Enrique Pichon-Rivière: Introduktion till det konceptuella, referentiella och operativa schemats teori.

Föreläsning 1 den 18 april 1966 på ESCUELA PRIVADA DE PSIQUIATRÍA SOCIAL.

Av Enrique Pichon-Rivière

Uppenbarligen slutar man aldrig att lära och speciellt om man undervisar; den som inte lär ut lär sig inte och berikas inte heller. Här kan någon kanske tänka att jag syftar på att ”berika sig” i ordets vanliga mening. Det som här är av intresse är dock inte pengar (även om det också är intressant), utan framförallt kontakten med er åhörare, som bär till oss blandade kunskaper på olika nivåer utifrån olika aspekter vad gäller den samhälleliga verkligheten. Ty här kommer vi att arbeta med den sociala (eller samhälleliga) emergenten, inte med den individuella. Och därför är det här en skola i socialpsykiatri. Kanske kommer vi i framtiden att kalla den “Privat Skola i Socialpsykologi” för att undvika missförstånd som har med namnet “Skola i Psykiatri “att göra (vilket kan få en att tro att vår uppgift endast handlar om studium av patologiska fall).

Våra mål löper samman med socialarbetarnas i det profylaktiska, vilket är vår målsättnings ”ansikte utåt”. Samma sak kan för övrigt sägas om psykologerna, vars funktion – beroende på brist på öppningar mot vissa områden – tenderar att begränsas till terapi som enda utväg att kunna utöva sitt professionella verktyg i en praxis. Endast på detta sätt skulle psykologyrket i praktiken kunna uppnå ett tillstånd av verklig effektivitet.

Det så kallade teamarbetet är i realiteten en fars. Socialpsykologen förvandlas till - eller avkrävs att bli – underordnad läkaren, som är mycket mindre förberedd för olika uppgifter än socialpsykologen, vilken genom sin utbildning befinner sig närmare en mångfald operationella områden (grupper, terapeutiska samhällen, institutioner). Slutligen så borde man tala om “Arbetsgrupp” när interaktionen frambringar ett interdisciplinärt berikande och gruppmedlemmarna intar funktionella roller. Det funktionella ledarskapet kännetecknas av det faktum att det är ”fördelningsbart”; allt är beroende av i vilket moment en ”operation” befinner sig. Därför är ledarskapet situationsbundet, instrumentellt och rörligt.

Materialet bör bearbetas med gruppoperativ teknik. Därigenom uppstår en ”näringstillförsel” och arbetsgruppens produktivitet ökar som följd av gruppens heterogena eller interdisciplinära karaktär. Ökningen sker nu inte längre i aritmetiska utan i geometriska proportioner. Slutligen uppnår man en integration via det sociala och med situationsbundna eller instrumentella roller i en demokratisk atmosfär i vilken, som alltid, utforskning och handling överensstämmer (med denna teknik sker det i ännu större omfattning). Under mötet (där läkare, psykologer, socialarbetare etc deltar) inom den konkreta uppgiftens fält (var och en har sin institutionaliserade roll med motsvarande status såväl vad gäller det diagnostiska som det prognostiska, behandling och profylax) skulle man till sist kunna uppnå en lösning på den sterila och byzantinska dispyt bakom vilken småaktiga intressen döljer sig.

Och vad som är ännu allvarligare är att samhället – istället för att bli till ett uppgiftsfält – då måste anpassa sig och köa i rollen som åskådare, men utan att förstå den ”föreställning” man tvingas åse. Ovannämnda samhälle kommer att ta del av fantasin om detsamma i en i hög grad tävlingsinriktad sammankomst utformad mer som ytterligare ett missförstånd än som en grupp, vilken borde ha intagit en operativ roll (konkret psykologi) ... och som bortser från de verkliga behoven och istället formerar sig som en behovsgrupp (i behov av prestige och pengar, roll, status, terapi).

Under tiden växer ”kön” och otrygghetsgraden eller ursprunget till varje social anpassningssvårighet ökar tillsammans med desillusionen (en annan källa till osäkerhet). Ibland är det svårt att skilja ut vilken av de två grupperna – den som väntar eller den som diskuterar – som är mest sjuk, minst situationsanpassad och var de tre grundläggande känslor, som finns i varje grupp (känsla av tillhörighet, samarbete och tillämplighet/relevans) är mest störda.

