringar inte bara på det tankemässiga planet utan även attitydmässigt – det vill säga i handling. Pichon-Rivières intervention syftar till att åstadkomma en mer komplex subjektiv och institutionell symbolisk struktur samt att utifrån en praxis (sjukhuspraktiken och tankar däromkring) ifrågasätta upprepningar och blinda mekanismer för att härigenom återerövra en riktning som stämde överens med sjukhusets uppgift och baserades på hälsa. Effekterna härav låter inte vänta på sig och de märks i förbindelserna som präglas av kreativitet, vitalitet och entusiasm.

Efter 15 år av denna revolutionerande praktik lyckades man avlägsna E. Pichon-Rivière från Hospicio de Las Mercedes genom att beskylla honom för att vara pervers och uppmuntra homosexualitet bland tonåringarna. Detta riktades mot just honom som skapat en avdelning speciellt för tonåringar för att på så sätt skydda dem från eventuella övergrepp från vuxna psykotiker.

Konkluderande kan sägas att E. Pichon-Rivière genomför en interaktionell ”läsning” av ”samhällskollektiv”. Han gör det utgående från ett heterogent material i form av sådant inom en institution som är frånvarande; som uttrycks i tal, normer, befintliga institutionella procedurer och praktiker – men vars oönskade effekter alltid innebär ett mänskligt lidande. Det är här hans operativa verksamhet äger rum. Och hans interventioner syftar till att utveckla ett vetande och att – symboliskt – göra såväl de individer som hela det samhällskollektiv, som utgör objekt för interventionerna, mer komplexa.

Det material som möjliggör en ”läsning” av det institutionella förbindelseskeendet är heterogent: det är inte bara verbalt, utan arkitektoniskt, legalt, estetiskt och formellt. Det kan visa sig i form av: rumsmässigt arrangemang, estetisk konstruktion, tidsmässig reglering eller procedurer som inverkar på vardagsvanonorna.

Det är möjligt att benämna allt detta material för institutionens diskurs i och med att det är tolkningsbart. Genom att sätta ord på detta heterogena material avtäcks ett förbindelsehändelseförlopp och en organisations diskurs. Även om det må handla om en latent och implicit dimension är den möjlig att göra till föremål för igenkännande och reflektion via den operativa gruppens teknik.

Översättning: Sören Lander (2020)

Operativ grupp. Av Gladys Adamson

Denna text utgör kapitel 1 i Gladys Adamsons bok Coordinación e intervención en el grupo operativo (Samordning och intervention i den operativa gruppen) från 2018. Ursprungligen framfördes den som en föreläsning den 3 juni 2017 på Escuela de Psicología Social del Sur.

Den naturliga modellen för de operativa gruppernas teknik är inte armén (som Sigmund Freud använde för att analysera massfenomen), utan kommandogruppen. Så uttryckte sig denna grupptekniks skapare, Enrique Pichon-Rivière. I den operativa gruppen finns ingen ledare, utan det är målet, uppgiften, som innehar ledarskapet. Rollerna i gruppen bör vara komplementära och sinsemellan utbytbara eftersom man i en förändringssituation (som i en kommandogrupp kan röra sig om dödsfall eller fångenskap) bör kunna vara kapabel att fullgöra den saknade kamratens uppgift. Det handlar således om en mycket strikt struktur vad avser målet, men med stora förändrings- och justeringsmöjligheter vad avser de oförutsedda scenarior man möter.

Det är inte en grupp med fokus på individen, men inte heller på gruppen. Pichon-Rivière ser den operativa gruppen som en grupp fokuserad på uppgiften.

Han definierar gruppen på följande sätt: ”En begränsad mängd personer (vars deltagare dels sammanlänkas genom konstanterna tid och rum, dels knyts samman via ömsesidiga inre representationer), som explicit och implicit föresätter sig en uppgift, vilken också utgör syftet med att sammanstråla”.

