I en liten skrift av Delly Beller och Marta Manigot, samordnare och handledare på Ana Quirogas socialpsykologiska institut, pekas på vissa företeelser som bör lyftas fram i ljuset vid såväl utbildning som handledning av gruppsamordnare. Nedanstående text utgör ett sammandrag.
Inledningsvis fäster författarna uppmärksamheten på att de i sin roll som utbildare och handledare ofta förvånas över vissa uppfattningar som rör samordnarfunktionen; uppfattningar som överskrider den teoretiska ramen och snarast tycks vara konsekvens av vissa – många gånger omedvetna – antaganden, men inte desto mindre mycket inverkande på samordnarens agerande. Självkritiskt ger de sig själva – som ansvariga utbildare och samordnare – en del av skulden för dessa föreställningars uppkomst och inlärning. Detta föranleder vidare reflektioner angående vad som lärs ut (utan att vara medveten därom) och vad som förmedlas (bortom varje intention). ”Hur medarbetar vi i uppkomsten av dessa föreställningar?”, är en fråga de två utbildarna ställer sig.
En viktig faktor tycks vara aspekten ”upprepning”. När en viss attityd och ett visst sätt att intervenera upprepas tillräckligt många gånger kommer det också att ge upphov till ett handlingsmönster, vilket – genom att härstamma från en figur (det vill säga handledaren/utbildaren) laddad med auktoritet – tenderar att införlivas som det riktiga. Detta upprepade beteende hos handledaren/samordnaren får också näring av vissa antaganden – merparten icke-explicita – som på ett omedvetet sätt förmedlas i vardagsarbetet. Det tycks röra sig om ”rollantaganden” och aspekter som inte är viktiga vad gäller rollen, men icke desto mindre upplevs som om de vore viktiga. Dessa antaganden såväl uppfångar som reproducerar stereotyper i samordnarhantverket. Härnedan kommer vissa av dessa stereotyper att tas upp till granskning.
Det första antagandet rör det obligatoriska i att hänvisa tillbaka till gruppen. ”Hur skulle man kunna se detta fenomen här i gruppen”?
När medlemmarna arbetar med ett tema som ligger nära grupperfarenheten (kommunikation, telé, roller) och ovanstående antagande är verksamt inom samordnaren, finns en frestelse att anta att allt som sägs nödvändigtvis måste relateras till gruppens ”här-och-nu”. Den här typen av intervention används ofta av samordnaren, som något bekvämt att ta till, när han ej vet hur att intervenera samtidigt som han känner sig pressad att göra en intervention.
Dessutom har detta beteende en kraftigt diskvalificerande effekt i och med att medlemmarna leds bort från den tanketråd man arbetar med. Inbjudan att vända blicken inåt mot gruppen själv i ögonblick när den på ett rimligt sätt arbetar med andra realiteter blir genom känsloanknytningen ibland till en frestelse svår att undvika för gruppmedlemmarna. Vid andra tillfällen kan effekten av en sådan intervention bli paralyserande. Om man som samordnare handlar på detta sätt begränsar man utvecklandet av möjliga innebörder och associationer i anslutning till temat och hämmar också kreativiteten. Och då befinner man sig i den absurda situationen att ett verktyg – interventionen – som tänks underlätta utvecklandet av gruppens potentiella förmåga istället omvandlas till något bromsande.
Vad som hittills sagts innebär dock inte ett ifrågasättande av möjligheterna att referera teman i gruppen till grupperfarenheter. Detta är många gånger mycket berikande i och med att de begrepp man arbetar med (specifikt vad gäller handledning och utbildning av samordnare) möjliggör förståelse av vissa situationer, som fungerar som hinder, alternativt att en delad upplevelse kan kasta ljus över vissa behandlade teman.
Det som ifrågasätts är det obligatoriska i att koppla alla teman till gruppskeendet och att blicken alltid fokuseras på gruppen själv.
Det andra antagandet rör föreställningen om att tal om yttre realiteter alltid skulle vara tecken på motstånd. ”Ni talar om det som händer utanför gruppen för att kunna fly från det som händer härinne”.