Om vi återgår till vår Skola (det vill säga den Socialpsykologiska Skola där Pichon föreläser/övers anm), så utgörs vår ideologi uppenbarligen av lärandet och vid sidan därav dess ”jämlike” eller ”partner” (som en oupplöslig bro) nämligen didaktiken. Vår didaktik skiljer sig helt från den klassiska didaktiken och i den mån så inte är fallet är ändå den didaktik vi använder produkt av vår inverkan. Vi har med andra ord inom didaktiken skapat en ideologi som är gruppslig. Didaktiken är gruppslig och interdisciplinär och kan vara förlagd till en ”avdelning” vilket skulle kunna vara fallet om det gällde ett universitet. Framförallt baseras den på gruppdynamik, lärande i grupp och gruppens aktiva uppgift. Och lärandet följer inte en linjär, utan en dialektisk bana, alltså en evig spiral i vilken det finns ett ömsesidigt utbyte, en ständig dialog mellan elev och lärare (samordnare). Jag tror att vi i år kommer att kunna realisera vårt ideal, vilket är att kunna etablera en mycket effektivare och mer operativ kommunikation; att göra vad som kallas en vertikal analys i ett företag, kunna länka den till samtliga nivåer och arbeta med det som utgör den grundläggande kärnan – som är en annan gren av den aktuella pedagogiken och av oss benämnd ECRO (det konceptuella, referentiella och operativa schema som ni kommer att lära er här) .

Om ni frågar er varför ni kommer hit skulle vi kunna svara att ni kommer för att köpa en liten “apparat” som kallas ECRO. I den finns innefattad och delaktig var och en av ”operatörerna” med sin personliga stil. Det som vi vill lära ut – och som är den basala kärnan – är något allmängiltigt. Vi lär ut att tänka i psykosociala termer; det vill säga att ställda inför ett speciellt fall kommer det man lärt sig här att inom själva uppgiftsområdet bidra till att formulera möjligheter eller hypoteser som växer fram som tolkning – i och med att varje tolkning av en psykologisk händelse är en hypotes om det underliggande skeende som samhället eller individen (subjektet) formulerar för oss. I den utsträckning vi då kan göra denna fantasi (det underliggande innehållet) - som är implicit men inte explicit – medveten är detta vår uppgift.

Detta slags uppgift är alltså baserad på något som är ytterligare ett kännetecken för vår didaktik, nämligen mayeutik med den innebörd grekerna gav detta uttryck och således inspirerad av den sokratiska metoden. Via SOKRATES kan man se att det goda sättet att undervisa har kärleken som sin första vektor; det vill säga känslan för den andre, objektet. I psykoanalytiska termer skulle vi säga en positiv överföring genom vilken cirkulerar information och lärande; och för att kunna ”äntra” det allmängiltiga problemet och förändringsmotståndet – vare sig ”äntrandet” sker från individuell, gruppslig eller samhällelig synvinkel.

Med andra ord kan vi här ge ytterligare ett svar på varför ni kommer hit – och det är: ”För att lära sig bryta stereotypier”. Det rör sig alltså om ett stereotypt rigidt sätt att tänka utifrån ett ”arkaiskt” system som inte svarar mot de aspirationer eller förväntningar som hör samman med nuet. Det är av vikt att kunna föreställa sig att människan definitivt är en del av samhället och att hon inom sig internaliserat den världen. Och precis som det finns en humanekologi (mänsklig miljö) finns det också en inre humanekologi (inre mänsklig miljö) vars ”plats” till och med befinner sig i det inre i och med att vi vid analys av drömmar klart kan se hur tid-och-rum-skeendet är relaterat till en plats, hemmet, här-och-nu. Allt är med andra ord inkluderat; de tre dimensionerna dåtid-nutid-framtid samt rumsliga positioner.

Vad ni då kommer att ta emot här är ett konceptuellt schema (vi kommer att diskutera detta med ”schema”) i sådan mening att ni kommer att besitta ett antal universaler/allmängiltigheter/ inte bara inom individualpsykolog. Ni kommer också att med lätthet överskrida gränserna mot samhället och sociologin. Dessa gränser har konstruerats av ”konspiratörer” från den gruppering som är motståndare till individuell och social förändring. De är på ett mycket formellt sätt och hela tiden upptagna med att konstruera en sådan barriär för att på så sätt förhindra att kommunikationen flyter mer fritt. För oss existerar inte sådana vattentäta fack, utan de utgör arbetsområden eller arbetsfält med i vissa fall specifika tekniker för att ta itu med problem. Dessa tekniker har att göra med antalet personer inkluderade i en ”operation”, men de skiljer sig inte från de som används med en person under en psykoterapisession.