Och den operativa gruppen definieras enligt följande: ”En teknik som kännetecknas av att den explicit fokuseras på en uppgift som kan handla om lärande, (…) diagnosticerande av en arbetsorganisations svårigheter, reklamskapande etc. Under denna explicita uppgift vilar en annan mer implicit, vilken genom klargörande siktar på att bryta upp de stereotypa mönster som försvårar lärande och kommunikation - och som därigenom också innebär ett hinder i varje utvecklings- eller förändringssituation” (Pichon-Rivière, 1997:152).

Den operativa gruppen är den anordning (det verktyg) i vilken de drag som kännetecknar de mänskliga förbindelserna (relationerna) framträder med större tydlighet och där förbindelsens subjekt tar plats på scenen. Gruppstrukturens subjekt är ett samhälleligt subjekt. Hennes referentiella schema, sätt att tänka, känna och handla, hennes kosmovision är överhuvudtaget en produkt av en förbindelseskeendenas komplexa historia. Varje individ i gruppen är språkrör för denna komplexitet och samtidigt dess sändebud.

I ett kommunikativt samspel i den operativa gruppen interagerar personer som i sig är de-centrerade; som – om motivation härför finns – gradvis får ett personligt engagemang, något som kommer att inverka på såväl varje ingående gruppmedlems referentiella schema som på det förbindelseskeende som man tillsammans utvecklar i riktning mot gruppmålet. I varje gruppmedlems interventioner innefattas – medvetet eller omedvetet – hans eller hennes kognitiva-, affektiva- och handlingsmodeller. I varje lärosituation är det för E. Pichon-Rivière nödvändigt att kunna lämna sitt vanliga sätt att betrakta världen eller verkligheten. Den nytillkomna informationen gynnar i sin tur en förändring.

Förbindelsestrukturen får på så sätt en triangulär karaktär: två personer som via relationen länkas samman av något tredje strukturerande (uppgiften), vilket utgör det som motiverar eller driver de två personerna att mötas eller att förbli sammanlänkade. Gruppen presenteras som en strukturerande struktur eller gestalt-gestaltung genomkorsad av momentant sammanbindande eller isärlöpande processer.

Homogenitet i uppgiften framkallar en ”förvärvad” heterogenitet (Pichon-Rivière, 1997:118). Ju större homogenitet i uppgiften, desto tydligare blir varje deltagares egen stil när han eller hon tänker och medverkar i denna kollektiva kunskapsproduktion. Det är härvid den singularitetsförutsättning uppstår, som inte bör vara något främmande för den operativa gruppen genom att den är ett sätt att bevara det som motiverar och berikar en operativ grupp, nämligen motsatsförhållandet mellan individ och grupp. Denna i en dialektisk metodologi ”inskrivna” teknik är en icke-disciplinär ansats: att förflytta tonvikten från samordnarens roll till gruppens existerande kunskaper satta i relation till ett gemensamt mål. Det är kort sagt en operativ ansats att använda för att kunna intervenera i gruppsammanhang utifrån olika teman, i organisationer (ONG eller företag) och i samhället. Det är ett verktyg som underlättar kollektiv organisering med utgångspunkt i ett gemensamt mål, men som samtidigt inte bortser från det singulära i och med att det är utifrån detta (singulära) som konstruerandet av samhälleliga kollektiv och organisationer blir mer operativt satt i relation till de olika viljor som finns. Den (operativa gruppen) gynnar en demokratisk logik, återskapar respekten för den enskildes ord och mångfalden i kunskaper och berättelser oavsett vilken samhällsposition man har och vilket ekonomiskt eller symboliskt ”kapital” man sitter inne med. Den operativa gruppens värde avgörs inte i termer av en konkurrensens logik, utan i termer av det man bidrar med till uppgiften. Och den förverkligas oavsett från vilken plats och utifrån vilka erfarenheter detta sker. Olikheterna i gruppen utgör dess styrka i och med att dessa skillnader bidrar till en heterogen rikedom vad avser gruppmålet (gruppen uppfattas som en sammanflätning av individuella vertikaliteter i en horisontell gruppslighet).