Om man fördjupar tankegången bakom detta antagande finner man att – förutom att gruppen fås att fokusera på sin egen verklighet – hänvisningar till situationer, exempel och erfarenheter, som har med yttervärlden att göra, diskvalificeras. Paradoxalt nog hävdas då också att framtida socialpsykologisk varseblivning bör inta distans till den omgivande verkligheten.
Samtidigt utpekar dessa interventioner det arbete medlemmarna utför som irrelevant med åtföljande känslor hos dessa av skuld och att ha gjort fel. Detta motsäger det som kännetecknar vårt sätt att öppna gruppen: ”… er uppgift består i att bearbeta lektionernas tema utifrån egna erfarenheter, kunskaper och upplevelser”.
I detta fall förefaller det troligt att ett annorlunda sätt att formulera interventionen också framkallar en annorlunda lärdom; en intervention konstruerad mer i stil med: ”Förutom de exempel ni ger skulle man också kunna fundera över vad som händer här i gruppen”. En sådan intervention utgör ett mer integrerande förslag i och med att den visar på ett värdesättande av vad gruppen är upptagen med samtidigt som ett nytt utforskningsperspektiv öppnas.
Det tredje antagandet kan formuleras som att tolkningen inte skulle utgöra endast en hypotes. ”Vad som i realiteten händer är att …”.
I definitionen av begreppet ”tolkning” ligger att en tolkning utgör en hypotes angående gruppskeendet. Hypotes har alltid att göra med ett antagande, aldrig med en visshet. Ibland sker dock interventionerna utifrån en position där samordnarens vision tenderar att framställas som den enda och oavvisbara sanningen. När man säger ”Vad som i realiteten händer är att …” ger man också sig själv rätten att säga att den egna tolkningen av verkligheten är den adekvata och att andra möjliga ”läsningar” av den är felaktiga.
När man föreslår ett särskilt sätt att förstå vad som sker i gruppen genom att peka ut något som betydelsefullt, antyder man också en viss inriktning i gruppens arbete. Ibland träffar interventionen rätt i kärnpunkten och öppnar nya vägar. Vid andra tillfällen saknas rätt timing eller brister interventionen betydligt i relevans. Det är ju inte alltid så att gruppens sätt att uttrycka motstånd är omedvetet. Ibland föreslår samordnaren en väg att följa i arbetet som knappast är adekvat i förhållande till gruppens behov. Som samordnare bör man varken blanda samman det verklighetsperspektiv, som ligger bakom ens sätt att ”interpunktera”, med verkligheten själv eller tro att allt värt att sägas om verkligheten därmed skulle ha varit sagt.
Ett fjärde antagande utgörs av föreställningen att ett gemensamt språk skulle vara något medfött.
Ibland kan man ta för givet att gruppmedlemmarna förstår vissa av de uttryck som härrör från psykologisk verksamhet (i stil med ett metaforiskt användande av ord, analogier eller tekniska termer). Vad som sker är att man inte längre märker att ord som för en själv som samordnare förefaller klara och meningsfulla är okända och tvetydiga för andra människor.
Ibland används analogier i övermått. Om till exempel någon refererar till en cystaoperation och man sedan som samordnare utan övergång associerar till cystaliknande aspekter i gruppen, så gör man en ”simultanöversättning” i vilken ”det existerande” snabbt ”mättas” med en enda innebörd. En kristallisering sker utifrån det godtyckliga valet av ett ord, något som förhindrar att ytterligare aspekter av ”det existerande” får möjlighet att utvecklas.
Samordnarens användning av ett tekniskt språk leder till underförstådda situationer (att läsa mellan raderna). Därigenom genereras missförståndet att det skulle finnas en gemensam ”kod” när en sådan ännu ej är för handen.
Vid andra tillfällen implicerar användningen av tekniska termer (såväl vad gäller samordnare som gruppmedlemmar) mer något i stil med ”lösenord” och ett tecken på tillhörighet än att termerna används instrumentellt som produkt av lärdomar och förståelse.
Med utgångspunkt i detta perspektiv är det viktigt att lägga ner ett reellt arbete på att konstruera en gemensam ”kod” varvid det öppnas vägar att förklara vissa begrepp så att dessa inte blir till tomma ord.