Och om vi då benämner de vektorer vi använder oss av, så är dessa: lärande, kommunikation samt utvärdering (och de motiv som föranleder denna). Det här tillämpas på exakt samma sätt vid individualterapi som vid analys av en gemenskap. Allt detta sker för att kunna ta itu med förändringen, vilken sätter igång rädslor och osäkerhet i och med att människan då måste överge tidigare strukturer och en situation som kan definieras med hjälp av ett ordspråk: ”Hellre en fågel i handen än tio i skogen”. Svaret är då att göra sig kvitt gamla sätt att tänka, vilka inte motsvarar var man befinner sig och som innebär att inte komma i konflikt med samhället eller med andra människor samt frukta förändringar därför att man då kan förlora dessa strukturer samt vara rädd för de nya strukturer man ännu inte känner och de nya fält man ännu inte har verktyg för att att kunna ”äntra”.

Ett mycket typiskt exempel på detta är kåkstäderna. Det som händer där är exakt samma sak som motståndet i individualpsykoanalys, nämligen att det FREUD kallar motstånd - och som motverkar att det omedvetna blir medvetet - på samhällsnivå framträder som förändringsmotstånd i och med att de människor, som kommer från landets inre delar, lider av en känsla av förlust. Ju mer utsatt man har levt, desto mer har man internaliserat sin ”boplats”, vilken utgörs av ens hus, närmiljö och omgivning - och när man går in i förändringar finns en förnimmelse av upplösning, vilket ger upphov till katastrofkänslor. När man så ”äntrar” nya förändringar kommer detta att få följande rädslor att framträda: rädslan för förlust och rädslan för attack. Det är dessa rädslor som betingar all patologi.

Förlust utgörs alltså av den primitiva ”boplatsens” övergivande och attack av rädslan för staden med sin konkurrens. Och ju fler människor i staden, desto större ensamhet. Vår tids stora paradox är att ju fler människor vi har omkring oss, desto ensammare känner vi oss; ty genom att inte bli igenkända får vi en upplevelse av förlust eller tvetydighet (ambiguitet) vad gäller den egna identiteten, medan det som händer i småsamhällen eller små grupper är att alla känner alla (vänner som fiender).

När man arbetar med begränsade grupper (om man nu kallar dessa ”ansikte mot ansikte” eller ”armbåge mot armbåge”, som fransmännen gör) ... men det viktiga är att när det handlar om uppgiften i smågrupper kan man observera att smågrppen (vilket indikeras av ordet ”smågrupp”) utgörs av ett antal individer, vilka har sitt fokus på en gemensam uppgift. Det optimala antalet rör sig (enligt KURT LEWIN) runt de mer eller mindre 10, 20 eller 15 medlemmar som på olika sätt kan vara ”bosatta” i vårt sinne (inre grupp) ... vidare om att kunna etablera interrelationer med dem/mellan dem inom detta vårt inre - av oss samordnade - utrymme. På detta sätt kan vi analysera varje teori om tänkandet i och med att objektet däri har fåtts att gå upp i rök eller att bli borttrollat för att på så sätt lättare kunna hanteras instrumentellt. Bakom denna instrumentering, som styr tankelagarna, finns detta tänkandes drivkrafter (omedvetna fantasier M.KLEIN).

Hos de sjuka där vi kan observera en sammanblandning mellan symbol och symboliserat (varvid det så kallade psykotiska tänkandet uppstår) framträder åter ett slags konkret och magiskt tänkande i vilket det är mycket lätt att se hur en hel grupp är verksam i det inre - uppdelad i subgrupper, vilka befinner sig i konflikt med varandra, exempelvis generationssubgrupper (varvid vi studerar de generationskonflikter som förhindrar förändringar.)

Även om det inte är så lätt att bryta ned förändringsmotståndsbarriären finns det emellertid sådana individuella och sociala tekniker. En av det ”gruppsligas” tekniker är att få exakt kännedom om platsen (för motståndsbarriären) och att med utgångspunkt däri utarbeta strategi, teknik, taktik och logistik i syfte att kunna hoppa över ”muren”, ta sig in i ”förändringens kontext” utan rädsla för att det på andra sidan muren ska finnas fiender.

Psykologin har varit offer för samma slags fantasier som den Kinesiska Muren, vilken i realiteten konstruerades med tanke på fiender som man senare kunde konstatera fanns varken på den ena eller den andra sidan av sidan muren. Det var alltså en enorm uppgift, som kostade tusentals liv, ockupationer och bekymmer. Dock var det en mur konstruerad utan förnuft i likhet med Maginotlinjen (befästningslinje konstruerad av Frankrike under mellankrigstiden som skydd mot eventuella angrepp från Tyskland/övers. anm.) som inte gjorde att tyskarna hejdades ens en enda dag, men som kostade det franska folket enorma uppoffringar. Vi har med andra ord vår egen onödiga ”Maginotlinje”. Den måste dock upptäckas och då måste vi tyvärr använda oss av militär terminologi.