Det är ett verktyg (en anordning) som – i samhällsarbetet – främjar en de socialt exkluderades återinförande i samhället. Det skapar en samhällsvävs mikrosociala rum (förbindelseskeenden sammanlänkade genom identifikation och ett gemensamt mål) som förnyar ett samhällsdemokratiskt kontrakt kännetecknat av (ordets och handlingars) transparens, accepterande av olikheter, visionen av den andre som deltagare, stöd för förmågan till individuell och solidarisk utveckling utifrån ett gemensamt mål. I Pichon-Rivières teori – benämnd ECRO (konceptuellt/begreppsligt referentiellt och operativt schema) – finner vi en uppfattning om det sociala som ”yttre objektiv struktur”, vilken, som inre motsvarighet, har en subjektiv struktur vi benämner referentiellt schema. Detta schema innehåller de modeller för att tänka, känna och handla som individen (subjektet) på sitt speciella eller ”singulära” sätt har gjort till sina, men vars ursprung finns i den sociala strukturen. Schemat beskriver samhället som i ett tillstånd av konstant omvandling och modifering av regler, normer och kollektiva representationer. Vad gäller samhällsförändringar pekar schemat på att dessa försätter individen i kris, ty de utgör permanenta utmaningar för individens referentiella schema, som inte alltid kan svara genom en aktiv anpassning till verkligheten. Individen uppfattar sig som i avsaknad av verktyg och ineffektiv samt invaderad av rädsla och osäkerhet avseende sin framtid. Krisen ifråga utgör dock ingen patologi; Pichon-Rivière uppfattar den som något vitalt i sådan mening att den utgör en del av det långa lärande från den sociala verkligheten som varje individ måste genomgå. Patologisk blir den endast om den blir till något inre, om individen (subjektet) gradvis förlorar sina yttre förbindelser (relationer), blir isolerad och utlämnad åt sina inre ”spöken” och rädslor.

Av den anledningen föreslår Pichon-Rivière att ett gruppverktyg – den operativa gruppen – installeras i vilket slags institution eller samhällsorganisation det är möjligt att låta en individ (subjekt) ingå och där denne åter kan få ett mål som på nytt ger en mening åt livet. Det bör vara ett mål som drar honom eller henne med sig utifrån en motivation eller ett intresse. Mot bakgrund av vederbörandes problematik skulle man exempelvis kunna tänka sig följande alternativ: att (den arbetslöse) individen (subjektet) går med i en grupp arbetslösa; att han eller hon deltar i en multifamilj-workshop i syfte att förbättra barnens utbildning; eller genomgår en kurs för att kunna få jobb; eller att personen ifråga lär sig att genomföra förbättringar i den egna stadsdelen. En operativ grupps mål består således i att åstadkomma en gruppstruktur som gynnar inte endast förbindelseintegration, utan också att man engagerar sig i en uppgift, en praxis, ett skapande arbete som får effekter i den sociala världen och påverkar gruppmedlemmarnas personliga utveckling. Uppgiften kommer inte att implementeras utifrån generella modeller eller från den omgivande världens normer, utan i överensstämmelse med varje grupps egen stil och med respekt för dess tempo och de, permanenta eller temporära, överenskommelser gruppen når fram till. På så sätt uppnår gruppen att den alienerade eller anomiske individen återskapar kontakten med ett förbindelsenätverk eller sociala band genom vilka en kreativ uppgift kan förverkligas och där han eller hon känner sig delaktig varvid en aktiv realitetsanpassning förstärks. Pichon-Rivière tänker sig inte den här processen som en terapi, utan som något hälsofrämjande och han likställer detta med att ge näring åt mänskliga relationer (förbindelser) och att höja deras kvalitet; likaså att förbättra livskvaliteten i olika miljöer (som är gruppsliga, institutionella, samhälleliga och sociala) med sikte på en social omvandling som i sin tur via denna process modifierar individen (subjektet). Samhällsomvandlingen formuleras i mikrosociala termer i och med att de sammanhang där den förverkligas är grupper, samhällsorganisationer och samfälligheter.