Detta antagande handlar om att samordnarens styrning skulle vara något som går på tvärs mot vart gruppmedlemmarna siktar. ”Jag funderar på om jag inte varit alltför styrande”. ”Jag hade ingen annan utväg än att … (ge en vink)”.
I detta antagande finns inrymt risken att samordnaren avstår från viktiga funktioner i rollen som ”medtänkare”; funktioner som har att göra med arbetsinriktning, klargörande av missförstådda utgångspunkter i samtalet för att istället fokusera på gruppens sätt att ”organisera sig” i grupparbetet.
Ibland kan man som samordnare uppleva sig som auktoritär och att man inskränker friheten när man gör interventioner som siktar på att underlätta ett lärande. Ofta kör grupper fast på vissa teman beroende på kunskapsbrister och att man därför försöker ”gissa sig fram”. Eller också tar man upp aspekter som tangerar temat, men förbiser de centrala idéerna. Eller så irrar man omkring en lång stund på grund av dålig begreppsförståelse. Men innebär det respekt för gruppen – som huvudrollsinnehavare – att låta ett missförstånd eller en missuppfattning kvarstå under kanske flera sessioner?
När samordnaren blir varse dessa frågor eller problem – och avstår från att intervenera undanhålls också gruppen de verktyg, som vore nödvändiga för att ett lärande skulle kunna ske. Samordnaren gynnar då ett irrande i blindo som är långt från att hjälpa gruppen bli mer självständig.
Paulo Freire menar att i undervisnings-lärande-processerna brukar två föreställningar – vanligtvis icke-explicita, men med stor verkan – vara i svang. Dessa består dels i att demokratiska metoder kopplas till brist på akademisk stringens, dels att akademisk stringens kopplas samman med auktoritära metoder. Freire tar avstånd från båda dessa föreställningar.
Hur mycket av detta bär samordnaren med sig? I det socialpsykologiska institutet finns mer oro för att ses som ”styrande” än att man skulle uppfattas som ”laissez-faire”. Det spöke som här dyker upp är despotismens med den påföljden att förebilder, förslag och behovet av modeller sammanblandas med tvång och påbud.
Det sjätte antagandet handlar om att människan endast skulle utgöras av det privata eller personliga. ”Medlemmarna i gruppen har svårt att ta fram det personliga"”
Medlemmarna i en grupp uttrycker och visar fram sig genom att manifestera en mångfald aspekter som har att göra med deras arbetslivserfarenheter, kunskaper, tankesätt, attityder i förhållande till olika problem, ideologier och värderingar.
Ibland uppfattas eller erkänns inte detta som del av ”det personliga”; istället reserverar man sådana omdömen för berättelser om sådant som rör det mer intima eller att man avslöjar personliga hemligheter (familjeproblem, sjukdomar, sexualitet m m).
Detta antagandes dominans får ofta samordnaren att pressa medlemmarna att komma med ”avslöjanden” i och med att de som inte respekterar denna ”ledstjärna” uppfattas som distanserade eller oengagerade.
Risken här utgörs av att gruppens diskurs glider iväg mot ett terapeutiskt ”som om” eller ett slags ”öppnade hjärtans brasa”. En känslomässig katarsis’ klimat, som ofta innebär att ”visa med kroppen”, är inte alltid relevant för gruppens syften. Dessutom kan det ofta implicera en nivå av ogrundat blottande, vilket kan vara såväl riskfyllt som generera onödiga komplikationer. Ett påtvingat avslöjande av hemligheter förvandlar lätt klimatet till att vara långt från något som ger lindring för att istället bli till något förföljande och något som såväl kan hindra integrationsprocessen som framkalla avhopp från gruppen.
Detta innebär dock inte att det inte skulle finnas utrymme för medlemmarna att ta fram personliga situationer – ibland framkallade av temat, ibland av händelser som inträffat i livet. Sådana avslöjanden bör dock vara produkter av personliga behov och beslut – aldrig av andras påtryckningar.
Det sjunde antagandet rör föreställningen om det obligatoriska i att lida för att kunna dra lärdom. ”Tack och lov kände de sorg!”.