Det inledande nödvändiga moment, som är gemensamt för all psykologi, utgörs av observation; alltså av en teknik för att upptäcka indicier som vi inom vårt fält använder oss av för att konstruera en tolkning. Ty till syvende og sidst är patienten en individ (subjekt) vars tidsligt-rumsliga livsskeende är förvrängt och stört. Han eller hon har förlorat begreppet för distans, igenkännande och särskiljande, något som i vårt sinne utgör en operativ funktion. Det är dessa störningar med åtföljande förvirringsprocess som utgör inledningen på verkligt psykotiska tillstånd.

Det här innebär att ni ofta kommer att höra uttryck som ”logistik”, vilket är en term som kan verka en smula förbryllande i och med att den (naturligtvis) har sitt ursprung i ”logik” (och att det även finns matematisk logik). Inom den militära terminologin betyder ”logistik” dock värdering av offensiv förmåga eller kraft. I terapeutisk terminologi handlar det om operativ förmåga; ”operatörens” (dvs terapeutens) operativa förmåga och den andres (patientens) attack eller motstånd. Det innebär alltså att när man söker prognosticera ett fall kommer prognosen inte att vara så mycket beroende av patienten och dennes struktur som av av terapeutens struktur och information samt huruvida denne förmår att på ett bra sätt hantera sin logistik.

Vi har vant oss vid att betrakta psykotiska tillstånd som mer allvarliga än neurotiska och att de är mindre tillgängliga för psykoterapi. Freud själv, som inte analyserade psykotiker, men väl psykotiska tillstånd hos neurotiker (dock utan psykotikerns närvaro, vilken säkert skulle ha gjort honom ångestfylld) utförde mycket djupgående studier av psykosen via tillämpade analyser. Exempel härpå är Schreber-fallet och analysen av Gradiva från en roman av Jensen. Den tillämpade form av förståelse, som Freud använder sig av, utgörs av en kodifieringsmodell av det omedvetna via fantasier, drömmar, handlingar samt den terapeutiska ”operation” som genomförs på samma sätt som vid en neurotisk symtomatologi och den korrigerande ”operation” som korresponderar däremot.

En av de ”operationer” vi kommer att undersöka är den som söker fastställa typ av sjukdom eller struktur. Detta är något ni bör lära er att urskilja fenomenologiskt i och med att i det ena fallet kan det handla om en hysteri, i ett annat fall om tvångsneuros eller schizofreni. Och den aktuella tendensen idag är att planera terapin utifrån de strukturer som framträder här-och-nu i varje enskilt fall. Denna strukturella aspekt bör bibebehållas för att kunna särskilja och, dessutom, för att kunna föra en dialog med psykiatriker från andra riktningar. Ty om man talar i termer av latent innehåll med någon som talar i termer av manifest innehåll förvandlas uppenbarligen dialogen till en pjäs av IONESCO eller något liknande och därav kommer sig den bristande kommunikation och de missförstånd som finns bland de så kallade klassiska psykiatrikerna. I vilket fall som helst använder de dock ett språk vi är tvingade att förstå ... och när det gäller såväl psykiatriker som patienter tillämpar vi vårt eget arbetsinstrument, vilket när allt kommer omkring gör det implicita explicit. Och i det implicita finns otvivelaktigt deponerat en icke-föraktlig mängd psykiatrisk erfarenhet. Om en sådan attityd kom till stånd skulle relationerna mellan psykiatriker och psykoanalytiker avsevärt förbättras, varvid de sistnämnda skulle kunna dra nytta av de förstnämndas erfarenheter och dessa i sin tur kunna förändra sin attityd gentemot psykoanalysen.

Den dynamiskt och socialt/sociologiskt skolade psykiatrikerns uppgift består i att ha förmåga att kommunicera trots den andres svårigheter; att kunna avkodifiera sitt eget tänkande till en nivå där den andre kan dekodifiera det och inte tro sig vara missförstådd (en vanlig situation som väl återspeglas i CAMUS' pjäs ”Missförståndet”).

Här stöter vi på en av de första universalerna i ECRO:t i vilket andra universaler i stil med rädsla för förlust, rädsla för attack och förändringsmotstånd i form av Den Stora Barriären (som habitualkomponenter) är inkluderade – och som bör synliggöras såväl vad gäller vardagsförståelse som terapeutisk förståelse. Undan för undan kommer vi att konstruera den begreppsliga apparat som ECRO utgör. Med den kommer ni att kunna hantera såväl insjuknandeprocessen som den korrigerande eller terapeutiska processen i och med att om man inte förstår insjuknandet lär man inte heller förstå så mycket av att lämna insjuknandet.