Begränsningar för att implementera den operativa gruppens teknik

Det svar Pichon-Rivière föreslår på modernitetens olika slags problematik (anomi, alienation, de sociala rollernas och det personliga referentiella schemats fragmentering) har sina begränsningar i och med att det krävs vissa kontextuella förutsättningar för att kunna implementera tekniken. De förändringar avseende förbindelse och individ, som denna teknik syftar till, har att göra med såväl individuell som gruppslig autonomi. Det rör sig om att utveckla kreativa innovativa idéer och förslag, att söka ett möte med den andre och att åstadkomma en gemensam social produktion, värdesätta olikheter och demokratiska värderingar såsom gemensam välfärd, horisontell logik och dynamik, flexibilitet, innovationer etc.

Men när sådana förändringar börjar manifesteras inte bara verbalt, utan även i vardagens sociala praxis, genereras konflikter inom rigida institutioner med mycket auktoritära ledare eller sådana som kan känna sig hotade i sin roll när gruppens makt och autonomi stärks. Det är ingen slump att grupp- och samhällsaktiviteter förbjöds under den senaste diktaturen.

Fortsättningsvis kommer jag att ta upp några exempel på konflikter som utlösts när man implementerat den operativa gruppens teknik.

- I Sociedad de Fomento i stadsdelen La Esperanza (Quilmes-distriktet i Buenos Aires), där man började praktiskt genomföra ett ”Program för Stöd åt Sårbara Grupper” (med finansiering från Världsbanken), bildades dels en ungdomsgrupp, dels en kvinnogrupp. Syftet var att förebygga problem med beroende, våld och tidig graviditet. Man organiserade också yrkesorienterande sammankomster för unga. Dessa samordnades av socialpsykologer utbildade med gruppoperativ teknik. Kort efter starten uppkom konflikter med chefen för Sociedad de Fomento, en ”politisk militant” som försökte manipulera gruppens medlemmar. Hans syfte var att få dem att delta i handlingar som hade att göra med den politiska fraktion han tillhörde. Dessutom försökte han lägga beslag på donationer man fått (fotbollströjor och fotbollsskor, mat avsedd som mellanmål och för planerade tillställningar) i syfte att dela ut dessa enligt sina egna preferenser eller klientstrategier. Programmet var till slut tvunget att genomföras på en sådan ”neutral” plats som kvarterets skola.

- I en elitgrundskola, vars prestige var beroende av medelklasstillhörighet, och som hos sina elever främjade utvecklandet av färdigheter baserade på konkurrens. När barnen i den operativa gruppen började ifrågasätta de känslomässiga konsekvenserna av lärarinnans överkrav och gjorde revolt mot det uppförande, som var önskvärt i vardagen, ingrep rektorn och avslutade experimentet.

- På en fortbildningskurs för ett tekniskt team (som arbetade med unga på en ungdomsvårdsskola) där man utvecklat en vana att ständigt kritisera staten utan att demonstrera något eget intresse för att utforma och praktisera mer självständiga och kreativa strategier som team. Gruppen avvisade samordningsteamets alla försök att få teamet att inta en mer aktiv och utvecklande roll vad avser förbättringsåtgärder och att upptäcka sina egna resurser för att kunna uppfylla sina önskemål. De vidmakthöll envist sin bekväma passiva attityd och emfatiska krav om att det ovillkorligen måste vara staten som skulle åtgärda bristerna.

Den operativa gruppens teknik når sin fulla potential när gruppen eller teamet vill och kan utveckla sin autonomi, sin kreativa praxis; härvid omvandlas det gemensamma projektet till en effektiv praktik och måluppfyllelse i vilken det sker en växt såväl i personlig mening som vad gäller det gemensamt omfattade projektet. Det finns exempel på framgångsrika implementeringar i statliga gymnasieskolor, pensionärscentra, fotbollsskolor, högt utvecklade teknologiska team, företag som värdesätter sina anställdas kreativa medverkan, socialt arbete inom utsatta områden och i uppgiften att forma team (team building) för att bara nämna några.

Det är av vikt att inkludera dessa avslutande reflektioner eftersom – trots att E. Pichon-Rivières gruppteknik är mycket värdefull – jag inte ser den som något allmängiltigt att använda sig av oavsett omständigheterna. Den är kort och gott ett operativt verktyg för de mål som sätts upp, men med begränsningar i situationer sådana som nämnts härovan.

Översättning: Sören Lander (2020)