Även om det är visst och sant att en viss dos smärta är ofrånkomlig i förändringssituationer – och framförallt om dessa är djupa och omskakande – så implicerar inte detta att lärande, växt och förändring endast skulle vara möjligt i sammanhang präglade av olust och lidande.
Det arbete, som sker i grupper, är som bekant stundtals besvärligt i och med att det är nödvändigt att ta sig igenom fantasier, möta konflikter och lösa upp motsättningar. Men att tänka och göra något ihop med andra tillsammans med utmaningen att lösa problematiska situationer är också lustfyllt och möjliggör möte med såväl förmågan att producera något som att få vara kreativ.
Ibland hyser man som samordnare misstro inför ögonblick av glädje och entusiasm i gruppen och har istället en tendens att uppfatta detta som uttryck för något maniskt med den påföljden att man anstränger sig för att gruppmedlemmarna ska omvandla dessa känslor till sin motsats.
Varför förbigås ofta den lust och glädje som finns i uppgiften? Får inte det arbete som läggs ned kring stereotyper, ångestformer och hinder en som samordnare att glömma bort att samtidigt dela glädjen över de framsteg som görs? Finns det inte en tendens att i interventionerna ha en dragning mot aspekter som rör olust och att anstränga sig?
Man bör som samordnare fråga sig om inte det myckna kämpandet med rädslor och förändringsmotstånd gör att man glömmer att det nya också utgör drivkraft, sporrar nyfikenhet och väcker önskningar.
Antagande 8: Detta antagande handlar om att man som samordnare borde lägga tyngdpunkten på interventioner – gjorde i integrerande syfte – som pekar på det gruppen förbiser eller ej går in på.
Emellertid kan detta antagande leda till vissa konsekvenser:
- föreställningar hos samordnaren att gruppens medlemmar ständigt tenderar att egentligen göra något annat än vad de är sysselsatta med; om de arbetar med exempelvis förbindelserna pekar samordnaren på den explicita uppgiften och om de å andra sidan fokuserar på denna visar samordnaren på aspekter som har med interaktionen att göra;
- att gruppens verksamhet bör uppfylla samordnarens önskningar;
- att samordnaren är omöjlig att tillfredsställa med påföljden att dennes förbindelse till gruppen kommer att färgas av krav.
Ett sådant sätt att arbeta framkallar otillfredsställelse, upplösning av strukturer samt desorientering hos gruppmedlemmarna avseende vad de ska göra; istället för att ha en integrerande effekt framkallas motsatsen. Ofta när medlemmarna arbetar med en motsättnings ena sida söker samordnaren få även den andra sidan av motsättningen att framträda. Självklart kan detta vara ett sätt att intervenera, men det är viktigt att det inte sker på ett automatiskt sätt, utan att man som samordnare respekterar och förstår den process som pågår med utgångspunkt i motsättningens manifesta sida.
Ofta bör samordnaren intervenera i syfte att bryta upp strukturer. Att strukturera och att bryta upp strukturer utgör två dialektiska moment i samma process; att på nytt strukturera är som moment lika viktigt som motsatsen. Härvid utgörs samordnarens funktion av att vara en följeslagare, som hjälper till att hitta en tråd i det som ej hänger samman för att återintegrera detta i gruppskeendet i syfte att göra arbetet rikare och mer komplext.
Antagande 9: Detta antagande rör insight som konsekvens av överdriven respekt (i förhållande till samordnaren eller handledaren). ”Efter mycken möda uppnådde de insight”.
Ögonblick av ”att bli varse något” eller självkännedomsprocessen, genom vilken gruppmedlemmarna förstår någon försvårande aspekt av sitt fungerande, utgör en viktig förändringsindikator för samordnaren. Således är detta något värdefullt för en som samordnare.
Man bör dock vara uppmärksam på frestelsen att tro att insight alltid skulle vara för handen när deltagarna slutligen säger eller gör något man som samordnare tänker att de bör säga eller göra; med andra ord när gruppmedlemmarnas ”läsning” av situationen sammanfaller med den man som samordnare själv gör.
Risken här utgörs av att man kan tro det rör sig om insight när det egentligen handlar om konsekvensen av överdriven respekt, det vill säga respekt i förhållande till samordnaren eller handledaren.