Med andra ord utgörs terapeutens motstrategi i förhållande till den sjuke av ett antal likartade ”operationer” för att på så sätt kunna motverka och förstå den taktik och strategi som det innebär att insjukna.

I militära termer skulle detta motsvara att stjäla motståndarens kodsystem för att kunna dechiffrera dennes budskap. När det gäller terapeuten är det för att kunna ”operera” i konstruktiv mening medan detta för den andre sker i negativ mening. Att stjäla den andres kodsystem (vilket utgör spioners och underrättelsetjänsters funktion) och att kunna sända meddelanden utan att bli förstådd av den andre (fienden) är nödvändigt för att kunna genomföra krigsoperationer. De stora ”fällor”, som funnits inom kommunikationsteorins kontext, har framförallt handlat om förekomsten av kodsystem eller nycklar. Ett ”fördjupat” användande av ett kodsystem, som avslöjats av fienden, innebar att man såväl kodifierade som avkodifierade budskap vilka, som situation, kom att utgöra en ”fälla”.

I den terapeutiska uppgiften sker emellertid det rakt motsatta i det att vi anstränger oss för att (via de budskap patienten utsänder sina drömmar och också preverbala språk, kroppsspråk, gester etc) konstruera ett dekodifieringssystem. Det rör sig om kodifierade budskap och därför är de inte explicita, utan implicita.

Terapeutens eller samhällsforskarens uppgift består i att undersöka eller sätta i verket denna kodifieringsuppgift via de indicier eller meddelanden som utsänds av en grupps eller gemenskaps ”ledare”. Någon intar rollen som ”språkrör” och det är denne som tar på sig att ”dela ut” den hemliga informationen. Det måste klargöras att den här processen är nästan helt omedveten och att man måste ta i beaktande språkrörets mottaglighet (som har att göra med personens ifråga historia och personliga ideologier). Jag kan härvid anknyta till en nyligen timad händelse, som väckte mycket uppmärksamhet (personen ifråga kom att bli döpt till el cornisero av en känd komiker).

Vad som hände var följande: En person lyckades ta sig upp till taknocken på en hög byggnad med den manifesta föresatsen att kasta sig ut. En stor mängd personer började samlas och dessa delar upp sig i två delar: några säker förhindra självmordet, medan andra söker uppmuntra det. Den här personen, som (med en öppet exhibitionistisk attityd) lyckades samla en talrik publik, genomförde en ”allmän opinionsundersökning” varje gång han gjorde någon gest som för att kasta sig ut. Vad han sökte undersöka var hur han skulle mottas om han okänd dök upp i staden. Mellan de båda sidorna växte en spänning, som utmynnade i några personliga incidenter. Allteftersom tiden gick intervenerade olika personer i syfte att avleda mannen från sina föresatser. Bland dessa personer befann sig en präst, en hypnotisör och ett psykiatriskt kristeam som dock inte kunde göra något.

Till slut hade symboler, mycket typiska för den ideologi som spelade in i händelsen eller ”operationen”, tagit gestalt: trummor, sånger och attityder, som väckte till liv tidigare mönster för kollektiva beteenden. Det som underlättade upplösningen av dramat sammanföll med skapandet av ett speciellt klimat och en anhörigs framträdande. El cornisero hade i realiteten uppnått sitt syfte och klättrade lugnt ned och fick applåder när han kom ut från byggnaden.

Om det var så att det handlade om upprepning av ett tidigare kollektivt mönster borde någon annan person från detta kollektiva mönster finnas representerad här. I realiteten existerade en sådan person och rollen intogs av fästmön till el cornisero. Hon hade såväl fysiska, yrkesmässiga som psykologiska likheter med personen från det tidigare mönstret.

På så sätt fullbordades upprepningen av ett signifikativt här-och-nu i vilket målet var att genomföra en ”opinionsundersökning” - men inte av en samhällsforskare, utan av en som intog och representerade rollen som ledare. Publikens reaktioner – som korresponderade mot händelseförloppet – visade också tecken på att vara mer eller mindre omedvetna. Det handlade här om en naturligt emergent och en politisk och kollektivt upplevd erfarenhet, vilken på ett subliminalt sätt förmedlades via ett latent kommunikationssystem.

Det här innebär med andra ord att alla sociala budskap är rejält chiffrerade. Om de direkt tolkas på djupet, utan att samtidigt de element redovisas på vilka tolkningen baseras (med individualpatienten gör man först påpekanden för att göra en fenomenologisk förståelse explicit - och därefter kommer tolkningen) kommer ingen INSIGHT att uppstå; alltså utan detta förberedande steg, det vill säga utan en förståelse av det omedelbara skeendet i och med att avståndet mellan det implicita och det explicita är avsevärt när det handlar om att uppfatta den kritiska punkten (TIMING).

Varje ”operation” - vilket slags nivå det än må röra sig om – består i att göra det implicita explicit utifrån den hypotesbas, som utforskaren realiserar i form av tolkningar, vilka därefter ”utvärderas” genom den nya emergent som framträder. Härvid används speciella utvärderingskriterier. Det handlar dock inte om sanningskriterier utan om verkanskriterier.

De diskussioner, som kan uppstå huruvida en tolkning träffat rätt eller ej, kan bli oändliga. Diskussionen måste då istället ske på ”operationens” nivå och handla om den nya emergentens framträdande, alltså det nya som framträder efter en tolkning. Detta utgör den grundläggande arbetsenhet som består av

1) det som en patient eller gemenskap uttrycker i ett visst ögonblicks emergent här-och-nu;

2) den tolkning, som går tillbaka på det föregående; och

3) den nya emergent som därefter dyker upp som produkt av tolkningens inverkan.

Varje slags undersökning eller vetenskapligt arbete man än må genomföra eller läsa om inom humanvetenskapernas kontext - och som inte innehåller dessa tre element - är inte vetenskaplig. Det är inte möjligt att göra prediktioner, vilka fullständigt uppfyller naturvetenskapernas eller naturvetenskapsmännens krav (dessa den experimentella metodens ack så nitiska väktare!).

Socialpsykologin har med andra ord genomgått en evolution och befinner sig i full utveckling under det högtravande namnet ”Konkret Psykologi” (som om det skulle kunna finnas någon annan). I den process som benämns förändring (= motstånd mot ångesten inför förändring) innefattas såväl fält som utforskare. Det är i drömmarna detta tydligast kan ses och framförallt under perioder när man stöter på ”förändringsmotstånds-barriären”. Drömteorins sociala dimension är enorm och bör beaktas utifrån perspektivet att här alltid finns inkluderat läroelement. Många upptäckter inom framförallt matematikens område har gjorts i sömnen och drömmandet, då etablerandet av nya förbindelser underlättas av jagets då större flexibilitet och regression.

Under sömnen kan man stöta på förändringar, något som kan ske i form av en mardröm. I denna kan man observera hur de två grundläggande rädslorna (rädsla för förlust och rädsla för attack) spelar in. Som ett uppgiftsutvärderingskriterium här kan man försöka upptäcka på vilket sätt och med vilken intensitet jaget söker ”äntra” nya dimensioner. Med andra ord är de processer, som styr drömtänkande och vakenhet, analoga.

Den uppgift ni här kommer att utföra är att lära er om de konstanta och möjliga variabler, som hänger samman med ECRO (konceptuellt, referentiellt och operativt schema). Det här utgör ett grundläggande problem på grund av att man härigenom kan instrumentera och undervisa med stor snabbhet och djup, varvid utgångspunkten är det oskiljaktiga paret ”undervisa” och ”lära” samt med sitt fokus på teorin (vilken innefattar en grundläggande kärna med signifikativa och nödvändiga emergenter för vår epok). Här ingår sociokulturella förändringar, kunskapsackumulation, tekniska framsteg, nya kunskaper rörande utvecklings- och läroprocesser samt behovet av att lösa en växande elevmängds utbildnings- och informationsproblem och att på ett adekvat sätt (ACTION RESEARCH, det vill säga kunskapens operativa karaktär) kunna möta vårt samhälles växande behov.

Som resultat av djupgående utforskningar inom själva undervisningsområdet uppkom idén om planer och program för en grundläggande kärna (ett så kallat core curriculum/övers. anm.) upp i USA: ”Tanken att planer och program utgör en sammansatt mängd erfarenheter, vilka skolan bör ge sina elever under utbildningen för att dessa ska bli förmögna till effektiv och intelligent 'programmerad' handling avseende samhällets grundläggande problem” (uttrycket ”core curriculum” inrymmer idén om att strukturera utbildningen kring en gemensam kärna av kunskap, vilken anses viktig som förberedelse för livet i allmänhet eller i ett speciellt sammanhang; internationellt är core curriculum-tanken idag främst rotad i USA:s collegesystem; den tycks ha sitt ursprung i utbildningsdiskussioner som fördes under 20- och 30-talet i USA/övers. anm.). Denna komponent (effektiv handling) i ECRO:t implicerar, som sagt, en uppfattning om paret ”undervisa-lära”, vilken innefattar dynamik, helhet och drivkrafter; och med en instrumentell och situationell karaktär vari inkluderas den sociokulturella verkligheten: relationen mellan lärare och elev (överföring, identifikation), relationen eleverna sinsemellan (gruppdidaktik), innehållet (det konceptuella eller begreppsliga schemat) och metoderna (interdisciplinär didaktik).