Antagande 10: Detta antagande handlar om föreställningen att det till sist alltid finns ett ”happy end”. ”Efter en besvärlig process kunde han/hon slutligen få syn på sina hinder och modifiera sin roll i gruppen”.
En mer specifik variant av föregående antagande består i den trovärdighet man kan tillskriva de förändringar som sker ”i sista ögonblicket” hos en medlem eller gruppen som helhet.
För det mesta rör sig dessa förändringar om ytliga modifieringar. Det handlar om sannskyldiga anpassningsbeteenden (av karaktären ”överdriven respekt”), som mer än att vara en verklig omvandling är produkt av den process som uppstår mot slutet av året, när ögonblicket för utvärdering nalkas och det finns en oro för att ej få fortsätta (här handlar det specifikt om utbildningssituationen på det socialpsykologiska institutet).
Samordnaren (offer för sin egen narcissism, sin önskan om att ha en bra grupp och att känna sig som en duktig yrkesutövare) kan låta sig luras att tro att denna plötsliga metamorfos är frukten av det egna verkningsfulla hanterandet av gruppen.
Man ser ofta att när pressen ej längre är aktuell så framträder åter de aspekter som ej lösts upp.
Bland de slutsatser som kan dras utifrån ovanstående resonemang om ”antaganden” utgörs en av behovet att hela tiden reflektera över den egna praktiken i och med att dessa antaganden inverkar på ett omedvetet sätt. Som samordnare leder man gruppen utan att vara medveten om dem och de utgör sannskyldiga ”blinda fläckar”; alltså erfarenheter som man ej varseblir och ej heller är medveten om att man ej varseblir.
För att undvika detta är det i handledningssituationer av grundläggande vikt att analysera de konkreta former samordnarens interventioner antar. Härigenom blir det också möjligt att förstå hur de omedvetna antaganden, som arbetar inom en, ser ut. På så sätt genomför man också det Pichon-Rivière uttryckte som en av den operativa gruppens grundläggande uppgifter – att vara inne i en ständig analys av ideologierna. Ofta misstolkas detta och man tror att analysen inte sträcker sig längre än till att betrakta den inställning man har eller till att göra sina (ideologiska) övertygelser explicita. När man utforskar de antaganden, som ligger under ens agerande, blir man ofta förvånad över aspekter som man annars aldrig skulle känt igen hos sig själv, men som man ändå på ett okritiskt sätt införlivat med sig själv som genom något slags hypnos.
Naturligtvis är det omöjligt för samordnaren att i sin helhet omfatta alla fenomen som äger rum i en gruppkontext. För övrigt noterar speciella ”språkrör” den mängd ”data” som ackumuleras i gruppen och vissa speciella emergenter lyfts fram; en situationsbetingad ”interpunktion” sker således därigenom. Och detta skeende eller dessa handlingar inverkar. De utgör just den ”farkost” av antaganden och uppfattningar, vilka har lika stor kraft eller större än teorins explicita aspekter. Dessa ”operationers” upprepningar formar ett slags ”sökare” (jmfr kamera och den mekanism som hjälper till att sikta mot motivet) genom vilket samordnaren betraktar och dessutom lär ut hur man ska betrakta. ”Interpunkteringen” som görs är inte bara innehållsligt viktig. Även sättet att ”interpunktera” är viktigt genom att här framvisas en modell för hur att ”interpunktera”. Gruppmedlemmarna identifierar sig med samordnarens sätt att betrakta och detta sätt att intervenera kommer att forma ett sätt att lära sig att lära.
Det vore motsägande att inte inkludera sig själv som samordnare (eller handledare) i det som sagts härovan; eller att ej se att detta också är en produkt av ett speciellt sätt att betrakta och av en ”sökare” (se ovan) som införlivats. Man måste erkänna att det inte finns någon ”icke-plats” att betrakta från. Följaktligen är det alltid av vikt att man frågar sig själv varifrån man betraktar. Det blir till hjälp för att göra den egna vissheten mer relativ, acceptera andras synvinklar och att tänka med andra.
Ursprungstextens titel lyder: Vicios y tropiezos en el ejercicio de la coordinacion. Qué dice un coordinador además de lo que dice …?
Sammandraget är gjort av Sören Lander.