Utvärderingskriterierna avseende förändringar, som framkallats hos varje gruppmedlem och i gruppen som helhet (kvantitativ informationsansamling), kompletterar undersökningen, vilken antar vetenskaplig karaktär i den utsträckning den möjliggör prediktioner. Vad vi söker lösa upp är den uppenbara antinomin mellan det partikulära (variablerna, det kvantitativa) och det generella (ECRO, det kvalitativa). Och ECRO utgör det generella lärandets ”fokalpunkt” när vi genom gruppen söker integrera de erfarenheter, som kommer att möjliggöra den oundgängliga instrumentering (förmåga till kunskap, färdighet, kompetens) som behövs för att detta lärande ska få en operationell karaktär (ACTION RESEARCH) - där redan FREUD, och därefter ännu mer KURT LEWIN, understrukit att varje utforskning sammanfaller med en ”operation”. Praxis (teorins och praktikens syntes) som instrument för människans transformering genom andra människor finns i grunden för LEWINS metod.

I sin genetiska, historiska och strukturella aspekt utgörs ECRO framförallt av FREUDS och MELANIE KLEINS idéer, medan vi i den sociala och experimentella aspekten stödjer oss på KURT LEWIN, vars experimentella metod är dubbel:

a) Den är en ansats till att göra sociologiska experiment praktiskt genomförbara genom utforskning av små grupper – vittnen och

b) tenderar mot en ny experimentform – ”den aktiva undersökningen” (ACTION RESEARCH).

Med hänvisning till grupper säger han exempelvis: ”Att experimentera med grupper och att organisera dem är samma sak”. Det är att handla i förhållande till de sociala realiteterna i syfte att omvandla dem (praxis) och att samtidigt uppfatta varje fas av denna handling som en pågående erfarenhet (en utveckling i spiralform, som vi skulle uttrycka det) utifrån vilken man drar lärdomar:

a) användbara för vetenskap (psykologi, kunskapssociologi, epistemologi etc) och

b) användbara (operativa) lärdomar – därav beteckningen på de grupper vi beskrivit – för att förbättra en därpå följande handlingsfas.

Helheten antar formen av en kontinuerlig spiral (dialektisk analys av en kontinuerlig praxis).

KURT LEWIN tenderar genom sin teori om de tre etapperna – varseblivning, transformering av den varseblivande och ”operation” inom det förbjudna fältet – definitivt mot att kombinera handling, transformering, experiment och upptäckt i en enda ”operation”, ACTION RESEARCH eller aktiv undersökning.

I en text om effekter skrev vi: Teori och praktik integreras i en konkret praxis och får sin operativa förmåga inom arbetsområdet självt i form av bestämda framsteg varvid en dialektisk spiralbana följs. ECRO transformeras på så sätt till arbetsverktyg för var och en av gruppmedlemmarna i deras planerade gruppinteraktion.

Om vi så slutligen återvänder till en grundläggande kärnas plan och program, så utgör dessa två dimensioner i sin tur ytterligare en oskiljaktig enhet och kontext i form av ECRO:s konstanter och variabler, vilka integreras och fullständigar varandra.

Med speciell hänvisning till vår Privata Skola och i enlighet med FAUNCES och BOSSINGS ord kan man säga att planen utgörs av elevens samtliga erfarenheter inhämtade i denna skola. Och ANDERSON (utgående från denna tolkning av den grundläggande kärnans plan varvid han påvisar hur den skiljer sig från andra planer) gör ett mycket signifikativt påpekande kring det nödvändiga mod som krävs för varje utforskning och dess konsekvenser.

Det är möjligt att priset kan bli för högt, ty om vi betraktar planens reformering utifrån ett sådant perspektiv riskerar vi mycket mer än om vi tänker oss en enkel modifiering på papperet. Det implicerar att reformera oss själva, våra relationer till andra, våra värderingsskalor, arbetssätt; med andra ord ”opererar” vi med de viktigaste faktorerna i elevens omgivning.

Och från konstruktionen av detta ECRO, som vi kan idealisera likt tjuven gör med sin dyrk, kan vi komma att befinna oss i den situation som PORCHIA beskriver i en av sina röster:

”En dörr öppnas för mig, jag träder in och står inför hundra stängda dörrar”.

Och vad beträffar undersökarens sinnesstämning kan den exemplifieras via en annan röst:

”Den som sett nästan allt tömmas vet vad allt fylls av”.

Denna röst kompletteras av nästföljande vad beträffar den självkännedom som är det instrument man ”opererar”med. PORCHIA säger:

”Innan jag anträdde min väg var jag min väg”.

Och undersökarens slutliga bemödande under utvärdering av uppgiften – med syfte att dämpa den egna ångesten – bör vara att betänka poetens pessimism när denne säger:

”Sanningen har mycket få vänner och de vänner den har är självmördare”.

Nåväl, förutom psykiatriker och psykoanalytiker måste man även vara psykolog. Det innebär att man måste ha förmåga att i en ”kontinuerlig omedelbarhet” förstå vad som konstituerar vardagslivets psykologi (folklig psykologi). Likaså är det i de operativa grupperna nödvändigt att utgå från vetenskaplig kunskap. Om inte detta steg kan realiseras blir det till ett förändringsmotstånd i form av en barriär som tenderar att ”fragmentera” eller dela upp den konkreta erfarenheten. Ty varje ”kunskap” som finns dold inom folkligt vetande, samt det vetande man fått via sin utbildning, ställer oss inför uppgiften att dekodifiera bägge dessa strukturer och sammanfogningar.

Jag kommer härnedan att som ”prototypisk svårighet” nämna ett exempel, vilket brukar utgöra ett eldprov för psykiatrikern (oavsett erfarenhet) - så länge denne inte känner till hur den kanske mest ogenomträngliga försvarsmekanismen (hittills studerad endast av oss) fungerar. Det handlar om psykopaten eller (kanske med en lämpligare benämning) sociopaten i och med att den sociala emergentens karaktäristiska ledarskapsfunktioner och agerande är mycket komplexa. Vi menar att denna mekanism är allmängiltig (universell) och utgör varje psykopatis kärna. Det rör sig om det cyniska försvaret (som ofta sammanblandas med det maniska försvaret); om en klyvning av personligheten med kraftig känsloblockering och ett förtingligande av förbindelserna som konsekvens därav ... samt med en machiavellisk instrumentering av dessa.

Samtliga dessa jagtekniker kan studeras hos MACHIAVELLI och framförallt i hans verk ”Fursten” med dess cynism och rekommendationer om skrupelfrihet, något som kommit att inkarnera innebörden av ”machiavellism”. Det märkliga är att i ett annat av hans viktigaste verk, Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio (en avhandling om Titius Livius), framträder han som frihetens försvarare och förespråkare för folkets deltagande i styret.

Machiavelli var utan tvivel italiensk patriot, i grunden republikan, och såg våldsanvändning via någon skrupelfri stark furste som enda möjlighet att förena de olika italienska staterna. Fursten rekommenderade inte bara våldsanvändning i den inre politiken, utan även bedrägeri, brytande av fördrag och förpliktelser, förräderi, intriger, hyckleri och politiska mord:

“Människorna är i allmänhet otacksamma och ombytliga, hycklare och ynkryggar måna om vinsten”;

“politikerna kan delas upp i lejon och rävar; fursten bör vara bäggedera i och med att människorna av naturen är onda och inte kommer att vara trogna mot er (fursten) och då bör ni inte heller vara trogna mot dem. Ännu har det inte saknats legitima skäl för någon furste att skyla över sin olycka”.

Därpå sammanfattar Machiavelli sina tankar som (överförda till den psykoterapeutiska situationen) ser ut på följande sätt:

“Fursten (sociopaten) bör också vara en erfaren hycklare i konsten att förställa sig eftersom människorna (psykoterapeuterna) är så dumma och så måna om sina behov i nuet (honoraren) att bedragaren (psykopaten) aldrig kommer att sakna offer (nya psykoterapeuter)”.

Vad Machiavelli här vill understryka, som språkrör för fursten (psykopaten), är att dennes främsta uppgift utgörs av den psykoterapeutiska relationen; att upptäcka sin psykoterapeuts akilleshäl, ladda ur sin fientlighet över denna punkt och att på detta sätt hos psykoterapeuten motöverföringsmässigt framprovocera ett sådant tillstånd av förvirring, osäkerhet eller otrygghet att dennes förmåga förlamas. Den psykoterapeutiska uppgiften har här omvandlats till uppgiften att göra sig kvitt psykopaten.

Senast uppdaterad 190808

Översättare Sören Lander